söndag 19 mars 2017

General Nikolai Ivanovitj Demidoff som erövrade Finland men förlorade Fredrika Mörk från Vivasteby






Denna blogg har blivit känd för att visa lite trevliga och färgstarka bilder, men vad nu då Johan varför kommer du nu dragandes med denna lilla lapp?

Jo för att detta är den enda lilla fjuttiga konturteckning som finns över denne man, Nikolaj Ivanovitj Demidoff, som besegrade den svenska styrkan i slaget om Vasa år 1808 och som sedermera blev överbefälhavare över trupperna på Åland och därefter  i hela landet. Orsaken till varför inget porträtt finns av honom är att han med största sannolikhet förbjöd en avporträttering av sig själv. Det kan absolut inte finnas en annan orsak. Alla generaler som utmärkt sig i det ryska riket hänger i Vinterpalatsets porträttgalleri för fosterlandets hjältar men icke denna man.






I denna bok av Alexander Mikaberidze finns Nikolaj Demidoff presenterad, men inte med porträtt.

På en bal i Saltviks prästgård skulle han bli kär i en ung flicka från Vivasteby, Fredrika Charlotta Mörk, köpa henne för 150 rubel, föra henne över till Åbo i fångenskap den 1 november år 1809. Hon skulle rymma och skapa ett stoft för tre romaner och vara den dåtida mest omtalade kvinnan i Finlands huvudstad Åbo. Den mest kända romanen är Generalens fånge som utkom år 1949 av författarinnan Ingunn Grönstrand. Redan 1884 utgavs Romantiska öden av Eva Ljungberg och år 1953 utkom på finska Ahvenanmaan neito av Rebekka Räsänen.

Nikolaj Ivanovitj Demidov, föddes den 19.8. 1771 och dog den 4.7. 1833. I Wikipedia finns fel noterade både födelse och dödsfallsuppgifter men detta är de rätta  och enligt den västerländska tideräkningen. Enligt den dåtida julianska tideräkningen i Ryssland 30.8. 1771 respektive 16.7. 1833.


Jag har förgäves i femton års tid försökt hitta ett porträtt av denne man men detta har visat sig vara en hopplös uppgift. Jag har besökt Vinterpalatset där alla ryska generaler och det ryska fosterlandets hjältar finns porträtterade men icke. Jag har besökt den demidoffska släktens mest namnkunniga författarinna Elena Iosifovna Krasnova i Sankt Petersburg en smällkall kväll i februari år 2013. Hon berättade att ett porträtt av generalen finns inte och hon sade att om detta även skulle finnas skulle det inte publiceras i deras släktkrönikor, så illa omtyckt är han i denna förnäma släkt. Han skulle nämligen visa sig vara ett odjur i människogestalt.





Den demidoffska släktens furste och stamvapen.




Släkten har till och med en bro som bär namnet  Demidoff  i Sankt Petersburg.
I släktens hemstad har man ett torg uppkallat efter sig.

I de minnesanteckningar Fredrika Mörk ger till statsarkivarie K.A. Bomansson nämner hon om huru Nikolaj Demidoff berättar att hans släkt härskade över enorma industrier i Ryssland och att man hade i sin tjänst över 6 tusen slavar. Detta bekom inte Fredrika hon ville inte gifta sig med generalen.

Detta skulle bli hans livsöde, han skulle förfölja henne så länge han levde, han skulle dö ogift och olycklig år 1833 i Ryssland. Fredrika däremot skulle gifta sig tre gånger varav den sista till namnet Kunitzin och hon skulle dö som änka i Saltvik på Liby gårdshemman som utfattig och klädd i trasor. Om henne skulle dåtida kändiskrönikörer frossa i den  dåtida huvudstaden Åbo, generalen skulle överösa henne med gåvor och kärleksbetygelser, ja han skulle nästan slå ihjäl henne en gång.





Fredrika finns avporträtterad åtminstone i tre målningar, av henne avgöts en byst i brons. Rysslands självhärskare Alexander I skulle fråga: Vem är hon? Men, general Nikolai Ivanovitj Demidoff skulle aldrig få henne.
Den som vill läsa hela den märkliga historian om Fredrika Mörks liv kan i denna blogg klicka in etikett Generalens fånge en artikel från år 2010.






