En mycket välbehållen varggrop på Siréns kalvhage i Ringsböle på Åland.
Jag tror vi börjar denna bloggartikel med ett bibelcitat: "Tagen er tillvara för falska profeter som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande vargar" Matteus 7:15. Så inleder Gunnar Brusewitz sin artikel om vargen i boken Jakt och jägare.
Jesus med lammen och vår vän vargen som lurar bakom staketet
Han skriver vidare, ovanstående bibelcitat är ett bland oräkneliga exempel på hur oerhört intensivt man i gamla tider upplevde vargen som symbolen för ondskan, som ett gudasänt straff, ett mänsklighetens gissel. Inget annat djur har i högre grad fått personifiera djävulen på jorden
-varken loppan eller råttan undantagna.
Vår finländska varg är av arten Eurasiatisk gråvarg. Det latinska namnet är Canis lupus lupus. Samma art lever i Nordamerika, Europa och norra Asien. Den har en stor hjärna är stark och har stora rovdjurständer. Har troligen funnits i Skandinavien alltsedan istidens slut. Det finska namnet på vargen är "susi", ett inlånat indoeuropeiskt ord som åsyftar hund.
Varg, gammal avbildning, i sin kroppsform mycket snarlik bilden.
Om vi börjar vårt vargskall på hemknutarna. Har vi på Åland haft problem med detta mytiska vilddjur och vad finns skrivet om dem? Vad vi känner till har inga dödsoffer skördats, endast husdjur har fått sätta livet till. I min rubriksättning för denna artikel har jag lekt med några begrepp.
Vi känner väl till uttrycket "hungrig som en varg", vi har ortnamn och namn på öar vari ingår varg, Vargsunda by i Jomala, Varggropen i Hammarland, Vargskär i Föglö osv. Då vi vill beskriva en riktigt råkall vinter säger vi "vargavinter" för att riktigt poängtera kölden den vintern. Vargtimmen mellan 03-05 anses vara dygnets hemskaste tid för oss människor, och den tid då alla krig startas.
Vargar sovande på en klippa, en av dem på vakt.
"Vargtimmen" som beskriver oss människors kroppsfunktion i den tidiga morgoväkten mellan 03.00 - 05.00. Enligt läkarvetenskapen är vår kroppsaktivitet då som lägst, medan blodets halt av hormonet melatonin är som högst.
Vår kroppstemperatur och blodtryck sjunker till dygnets lägsta nivå och under denna tid sägs vi må som allra sämst.
Det är också timmarna då de flesta dör och de flesta barn föds. Det är under denna tid vi drömmer mardrömmar och drabbas av ångest. Nu är spöken och demoner som aktivast och de flesta krig börjar denna tid och det är nu som inbrottstjuven passar på.
Om vi tittar i Radloffs bok, Beskrifning öfver Åland från 1795, finner vi under rubriken,
Ålands Natural-Historia och Climat: Canis Lupus, Warg. Kommer öfver isen från Finland. Stundom är landet fritt från detta skadedjur, men nu finnas här flere Wargar, och har alt bemödande, at genom
Skallgång befria sig ifrån dem härtils varit fåfängt.
Han berättar vidare: Jägeri-Staten består af en Hejdridare, sex Skallfogdar samt några Underskallfogdar.
Kungens Heideridare
Tidstypisk skogsvaktaruniform från Sverige under 1700-talet
Reinhold Hausen har i boken "Ur Ålands forntid" nedtecknat ur domböckerna för Åland en intressant historia där kungens "heideridare" Johan Fredrik Michaél anordnar ett vargskall i norra Finström på en plats benämnd Wivasthed. Där träffar han på Nils Gyllenkrok, patron på Haga kungsgård. Denna händelse timar cirka en månad före Gyllenkroks tragiska dödsfall på kungsgården. Michaél var en skogvaktare i en lång rad som innehaft denna tjänst på Åland. De kommer överens om att efter väl förrättat vargskall sammanstråla på Haga för ett supgille. Dejten urartade i ett rejält slagsmål där både hirschfängare (ett slags svärd) och gärdesgårdsstörar användes, vilket skulle tas upp i Saltviks ting i december månad år 1736. Detta blev nu inget av emedan Gyllenkrok mördades den 9 oktober. Vargskallet var troligtvis i september och folk från flera kommuner var involverade i jakten.
