Postrånet på Vårdö den 12 augusti år 1854 - del 2

Två gamla postväskor, samtida med denna berättelse.

Jag har en tid uppehållit mig i denna blogg med artiklar som berört Bomarsundskriget och händelser under denna tid. Som ett axiom för mina inlägg har varit att nagelfara av historiker och författare framförda felaktigheter, osanningar, myter och det man i dag allmänt kallar "fake news".

Vi skall här syna myten om det stora hjältedåd de två engelsmännen John Bythesea och William Johnstone utförde då de rånade den helt obeväpnade Vargata "postrotan" och för det erhöll det senare instiftade Victoria Cross, Victoriakorset. En utmärkelse som skall ges för tapperhet i strid och som är krigshistoriens bästa utmärkelse än i denna dag.

Minnesstenen över brittiska soldater som stupade i slaget om Bomarsund.
Stenen är rest i närheten av Simviken.
Nederst inristade de personer som erhöll Victoria Cross, Victoriakorset efter aktioner i Bomarsund sommaren 1854.
Stenen invigdes officiellt av en brittisk prins år 2015

Victoriakorset i blått band för den brittiska flottan.
Bär inskriptionen "For Valour" för tapperhet och det är endast för ett djärvt hjältedåd man kan erhålla det. Det är den yppersta utmärkelsen som en brittisk soldat kan erhålla som bevis på mod i strid.

Vi skall gå igenom den mest sanningsenliga undersökning som finns i fallet, Johan August von Borns rapport samt se vad de åländska författarna har skrivit i ämnet. Vi skall beröra vårdöbon professor Otto Anderssons berättelse och ta en titt i böckerna Familjer och gårdar i Vårdö samt Ålands bebyggelse i ord och bild. Fram kommer även att skymta glimtar ur två utgåvor av postvägen över Åland.

Vad som nu fick mig att fatta pennan var en berättelse jag fann i Budkaveln av årgång 1957, skriven av professor Otto Andersson bördig ifrån Vårdö. Hans berättelse återger händelserna runt det postrån som två engelsmän utförde den 12 augusti år 1854 och som stämmer helt överens med von Borns rapport och min tidigare i denna blogg framförda teori att dessa hjältedåd är rena bluffen och en av den brittiska flottan ihopkokad historia.

Vad är det då frågan om för rövarhistoria frågar den nyfikne bloggläsaren?
Låt oss ta en titt i boken "Bomarsund, det ryska imperiets utpost i väster". Där finns en artikel signerad Henrik Salminen och vi skall se vad han har att säga i saken. Denne författare som har gjort sig känd igenom stor kunskap i militärhistoriska frågor och s.k. Bomarsundsexpert. Salminen påstår sig att i sin forskning alltid anlita väl underbyggda källor. Här har han dock missat.

Bomarsund
Det ryska imperiets utpost i väster
Författare Jerker Örjans, Graham Robins och Håkan Skogsjö
Medförfattare Henrik Salminen

Henrik Salminen skriver följande:

Den 9 augusti fick ledningen för den allierade flottan veta att tsaren skickat en adjutant till Bomarsund med depescher och post. Kapten John Bythesea och eldaren Willim Johnstone anmälde sig som frivilliga för uppdraget att förklädda lägga sig i försåt för kuriren i Vårdö. Efter tre dagars väntande kom verkligen kurirerna som var fem till antalet. Tre av dem togs till fånga och fördes med post och depescher till flaggskeppet. För denna bragd belönades John Bythesea och
William Johnstone med Victoriakorset.

Förhörsprotokoll, ingår i von Borns rapport till Senaten i Helsingfors efter Bomarsunds fall.
Hela rapporten omfattar över 300 sidor och är sammansatt av förhörsprotokoll och bilagor.

Rapporten finns i Riksarkivet i Helsingfors och här är min rekvisitionskvittens på en del av den digra undersökningen jag fick i kopior den 17.9 år 1981.
Detta digra material borde återbördas till Ålands Landskapsarkiv för att vara tillgängligt för alla åländska forskare.
Här finns listade vilka av den åländska befolkningen som var för och vilka som var emot rikets styrelse och myndigheter. Här finns sockenvis listade en stor del av befolkningen och över de material som bortfördes ifrån fästningen och vad som lämnades tillbaka. Här finns böndernas krav på myndigheterna för förlorad och förstörd egendom och här finns mängder av korrespondens mellan alla olika aktörer.
Den digra undersökningen utfördes av en tiomannadelegation och biträddes av de åländska länsmännen.

Om alla författare i ämnet skulle läst denna polisundersökning och detta protokoll skulle inga missbedömningar och flummiga skriverier uppstått. Här finns kronolänsman Malmbergs förhör med alla inblandade i postroten i Vårdö samt förhör med bybor, posthemmansägare och gästgivare.

I polisundersökningen framgår med önskvärd tydlighet att det var den obeväpnade Vargata postroten som dessa engelsmän rånade med revolvrar i högsta hugg och tvingade dem att följa med till en överlöpare Olof Karlsson som bodde på Södergårds No: 2 i Listersby. Väl framme där blev de tvingade att åtfölja dem till en båt som låg på redden för vidare färd till amiralsskeppet och därefter till huvudkvarteret i Finby. På amiralsfartyget öppnades postväskorna. Men till deras förvåning skulle det visa sig att de efterfrågade breven inte fanns med. Dessa hade av postbönderna redan avlägsnats ur väskorna i Vargata och blev sedermera utsmugglade av bonden Andersson och den till fiskare utklädde postiljonen Fagerlund. Denne Fagerlund kom lyckligt fram till postgården i Mångstekta där posten under kriget var inrättad. Väl framme  insjuknar han och kan inte föra breven till fästningen. Då anmäler sig hans 12-årige son Fritiof Fagerlund sig att föra dem till fästningen vilket han gör i nattens mörker under kanonaderna och överlämnar så de viktiga breven till överste Furuhjelm och Napier. Han sitter sedan under dagen i en nisch och inväntar kvällsskymningen och smyger sig sedan i mörkret tillbaka till Mångstekta. Ett litet bortglömt hjältedåd må man säga!

Postförar och gästgivargården å Västergårds i Vargata där vi finner Matts Mattsson och hans hustru Johanna.
Bebos i dag av medlemmar ur släkten Lundqvist.
Bild ur boken Ålands bebyggelse i ord och bild,1963.
En något otydlig bild med träd i förgrunden.

