Lemböte kapell - kapellet i Hälleström?

                                     

                                             
                                              Lemböte kapell i Lemland på Åland.

Lemböte kapell är Ålands och en av Finlands äldsta kyrkliga helgedomar och platsen omnämnes redan från mitten av 1200-talet i det "danska itinerariet" som ingår i kung Valdemar Sejrs jordebok, som "Lynaeböte".
Kapellet ligger vid Kapellviken i Lemböte och området avgränsas i väster av Slemmern som är en havsvik till Mariehamn.

Fram till 1890-talet var Lemböte kapell en fallfärdig ruin och renoverades första gången sensommaren 1892. Kapellet avbildas här i en finsk tidning år 1888.
Till platsen kom man vid den tiden via slingrande stigar och en svårgenomtränglig skog.

I tidningen Lördagskvällen av den 7.9. 1889 läser man följande text: Ifrån Önningeby företogs en utfärd till Lemböte bergen, dit vi ledsagades af en tjugoårig tös i egenskap af ciceron. Stället är märkvärdigt genom det s.k. Lemböte kapellet, d.v.s. en urgammal gråstensruin, omgifven af en dyster krans av furor och granar, samt belägen på en vild och otillgänglig plats bland huller om buller kringkastade rullstensblock. Enligt sägen skulle under tiden före kristendomens införande denna plats varit en helig lund, der man hembar offer åt de gamla Asagudarene. Ij långt från ruinen vid vestra endan af Lemböte träsk ligger  "offerkällan" med kristallklart vatten, i hvilket hängbjörkarne afspegla sina lummiga kronor.

I dag är vägen till Lemböte kapellruin så gott som spikrak, en väg kantad av enorma granar.

Det är lätt att hitta till kapellet. Man svänger till höger från Ålandsväg 2  i Knutsboda nära de stora vindkraftverken leder en vägvisare oss på rätt igenom den pittoreska lilla byn. Vid en liten parkeringsplats där man skall lämna bilen finns denna informativa skylt som är uppsatt av Ålands museibyrå.

En vackert tecknad karta informerar oss om platsen och omgivningarna. Vi ser träsket och Bläsan, det höga berg ifrån vilken på 1820-talet en del av toppen rasade ned i vattnet tillsammans med granar och tallar och som länge utgjorde ett hinder i vattnet för skötfiskarna.

Efter att ha gjort en kort promenad mot kapellområdet möts man av denna skylt som leder oss vidare upp längs en liten stig till kapellet.

Kapellet står invid en rullstensåker och är omgärdad av en vacker kallmurad ringmur.

Här ser vi den finländska delen av kung Valdemars segelled som är benämnt det "danska itinerariet" och som nedtecknades på 1250-talet. Kartan var länge försvunnen men upptäcktes år 1640. Namnet härleds från latinets Iteneris = färdbeskrivning.
Från år 1943 finns alla hamnar benämnda och de flesta har sina ursprungsnamn. Här gick sjöfararna i land för att be, vila och offra för en lyckad färd. Farleden minskade med tiden i betydelse i och med att fartygen blev större och kunde färdas över öppna havet.

Den på latin skrivna färdbeskrivningen lyder i översättning: Från Litlae Svethiud ( Sveriges holme) till Viresund 1 veckosjö ( sjömil ), därifrån till Malegstagh 1, därifrån till Krampesund 3, därifrån till Veddesund 1, därifrån till Arnholm 2. Och att märka är att färden från Utlängan åt Arnholm till mera går åt norr än åt öster. Och från Arnholm över Ålands hav till Linaebötae ( Lemböte) 6, därifrån till Thiyckaekarl ( Kökar ) 8. Att märka är att mellan Kökar och Lemböte ligger en mängd öar vid namn Fyghelde ( Föglö. Därifrån till Aspesund.... beskrivningen fortsätter så längs med Åbolandskusten mot Hangö. Framme vid den Estniska kusten lyder texten: Likaså från Porkkala till Nargö på andra sidan Estniska sjön 6, därifrån till Karlsö 1,5, därifrån till Revelsburg ( Reval ).

Konung Valdemar II Sejr (Segraren). Född den 28 juni år 1170 och död den 28 mars 1241. Son av Valdemar den store.
I sitt korståg till Estland med över tusen fartyg i sin ledungsflotta  och tjugotusen soldater erövrar han landet som han införlivar i sitt rike. Från denna tid härstammar Dannebrogen, nuvarande Danmarks flagga som då visade sig i skyn för första gången under slaget vid Lindanäs. Liknelsen med den romerske kejsaren Konstantins syn, Kristi kors på himlavalvet, inför sitt framgångsrika krig är slående.

                                                    Tidstypisk franciskanermunk

Itinerariet tillkom delvis i och med franciskanernas etablering i det av kung Valdemar Sejr erövrade Östersjöområdet. Detta område omfattade stora delar av Skandinavien och Baltikum. Franciskanernas framväxt i området från 1230-talet och framåt,  dikterades av en religiös glöd inte alls olik våra dagars väckelserörelser. De var mycket rörliga i sin mission och de besjälades även av en social patos och omvårdnad av sin nästa. Detta medförde att de behövde välkända och säkra färdvägar mellan de längs vägen uppförda kyrkliga kapellen och klostren.
Denna segelled var troligen redan etablerad redan på vikingatiden.

                                   Olof den helige, Norges kung åren 1015 - 1028.

Lemböte kapell är helgat åt Sankt Olof. Över 200 helgedomar  är helgade åt honom.
Vem var då detta helgon och hur steg han upp på den tronen?

Olof den helige eller Olof den "Digre" eller Olof II eller Sankt Olof föddes år 995 och dog den 29 juli år 1030 i slaget vid Sticklastad. Han blev Nordens apostel och efter Jesu moder Maria det mest avbildade och omtalade helgonet. På avbildningar ser man oftast honom  med en yxa i handen stående  på ett vilddjur.

Som ung var Olof en grym och hänsynslös viking som härjade i Mälaren, runt Danmarks kuster och på Östersjön. Inte nog med det han var även i England och härjade och lade omkull London Bridge.

Han antog kristendomen i Normandie där han döptes i Rouen.

Olof var gift med Olof Skötkonungs dotter Astrid.

Väl ankommen till Norge fortsatte han kristnandet av landet. Detta gjorde han med våldsamhet och grymhet. Olof blev Norges kung år 1015 och regerades om sådan fram till 1028 då han lämnade landet efter att ha blivit besegrad av den danske konungen Knut den store år 1026. Vid ett försök att återta tronen med svensk hjälp stupade Olof i slaget vid Sticklestad 1030.

Olof den helige är Landskapet Ålands skyddshelgon och finns avbildad i dess sigill.
Han finns även på Satakuntas och Nylands sigill.

Efter sin död började så märkliga saker hända runt hans grav, sjuka blev helade, döva blev hörande och blinda återfick sin syn. Man påstod att han inte hade dött, hans ande fanns bland folket. Han blev en kristen martyr och avbildades undan för undan med allt vänare och mildare drag. Kyrkor och kapell antog hans namn som skyddshelgon. Pilgrimer (botgörare) gick långa vägar för att besöka hans relikskrin i den då nybyggda Nidarosdomen i Trondheim.

 Vi återvänder till Lemböte och den botgörande källan.

I den fantastiska boken Beskrifning öfwer Åland från år 1795 av provinsialläkare och historikern F.W. Radloff hämtar vi följande berättelse om kapellet i Lemböte, Lemlands socken och dess namn.
Boken utkom i nyutgåva år 1998 av Stiftelsen Ålands vänner.

Namnet Lemland har blifvit ämne för åtskilliga gissningar. Några härleda det af Lä eller lugn, emedan hafvet härstädes ej skulle vara synnerligen utsatt för stormar. Homeri Lestrigoner eller Lästrykare, erhålla äfven anvisning til detta ställe af äldre fornforskare. Herr Magister Mallén gissar  at storm och skepsbrott hvarigenom vrak och brädstycken blifvit kastade til stranden, gifvit första anledningen til namnet. Hlem betyder väl på Isländska et bräde, och å några ställen uti Götha Rike, kallas en lucka och et slags spjäll af träd Lämm, men detta ord är obrukligt på Åland, och lär på intet ställe betyda spilror. Uti nyssnämnde arbete förmodas äfven at Lemland torde vara detsamma som lemnadt land, emedan denna Socken är nästan aldeles skild från fasta Åland. Invånarenas egen sägen härleder namnet af Lemböte by, vid hvilken en gammal offerkälla är belägen, som nyttjad under vantrons mörker, visade en denna tiden förlorad kraft, at bota sjuka lemmar. Byn skall först erhållit sit namn, och sedan Pastoratet af Byn. Herr Magister Mallén vil ej antaga denna sägen, emedan Pastoratet borde hafva namn förr än byn, och påstår tillika at källan uti äldre tider blifvit kallad Boda, men denna by kan lätteligen uti forntiden hafva varit det märkvärdigaste stället uti Lemland. Källan och qvarstående Rudera (ruin) af et Capell bivisa ganska mycket för denna sak. och hvad namnet Boda angår, om det någonsin varit brukligt, så är det säkerligen yngre än Lemböte, hvilket nyttjas uti alla gamla Domöcker och Jordböcker. Under namn af Lynaböte eller Linaböte anföres detta ställe uti et Manuskript uti Riks Archivo, som tillika med en matricula Regni Danie feculo XIII ineunte, innehåller en gammal vägvisare från Danmark til Revel, och utsättes i densamma at fartygen från Arholma borde fara til Lynaböte öfver Ålands haf, och från Linaböte til Thiyckekarl (Kökar). Denna vägvisare följer som et bihang Iwar Widförles af Brocman utgifne Saga.

Enligt denna artikel i en finsk tidning skulle namnet Lemböte härledas från finskans Lempo som betyder "hin håle" eller rent ut sagt fan själv. Detta som motsats till Jumala, finnarnas gud.

En lång artikel i en finländsk tidning av år 1901, Turistföreningen i Finland, årsbok 2. Där stöter man på samma tankegångar som Radloff anfört men här finns en annan märklig notering som inte finns hos Radloff.
Kapellet skall i äldre tider varit benämnt "kapellet i Hälleström". Vi läser följande i artikeln:

Farledens första station i den åländska skärgården var Lynarböte, numera Lemböte, en by på en fordom antagligen kringfluten ö vid hafsviken Slemmen i Lemlands socken. Nära byn finnes en källa, kallad ännu 1674 S. Olofs källa, i hvilken man fordom offrade, och på Kapellberget, 2 km från by, ruinen af en liten gråstenskyrka kallad Lemböte kapell och helgad äfven den åt S. Olof, troligen densamma som 1484 kallas kapellet i Hälleström.

Denna uppgift återgår på ett testamente uppgjort av väpnaren Kort Hartvigsson  år 1484, där han testamenterar olika slag av egendomar till åländska kyrkohelgedomar enligt den tidens sed att friköpa sig från årtionden och århundraden  i skärselden. Bland en mängd kyrkor som får sina gåvor skänker han åt kapellet i Hälleström bl.a. en oxe och ett pund råg. Frågan är då, är detta vårt kapell i Lemböte och fanns det en ström i närheten av detta kapell som skulle gett namnet. Är det möjligt att det träsk som i tiden fanns invid källan varit en stor ansamling av vatten som översvämmades och bildade en ström som gav namnet? Eller kan det vara ett annat i tidernas glömska varandes kapell som funnits på Åland. I Radloffs bok finns även en uppgift om ett kloster som skulle funnits i Kumlinge intill nuvarande kyrka. Ja, frågan kan ställas och svaret kanske dyker upp någon gång.

Det finns en by i Lemland som heter Hellestorp. Återgår detta "helles" från något helgat och har vi här en koppling? En helgad ström och en helgad torpby?

Källan i Lemböte skulle även enligt Radloff i tiderna haft namnet Boda, även detta ett försvunnet namn. Man ställer sig frågan hur namn på för den tiden livselementära mötesplatser försvinner i glömskans hav. Hur stor andel i detta har "den stora flykten" vi har från Åland år 1714 - 21, då i stort sett hela Ålands befolkning flydde till Sverige och bara en del återkom?

Om Lemböte och den intilliggande offerkällan finns omskrivet i många finländska tidningar. Besökare till Åland på 1800-talet visades för det mesta till platsen.  I en artikel i Åbo tidningar av den 2 december 1840 hittar vi följande om offerkällan:

I Lemböte by möter oss anblicken af en prunkande och utstyrd majstång, sådan den här brukas, och här göra vi en afstickare till den gamla beryktade offerkällan äfvensom ruinerna af Lemböte kapell. Dessa ruiner skola blifva målet för denna utfärd. Vi ros öfver det lilla Lemböte träsket till en äng och stå snart vid den beryktade källan. Den är just ej till sitt utseende vidare anmärkningsvärd. En liten vanlig källa, mindre än någon annan men dess djup uppgå till öfver 2 meter och i forna tider skall man från dess vatten upptagit mynt. Därifrån går en liten spång till ruinen. Genom djup mörk barrskog leder spången brant uppåt och slutligen stå vi på den öppna plats, hvarest ruinen reser sig omgifven av en låg stenmur. Man kan ännu se en  fönsteröppning och då man instiger genpm dörröppningen skådar man i en liten nisch några benknotor. Just midt i denna djupa skog värkar den annars oansenliga ruinen dock imponerande ut.

I Helsingfors Dagblad hittar vi följande text:
Det riktiga i traditionens uppgift att Lemböte kapell varit helgadt åt S: Olof, bestyrkes ef en räkenskap i vårt äldre statsarkiv, i hvilken omnämnes att man år 1546 tagit från "Sancthe Oloffz Cappal udhi Lämmelandz Sochn" en förgyld kopparkalk utan patén.

Detta är då den sista officiella noteringen om kapellet och härrör från den tid då Gustav Vasa brandskattade alla rikets kyrkor, kloster och kapell.

Myntfynd i kapellet.
Under den tid kapellet låg i ruiner hittades flera undangömda myntsamlingar.
Enligt en artikel i Borgå Tidningar av den 30 oktober år 1852 läser vi följande:

I Professor Radloffs Beskrifning öfver Åland p. 121 omtalas ruiner af ett Kapell vid Lemböte by i Lemlands socken på Åland. Detta ställe besöktes i början af Oktober månad detta år af Pastors Adjunkten i församlingen Erik Klerck, som, under bortrödjandet af några stenar på vestra sidan om den till en del qvarstående östra gafveln, i gruset upptäckte några små runda bleckskifvor, skadade af erg - dessa upptogos, flera uppletades och antalet af dem som funnos, uppgår till 270, som sedan de blifvit rengjorda, vägde tillsammans 5.5 lod.

I Borgå Tidning av den 30 oktober år 1852 finns följande notis om ett litet myntfynd:

Till Borgå Gymnasi samlingar hafva under loppet af innevarande år följande föräringar blifvit gjorda:
Av herr häradshövdingen Broman fyra brakteater från  Margaretha och Erik af Pommerns tid, funna för omkring 12 år sedan (1840) på Åland under altarstenen till ruinerna af kapellet på Böte kloster å Lemböte bys ägor i Lemlands socken.

En fråga man i sammanhanget kan ställa: Var finns dessa mynt förvarade i dag? En ledtråd kan finnas i en artikel i Helsingfors Morgonblad den 7 februari år 1842 enligt följande:

Pastor Klerk uti Lemlands socken på Åland har af det fynd som fär vid pass 2 år sedan upptäckts i ruinerna af S:t Olofs kapell bestående af åtskillige gamla mynt från medeltiden och andra antiquiteter, till Mynt och Medaljkabinettet förärat flera mynt och till Museum ett på samma ställe funnet PATRIFIKAT.

En händelse som väcker förvåning är den notis som finns i en finländsk tidning där som omtalas huru ryska soldater nedmonterat och bortfört en med tecken ornamenterad sten ovanom en dörr.

Vid Lemböte ruiner har man under därstädes nu pågående gräfningr icke lyckats åtkomma några fynd af värde. Tvänne kopparmynt det en från Karl XII:tid, det andra från Gustaf IV:s Adolfs, äfvensom två stycken alnslånga järnstänger är det enda man hittills upptäkt. Häraf kommer man till den slutsats, att jord och gruslagret inuti äfvensom omkring själva ruinen tidigare måste blifvit undersökt och genomletadt. Möjligtvis skedde en sådan undersökning år 1840, då några ryska marinofficerare från stället bortförde bland annat ett mindre stenblock med talrika inskriptioner. Hvart detta stenblock - som haft sin plats ofvan ingången till templet - sedermera kommit har ingen sig bekant. Troligtvis skulle man af dess inskriptioner kunnat erhålla upplysningar om ruinernas ålder. Af byggnadssättet framgår likväl att det forna kapellet, ty ett sådant har det i värkligheten varit, tillkommit i slutet af elfte eller början af tolfte århundradet. Sålunda har det forntida templet ej varit ett hedniskt, utan ett kristet sådant.

Turistföreningen i Finland år 1901: Om Lemböte kapells uppkomst vittnade måhända en för allmogen oläslig inskrift i en stor sten, som fanns i norra sidan af dörröppningen, till den i början af 1840-talet lösbröts och bortfördes af ryska flottister, hvilka undersökte farvettnet vid Lemland.

Angående fönsterrosvärk.
Att kapellet haft någon form av speciell ornamentering ovan eller runt fönstren kan man se av följande artikel:

Att FÖNSTERROSVÄRK  för öfrigt varit i bruk uti den finska kyrkobyggnadskonsten från denna tid är jag öfvertygad om, och har jag funnit lämningar af sådant såväl vid Kustö gamla biskopsslott som vid Lemböte kapellruin.

Lemböte kapell kan mycket väl användas som vigsellokal sommartid.  Altare och plats för lagom antal bröllopsgäster.
Även här utanför denna dörr kan man kasta gryn på de nyvigda.

Turistmål
Efter att kapellet renoverats sensommaren 1892 börjar man införa annonser om utfärder tills stället. Dessa utfärder kallade man Lustturer och företogs med ångaren Stella.

Här en Extra tur sommaren 1896. Obs! Dansmusik medföljer och biljetten kostar bara 50 penni.



Avlemnat i Godby den 21 mars 2016

Johan Granlund

Det märkliga relikskrinet från Athos i Grekland

Relikskrinet från Athos, utlånat till Ryssland. Här i Kristus Frälsarens katedral i Moskva.

Den som tittade på rysk tv under den ryska julaftonen 6 januari 2014 fick se en synnerligen märklig tilldragelse. Den som till äventyrs bevistade mässan upplevde nog att tiden stod stilla i Ryssland just då.
Vi fick i nära 6 timmar bevittna huru enorma människomassor trängdes i kyrkan och huru prästerna i en mäktig prosession frambar ett förgyllt skrin. I skrinet då det öppnades visade sig att finnas 3 stycken guldföremål samt ett antal myrraklumpar, alla sammanbundna med silvertråd..
Under mässan kunde man se premiärminister Medejev stå tillsammans med ett antal vitklädda flickor.
Parallellt med denna direktsändning visades motsvarande mässa från vintersportorten Sotji. Här fick man se president Putin andäktigt stå bland folket. Han gjorde vid ett flertal tillfällen korstecknet. Putin har vid flera tillfällen visat sig i staden och besiktigat sportortens anläggningar. Vi fick även se honom i givakt vid nyårsnatten och därifrån höll han sitt nyårstal.

Den stora katedralen i Moskva färdigställdes år 1883 samma dag den 26 maj då kejsar Alexander III kröntes. Den sprängdes av kommunisterna år 1931 och användes därefter som simhall.
Efter perestrojkan återuppbyggdes katedralen och stod färdig år 2000.
Dess 4 klockor väger mellan 4 - 30 ton styck.
Kyrkan är belägen invid Moskvafloden en bit ifrån Kreml.

I rysk television visades huru enorma människomassor trängdes för att få en glimt av skrinet och kyssa det. Jag har sett uppgifter om att det rörde sig om 250 tusen människor som besökte katedralen och en dag hade man in 40 tusen personer.

De personer som äntligen kom fram efter 5 till 6 timmars köande, lutade sig fram emot skrinet, kysste det tre gånger och buffade pannan mot skrinet.

Den 13 januari flyttade relikskrinet till Sant Petersburg för att där ställas ut i ett kloster vid namn
Voskresensky Novdodevichy Monstery. Här ser vi hur prästerna frambär skrinet i kyrkan.

 Skrinet från baksidan.

Människomassorna trängdes i en kilometer lång kö för att komma in i kyrkan i Sankt Petersburg.
Vi hade ett annat ärende till staden och for förbi kön. Vi kunde se ett 50-tal polisbilar och bland människorna fanns poliser utplacerade. Flera sidogator var avspärrade vilket gjorde att eftermiddagstrafiken blev ett fullständigt kaos. Vi väntade i över en timme på att komma ut till en större gata som ledde till utfarterna. Jag kunde konstatera att det var mestadels kvinnor i kön men givetvis framskymtade även män. Ovanstående bild är från rysk television som var på plats.

Här ser vi en kartskiss över halvön Athos i Grekiska Makedonien. Halvön sträcker sig 60 km in i Egeiska havet.
Från Athosberget kan man blicka ut över ett område med 20 östortodoxa kloster. Till området får endast män tillträde. Här finns ett 2000-tal innevånare mestadels munkar.
Athos är efter en internationell överenskommelse en autonom självstyrande region med grekisk överhöghet. Denna rättighet fick man år 1913. De har eget parlament och regering. Athos status har ratifierats av EU.  Man fick egna frimärken år 2008 och dessa har inskriptionen Agion Oros Athos Hellas.

Athos kloster är i besittning av en reliksamling som är sensationell. Man har nämligen en samling på 20 relikskrin som påstås vara alla de gåvor de 3 vise männen skänkte Josef och Maria i Betlehem.
Guld, rökelse och myrra.

Huru de kom att hamn på denna plats har även det sin legend. Enligt uppgift skulle Maria då på en resa till Sicilien råkat i sjönöd och landstigit här. Hon hade då blivit förälskad i platsen och ville haft denna som sin örtaträdgård. Av okänd anledning hamnar hennes gåvor här och tas om hand av munkarna. Den tidiga kristendomen rotade sig fast i området och man har belägg för kristna kyrkor sedan 200-talet.

Att munkarna lyckats hålla dessa reliker tämligen i gott skick är en gåta. Men man vet att de har en enorm kyrkotukt. I nära tusen år har ingen kvinna fått tillträde. Deras dygn som börjar med soluppgången är indelad i tre delar, arbete, fritrid och sömn.

Tack vare den ryska ortodoxa kyrkans intensiva arbete i 10 års tid har dessa reliker utlånats för första gången på länge utanför Greklands gränser.


Snovom Godom
 Sankt Petersburg i januari 2014

Jesus Kristus och Paulus samma person?

Föglöättlingen Warner Sallmans målning "The Head of Christ".
Här som åländskt frimärke.

Denna målning började föglöättlingen Warner Sallman skissa på redan 1924 I Chicago, efter att ha fått en förfrågan från ett universitet om en mera maskulin Kristusmålning.  Man ansåg att på marknaden då fanns endast feminint utformade Kristusbilder.

I medlet av 1930-talet började målningen spridas alltmer i de amerikanska hemmen. Målningen skulle bli den mest spridda Kristusbilden och tryckas upp i över 600 miljoner exemplar. Den fanns bl.a. i varje amerikansk soldats ficka under Koreakriget.

                                                          Warner Sallman

Om Warner Sallman kan vi läsa mera i denna blogg under år 2010 års artiklar och med titeln:
Julgubben och Jesus Kristus.

Detta skall föreställa Aposteln  Paulus eller Saulus från Tarsus som han även kallades.

Paulus var farisé och skriftlärd och dök upp i religionshistorien en tid efter att Jesus blivit korsfäst och som bibeln lär uppstigen till himlarna. Han skulle blivit kristen år 36 e.kr. och detta på ett ganska spektakulärt sätt. Han möter nämligen Kristus i en syn på sin färd mot Damaskus, dit han är på sitt uppdrag att spionera på och förfölja den där varande kristna församlingen. Jesus frågar honom varför förföljer du mig? Han blir då blind av det starka ljusskenet men får synen tillbaka efter en lång tid.

Han hade tidigare varit en hård motståndare till Jesus efterföljare och bevittnade  bl.a. Stefanus avrättning igenom stening.

Hans namn Saulus är hebreiskt och Paulus är den grekiska versionen.
Han var av judisk börd och romersk medborgare.

Paulus anses vara kristendomens mest betydande person för den då snabbt växande rörelsen. Han verkade som missionär i Mindre Asien, Grekland, på  Cypern och i Syrien. Många anser att utan honom skulle kristendomen avtynat redan i sin linda. De från vettet skrämda Jesu lärjungar var en hop fega stackare.

Paulus dog år 64 genom avrättning med svärd och ligger tillsammans med Petrus begraven i Peterskyrkan i Rom.

Paulus är författare till en stor del an Nya testamentets brev vilka till stor del är predikningar och instruktioner för de då nya och oerfarna församlingarna.

Den mest spridda meningen av honom vilken ännu i denna dag förorsakar strider i kyrkan är:
Kvinnan skall tiga i församlingen!

En dag fick jag i min hand boken  Vad hände på vägen till Damaskus? (Prisma 2006)
Författarinna är Lena Einhorn från Sverige. Jag rekommenderar starkt boken. Det är en bomb man håller i sin hand och stämmer det som hon skriver i boken så är det "Godnatt med kristendomen"

Lena Einhorn framkastar nämligen det oerhörda påståendet att Jesus och Paulus skulle vara samma person. Jesus har lurat alla genom att låta sig uppstå och fara till himlarna. I själva verket togs han ned skadad från korset efter bara 6 timmar av romarna som ville rädda honom emedan han var son till en romersk soldat vid namn Pantera och som sådan inte värd att hänga där i flera veckor som annars brukligt var med andra korsfästa.
Den brygd som kvinnorna nära honom gav honom på en stång var en dekokt av narkotiska ämnen som skulle räckt åt en hel bunt men döende för att uthärda smärtor. Jesus förs till graven men kravlar sig ut därifrån och rymmer. Han vistas i omgivningarna runt Jerusalem och tar sig småningom mot Syrien.
Så är det då dags för Paulus att inträda på scenen. Jesus i nya kläder och med ett annat marknadsföringsprogram än tidigare. Nu är det den offensiva Jesus som framträder och skapar nya församlingar runt Medelhavet. Han träffar visserligen lärjungarna en gång då han besöker Jerusalem men antagligen så är de med i spelet.

Lena Einhorn har forskat i gamla romerska källor emedan hon kan läsa och skriva denna text. Hon har inte funnit något bevis i dessa källor för en Jesus som korsfästes just då, men kanske han passar in i en herre som dök upp ett antal år senare och då får hon ihop storyn om Jesus som Paulus.

Jag måste säga att författarinnan har fått mig att fundera lite i alla fall. Likheterna är många i personerna. Båda två starka ledargestalter. Båda fängslas av romarna i Jerusalem och förs till skranket.  Paulus klagar hela tiden på sin lidande kropp. Undra på det då han hängt på ett kors. Båda verkar ha talekonstens gåva och omger sig med lydiga lärjungar. Båda samlar skaror runt sig vartän de kommer.

Som sagt låna boken eller köp den om den finns till salu!

Hädat den 4 januari 2013 i Ryssland

Johan Granlund

Sankta Lucia i Venedig

Här ser vi henne, Sankta Lucia från Syracusa, den sägensomspunna, martyren, ljusbärerskan och de synskadades välgörare. 

Nu har jag sett henne!

Ja, egentligen såg man bara den utstickande foten, resten av relikerna fanns under förklädnaden och huvudskålen var övertäckt med en bronsmask, detta för att inte ljus och fukt skulle förtära benen.

Då vi planerade vår resa till Italien och Venedig var denna kyrka, Church of Saints Jeremiah and Lucy det självklara vandringsmålet. Jag ville se denna plats då och denna kista emedan Luciafirandet har så starka traditioner i vår mörka  nordiska tid just i december. Jag ville även få lite fastare tag i den melodi som jag nu och då går och gnolar på:

Sankta Lucia, ljusfagra hägring,
sprid i vår vinternatt, glans av din fägring!

Drömmar med vinterljus, under oss sia;

Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Bild av kyrkan, en broschyr man kunde köpa för 50 cent som man droppade ned i en plåtburk.

Kyrkan färdigställdes år 1860 och hit förde man så de reliker av Sankta Lucia som tidigare legat i kyrkan Santa Lucia. Denna kyrka revs för att ge plats för en järnvägsstation.

Relikerna har under århundradena vandrat många krokiga vägar, bl.a. har de varit i Frankrike och Konstantinopel.

Interiörbild från Sankt Jeremiah kyrka. Man fick inte fotografera men jag brände av en bild i alla fall och lade en extra 50-centare i plåtburken.

Här ser vi en målning av Sankta Lucia som bär sina ögon på ett fat. Enligt legenden skulle hon ha stuckit ut sina ögon som gåva åt den försmådde friaren och omedelbart därefter fått ännu vackrare ögon av Gud.

Det är dock ett faktum att hon har funnits och att hon blev kristen martyr. Hon föddes i staden Syracusa på Sicilien år 283 och dog år 304 e.kr. Hon blev således 21 år gammal. 

I allmänhet får man säga att i alla helgonberättelser finns det en stor del verklighetsbakgrund men i legenderna finns mycket stoft inbakat i varandra. De första kristna tog snabbt tillvara kroppsdelar som de begravde i de underjordiska katakomberna och deras dödsdagar firades ständigt. Sedermera då den romerska kyrkan tillät kristna att utöva sina verksamheter lät man bygga kyrkor och kapell över platserna. Således är dessa i de flesta fall rätt dokumenterade. Däremot är berättelserna om deras levnad och martyrium ganska utbroderade och man lägger till och drar ifrån.

Jag vill här ge en kort dokumentation över vad jag läst mig till på nätet och andra källor i fallet Lucia.

 Redan som ung flicka ville Lucia mest tänka på Gud och hon blev en hemlig kristen. Vi får komma ihåg att det på denna tid var förenat med livsfara att bekänna sin kristna tro. Hon ville inte gifta sig utan ville tjäna och hjälpa de fattiga och sjuka samt ge all sin kommande förmögenhet till dem.

Huruvida hon som nyfödd erhöll namnet Lucia (på latin ljusbärare, på grekiska Lux) är oklart, kanske hon fick det som ett smeknamn senare.

Vid denna tid var det vanligt, såsom även i våra dagar i vissa delar av världen att man gifte bort sin dotter med någon nära bekant eller högre stående man. Detta gjordes även då i väldigt unga år. Nu ville inte Lucia detta utan hon sköt hela tiden upp giftermålet. Den tilltänkte mannen en prins väntade otåligt. Han gillade hennes vackra ögon.

 Lucias heliga talang upptäcktes tidigt. Då modern, Etychia, insjuknade i en blodsjukdom ville hon föra henne till en helig plats 80 km därifrån, till staden Catania, där martyren Agatha låg begraven. Hon blev martyr 52 år tidigare och de som vallfärdade dit blev botade sades det. Väl framkommen framträder Agatha för henne och säger att hon skall berätta för moderna att hon blivit frisk. Du gjorde det sade hon,  din tro har botat henne.

Nu kom då tiden då friaren blev otålig. Lucia förklarade att hon inte ville gifta sig och i stället rev hon ut sina ögon och gav dem till honom emedan det var dem han gillade mest, inte henne.

Han blev då vred av förlorad mandom och morske män och anmälde henne till den lokala romerska ståthållaren Pashasius. Nu fängslades Lucia och man började tortera henne men hon höll ut och de fick ingen bukt med henne. Hon blev dömd till "ad lupanare" dvs. hora, hon skulle föras till stadens bordell.

Hon placerades i en oxkärra, men då lasset skulle avgå vägrade hästarna dra. Flera hundra man försökte i stället men kärran stod som fastfrusen i marken. Man hällde så kokande olja över henne men hon härdade ut. Därefter försökte man bränna henne på bål men lågorna vek undan. Nu blev knektarna ännu argare så de stack ett svärd igenom hennes hals. Hon avled inte direkt utan kristna fick komma och ge henne sista smörjelsen innan hon därefter dog. Denna plats finns dokumenterad i en kyrka på Sicilien.

Detta skedde under kejsar Diocletianus tid, en mycket svår tid för de kristna i Romarriket.

I dödsögonblicket profeterade hon om att den kristna kyrkan kommer att bli fri och så skedde också då kejsar Konstantin godkände kristendomen som en av religionerna i Romarriket på 330-talet.

Den heliga Sankta Lucia

Nu blev Lucia helgonförklarad. Hon anses vara en av de mest framträdande kvinnliga helgonen i den katolska världen. Hennes minne firas i både öst och väst runt den 13 december som är hennes dag i den gamla almanackan. 

Lucia finns med i den allra äldsta martyrförteckningen och kalendariet. I Syrakusa firar man hennes dag med en procession varje år.

Hon är en av de få som finns med i den store Gregorius KANON och om henne finns speciella böner i den katolska kyrkan. 

Hon finns i grekiska liturgiska böcker, i marmorkatedralen i Neapel samt i Hieronysors Martyriologium från 500-talet.

Lucia blev skyddshelgon för de synskadade och blinda och man anropade hennes namn vid bön för dessa.

Det nordiska luciafirandet.

Som med allt annat så är luciafirandet en blandning av syd-nord, öst-väst,  gammal nordisk folktro-kristendom, tyskt-svenskt osv.

I en artikel skriven av den kände svenske historikern Herman Lindqvist kan vi läsa följande:

Den 13-december var förr denna tid ingången till fastan. På natten skulle man äta sig proppmätt och gärna dricka mycket för att skölja ned alltsammans. 

Denna tid var även starten för vinterlovet och man var då hemma från katedralskolorna. Nu passade man på att försöka samla in pengar för studierna och man gick runt i gårdarna och tiggde med lykta och ljus. 

Dessa var de första stjärngossarna. Märkligt nog var de första luciorna unga ljusa ynglingar som klädde ut sig i vitt samt hade en krans på huvudet med ljus. Från detta härstammar våra dagars luciakrona.

Med tiden blev det för mycket skrål i sångerna så prästerskapet ville förnya firandet. Man ville få bort det hedniska inslaget och införa ett mera kristet. Nu kom en ängel med ljus i hår, man tog bort fläsk och korvätandet och införde andra seder.

Den första skildringen av ett sådant luciafirande var år 1764 från Horns boställe norr om Billingen.

Den första avbildade lucian är från familjen Silverskiölds gods Koberg år 1848. Härifrån spreds seden vidare över Sverige.

År 1927 utlyste Stockholms Dagblad en omröstning bland sina läsare. Man ville se vem som skulle bli Stockholms lucia det året. Det blev enligt en uppgift en flicka vid namn Solveig Hedengran som utvaldes och hon kröntes i Stockholms Stadshus. Följet åkte därefter till en ljusfest som hölls på Skansen.

Bild, minnesutställning över tidigare lucior i Karlskrona stad.

Den sång som vi i dag känner igen som Luciasången heter i originalform "Baracalora Napolitana" och handlar om en fiskare som längtar tillbaka till stadsdelen Sankta Lucia i Neapel. Denna melodi hörde Gunnar Vennerberg, "Gluntarnas skald" då han på 1920-talet besökte staden.

Den svenska texten är skriven av Arvid Rosén.

Luciafirandet anses ha en del av sin rot från det tyska firandet "Kristkindl", en tradition där en flicka kommer utklädd till Jesusbarnet med bullar och presenter till barnen. Hon var klädd i vitt och i håret brann ljus och de bullar hon gav kallades "djävulskattor". Månne en föregångare till våra safranslussekattor?

Under alla mina år i Finby folkskola fick jag den stora äran att bära denna strut på huvudet. Även i den tidens högstadie, höstkursen i Rangsby Medborgarskola fick jag bära den och sjunga Staffansvisan.

Jag hade ju 10 i sång alla år så jag vart ett lätt byte. Men det var en härlig tid, ingången till jul. Man kände hur det började pirra redan i början av december. Då startade teater och julsångsövningarna i skolan och det var det roligaste det året. Vi var 3 kusiner som alla fick mössan. Henrik och Bengt och jag.

Lusselälle, lusselälle, elva nätter före jul....................

Lussat den 18 november år 2013