På Åland fanns det olika metoder för vargjakt, eller infångande av varg. Här ovan ser vi ett vargnät uppspänt mellan träden, bilden är från Bohuslän i Sverige. Vad man får komma ihåg är att i äldre tid fanns inte bössor i varje hem som i dag och de hemgjorda sälbössorna var inte praktiska i dessa sammanhang. Man avlivade den infångade vargen med antingen spjut eller svärd och längre fram i tiden med bössa.
Vargnät finns bevarade på Åland, på Ålands Jakt och fiskemuseum samt vid Siréns gårdsmuseum i Jomala. Skallen leddes då av den kungliga heideridaren, skogvaktaren med tillhjälp av skallfogdar. Dessutom medverkade hundratals bönder och annat folk i drevkedjan.
Jaktlappar som användes i drevkedjan
I Sverige organiserades kriget mot vargarna redan i kung Kristofers landslag år 1442. Där stadgades om skyldighet att deltaga i vargskall vilken kom att praktiseras ända in i 1800-talet. Alla människor var skyldiga att deltaga i vargskallen, förutom kyrkoherdar, klockare och inhysingskvinnor. Dessa vargskall var en besvärande plåga för allmogen som ofta fick lämna sina jordbruk vind för våg ofta många dagar i följd. Det kostade även dryga summor för befolkningen att vidmakthålla dessa långa vargnät men från 1700-talet gick myndigheterna med på att man till viss del i stället för nät använde jaktlappar. Det var långa linor på vilka man med jämna mellanrum fäst skräckinjagande bilder på människor.
Dessa linor kallades "jakttyg" där ett jakttyg omfattade 64 "buntar" målade lappar. Varje bunt omfattade 40 famnar ( 1 famn=1.8 meter). Varje nät skulle vara 20 famnar långt.
Kallelsen till vargskallen kungjordes antingen via kyrkans predikstol eller med budkavle.
Inhägnade luderplatser med fångstfälla och drevkedja
Med tiden började man i Sverige till viss del frångå de kostsamma och tidskrävande vargskallen. Man experimenterade med inhägnade luderplatser. Man lade ut en åtel, luder, och då vargen var på plats drev man iväg den emot en fångstlåda. Viktigt var här att inte avliva den vid ludret utan på annan plats. Man försökte sig även på att förgifta åteln och detta visade sig vara den mest effektiva metoden. Inom en kort tid avlivade man så nästan hela Sveriges vargbestånd vissa tider.
Stenskodd varggrop i Sverige
Ovan, varggrop med åtel, i detta fall en fågel. Man kunde även placera ut ett får eller en hund vid stolpen som agerade bulvan. Då vargen går emot stolpen och skall hoppa upp efter åteln, trampar den igenom golvet som består av riskvistar och ramlar ned i gropen. Det år då lätt att avliva den medelst spjut eller bössa.
Runtom på hela Åland fanns det varggropar men de allra flesta är numera borta. Enligt uppgift skulle det funnits en grop i Stenbro ganska nära Kastelholms slott. Detta kunde stämma emedan detta område bildar en smal landtunga emellan Slottssundet och Kyrksundet. I Hammarlands Mellantorp finns en plats som heter Varggropen. De varggröpper som fanns där är numera borta.
Slädjakt med skrikande gris på vinterväg.
En speciell form av vargjakt ser vi här. Man tog med sig en gris i släden som pinades att skrika i högan sky. Dessa tjut drog till sig vargarnas intresse och då de attackerade slogs de ned med särskilda sablar. Det finns flera upptecknade berättelser från resenärer som varit med om dylika händelser. Vissa vintrar var vargarna enormt uthungrade så de anföll hästfororna. Vargarna anföll i flock hästarnas halsar och det finns uppgifter från Ryssland om att ett helt bröllopsfölje avlivats på detta sätt. Även från Åland finns uppgifter från äldre tid om huru vargflockar anfallit slädforor vintertid på isarna.
Svensböledagboken
I denna dagbok, upptecknad av Johan Eric Lindström på Svensböle gård i Sund omtalas ett flertal händelser med varg och vargjakt mellan åren 1838-1844. Han skriver följande:
Den 25 juni 1838: Skalla Sunds sockenboer efter wargar men fant icke en enda.
Den 23 september bet Wargen igäl Wåra Spekalvar 4 stycken som skedde genom Anna Stinas vårslöshet som ej körde hem dem.
Den 27 februari 1839. Började Skallgången med Sunds, Saltvik, Finström, Jumala, Hammarlands socknar, di mönstrades i Brandsböle i Finströms socken, kom hem från Skallet 5 mars.
Emellan den 14 - 15 Mars tog wargen bort vår hund Fyrvall
Den 17 augusti 1842. Bet Wargen igäl vår Gumse som kosta oss 4 rdl. RGS.
Den 10 januari 1843. Reste jag till Hammarlands ting som Deputerad för Sunds Soknebors Räkning om ersättning för Wargar och brandstod.
Den 1 januari 1844. Reste vi till första Skallet som påstod 4 dagar, och fick 5 stycken Wargar.
Dätt andra skallet börjades Den 22 lika många dagar som dätt förra, fick 3 stycken Wargar.
Denna uppgift stämmer precis med vad som framgår i Kalmar Tidning av den 12.3. 1879
- Om vargarna på Åland skriver jägare i ett till Finska jaktföreningen adresserat brev av den 13:de dennes bland annat följande: Sedan år 1844 vid ett vinterskall som av hela landet ( Åland ) avdrevs i Finström socken, 8 vargar blev klubbade i näten och ett par dessutom fingo sin bane på Eckerö, hade ej vargen visat sig på Åland förrän på vintern 1875 - 76, då hans uppträdande till en början var ganska blygsam. Först senare höst uppträdde vargar i flockar och med en viss säkerhet. De befunnos än som svarta än röda. Dels med långa dels korta svansar. Men sedan skinnen av 4 verkligen svarta vargar dödade med gift i Hammalrlands socken kommo i handel konstaterades att vargarna verkligen var svarta. Beklagligtvis blevo dessa vargskinn besparade för annat ändamål än att inmängas i pälsar bland andra skinn, så när som på 1 enda. Efter vad man vet har 1 vargskinn från Åland tydligen hamnat hos en zoolog och jägare i Nyland. En svart varg presenterade sig på isen vid Mariehamns Östra hamn. Denne förföljdes av folk men undkom.
Utom de ovannämnda 4 svarta vargarna har några vanliga gråvargar blivit tagna med gift. En unge blev även under sommaren ihjälslagen men flera hava ej tills datum ej dödats. Denna höst hava vargarna åter farit illa fram. Så rev de på en dag 30 stycken får på Hjortön i Saltviks socken och på Gibböle i Finströms socken 17 får, på Prestgården i Hammarland 6, på Eckerö dit vargarna simmade över Marsund en natt 1 st får. Veterligen hava dock vargarna under sin vistelse på Åland icke tagit en enda hund. Folksägen förmäler att de svarta vargarna på Åland förskriva sig från Lappland. En lapp skulle nämligen åt en åländsk skeppare sålt tvenne hundvalpar vilka sedan växte upp till vargar. Antagligen äro dessa svarta vargar födda på Åland. Enär man i Finland derifrån vargarna väl annars komme över icke observerat dylika.
Om dessa vargar som inkom 1878-80 har det skrivits mycket och en teori är att de var bastarder och deras avkommor. En yrkesjägare inkom från fastlandet "Båth" hette han och han ledde så jakten och förintade alla dessa s.k "svartvargar".
Till höger i bild, varg och lodjursskytten Karl Wilhelm Båth, här samspråkande med Sven Nobel-Oleinikoff. Av artikeln framgår att hans namn skulle varit Both. Fotografiet är taget i Boths hem i Kirjola gård söder om Viborg år 1932. Both avslutade sin jägarkarriär i Finland och blev på äldre dagar stins vid tågstationen på Kirjola.
Artikelförfattaren bekräftar att han skulle varit mejerison alldesles som framgår av en tidningsartikel. Han föddes framgår det år 1860 på Åminne gods i Halikko. Fadern ostmästare och hans mor var deja. Underförstått framgår det att detta faderskap var arrangerat och att hans egentliga fader skulle varit fältmarskalk Helmuth von Moltke. Hans mor arbetade nämligen på dennes god i Schleswig-Holstein.
Tidningen Museinytt, utgiven av Stödföreningen för Ålands Jakt och fiskemuseum. Här no.2 och Ålands sista lodjursjakt.
I numret 4 för år 1883 ingår en artikel om proffsjägaren Karl Wilhelm Both.
I en notis om rådjursjakt i Morgonbladet av den 5.2. 1883 framgår följande om Båth,
Fyra vargloar, af hvilka tre i St Mårtens och en i Halikko socken hafva under senaste december månad blifvit skjutna af mejerisonen Karl Wihelm Båth från Kulta by i Koskis kapell av St Mickels socken.
Båth som sade sej hafva skjutit icke mindre är 27 vargloar, förutom 1 varg passerade i förrgår Åbo på väg till Åland, der han ämnar ägna sig åt vargjakt.
Svart varg från Åland år 1879
Bild tagen ur Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift" från 1880
Artikel, Om de så kallade Svarta Vargarne (hundvargarne) på Åland.
Artikelförfattare Edvard Hisinger, verksam på Universtitetets zoologiska museum i Helsingfors.
Införd artikel i Museinytt no: 3 år 1982
Man sände därefter in ett uppstoppat exemplar från Åland till Naturhistoriska Riksmuseét Helsingfors samt något berett skinn. Därifrån kom besked att dessa exemplar var inte varg, Canis Lupus.
Detta uppstoppade djur försökte jag få tag i för en utställning på Ålands Jakt och fiskemuseum men det visade sig att det var försvunnet ur samlingarna.
Uppstoppad varg från Åland, ingående i en utställning ordnad av Stödföreningen för Ålands jakt och fiskemuseum. Artikel signerad Allen Mattsson ingående i tidningen Museinytt år 1984.
------------------------------------------------------
Fortsättning i Johan Eric Lindströms dagbok:
Februari 1844,
Den 12, 13, 14 och 15 var jag på Skall som var en ganska sträng Tjöld så att flere Tjylde fötterna på Sig.
Den 24-25 september 1845. 3 rivna får och 1 tacka.
Dessa måste nog blivit rivna av lo emedan alla vargar troligtvis avlivades år 1844. Efter det omtalar
inte Lindström att han skulle deltagit i vargskall.
Vi ser här att Åland hade en del besvär med vargen åren 1838-44. De första åren Lindström skrev sin dagbok finns inga noteringar om varg.
Förmodligen är 1844 det sista år vargen härjat på Åland, men kanske inte heller för på 1880-talet dök den upp på nytt och det rejält. Man talar här om "de svarta vargarna". Var det riktiga vargar eller någon blandras hund-varg, eller mellan två olika hundraser?
Från Eckerö kommun kan vi läsa ur ett kommunalstämmoprotokoll av den 7 oktober 1880. Man beslutade då om ett vargskall i socknen och godkände "projekt" för hur skallet skulle organiseras. I en bilaga framgår hur många djur som rivits i socknen sommaren 1880:
Uppgift av kommunalnemnden i nedannemde huru många kreatur dödade af rodjur:
Storby 35 får, Kyrkoby 20 får, Överby 8 får, Marby 8 får, Torp 1 ko får 10.
Att någon typ av varg fanns på Åland även år 1888 framgår av följande notis i Hufvudstadsbladet av den 3 oktober år 1888.
-Det inträffade emellertid i Sunds socken i Finby by. En annan häst blev äfven på samma gång ristven men icke dödligt. Man måste antaga att den vertabla gråwargen som nu lyckliggör Åland med sin närvaro.
- I Svensböle i Sund har man även trott sig hafva sett en sådan best.
Är det då sant att vargar har attackerat och dödat människor i Finland. Ja, det är det och detta är en historisk sanning. En hel mängd litteratur finns om ämnet.
Enligt säkerställda historiska uppgifter noterade ur kyrkböcker skall åtminstone 77 människor fallit offer för vargen, de flesta barn. Enligt forskaren Antti Lappalainen har det mellan åren 1710-1881 inrapporterats uppgifter om att upp till 175 personer skulle ha angripits av vargen.
Åren 1831-32 rapporteras om att 8 barn och 1 kvinna skulle dödats i Kaukola. I Kimito dödades 3 barn år 1836. Åren 1839-50 dödades 20 barn i Kivinebb. År 1877 attackerades 10 barn i Tammerfors och 9 av dem dog. År 1879 härjade och dödade ett vargpar, kallades för Åbovargarna, ett stort antal barn inom 11 socknar i Egentliga Finland och uppgifterna gör gällande att mellan 22 - 35 barn skulle ha dött efter deras framfart. Nu inkallades expertjägare från Ryssland och Litauen samt finska armén och efter att varghonan skutits den 22 januari 1882 och hanen 10 dagar därefter upphörde barnadödandet.
Debatten om vargens vara eller inte vara i vår fauna har stundtals gått het. Varghatarna vill utrota dem och vargvännerna vill se stammen tillväxa.
Paradoxalt nog läser jag i Aftonbladet av söndag 22 mars 2015 att i Norge skall läggas fram ett lagförslag om att man skulle få bära pepparspray på sig till försvar emot vargangrepp.
Tiden får utvisa vem som har rätt.
Men om det är så att de "riktiga vargarna" utrotades år 1844 så är det år 2018, 174 år sedan vi senast hade varg på Åland.
Men vad vore en varghistoria utan ett litet roligt inslag.
I en artikel skriven av den drivne skribenten Karl-Anders Lindholm i tidningen Museinytt no: 3, saxar vi följande roliga historia under artikel Vargens tid på Åland.
- Det berättas att vid en av våra prästgårdar, skulle prästen en kväll inspektera gårdens varggrop. Skymningen hade redan fallit, varför det inte bar sig bättre, än att prästen i mörkret råkade stiga fel med påföljd att han plötsligt fann sig sittande i varggropen. Vid prästgården uppstod naturligtvis oro då prästen inte återkom, varför man anställde skallgång som i sinom tid gav resultatet att man hittade den förlorade herden. Vid upptäkten sågs prästen sittande mitt i gropen tillsammans med tre vargar och en räv, utan att det framgick vem av dem som var räddast.
Ylat i Godby den 22 mars 2015
Johan Granlund
Denna bloggartikel hann bli endast 6 timmar gammal så kan vi i tidningen Aftonbladet läsa denna artikel.
Godnatt och tack för i dag!
Vi är så i nådens år i mars 2018, och vad händer följande? Jo, tidningarna börjar rapportera om funna vargspår i den åländska östra skärgården. Vi ser att i Kumlinge har en person rapporterat om två långa löpor av spår som skulle tyda på ett par vargar som var på besök. I slutändan av spårsökningen finner man ett slaget rådjur som till hälften är uppätet med början från bakdelen.
Nya Åland av den 24. 3. 2018
I en radiointervju säger då en tidigare miljövårdsintendent på landskapsstyrelsen att man bör vara mycket restriktiv med allmänhetens rapportering av sällsynta djur som varg och lo. De har i de flesta fallen visat sej vara lösspringande hundar.
Nuförtiden har var och en en kamera i fickan så här är resultatet.
På lördagskvällen skådades en varg återigen vid Vargsundet. denna gång av Linda Henriksson som såg den från sitt fönster. Det var mäktigt men ingenting man vill leva med. Den var 80 meter från vårt hus i Byttböle. jag råkade bara gå förbi och där var den sade hon.
Vargavintern i mars år 2018
Johan Granlund
Mycket intressant, Johan!
SvaraRadera