Protokoll fört vid hållen Polisundersökning den 1 och 2 December år 1854, rörande de av fienden den 12 förutgångna Augusti om aftonen å fasta landet i Wårdö Kapell av Sunds socken bortrövade tvänne postväskor med inneligande brev.
Undertecknad förhörsledare Kronolänsman Malmberg

Bonden och Gästgivaren Matts Mattsson i Wargata by uppgav att ifrågakommande post på skilda tider ankommit till Wargata by några dagar förrän det, vid det de skulle återbefordras till Kumlinge fastland men ifall av fienden uppbringades med att det, i anseende till omöjligheten att igenom den fientliga blockaden kunna befordra dem till fasta Åland, blivit gående i skogen i närheten av byn, derifrån de avhemtats för att återsändas, enär någon av tjenstförrättande postmästaren Pundini utskickade Kumlingebor den 12 Augusti ankommit till Wargata för att återföra posterna till Kumlinge, der Postmästaren då befunnit sig, varjemte Matts Mattsson upplysts att ifrågakomna postar uppgivna dag om aftonen avsänts från Wargata å aftonen längs landsvägen av Drängarna Matts Wilhelm Andersson, Carl Anders Andersson, Matts Danielsson, Hagström och Johan Carlsson samt Torparsonen August Mattsson alla från Wargata by, vilka alltså med undantag av Johan Carlsson derest den befunnos frånvarande å fiskeri.

( Denne Johan Carlsson var son till överlöparen Olof Carlsson och höll sig gömd under förhören. Han åtföljde postroten då den överfölls men sprang då till skogs emedan han kände till planen)

1. August Mattsson.
Att då han jemte övriga nyss uppräknade postförare den 12 Augusti om aftonen föregångna på en dryg versts avstånd av Kumlingeborna och Postiljon Pettersson på rekognosering vandrade med posterna utmed landsvägen från Wargata hade tvänne Engelsmän den ena en officer eller kapten och den andra en Matros ett stycke på östra sidan om Wårdö Kyrka rusat fram ur några ej långt från vägen belägna buskar, der det hållit sig dolda, samt stått sig den ena framför och den andra bakom postförarna på litet avstånd och med spända pistoler under hotelser att skuta den som nalkades dem för nära, tvingat karlarna att parvis vandra med postväskorna åt Listersby dervid de överfarit ett mellanliggande sund, med en ökstock, varefter de ankommit till Listersby, invid Bonden Erik Gustafsson halfva hemman no 1 nödgat postförarna att stanna, då den ena Engelsmannen lämnat sin pistol åt den andra och sprungit längs fram till Bonden Olof Carlssons hemman no 2, derifrån han återvänt med en väska med matsäck och en kikare, varefter alla begivit sig till först nämnda hemman der Olof Carlsson som vid deras ankomst stigit upp från en säng å det närmsta fullklädd emottagit Engelsmännen vänligt och såsom bekanta samt bjudit åt dem brännvin, vilket av Offiiceren ej förtärt, men den andra låtit sig behaga, derpå Olof Carlsson som för tillfället själv ej haft båt i beredskap gått till någon av sina grannar för att låna en sådan, derunder Olof Carlssons döttrar sökt trösta postförarna som varit ängsliga dermed att de snart skulle slippa tillbaka, att Olof Carlsson även sagt så att sedan Olof Carlsson återkommit samt de skolat begiva sig åstad åt stranden hade Olof Carlsson för postförarna beklagat att han var trött och utvakad av orsak att han föregående natt varit med Engelsmännen och visat dem på postvägen men detta oaktat hade Olof Carlsson ledsagat sällskapet till yttre stranden och därvid medfört en korg fisk åt Engelsmännen samt han derförinnan tillsagt kvinnfolket att de skulle skicka med en säck potatis vilken jämväl med hemtats av Olof Carlsson personligen och en av döttrarna samt av dem befordrats i båten der Engelsmännen och postförarna sig befunnit. Sedan båten lagt ut hade Engelsmännen befallt postförarna att ro till ett utanför Bussö liggande fartyg med Olof Carlsson samt sina Qvinnfolk hade återvänt hem ifrån stranden och då båten ungefär vid midnattstiden ankommit till fartyget samt befunnits vara en skruvfregatt hade Engelsmännen nödgat postförarna att stiga ombord med posten varför det blivit satta i  arrest under bevakning, om Söndagen morgon derpå hade Matts Wilhelm Andersson blivit kallad från de övriga och varit frånvarande tills emot aftonen eller senare på eftermiddagen då han återkommit varefter de alla sedan frigivits, och hade Matts Andersson sedan berättat att han med en slup jämte några Engelsmän nödgats fara med postväskorna till Amiralsskeppet i Lumparn där posterna blivit genomsedda, samt sedan vidare blivit skickad till franska lägret i närheten av Finby, dit Matts Wilhelm Andersson måst medfölja och bära postväskorna, att tillade August Mattsson även att medan sällskapet befunnit sig där hos Olof Carlsson den ena av Engelsmännen som talat dålig svenska och sagt sig vara hemma från Finland, född i Kristinestad men att han från yngre åren vistats i England frågat Olof Carlsson om han sett någon Engelsman varpå Olof Carlsson skrattande svarat nej.

Så följer ytterligare förhör med Karl Anders Andersson, Matts Danielsson Hagström och Matts Wilhelm Andersson vilka alla instämmer i sagda förhör. Vidare förhörs ett tiotal byssbor i saken.

Listersby gård No: 2 Södergård, familjen Carlsson skrives även Karlsson
Bild ur boken Ålands bebyggelse i ord och bild år 1963

Nu skulle det så visa sig att vid genomgången av postväskorna hade engelsmännen märkt att de allra viktigaste breven saknades, de som var adresserade till överste Furuhjelm. Då händer följande:

1. Förhör med Matts Mattssons hustru Johanna, som berättade följande:

Då hon påföljande måndag efter det posten av fienden tagits ett stycke ifrån gästgivaregården mött tvenne Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson då Olof Carlsson frågat om gästgivaren och hans son var hemma samt yttrat att de ej behövde vara rädda.

