fredag 5 juni 2015

Vikingarnas stridskonster




                                                              Svinfylking i sköldborg

Vi har på Åland ett evenemang, Vikingamarknaden, som har etablerat sej som en av nordens största i sitt slag. Under tre dagar sista veckan i juli månad besökes denna marknad av många tusen turister och ett hundratal utställare och många övriga medverkande ser till att man får en försmak av livet under denna tid som vi kallar Vikingatiden.



                                                 Vikingamarknaden år 2013

Under dagarna kan man köpa tidstypiska hantverk, kläder och smycken, åse hur svettiga smeder utövar sitt hantverk samt lyssna till olika musikgrupper. Ett stående inslag är då vikingakämparna stöter ihop i envig och holmgång. För mej har dessa slagsmål sett aningen oordnade och oorganiserade ut.  Jag saknar en mera pedagogisk stridsförevisning. En speaker kunde t.ex. förmedla kämparnas olika manövrar.




 Under de år jag besökt marknaden har jag t.ex. aldrig hört talas om "svinfylkingen" som var vikingarnas speciella stridsteknik i krig. Ett litet tips, ställ upp en minisvinfylking där västra saltvikarna strider i svinfylking mot östra saltvikarna i flock.



Svinfylkingen har sitt namn från just svinet, vildsvinets tryne är fruktansvärt kraftigt, det slår åt alla håll och kör djupt in i fienden.
Den mest karaktäristiska svinfylkingen var triangelformad med rektangulära flanker. Tio till femton led bildade en triangel. Krigarna till vänster hade sköldarna riktad åt det hållet och de till höger likadant. Detta kallade man för sköldborg. Dessa krigare hade antingen klubba, svärd, stridsspjut eller yxa.  Bakom dem kom spjutkastarna och efter dem slungkastarna och längst bak pilbågsskyttarna. När stridslurarna dånat för start öppnade pilbågsskyttarna därefter slungkastarna osv.




Svinfylkingen kunde se ut såhär. En stor triangel i mitten med 400 kämpar  som flankerades av två rektangulära grupper med vardera 100 kämpar. Det kunde även finnas en spets vänd bakåt för anfall från det hållet.
Den triangelformade fylkingen leddes av hövdingens tappraste män och där fanns även hans märke, dvs. fanan. Raderna utökades bakåt med två kämpar för varje rad.
Det som förr var konungens märke utvecklades sedermera till våra nationsflaggor.
Denna stridsformation skulle visa sig vara oerhört effektiv och gjorde att vikingarna erövrade land efter land. Vikingarna var den tiden skräck, samma känsla vi i dag upplever mot vissa grupper.






Vikingarna anföll från havet och grupperade sig snabbt i svinfylking. De satte skräck hos befolkningen i de nordeuropeiska kustländerna. Dessa gav sej oftast utan motstånd och flydde hals över huvud.

Bärsärkar
De krigare som placerades främst var som sagt de tappraste och skickligaste krigarna. I de främsta leden fanns bärsärkarna. Deras stridstekning var den s.k. bärsärkagången. Männen hade försatt sig i en form av trans, de kände ingen smärta och kämpade skoningslöst mot fienden. De hade satt sig i ett tillstånd av galenskap och extas. Troligen fanns i sammanhanget droger som vi i dag inte känner till.
Detta praktiserades ju även i finnarnas krig med ryssarna.




Om namnet "bärsärk" råder delade meningar. En del menar att det kommer från "bar särk" dvs. man bar ej kläder på överkroppen. Andra menar att det kommer av "beer" björnen. Man hade djurhudar och djurhuvuden på sig för att injaga skräck i fienden. Man kallade även dessa krigare för

"Ulvpälsar".
I en dikt till kung Harald Hårfager på 800-talet säges: Ulvpälsar heter de som i striden bär blodiga sköldar och rödfärgade spjut då de gå i strid.

Skifta hamn
Detta var ett uttryck för hur kämpen iklädde sig ett djurs stridsvilja, vrålade som djuret och bet i skölden samt stötte i den. Detta vrål emot skölden skapade en resonans som förstärkte ljudet från hären.



                                                                     Holmgång

Denna form av envig utkämpades under vikingatiden som namnet antyder just på holmar.
Detta var en vikingatida batalj mellan två kombatanter på liv och död. Holmgången är en föregångare till de medeltida duellerna. Den är också föregångare till våra dagars boxningsmatscher.

Holmgången omnämnes i Hednalagen, ett gammalt svenskt lagrum och omtalas av Olaus Petri i Svenska krönikan från 1607.
Reglerna för holmgången var strikt reglerade. Man inrutade ett några kvadrats stort område ibland med rep eller stenar som inramning. Endera kämparna hade en tid före utmanat den andre till envig, kanske på grund av en oförrätt eller oreglerad skuld. En man hade t.ex. sagt till den andre att han inte var "karl".
Detta räckte och det slutade oftast i död för den ena parten.
Holmgången hade också en ekonomisk betydelse. Den av kämparna som vann kunde utkräva arv efter den förlorande kämpen. Detta utnyttjade många skickliga krigare och utmanade därför olika personer till holmgång.
I Egils saga säges: Envar har rätt att utmana en motpart till holmgång oavsett han var kärande eller svarande.
Även kvinnor kunde utmana, oftast ställde de en annan karl i sitt ställe och denne kallades "champion".
Holmgången övervakades av en "domare" som kunde avbryta bataljen då den andre inte orkade eller var för svag. Här ser vi en tydlig koppling till våra tiders boxning.
Holmgången förbjöds efter kristendomens inträde.



Väringagardet
Den bysantinske kejsaren i Miklagård - Konstantinopel, anlitade nordiska vikingar i sitt garde som kallades Väringagardet. En väring var en krigare som svurit tro till hövdingen och kallades även
Varjag. Dessa krigare bar oftast yxan som sitt huvudsakliga stridsvapen. En varjag kunde strida med båda armar på samma gång. De kallades även de yxbärande barbarerna.


Tingalid
Så kallades de vikingakrigare som den engelske kungen anlitade och försvarade landet.

Även den frankiske kejsaren anlitade nordiska vikingakrigare i sitt garde. För detta erhöll de ett stycke land som ännu i dag är Normandie.




                                                                Glimabrottning


I boken Vikingarnas stridskonst skriven av författaren Lars Magnus Enoksen finns enormt mycket intressant om vikingarna, deras liv, idrottsfostran, stridskonst, vikingafärder osv. Ett stort stycke handlar om glimabrottningen som var en av vikingarnas populäraste kampsporter.  Boken finns i Saltviks bibliotek och jag rekommenderar den varmt.







    Glimabrottningen praktiseras numera endast på Island men var känd i norden sedan tidigare. Den fanns som frivilliggren under olympiaden i Stockholm år 1912.




                                     Svearnas kung och sedermera deras gud Odin

Enligt sagorna var Odin den som först förde svearna upp från områden runt Svarta havet till Mälarområdet och det som vi kallar Uppland. Vilken väg han kom är okänt men en del säger österifrån och andra söderifrån. Odin var stilbildande för vikingarnas stridskultur och sedermera deras religion. Han är de gamla vikingarnas Jesus som uppfor till himlarna alltså Valhall. Han lärde svearna kriga i svinfylking och holmgång, han lärde dem segla i motvind dvs. kryssa, han lärde dem bygga båtar med flera tiotals roddarpar. Han visade dem vägen till Valhall, huru de inte skulle söka döden som varken "strå eller sotdöd" dvs. icke dö på madrass eller i sjukdom utan i full strid. Då var deras väg till Valhall spikrak. Som en dagens IS-soldat som går i döden för sin tro skulle även dåtidens vikingar dö antingen i strid eller ur ättestupan.
Det är inget att undra på att det var just svearna som allra längst höll tag i odinkulten och det skulle ta 250 år efter kristendomens inträde i Sverige förrän det slaget upphörde.


Kämpat i Godby den 6 juni år 2015

Johan Granlund










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar