Jag mötte Lapp-Lisa, Hautaviita och Ampra-Sofi på ungdomslokalen Klippan

Ungdomslokalen Klippan i Sund Finby på Åland
Tidig 1900-tals bild, observera midsommarstångens placering och det invid varande "Kommunalrummet"
Fotograf Anselm Sjöblad


Då jag växte upp på Norrgårds i Finby var denna ungdomens samlingssal en medelpunkt för hela Sundsbygden. Här samlades man midsommaraftonen för att resa sin stång, ja den restes vid 22-tiden.
Karlar från hela Sund, kastade av sig kavajerna, såg till att pluntan var väl gömd under stenfoten, reste så stången på gammalt sätt med långa stänger lagda i ett kryss. Jag tror det var tre par stänger där fem-sex man stod vid varje stång. När stången så var uppe i den ljuva kvällen sjöngs unisont Ålänningens sång och barnen dansade ringdans.

Här hölls jubileumsfester, bröllop, födelsedagskalas, andelshandelsstämmor, folkskolans julfester, skördefester och utställningar, varudemonstrationer, politiska och religiösa möten.

Mitt allra första suddiga minne av detta hus var att ingången då var på östra sidan, alltså till vänster i bild. Jag minns en ribbad vägg till en stor garderob dit man inlämnade sina kläder. Minns att Gunnar Vine, ja så hette han, gårdskarlen för lokalen och dess allt i allo, tog emot kläderna och gav en lapp. Minns de mörkklädda männen som lätt alkoholpåverkade kände sig både vackra och modiga. När det bjöds upp till dans satte sig kvinnorna vid väggarna och männen flockades i hörnet vid ingången till salen.

Då det ställdes till med bröllop, vilket det gjordes några gånger per år, gick traktens folk, de som inte var bjudna, i kvällningen fram till lokalen och ropade ett flertal gånger "bruden uut, bruden uut"!

Så kommer då brudparet ut på trappen i applåder och till dragspelarens taktfulla spel går de runt ett par varv på backan. Dragspelare jag minns var Edgar Blomberg från Vivasteby och Bror "Boje" Eriksson från Vårdö.
Då skymningen lagt sig emot mörker kom dynamitsmällarna som dånade bakom huset. Kanske det var fråga om stubbomber. Ja, det var en märklig tid.

Till Klippan kom även sommartid olika sällskap med programuppvisningar från Sverige och fasta Finland. Det rörde sig om både profana och religiösa tillställningar. Frälsningsarmén, som denna tid hade en församling på Åland återkom årligen till välbesökta möten. Jag minns en pastor, välkänd och aktad i bygden, han hette Åberg. Vi barn kunde konstatera att han hade en stor bula mitt på huvudet.

I denna bloggartikel vill jag berätta om tre var för sig helt väsensskilda kändisar som jag än i dag minns från sina uppträdanden på Klippan. Det är frågan om Lapp-Lisa som sjöng Barnatro, Williami Hautaviita som böjde hästskor med tänderna och  hushållskonsulenten Ampra-Sofi som skramlade med kastrullerna och undervisade bygdens husmödrar.

Vi börjar med Lapp-Lisa

Lapp-Lisa i tidningen Se år 1948, sjungande sin Barnatro
Fotograf Lennart Nilsson

Anna Lovisa Öst föddes den 8 oktober år 1889 i Vilhelmina församling och dog den 27 april år 1974 i Hedemora. Hennes flicknamn var Vikström.
Anna Lovisa gifte sig med Johan "Jonte" Öst och de fick två barn.

Lapp-Lisa Öst
Här med gitarren i typisk Frälsningsarméposé, högt upp på bröstet.

En av hennes kändaste sånger var Guldgrävarsången, vars refräng låter:
Ja jag blev frälst, ja härligt frälst och jordens skatter får vem som helst
Jag byter ej bort, den skatt jag fått
För millioner, jag mår så gott

Anna Lovisa blev sedermera känd som Lapp-Lisa och verkade tidvis som frälsningsofficer. Hennes insjungning av den andliga sången Barnatro skulle bli klassisk.
Skivan såldes i över 100 tusen exemplar och hon uppträdde i hela Norden och även i USA.
Hennes repertoar bestod av över 800 sånger och hon gjorde 450 skivinspelningar.
Lapp-Lisa uppträdde i ett otal radio och televisionsprogram bl.a. i Hylands hörna år 1963.
Anna Lovisa är begraven på Norra kyrkogården i Hedemora.
I byn Mark öppnades ett museum över hennes gärning samt där restes en staty, vilka senare flyttades till centrala Vilhelmina.

En vårkväll i mitten av 1950-talet besökte Lapp-Lisa ungdomslokalen Klippan och jag var en av åhörarna.

Text till sången Barnatro

Williami Hautaviita drar bussar med tänderna
Foto ingående i en broschyr jag fick av honom på Klippan i slutet av 1950-talet.

Williami Hautaviita föddes år 1905 i Lappfjärd i Sydösterbotten och skulle etablera sig som en kraftkarl av stora mått. Han lär ha vägt 150 kilo och en gång i veckan åt han 25 råa ägg. I medlet av 1940-talet for han land och rike runt och gjorde kraftuppvisningar så även på Åland där vi hittar honom i tidningen Åland av år 1952.

Rubriken är Stålman böjer entums järnspett med tänderna
Ett annat av hans paradnummer var att med bara tänderna böja hästskor raka.

Hautaviita slår in en spik genom en tjock planka med höger näve.

Om Hautaviitas levnadsbana som i starten var olycklig berättar Brita Sahlgren-Högnäs i en artikel i Sankt Olof av år 1981. Där framgår att William satt 8 år i fängelse för ett dråp som han ansåg sig oskyldigt dömd till. Den fulla sanningen kom också fram då en till Canada år 1929 emigrerad person erkände sig skyldig till dådet.

Williami Hautaviita dog år 1985

Jag träffade Williami Hautaviita på Klippan och minns hur han talade vänligt till oss ungdomar medan han lindade sina händer inför uppvisningen på scenen.
Informationshäftet har jag lyckligtvis bevarat i alla mina flyttningar och det ingår i min samling.
I denna blogg finns en längre artikel om Hautaviita på Klippan under fliken Hautaviita.

Ampra-Sofi demonstrerar produkter

Svea Enroth-Lindholm var en legendarisk hushållskonsulent i Svenskfinland på 1950 - 1960 talet.

I en artikel i Svenska Litteratursällskapets tidning Källan finner vi en artikel om hennes liv och gärning. Artikeln är skriven av Petra Hakala.

I artikeln framgår att Svea var utexaminerad lärare i huslig ekonomi från Högvalla seminarium och verkade i flera organisationer som Svenska Marthaförbundet i Finland och Nylands svenska lantbrukssällskap. Från 1950-talet till slutet av sitt liv 1969 fungerade hon som husmor och konsulent vid Finlands svenska köpmannaförbund.

Artikeln hänvisar också till en berättelse om hennes livsgärning i tidningen Kuriren under 1990-talet.
Där framgår att som ledstjärna för sitt arbete hade hon förbättrandet av husmödrarnas speciellt landsbygshusmödrarnas arbetsförhållanden. I sina skriverier och kåserier behandlade hon därför t.ex. kost- och hygienfrågor, rationella arbetsmetoder och husmödrarnas medbestämmanderätt i frågor som gällde hem, familj, gård och lantbruk. Hon betonade också deras yrkesstolthet och rätt till uppskattning och semester.

I en artikel i Vasabladet år 1967 konstaterades att hon i 36 år rest land och rike runt med sina varumässor, predikat, grälat och informerat.
I jubileumsartiklar och nekrologer i den finlndssvenska presssen framhölls Ampra Sofi som en färgstark och orädd talare med rapp tunga. Hon lämnade aldrig någon rådlös och uppskattades för sitt livliga temperament, hurtfriska manér och rejäla uppträdande.

Tidningen Landsbygdens folk konstaterar dock att "Ampra Sofi" inte drog sig för att "svinga sin signaturvinjett" brödkaveln över det hon fann värt att kritisera.

Jag mötte Ampra Sofi på Klippan en vinterkväll i början av 1960-talet

Jag kan tillägga att min far Bernhard hade på 1920 -och 1930-talet mött de svenska smörsångarna Bertil Boo och Harry Brandelius på Klippan. Han berättade för mig att Bertil kavlade upp ärmarna i den varma sommarkvällen strax före han äntrade scenen.


Uppstått på påskdagen i Godby den 12 april år 2020

Johan G. Granlund

När Williami Hautaviita från Finland kom till Klippan

Det kunde ha varit 1959 eller så var det 1960. En vacker sommarkväll cyklar vi finbyglopar till Klippan för dit skulle Williami Hautaviita komma och böja hästskor med tänderna sades det. Ja så stod det på affischer som hängde runt överallt på husväggar och lyktstolpar.

Det var ganska vanligt att olika slag av gycklare, teatersällskap, dragspelare, predikanter och personer av alla de slag dök upp för att visa sina konster just sommartid på 1950-talet i de åländska ungdomslokalerna. Några av dessa dansade en sommar men vi kan även konstatera att några av dem senare blev riktigt etablerade kändisar. 

Vi var inte så värst många som såg Hautaviita dendär kvällen men han inställde i alla fall inte tillställningen.
Med sitt sedvanliga vänliga österbottniska tilltal fångade han oss grabbar. Några av oss fick även komma upp på scen och testa och känna på prylarna.

Vi fick även en broschyr med oss hem och denna har följt mig under alla dessa år genom alla flyttningar från den ena lådan till den andra, men just nu när jag skulle behöva den inför denhär artikeln så var den försvunnen. Jag har letat i flera veckor men kan inte hitta den.

På nätet kan man läsa en del om Hautaviita, bl.a. så kan man kika på ett inslag som bandades 1981och ligger på "Elavaarkisto" alltså Finlands TV arkiv.

Williami Hautaviita föddes år 1905 i Lappfjärd i Sydösterbotten. Han startade sin kraftkarlakarriär redan i ungdomen och turnerade land och rike runt före kriget. På 1950-talet återupptog han turneradet och i en Ålandstidning av år 1952 har jag hittat följande artiklar:

Rubriken lyder: Stålman böjer entums järnspett med tänderna.

Fr.o.m i dag, t.o.m. fredagen den femte dennes, får ålänningarna stifta bekantskap med stålmannen och kraftkarlen Hautaviita, jonglörerna Duo Ilvonen och trolleriprofessorn Mr Una, som reser runt i landskapet och ger föreställningar.

Utan tvekan är Hautaviita enastående i sitt slag. Själv väger han 150 kilo och lyfter nästan lika mycket i tänderna. Med tänderna böjer han också entums järnspett och rätar ut hästskor. Två dagar före olympiaden visade han vid Åbo Akademi sin styrka inför amerikanska tidningsmän och dessa funderade nu på att engagera honom dit. Ett favoritnummer är att dra iväg med en hel buss med repet mellan tänderna. 

En dag i veckan äter han 25 råa ägg för att hålla sig i form och fel på tänderna hade han en gång, men då tandläkaren skulle borra bet inte borren utan han fick tillgripa specialinstrument. 
Efter ålandsturnen far sällskapet till Luleå.

Då vi bläddrar vidare i Ålandstidningen för denna vecka ser vi följande artikel med rubriken:

Stålmannen slår världsrekord?

 En fläkt av olympia rekord vill "stålmannen" Hautaviita ge mariehamnspubliken på måndag kväll då han uppträder i Stadshuset. Han skall nämligen göra ett världsrekordförsök i att böja järnspett.
Detta förbluffande meddelande gav han oss i går då han i egen hög person gästade redaktionen. 

-Saken är nämligen den, sade herr Hautaviita, att jag under olympiaden kom i kontakt med amerikanska journalister som ville ha mig över till staterna. Samtidigt skulle de anordna en tävling mellan Amerikas kraftigaste man och mig. Nåväl, härom dagen fick jag ett brev i vilket det stod att den som anses som Amerikas kraftigaste karl har med tänderna böjt två 1-tums järnspett efter varandra. Denna prestation anses som ett rekord.
Vi förstod nycket väl att detta gick herr kraftmannens ära för när. Han förklarade själv att han inte vill att någon skall vara kraftigare än han - och det skall han visa mariehamnspubliken. Förutom sitt vanliga kraftprov som bl.a. består i att han vrickar hästskor, skall han i rask följd böja fyra 1-tums järnspett. Järnspetten levereras av Mariehamns Handelslag.

Artikeln  fortsätter: "Sonen blir bättre" 
Herr kraftkarlen är också lycklig far till en 5-årig grabb, som på allt sätt vill gå i pappas fotspår. Redan nu kan han med sina mjölktänder böja ett kvarttums järnspett och pappa tror att pojken kan komma att gå långt.
-Fortsätter han såhär i samma takt så blir ett 2-tums järnspett en leksak för honom säger han.



Med en önskan om att vintern snart tar slut detta nådens år 2013

Nu har jag äntligen hittat fotografiet som jag sökte. Jag hade som vanligt gömt undan det i en skokartong med lösa bilder.
Detta kort Hautaviita oss ungdomar då han besökte Klippan. 

När Hautaviita drar en lastbil med tänderna.

Rykten har gått om att Williami skulle suttit bakom lås och bom för ett brott han säger sig ej begått.
För en tid sedan städade jag min Alandicasamling, (dammet bör torkas av varje år) och i min hand låg en Sankt Olof från år 1981. Det var bara av en tillfällighet jag fick syn på en rubrik:
Stålmannen. Jaha tänkte jag är det Hautaviita? Jo just det, artikeln handlade om honom och är skriven av Brita Sahlgrén-Högnäs.

Vi läser följande: Denne samme man dömdes 1928, mot sitt nekande i Vasa hovrätt för dråp och satt över 8 år i tukthus. Tretttio år senare bekantgjordes ett vittnesmål som innebar att en annan man som emigrerat till Canada 1929 skulle ha erkänt sig skyldig till sagda brott. Vittnet lever fortfarande. Nya förhör verkställdes på sextiotalet med bl.a. honom och en del av de vittnen som var aktuella på tjugotalet när Hautaviita fälldes. Lärare Håkan Teir som har rötter i Hautaviitas hemkommun Lappfjärd, engagerade sig i tio års tid med fallet och försökte få juridisk och moralisk upprättelse åt Hautaviita men förgäves. 

Författarinnan skriver vidare: Sommaren 1980-kort före jag med hela min familj flyttade till Åland tog jag genom Håkan Teir del av samtliga handlingar i fallet. I en skrivarlya i Hammarland beslöt jag att fördjupa mig i fallet och skriva en bok om berättelsen. Boken baserar sig på ytterst brännbart stoff dvs. förhörsprotokoll som inte tidigare varit offentligt kända, domstolhandlingar och brev och andra avslöjanden som tyder på att Hautaviita blivit offer för ett s.k. justitiemord. Slut referat. 

Ja, så kan det gå om man befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt och det gjorde förvisso Willami Hautaviita från Lappfjärd i Österbotten säger jag som är född bara några kilometer därifrån, i det finska Isojoki eller Storå som kommunen hette på finska.