fredag 3 februari 2017

Margit Tuomikoskis kyrka i Kila






Margit Tuomikoskis bönehus i Kila

Det finns ett par kvinnor som under min livstid gjort att jag stannat upp och tänkt ett par gånger till i de stora livsfrågorna. Den ena var min mor Ilmi och den andra var Margit Tuomikoski i Kila.

Margit var evangelisten som "nyfrälst" kommit tillbaka till Åland på 1940-talet från Sverige och startat upp en från början liten församling i Kila i Sunds kommun. Bönegruppen tillhörde pingstförsamlingen på Åland och kom med tiden vad gäller antalet medlemmar bli nästan halva Filadelfiaförsamlingen på Åland. Hon samlade ihop trossystrar och bröder i Sund, Vårdö, Saltvik, Finström, Geta och Jomala. Om man dessutom inräknar de som sympatiserade med henne var det nära 100 personer. En mycket imponerande siffra då man tar i beaktande att Filadelfiaförsamlingen på Åland hade ca. 100 medlemmar. Detta förstås aktiva sådana.

Margit var en diakon i ordets sanna betydelse och hon fanns alltid tillstädes då någon led nöd eller hade psykiska bekymmer, hon var Guds ställföreträdare i bygderna, ja så uppfattade jag situationen och den kan vara sann. Man får komma ihåg att denna tid, slutet av 1940-talet och några årtionde framöver fanns ingen socialtjänst i kommunerna. Den så kallade statskyrkans själavård var vi den tiden obefintlig. De få kyrkobesökarna fick ett par gånger i året reda på att de var döpta och skriftskolgångna. Efter de traumatiska krigen var det en oplöjd åker att bruka. Här gjorde då frikyrkan stora landvinningar i Finland och på Åland.





Margit dök upp ibland i mitt hem i Finby, ofta just precis då vi behövde henne. Här hjälper hon oss med storbyket vid bastun på Norrgårds i Finby.

Vem var egentligen Margit, vem var hennes far och mor och hade hon syskon?
För att utreda detta har jag tagit hjälp av Skogsjös, "Familjer och gårdar i Sund" familj 1367





Bild ur Ålands bebyggelse i ord och bild från 1963

Svedars i Högbolstad, senare kallad Jakobssons.
Här föddes Margit Tuomikoski den 12 januari 1915 och hon avled den 29.9. 1999

Hennes morfar hette Juho Wilhelm Isaksson Tuomikoski och han var född 1871 i Storå, numera Isojoki. Här var han nu skriven som torpare för gården och sedermera torpare på Tomten i Kastelholm.

Hennes mor hette Ida Irene Tuomikoski och hon var född år 1894.
I kyrkboken står om Margits fader, "okänd".
En del "tungor" berättar att Margit skulle haft en halvbror i Finby som dog några år in på 2000-talet.

År 1923 överförde morfadern Juho hela familjen till civilregistret, i kyrkboken står att han var finne.





I denna stuga bodde hennes moster, en polioskadad kvinna som släpade sig fram med armarna och senare användande en invalidcykel. Hennes namn var Ingeborg Tuomikoski,  född år 1896 och död år 1955. Efter att Margit återvänt från Sverige skötte hon Ingeborg fram tills att hon avled. Den troliga orsaken till hemkomsten var just skötseln av mostern.

I den röda lilla stugan skulle sedan Margit bo tillsammans med sina evangelister. Detta var utgångspunkten då de cyklade runt i bygderna med sina Korsets Budskap, Evangeli Härold, evangeliska skrifter och jultidningar, som de sålde.

Enligt uppgifter skulle Margit i sin ungdom arbetat hos lärarinnan Hilda Grunér i Tosarby som hemhjälp.

Margit emigrerade till Sverige som adertonåring alltså år 1933 och hon arbetade där enligt uppgifter som hennes kusin Lennart Karlsson i Kastelholm givit mig inom sjuk- och åldringsvården. Hon tjänstgjorde på olika åldringshem. Det var också nu som hon mötte sitt livsöde - omvändelsen vid Filadelfia i Stockholm och mötet med  Lewi Pethrus i pingströrelsens Sverige.