2. Bonden och Gästgivaren Matts Mattsson.
Att Olof Carlsson i sällskap med tvenne Engelsmän ankommit till gästgivaregården om söndagen efter det posterna blivit tagna samt att Engelsmännen frågat om det ännu fanns några gömda poster eller militärer och förständigat Gästgivaren att framdeles ej befatta sig med någon postföring så länge de (fienden) vore här, varefter och sedan Engelsmännen jämväl gjort frågan om gästgivaren sett någon rysk herre fara över till Bomarsund samt låtit efterskicka Bonden å Posthemmanet no 4. i byn Johan Daniel Danielsson dels jämte Olof Carlsson av Johan Daniel Danielsson begivit sig hem

3. Johan Daniel Danielsson.
Att han uppgivna dag blivit efterskickad till gästgivargården där Olof Carlsson och tvenne Engelsmän sig befunnits samt att dessa därefter följt honom hem och därunder frågat om han hade några poster varpå Johan Daniel Danielsson givit nekande svar, då Engelsmännen låtit anställa visitering varföre Johan Daniel Danielsson som innehaft trenne lösa brev, dem postiljon Pettersson dit lämnat i förvar att vilka vid tillfället ej blivit undangömda, nödgats framlämna omförmälda trenne brev av vilka ett varit adresserat till herr överste Furuhjelm och ett till Postmästare Pundini samt det tredje till någon rysk officer varigenom Johan Daniel Danielsson ej kunde påminna sig namnet och hade Engelsmännen tagit dessa brev samt efter att ha förständigat Johan Daniel Danielsson att ej mera befatta sig med någon post, samt att Olof Carlsson därefter vandrat därifrån.

I dessa förhör framkommer att man även sökte en rysk "herre". Detta måste ha varit den ryske Ryttmästaren Schentshin som redan den 4 augusti hade smugglats från Kumlinge till Bomarsund, utklädd i bondkläder, av bonden Jan Carlsson från Bergö by. Denna händelse finns omnämnd i denna blogg under artikeln "När Johanna och pappa Janne lurade engelsmännen". Jan Carlsson hade dessförinnan hållit honom dold i en lada och överförde honom den 5 augusti till Bomarsund med förevändning att hela hans husfolk skulle besöka Sunds kyrka.

Tidningsartikel i svensk dagspress.
Översättning ifrån den engelskspråkiga tidningen Strand Magazine.

Som ofta då jag forskar i dessa saker ramlar jag in på bananskal. En dag då jag sökte i det Svenska tidningsbiblioteket hittade jag en artikel införd en bit in på 1900-talet om denna händelse. Artikeln hade tidigare ingått i den engelska tidningen "Strand Magazine" och är den engelska versionen av "hjältedådet" som låg till grund för utdelningen av Victoriakorsen till Bythesea och Johnstone  år 1856.

Ett äfventyr i Åländska skärgården.
Hur engelsmannen och svensken lurade ryssarne.

Under Krimkrigets dagar styrde en engelsk flottavdelning uppför Östersjön för att även på detta håll tillfoga ryssarna skada och bland annat intaga fästet Bomarsund på Åland, hvilket som bekant också lyckades. Under denna belägring utfördes en djerf bragd i hvilken en svensk var en af hufvuddeltagarne.

Den engelska flottan låg berättar "Strand Magazine" vid Vårdö i den åländska skärgården den 7 augusti 1854. Man hade fått veta att viktiga depescher från Czaren brukade föras i land på Vårdö och därefter sändas vidare till kommendanten på Bomarsund. Sir Charles Napier, den engelska flottans öfverbefälhafvare, hade uttryckt en önskan att dessa depescher skulle kunna uppbringas och en ung löjtnant Bythesea numera amiral i den engelska flottan hade beslutit försöka sig på den djerfva kuppen. I och för detta hörde han sig för om det fanns någon ombord som kunde svenska. Det befanns att en eldare Johnsson var svensk och var hågad att deltaga i äventyret. Det beslöts att blott Bythesea och Johnsson skulle begiva sig i land på det att ryssarnas uppmärksamhet ej skulle bli väckt genom ett alltför stort antal.

De färdades då så att de landsteg på den del av ön som låg närmast flottan och de rastade där tills dess månen åter hade försvunnit. Som den engelska löjtnanten nu hunnit bli bekant med platsen fattade han och hans följe posto vid den del av vägen varest eskorten skulle stanna. En stund därefter kom den ryska skaran helt lugnt tågande förbi så nära, att den nästan snuddade vid den engelska officeren. Plötsligt sprang denne fram med revolvern riktad emot närmaste man. Johnsson gjorde detsamma. Tre av de fem ryssarna blev som förlamade av skräck då de trodde att de blivit överfallna av en större styrka och de två övriga tog hastigt till flykten. De kvarvarande tre blev hastigt avväpnade och befalldes att följa med till den närliggande båten där både postsäckar, depescher och ryssar togs ombord. Fångarna befalldes att ro, Bythesea styrde och Johnsson satt i fören med spänd revolver färdigt att skjuta. om ryssarna skulle sätta sig till motvärn. Överfallet skedde i sista stund. Ett ögonblick efter att båten glidit ut i mörkret kom en rysk vaktstyrka för att utforska om expeditionen avlöpt lyckligt. Då den icke såg till någon gick den sjungande därifrån för att rapportera att allt gått väl. Ombord på den engelska eskadern väckte den lyckade kuppen allmän förvåning och beundran. och många viktiga underrättelser ledande till Bomasunds fall erhölls genom de lyckligt uppsnappade depescherna.


Så lyder alltså den lögnaktiga versionen av detta postrån. Och detta gäller även som den åländska historians sanning om vad som timat i Bomarsund.

Alltså vid denna tid den 12 augusti år 1854 var alla s.k. ryssar inneslutna i fästningen. Hela området var i blockad av den engelska och franska flotteskadern. Här fanns inga ryssar på Vårdö. Det var den obeväpnade Vargata postroten man rånade. Inget i berättelsen stämmer, allt är lögn och ihopdiktad fantasi och teater. Och via denna lögn erhåller de Victoria Cross.
Tidningsartikel återger även att i samband med överfallet skulle engelsmännen även använt en lasso som de infångat postrotemännen med men denna del har bortfallit i mina kopior. Även det en påhittad version som inte har med sanningen att göra.

Svenskarna skall helleer inte berömma sig, Johnston var Finländare, en svensktalande Kristinestadsbo som i unga år med sina föräldrar flyttat till England. Hans finländska namn var troligen Jansson eller Johansson.

Här är svaret på Johan Granlunds brev till The Victoria Cross and George Cross Association i London.
Jag bad i mitt brev om att de skulle draga tillbaka dessa på helt påhittade grunder givna Victoriakors. Jag bifogade von Borns rapport och polisundersökningen och fick svaret att detta inte var möjligt emedan allt som hänt före andra världskriget icke kunde återkallas. Men sade man, detta var en mycket intressant läsning. Man tackade för upplysningarna och bjöd in mig för vidare diskussion i London.

Berättelsen om "förrädaren" Olof Karlsson i Listersby finns även i denna bok. Men märkligt nog
trots att Isaksson ofta hänvisar till von Borns polisundersökningar, omhuldar han tesen att Olof Karlsson blev tvingad att vägleda engelsmännen. Det antyder även Christina Remmer i boken Listersby. Detta kan jag inte förstå. Det framgår ju klart och tydligt i alla vittnesmål i polisundersökningen att Olof Carlsson med största glädje hjälpte engelsmännen. Han inhyste dem i sitt hem, han vandrade fritt omkring i byarna med dem i tre dagar och gav dem vanliga kläder. Han låg och väntade med kläderna på i sängen då de kom med den tillfångatagna postroten. Han var med om att visitera postbonden Danielsson i hans hem där denne tvingades ge ifrån sig brev han glömt gömma.  Han gav engelsmännen  färsk fisk och en stor säck potatis ja han t.o.m. bjöd dem på brännvin efter rånet. Orsaken lär ha varit att ryssarna tagit en häst av honom och nu ville han hämnas.

Jag nämnde tidigare Otto Anderssons berättelse om postrånet och här finns några intressanta detaljer som inte ingår i von Borns rapport.
Bland annat berättar han att då postroten blev förd i en ekstock till amiralsskeppet på Lumparn, rådslog de sinsemellan om de skulle gunga båten så att den välte och därefter försöka simma i land men tanken avslogs.
Det var Matts Andersson som blev utvald att följa med till Finby och överlämna väskorna till högkvarteret. De inkom dit via Delvik och på Finby ängarna möttes de av skurar av kanonkulor och han blev beordrad att gömma sig bakom en stor sten. En fransk soldat stupade av splitter. Andersson återvände lyckligt till kamraterna.
Otto Andersson berättar vidare att under den följande vintern blev Olof Karlsson anklagad för förräderi och blev efterspanad. Han höll sig gömd hela vintern ömsom i kobås ömsom på uthusskullor. Det andra året lyckades han komma över till Sverige där han uppehöll sig ända tills den dag amnestin utlystes och han kunde återvända. Han föraktades under hela sin livstid i hembygden som förrädare.

I denna bok skildras postens historia från dess begynnelse år 1636.
I avsnittet Vårdö Kumlinge och Brändö framgår följande.
Postbönderna i Vårdö var indelade i sex rotar med sex man i varje. I Hullvik låg posthamnen på den östra sidan av Vårdö.

Postvägen i serien Sevärt av Jan Andersson
Här skildras den åländska delen av postvägen. Boken har däremot en brist, här omtalas att alltifrån postvägens begynnelse 1638 på Åland var Bomarsund den faståländska ändhamnen vilket är fel. Hamnen låg i Delvik som i århundraden använts som slutet på den stora landsväggen över Åland. Bomarsund som postvägshamn tillkom flera årtionden senare efter att postvägen grundats och där sedermera en krog inrättades och väg byggdes. I en gammal skattläggningskarta från 1650 uppgjord av Hans Hansson ser man tydligt huru den "Stora Landsvägen över Åland"  har sitt slut vid Delvik brygga. Samma beteckning står även för vägen invid Sunds prästgård vilken fungerade som gästgård.
I Hanssons karta av år 1650 kan man tydligt se huru området som i dag är Bomarsund endast bestod av några mulbeten, utan bebyggelse och väg, en helt öde plats.

Postvägens sträckning över Åland.
Bild ur boken Postvägen.

Tidigare artiklar i ämnet,
Postrånet i Vårdö, ingick den 19.1. 2015
När Johanna och pappa Janne lurade engelsmännen ingick den 8.12. 2017



Rotat i Godby den 14 februari år 2019

Johan G. Granlund

Postrånet i Vårdö

Ett av Ålands mest spektakulära postrån inträffade söndagskvällen den 12 augusti år 1854 under Krimkriget i Vårdö på Åland. Som belöning för utfört värv erhöll rånarna utsända av den Brittiska flottan, år 1857 den mest ärofyllda utmärkelse en Brittisk soldat kan erhålla nämligen Victoria Cross.

Medaljen instiftades av drottning Victoria och de första utnämningarna var tre personer inblandade i olika dåd utförda under det i folkmun benämnda "Bomarsundskriget".
I statuterna för medaljens erhållande stipuleras att det bör föregås av en heroisk insats i krig.

Det var i dessa trakter, öster om Vårdö kyrka som postrånet utfördes. Den brittisk/franska flotteskadern låg i området med ett 70-tal fartyg och ämnade anfalla Bomarsunds fästning.
Då hade befälet fått reda på att viktiga papper skulle föras över från fasta Finland till fästningen.
Dessa brev ville man då komma åt och angrep så den intet anande postroten som två gånger i veckan förde post till och från Åland över den östra skärgården då närmast från Kumlinge.

                   
     Postvägens sträckning från fasta Finland över Kumlinge till Vårdö.
                                    Bilderna tagna ur boken Postvägen över Åland.


Rånarna var löjtnanten John Bythesea och eldaren William Johnstone, båda utsända från HMS Arrogant ett av krigsskeppen från den brittiska flottan som anföll Bomarsund. Dessa två anmälade sig då som frivilliga att utföra detta uppdrag.
Herrarna erhöll sedermera år 1857 Victoria Cross för sin hjältemodiga insats. Denna utmärkelse är troligtvis den mest skrattretande inom hela Victoria Cross historia.
Ett minnesmonument finns upprest i Simviken i Bomarsund över denna händelse.

Monumentet invid Simviken i Bomarsund över stupade Brittiska soldater samt de tre personer som i samband med kriget erhöll Victoria Cross.


Sanningen är den att de med vapenmakt överföll en skara obeväpnade och försvarslösa postrotemän från Vårdö.

Intressant är att notera att William Johnstone berättat för de tillfångatagna postrotemännen att han var från Kristinestad och att hans föräldrar emigrerat till England. Därför kunde han svenska språket.

Undertecknad har varit i kontakt med VC huvudkontor i London och visat för dem hela händelseförloppet samt uppmanat dem att återkalla utmärkelserna. I ett svar till mej beklagar dom saken men menar att de ingenting kan göra emedan en lag stiftades före andra världskriget som påbjöd att ingen VC- medalj kan återkallas retroaktivt före den tidpunkten. Däremot finns min redogörelse i deras arkiv för framtida forskning.

                                                        John Bythesea Rear Admiral

                           På William Johnstone finns tyvärr inget tillgängligt porträtt

Den engelskspråkiga versionen av hur det gick till då de erövrade breven som skulle till Bomarsund avviker väldigt mycket ifrån de övriga inblandades berättelser. Engelsmännen berättar att deras uppgift var att omhändertaga en rysk depesch alltså en försändelse med viktiga meddelanden från ryske tsaren. Några depescher fanns inte utan de brev de sedermera fick tag i tre stycken skulle visa sej vara,  ett till överste Furuhjelm, ett till postföreståndaren på fästningen Pundini och det tredje till en officer. Skulle det varit från tsaren borde det ha varit Bodisco som var mottagare, han var fästningens kommendant.
I deras berättelse över händelseförloppet ingår en mängd lögner och påhittade hjältedåd. Bl.a. påstår de att postroten var beväpnad samt åtföljdes av ryska vakter vilket var en lögn och helt påhittad emedan i von  Borns rapport ingår polisundersökning utförd av kronolänsman Malmberg. Där framgår tydligt att postroten var helt obeväpnad och befolkad av några torpare och drängar från Vårdö.

Engelsmännen berättar vidare att, sent om kvällen den 12 augusti får de se fem ryssar ankomma med posten och de rusar fram från sitt bakhåll och på en given signal från Bythesea försöker Johnstone med lasso kasta ett rep runt männen.
Då kastar två av ryssarna ifrån sig väskorna och flyr medan de tre övriga blir arresterade. Bythesea
beordrar männen att gå tillsammans med dem till båten de kom med och med den ror de till HMS Arrogant.
Ingenting stämmer i det de säger. Någon lasso fanns inte alls med i bilden. De hotade postförarna med varsin pistol. Att två av postförarna rymmer beror ju på att de var medlöpare och därför rymde. De ror inte tillbaka i egen båt och bonden Olof Carlsson lånar en båten av sina grannar. Denne Olof Carlsson från Listersby hemman no:2 skulle visa sig vara själva chefen för förräderiet och hans son Johan  som ingick i postroten hans medhjälpare.

Den brittisk-franska örlogsstyrkan. Till dessa båtar blev den arresterade postroten förd.

Här nedan följer så den polisundersökning som utfördes på initiativ av Johan August von Born, Understatssekreterare vid Kejserliga Senaten. Förhörsledare är L.R. Malmberg, kronolänsman och den utföres den 2 december år 1854.

Matts Wilhelm Andersson, Carl Anders Andersson, Matts Danielsson Hagström och Johan Carlsson samt torparen August Mattsson, alla från Wargata by, hvilka alltså, med undantag af Johan Carlsson, den der befanns frånvarande å fiskeri, hvarför jag hörde och det berättades.

1. August Mattsson; att då han jämte öfriga uppräknade personer den 12 Augusti om aftonen förgångna på en dryg versts afstånd af kumlingborna och Postiljonen Pettersson på rekognosering vandrat med posterne utmed landsvägen från Wargata hade tvänne Engelsmän, den ena en officer eller kapten och den andra en matros ett stycke på östra sidan om Vårdö kyrka rusat fram ur några ej långt från vägen belägna buskar, der de hållit sig dolda, samt ställt sig, den ena framför och den andre bakom postförarna på litet avstånd och med spända pistoler under hotelser att skjuta dem som nalkades dem för nära, tvungit Karlarna att parvis vandra med posterna mot Listersby öfver ett mellanliggande sund med en ekstock hvarföre fienderna ankommit till Listersby invid bonden Erik Carlssons halfva hemmand no 1 nödgat postföraren att stanna, då den ena Engelsmannen lämnat sin pistol åt den andra och sprungit längre fram till Olof Carlssons hemman no 2 därifrån han återvänt med en väska med matsäck och en kikare, hvarefter alla begifvit sig till sistnämnda hemman, der Olof Carlsson, som vid deras ankomst stigit upp från en säng i det närmaste fullklädd, emottagit Engelsmännen vänligt såsom bekanta samt bjudit åt dem brännvin hvilket officeren ej förtärt deremot den andre låtit sej behaga, derpå Olof Carlsson som för tillfället ej haft båt i beredskap, gått till någon av sina grannar för att låna en sådan, derunder Olof Carlssons döttrar sökt trösta postförarna som varit ängsliga, dermed de och snart skulle slippa tillbaka, att Olof Carlsson även sagt så och sedan han återkommit samt de skolat begiva sig åstad åt stranden hade Olof Carlsson för postförarna beklagat att han va trött och av orsak att han föregående natt varit med engelsmännen och visat dem på postvägen men detta oaktat hade Olof Carlsson ledsagat sällskapet till yttre stranden och dervid medfört en korg fisk åt engelsmännen han dessförinnan tillsagt kvinnfolket att de skulle skicka med en säck potatis hvilken jämväl med fraktats av honom personligen och en av döttrarna samt av dem befordrats i båten der Engelsmännen och Postförarna sej befunnit. Sedan båten lagt ut hade Engelsmännen befallt Postförarna att ro till ett utanför Bussö liggande fartyg som Olof Carlsson med sina kvinnfolk återvänt hem ifrån stranden, och då båten ungefär vid midnattstiden ankommit till fartyget som befunnits vara en skruffregatt, hade Engelsmännen nödgat Postförarna att stiga ombord med posten, hvarefter de blivit satta i arrest under bevakning. Om söndag morgon derpå hade Matts Wilhelm Andersson blivit kallad från de öfriga och varit frånvarande tills emot aftonen eller senare på eftermiddagen, då han återkommit hvarefter de alla kort derpå frigivits, och hade Matts Andersson sedan berättat att han med en slup jemte några Engelsmän nödgats fara med postväskorna till Amiral skeppet, i Lumparn der posterna blivit igenomsedda samt sedan blivit skickade till franska lägret i närheten av Finby dit Matts Wilhelm Andersson måst medfölja att bära postväskorna och tillade han även att medan sällskapet befunnit sig hos Olof Carlsson den ena av Engelsmännen som talat svenska och sagt sig vara hemma från Finland, född i Kristinestad, men att han från yngre åren vistats i England, frågat Olof Carlsson om han sett några Engelsmän, hvarpå han skrattande svarat nej.

2. Carl Anders Andersson berättade likstämmigt med August Mattsson med den skillnad att Olof Carlsson stått uppe när Carl Andersson som varit bland de sista inkommit och att han ej visste vad var i korgen, som Carlsson bar till stranden innehållit.

3. Matts Danielsson Hagström; berättade lika med föregående.

4. Matts Wilhelm Andersson; afgav enahanda berättelse med näst före tvänne personer, med tillägget att han på ovanförmälet sätt varit tvungen att följa med då posterna fördes till Amiralskeppet i Lumparfjärden och till Franska lägret i Finby.

I Wårdöby, der folket även hördes kunde endast följande personer lemna någon upplysning i saken nemligen;

1. Bondehustrn Johanna Johansdotter å Matts Perssons hemman no 4; att Postiljon Pettersson och en Kumlinge Karl den 12 Augusti om aftonen ankommit till berörda hemman och de skolat inväntat Postförarna som skulle komma efter men då de ej hörts utaf hade Postiljonen blivit orolig och slutligen jemte Kumlingebon vandrat tillbaka till Wargata för att höra efter.

2. Bondesonen Gustaf Adolf Boman, å sitt nämnda hemman, att han den 12 Augusti om aftonen begifvit sig till Wargata och ett stycke på östra sidan om Wårdö kyrka mött Postiljon Pettersson och en Kumlinge Karl, med vilka han samtalat samt ungefär 1,5 verst därifrån åt Wargata på vestra sidan om kyrkan mött postförarna.

3. Enkefru, Pastorskan Nathalia Råstedt; att hon några dagar före postarna togs sett Olof Carlsson i sällskap med två Engelsmän i byn och att Olof Carlsson begifvit sig till posthemmanet no. 1 der Olof Carlsson samtalat med husbonden numera aflidne bonden Carl Eriksson.

4. Avlidne bonden Karl Erikssons änka i Posthemmanet no 1. att hon någon dag före postarne togs sett Olof Carlsson samtala med hennes då ännu levande man utan att hon visste varom då fråga varit samt derefter sett Olof Carlsson med två Engelsmän vandrat genom byn mot Listersby.

5. Bonde hustun Stina Lisa Andersdotter å hemmanet no 2 ; att hon några dagar före posterna bortrövades sett två främmande personer vilka hon trodde vara Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson vandra genom byn.

6. Pigan Anna Lisa Carlsdotter å sistnämnda hemman att hon några dagar före posterna av fienden tagits, ifrån en ria, där hon varit sysselsatt med tröskning sett två engelsmän med Olof Carlsson vandra genom byn.

I Listersby kunde endast följande personer förmås att lemna några upplysningar i saken nämligen

1. Förre Bonden Anders Andersson å hemmanet no. 2; att han någon afton förrän posten togs sett två Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson vandra förbi uppåt landsvägen.

2. Pigan Gustava å sistnämnda hemman; att hon endera samma dag eller dagen före än postarne af fienden uppbringades, sett två Engelsmän sent om aftonen vandra förbi åt Postvägen samt att hon ej sett Olof Carlsson med dem.

3. Torparen Johan Erik Söderlund; att han sett två Engelsmän i byn den tid posterna tagits.

Gemensamt det öfriga folket i byn t.o.m Olof Carlsson närmaste granne som bor 20 alnar från hans bostad, förmäler sig icke känna något i saken eller hava sett några Engelsmän hos Olof Carlsson.

Olof Carlsson befann sej från varande men hans hemmavarande hustru och vuxna döttrar hördes samt uppgaf att två Engelsmän några dagar före postarna tagits kommit till deras åbonde hemman och tvingat till sej kvarter samt att de bott der omkring två dygn och derunder ibland tidigare o ibland senare på natten ävensom att kommit med posterna och postföarne till Olof Carlssons hemman och genast därefter begivit sig å väg åt fjärden, utan att de kände på vad sätt sjöledes begivit sig från stranden.

Folket i Grundsunda sade sej ej känna något som kunde gifva upplysning i saken.

I Löfö by kunde folket ej heller lemna någon upplysning i saken.

                                            Stuginteriör från ett postförarhemman i Vårdö
                                              Bilden ingår i boken Postvägen över Åland

I Wargata by hördes ytterligare;
1. Gästgivare Matts Mattssons hustru; Johanna Mattsdotter, som berättade att hon påföljande måndag efter det postarna av fienden tagits ett stycke från gästgivaregården mött två Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson. Då  Olof Carlsson frågat om gästgivaren och hans son voro hemma samt yttrat att de ej behövde vara rädda.

2. Bonden och gästgivaren Matts Mattsson; att Olof Carlsson i sällskap med två Engelsmän ankommit till gästgivaregården om måndagen efter det postarna blivit tagna samt att Engelsmännen frågat om det ännu fantes några gömda poster eller militärer och förständigat gästgivaren att ej framdeles befatta sig med någon postföring så länge Engelsmännen var där, varefter och redan Engelsmännen som jämväl gjort frågan om han sett någon rysk herre fara över till Bomarsund samt låtit efterskicka bonden å posthemmanet no. 4. i byn Johan Daniel Danielsson, dessa jämte Olof Carlsson och Danielsson begivit sig hemåt.

3. Johan Daniel Danielsson; att han uppgivna dag blivit efterskickad till gästgivaregården där Olof Carlsson och två Engelsmän sig befunnit, samt att dessa därefter följt honom hem och derunder frågat om han hade några poster varpå han givit nekande svar. Då Engelsmännen haft anställa visitering hvarföre han som inne haft tre lösa brev den Postiljonen Pettersson lemnat i förvar och vilka vid tillfället ej var undangömda, nödgats framlemna omförmälda tre brev av vilka ett varit adresserat till Överste Furuhielm och ett till Postmästaren Pundari samt det tredje till en officer vars namn Danielsson ej kunde påminna och hade Engeslmännen tagit dessa brev samt efter att hava förständigat Danielsson att ej mera befatta sig med några poster, jemte Olof Carlsson vandrat derifrån.

Slutligen anmäles här att drängen Johan Carlsson vilken förut tjänat iVargata by men nu innehar tjänst i Löfö by även varit en av postförarna då posten av fienden tages, men såsom frånvarande å fiskeri kunde han nu icke höras, dock som Johan Carlsson är bara son till Olof Carlsson torde samma förhållande af Johan Carlsson svårligen kunna utforkas åtminstonde såvitt saken rörer Olof Carlsson och hans i det närmaste uppenbara förräderi.

Tid och ort förut skrifvet
L.R. Malmberg
Kronolänsman

Postat i Godby den 22 januari 2015

Johan Granlund

Victoria Cross - när korset gick till en österbottning

                                                      Victoria Cross VC i all sin glans.

Den högsta utmärkelse för tapperhet som en brittisk soldat kan erhålla (oavsett grad) för tapperhet i strid. Det är den högsta medalj som utdelas inom det brittiska utmärkelsesystemet. Gjutet i brons från beslagtagna kinesiska kanoner. Bredd 3,5 cm och bärs i ett 3,8 cm brett högrött/blått band.
Hittills har det utdelats  1356 gånger. Victoria Cross instiftades den 29 januari 1856 av drottning Victoria och utdelades för första gången år 1857.

Irländaren Charles David Lucas. Föddes år 1834, död år 1914. Avancerade från enkel "mate", någon slags däcksare, till Rear Admiral år 1885.

Lucas var den fjärde i ordningen som erhöll korset den 26 juni 1857. Han erhöll det för den  heroiska insatsen  ombord på HMS Hecla vid "midsommarslaget", då han den 21 juni 1854 slänger en aktiverad granat överbord som kreverade utanför relingen. En del gör gällande att han skulle varit den första som erhöll korset men enligt den engelskspråkiga versionen i Wikipedia var han den förste som nominerades till priset.

I en artikel i denna blogg ifrågasätter undertecknad hela hjältedådet och påstår att det är en efterkonstruktion. Händelsen är troligtvis påhittad och en mix mellan två olika händelser på två olika fartyg. Garnityret behövde några hjältar och så plockade man fram dessa herrar.
Fram tills dess någon överbevisar mig håller jag artikeln levande.

År 1879 gifter sig David Lucas med dottern till Admiral William Hutchenton Hall, Frances Russel Hall. De får tre döttrar. Admiral Hall var kapten på HMS Hecla under kriget i  Bomarsund.

Det andra korset med anknytning till kriget i Bomarsund utdelades till denne man, löjtnant  John Bythesea, f. den 15 juni 1827 i Somerset, d. 18 maj 1906.

Bythesea gjorde efter händelserna i Bomarsund till en början en spikrak karriär. Han blev befäl för fler fartyg i RN och blev utnämnd till Royal Admiral. Men år 1872 tog karriären slut. Då rände han med sitt fartyg HMS Lord Clyde på grund och blev dömd till avsättning. Han skulle därefter aldrig återvända som befälhavare inom flottan.

Det tredje korset utdelades till en man som inte finns på bild. Hans namn var William Johnstone och var eldare (stoker) på HMS Arrogant.
Enligt Wikipedia skulle han varit född i Hannover Tyskland den 6 augusti år 1833. Men födelseorten måste vara ett tryckfel.
I ett av polisförhören med folket i postroten  framgår att han för en av dem uppgivit att han var född i Finland i staden Kristinestad, vilket jag håller för mera troligt. Han var en svenskspråkig finländare.

Johnstone som han kallar sig åtföljde Bythesea då de rånade den obeväpnade och försvarslösa hopen av åländska torpare och bonddrängar i postroten på Vårdö och med de beslagtagna väskorna återvände med dem jämte sin gisslan till Arrogant.
För denna sagolika bragd fick de Victoria Cross!!!

Historien om honom förmäler att han dog den 20 augusti år 1857 för egen hand efter att ha attackerat en person med kniv. Johnstones karriär gick spikrakt nedåt trots att han just fått sitt Victoria Cross.

Enligt den engelska versionen av Wikipedia skulle han även kallat sig John Johnston och de menar att detta troligtvis är en namnöverföring från Johannsen. Jag skulle anse att hans riktiga namn var
Johansson, William eller John sak samma.


Postrånet i Vårdö.
Jag vill påstå att utdelningen av Victoria korsen till dessa två senare herrar är en av den brittiska krigshistoriens största och mest skrattretande prisutdelningar. Jag tänker här redovisa för er en del av den polisundersökning som gjordes initierad av understatssekreterare Johan August von Born efter Bomarsundskriget med start i november år 1854.
Denna rapport är benämnd von Borns rapport och dess mottagare var Senaten i Helsingfors och i slutändan ryske Tsaren.

Rapporten som i sin helhet rymmer en hel mapp med alla bilagor och protokoll är indelad så att han räknar upp olika grupper av Ålands befolkning och indelar dem i ABCD vilka förfarit förrädiskt emot staten samt i en skild grupp de som verkat för fosterlandets väl  under kriget. Där finns också som bilagor mängder av listor som visar huru den åländska befolkningen roffade åt sig av vad som låg löst på området.

Postiljonen Petterssons berättelse om de från Åbo till Åland den 5 och 8 Augusti 1854 afsände postväskornes borttagande af fienden.
---------------------------------------------------------------------------
Postiljonen Pettersson som den 6 Augusti om aftonen lyckligen ankom till Kumlinge med Åbo posten för den 5 i samma månad, vågade i anseende till svårigheten att å den vanliga postvägen derifrån till Wårdö undvika de fiendtliga kryssarne, icke taga denna väg, utan begof sig med posten till Simskäla öarna, dit Petterson anlände den 7 Augusti om morgonen.
Efter att uppehållit sig å nämnda öar den 8,9, 10 och 11, hvarunder postväskan varit gömd än här än der i hölador, förde Pettersson som af åtskillige personers bland folkets tillståenden och yttranden fruktade att se fienden vägledd till posten, den 11 Augusti om aftonen, med Bonden Jan Erik Janssons från Östra Simskäla, välvilliga bistånd senda väskan från Simskäla till Wargata by i Wårdö kapell.
Den 12 Augusti på morgonen dit anlände, lade Petterson på inrådan af Gästgifvaren Matts Mattsson sin medhafde postväska i förvar på samma ställe i skogen, der den från Åbo den 8 Augusti afsände postväska som ditförts av Postiljonen Fagerlund, dagen förut blifvit af Mattsson undandold. Samma dag eller den 12 Augusti om aftonen ankommo till Wargata Torparene Petter Lindroos och Olof Olofsson afsände från Kumlinge af tjenstförrättande Postmästaren i Skarpans Pundani för att återhemta posterne till Kumlinge. Medan en af postförarene i Wargata i anledning häraf uppbådade postrotan, hade Petterson jemte en af ofvanbemälde Torpare begifvit sig från Wargata utmed postvägen åt postbryggan vid östra stranden af Wårdö landet i afsigt att recognosera om fienden möjligen landstigit i Wårdö.
Den andre af de från Kumlinge afsände Torparen hade lemnat Wargata en stund efter Pettersson men ankom på en gång med Petterson och dennes följeslagare till postbryggan. Då Petterson någon tid förgäves vid bryggan väntat på postrotan, hvilken såsom vanligt skulle till stranden medbära väskorne begaf sig Petterson ensam tillbaka till Wårdö kyrka, belägen omkring tvänne verst från nämnde brygga på halfva vägen dermellan och Wargata men som Petterson ej mötte postrotan, återvände Petterson till bryggan. Dit återkommen såg Petterson en båt närma sig stranden, hvarfter Petterson, som förmodade att båten tillhörde fienden, skyndsamt sprang mot Wargata, för att varna postrotan, och hade Petterson, för att undvika allt buller dervid aftagit sina skoplagg.
Utan att anträffa postrotan hade Petteron kommit till Wargata och der erfarit att rotan med väskorne för den 5 och 8 Augusti, allaredan begifvit sig till bryggan. Förvånad öfver att ej hafva mött rotan och rådlös hvad han borde företaga, i visshet om posterne öde, gick han af och an på ön hela natten.
Den 13. Augusti på morgonen infann sig Kyrkväktaren Carl Carlsson Öhman å gästgifvaregården i Wargata och omtalade att posterne blifvit tagna af Engelsmännen som fört desamma jemte postrotan till de fiendtliga fartygen.
 Derpå följande dag den 14 Augusti infann sig några engelsmän jemte Bonden Olof Carlsson från Listersby, som är bror till Kyrkväktaren Öhman, i Wargata och genomläste på anvisningar af denne, dagboken och postboken, samt frågade efter den Postiljon, som medhaft posten till Wargata.
( kommentar, de hade nu upptäckt att de viktigaste breven var borttagna och ville ha tag i dem) Fienderna hade tillagt enligt hvad Petterson hört af Wargata byboer, att en Herre vanligen färdas med posten men denne gång hade "endast bönder" åtföljt densamma.
Under sin färd till postbryggan mot Kumlinge, mötte Petterson Bondesonen Gustaf Adolf Boman från Wårdö by, af hvilken Petterson sedermera hört det Boman som gått åt Vargata i närheten af denna by varseblivit postrotan som jemväl innehaft båda väskorne och hade rotan då befunnit sig ungefär en fjerdedels timmes väg efter Petterson.

Vårdö kyrka. Här alldeles i närheten skedde postrånet.

Den 14 Augusti återkom rotan från de fiendtliga fartygen och omtalade då för Petterson att då rotan ankommit till en grind i närheten af Wårdö kyrka hade tvänne fiendtliga soldater, hvardera beväpnade med revolver pistoler, framkommit ifrån gömställen invid vägen och under hotelse om våld tvingat rotan att åtfölja sig till Olof Carlsson i Listersby, som anskaffat båt, hvarå fienderne fört rotan och posterne till den fiendtliga eskadern, hvarutom Olof Carlsson hade tillagt att han vore trött genom det besvär han haft att visa fienden postvägarne och att han skulle låtit varna sin brorson Drengen Johan Carlsson från Wargata, hvilken utgjort en af postrotan, att då följa med om Olof Carlsson vetat att denne varit i tur att då framföra posten.
Den 19 Augusti fick Petterson genom gästgifvaren Mattssons medverkan, tillfälle att komma öfver till Ålands fasta land.

Vid genomläsning av detta får man ganska klart för sig att det hela var ända från Kumlinge ett iscensatt förräderi. Någon visste redan där att det fanns viktiga brev som skulle till Bodisco och Furuhjelm och dessa skulle omhändertas. Vi ser av de övriga förhören som är bilagor till detta protokoll att det är bonden Olof Carlsson i Listersby som är chefen för detta förräderi. Han hade under dagarna före öppet umgåtts med dessa två "engelsmän". Det var till hans gård den rånade postrotan fördes under pistolhot. Han hade bjudit dem på fläsk och brännvin då de anlände på natten..

Efter kriget försvann Olof Carlsson då det brände under fötterna.
Då det vankades förhör for brorssonen Johan Carlsson ut på fiskeresa.

Hela denna fantastiska historia får en ännu underbarare avslutning. Det är den 11-årige postpojken
Fritiof Fagerlund från Vårdö som utför den verkliga hjältebragden.
Om detta har jag skrivit en artikel i denna blogg år 2010.
Han är den som för de viktigaste breven till Furuhjelm och Bodisco i sina byxfickor via Mångstekta, över skogen till huvudfästningen den 12 augusti mitt under brinnande krig. Fritiof lär ha emottagits med glädje i fästningen. Han väntar där sittandes i en kasematt i kulregnet tills skymningen återkommer och smyger sig sedan tillbaka till Mångstekta.

Det var bl.a. dessa brev vinnarna av Victoria Cross var ute efter. De fick tag i de viktiga breven från postväskan av den 5 men inte av den 8 augusti hitförda av pappa Fagerlund för dessa räddade Fritiof.

Någon duktig släktforskare kan fortsätta och ta reda på vart han sedan tog vägen.


Bombarderat i Godby den 15 januari 2015

Johan Granlund

                                                           Vad är detta för krig?