måndag 23 februari 2015

Kyrkliga tillkännagivanden-halshuggning på fredag å Galgbacken i Haraldsby





De två avrättningar som pastor Jonas Eek tillkännager i högmässan i Saltviks kyrka skulle verkställas fredagen den 13 oktober i nådens år 1696 på Galgbacken i Haraldsby. Avrättningsplatsen låg exakt där nuvarande Färgsundsbron tar fast i berget på Haraldsbysidan. Här låg  vändkorset för  Finströms, Jomalas och Saltviks tredingar och här utfördes de flesta avrättningarna på Åland.
Bara några år tidigare upplevdes på Åland de fasansfulla häxprocesserna med flera avrättningar som följd.
Att hålla dessa spektakel nära stora allfartsvägar går tillbaka till romartidens korsfästelser som oftast skedde invid vägar och samlingspunkter i avskräckande syfte.

En på Åland verksam ledarskribent brukar allt som oftast dra fram kristendomens grymheter då det blir tal om nutida dito, som om det går ut på ett ungefär. I detta fall vill jag hålla med bara med den reservationen att det var  318 år sedan detta hände. Men det som hände var faktiskt fasansfullt. Vi tar en titt i medeltidsurkunderna för att se vad det är frågan om.

En barnamörderska Valborg Olofsson från Geta skulle nu sona sitt brott med livets förlust. Här skulle också halshuggas en båtsman som förgripit sig på ett sto. Enligt straffbalken och lagen i 3 Mosebok 20 och vers 15: Om en man beblandar sig med något djur så skall han straffas med döden och djuret skola ni dräpa. Således fick åskådarna se tre avrättningar denna dag. Två människor och en häst.



Skiss över Galgbacken  i Haraldsby. Färjeläget är vid nuvarande "torken" enligt den tidens vägsträckning. Galgen är rest på berget och texten ovanför: Häxe platzen.

 Emedan det inte fanns någon bödel verksam på Åland måste man tillkalla en sådan från Åbo,en finne, Göran Göransson. Redan vid sin ankomst uppträdde han öfvermodigt och själfrådigt samt ville icke underordna sig befallningsmannens anvisningar, hvarför denna fann sig föranlåten att sända landsgevaldigern att för honom uppge "konungens staf" såsom tecken på att det var befallningsmannen som var den bestämmande. Men icke detta hjälpte.

Tillsagd att vid förrättningen hålla sig något afsides så länge synderskan af de henne ledssagande prästerna bereddes för det stora ögonblicket, vandrade denne skarprättare, oaktadt prästerskapets protester, demonstrativt med bilan i handen af och an förbi den lifdömda, så att "den fattige synderskan snart begynte att förtvifla", ja han företog sig t.o.m. att i hennes åsyn göra anstalt för antändning af det tillredda bålet, ett tilltag som naturligtvis yttermera förskräckte det arma offret. Och då kvinnan slutligen trädde fram till honom, ref han tröjan af henne och kastade den upp i luften, utom bålet, hvarefter han, sedan hon undergifvet lagt sitt hufvud på stupstocken, skuffade och stötte henne innan han fällde det dödande hugget. I all sin afskyvärdhet framstod han yttermera i det han med en stenskål uppsamlade den från nacken utstrålande bloden och upptedde den för menigheten hvarjämte han, sedan bålet tändts, "allom till respekt" arg slängde bilan på berget.

För de tillvitelser och egenmäktiga förfarandet vid tillställningen blev denne skarprättare anförd till tinget året därpå. I sex punkter fick han stå till svars och punkt no: fem var frågan om varför han drack kvinnas blod. Han svarade då att: Har tagit det till medicament och läkedom. Det var bot emot fallandesot, såvida bloden blefve, "med eld och kokande först resolverad och till pulver stött". Konsten hade han lärt af "böfvel och svärfader i Viborg".

Vi skall nu gå framåt i tiden en aning fram till sommaren 1709. Då skulle en annan barnamörderska, Brita Kräki, halshuggas. I vidrighet och råhet skall det överträffa den tidigare avrättningen. Enligt urkunderna följande: Sedan kvinnans huvud fallit och jämte kroppen blifvit lyft på bålet och detta fått brinna ned, hade den från Finland kommande skarprättaren finnen Keikeli krafsat ur askan den dödas hjärta, som var "helstekt, så att ej något rått därpå syntes", slagit det sönder mot marken med en stång samt tagit däraf en bit eller två, som han dels själf uppätit dels bjudit åt den närstående-ett anbud, som naturligtvis med afsky tillbakavisats, hvarefter han återkastat hjärtat i elden.

Även detta oerhörda beteende blef till rätten inberättadt hvilket hade till följd att Keikeli åtalades vid Saltviks hösteting samma år. Kreikeli vidgick där frimodigt hvad man tillvitade honom och svarade, på rättens förebråelse, "att hans ämbete är att intet lämna något obrändt, och som hjärtat intet bränts upp, måste han det ur askan framkafla och sönderstöta". Eftersom han då haft hjärtvärk hade han ätit af bemälde hjärta och med brännvin nedsköljt det. Föröfrigt påstod han att detta för "sådan passion af hjärteverk var medicin, som han inhämtat af sina förfäder, som äfven skarprättare och arfbödlar varit". Han skröt vidare med att han sedan han begynt sin bödelsverksamhet han hittills hade avrättat 185 personer och såhär hade han alltid gjort.

När dessa från fastlandet kommande bödlar ändå var här passade man på att avliva alla de "tidelagskreatur" som man kände till. Således avlivades vid ett tillfälle år 1731,10 ston, 7 kor, 2 får  och en sugga. Dessa djur skulle även efter halshuggningen brännas men kunde vid vissa tillfällen även grävas ned. Så skedde en gång år 1668 på en plats mellan Kallsö och Hummersö byar i Föglö.
Här hade Hummersöborna låtit skarprättaren nedgrava en av honom behörigen halshuggen "tidelagsko". Kallsöborna klagade nu att detta skett midt för deras ängslador, "på deras lustigaste ängsstycke" däre de plägade hafva sitt matställe. Motparten invände att marken vid tillfället varit så frusen att han ej kunnat finna någon lämpligare plats.

Man samlade även ihop alla de självspillningar, alltså de som tagit livet av sig och lät bödeln begrava dem. Den vanligaste begravningsplatsen för dem var ön Skarven i Lumparen. Det fanns i denna tid ingen människa som befattade sig med dessa stackars människors kroppar. I ett fall från 1752 berättas om hur klockaren i Jomala som hängt sig i skogen nedtogs av bödeln och blev förd till Skarven. Denna färd höll på att sluta i rena kalabaliken i Jomala Ytterby. Häradsrätten hade bestämt att i detta fall skulle han grävas ned invid platsen men detta emotsatte sig kyrkoherden. Nu beordrades följet att föra kroppen till Lumparstrand och emot Skarven. Nu visade det sig att man körde fel, man hittade inte rätta vägen ned mot stranden på det att man stälpte av liket vid en gärdesgård intill en bondgård och gick in för att fråga om vägen. Bonden blev rasande och körde ut allesammans. Nu gick ilbud till alla gårdar, man sprang runt som vilda höns, folk blev nedtrampade och ikullskuffade och man överöste länsmannen med glåpord: "Att släpa ett sådan spektakel genom deras by och ägor". Nu blev även bödeln förbannad på länsmannen och hotade att skära huvudet av honom med sin fina sabel som han alltid hade vid sin sida. Länsmannen blev livrädd och räckte fram sin hand och bad om förlåtelse och sitt liv. Det gick så ända tills nästa dag då man äntligen hittade en båtsman som lovade visa dem vägen till stranden. Framkommen dit fortsatte bödeln som var så full så han knappt kunde gå, att svära och överösa länsmannen med ovett. Nu tyckte länsmannen att det fick vara slut med gapandet så han och båtsmannen lämnade bödeln ensam med att gräva ned liket på Skarven ön.

Att hålla en bödel i två veckor på Åland var ingen billig affär. Enligt en räkning från år 1674 kan vi se att gästgivaren i Finby Sund krävde ersättning för fjorton dagars tid: Dagligen halft stop brännvin, 3,5 kanna bättre öl samt 2 kannor sämre, 5 kakor brännvinsbröd samt två måltider, därtill inalles ved till 27 brasor, 14 st ljus samt nattläger, alltsammans uppskattadt till 45 daler och 22 öre.

Bödeln Göran Göransson kallade sig även Keikeli så det är samma person vi ser i båda dessa medeltidsurkunder. Ibland har namnet skrivits Jöran Jöransson. Han var bosatt i utkanten av Åbo och verkade mellan åren 1696-1722 således i 26 års tid. Det antal om 185 halshuggna personer han vid tinget på Åland berättade att ha utfört skulle då indikera 1 avrättad per månad och det totala antalet han dödade var då cirka 300 personer. Hans verksamhetsfält var Åbo och Björneborgs län samt Åland. Det totala antalet dömda personer som avrättades i Finland var troligtvis cirka 100 personer per år.
Keikeli, Göran Göransson, Jöran Jöransson försvinner plötsligt från alla bokförda befolkningsregister år 1722 efter att genomgått ett antal rättegångar för uppstudsighet och egenmäktigt förfarande emot myndigheterna.
Han var bödel i den tredje generationen och var troligtvis den sista i sin släkt.
Att den protestantiska Lutherska kyrkan i Finland i början av 1600-talet införde den Mosaiska lagen och praktiserade denna till vissa delar är en stor skam för kyrkan. Det vikingatida samhället med sin gud Odin förhöll sig många gånger mänskligare i sin rättsutövning.



Be-rättat i Godby den 23 februari år 2015

Johan Granlund

1 kommentar:

  1. Ja jisses....vad mera kan man säga?
    Tack i alla fall för intressant historiebeskrivning om hur det var en gång...
    Jag minns att min mormor Frida berättade om hur hon blev skrämd en gång, någon gång 1915-1917 ? när hon skulle gå över galgbacken en sommarnatt och några lakansprydda spöken kom henne till möte med gutturala ljud som inte var av denna värld :). Men hon fann på råd, Sundsflicka som hon var. Hon tog upp stenar från marken och började kasta på de vitklädda tillika som hon ropade att hon skulle fram om de så var från himlen eller helvetet. Spökena skrek och försvann.... En liten anekdot som hon berättade för mig som liten flicka. Det gick nog betydligt värre till då galgbacken var en verklighet på värsta sätt.
    Mvh Karin E.

    SvaraRadera