I en mycket utförlig artikel i Nya Pressen av den 2 februari år 1908 kan vi läsa om den ryska militärens våldsamma framfart under ledning av Nikolaj Demidoff i Vasa år 1808. Den massaker han utförde på den fredliga stadsbefolkningen och bönderna i området liknar mycket det vi ser i dag i världen. En fruktansvärd massaker på civilbefolkningen som säkert skapade chockvågor över hela Finland även på Åland och som kanske delvis bidrog till ålänningarnas minskade motstånd samt den svenska kapituleringen året därpå.







Vi återvänder till Åland för en stund och finns i en mötessal i Finström Bamböle vintern 1808.

In genom dörren till stugan i Bamböle kommer pastorsadjunkt Henrik Gummerus, en stor karl. Till höger vid bordsändan står länsman Erik Arén, en till växten liten man. Tavlan är målad av Pehr Blom.

Upprinnelsen till detta möte är följande:
I boken Alla tiders Åland av Benita Mattsson-Eklund åskådliggörs mycket tydligt hur det gick till.

Från det ryska högkvarteret i Åbo sändes propåer till den åländska allmogen om insamling av spannmål för den ryska hären till Nystad. Dessutom hade man beordrat ålänningarna att hålla alla båtar redo samt inom 24 timmar skära upp en isränna från fasta Åland till Vårdö. Om inte ordern efterlevdes skulle öron och näsor avskäras.
Den åländska allmogen var inte tjänstvilliga att utföra dessa åligganden men de lokala styresmännen var synnerligen lojala.
Dessförinnan hade några jomalabönder rest till Stockholm och utverkat audiens hos svenska kungen Gustav IV Adolf med begäran om hjälp. Han ställde sig mycket beredvillig till en svensk hjälp för Åland och att ett lantvärn här skulle ställas upp. I ett senare skede skulle svensk trupp ankomma.

Den 5 maj beslutar några bondpojkar i Finström Bamböle att undersöka möjligheterna till uppror mot ryssen. Nu får länsman Arén reda på detta och han ger budet till pastorsadjunkt Gummerus att handla. Och nu sker det osannolika, uppropet får effekt och man får många på sin sida. Man samlas i länsmannens stuga i Bamböle och man manar upp till kamp. Närapå 200 man startar med bössor, högafflar, ispåkar och störar ett anfall emot den styrka som finns vid Strömsvik. Dessa hade flytt men man söker upp dem och inte bara dem utan hela ryska garnisonen på fasta Åland oskadliggörs den 7 maj. Nu söker man upp även de som fanns på Töftö och fängslar även dem. Bondetrupperna cirka 200 man hade alltså med sina störar och sälbössor oskadliggjort alla ryssar på fasta Åland närapå 200 soldater och befäl. Nu återstod de som fanns på Kumlinge.




Minnesstenen över Kumlingeslaget som restes år 1920 på Fälbärget.

På Kumlinge fanns 600 ryssar under befäl av överste Vuitsch. Den 10 maj landstiger bondearmén som nu vuxit till 450 man. Man har vädret på sin sida, den nordostliga vinden driver is emot Kumlinge men gör den sydvästra sidan isfri. Bondearmén drar sig emot land och i Markilsviken landstiger man. Till hjälp kom nu en svensk styrka på 70 man som hade några kanoner som gav eldunderstöd. Man stormar länsmansgården där Vuitsch äter middag med pastor Hoeckert. Ingen fara säger de till varandra det är bara några bönder, men så börjar kanonerna spela och då får man brått, man tror att en större svensk eskader landstigit. Majoren river tag i ett vitt lakan och rusar ut för kapitulation. Bytet för bondehären var 400 soldater, 38 underofficerare, tre fänrikar, fyra fältskärer, tio trumslagare och översten själv blir krigsfånge. En ryss hade dödats och åtta sårats i samband med att bondearmén inte förstod vad den vita flaggan betydde utan besköt dem. Två ålänningar hade stupat och fem sårats. Slaget varade mellan klockan 12 - 16. I en skog hittade man ytterligare 40 ryssar så summa summarum fördes nära 500 ryssar i fångenskap till konungariket Sverige.

Detta måste anses vara ett av Sveriges märkligaste segrar sedan Birger Jarls dagar. En åländsk bondehär på 400 bondpojkar besegrar en mycket större rysk styrka som var fullt militärt utrustad!

Länsman Arén skall bli rikligen belönad, han får lyfta 200 riksdaler varje år under hela sin livstid.
Även Gummerus blir hedrad. I stekande hetta den 31 juli håller kung Gustav parad på Grelsby ängarna för att fira och belöna segrarna.

Däremot finner jag det märkligt att det var Arén som fick livstidspension men inte Gummerus.
Det var ju Henrik Gummerus som gjorde den verkliga bedriften, att besegra huvudstyrkan på Kumlinge och knipa hela garnityret där. Arén hade ju före detta rest till Sverige med de fångna 170 ryska soldaterna och fanns ju inte alls på plats i Kumlingeslaget.





Senhösten 1808 tillsätts C. G.  von Döbeln som överbefälhavare för Åland. Han blir även högsta chefen för den civila förvaltningen. Hans högkvarter blir på Jomala gård, domarbostället.

Von Döbeln med pannbindeln och hjälteglorian från slaget vid Jutas var en hetlevrad och mycket rättfram militär som inte var rädd för någon, inte ens den svenske kungen. "Här skall inte hållas gudstjänst utan krigstjänst" sade han upproriskt ja nästan hädiskt till kungen, vilket kunde renderat honom dödsstraff. Till lotsarna sade han då de klagade på rusttjänsten: "När isarna ligger behövs inga lotsar"!




Våren 1809 händer det mycket spännande saker. Den 13 mars skall svenska kungen Gustav IV avsättas i en oblodig statskupp och ryssarna anländer till Kumlinge på nytt.





General Yakov Kulneff






General Bogdan von Knorring

Den 10 mars sättes den ryska hären kurs mot Åland och de anländer den 13 mars under ledning av
B. von Knorring samt general Yakov Kulneff, en mycket omtalad kosack.

Nu startar förhandlingar i Lumparland Klemetsby där von Döbeln gör en listig manöver. Han köper sig och den svenska hären tid för reträtt till Sverige genom att prata om omsorg om civilbefolkningen samt vård av de  sjuka svenska soldaterna. Som pant för detta förslag lämnar han kvar på stället sin adjutant. Nu kastar han sig i släden och fort till Eckerö där hären är samlad. Han ger nu order om omedelbar reträtt till Sverige. Under två dygn, i enorma strapatser, förs 5000 soldater med all utrustning över isarna i snöstorm. Av dem skall 1.700 aldrig komma fram.
Under tiden hade ryssen sett bluffen och förföljer svenskarna ända till den svenska kusten.
Denna lyckade manöver räddade troligtvis hela Sverige ifrån att bli ockuperad av ryssen emedan deras plan var att inta Stockholm med sina 17000 man som fanns vid den tiden på Åland.

Kvar över sommaren blir så 4000 ryska soldater vilka inkvarterades i de olika socknarna.
Men var var de tappra åländska krigarna? De var helt försvunna alldeles som bortblåsta. Kanske de fanns bland de 630 civilpersoner som hade flytt till Sverige.

Men in på scenen kommer nu en annan herre, den från drabbningarna runt Vasa kända generalen
Nikolaj Ivanovitj Demidoff.  Han skall av tsar Alexander I bli "Commenderande General över de Kejserliga Trupperna på Åland" skriver han i en kungörelse jag funnit som översatt kopia i Ålands landskapsarkiv. Han skall även inrättas som chef för den civila förvaltningen.

Dokumentet hade i tiden överlämnats av en bonde vid namn Mattsson från Kyrkoby.
Det är en femsidig kungörelse som skulle uppläsas i kyrkorna benämnd "Kungörelse till samtelige Ålands Invånare" och utfärdades den 12 april på Saltviks prästgård.






Demidoffs proklamation av den 12 april 1809. Dokumentet publicerad i Åland den 22.5. 1912

Kejsaren hade nog en tanke bakom denna utnämning. Han hade säkert i färskt minne de upproriska bönderna och bondpojkarna som fanns i de åländska bygderna och denna gången skulle man inte bli lurade.

Jag blir lite förvånad över den åländska historieskrivningen. Ingenstans har jag hittills sett uppgifterna  angående Demidoffs verkliga roll i detta krig och vad han egentligen gjorde till Åland.
Man känner honom mest ifrån romanen Generalens fånge och den beramade dansen på Saltviks prästgård. En tillställning som i mångt och mycket påminner om Djävulsdansen. Kanske rentav idén till denna kommer härifrån.


Proklamerat i Godby den 19 mars år 2017

Johan G. Granlund







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar