torsdag 1 juni 2017

Stora landsvägen över Åland - postvägen ned till kaj i Delvik







Norra Sundsvägen i dag, här i vy från Strömbolstadshållet emot Sibby.
Den vackra månghundraåriga vägen som ännu i dag slingrar sig genom berg och dalar gåendes emot
dels Mångstekta och Hulta dels emot  Persby, Vivasteby, Träsk och Finby.
Detta var den "Stoora Landtzwägen öfver Ålandh" som Hans Hansson skriver i sin fina karta år 1650.
En väg som borde skattas som ett stort kulturarv tillsammans med Kyrksundet som redan är det.





Hans Hanssons karta över byn Persby och Träsk från år 1650.

Vi har den stora förmånen i Sund att få ha denne svenske lantmätares alster redan från medlet av
1600-talet. Endast Sund och Vårdö är så karterade från denna tid. Hansson blev avbruten i sin verksamhet emedan han fick tjänstgöring i Österbotten.

Vad vi här ser är ett ovärderligt bevis för huru den stora allfartsvägen mellan Sverige och Finland hade sin östra hamn i Sund Delvik. Texten ovan är följande: Stoora Landtzwägen öfwer Ålandh och vägen är tydligt markerad ända ned till den inritade bryggan i Deele Wijken alltså Delvik.





Ur samma kartserie kan vi se området runt Sunds kyrka och landsvägen framgår tydligt med texten
Landtzvägen.
I Hanssons kartor ser man sällan vägsträckningar utritade men här har han gjort ett undantag detta troligtvis på grund av vägens viktighetsgrad emedan det var den östra delen av den åländska landsvägen, sedermera postvägen i dess begynnelse.








Norra Sundsvägen av idag.

Vi ser här hur vägen förbi Sunds kyrka gör en sväng emot Björby.
Den urgamla vägen har i byarna ett avsnitt där den inte får asfalteras och i den stora backen i byn Strömbolstad ser vi hur asfalteringen börjar igen. Därefter ser vi hur vägen går förbi östra Kyrksundet igenom byn Sibby emot Delvik.
Denna väg är urgammal och dess böljande vägkurvor är i de flesta fall bibehållna trots nutidens krav på raka vägdragningar. Heder åt ortsbefolkningen och Ålands vägmyndigheter som kunnat bibehålla denna fantastiska väg, ett kulturarv av stora mått.

Denna väg har sedan urminnes tider, ja vi talar om bronsålders, järn och vikingatid, medeltid och nutid fungerat som en länk i dessa områden för vidare färder emot öster.
Här har ridande och  vandrande människor, postvagnar, hästforor, militärer, ja till och med kungliga följen och ärans män och kvinnor dragit fram i tusentals år.

Mats Dreijer skriver i Åländsk Odling år 1949: Den stora stråkvägen Sverge-Finland gick redan i början av 1200-talet över Fasta Åland, alltså även genom Finström, Saltvik och Sund. Slut citat.

Varför gick vägen genom norra Sund och inte igenom den södra delen som i dag? Jo emedan den södra vägsträckningen över Finby och dess sumpmarker inte fanns i äldre tid. Helt logiskt. Ingen bonde hade lust att bygga vägar och kavelbroar över sumpmarker utan man valde givetvis de höglänta markerna och då var den norra sträckningen helt naturlig. Fordom var det tridungarna som hade skyldigheten att i sina områden ombesörja vägar och framkomsten för den tidens kommunikationer i detta fall Saltviks senare benämnt Sunds tridung.

I boken Studier i Medeltidshistoria av Väinö Voionmaa skriver han: Skjutsningstungan på Åland var i början av nya tiden också den fördelad på tridungarna. Det omnämnes uttryckligen, att Åland för detta ändamål var delat i tre delar. Den första tridungen (Saltvik) var ålagd att ständigt hålla sina båtar beredda vid sin landsbrygga för överfart till Finland.

Fotnot: " I förste tridungen är Sundh Socknn och Saltwijk östen fierden, the holle theris ferie städes rede förr theris landzbroo. Alle the förer som komme westen, them före the öffwer Delen och til Kumbling Sockn, Kumbling Sockn förer the anthen till Inio o Töffuesall, eller och til Korpo Sockn".

En tanke som slog mej, kan namnet Delvik härledas från platsen varifrån man kommer emot Deelen alltså Delet?

Sedan Sunds kyrkas tillkomst ökade ytterligare den norra sträckningens betydelse emedan prästgårdarna hade skyldighet att hålla gästning.

