måndag 21 mars 2016

Lemböte kapell - kapellet i Hälleström?

                                     



                                             
                                              Lemböte kapell i Lemland på Åland.

Lemböte kapell är Ålands och en av Finlands äldsta kyrkliga helgedomar och platsen omnämnes redan från mitten av 1200-talet i det "danska itinerariet" som ingår i kung Valdemar Sejrs jordebok, som "Lynaeböte".
Kapellet ligger vid Kapellviken i Lemböte och området avgränsas i väster av Slemmern som är en havsvik till Mariehamn.




Fram till 1890-talet var Lemböte kapell en fallfärdig ruin och renoverades första gången sensommaren 1892. Kapellet avbildas här i en finsk tidning år 1888.
Till platsen kom man vid den tiden via slingrande stigar och en svårgenomtränglig skog.

I tidningen Lördagskvällen av den 7.9. 1889 läser man följande text: Ifrån Önningeby företogs en utfärd till Lemböte bergen, dit vi ledsagades af en tjugoårig tös i egenskap af ciceron. Stället är märkvärdigt genom det s.k. Lemböte kapellet, d.v.s. en urgammal gråstensruin, omgifven af en dyster krans av furor och granar, samt belägen på en vild och otillgänglig plats bland huller om buller kringkastade rullstensblock. Enligt sägen skulle under tiden före kristendomens införande denna plats varit en helig lund, der man hembar offer åt de gamla Asagudarene. Ij långt från ruinen vid vestra endan af Lemböte träsk ligger  "offerkällan" med kristallklart vatten, i hvilket hängbjörkarne afspegla sina lummiga kronor.




I dag är vägen till Lemböte kapellruin så gott som spikrak, en väg kantad av enorma granar.





Det är lätt att hitta till kapellet. Man svänger till höger från Ålandsväg 2  i Knutsboda nära de stora vindkraftverken leder en vägvisare oss på rätt igenom den pittoreska lilla byn. Vid en liten parkeringsplats där man skall lämna bilen finns denna informativa skylt som är uppsatt av Ålands museibyrå.



En vackert tecknad karta informerar oss om platsen och omgivningarna. Vi ser träsket och Bläsan, det höga berg ifrån vilken på 1820-talet en del av toppen rasade ned i vattnet tillsammans med granar och tallar och som länge utgjorde ett hinder i vattnet för skötfiskarna.




Efter att ha gjort en kort promenad mot kapellområdet möts man av denna skylt som leder oss vidare upp längs en liten stig till kapellet.









Kapellet står invid en rullstensåker och är omgärdad av en vacker kallmurad ringmur.




Här ser vi den finländska delen av kung Valdemars segelled som är benämnt det "danska itinerariet" och som nedtecknades på 1250-talet. Kartan var länge försvunnen men upptäcktes år 1640. Namnet härleds från latinets Iteneris = färdbeskrivning.
Från år 1943 finns alla hamnar benämnda och de flesta har sina ursprungsnamn. Här gick sjöfararna i land för att be, vila och offra för en lyckad färd. Farleden minskade med tiden i betydelse i och med att fartygen blev större och kunde färdas över öppna havet.

Den på latin skrivna färdbeskrivningen lyder i översättning: Från Litlae Svethiud ( Sveriges holme) till Viresund 1 veckosjö ( sjömil ), därifrån till Malegstagh 1, därifrån till Krampesund 3, därifrån till Veddesund 1, därifrån till Arnholm 2. Och att märka är att färden från Utlängan åt Arnholm till mera går åt norr än åt öster. Och från Arnholm över Ålands hav till Linaebötae ( Lemböte) 6, därifrån till Thiyckaekarl ( Kökar ) 8. Att märka är att mellan Kökar och Lemböte ligger en mängd öar vid namn Fyghelde ( Föglö. Därifrån till Aspesund.... beskrivningen fortsätter så längs med Åbolandskusten mot Hangö. Framme vid den Estniska kusten lyder texten: Likaså från Porkkala till Nargö på andra sidan Estniska sjön 6, därifrån till Karlsö 1,5, därifrån till Revelsburg ( Reval ).



Konung Valdemar II Sejr (Segraren). Född den 28 juni år 1170 och död den 28 mars 1241. Son av Valdemar den store.
I sitt korståg till Estland med över tusen fartyg i sin ledungsflotta  och tjugotusen soldater erövrar han landet som han införlivar i sitt rike. Från denna tid härstammar Dannebrogen, nuvarande Danmarks flagga som då visade sig i skyn för första gången under slaget vid Lindanäs. Liknelsen med den romerske kejsaren Konstantins syn, Kristi kors på himlavalvet, inför sitt framgångsrika krig är slående.



                                                    Tidstypisk franciskanermunk

Itinerariet tillkom delvis i och med franciskanernas etablering i det av kung Valdemar Sejr erövrade Östersjöområdet. Detta område omfattade stora delar av Skandinavien och Baltikum. Franciskanernas framväxt i området från 1230-talet och framåt,  dikterades av en religiös glöd inte alls olik våra dagars väckelserörelser. De var mycket rörliga i sin mission och de besjälades även av en social patos och omvårdnad av sin nästa. Detta medförde att de behövde välkända och säkra färdvägar mellan de längs vägen uppförda kyrkliga kapellen och klostren.
Denna segelled var troligen redan etablerad redan på vikingatiden.



                                   Olof den helige, Norges kung åren 1015 - 1028.

Lemböte kapell är helgat åt Sankt Olof. Över 200 helgedomar  är helgade åt honom.
Vem var då detta helgon och hur steg han upp på den tronen?

Olof den helige eller Olof den "Digre" eller Olof II eller Sankt Olof föddes år 995 och dog den 29 juli år 1030 i slaget vid Sticklastad. Han blev Nordens apostel och efter Jesu moder Maria det mest avbildade och omtalade helgonet. På avbildningar ser man oftast honom  med en yxa i handen stående  på ett vilddjur.

Som ung var Olof en grym och hänsynslös viking som härjade i Mälaren, runt Danmarks kuster och på Östersjön. Inte nog med det han var även i England och härjade och lade omkull London Bridge.

Han antog kristendomen i Normandie där han döptes i Rouen.

Olof var gift med Olof Skötkonungs dotter Astrid.

Väl ankommen till Norge fortsatte han kristnandet av landet. Detta gjorde han med våldsamhet och grymhet. Olof blev Norges kung år 1015 och regerades om sådan fram till 1028 då han lämnade landet efter att ha blivit besegrad av den danske konungen Knut den store år 1026. Vid ett försök att återta tronen med svensk hjälp stupade Olof i slaget vid Sticklestad 1030.




Olof den helige är Landskapet Ålands skyddshelgon och finns avbildad i dess sigill.
Han finns även på Satakuntas och Nylands sigill.

Efter sin död började så märkliga saker hända runt hans grav, sjuka blev helade, döva blev hörande och blinda återfick sin syn. Man påstod att han inte hade dött, hans ande fanns bland folket. Han blev en kristen martyr och avbildades undan för undan med allt vänare och mildare drag. Kyrkor och kapell antog hans namn som skyddshelgon. Pilgrimer (botgörare) gick långa vägar för att besöka hans relikskrin i den då nybyggda Nidarosdomen i Trondheim.

 Vi återvänder till Lemböte och den botgörande källan.




I den fantastiska boken Beskrifning öfwer Åland från år 1795 av provinsialläkare och historikern F.W. Radloff hämtar vi följande berättelse om kapellet i Lemböte, Lemlands socken och dess namn.
Boken utkom i nyutgåva år 1998 av Stiftelsen Ålands vänner.

Namnet Lemland har blifvit ämne för åtskilliga gissningar. Några härleda det af Lä eller lugn, emedan hafvet härstädes ej skulle vara synnerligen utsatt för stormar. Homeri Lestrigoner eller Lästrykare, erhålla äfven anvisning til detta ställe af äldre fornforskare. Herr Magister Mallén gissar  at storm och skepsbrott hvarigenom vrak och brädstycken blifvit kastade til stranden, gifvit första anledningen til namnet. Hlem betyder väl på Isländska et bräde, och å några ställen uti Götha Rike, kallas en lucka och et slags spjäll af träd Lämm, men detta ord är obrukligt på Åland, och lär på intet ställe betyda spilror. Uti nyssnämnde arbete förmodas äfven at Lemland torde vara detsamma som lemnadt land, emedan denna Socken är nästan aldeles skild från fasta Åland. Invånarenas egen sägen härleder namnet af Lemböte by, vid hvilken en gammal offerkälla är belägen, som nyttjad under vantrons mörker, visade en denna tiden förlorad kraft, at bota sjuka lemmar. Byn skall först erhållit sit namn, och sedan Pastoratet af Byn. Herr Magister Mallén vil ej antaga denna sägen, emedan Pastoratet borde hafva namn förr än byn, och påstår tillika at källan uti äldre tider blifvit kallad Boda, men denna by kan lätteligen uti forntiden hafva varit det märkvärdigaste stället uti Lemland. Källan och qvarstående Rudera (ruin) af et Capell bivisa ganska mycket för denna sak. och hvad namnet Boda angår, om det någonsin varit brukligt, så är det säkerligen yngre än Lemböte, hvilket nyttjas uti alla gamla Domöcker och Jordböcker. Under namn af Lynaböte eller Linaböte anföres detta ställe uti et Manuskript uti Riks Archivo, som tillika med en matricula Regni Danie feculo XIII ineunte, innehåller en gammal vägvisare från Danmark til Revel, och utsättes i densamma at fartygen från Arholma borde fara til Lynaböte öfver Ålands haf, och från Linaböte til Thiyckekarl (Kökar). Denna vägvisare följer som et bihang Iwar Widförles af Brocman utgifne Saga.





Enligt denna artikel i en finsk tidning skulle namnet Lemböte härledas från finskans Lempo som betyder "hin håle" eller rent ut sagt fan själv. Detta som motsats till Jumala, finnarnas gud.




En lång artikel i en finländsk tidning av år 1901, Turistföreningen i Finland, årsbok 2. Där stöter man på samma tankegångar som Radloff anfört men här finns en annan märklig notering som inte finns hos Radloff.
Kapellet skall i äldre tider varit benämnt "kapellet i Hälleström". Vi läser följande i artikeln:

Farledens första station i den åländska skärgården var Lynarböte, numera Lemböte, en by på en fordom antagligen kringfluten ö vid hafsviken Slemmen i Lemlands socken. Nära byn finnes en källa, kallad ännu 1674 S. Olofs källa, i hvilken man fordom offrade, och på Kapellberget, 2 km från by, ruinen af en liten gråstenskyrka kallad Lemböte kapell och helgad äfven den åt S. Olof, troligen densamma som 1484 kallas kapellet i Hälleström.

Denna uppgift återgår på ett testamente uppgjort av väpnaren Kort Hartvigsson  år 1484, där han testamenterar olika slag av egendomar till åländska kyrkohelgedomar enligt den tidens sed att friköpa sig från årtionden och århundraden  i skärselden. Bland en mängd kyrkor som får sina gåvor skänker han åt kapellet i Hälleström bl.a. en oxe och ett pund råg. Frågan är då, är detta vårt kapell i Lemböte och fanns det en ström i närheten av detta kapell som skulle gett namnet. Är det möjligt att det träsk som i tiden fanns invid källan varit en stor ansamling av vatten som översvämmades och bildade en ström som gav namnet? Eller kan det vara ett annat i tidernas glömska varandes kapell som funnits på Åland. I Radloffs bok finns även en uppgift om ett kloster som skulle funnits i Kumlinge intill nuvarande kyrka. Ja, frågan kan ställas och svaret kanske dyker upp någon gång.

Det finns en by i Lemland som heter Hellestorp. Återgår detta "helles" från något helgat och har vi här en koppling? En helgad ström och en helgad torpby?

Källan i Lemböte skulle även enligt Radloff i tiderna haft namnet Boda, även detta ett försvunnet namn. Man ställer sig frågan hur namn på för den tiden livselementära mötesplatser försvinner i glömskans hav. Hur stor andel i detta har "den stora flykten" vi har från Åland år 1714 - 21, då i stort sett hela Ålands befolkning flydde till Sverige och bara en del återkom?



Om Lemböte och den intilliggande offerkällan finns omskrivet i många finländska tidningar. Besökare till Åland på 1800-talet visades för det mesta till platsen.  I en artikel i Åbo tidningar av den 2 december 1840 hittar vi följande om offerkällan:

I Lemböte by möter oss anblicken af en prunkande och utstyrd majstång, sådan den här brukas, och här göra vi en afstickare till den gamla beryktade offerkällan äfvensom ruinerna af Lemböte kapell. Dessa ruiner skola blifva målet för denna utfärd. Vi ros öfver det lilla Lemböte träsket till en äng och stå snart vid den beryktade källan. Den är just ej till sitt utseende vidare anmärkningsvärd. En liten vanlig källa, mindre än någon annan men dess djup uppgå till öfver 2 meter och i forna tider skall man från dess vatten upptagit mynt. Därifrån går en liten spång till ruinen. Genom djup mörk barrskog leder spången brant uppåt och slutligen stå vi på den öppna plats, hvarest ruinen reser sig omgifven av en låg stenmur. Man kan ännu se en  fönsteröppning och då man instiger genpm dörröppningen skådar man i en liten nisch några benknotor. Just midt i denna djupa skog värkar den annars oansenliga ruinen dock imponerande ut.






I Helsingfors Dagblad hittar vi följande text:
Det riktiga i traditionens uppgift att Lemböte kapell varit helgadt åt S: Olof, bestyrkes ef en räkenskap i vårt äldre statsarkiv, i hvilken omnämnes att man år 1546 tagit från "Sancthe Oloffz Cappal udhi Lämmelandz Sochn" en förgyld kopparkalk utan patén.

Detta är då den sista officiella noteringen om kapellet och härrör från den tid då Gustav Vasa brandskattade alla rikets kyrkor, kloster och kapell.

Myntfynd i kapellet.
Under den tid kapellet låg i ruiner hittades flera undangömda myntsamlingar.
Enligt en artikel i Borgå Tidningar av den 30 oktober år 1852 läser vi följande:



I Professor Radloffs Beskrifning öfver Åland p. 121 omtalas ruiner af ett Kapell vid Lemböte by i Lemlands socken på Åland. Detta ställe besöktes i början af Oktober månad detta år af Pastors Adjunkten i församlingen Erik Klerck, som, under bortrödjandet af några stenar på vestra sidan om den till en del qvarstående östra gafveln, i gruset upptäckte några små runda bleckskifvor, skadade af erg - dessa upptogos, flera uppletades och antalet af dem som funnos, uppgår till 270, som sedan de blifvit rengjorda, vägde tillsammans 5.5 lod.

I Borgå Tidning av den 30 oktober år 1852 finns följande notis om ett litet myntfynd:

Till Borgå Gymnasi samlingar hafva under loppet af innevarande år följande föräringar blifvit gjorda:
Av herr häradshövdingen Broman fyra brakteater från  Margaretha och Erik af Pommerns tid, funna för omkring 12 år sedan (1840) på Åland under altarstenen till ruinerna af kapellet på Böte kloster å Lemböte bys ägor i Lemlands socken.

En fråga man i sammanhanget kan ställa: Var finns dessa mynt förvarade i dag? En ledtråd kan finnas i en artikel i Helsingfors Morgonblad den 7 februari år 1842 enligt följande:

Pastor Klerk uti Lemlands socken på Åland har af det fynd som fär vid pass 2 år sedan upptäckts i ruinerna af S:t Olofs kapell bestående af åtskillige gamla mynt från medeltiden och andra antiquiteter, till Mynt och Medaljkabinettet förärat flera mynt och till Museum ett på samma ställe funnet PATRIFIKAT.

En händelse som väcker förvåning är den notis som finns i en finländsk tidning där som omtalas huru ryska soldater nedmonterat och bortfört en med tecken ornamenterad sten ovanom en dörr.



Vid Lemböte ruiner har man under därstädes nu pågående gräfningr icke lyckats åtkomma några fynd af värde. Tvänne kopparmynt det en från Karl XII:tid, det andra från Gustaf IV:s Adolfs, äfvensom två stycken alnslånga järnstänger är det enda man hittills upptäkt. Häraf kommer man till den slutsats, att jord och gruslagret inuti äfvensom omkring själva ruinen tidigare måste blifvit undersökt och genomletadt. Möjligtvis skedde en sådan undersökning år 1840, då några ryska marinofficerare från stället bortförde bland annat ett mindre stenblock med talrika inskriptioner. Hvart detta stenblock - som haft sin plats ofvan ingången till templet - sedermera kommit har ingen sig bekant. Troligtvis skulle man af dess inskriptioner kunnat erhålla upplysningar om ruinernas ålder. Af byggnadssättet framgår likväl att det forna kapellet, ty ett sådant har det i värkligheten varit, tillkommit i slutet af elfte eller början af tolfte århundradet. Sålunda har det forntida templet ej varit ett hedniskt, utan ett kristet sådant.




Turistföreningen i Finland år 1901: Om Lemböte kapells uppkomst vittnade måhända en för allmogen oläslig inskrift i en stor sten, som fanns i norra sidan af dörröppningen, till den i början af 1840-talet lösbröts och bortfördes af ryska flottister, hvilka undersökte farvettnet vid Lemland.

Angående fönsterrosvärk.
Att kapellet haft någon form av speciell ornamentering ovan eller runt fönstren kan man se av följande artikel:




Att FÖNSTERROSVÄRK  för öfrigt varit i bruk uti den finska kyrkobyggnadskonsten från denna tid är jag öfvertygad om, och har jag funnit lämningar af sådant såväl vid Kustö gamla biskopsslott som vid Lemböte kapellruin.




Lemböte kapell kan mycket väl användas som vigsellokal sommartid.  Altare och plats för lagom antal bröllopsgäster.
Även här utanför denna dörr kan man kasta gryn på de nyvigda.




Turistmål
Efter att kapellet renoverats sensommaren 1892 börjar man införa annonser om utfärder tills stället. Dessa utfärder kallade man Lustturer och företogs med ångaren Stella.



Här en Extra tur sommaren 1896. Obs! Dansmusik medföljer och biljetten kostar bara 50 penni.



Avlemnat i Godby den 21 mars 2016

Johan Granlund




1 kommentar:

  1. Verkligen ett väldigt trevligt område att promenera omkring i :)

    SvaraRadera