Den stora folkförflyttningen ifrån Sund 1811-1813

Karta över Persnäs i Sunds Gränden
Uppgjord av lantmätare Anders Andersson Norrstedt i dels juni dels juli månader år 1765


Denna vackra karta fann jag först i svartvitt utförande och uppdelad på två bilder i Åländsk Odling av år 1991. Den ingick i en artikel över Norra Bomarsunds området av Erik Bertell och berättade om folkförflyttningen till Haga 1811-1813 efter annekteringen av ett område sträckande sig ifrån Prästö  upp emot Träsk. Hela området bestod av byarna Persby, Vivasteby, Träsk, Persnäs, Skarpans och Prästö. Den stora folkfördrivningen är den största i Ålands kända historia och omfattade 11,5 familjer som fick flytta till Saltvik. Dessutom får man tillägga de familjer i små torp som också fick flytta inom socknen. Flyttningen berörde i runda tal hundra personer.
De flyttande familjerna fick riva ned sina boningshus, uthus och gärden och bygga upp dem på nytt.

Jag var inte riktigt nöjd med kartan i ÅO, så jag beslöt att beställa fram originalet och vände mig därför till Ålands landskapsarkiv. Nu visade det sig att kartan fanns inte där utan behövde beställas ifrån Riksarkivet. Sagt och gjort så gjorde jag det och till mig sändes en CD-skiva med ovanstående resultat.

Vad berättar denna karta för oss? I ingressen framgår följande:
Geometrisk karta No.3
Persnäs som är ett utbygge av Persby
Med flera av dess medintressenter uti den så kallade Sunds Gränden.
Beläget på Åland i Sunds Socken
Avmätt uti Juni dels i Juli Månader år 1765
Anders Andersson Norrstedt

På denna sidan Tager Emot Samfälte Skogs och Betes och Utmarker till den så kallade Sunds Gränden
Nästa text på den utprickade vägen: Allmän byväg till Persby ifrån den allmänna Post och Landsvägen Gående
En del af Wivastebys Enskilte Inägor samt Finnbys uti Sunds socken Möta här.
I vattnet till vänster ser vi texten: En del af frisk Siön Östra eller Norra Viken Sjöviken kallad.

(Detta träsk kallades för Laaksos viken på 1950-talet och är nu Vivasteby träsk).

En Del af Frisk Siön, Östra eller Norra Siövijken Kallad.


 I kartan ser vi uppe till höger två inritade gårdar. Det är nummer två längst uppe till höger och nummer fyra en bit ifrån till vänster. Det är frågan om gårdarna Persnäs som senare blev kallad Markusas och gården fyra som i sin början i medeltiden hette Övedsböle och senare blev kallad Lagmans.

Alla de gårdsnamn man hade överflyttades till Haga efter folkförflyttningen, förutom Markusas som fick gårdsnamnet Kohagen norra och södra. Vad jag vet fanns inte det gårdsnamnet i Persnäs.

Sjöarnas namn i dag nedanom är Vivasteby träsk, Övre viken och Hummelvik. Dessa är sammanbundna med en ställvis ganska djup strömfåra. Denna utgör ännu i dag gränsen mellan norra Sundsområdet, Bomarsund på ena sidan och Finby samt huvuddelen av Vivasteby på den andra.


Den ryska björnen hade redan 1810 riktat sina blickar emot Bomarsunds område och nu slog man till. Det skulle ändock dröja nästan tjugo år förrän de verkliga fästningsbyggnationerna inleddes och inte ens i den trakt man först tänkte sig. Den allra första befästningsplanen var ju tänkt att bebyggas i bergsområdena norr om Djävulsberget. Nuvarande fästningsområde kom in i planeringen senare.
I ljuset av det var det då en helt onödig operation.

Denne man vi ser ovan i bild hade "Funnit för gott" att låta anlägga ett befästningsverk vid Bomarsund. För detta behövs ett markområde mellan Bomarsund i öster och Finbysund samt småsjöarna upp till Träsk i väster.
Ja så beskriver den kunnige historikern Martin Isaksson situationer i sin bok Kring Bomarsund.

Detta nådiga dekret fordrade att alla jordägare inom detta stora område behövde maka på sig och flytta bort.

Fabian Gotthard von Steinheil 1762 - 1831
Generalguvernör över Finland 1810 - 1824

Michael Andreas Barclay de Tolly 1761 - 1818
Storhertigdömet Finlands generalguvernör och rysk krigsminister 1810- 1812


Generallöjtnant Steinheil ger i en rapport till krigsminister Barclay de Tolly den 21.3.1811 följande information:
I anledning av första punkten i Eders Högexcellens nämnda order gällande inlösandet till staten av invånarnas jordegendom som blir under fästningen, höll alla ägarna till närbelägna hemman ett möte krävande, som av bifogade kronofogde Taxells meddelande framgår, för hela egendomen 59000 rubel silver.

Nu skulle det visa sig att myndigheterna ansåg detta bud vara för högt men jordägarna satte inte sysslolösa. De motiverade priset med att de ville ha betalt för hela sina hemman och inte endast den marker som fanns inom fästningsområdet, emedan byn var inte en sammanhållande helhet, inget storskifte hade ju gjorts i Persby - Persnäs som i andra byar vid den tiden utan man hade marker kors och tvärs om varandra inom området. De bitar som blev över kunde ju ingen leva på ja i så fall endast tre hemman.

Nu framlade man i stället den önskan att de skulle få övertaga av kungsgården Haga gårds marker i Saltvik motsvarande jord, skog, ängsmarker och fiskeförmåner man hade på hemorten. Detta beviljades småningom och saken framlades för undertecknande.
De skulle även få utnyttja sina gamla odlingsmarker fram tills avtalets tecknande vad gäller växande gröda, gärdsel och fiskemöjligheter. Dessutom skulle de vara befriade ifrån inkvartering av soldater och skjutsning i sex år framåt.

Nu uppstod ett litet problem. Det skulle visa sig att myndigheterna omedelbart behövde Prästö hemmans marker emedan dessa fastigheter behövdes som bostäder för de byggnadsarbetare som skulle komma och bygga ett lasarett på Prästö. Detta behövdes göras innan snösmältningen och innan ett lantmäteri hann göras för detta bestyr.
Då inkom ett förslag att Prästöbönderna skulle få ett lantställe i byn Långbergsöda i Saltvik som var till salu för 3000 rubel silver. En änka där, Maria Ersdotter med minderåriga barn, sålde sitt hemman.
Detta bud accepterades och folket från Prästö flyttar omedelbart till stället. Man tar med sig endast en väderkvarn och denna fanns där ännu några dagar in på år 2019 tills stormen Alfrida blåste omkull den.
Detta bekräftas av en ättling inom släkten, Johan Mörn i mitt telefonsamtal med honom.

De gårdar man lämnade på Prästö var inte inom nuvarande bykärna utan längre ned emot färjfästet, nära intill de begravningsplatser som nu finns där.

Till allra sist blev det så att tre gårdar fick en sammanhängande brukningsareal som räckte till deras fortsatta försörjning och det var två (1,5) gårdar i Vivasteby no 1 och 3 samt hela Träsk som inte behövde packa ihop och flytta.

Men totalt var det 12 familjer som fick göra det och jag har i Sunds församlings utflyttningslängder funnit att cirka 75 personer berördes av denna folkomflyttning.
De som flyttade inom socknen är däremot okänt. Dit hörde t.ex. familjen på Nybonds i Lagmansgården. Dessa flyttade till Nybonds i Tranvik. Det skulle nämligen visa sig att i samma tid som denna stora folkomflyttning kunde folket på Nybonds i Lagmans Persnäs få ett erbjudande om att övertaga Matts Mattssons mors farbrors andel av halva Södergårds i Tranvik, Nybonds och man omfattade det.

Totalt berörde omflyttningen över hundra personer om man inräknar även de torp i Saltvik som fick flytta bort för de nytillkomnas skull. Hit får vi även inräkna alla forna båtsmanstorpsställen och alla inhysingar inom Persnäsområdet. Jag tror inte myndigheterna i början godkände någon bosättning på området.

Däremot ser vi att med tiden godkände man en nyinflyttning av statstorpare på fästningsområdet då tiden gick och ingenting hände med fästningsbygget. Då vi är inne i 1820-tal ser vi att man godkände en torpare Johan Mattsson att med sin familj befolka en enstaka ny gård i Persby. Denna gård skulle senare befolkas av en släkt Nordlund sedermera Blomqvist som bebor stället i dag.

På fästningsområdet fanns det under 1820-talet ett antal statstorpare som brukade området. Troligtvis ansåg myndigheterna att det var bra att området inte växte igen utan brukades.

En konklusion av detta händelseförlopp är den att här skedde en revolution i det tysta nästan hundra år före Lenins maktövertagande. Torparbefolkning övertog storböndernas gårdar i en ganska mysig blandning av maktspel och sunt bondförnuft.

Övriga herrar som var inblandade i förhandlingarna:

Knut von Troil, 1760 - 11825
Landshövding över Åbo och Björneborgs län

Gustaf Mauritz Armfelt 1757 - 1814
Svensk friherre, hovman och diplomat, rådgivare åt kejsaren Alexander i


Nedan de gårdar som berördes.
Bilderna ingår samtliga i boken Ålands bebyggelse i ord och bild år 1963.

Persby no: 1   Skarpans
Familjen Daniel Olofsson som blev tilldelad Bergö i Haga

Sunds församlings utflyttningsbok sidan för år 1811, den 17 november 1811 flyttar
Hovmästare Daniel Olsson med sin familj, pigor och drängar, från Skarpans till Finström.
Daniel skall inte bruka den nya gården, han arrenderar ut den och flyttar direkt till Strömsvik i Finström.


Persby no:  2   Markusas
Familjerna Johan och Karl Johansson, dessa tilldelades Kohagen i Haga, Norra och Södra

Persby no: 3 i huvudbyn,
Familjen Karl Andersson, tilldelas Persby i Haga

Sunds församlings utflyttningslängd
Bondeänklingen Carl Andersson med sin 9 personers familj flyttar ifrån Persby till Saltvik den
2 november 1812

Persby no: 5 i huvudbyn
Familjen Erik Eliasson tilldelas Tomten i Haga

Persby no: 4   Lagmans
Familjen Johan Mattsson tilldelas Lagmans i Haga

Familjen Matts Mattsson tilldelas Nybonds i Haga, tillträder den inte utan flyttar till Nybonds i Tranvik

Vivasteby no: 1   
Familjen Anders (Jansson) Johansson till Vivasteby i Haga

Änkefru Mörk från Wivasteby till Saltvik den 22.11. 1812
Pigan Maja Lisa Johansdotter
Dotter Christina

Änkefru Mörk bebodde gården Mörk No 2 Västergård, efter att maken avlidit samma år.

Vivasteby no: 2  Västergård, Mörks
Familjen Lantbrukare Johan Fredrik Mörk, Kronolänsman Johan Fredrik Mörks son, flyttar från Wivasteby till Mörks i Haga
Hustru Lisa och dotter Fredrika Charlotta (inte att förväxla med Grevinnans fånge som bar samma namn) hon hade redan den 1 november år 1809 avrest till Åbo i fångenskap.

Prästö gård no:1   Karl Johansson tilldelas gården Västergård i Långbergsöda

Prästö gård no: 2   Karl Johanssons svägerska Greta Johansdotter med ny man Erik Eriksson delar på Västegård i Långbergsöda.

Lördagen den 25 maj anordnade Ålands Litteratursällskap en vandring i Persnäs Grändens område.
Carina Carlsson var vandringsledare och jag hade fått äran att vara med som vägvisare och historisk kommentator.
Vi startade kl. 11.00 från ungdomslokalen Klippan och samkörde ned till Skarpgårdens grund intill den s.k. Grunts trädgård.
Väl framme där berättade Carina om släkten Skarp och läste ett stycke ur sin bok Märket och om stackars Lisbeta från gården blev avrättad i den stora häxprocessen som skedde på Åland från år
1666 fram till 1670.
Jag fick tillfälle att berätta om Skarpans gästggivargård och dess historia samt omgivningarna, Grunts trädgård samt om artillerikapten Androsoffs hus längre ned i dalsänkan invid det nu försvunna träsket Gloet.

Lantmätare Johan Granells karta över Skarpans gamla område år 1799. Vi ser här tydligt markerat
Skarpans gård i vägböjen och till vänster den jättestora ladugården.
Ovan till vänster Finby ström med beteckning Sikvarpet och invid Strömstorpet.

Vandringståget har nu kommit fram till Bomarsunds gård och vi går in på den  " Allmänna byvägen" till Persby från den allmänna Post och Landsvägen, som det står i den karta som alla deltagare hade fått i kopia.

Lördagen den 25 maj år 2019 gjordes en vandring i denna nejd. Det var Ålands Litteraturförening som anordnade en vandring med författarinnan Carina Karlsson och hembygdsforskaren Johan Granlund som ledde en vandring med början ifrån Skarpgården fram till Norra Bomarsundsområdet vid vändplanen där.  Vandringen koncentrerades till att ihågkomma häxan Lisbeta ifrån Skarpgården som blev avrättad år 1666 och som Carina skrivit om i sina böcker. Johan berättade historiska fakta om Persnäsområdet och inlade även några anekdoter ifrån Bomarsundstiden.

Vandringen gick delvis längs den nyupptäckta gamla "Allmänna byvägen" mellan Persby och Skarpans.
I äldre tid skulle allmänna byvägar vara 10 alnar breda alltså cirka 6 meter och det stämmer ganska bra med dikeskanterna man ser vid denna väg.



Vandrat i Bomarsund den 25 maj år 2019

Johan G. Granlund

Fransmännens sandtag i norra Bomarsund, sommaren 1854

Franska soldater gör skanskorgar och fyller dem med sand för det franska batteriet nordväst om Brännklint.
Färglitografi av Edwin T. Dolby i Sketches in the Baltic 1854.
Ålandsbankens samlingar.
Bilden ingår även i boken Bomarsund av författarna J. Örjans, H. Skogsjö och G. Robins

Ja så lyder undertexten till denna vackra färglitografi och varenda ord är sant och riktigt.
Men var är platsen? Detta har jag länge funderat över och tror mig nu ha hittat denna.
Man ser här hur en soldat öser över sand i en skanskorg. Det fick mig att tänka på att sandtaget måste vara i närheten av Brännklintstornet.

I en engelsk militärkarta över anfallet emot Brännklint och Notvikstornen ser vi sandtaget inringat samt texten
Sand Pit, alltså sandtag samt Track of sandbags och till höger på berget English Battery och nedan Road for heavy guns-väg för tunga vapen.

Här ser vi utdrag ur samma karta och lite till vänster om sandtaget finns platsen för den gamla bondgården Lagmans som inkorporerades till fästningsområdet. Gårdsfolket fick ny gård och mark i Saltvik Haga. Lagmans gårdsgrunder finns ännu kvar i mitten av bilden.
Till vänster om denna ser vi delar av det engelska huvudlägret och i text för det stora huset:
English Camp, sedan ovanför denna Royal Marines och Sappers at Miners.

Här ser vi vy av samma område, bild tagen ifrån backen intill Bomarsunds gårds sidan då man gått igenom skogen ett par hundra meter emot Pärsnäs nuvarande norra Bomarsund. Sandtaget aningen till höger i bild.

Här låg det engelska militärlägret. Lagmans gårdsgrunder aningen till höger.

Samma plats i dag som den vackra färglitografin, området är ca 30 meter i diameter och som en gryta.
Man ser ett öppet fält, skog och berg i bakgrunden alldeles som i litografin. Platsen är ännu i dag full av tätvuxen granskog som delvis vält i stormen Alfridas framfart.

Tydliga spår i sandbanken varifrån man grävt upp sandblandad mo, kanske uppemot 5000 säckar.
De franska engineringsstyrkorna hade med sig 95000 tomsäckar framgår det i general Niels rapport Sieges of Bomarsund som först utkom på franska men översattes till engelska.
Dessutom förfogade man över 2000 handverktyg som skyfflar och olika slag av arbetsmaterial.

Strax intill sandtaget ligger denna nybyggda väg upp emot Brännklintsområdet. Vi kan se hur lätt grävmaskinen fått tag i sand för vägbygget. Förr var denna väg betydligt slingrigare.

Batteri no:1, uppbyggt för anfall emot Brännklintstornet, från den 8 augusti år 1854 för general Adolphe Niels engineringstrupper.
Litografi av Morel Fatio och ingår i Ålandsbankens samlingar.

Bilden ingår även i boken Bomarsund och undertexten lyder där:
Den 13 augusti inledde det franska batteriet bombardemanget av Brännklintstornet. De lätta fältkanonerna på hjul i mitten av bilden kunde inte nämnvärt skada muren på 850 meters avstånd. Till vänster synes en belägringskanon-en mörsare- som med bågskott och granater förorsakade stora skador inne i tornet. De franska jägarna som synes till  höger i bild kunde under dagens lopp avancera nästan ända fram till tornet.

Denna tavla fann min medarbetare i forskningen om Bomarsundiania i Frankrike. Tavlan är målad av
Jean Louis Charpentier och föreställer det franska batteriet no: 2 för beskjutning av Brännklintstornet.
Platsen är i dalen intill no. 1 och visar de franska mörsarnas placering lite längre norrut i dalen. Vi ser här de kraftiga Suppers at Miners soldaterna skyffla sand. Strax intill ser vi en hästvagn fullastad med sandsäckar.
Tavlan finns troligtvis i endast 1 exemplar. Konstnären finns inte på Wikipedia och var troligen en besökare som kunde avbilda händelser. Efterforskningar fortsätter i ärendet.

Sandsäckarna användes för bl.a. dessa kanonbatterier. Denna föreställer general Harry Jones batteripunkt för beskjutning emot Notvikstornet.

Brigadgeneral Harry J. Jones, befälhavare över de engelska engineringsstyrkorna som besköt
Notviksbasen.
Fotograf Roger Fenton


Sandat i Godby den 1 april år 2019


Johan G. Granlund

Stora landsvägen över Åland - postvägen ned till kaj i Delvik

Norra Sundsvägen i dag, här i vy från Strömbolstadshållet emot Sibby.
Den vackra månghundraåriga vägen som ännu i dag slingrar sig genom berg och dalar gåendes emot
dels Mångstekta och Hulta dels emot  Persby, Vivasteby, Träsk och Finby.
Detta var den "Stoora Landtzwägen öfver Ålandh" som Hans Hansson skriver i sin fina karta år 1650.
En väg som borde skattas som ett stort kulturarv tillsammans med Kyrksundet som redan är det.

Hans Hanssons karta över byn Persby och Träsk från år 1650.

Vi har den stora förmånen i Sund att få ha denne svenske lantmätares alster redan från medlet av
1600-talet. Endast Sund och Vårdö är så karterade från denna tid. Hansson blev avbruten i sin verksamhet emedan han fick tjänstgöring i Österbotten.

Vad vi här ser är ett ovärderligt bevis för huru den stora allfartsvägen mellan Sverige och Finland hade sin östra hamn i Sund Delvik. Texten ovan är följande: Stoora Landtzwägen öfwer Ålandh och vägen är tydligt markerad ända ned till den inritade bryggan i Deele Wijken alltså Delvik.

Ur samma kartserie kan vi se området runt Sunds kyrka och landsvägen framgår tydligt med texten
Landtzvägen.
I Hanssons kartor ser man sällan vägsträckningar utritade men här har han gjort ett undantag detta troligtvis på grund av vägens viktighetsgrad emedan det var den östra delen av den åländska landsvägen, sedermera postvägen i dess begynnelse.

Norra Sundsvägen av idag.

Vi ser här hur vägen förbi Sunds kyrka gör en sväng emot Björby.
Den urgamla vägen har i byarna ett avsnitt där den inte får asfalteras och i den stora backen i byn Strömbolstad ser vi hur asfalteringen börjar igen. Därefter ser vi hur vägen går förbi östra Kyrksundet igenom byn Sibby emot Delvik.
Denna väg är urgammal och dess böljande vägkurvor är i de flesta fall bibehållna trots nutidens krav på raka vägdragningar. Heder åt ortsbefolkningen och Ålands vägmyndigheter som kunnat bibehålla denna fantastiska väg, ett kulturarv av stora mått.

Denna väg har sedan urminnes tider, ja vi talar om bronsålders, järn och vikingatid, medeltid och nutid fungerat som en länk i dessa områden för vidare färder emot öster.
Här har ridande och  vandrande människor, postvagnar, hästforor, militärer, ja till och med kungliga följen och ärans män och kvinnor dragit fram i tusentals år.

Mats Dreijer skriver i Åländsk Odling år 1949: Den stora stråkvägen Sverge-Finland gick redan i början av 1200-talet över Fasta Åland, alltså även genom Finström, Saltvik och Sund. Slut citat.

Varför gick vägen genom norra Sund och inte igenom den södra delen som i dag? Jo emedan den södra vägsträckningen över Finby och dess sumpmarker inte fanns i äldre tid. Helt logiskt. Ingen bonde hade lust att bygga vägar och kavelbroar över sumpmarker utan man valde givetvis de höglänta markerna och då var den norra sträckningen helt naturlig. Fordom var det tridungarna som hade skyldigheten att i sina områden ombesörja vägar och framkomsten för den tidens kommunikationer i detta fall Saltviks senare benämnt Sunds tridung.

I boken Studier i Medeltidshistoria av Väinö Voionmaa skriver han: Skjutsningstungan på Åland var i början av nya tiden också den fördelad på tridungarna. Det omnämnes uttryckligen, att Åland för detta ändamål var delat i tre delar. Den första tridungen (Saltvik) var ålagd att ständigt hålla sina båtar beredda vid sin landsbrygga för överfart till Finland.

Fotnot: " I förste tridungen är Sundh Socknn och Saltwijk östen fierden, the holle theris ferie städes rede förr theris landzbroo. Alle the förer som komme westen, them före the öffwer Delen och til Kumbling Sockn, Kumbling Sockn förer the anthen till Inio o Töffuesall, eller och til Korpo Sockn".

En tanke som slog mej, kan namnet Delvik härledas från platsen varifrån man kommer emot Deelen alltså Delet?

Sedan Sunds kyrkas tillkomst ökade ytterligare den norra sträckningens betydelse emedan prästgårdarna hade skyldighet att hålla gästning.

I en riksregistratur handling av år 1684 finns uppgifter om huru kyrkoherden i Sund  ännu så sent som 1684 ( den 20 juni) erhöll 12 tunnor spannmål emedan han "sitter vid en trång och mager lägenhet uti en allmän stråkväg, där han är underkastad en stor gästning"

Förstorad bild, här ser man tydligt hur vägen går från Kyrksundet över Sibbylandet emot Vårdö.

Förstorad bild, man ser tydligt den streckade linjen för vinterväg över Kyrksundet.

En intressant notering kan vi se i dessa två kartor från 1600-talet. Vi ser Kyrksundet norr om Lumparn och i det sju kilometer långa Kyrksundets östra del finns en markering för isväg vintertid.
Den fortsatte så över Sibbylandet emot Vårdö. Alltså man utnyttjade  Kyrksundet för att lättare vintertid taga sig mot Vargata fjärden eller Bommersundsfjärden som den kallades förr.
I den färglagda kartan kan man även se den streckade linjen igenom hela Kyrksundet.
Den flesta kartor från denna tid har tyvärr en svaghet. De veks alltid just i området för vägens dragning i östra Sund och detta gjorde kartorna otydliga just i detta område.

På tal om Kyrksundets vinterväg ser man en intressant notering i Svensbölebonden Johan Lindströms dagbok.
I Till Minnes för år 1829 skriver han: Den 11 Januarij Kjördes Kjörksunden första Söndagen.. Detta var tydligen en gammal plikt som ålåg sundsbönderna att turvis ploga för sundets vinterväg.

För ungefär tjugo år sedan började jag av en slump intressera mig för postvägen över Åland och då i synnerhet dess östra ändpunkt för överfart till det finska fastlandet. Jag hade i en skivbordslåda som innehöll gårdspapper hittat ett dokument som berörde vår gård Norrgårds i Finby No: 10. Där framgick att efter en jordöverlåtelse mellan den och en granne på 1800-talet hade finska postverket ansett sig ge ett utlåtande. Detta fann jag väldigt märkligt och började så min forskning i detta ärende som fortgår än i dag. Det skulle visa sig att Norrgårds var en av fyra hemman i norra Finby som tillsammans med ett annat i Vivasteby, troligen Mörks, var postförarhemman. Detta hade jag aldrig hört talas om och det var en stor nyhet för hela vår släkt. Och varför just norra Finbys gårdar varför inte en enda från södra Finby?

Jag lånade då från biblioteket L.W. Fagerlunds bok, "Anteckningar rörande samfärdseln emellan Sverige och Finland öfver Ålands haf och de åländska öarna" och fann då vad jag sökte. Norrgårds No:10 var ett postförarhemman tillsammans med gårdarna 6 Postens som var postens huvudgård, samt gårdarna 8 Trögers och 11 Mattas, alla dessa hörde till postroten som hade skyldighet att föra över posten till och från Vargata i Vårdö.

I ovannämnda bok läser vi på sidan 114: Den 10 juni 1673 hade Jonas Höök blifvit utnämnd till "landspostmästare". Huruvida han redan året efter sin utnämning besökt Åland är ovisst, ehuru tillsättandet av flere nya påstbönder, hvilkas fullmakter äro utfärdade af landshöfdingen den 31 juli 1674 nämlingen.....Marcus Marciliusson i Finby i Sund socken, (Postens gård) kunde tyda därpå. Men följande år den 19-21 december besöker han Åland och särskildt nytt nämnda postbönder, hvilkas utnämning han för sin del ytterligare konfirmerar. Sålunda utför Marcus Marciliusson nu ensam äfven den postföring till Wargataby i Sundskär, (Wårdö) öfver Wargata fjärden, som hittills ålegat fyra bönder i Mångstektaby, hvilka biträdt postbonden i Finby.

Då postgårdarna skötte om postens framförande åtnjöt de vissa skattefördelar bl.a. erläggande av en skjutsfärdspenning. I Fagerlunds bok läser vi följande:
I ett af landshöfdingen Lorentz Creutz å Kastelholm den 20 november år 1650 utfärdadt bref befrias sex bönder i Finby i Sunds socken ifrån erläggande af skjutsfärdspenningar emedan " de måtte föra ordinareie posten till Sundsskieren (Vårdö) öfver vatten trefjededels mil, efter posten icke förmår hålla så mycket folk att han postbrefven uti storm och blåsväder kan fortbringa" och samma förmån tillerkännes af samma anledning jämfäl fyra bönder i Mångstekta by i nämnda socken benom bref daterat  Kastelholm den 10 augusti 1657.

Nå vad säger då Hans Hansson om denna sak, var fanns postbryggan i postens begynnelse för överfart till Vårdö?
Vi ser här området för nuvarande Bomarsund från år 1650. Posten inrättades av drottning Kristina år 1636 och för Finlands del organiserades den av Bernhardt Steen von Steenhausen år 1638, och denna hamn borde då finnas markerad i denna karta. Så är icke fallet. Vi kan inte se någon väg, inte någon som helst bosättning, ingen brygga för angöring vid denna viktiga samfärdsled genom Sunds socken i Svea rike!

Vi ser först i norr Boo Wijken därefter Bomar Sundh och sedan Leer Wijken. Väldigt schematiskt ritat.
På land ser vi för A två "änges hagar" hörande till Skarp hemman och för B två liknande hörande till Matz Erss i Vivasteby.

Den stora viken där texten ovanför är Bomar Sundh och betecknar med största sannolikhet det som i dag är Notviken/Kejsarviken och som i äldre 1700-tals kartor är benämnd Häst Wiken och i en annan Hårs Noot Wijken.  Ängeshage A är platsen för nuvarande Puttes Camping och denna äng hette Hästhagen i sagda karta.

Erik Bertell skriver i Åländsk Odling 1991 att denna vik skulle vara sundet emellan Prästö och fästningsområdet och att Bomarsund hade fått sitt namn av detta sund. Detta är fel emedan i äldre kartor betecknar Bomarsund den stora havsfjärden emellan Vårdö och Sundslandet. Denna tid fanns inte Bomarsund som en ort endast med beteckningen vattenområdet. Det kan inte finnas ett sund som benämns efter en ort som inte finns.

Bomarsunds karta i dag från Google Map.
Vi ser längst upp Bovik, därefter Notviken och nere till vänster den stora Lerviken. Dessa vikar notarar Hansson 1650. Han utelämnar helt den lilla vik där "ångbåtsbryggan" finns och där postvägens "lastage hamn" fanns strax ovanom den röda punkten samt det vi nu kallar Simviken söder om vägsträckningen.

Bomarsund betecknande området mellan Vårdö och Ålands fastland. Prästö och Töftö lämnas helt åt sitt öde nere i sydost.

I samband med Post och Teles 350-årsjubileumsskrift Posen på Åland visas denna karta och påstås vara uppgjord av en C Hansson från år 1750. En liten miss emedan det fanns ingen lantmätare den tiden som hette så utan detta är en annan av Hans Hanssons kartor över Åland från år 1650. Här ser vi endast Sund och där Prästö lämnas långt i sydost igen. Ofta "renoverades" gamla kartor så även denna d.v.s. man tillförde nya uppgifter till de gamla varav Hanssons från år 1650 ofta ligger som grund.

Mycket gammal vägkarta för postvägen som går tillbaka till Hans Hanssons allra första kartskisser och här ser vi huru vägen efter Kastelholms slott gör en skarp nordostlig dragning upp emot Vårdö långt ifrån nuvarande Bomarsund.

Här ser vi en gammal postvägsförteckning  med avståndsnoteringar samt vägtaxa, och här framgår avståndet över Bommersunds fjerd, dvs. den nuvarande Vargata fjärden.
Bjurmans vägvisare från år 1743

Sweriges Geographie.

Pass och Sund som förekomma i Postleden mellan Åland och Finland äro:
Bomarsunds Fjärd, till Wargata på Wårdö 1 mil, öfver Sjön Delet (jämte litet landväg å ömse sidor) till Kumlinge 3,5 mil.
Även här ett bevis för huru vattenområdet Bomarsund betecknade den stora havsfjärden mellan Vårdö och det åländska fastlandet, inte det smala sundet invid Prästö.

Jag har ännu inte i någon skatteläggningskarta före år 1800 sett Bomarsund beteckna en ort på fasta Åland. Att man talade om Bomarsund denna tid åsyftade endast vattenområdet inte en angiven ort.
Området för det äldre Bomarsund kallades i skattläggningskartor Persnäs, i folkmun Gränden, senare Skarpans. Ja även fästningens byggnation kallade man Skarpans fästning.

Denna karta av Anders Norrstet från år 1765 visar vägen norr om "vikarna" i området Persnäs som är ett utbygge av huvudbyn Persby och vars väg ledde genom den så kallade Sunds Gränden.
Även detta är ett ovärderligt bevis för att någon väg inte fanns förr emot bryggan i nuvarande Bomarsund. Hur kan ett område kallas för gränden ifall detta inte skulle beteckna en återvändsgränd.
Namnet levde envist kvar i folkmun ännu hundra år efter att en väg helt riktigt då byggts till postkajen i Persnäs.

Postvägen år 1756.
Längst till vänster Skarpgården med sin väderkvarn ovanom Gloet. Postbryggans lastageplats vid lilla viken.

Denna del av postvägens sträckning över fasta Åland och i synnerhet i Sunds socken har blivit mycket lite omtalad i vår allmänna historia. Ja jag skulle säga här har funnits en obefintlig forskning.
Tidigare talade och skrev inte många om postvägens sträckning här endast över Ålands hav och Eckerö. I alla sammanhang omtalas endast Eckerö. De människor som skulle forsla posten över Delet och Skiftet fram till finska fastlandet fick gå igenom lika stora mödor och strapatser och detta avsnitt var ju mångdubbelt längre än Ålands hav. Ja ibland kan man läsa om en stor olycka som hände i Kumlingevattnen. Den gången en Taube förliste och för den olyckan har man även upprest ett monument.
Det var inte endast män som fick slita med posten i detta avsnitt, även kvinnor och barn deltog i postforslingen.

För ett par årtionden sedan pågick ett projekt "Postvägen över Åland" som drogs av Peter Vinqvist i Eckerö. Milstolpar uppsattes längs hela postvägen, en av dem var jag med och grävde ned i Bomarsund.

Jag påtalade de kartfynd jag gjort för honom  emedan en bok om Ålands posthistoria var på kommande.
Av en tillfällighet stötte jag på tjänstgörande tjänsteman för denna boks publicering Jan Andersson på bibliotektet i Mariehamn och jag påtalade denna sak. Jaa, sade han, det är väl ett ganska subjektivt bedömande! Ungefär som om jag hade hittat på detta själv. I tryck står därefter i sagda bok: Alltsedan postvägens inrättande har Bomarsund utgjort dess östra ändpunkt på fasta Åland. Detta är inte med sanningen överensstämmande!
Samma text upprepar Andersson i boken Postvägen över land och hav år 2004, en historisk resehandbok genom tre regioner. Meddelanden från Postmuseum nr. 52 Stockholm.

Texten är dessutom ologisk. Man skriver: Von Steenhausen lät i stora drag den nya postvägen följa den gamla samfärdsleden över Åland, (vilken ju gick till Delvik), sedan skriver man: Posten gick från Grisselhamn vidare över fasta Åland till Bomarsund varifrån den fortsatte över Vårdö.

Bomarsund
Det ryska imperiets utpost i väster, av Örjans, Skogsjö och Robins.

Ett antal år efter mina fynd och diskussioner med redaktörerna för den åländska posthistorien, år 2004 utges ovannämnda bok. På sidan 16 under rubriken, Bomarsund före fästningens tid, kan vi läsa följande:

Den stora post- och resvägen över Åland gick ursprungligen längre norrut, till en brygga i Delvik söder om byn Mångstekta. Men på 1650-talet gjordes stora ansträngningar för att förbättra vägnätet i landet, och förmodligen var det då som man förkortade resvägen genom att bygga vägbro över Finbyströmmen och låta postvägen fortsätta ner till sundet Bomarsund där en brygga anlades.
Slut citat.

Just så, det var vad jag anade, tack!

Med största sannolikhet är det så att denna väg ner till nuvarande Bomarsunds brygga anlades först på 1670-talet. Vid denna tid införde även postverket systemet med postiljoner vid sidan av postbönderna.
I gamla domböcker framgår att på 1670-talet blev "landsvägsfrågan" mera aktuell än tidigare.
Den 29 augusti år 1670 samlades Ålands Landslag och den största frågan med detta ting vid Kastelholm var just denna landsvägsfråga. Här beslöt man att vägarna skulle sättas i skick och
"överallt blivit lika goda gjorda" som det sades. Olika vägsträckor mellan byarna skulle delas mellan allmogen för byggande och underhåll och " sedan hållas med makt". Vid brott emot dessa påbud straffades med vite om 40 marks böter eller fängelse i 1 månad.

En intressant notis finns att läsa R. Hausens bok Kastelholms slott och dess borgherrar.
På sidan 85 finns uppgiften om huru hertig Karl vid sitt besök med ett stort följe landsteg vid
Finby ström och därefter ridandes tog sig till slottet.
Två år därefter upprepades besöket med att hertigens sjöstridskrafter i förhandlingar med Sigismunds dito bestämde om ett möte just vid Finby ström, ett möte som inte blev av.
Platsen var känd för hertigen emedan en drottningens trotjänare en man vid namn Henrik Andersson bodde intill strömmen. Där finns ännu en backe som kallas "Skrivarsbacken".

Detta visar med önskvärd tydlighet att någon hamn i Persnäsområdet i nuvarnade Bomarsund fanns inte i äldre tid. Vägen tog slut vid Skarpgården och området kallades Sunds Gränden.




Postat i Godby den 2 juni år 2017

Johan G. Granlund