Margit Tuomikoski skulle med tiden bli en hängiven evangelist och förkunnare. Var hon vistades under krigsåren är okänt men att hon först ha verkat som evangelist i Norrbotten i Sverige och sedermera återkom till Åland på 1940-talet är känt och att hon efter att gått pingströrelsens bibelskola i Stockholm startade upp sin evangeliska förkunnelse i Sund är allom bekant.





Här sitter Margit i gungstolen i sin lilla stuga och läser något brev hon fått. Kanske födelsedagshälsningar då vi ser mycket blommor på borden.

Då jag som barn gästade Margit en gång berättade hon att då postbussen som var gul for förbi hennes stuga färgades hela rummet gult. Vägen gick förr nämligen så nära husknuten.

Min mor Ilmi hade på 1940-talet anslutit sig redan i finska Österbotten till någon frikyrklig samling, vet inte vad, men då hon återkom till Åland år 1951 hade hon tagit kontakt med pingstförsamlingen på Åland och Margit i Kila.

Det finns dokument, en brevväxling med vänner i Tosarby och Margit som då var i sin bibelskola i Stockholm i tidigt 1950-tal. I ett av dessa brev finns omtalat om något möte som skulle hållas hos oss på Norrgårds i Finby, men detta möte skulle ha blivit inhiberat av någon anledning. Det här enligt sagesmannen Lennart Karlsson i Kastelholm, i brev som han innehar.

Jag har tidiga minnen av bilar från Mariehamn och cyklande människor som kommer till vår gård för något möte.
Jag har även ett starkt minne från 5-års åldern om någon söndagsskola som hölls hos oss och redan från den tiden har jag mina allra första erfarenheter av den fruktansvärda mobbning jag under hela min barn och ungdomstid skulle få utstå på grund av dessa möten som huserade i mitt hem.

Värst var det med de handtextade möteskallelserna som stiftades upp på el och telefonstolpar i byns vägskäl. Här samlades byns alla ungdomar under sena kvällar, ja de kom från hela kommunen och ibland från stan till och med. I Finby vägskäl fick jag uppleva spott och spe under många år.

En annan källa till mobbningsattacker var det stora mötestält som restes upp i min hemby under ett par somrar. Första gången på Granlunds tomten i södra Finby. Då fick den fiffiga Mårtensson en idé att rigga upp en högtalare även utanför tältet så bönerna och sången hördes över hela byn. Så gick det även till följande sommar då det riggades upp på Finby skolas bollplan.

Jag fyller snart 70 år och ännu för två år sedan fick jag frågan varför jag inte gick i skriftskolan.
Svaret var därför att min mor vägrade detta emedan hon hört att man efter denna kristendomsundervisning skulle få rätt att ta första supen och slippa in i danspaviljongerna.
Inte blev hon heller vänligare inställd till denna skola då hon hörde att en av grannpojkarna hade kört moped inne i "hönshuset" som Sunds kyrkas skriftskolundervisning höll till i denna tid.
Då folk i bygden frågade varför Johan inte gick i skriftskolan som andra ungdomar svarade hon att han kan bibeln bättre än alla sundsungdomar. Att hoppa upp och ned i bänkarna kan han lära sej efteråt.







Under de första åren i Margits verksamhet i Kila hölls möten i en liten stuga kallad Kärr. Jag har ett minne av att mina föräldrar tagit en taxi och vi åker till ett möte där. Stugan var sprängfull med människor och den som då predikade var pastor David Klemetz från Helsingfors. Ämnet var b.l.a. sitt besök i Jerusalem och de heliga platserna. Han var en mörkhårig välkammad man som stod i en blänkande vit skjorta minns jag.

Margit hade många kontakter runt halva Åland och hon fick alltid lov att i någon gård i byarna hålla möten.

År 1960 skulle Margits verksamhet i Sund få en fast punkt, bönehuset i Kila.
Här ser vi en bild från invigningsdagen år 1960. I hatt den karismatiske pingstpastorn för Filadelfia på Åland, Jan-Erik Mårtensson och invid hans hustru. Vi ser folk från orten som i stora skaror bevittnar tillställningen. Pastor Mårtensson gav ett stort uppsving av besökande människor till de möten som anordnades. Damerna i byarna strömmade till hans möten, jo han var en bra karl att titta på och att lyssna till.






Vi ser här en annan bild från invigningshögtidligheten. Sångledaren är pastor Herbert Lindstedt som tidigare verkat som föreståndare för församlingen på Åland. Han var en skicklig dragspelare som spelade så det ekade i väggarna. Till höger om honom byggmästaren för bönehusbygget Karl-Ivar Berglund från Tranvik, invid honom Viking Eriksson och evangelist Ingrid Danielsson. Till vänster om honom i bild evangelisterna Ea Nordberg, Anita Stenborg senare gift Jansson, Gustavsson och Judith Löfsund.
Margit sitter troligtvis bakom dragspelaren.

Jag vill här passa på att poängtera dragspelets intåg i pingströrelsen och som tillsammans med gitarren skulle bli synonyma för deras musik. Enligt uppgifter skulle "den store ledaren" Lewi Pethrus sagt att "dragspelet får inte tas av djävulen" det hör till oss.





Margit var en förkunnare i ordets verkliga betydelse. Hon inledde sina möten väldigt stilla och försynt. Hon hälsade alltid alla välkomna varefter hon delade ut sångboken Segertoner till alla som satt i salen. Därefter inledde hon ofta med att att vi sjunger nu sången "Det är saligt på Jesus få tro" eller "De komma från öst och väst". Margit spelade mandolin och evangelisterna kunde alltid hantera gitarr.

Margit hade troligen 4 (den tidens betygsättning där 10 var bäst) i sång i folkskolan men hon hade lärt sig noter och praktiskt kunnig som hon var så lärde hon sig hantverket. Själv kunde hon inte ta en endaste ton på sångens vingar.

Hon hade alltid sin mandolin med sig och stämde den enligt en invand ritual. Jag kan ännu i denna dag i mina öron höra dessa plingande gnisslande tontester.

Mötet fortsatte sedan med ett "vittnesbörd" som det hette, av någon evangelist som medföljde eller av någon nyfrälst som med några stakande ord berättade om sin upplevelse. Det kunde då bli en gripande inledning till den predikan som Margit höll efter att man ånyo sjungit en sång.

Margit inledde sina bibelförklaringar med läsning ibland ur både Gamla och Nya testamentet. Dessa två beröringspunkter mötte då varann och hon lindade så in texten i något alldagligt som hänt i hennes eller någon annan persons livsöde. Margit stegrade så rösten undan för undan så att hon till slut kom upp i en "begaistring" som var om jag får säga det ganska medryckande. Jag har tidiga minnen av hur jag rycktes med och fann mig förd till någon annan plats här på jorden eller i himmelen. Jag ville ju absolut finnas med i den skaran som skulle ryckas upp  "då Jesus kom igen". Detta med att Jesus skulle komma igen var en realitet för pingstfolket, "om Herren dröjer" gör vi si och så, var ett stående uttryck.

Namnet Jesus användes konstant inom pingströrelsen sällan Kristus och Gud som användes för det mesta inom statskyrkan.

Plötsligt kunde någon falla in i "tungotal" och då trodde jag absolut att Jesus eller något övernaturligt fanns i rummet. Man började ju uttydningen med att: Så säger Herren!!!. Tungotalet som för övrigt är ett fenomen som ingen ännu i hela världen lyckats utreda. Fenomenet var och är en mycket central del i pingströrelsens verksamhet. Jag har själv hört helt oskolade människor som talat utländska språk vilket de aldrig kunde eller någonsin hört i vardagslag.

Karaktäristiskt för pingströrelsens sätt att styra upp sin gudstjänstordning och mötesteknik var förstås den metod som alltsedan starten år 1913 praktiserats av Lewi Pethrus och sedermera av den på den tiden kände poeten Sven Lidman som sensationellt övergått till pingströrelsen.
Mötet skulle hålla en viss rytm där stämningen skulle stiga undan för undan. Tyckte Pethrus att stämningen föll, lyfte han handen emot sångarna "strängbandet" som genast startade upp en refräng som upprepades flera gånger. Å andra sidan var sången för lam startade han upp en bönestund mitt i mötet som i sin tur höjde stämningen.

Av förståeliga skäl, tar jag aldrig tag i en gitarr för att "iddas" lära mig dessa tre accord jag borde lärt mig som ung för att hänga med i "Löftena kunna ej svika och Det är saligt på Jesus få tro och Säg känner du det underbara namnet" . Jag anar att de gick i G eller F-dur. Nu först i 60-års åldern har jag förstått vad enorma tillgångar jag missat. Tänk att ha lärt sig tre (3) accord, kanske även ett septim och mollaccord och kunnat tjäna storkovan som trubadur på någon kryssningsfärja ända upp i 100-års åldern. Gitarren har ju blivit kultinstrumentet nummer ett som står över alla instrument som människan har skapat. I min barndom var den det mest skrattretande någon kunde hålla på med, att spela gitarr.
Dragspelet skulle från tolvårsåldern bli mitt instrument och där hade jag alla accorden på vänstra handen som jag kunde fånga med slutna ögon, märkligt.





I köket i vårt nya hem på Norrgårds i Finby. Margit ser på fotografier tillsammans med  Ann-Marie Nygrén.

Jag har samtalat med en tidigare evangelist Anita Jansson född Stenborg om livet med Margit i Kila.

-Jaa, som ung kom jag till Åland från Österbotten, jag hade aldrig tidigare varit här.

Men berätta Anita! Hur var livet som evangelist i Kila och hur förflöt era dagar?

- Våra arbetsdagar i veckorna var så att vi cyklade runt i bygderna, hälsade på äldre och sjuka människor. Ibland sålde vi tidningar och böcker. På lördagar och söndagar anordnades möten och sammankomster i bygderna och vi höll även söndagsskolor. Tiden före jul var jobbig, folk köpte mycket jultidningar.

Men Anita, hur kändes det för dej som ensam ung kvinna att knacka på hos folk, prata med dem och försöka sälja något?

- Jaa, i de flesta fall tog folk emot mig med vänlighet men på ett ställe blev jag utkörd. Det var hos prosten Appelgren i Saltvik.

Men hur tog ni er fram, visst cyklade ni i början?




- Jo vi cyklade först men i mitten av 1960-talet tog Margit körkort och köpte en röd Volkswagen och längre fram köpte hon en till likadan.

Nå vad var din lön på den tiden frågade jag?

- Nå joo, den var 4000 mark.

Aha, men skall man inte då plocka bort två nollor för att reda ut vad det var för värde?

- Jo, så är det, den var då 40 mark i månaden.

Jag försökte då tänka efter. Min första lön på andelshandeln som biträde 1964 var 150 mark i månaden. Kompisar jag kände som for till Stockholm tjänade kronor så att omräknat blev det ca. 600 mark i månaden och de här evangelisterna hade 40 mark. Hur man kunde överleva är en gåta, men det var förstås små levnadskostnader denna tid.







Då Margit fyllde 50 år hölls en kaffebjudning i bönehuset. I förgrunden min mor Ilmi.






Romanen Lewis resa av Per Olov Enquist

Jag nämnde tidigare att Margit hade blivit frälst i pingstkyrkan Filadelfia i Stockholm. För att lite fördjupa mej i ämnet tog jag ur min bokhylla fram denna "tegelsten", en bok som jag verkligen rekommenderar er att läsa. Här förklarar Enqvist som själv är en av de i Sverige talrika "Guds barnbarnen" fenomenet Lewi Pethrus. Denne gudsrikes på jordens imperiebyggare, som kom som ung pastor till en baptistkyrka i  Stockholm som då hette Filadelfia, blev utstött därifrån och grundade en egen församling därstädes. I denna start fanns då i församlingen 29 medlemmar. Dessa skulle av tidningspressen givas namnet "Pingstvänner" efter deras praktiserande av Apostlagärningarna 2.





En ung Lewi Pethrus, här med den karaktäristiska hårlocken men utan glasögon och mustasch.

Denna lilla församling skulle så tillväxa och sprida sin typ av kristendom i världen via hundratals missionärer, så att den vid Petrus frånfälle år 1974 var någonstans mellan 200 och 250 miljoner. Pingströrelsen skulle bli den tredje största efter de stora etablerade kristna kyrkorna och den muslimska världen och ha en mycket stark tillväxt även i dag. Bara i Brasilien fanns år 2000 över 30 miljoner pingstvänner och i Sydkorea flera tiotals miljoner.
Margits lilla grupp i Kila skulle bara vara ett litet barr i det stora pingstträdet.




Lewi Petrus på 1940-talet då han stod på höjden av sin makt.

I den blygsamma starten och under de första årtiondena var Lewi Petrus en mycket omstridd och kontroversiell ledare. Han hade hela det svenska samhället emot sig. Statskyrkan, alla övriga frikyrkor, tidningspressen, fackföreningsrörelserna, polisen, de dåtida sociala myndigheterna ja alla alla.
Hans medlemmar kallades för sinnessjuka dårar, galningar, vansinniga och borde låsas in och deras verksamhet borde förbjudas.

Polisen ordnade razzior till de övernattningslokaler Lewi startat för alkoholister och arbetslösa. En morgon gjorde man ett tillslag kl. 4, spärrade av gatorna och släpade upp de stackars människorna ur deras sängar. En annan gång blev Lewi inkallad till den dåtida rikspolischefen för ett tre timmars förhör som resulterade i att för varje fråga förhörsledaren kom med hade Lewi ett bibelcitat som han stödde sig på och som han jämförde emot Sveriges grundlag. Hela förhöret utmynnade i att Sveriges högsta polis fick avsluta förhöret och skamsen ta Lewi i hand och tacka för upplysningarna. Lewi fick fortsätta sin dåraktiga verksamhet.





Lewi Pethrus här tillsammans med den kände författaren och poeten Sven Lidman.

Dessa två herrar skulle finna varandra i ett slags motpolernas vänskap. Ett Ying-Yangsamarbete. Denna vänskap blev för några år avbruten år 1948 från början på grund av ett trivialt misstag i en pensionsfråga. Vänskapen återupptogs efter ett antal år och man tog varandra i hand men Lewi kunde aldrig glömma de erotiska eskapader Lidman erkänt från sin ungdom i sina vid denna tid utkomna memoarer.
Lidmans predikokonst skulle fortsätta att vara stilbildande inom pingströrelsen.

En fundamental del av Lewi Pethrus församlingssyn var den fria församlingen, alltså varje församling var sin egen. Den hade ingen centralstyrd ledning i Stockholm för hela Sverige. Detta var troligen hemligheten med dess starka framgång i Sverige och i hela världen. Pethrus reste mitt under kyrkobygget på Rörstrandsgatan till Brasilien för att frånsäga sig all central styrning och församlingarna där blev helt självständiga.




Biograf Grand på Sveavägen 45 i Stockholm
Denna biograf är världsberömd i dag från den kväll Olof Palme skulle bli skjuten. Paret Palme hade bevistat en filmförevisning tidigare på kvällen.

Få känner till att denna lokal innehades av Filadelfia i Stockholm som gudstjänstlokal från år 1918 fram till 1930. Lokalen är förstås kraftigt ombyggd.






Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i Stockholm.
Arkitekt Birger Jonson.

Kyrkobygget initierades av Lewi Pethrus. Kyrkobyggnaden som räknades som funktionalismens genombrott i Sverige var länge den största samlingslokalen i Stockholm som ofta utlånades till konserter och en gång hölls Nobels prisutdelning här.
Lokalen rymde i början nära 4000 personer.
Man satsade mycket på kyrkans akustik. Pethrus ändrade ritningarna sex gånger och arkitekten fick lov att resa till Paris för att där studera ritningarna för den dåtida kända konsertsalen med den bästa akustiken.
Lewi Petrus var den tidens Bert Karlsson, redan då hyrde han ut sittplatser i den nya kyrkan, hel, halv och kvartsstolar.

När Lewi Pethrus startade sin pingstförsamling i Stockholm år 1913 var medlemsantalet 29 och då han avgick år 1958 var man upp i över 6000 personer. Det sades att han ledde Sveriges största kvinnorörelse. Denna tids pingströrelse bestod till ca 80 % av ensamstående kvinnor och änkor.

Lewi Pethrus avled år 1974 och hans begravning skulle likna närmast en statsbegravning.
Begravningstalet hölls av ärkebiskop Olof Sundby.
Den hånade och förföljda lilla mannen med hårlocken hade blivit erkänd och bekräftad.
Nu förlänades han en ära som få andra har blivit unnade. Celebriteterna stod i rad för att ge honom sin hyllning.






Pingströrelsen i Sverige har alltid haft framstående solosångare och orkesterdirigenter.
Här den världsberömde barytonen Einar Ekberg. Han vistades under långa tider i USA där han reste kontinenten runt på sångarresor. Hans röst hade en bredd och en mjuk klang som berörde även icke troende.
Ekberg gjorde hundratals grammofoninspelningar. Mest kända är kanske, Var jag går i skogar berg och dalar och Jag är en främling.





Jan Sparring, var född 1930 avled år 1992

En annan välkänd sångare som Pethrus knöt till pingströrelsen var Jan Sparring. En lovande barytonsångare även han och som medverkat i operan Fiagaros bröllop. Jan blev medlem i pingströrelsen och sjöng in många skivor, den kanske mest kända är Ovan där.


Vittnat i Godby den 4 februari år 2017





Så här såg jag ut den tid jag någon gång sjöng i Kila bönehus. Jag minns att flickorna från byn kom och kikade och fnissade åt min sång, "Jag har hört om en stad ovan molnen".

Några år efteråt skulle jag "dejta" en av de fnissande flickorna men det är en annan historia.

Det är nu 40 år sedan jag senast besökte en pingstkyrka.


Johan G. Granlund



Övriga fakta om Lewi Pethrus, källa dottersonen Dan-Jakob Pethrus

Föds den 11.3. 1884 på Vargön i Vänersborg som Petrus Levi Johansson.

År 1913, grundar den nya församlingen Filadelfia i Stockholm

År 1918, inköper lokal på Sveavägen 45 som numera är Biograf Grand.

År 1917, startar upp sommarkonferensen Nyhemsveckan.

År 1930, inviger nya Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan

År 1939, inköper Kaggeholms slott och startar folkhögskola där.

År 1945, grundar tidningen Dagen.

År 1948, startar Ibra Radio, en reklamfinansierad piratradiostation, först i Sverige.

År 1949, utnämns till teologie hedersdoktor i Illionois USA

År 1955, inleder internationella radiosändningar från Tanger, Marocko

År 1959, startar Stiftelsen för filantropisk verksamhet, narkoman och alkoholistvårdhem

År 1964, grundar det politiska partiet Kristen Demokratisk Samling, KDS, i dag KD.
             , tar initiativ för grundande av en kristen bank SAMSPAR
             , tar initiativ för en stor världspingstkonferens och inbjuder Jesusfolket från USA till Nyhem

År 1974, tar ur konungen Carl Gustaf den XVI hand Vasaorden

Löftena kunna ej svika

Löftena kunna ej svika, nej de står evigt kvar.
Jesus med blodet beseglat allt vad han lovat har

Refräng
Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna.
Men den som tror skall finna. Löftena de står kavar.

Gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himlen upp.
Medan du stjärnorna räknar, växer din tror ditt hopp.

Himmel och jord........

Tro när dig världen förföljer - med dig i ugnen het
Vandrar en "gudason" härlig, prövade själ det vet

Himmel och jord............

Tro när dig vännerna svika, tro när blott en står kvar.
Jesus din vän skall dig följa, alla ja alla dar.

Himmel och jord...........

Tro under allt som dig möter, snart du ju hemma är.
Då skall i åskådning bytas, det som du trodde här

Himmel och jord..........

Denna psalm skrev Lewi Pethrus år 1913 i en livskris. Hans hustru var nära döden men tillfrisknade.

Psalmen finns i Svenska kyrkans psalmbok från 1986 som nummer 254
Finska Lutherska kyrkans psalmbok från 1998 som nummer 398
I Frälsningsarméns sångbok från 1968 som nummer 402

Om upprinnelsen till denna psalm har Per Olov Enquist skildrat i boken "Lewis resa" på sidorna
216-232 och jag saxar följande:

När Lewi blivit ensam satte han sig vid orgeln. Och så diktade han den psalm som skulle bli hans mest sjungna och berömda, kanske den skönaste psalm som en svensk psalmdiktare någonsin skapat, och det var i köket, eftersom orgeln stod i köket. Intill sov nu Lydia, utan feber, utan foster, utan skräck, och kanske utan att någonsin få veta varför hon varit så nära att dö, och varför hon räddats, och av vem.

Och han skrev psalmen som skulle göra honom berömd.

Den skulle alltid sjungas med en egendomligt gungande rytm, som en vals, ja det var den psalm som skulle sjungas som en långsam vals, som årtag genom dyningar, nej, det var inte den rätta bilden, eller kanske, jo som årtag och dyningar och en djup, gungande rytm av tro och trofasthet och hopp.


Tack Lewi för psalmen!
Tack Ilmi för vad du lärde mej!
Tack Margit för allt du gjorde för människorna!

Min epilog

Matteus evangelium 5 kapitel, vers 11

Saliga ären I när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder.
Ovanstående vers är hämtad ur den s.k. "Bergspredikan"

Jag kan bara konstatera att jag har en bunt fribiljetter till "Den gyllene staden", läs och begrunda.

Jag nämnde tidigare om den fasansfulla mobbning jag blev utsatt för i barndom och tidiga ungdomsår i Finby på grund av min mors religionsutövning.

Här nedan följer en lista på händelser som jag ungefär en gång i veckan under 60 års tid funderat på.

Jag kommer cyklande en vinterlördag i snålblåsten. Det var möte i Kila och jag ville faktiskt dit och kanske sjunga lite. Vännerna var snälla och jag gillade tanterna där. I Tosarby backen kommer en pojke på sin moped, hans namn är J.G, ja märkligt nog samma initialer som mina, väl intill mej stannar han upp lite och skriker i mitt vänstra öra: Det är väl ett hälvitä ti va pingstvän!

Jag gillade att fiska och jaga. En eftermiddag är jag nere i Nedre Viken som fladan kallas intill Svinesund. Då jag just gillrar en bisamråttsfälla ser jag ett välkänt par, han pensionerad sjökapten och författare, Uno Salminen,  komma iland med sin öka. Då de var färdiga och promenerar mot hemmet som var i närheten stannar han upp i promenaden, vänder sig emot mig ut mot vattnet och ropar: Låt djuren va i fred din satans djävla pingstvän!

Jag gillade att sparka fotboll ja att idrotta i allmänhet under skolåldern. I stridens hetta på Kålsvidja fotbollsplan utspelar sig följande. I en närstrid om bollen ropar en tranvikspojke, hans namn är K.G.
Undan pingstvän!

Jag gillade att umgås med tjejer, jag såg dem som en garant emot mobbning, trodde jag. Vid den tiden har min kropp börjat ge signaler om pubertet. Jag är lite kärvänlig emot en finbyflicka, hennes namn är M.V. då skriker hon åt mig; Låg mej va ifred djävla pingstvän!

En kväll kom jag hem med den så kallade biobussen. Den avgick visst efter att biograferna stängt i stan. Då jag stiger av bussen vid andelshandeln i Finby åtföljs jag hemåt även av några Vivastebyungdomar. De går framför mig i mörkret och jag kan höra deras steg emot sandvägen.
Då stämmer de upp i en allsång: Halleluja och knäckebröd, tralallalallallalla, Halleluja och knäckebröd...............

Jag hängde som alla andra på "serveringsrummet" på Klippan. Vi hade olika aktiviteter där i veckorna, vi boxades, spelade pingis osv. Då stämmer en grovväxt pojk från västra byn hans namn är K.A.L. upp i en formidabel "standup" föreläsning huru hälvitäs galen handär Johan är som håller på med domdär pingstvännerna. Ha ha hö hö och alla fans eländen! Då stiger en person upp, hans namn var Torsten Mattsson, och ropar. Nu låter du Johan va ifred, han ha inga illa gjort dej!
Det var första gången en person försvarade mej. Jag söker ofta upp Torstens grav och tänker på detta tillfälle. Tack Torsten!

Ett litet vackert smeknamn jag skulle få var "pingstlilja". Det tilldelades mej lite nu och då på skolans bollplan i de så kallade "kvarterna" den kvart timme vi hade under skoldagen efter varje lektion. Den kören leddes av en person jag inte ids nämna i initialer emedan han och jag är nu goda vänner och pratar om ditt och datt. Felet var hans föräldrars.

Jag kan konstatera att alla dessa personer jag mött här ovan hade föräldrar hängivna den Evangeliskt Lutherska Kyrkan i Finland.
Detta bara som ett konstaterande huru mobbning startar. Det startar i hemmet, vid köks- och kaffebordet. Dessa ungdomar har inte detta hat som medfött, detta har de fått hemifrån.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar