Sunds kyrkas kyrkobalk-bogårdsmur-ringmur

 

Sunds kyrkas ringmur, i dag närapå en halv kilometer lång.

I år 2020 års utgåva av Sanct Olof hade jag förmånen att få införa följande artikel som jag här för den som inte införskaffat boken ännu vill delge.

En dag för länge sedan stiger i land på någon av de åländska öarna en representant för den nya kristna tron. Det var någon som talade om Jesus Kristus "Vite Krist"

Om denne budbärare kom i enkla kläder eller om han kom med myndig stämma får vi aldrig veta.

Ett är i alla fall säkert, han kom i "Vite Krists" ärenden. Han predikade och han döpte. De nyvunna i sina nu påsatta vita kläder primsignades. Den nya trons stigar upptrampades och man vandrade vidare i helt nya banor. Man byggde sig ett tempel, ett kapell, för att förrätta sin gudstjänst. Var det i Lemböte, på Signilsskär, eller på Kökar det allra första kapellet byggdes? Fanns det små kapell invid farlederna som i dag är helt bortglömda? Med största sannolikhet någon av platserna invid den gamla segelleden mellan Scandinavien och Balticum. Kung Valdemars segelled. 

Helgedomarna som sedan kom att byggas på fasta Åland placerades invid de gamla begravningsplatserna för de dödas minne, de vi i dag benämner forngravfält. Då den nya tron lärde att vi en dag skall uppstå och träffas igen i himmelen brände man inte de döda och lade urnan med askan i gravhögar ovan jord, utan kroppen jordfästes och grävdes ned till ett visst djup för senare uppståndelse.

Den åländske historieprofessorn Mats Dreijer framlade i tiden teorin att innan de mäktiga stenkyrkorna byggdes på Åland, fanns på den platsen först en träkyrka. Rester av sådana finns visst i marken under kyrkors stensockel. Man har även funnit benrester från kristna gravar under dem.

Runt dessa kyrkor begravde man således sina döda och denna plats, kyrkogården, skulle inhägnas. Den skulle skyddas från tama och vilda djur. Några sådana skulle inte få finnas där för att gå och böka omkring. Ja den skulle även skyddas ifrån självspillningar och mördare. Självspillningarna fick bödeln och spömannen ta han om. Likens plats var ofta Röda Kon i Lumparn, Självspillningarnas kroppar fick bli örnmat eller varg och rävföda. 

För några år sedan började jag tänka på just detta med kyrkobalkar och bogårdsmurar. Vad menas med dem? Lite längre fram skall jag försöka klargöra detta. 

Jag hade hört att socknens bönder i äldre tid hade ansvar över denna inhägnad och att den var väl ansad och omskött. Var hade Norrgårds i Finby sin lott att sköta på Sunds kyrkogård? Jag försökte höra efter i kyrkans kansli om där fanns någon gammal förteckning men man kunde då inte ge ett klart svar. 

En vårkväll detta år gick jag igenom gamla Sanct Olof-böcker. Ja, för att söka efter något helt annat. Plötsligt föll mina ögon på en artikel av kyrkoherde Paul Pettersson i 1968 års utgåva. Där berättade han om en gammal kassa-och krönikebok som då fanns i Sund kyrkoarkiv. Det var en mycket gammal bok vid namn "Liber Templi Sundensis" från år 1651. 

Av denna framgår indelningen av socknens bönders skyldighet att ombesörja skötseln av "Kyrckiobalkarna" i Sunds församling. Wow, tänkte jag, det var ju det jag så länge sökt efter! Visserligen hade jag sett några rader ur den i boken Ålands kyrkor Sund och Vårdö, men inte då fattat större intresse för den. Jag kontaktade då församlingen och fick klarlagt att denna fina bok, numera fanns i Ålands Landskapsarkiv så jag styrde mina färder dit en dag i sköna maj. Ja, jag fick faktiskt speciallov att komma i Coronatider. 

Liber Templi Sundensis, tar oss med i Sunds församlings kyrkohistoria ända från 1636

Boken som förutom att vara kassabok kan även ses som en diger krönika och allmän information om Sunds församling, dess kyrka och prästgårdens olika hus. Den omfattar 264 foliosidor i halvfranskt skinnband. Av boken framgår att den inköptes den 17 juni år 1651 till "Kyrckian" för 4 daler och 16 öre.

Den kyrkoherde som först fick uppdraget var Martinus Clementis och han verkade i församlingen från 1651 till 1656. Han efterträddes av Bryniel Magni Kiellin fram till år 1675. Bryniel Kiellin efterträddes av Laurnetius Kiellin ( troligen den förres son) fram till år 1695. Den siste i raden av bokförare var Salomon Alanus, sedermera kyrkoherde i Jomala som titulerar sig "praepositus Alandiae" - prost av Åland.

Utifrån verifikat som sparats fanns underlag för kassabokföring bakåt i tiden från år 1640 ja faktiskt ända från 1636. Man skulle sedan mycket stilrent pränta uppgifter ända fram till år 1719.

Kyrkobalkarnas omvårdnad finns under två årtal, 1642 och 1679. Vi ser här 1642 års indelning. 

Där framkommer att huvudportens skötsel, den västra, handhades av Kastelholms slott och med det förstås samtidigt kungsgården. Den östra porten handhades av två gårdar ifrån Lövö i kapellförsamlingen Vårdö. Därefter börjar emot väster de olika byarnas ansvarsområden. Här ser man två kolumner, den ena byns mantal och den andra för antal famnar i kyrkobalken som skulle skötas. Hade byn 3 mantal ansvarade man för 3 famnar, (en famn var 1,78 meter). Den östra porten ombesörjdes märkligt nog av två gårdar från kapellförsamlingen Vårdö nämligen Lövö. I 1779 års bok framkommer det att den sköttes av två gårdar från Töftö. Portarna benämndes även i äldre tid för "stigluckor". Dessa var av olik slag men hade ofta en överbyggnad med varierande takkonstruktioner. 

Vad menas då med mantal? Ja, kort sagt var det en skatteenhet och förklarade gårdens bärkraft och avkastningförmåga. Utgångspunkten förr var att en gård om 1 mantal skulle kunna föda 1 familj. Som måttstock tog man inte gårdens storlek i första hand utan tog även i beaktande dess odlingsbarhet och avkastningsförmåga, om där fanns skog och fiskevatten. Innehade man en gård med bördig lermark eller bestod den av mo och sandjordar?

Detta var förhållandet under 1600-talet men denna regel ändrades undan för undan så att man längre fram i tiden började tala om 1/4- och 1/8-dels hemman. 

Den "transkriberade" renskrivna listan ifrån år 1642 över Sunds sockens byars ansvarsindelning.

"Ordning om Kyrckioobalckar i Sund, Anno 1642;24 Augusti Begynnandes wid Westra porten och sedan Nårr omkring, Uthi hwilken fömäldes huru mycket hwar Bonde håller Then Westra porten håller Slottet, Then Östra Porten hålla 2 mantal i Löfuetöö"

I äldre tider, från år 1804 infördes i Sverige en lag att kyrkogårdsmurar som hopfogats med murbruk borde skyddas med en träkonstruktion. Dessa konstruktioner fordrade kontinuerlig skötsel emedan vatten inte fick tränga in i muren och spränga sönder den vintertid. På Åland finns ingen kyrkogårdsmur i dag som har en ovanliggande träkonstruktion över stenmuren och efter kontakt med domkapitlet i Borgå har jag inte heller därifrån fått bekräftat om sådana finns på fastlandet. 

Runt vissa kyrkor fanns en "bogårdsmur" helt i trä och en sådan finns ännu i dag vid Lumparlands kyrka.

 Vad menas då med kyrkobalk?

Under tidig medeltid var kyrkobalken den lagtext som reglerade socknarnas skyldighet att bygga och underhålla kyrkan. Märkligt nog har man även med tiden börjat benämna kyrkans inhägnad för "kyrkobalk". 

För mig har det som sagt varit av intresse att utröna var min hemgård Norrgårds i Finby hade sin andel av skötseln. Enligt bomärkesforskaren Göran Dahl i Saltvik hade de olika gårdarna sina bomärken inhackade i muren och han har en gång lokaliserat några sådan i Sunds kyrkas ringmur. 

En del stenar har märken av borrhål

Med beaktande av var i muren Finby hade sin andel, det vill säga efter 59 famnar (105 meter) anade jag på ett ungefär byns ansvarsområden i den bortre änden av den dåtida muren, alltså ganska nära vattenposten invid källaren Detta innebar att eventuella bomärken för Finbys del är borta eftersom muren senare ombyggdes dvs. förflyttades längre emot öster och norr.

För mig har det också varit intressant att få en uppfattning om hur stora mängder stenar vi här har att göras med. Var togs dessa stenar och hur kunde detta gå till? Vad gäller antal kubik kan man något så när räkna ut mängden. Vid en inspektion av nuvarande mur, visade det sig att den är cirka 500 meter lång och dess bredd mellan 1,0 till 1,4 meter samt dess höjd varierande mellan 0,7 och 1,4 meter. Den mur som fanns vid dagbokens tillkomst var ju knappt hälften så lång som i dag. De stenar som finns i dagens kallmur är till största delen sedimentära stenar tagna ur de lösa ytskikt som finns i de åländska bergen. I mitten av muren finns de mindre stenarna och man kan på vissa ställen även se rester av den gamla murens stenar som har brukrester på sig.

Då jag en höst för några år sedan sökte lingon i norra Finbys skogar, norr om byn, fann jag en mängd märkliga stensamlingar på den sluttande bergskanten. Det var frågan om ett tjugotal på ett litet område norr om Krokhärvorna och Lortmyra äng. 

Mina tankar vandrade runt. Varför dessa uppallade stenblock? Dessa kan inte var så placerade av naturen. Där låg stenblock i varierande storlek, med tre eller flera stenar undertill, detta kan bara förklaras med att man avsiktligt anordnat detta. Tog man vara på dessa block under sommarhalvåret, stoppade upp dem med några småstenar, för att senare under vintern forsla bort dem med häst och släde? Hem till gårdens olika behov, diken, husgrunder och trappstenar och även för underhåll av kyrkoringmuren. Jag fann där ett tjugotal sådana stenplattor, stå väntande på att någon hämtar dem. Detta på ett litet område. Tankarna gick vidare. Stenar till kyrkan, till Kastelholms slott. Enorma mängder som allmogen släpade fram till de värdsliga och kyrkliga myndigheternas byggen. Tusentals ton stenar för murar under århundradenas gång. 

Hans Hanssons skattläggningskarta från år 1650. Runt kyrkan kan man se den gamla bogårdsmuren

och dess båda stigluckor dvs. ingångsportar.

Fotografi taget av Anselm Sjöblad före dess brand 1921.

På bilden kan man se den nuvarande muren emot norr för den utvidgade begravningsplatsen.

Stenar ligger löst på området inför murbygget.

Observera den bostadsbyggnad som fanns sammanbyggd med ladugården uppe vid landsvägen.

Grundplattan till denna finns kvar ännu i dag.

Sundskvinnor sittande på "kvinnosidan" 

Signats i Godby den 12 januari år 2021

Johan G. Granlund

Drottningens sten invid Sunds kyrka - har jag hittat den?

Sunds kyrkas västra ingångsportal i bogårdsmuren, huvudingången.

I många år har jag sökt i olika urkunder och tidningsartiklar efter olika slags uppgifter under sökordet Sunds kyrka. Jag har då ofta stött på berättelsen om "Drottningens sten". Denna sten har  surrat i mitt huvud och som jag alltid kom att tänka på då jag besökt kyrkan oftast för att vattna blommorna på mina föräldrars grav.

En dag stannade jag upp då jag kommit innanför grindarna, vände mig om och min blick faller på en märklig stenpackning alldeles invid portalen.

-Men vad är detta, varför står denna sten upprätt och så som den skulle vara inmurad på ett annat sätt än de andra stenarna och har den även fått ett tak? Jag minns att jag någonstans läst att en åländsk historiker Reinhold Hausen skrivit, att man vid den nya bogårdsmurens  utvidgning 1874 skulle " murat in " Drottningens sten i muren.

Catharina Stenbock, 1535-1621, Sveriges drottning och Gustav Vasas tredje gemål.
Innehade Åland som livgeding från 1569 - 1603, men uppgifter gör gällande att hon skulle erhållit viss avkastning från landskapet under hela sitt återstående liv.

Ibland stavas hennes förnamn som Katarina.


I den allmänna åländska historiebeskrivningen besökte hon Åland endast 1 gång och det år 1556 och denna felskrivning har så de flesta författare upprepat och ingår även som sådan i Finlands Biografiska lexikons uppgifter om henne och Åland.
I senare tids forskning har dock framkommit att hon ganska ofta besökte landskapet och firade bl.a. midsommar här en gång tillsammans med sin släkt. Här föddes även en av hennes systrars barn.

Ifrån denna bok, Beskrifning öfwer Åland av F.W. Radloff har jag hämtat många uppgifter och som alltid ger Radloff ganska träffsäkra svar. Om Sunds kyrka kan man läsa följande:

Straxt vid Kyrkogårds muren upvises en sten, som til åminnelse af denna Drottning kallas Drottninge - Sten, emedan hon vid densamma stigit af och på hästen, då hon ridit til kyrkan.

Noteras bör, strax vid. Denna bok skrevs år 1795 och då fanns ännu den gamla bogårdsmuren som var närmare kyrkan än nuvarande som uppfördes 1874. I den nya inlemmades sålunda stenen enligt kallmursprincipen, dvs. man travade stenar på varandra utan inblandning av kalkbruk.

Här en annan bok, mycket tillförlitlig även den, Kastelholms slott och dess borgherrar av R Hausen.
Här kan vi läsa följande:

Sin välvilja mot Sunds församling visade drottningen genom att låta uppföra tornet (spiran) till dess kyrka och även skänka en klocka därtill. Båda gingo dock förlorade vid kyrkans brand 1678.
Länge har på kyrkvallen visats en större sten, drottningstenen kallad, som drottningen begagnat vid bestigandet av sin häst. Denna sten har vid en senare tid gjord utvidgning av gravgården ingått i ringmuren.

Åland
Dess folk och minnen av M.R. (Roslin)

Här hittar vi en mycket tydlig berättelse angående Drottningens sten. Denna text stöder mycket min teori om stenens placering strax invid huvudportalen och som visas på första bilden.

- Förrän kyrkogården för omkring tio år sedan utvidgades åt väster, fans nära invid hufvudporten vid kyrkovallen en låg, ensamstående sten, som bar namnet "drottningstenen" emedan sägnen förmäler, att drottning Katarina Stenbock, Gustaf Vasas enkedrottning, som bodde på Kastelholm från denna sten steg till häst, då hon gjorde sina kyrkobesök.
Roslins bok utkom år 1888 så han åsyftar således den utvidgning av kyrkogården som gjordes på 1870-talet. Man lät helt enkelt stenen stå orörd i den nya muren.

Även i bokverket om Ålands kyrkor ingår i boken om Sunds kyrka dessa uppgifter. På sidan 92 kan vi läsa:

Stora ofredens härjningar var naturligtvis alltjämt i färskt minne och återuppbyggnaden under kyrkoherden Samuel Kiellin skildras, liksom traditionen om "Drottningstenen", d.v.s. den stora platta sten strax utanför kyrkogården som Gustav Vasas änkedrottning Catharina Stenbock skall ha använt som trappsteg när hon steg av och på sin ridhäst.
Författararen hänvisar här till en doktorsavhandling avfattad på latin av Laurentius Hallborg år 1730.

Laurentinus Hallborgs doktorsavhandling från 1730 där det framgår just uppgifterna om Drottningens sten.

Här i den latinska texten återfinns uppgifterna om Drottningesten.

I en tidningsuppgift i tidningen Östra Finland av den 16.4. 1886, framgår uppgifter om Drottningens sten.
- Kyrkans torn skall Gustaf Wasas gemål Christina Stenbock låtit under sin vistelse på Kastelholms slott uppföra och till åminnelse af henne förevisas vid kyrkomuren en sten kallad drottningesten, emedan hon vid densamma stigit af hästen då hon ridit till kyrkan.

Tidningsartikel, Några anteckningar om Åland, av Sten Stensson, under slutet av 1500-talet.

Här framgår brev av Johan III angående Kristina Stenbocks rättigheter på Åland och Kastelholms slott, samt konung Sigismunds kontrasignering av drottningens förläningsbrev.

Tidningsartikel, Utgifne af et Sällskap i Åbo den 26.5. 1785,  angående Castelholms Slått och Enke=Drotning Catharina.

Castelholms Slått beläget en fierdedels mil ifrån Sunds kyrka på Åland, förmenas vara byggt af Birger Jarl och således nästan jämnårigt med Stockholm. Castelholm och Åland förläntes år 1435 Nils Eriksson. Åland förlänades år 1569 den 16 Aprilis Konung Gustaf I:s gemål och Enke-Drotning Catharina hwilken lämnade det 1606 den 3 Januari til konung Carl IX:de emot Drotningholm.

Vasa-drottningen, av Karin Tegenborg Falkdalen.
Här redovisas senare tids funna brev av drottningen som bevisar att hon vistades vid ett flertal tillfällen på sitt slott i Kastelholm.

Olika porträtt av Catharina Stenbock


Stenat i Godby den 26 maj år 2018

Johan G. Granlund

Prosten Henriksson i Sund - anklagad för bedrägeri

Sunds kyrka och prästgård i tidigt 1900-tal.
Vi ser här det gamla tornet som brann ned i maj år 1921.

Längst till vänster ser man även en bod som inte finns i dag. Huset varifrån röken stiger ur skorstenen fungerade som arrendatorsbostad i början av 1900-talet.

Sunds församling skulle efter att prosten Carl Hermansson anställts år 1909 figurera under ett 20-tal år i tidningspressen för flera olika händelser.

I sökning på orden Sunds kyrka och församling hittar man ett hundratal artiklar i landets olika tidningar som berör nedannämnda händelser.

Tidningen Åland den 21.4. 1909
Val av kyrkoherde i Sunds församling

Kyrkoherdevalet i Sund
Vid i söndags förrättat kyrkoherdeval i Sund erhöll kapellanen i Esbo Carl Edwin Simeon Henriksson
1.409 röster. Kapellanen i Lumparland J.F. Manner 400 röster och kapellanen i Wirmo J.K Mittle 28 röster.

Jag kommer här att ta upp de olika händelserna i separata artiklar. Det gäller för det första den våldsamma strid som uppblåstes i och med prostens starka engagemang för den s.k. finlandssvenska ståndpunkten i ålandsfrågan där han tog parti för Finlands sak. I detta fall drogs prosten inför Åbo Hovrätt men frikändes. Nämnas kan så utträdde enligt ryktet ett hundratal personer ur kyrkan medan prosten medgav endast 52. Motståndet leddes av Einar Sundman, bonde på Mattas i norra Finby, medan försvararna stöddes av min farfars farbror Gustav Emanuel "Manne" Granlund i södra Finby.
Man var till och med på gång att inrätta en frikyrklig avdelning inom stiftet för att bli av med prosten.

Vi ser här ett fotografi taget på Bomarsunds gård på 1920-talet och föreställer ett gästabud hos familjen Rosenberg, en släkt som var arrendatorer där i flera generationer.

Till höger i främre raden sitter prosten Carl Henriksson tillsammans med sin fru Ida. På hans högra sida troligtvis värdparet och invid dem Gustav Emanuel "Manne" Granlund med sin hustru Anna född Rosenberg. Samvaron understryker den Granlund/Rosenbergska släktens nära band till prostfamiljen.


Det andra fallet gällde den förödande branden år 1921 som förorsakades av prostens kraftiga eldande.
I samband med detta hände sig att en av hans motståndare i ålandsfrågan bonden Einar Sundman från norra Finby inkommer i hans ämbetsrum och ger honom en kraftig örfil. Denna örfil skulle omtalas och genljuda i hela Finland och omskrivas i ett tjugotal finländska tidningar och är den händelse som ännu i dag omtalas. Allt annat är däremot glömt.

Viborgs Nyheter 8.8. 1921
Kyrkoherden i Sund insulterad vid kyrkobranden.,

I Åbo Underrättelser för i dag läses. i de notiser vilka hittills varit synliga om branden i Sunds kyrka har ingenting nämnts om ett ytterst uppseendeväckande intermezzo som under eldsvådan inträffade på prästgården, i det att församlingens kyrkoherde insulterades av en församlingsbo. Tidningen Åland ur vilken vi hämtade en detaljerad skildring av brandens förlopp, nämnde ingenting därom.

Enligt vad vi varit i tillfälle att från pålitligt håll erfara inträngde hemmansägaren Einar Sundman från Finby by, under pågående eldsvåda i kyrkoherden, prosten C.E.S. Henrikssons ämbetsrum och utfor emot prosten Henriksson i okvädningsord och sårande tillmälen. Han tillfogade dessutom prosten Henriksson blånader i ansiktet och insinuerade att församlingens kyrkoherde var orsaken till eldsvådan. Prosten Henriksson är nedtryckt och förkrossad över den olycka som genom eldsvådan drabbat församlingen. Att den behandling som han från en av sina församlingsbors sida samtidigt blev utsatt för i hög grad förbittrat hans liv kan lätt förstås.

Överfallet på prosten Henriksson torde vara en akt av hämnd för dennes konsekvent fosterländska ståndpunkt i Ålands-frågan.
Anmälan om överfallet torde göras hos domkapitlet.

-----------------------

I efterdyningarna efter branden blossar så upp en strid om kyrkans takbeklädnad. Falangen som leddes av Einar Sundman förordade ett tak med kalksandstegel men detta utdömdes av domkapitlets granskningsmän och kallades i insändare signerad Verner Eker för ett "ladugårdstak".

Bonden på gården Mattas i Finby
Einar Sundman
Fotograf, Anselm Sjöblad

Den tredje händelsen som jag kommer att ta upp i denna artikel är det bedrägeriåtal som prosten och hans hustru blev indragna i hösten 1926 men som skulle utmynna även det i ett frikännande. Denna händelse fick ett märkligt slut under vintertinget den 8 mars år 1927 och frikännandet omtalas anmärkningsvärt nog inte i tidningen Åland. Däremot finns den omskriven i fastländska tidningar. Ett synnerligen märkligt mål emedan paret hade i princip erkänt bedrägeriet i tingsrättens första sammanträde hösten 1926. Som motivering för frikännande anförde rätten att paret Henriksson inte satt sin plan i verkställighet och att allt var ett stort missförstånd parterna emellan.

Västra Finland den 29.3. 1927
Frikännandet av Hermansson i vintertinget.

Om denna händelse har jag aldrig hört berättas och det finner jag märkligt emedan min far hans bekanta och hans syskon pratade dagligen om allt som timat i socknen och som jag som liten grabb sög upp i mitt minne. Kan det vara så att när allt kommer omkring så är man solidarisk med prästerskapet trots dess ibland märkliga rockader? Man värnar och håller armarna om sin kära kyrka och församling.
Trots vissa församlingsbors enträgna försök att få bort prosten Henriksson, fungerade han som kyrkoherde ända till år 1931.

Tidningen Åland den 17.2.1923

Prosten Henriksson skall dock söka sig bort från Sund men lyckades inte erhålla ny tjänst.
Här har han sökt kyrkoherdetjänst i Munsala men erhöll endast 3 röster.

I tidningen Åland av den 10.11. 1926 finner man denna märkliga artikel med rubriken, En ful tingssak. Där framgår huru prostfamiljen blir indragen i en stöld av en tusen marks sedel och där paret Henriksson försöker manipulera de inblandade till att begå mened och själva riskera att bli dömda för bedrägeri, samt hindrande av rättvisan, bara för att få drängen Kokko frikänd från stölden.
Hans befriande från detta åtal var väldigt viktigt emedan i och med denna dom trädde ett tidigare ådömt bedrägeristraff nu i ovillkorlig fängelsedom emedan han var villkorligt dömd i det målet.
Det man undrar över är, i vilket slags förhållande stod Kokko med prostfamiljen?


En ful tings sak
Prosten Henriksson i Sund komprometterad.


Vid den 5 november förrättat urtima ting i Sund med flera socknars tingslag fälldes redaktören Arvo Heikki Kokko från Ruskela socken ( enligt egen uppgift redaktör för tidningen "Karjalan ääni" i Sordavala) för första resans stöld till 6 månaders fängelse; och då ett Kokko härförinnan ådömt straff för förfalskning, 6 månader tukthus, förklarades böra gå i verkställighet, skulle Kokko i ena bot hållas i 9 månaders tukthus och i 3 år därutöver vara förlustig medborgerligt förtroende.

- Kokko hade under tiden mellan den 30 september och 7 oktober av en å Sunds prästgård anställd deja tillgripit 1000 mark varav 935 mark hos Kokko anträffats.

Det i saken tillkomna och till rätten inlämnade polisprotokollet innehåller i huvudsak följande:

Natten mellan den 9 och 10 oktober häktades och förpassades till fängelset i Kastelholm redaktören från Ruskeala socken Arvo Kokko som i nära 1 års tid mot maten tjänat å Sunds prästgård och som misstänktes för att av dejan å sagda prästgård hava stulit en 1000- marks sedel. Vid polisförhör i saken den 26 oktober uppgav Kokko som eljest sakna större penningbelopp och som strax efter stölden i en nära belägen handelsbutik växlat en 1000-marks sedel, att han erhållit sedeln i ett erhållet brev från en flicka i Sordavala som hette Hilma Kilpiö, men vid tvenne polisförhör i saken med henne i Sordavala bestred hon att hon i brev sänt honom pengar. Häradsrätten beslöt då att hon skulle höras å ed, och att Kokko till dess hållas i fängsligt förvar.

Samtidigt eller den 20 oktober kom till kronolänsman Anselm Arvéns kännedom den nästan otroliga nyheten att kyrkoherden i Sunds församling prosten Carl Edvin Simon Henriksson och hans maka gjort försök att på bedrägligt sätt få sin vän Kokko fri. De hade lovat giva dejan 1000 mark bara hon skulle säga, att hon numera hittat sin stulna sedel. Dejan vägrade dock att göra detta. Då de sålunda misslyckades häri, misstänkte hr. Arvén att de därpå skulle sätta sig i skriftligt förbindelse med Hilma Kilpiö för att påverka henne. Därför och då även en annan person misstänktes göra detsamma tillsades de närmaste postanstalterna att för utrönande av brott omhändertaga brev, adresserade till henne. Den 25 oktober ankom också till postanstalten i Godby, ett till Kilpiö adresserat brev. Det härstammade från prosten Henriksson. Då lagen i dylika misstänkliga fall tillstadde kronolänsman att å postanstalt beslagtaga och öppna brev som detta uttogs och öppnades detsamma på följande dag av kronolänsman Arvén i närvaro av poliskonstapel Axel Axén. Det innehåll bl.a. en relation av undersökningen beträffande den stulna 1000 marks sedeln och då Hilma Kilpiö sålunda fått veta vad saken gällde måste hon "liksom känna på sej" att hon komme att vittna, att hon sänt sedeln åt Kokko. Prosten Henriksson framhöll därpå huru stor tjänst hon därmed skulle göra Kokko, i det att han härigenom skulle bli satt på fri fot. Han rådde henne även hur hon skulle säga ifall hon vid tinget vittnade annorlunda, än hon tidigare gjort för polismyndigheten.

Efter att hava givit henne dessa upplysningar och råd framhöll han att han icke ville uppmana henne att tala emot bättre vetande. Han ville gärna träffa henne före tinget och hon kunde bo i prästgården.
I anledning av allt detta anställde hr. Arvén förhör i saken å Sunds prästgård, varvid dejan Augusta Lundström hemma från Bolstaholm i Geta, berättade, att hon ville minnas att det var fredagen före tinget eller den 15 oktober prostinnan Henriksson kom in till henne och lovade henne 1000 mark om hon sade att hon numera hittat den stulna 1000 marks sedeln. Hon mindes att prostinnan sade "vi" föra att därmed beteckna de personer som skulle giva henne sedeln men hon visste icke vilka personer prostinnan därmed syftade på. Hon kunde dock inte göra som prostinnan ville emedan det var stridande mot sanningen, emedan myndigheterna skulle bliva förda bakom ljust.

Häradsfängelset Vita Björn, interiörbild

Vid samma tid detta inträffade hade prosten Henriksson en kväll på angelägen kallelse av Kokko rest till fängelset och Kokko.
- I egenskap av fängelsepräst har prosten Henriksson tillträde till nämnda fängelse. prostinnan Ida Henriksson meddelade att hon några dagar före tinget gått till dejan Augusta Lundström och frågat henne om hon var villig att ordna saken så att hon (dejan) skulle säga att hon numera hittat den stulna 1000-marks sedeln och Kokko därigenom bliva fri. Då dejan vid ifrågavarande tillfälle icke svarade härpå uppmanade prostinnan henna att fundera på saken men erhöll framdeles inget svar.
Hon var medveten om att hennes man sänt brev till Hilma Kilpiö men hon visste icke närmare vad brevet innehöll.

Prostinnan Henrikssson medgav att han anmodat sin hustru att gå till dejan och ordna saken så som prostinnan tidigare berättat. Hon skulle i första hand utlägga dessa 1000 mark, men hade i utsikt att få dem tillbaka av Kokko. Det beslagtagna brevet som förevisades honom och som han igenkände hade han fört till postlådan i Kulla söndagen den 24 oktober. Han hade gjort allt detta för att Kokko skulle bliva fri emedan han trodde att Kokko var oskyldig oaktat denne tidigare blivit fälld till tukthusstraff och oaktat rätten beslutit att han skulle i fängelse hållas.
Så långt polisprotokollet.

Inför rätta bekräftade såväl dejan Lundström som prosten Henriksson och hans fru i allt väsentligt riktigheten av de vid polisundersökningen meddelade uppgifterna. Dock framhöll fru Henriksson att hon för sin del ansett Kokko vara oskyldig.
Enär aktor ställt prosten Henrikssson och hans hustru under åtal, tog målet uppskov till lagtima vinterting, då konsistorieombud på förordnande bör tillstädes komma.

----------------------------

Vi måste i ovannämnda berättelse berömma de kvinnor som denna tid inte ställde upp på uppmaningar att bryta emot lagen även då det gällde ett prästerskap.
Även den nitiske kriminalaren Arvén bör få ett godkännande för sin fiffiga idé att spana på utgående  brev vilket som vi ser gav snabbt resultat.

-----------------------------

Vid det första rättegångstillfället i november utlovades en fortsatt behandling vid vintertinget i Sund
Vi är nu då här och tidningen Åland refererar om tilldragelsen. Dock synnerligen märkligt är att dessa notiser är de enda som finns i saken. Det finns inget referat om rättegången i tidningen Åland, det är helt tomt. Ålänningen får inget reda på dess utgång. Men det kan bero på att dessa nummer ej sparats i Ålands Landskapsarkiv, men de finns inte heller i det Digitala tidningsbiblioteket. Däremot får man i flera finländska tidningar goda referat över vad som beslutades.

En dag i mars detta år tog jag mig till vårt kära Ålands Landskapsarkiv och fyllde med god förnöjsamhet i de besökaruppgifter som där erfordas.
Vi skall då titta i Dombok för Sund, Saltvik och Wårdö Vintertinget 1927.

För att inte behöva bläddra igenom hela boken för Sund sökte jag upp dess inledning och fann följande:
12 (mars) u.t.  Åtalspunkt; Försök till att befria fånge ur häktet och gynnande av brott. Carl Edvin  Simeon och Ida Vilhelmina Henriksson.

Avslöjat i Godby den 11 mars 2018
Frikänt den 27 mars 2018

Johan G. Granlund

Katarina Stenbock och "Drottningens sten"

Vasadrottningen
En biografi om Katarina Stenbock,  1535-1621 av Karin Tegenborg Falkdalen.

Jag har i veckan fått mig tillsänd denna bok och läst den med stor förtjusning. Bokens pärmbild får stå som inledning till min berättelse.

Orsaken till varför jag intresserade mig just för Katarina var ganska trivial. På grund av min stora envishet ville jag få mera upplysningar om den sten som i århundraden omtalats funnits invid Sunds kyrka och på vilken drottningen nedsteg då hon besökte kyrkan.

Jag ville även få reda på om det var sant det som står i ett flertal böcker och biografier om henne att hon endast en gång skulle besökt Åland, trots att hon innehade Åland som livgeding ifrån 1569 - 1603. Det första besöket varade i tre månaders tid år 1556 då ett stort kungligt följe, ja ca. 300 personer vistades på Kastelholms slott. Katarina innehade även Åland som häradshövding från år 1583 och utnämnde domare för Åland.

Ovanstående bok har givit mig nya uppgifter angående hennes vistelser på Åland och Karin Tegenborg Falkdalens nya arkivfynd kommer att innebära att historien om Katarinas vistelser på Åland bör skrivas om. Det skulle nämligen visa sig att de brevfynd som upphittats påvisar att hon vid ett flertal tillfällen återkom till Åland och dessutom under långa tider vistades här.

Enligt författarinnan diariefördes inte drottningarnas korrespondens i lika hög grad som kungars och kungabarns brev, vilka noga infördes i de kungliga arkiven. De brev som nu funnits är de som avsänts av drottningen och hittats i andra arkiv.

Det åländska folkets historia av Carl Ramsdahl
Under Gustav Vasa och hans söner samt stormaktstiden

Ramsdahl skriver följande: För änkedrottning Katarina var den åländska bygden inte obekant. Våren 1556 hade hon vistats på Kastelholm med gemålen, konung Gustav. Hon kom att inneha Åland som livgeding i mer är trettio år. År 1603 erhöll hon Drottningsholms län på svenska sidan i utbyte. Men under hela denna långa tid tycks hon inte ha besökt Åland. Hon bodde under större delen av sitt liv på kungsgården i Strömsholm i Västmanland. Det uppges att änkedrottningen lät förse Sunds kyrka med en tornspira och en klocka, bäggedera förstördes senare vid kyrkans brand 1678.

Kastelholm kungligt slott av Ann-Gerd Steinby

Steinby skriver följande: Ännu på 1800-talet kunde man vid kyrkan se en sten, som kallades Drottningstenen och som hänfördes till Katarina. Enligt traditionen brukade drottningen stiga upp på stenen när hon skulle sätta sig till häst för att återvända till slottet. En sådan sten har faktiskt funnits. Ålandsforskaren L.W. Fagerlund säger att den omkring 1840 blev inmurad i ringmuren, när kyrkogården utvidgades. Detta faktum framkommer även i Reinhold Hausens bok Kastelholms slott och dess Borgherrar. Om stenen har använts av Katarina Stenbock eller om den hänför sig till någon annan drottning är omöjligt att säga. Enligt traditionen brukade Katarina använda stenen när hon besökte kyrkan under sina ofta återkommande besök på Åland.

- Det stämmer med all säkerhet inte, för Katarina Stenbock kom aldrig mera till Åland efter vistelsen på Kastelholm våren 1556.

Detta fastslår således Ann-Gerd Steinby.

Biografiskt lexikon för Finland.
Katrina Stenbock Sveriges drottning

-"Det förefaller inte som om Katarina skulle ha besökt Åland med Kastelholm under förläningstiden".
Författare till artikeln i Biografiskt lexikon för Finland är Lena Huldén.

Drottningens sten?
Bogårdsmuren vid Sunds kyrka samt portalen för huvudingången.

Då jag vandrat runt på Sunds kyrkas begravningsplats har jag många gånger funderat på denna
mytomspunna "Drottningsten" som finns omtalat i en mängd publikationer alltifrån 1700-talet. Den finns omnämnd i reseskildringar och tidningsartiklar från äldre tid och i olika historiska verk. Hur kan det komma sig att en sådan sägen har hållit sig vid liv ända in i vår tid? Var är stenen och varför har man inte i försökt taga reda på detta? Hur kan det komma sig att man ända in i slutet av 1800-talet omhuldar denna sägen?  Det har ju utkommit digra verk om Sunds kyrka av en mängd experter men ingen kan ge svar på gåtan.

I flera utgåvor framgår huru en åländsk historieforskare L.W. Fagerlund skrivit i sina minnesanteckningar att denna sten "inmurades" i bogårdsmuren. Då man vet att en traditionell inmurning med bruk överhuvudtaget ej använts för Sunds kyrkas bogårdsmur får man se efter huru stenar är placerade kallt i muren. Då jag vandrade runt och kikade på stenar hittade jag ovanstående märkliga stenpackning. En uppåtstående sten som är skyddad av en taksten och en lös flisa invid. Stenen är placerad med spetsen uppåt till skillnad från de övriga. Varför denna märkliga packning, är detta "Drottningstenen" som har placerats här för att bevara den just vid huvudingången? Vad man vet så hade kungsgården fordom ansvaret för bogården invid huvudingången.

Minnen och sägner från Åland, dess folk och natur.
Artikel i Östra Finland den 6.4. 1886

"Kyrkans torn skall Gustav Wasas gemål Catharina Stenbock låtit under sin vistelse på Kastelholms slott låtit uppföra och till åminnelse af henne förevisas vid kyrkomuren den sten kallad Drottningstenen emedan hon vid densamma stigit af hästen då hon ridit till kyrkan".

Alla tiders Åland av Benita Mattsson - Eklund

Benita skriver b.l.a. Katarina var den första krönta drottningen som besökte och bebodde Kastelholm. I muntlig tradition har man bevarat berättelser om att den unga drottningen tyckte om att vara ute på ridturer i trakterna runt slottet. Hon red också till kyrkan och länge kunde man peka ut en sten som drottningen använde när hon steg upp på hästen. Drottningens sten kallades den men är numera inmurad i kyrkogårdsmuren.

Benita skriver vidare: Mestadels bodde änkedrottningen på Strömsholms slott och höll kontakt med alla styvbarn och deras familjer. Katarina fick aldrig egna barn och hon överlevde sin man med 60 år. När hon dog 1621 hade hon hunnit se sex kungar stiga upp på den svenska tronen.

I samma bok kan man se en bild ur det teaterstycke som länge spelades i slottet, "Thenne Papegoie"

Den alltid träffsäkre F.W. Radloff skriver följande år 1795:
Straxt vid kyrkogårds muren upvises en sten, som til åminnelse af denna Drottning kallas Drottninge Sten, emedan hon vid densamma stigit af och på hästen, då hon ridit til kyrkan.

Kastelholms slott och dess Borgherrar av Reinhold Hausen

I en fotnot skriver Hausen: Sin välvilja mot Sunds församling visade drottningen genom att låta uppföra tornet (spiran) till dess kyrka och även skänka en klocka därtill.
Länge har på kyrkvallen visats en större sten, drottningstenen kallad, som drottningen begagnat vid bestigandet av sin häst. Denna sten har vid en i senare tid gjord utvidgning av gravvården ingått i ringmuren.

Strömsholms slott i dag.

Som tidigare omtalats innehade Katarina Strömsholms slott och som hon mestadels bebodde.  Men vi skall återvända till vår bok Vasadrottningen och se vad författarinnan där skriver.


I kapitlet "Oss systrar emellan" läser vi följande angående hennes vistelser på Åland.
Katarina och hennes systrar brevväxlade flitigt med varandra. De brev som har bevarats till eftervärlden ger oss en glimt av starka syskonband, glädjeämnen och bekymmer. Våren 1575 planerade Katarina en vistelse på sin förläning Kastelholms slott. Slottet var nu en betydligt bekvämare bostad jämfört med när Katarina 1556 som 21-åring besökte Åland för första gången tillsammans med Gustav Vasa. Hon ville nu ha sällskap av sina systrar så att de tillsammans kunde "njuta av den vackra sommaren på Åland". Ebba som flyttat till Åbo efter giftermålet med Clas Fleming väntade barn. Hennes nedkomst var planerad till midsommar och hon hade tänkt föda på Kastelholm:

  - Vi akte oss att, om Gud vill unna oss hälsan, med det förste resa till Åland och där det kunne vare vår käre systers lägenhet att göra oss sällskap dit såge vi gärne, på det vår Käre Syster kunne då få tale med våre systrer Ebba och Märte, och som vi have förnummit så är min syster Ebbas lägenhet så att hon vänter sig nu (skall föda)  om Sankte Johannes tid. Gud give att henne måtte gå väl, efter att här är nu så vacker tid och sommer till att städes så förse vi oss att vår Käre Syster lager så sin lägenhet att vi måtte vare tillhope i denne sommer.

Hos änkedrottningen på Kastelholm firades också flera av syskonbarnens barnsöl då både den närmaste familjen och rikets främsta ätter bjöds in.

Två år senare hösten 1577, hälsade Katarina på Ebba och hennes familj i Åbo. De skulle följa med henne tillbaka till Stockholm. På hemvägen stannade de till på Kastelholm. Det dåliga höstvädret medförde dock att de var tvungna att tillbringa hela vintern på Åland. Men så snart det var öppet vatten igen skulle Katarina och de andra komma hem till Sverige igen skrev hon till Cecilia.

  - Och vi kunne vår käre syster icke have förhållet, att vi för fjorton dagar sedan som var Sankt Andres dag, är komne hit till Åland ifrån Finland och have länge varit på resan förhindrade, av det långståndige väder som i höst varit haver, och efter det är så långt uppå året framlidit, därföre måste vi blive här på Åland denna vinter.

Att hon var tillsammans med systern Ebba och svågern Clas Fleming på Kastelholm framgår av följande rader:

  -  "Låter vår käre svåger herr Claes och vår käre syster hälse vår käre syster med månge lyckesamme gode dager"

I slutet av brevet berättade Katarina att hennes systerson Gustav Fleming "haver hulpit oss att skrive därföre er dette brev så väl skrivet" Det ger en ögonblicksbild från Kastelholms slott en decemberdag där vinden tjuter utanför fönstren och får vaxljusets låga att fladdra till i vinddraget samtidigt som änkedrottningen har en tvååring som vill "hjälpa till".

Vi läser vidare: Vintern 1585 när Katarina på nytt vistades på Kastelholm fick hon kännedom om den stora olycka som drabbat de "kommissarier som för någon tid sedan äro dragne till Livland". Den olycka hon syftar å var hur Johan III:s krigsöverste Pontus de la Gardie drunknade på tillbakavägen från nya stilleståndsförhandlingar med Ryssland.

Kastelholms slott 1880-tal, fotograf L. Bodnar.


Långivare till krigsfolks lön, sid 160.

I samband med att Katarina skulle besöka Kastelholm sommaren 1575 fick hon ett brev från kungen där hon uppmanades att undsätta riket med spannmål från förråden, "både på Åland och eljest".
Spannmålen skulle återigen sändas vidare till Reval.
Det var största vikt att kungen kunde skeppa i väg förnödenheterna till hösten. Änkedrottningen skulle således svara "med det förste vad undsättning vi uti så måtto skola have av Eders Kärlighet". Men antingen hann Katarina inte få kungens brev före sin avresa eller så dröjde hon avsiktligt med sitt svar för samma höst fick änkedrottningen en påminnelse. Johan III skrev att invånarna i Reval sökt upp kungen och bett honom om mer spannmål för att överleva vintern. Hon blev därför uppmanad på nytt skicka över spannmål från Åland "medans öppet vatten är"

Kastelholms slott ruin år 1790

Katarina hade under årens lopp samlat en mängd förmögenheter på Kastelholm. På sidan 194 kan vi läsa följande: Samtidigt som Ebba rustade sig på Åbo slott och väntade på förstärkning från kungen i Polen insåg Katarina att det förmodligen bara var en tidsfråga innan Karl skulle taga Kastelholms slott från henne. Hon bestämde sig då föra att försöka rädda det som gick. Under sommaren förde hon över delar av sitt silver och andra saker av värde till Sverige, en skuta gick åtminstone fyra turer och fraktade hennes tillhörigheter från Kastelholm till Stockholm.

Således att Katarina Stenbock skulle lämnat Åland vind för våg och bara besökt landet i sin ungdom kan helt förkastas. De som skrivit böcker i detta ämne har visserligen svårt att rätta detta men de digitala verk som finns på nätet kan ändras.

Albert Edelfeldt berömda tavla
Karl IX vid Klas Flemings lik på Åbo slott. Invid står Katarinas syster Ebba och hennes barn.

Karl säger: Om du nu levat, hade ditt hufvud icke suttit mycket säkert!
Ebba svarar: Om min salig herre lefvat, hade Hans nåde aldrig kommit här in.

Anpassning, förhandling, motstånd.
Kvinnliga aktörer i släkten Fleming 1470-1620

Anu Lahtinen är fil.dr. docent i Finlands historia vid Åbo Universitet och forskardoktor i kulturhistoria.
I denna bok stöter vi även på Katarina Stenbock och om hennes resor och vistelser på Åland.

På sidan 158 skriver hon följande: Eftersom  livet var osäkert blev det så mycket viktigare att regelbundet träffa de släktingar man hade i livet och tillbringa tid tillsammans med dem. I maj 1575 planerade Katarina att "njuta av den vackra sommaren " på Åland - på den förläningsjord som var hennes änkepension eller livgeding. Hin hoppades att systrarna Cecilia, Ebba och jungfru Märta skulle göra henne sällskap, framför allt därför att Ebba väntade barn och nedkomsten var beräknad att äga rum kring midsommar

Sid 159
Katarina försökte alltså med sitt brev samla systrarna hos sig på Kastelholms slott. Ett par år senare firades på Åland dopet av ett annat av Ebbas barn och då var rikets högsta aristokrati inbjuden. Också senare vistades Katarina på Kastelholm tillsammans med systern Ebba,l dennas make och barn. Breven ger också en entydigt besked till de forskare som har tvivlat på att änkedrottningen någonsin vistades på sina förläningar. De visar rentav att hon besökte Finland i sällskap med systerns familj. Katarina rapporterar nämligen om att de på vägen tillbaka från Finland tvingades stanna kvar på Kastelholm över vintern på grund av isläget.

I sitt postskriptum, daterat på Kastelholm 1577, behandlar änkedrottning Katarina sin bror Karls giftermålsplaner. Det finns flera fläckar på brevet, möjligen orsakade av Katarinas systerson, den omkring tvåårige Gustaf Fleming. Senare i brevet skriver drottningen nämligen "Kära Syster gösthe flemingh hafuer hulpet os ath skrifue therföre er thethe bref så vel skrefueth.
Sid 135.


Äldre bilder från Kastelholms slott, källa Museiverket i Finland.

Alexander Thesleff 1809 - 1810
Notera det äldsta fängelset i förgrunden samt byggnaderna till höger om slottet

Adler & Dietze 1845 - 1852
På murarnas krön den omtalade "Kastelholmsrönnen"

Wolmar Westling 1871, fönstersmyg

Reinhold Hausen 1868

Ny illustrerad tidning från 1600-talets slut


Be-rättat i Godby den 20 januari år 2017


Johan G. Granlund