I en riksregistratur handling av år 1684 finns uppgifter om huru kyrkoherden i Sund  ännu så sent som 1684 ( den 20 juni) erhöll 12 tunnor spannmål emedan han "sitter vid en trång och mager lägenhet uti en allmän stråkväg, där han är underkastad en stor gästning"







Förstorad bild, här ser man tydligt hur vägen går från Kyrksundet över Sibbylandet emot Vårdö.







Förstorad bild, man ser tydligt den streckade linjen för vinterväg över Kyrksundet.

En intressant notering kan vi se i dessa två kartor från 1600-talet. Vi ser Kyrksundet norr om Lumparn och i det sju kilometer långa Kyrksundets östra del finns en markering för isväg vintertid.
Den fortsatte så över Sibbylandet emot Vårdö. Alltså man utnyttjade  Kyrksundet för att lättare vintertid taga sig mot Vargata fjärden eller Bommersundsfjärden som den kallades förr.
I den färglagda kartan kan man även se den streckade linjen igenom hela Kyrksundet.
Den flesta kartor från denna tid har tyvärr en svaghet. De veks alltid just i området för vägens dragning i östra Sund och detta gjorde kartorna otydliga just i detta område.

På tal om Kyrksundets vinterväg ser man en intressant notering i Svensbölebonden Johan Lindströms dagbok.
I Till Minnes för år 1829 skriver han: Den 11 Januarij Kjördes Kjörksunden första Söndagen.. Detta var tydligen en gammal plikt som ålåg sundsbönderna att turvis ploga för sundets vinterväg.






För ungefär tjugo år sedan började jag av en slump intressera mig för postvägen över Åland och då i synnerhet dess östra ändpunkt för överfart till det finska fastlandet. Jag hade i en skivbordslåda som innehöll gårdspapper hittat ett dokument som berörde vår gård Norrgårds i Finby No: 10. Där framgick att efter en jordöverlåtelse mellan den och en granne på 1800-talet hade finska postverket ansett sig ge ett utlåtande. Detta fann jag väldigt märkligt och började så min forskning i detta ärende som fortgår än i dag. Det skulle visa sig att Norrgårds var en av fyra hemman i norra Finby som tillsammans med ett annat i Vivasteby, troligen Mörks, var postförarhemman. Detta hade jag aldrig hört talas om och det var en stor nyhet för hela vår släkt. Och varför just norra Finbys gårdar varför inte en enda från södra Finby?

Jag lånade då från biblioteket L.W. Fagerlunds bok, "Anteckningar rörande samfärdseln emellan Sverige och Finland öfver Ålands haf och de åländska öarna" och fann då vad jag sökte. Norrgårds No:10 var ett postförarhemman tillsammans med gårdarna 6 Postens som var postens huvudgård, samt gårdarna 8 Trögers och 11 Mattas, alla dessa hörde till postroten som hade skyldighet att föra över posten till och från Vargata i Vårdö.

I ovannämnda bok läser vi på sidan 114: Den 10 juni 1673 hade Jonas Höök blifvit utnämnd till "landspostmästare". Huruvida han redan året efter sin utnämning besökt Åland är ovisst, ehuru tillsättandet av flere nya påstbönder, hvilkas fullmakter äro utfärdade af landshöfdingen den 31 juli 1674 nämlingen.....Marcus Marciliusson i Finby i Sund socken, (Postens gård) kunde tyda därpå. Men följande år den 19-21 december besöker han Åland och särskildt nytt nämnda postbönder, hvilkas utnämning han för sin del ytterligare konfirmerar. Sålunda utför Marcus Marciliusson nu ensam äfven den postföring till Wargataby i Sundskär, (Wårdö) öfver Wargata fjärden, som hittills ålegat fyra bönder i Mångstektaby, hvilka biträdt postbonden i Finby.

Då postgårdarna skötte om postens framförande åtnjöt de vissa skattefördelar bl.a. erläggande av en skjutsfärdspenning. I Fagerlunds bok läser vi följande:
I ett af landshöfdingen Lorentz Creutz å Kastelholm den 20 november år 1650 utfärdadt bref befrias sex bönder i Finby i Sunds socken ifrån erläggande af skjutsfärdspenningar emedan " de måtte föra ordinareie posten till Sundsskieren (Vårdö) öfver vatten trefjededels mil, efter posten icke förmår hålla så mycket folk att han postbrefven uti storm och blåsväder kan fortbringa" och samma förmån tillerkännes af samma anledning jämfäl fyra bönder i Mångstekta by i nämnda socken benom bref daterat  Kastelholm den 10 augusti 1657.







Nå vad säger då Hans Hansson om denna sak, var fanns postbryggan i postens begynnelse för överfart till Vårdö?
Vi ser här området för nuvarande Bomarsund från år 1650. Posten inrättades av drottning Kristina år 1636 och för Finlands del organiserades den av Bernhardt Steen von Steenhausen år 1638, och denna hamn borde då finnas markerad i denna karta. Så är icke fallet. Vi kan inte se någon väg, inte någon som helst bosättning, ingen brygga för angöring vid denna viktiga samfärdsled genom Sunds socken i Svea rike!

Vi ser först i norr Boo Wijken därefter Bomar Sundh och sedan Leer Wijken. Väldigt schematiskt ritat.
På land ser vi för A två "änges hagar" hörande till Skarp hemman och för B två liknande hörande till Matz Erss i Vivasteby.

Den stora viken där texten ovanför är Bomar Sundh och betecknar med största sannolikhet det som i dag är Notviken/Kejsarviken och som i äldre 1700-tals kartor är benämnd Häst Wiken och i en annan Hårs Noot Wijken.  Ängeshage A är platsen för nuvarande Puttes Camping och denna äng hette Hästhagen i sagda karta.






Erik Bertell skriver i Åländsk Odling 1991 att denna vik skulle vara sundet emellan Prästö och fästningsområdet och att Bomarsund hade fått sitt namn av detta sund. Detta är fel emedan i äldre kartor betecknar Bomarsund den stora havsfjärden emellan Vårdö och Sundslandet. Denna tid fanns inte Bomarsund som en ort endast med beteckningen vattenområdet. Det kan inte finnas ett sund som benämns efter en ort som inte finns.






Bomarsunds karta i dag från Google Map.
Vi ser längst upp Bovik, därefter Notviken och nere till vänster den stora Lerviken. Dessa vikar notarar Hansson 1650. Han utelämnar helt den lilla vik där "ångbåtsbryggan" finns och där postvägens "lastage hamn" fanns strax ovanom den röda punkten samt det vi nu kallar Simviken söder om vägsträckningen.





Bomarsund betecknande området mellan Vårdö och Ålands fastland. Prästö och Töftö lämnas helt åt sitt öde nere i sydost.






I samband med Post och Teles 350-årsjubileumsskrift Posen på Åland visas denna karta och påstås vara uppgjord av en C Hansson från år 1750. En liten miss emedan det fanns ingen lantmätare den tiden som hette så utan detta är en annan av Hans Hanssons kartor över Åland från år 1650. Här ser vi endast Sund och där Prästö lämnas långt i sydost igen. Ofta "renoverades" gamla kartor så även denna d.v.s. man tillförde nya uppgifter till de gamla varav Hanssons från år 1650 ofta ligger som grund.






Mycket gammal vägkarta för postvägen som går tillbaka till Hans Hanssons allra första kartskisser och här ser vi huru vägen efter Kastelholms slott gör en skarp nordostlig dragning upp emot Vårdö långt ifrån nuvarande Bomarsund.






Här ser vi en gammal postvägsförteckning  med avståndsnoteringar samt vägtaxa, och här framgår avståndet över Bommersunds fjerd, dvs. den nuvarande Vargata fjärden.
Bjurmans vägvisare från år 1743






Sweriges Geographie.

Pass och Sund som förekomma i Postleden mellan Åland och Finland äro:
Bomarsunds Fjärd, till Wargata på Wårdö 1 mil, öfver Sjön Delet (jämte litet landväg å ömse sidor) till Kumlinge 3,5 mil.
Även här ett bevis för huru vattenområdet Bomarsund betecknade den stora havsfjärden mellan Vårdö och det åländska fastlandet, inte det smala sundet invid Prästö.

Jag har ännu inte i någon skatteläggningskarta före år 1800 sett Bomarsund beteckna en ort på fasta Åland. Att man talade om Bomarsund denna tid åsyftade endast vattenområdet inte en angiven ort.
Området för det äldre Bomarsund kallades i skattläggningskartor Persnäs, i folkmun Gränden, senare Skarpans. Ja även fästningens byggnation kallade man Skarpans fästning.







Denna karta av Anders Norrstet från år 1765 visar vägen norr om "vikarna" i området Persnäs som är ett utbygge av huvudbyn Persby och vars väg ledde genom den så kallade Sunds Gränden.
Även detta är ett ovärderligt bevis för att någon väg inte fanns förr emot bryggan i nuvarande Bomarsund. Hur kan ett område kallas för gränden ifall detta inte skulle beteckna en återvändsgränd.
Namnet levde envist kvar i folkmun ännu hundra år efter att en väg helt riktigt då byggts till postkajen i Persnäs.





Postvägen år 1756.
Längst till vänster Skarpgården med sin väderkvarn ovanom Gloet. Postbryggans lastageplats vid lilla viken.

Denna del av postvägens sträckning över fasta Åland och i synnerhet i Sunds socken har blivit mycket lite omtalad i vår allmänna historia. Ja jag skulle säga här har funnits en obefintlig forskning.
Tidigare talade och skrev inte många om postvägens sträckning här endast över Ålands hav och Eckerö. I alla sammanhang omtalas endast Eckerö. De människor som skulle forsla posten över Delet och Skiftet fram till finska fastlandet fick gå igenom lika stora mödor och strapatser och detta avsnitt var ju mångdubbelt längre än Ålands hav. Ja ibland kan man läsa om en stor olycka som hände i Kumlingevattnen. Den gången en Taube förliste och för den olyckan har man även upprest ett monument.
Det var inte endast män som fick slita med posten i detta avsnitt, även kvinnor och barn deltog i postforslingen.

För ett par årtionden sedan pågick ett projekt "Postvägen över Åland" som drogs av Peter Vinqvist i Eckerö. Milstolpar uppsattes längs hela postvägen, en av dem var jag med och grävde ned i Bomarsund.

Jag påtalade de kartfynd jag gjort för honom  emedan en bok om Ålands posthistoria var på kommande.
Av en tillfällighet stötte jag på tjänstgörande tjänsteman för denna boks publicering Jan Andersson på bibliotektet i Mariehamn och jag påtalade denna sak. Jaa, sade han, det är väl ett ganska subjektivt bedömande! Ungefär som om jag hade hittat på detta själv. I tryck står därefter i sagda bok: Alltsedan postvägens inrättande har Bomarsund utgjort dess östra ändpunkt på fasta Åland. Detta är inte med sanningen överensstämmande!
Samma text upprepar Andersson i boken Postvägen över land och hav år 2004, en historisk resehandbok genom tre regioner. Meddelanden från Postmuseum nr. 52 Stockholm.

Texten är dessutom ologisk. Man skriver: Von Steenhausen lät i stora drag den nya postvägen följa den gamla samfärdsleden över Åland, (vilken ju gick till Delvik), sedan skriver man: Posten gick från Grisselhamn vidare över fasta Åland till Bomarsund varifrån den fortsatte över Vårdö.






Bomarsund
Det ryska imperiets utpost i väster, av Örjans, Skogsjö och Robins.

Ett antal år efter mina fynd och diskussioner med redaktörerna för den åländska posthistorien, år 2004 utges ovannämnda bok. På sidan 16 under rubriken, Bomarsund före fästningens tid, kan vi läsa följande:

Den stora post- och resvägen över Åland gick ursprungligen längre norrut, till en brygga i Delvik söder om byn Mångstekta. Men på 1650-talet gjordes stora ansträngningar för att förbättra vägnätet i landet, och förmodligen var det då som man förkortade resvägen genom att bygga vägbro över Finbyströmmen och låta postvägen fortsätta ner till sundet Bomarsund där en brygga anlades.
Slut citat.

Just så, det var vad jag anade, tack!

Med största sannolikhet är det så att denna väg ner till nuvarande Bomarsunds brygga anlades först på 1670-talet. Vid denna tid införde även postverket systemet med postiljoner vid sidan av postbönderna.
I gamla domböcker framgår att på 1670-talet blev "landsvägsfrågan" mera aktuell än tidigare.
Den 29 augusti år 1670 samlades Ålands Landslag och den största frågan med detta ting vid Kastelholm var just denna landsvägsfråga. Här beslöt man att vägarna skulle sättas i skick och
"överallt blivit lika goda gjorda" som det sades. Olika vägsträckor mellan byarna skulle delas mellan allmogen för byggande och underhåll och " sedan hållas med makt". Vid brott emot dessa påbud straffades med vite om 40 marks böter eller fängelse i 1 månad.

En intressant notis finns att läsa R. Hausens bok Kastelholms slott och dess borgherrar.
På sidan 85 finns uppgiften om huru hertig Karl vid sitt besök med ett stort följe landsteg vid
Finby ström och därefter ridandes tog sig till slottet.
Två år därefter upprepades besöket med att hertigens sjöstridskrafter i förhandlingar med Sigismunds dito bestämde om ett möte just vid Finby ström, ett möte som inte blev av.
Platsen var känd för hertigen emedan en drottningens trotjänare en man vid namn Henrik Andersson bodde intill strömmen. Där finns ännu en backe som kallas "Skrivarsbacken".

Detta visar med önskvärd tydlighet att någon hamn i Persnäsområdet i nuvarnade Bomarsund fanns inte i äldre tid. Vägen tog slut vid Skarpgården och området kallades Sunds Gränden.




Postat i Godby den 2 juni år 2017

Johan G. Granlund









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar