Mellan Skarpgården och Gin Wärcka Wiken i Persnäs

Charta Öfwer Pärsby, Pärsnäs och Wifwasteby Byars Näsäng i Sunds socken på Åland, af
Åbo och Björneborgs Lähner författad år 1799
Ephraim Johan Granell

Ja så lyder ingressen till denna fantastiska karta över Skarpgården i det gamla Persnäs och det nuvarande Bomarsund som jag för några år sedan hittade i Riksarkivet i Stockholm.

Persnäsområdet benämndes förr Sunds Gränden och området söder om Skarpgården var Näsängen.
Helt och hållet logiska namn, här tog vägen slut. Bomarsunds område som vi känner till i dag är relativt ungt. I gamla kartor framgår namnet i större grad först in på 1800-talet. Det var länge en öde trakt med endast en krog invid några mulbeten. Någon större bebyggelse fanns inte före de ryska
befästningsanläggningarna.

Karta No. 3. Extract af Chartan öfver, Persby, Persnäs, Träsk, Skar=pans Ägor uti Sunds Socken på Åland av Åbo och Björneborgs Lähner författad år 1765 af Anders Andersson Norrstedt och till
Extrahering afritad år 1800.
Ephrahim Johan Granell Åhr 1800.

Bomarsunds Krog och Bomarsunds Wiken
Leerviks Hagen till No: 1 uti Wifvasteby ??? 162

Infälld ritning. Glo = Träsket
Skarpans Åker backe på Denna Sidan
Lökvikshagen
Svinö Ängs = Rörvassa = Utanför

Mihlstolpar 18 mihl från Åbo

Alltså här har lantmätare Granell kompletterat Norrstedts karta från 1765 med att lägga till postvägen och den krog som uppförts i anslutning till den nya hamnen i Skarpans.
Detta är första gången jag sett en officiell uppgift i en områdeskarta om notering av Bomarsund som ett ortnamn som ersatt Persnäsnamnet och detta inritades år 1800 av Johan Granell.

Namnet Bomarsund dyker visserligen upp tidigare men då som beteckning på vattenområdet mellan fasta Åland och Vårdö. Bommersunds Fjärd ser man inskrivet på kartorna i äldre tid. Jag har även sett en notering om Bomarhamnen i en karta från början av 1700-talet, då i betydelsen hamnen invid Bomarsunds fjärden inte åsyftande orten Bomarsund emedan en sådan inte fanns.

Den infällda rutan är Hans Hanssons karta över Skarpans området alltså nuvarande fästningsområde i Bomarsund som uppgjordes redan år 1650. Vi kan här se fyra inrutade ängshagar med beteckningen A och B. Vi kan konstatera att här finns ingen bebyggelse, ingen väg och ingen hamn för postforsling ännu år 1650 trots att postföringen mellan Stockholm och Åbo startade 1636.

Hans Hansson noterar vid tiden: Notarum Explicatio. Dessa Efterskrefne Engess hagar ähre specificerade som Eftter fölier:

A. Twå Engess hagar till Markus Skarps hemman i Persnääs och ähro Specificierade folio.

B. Twå Engess hagar til Matz Erss. hemman i Wiwastebij specificerade folio 1 1/2 Lass"


Den kartserie han gjorde för Sunds socken ligger som oftast till grund för övriga kartor som uppgjordes senare med sina kompletteringar.

I bildens mitt invid vägen ser vi gården Skarp på en liten höjd invid vägen samt väderkvarnen söder om gården.
I en karta av Norrstedt från 1765 är vägen till Skarpgården ritad väster om mangårdsbyggnaden, i denna karta är ju vägen ned till Näsängen öster om mangården. Det troliga är att vägen flyttades och kan väl inte innebära att gården flyttade längre västerut. Återstår att forska i saken.

Uppe i nordväst ser vi Finby ström som benämns Sikvarpet och nedanom det Strömstorpet. I väster texten Finnby  Ägor  På  Denna  Sidan.

Invid vägen i bildens mitt Skarp mangård samt stall och fähus lite västerut.

De åkrar som finns invid kallas Storskiftad Åker.
Vi kan utläsa Hage i Persnäs samt Orrnabba Giälan

I stor text läser vi Persnäs Grändens Ägor och fortsätter, Taga  På  Denna  Sidan  Wid

Texten i träsket lyder: Glo Träsket som i afseende å 1650 åhrs Charta finnes afritad ansenligen igenlandadt och har gått tillsammans med Salt Sjön Swinö Sund hvarefter nu allenast befinnes ett dike. Likaså har samma Glo sträckt sig upp till Draghagarna.

I väster, Svinö Sund och bergsområdet benämns Svinö Skogen

Persnäs näsets sydligaste del som även i dag benämns Ginverka ser vi Gin Wärcka Wiken
Längt ut i området två sammanhängade öar som i dag benämns Svineör.

Känne Tecknens Uttydning
Dessa efter skrefne Åkrar och Engar Komma Persby, Persnäs, Träsk och Vivasteby till och äro Specificerade som följer:

S.  Nyängen kommer hela Byn till
T.  Enges utfjellar i Nyuängen til Matts Ers hemman i Wivasteby
V.  Enges utfjellar i Nyängen till Jakob Hanssons i Wivasteby hemman
W. Enges utfjellar i Nyängen herr Anders hemman i Wivasteby
X. Enges utfjällar i Nyängen til inlagde hemmanet
Y.  En Åker giela till hela byn
Z.  En Åker giela till hela byn
1.   En Åker giela till hela byn
2.   En Åkergiela till Matts Ers hemman i Wivasteby
3.   En Åker giela till hela byn
4.   En Åker giela till hela byn
5.   Humble Viken kommer hela byn till
6.   Sike varpet
7.   En Enges hage till hela byn
8.   En Åker gierda till hela byn
9. En åker Giela till hela byen
10. Näsängen kommer hela byn till
11. Enges Utfjellar till Matts Ericsons hemman i Wivasteby
12. Enges Utfjellar till jakob Hanssons hemman i Wivasteby
13. Enges Utfjellar till inlagde hemmanet
14. Enges Utfjällar till Herr Anders hemman i Wivasteby
15. En Åker täppa till hela byen.
16. En Åker täppa till hela byen
17. Korshagen till hela byen
18. Svijn ön kommer hela byn till
19. Enges utfjällar på Svijn ön till inlagte hemmanet i Wivasteby
20. Engen utfjellar tpå Svijn ön till Herr Anders hemmanet i Wivasteby
21. Enges Utfjellar på Svinön till Matts Ers hemmanb i Wivasteby
22. Enges Utfjellar till Jakob Hansson hemman i Wivasteby på Svin ön

Enligheten med det uti Konglige Landtmäteri Cansl. förvarade originalet intygar af
Stockholm den 12 Junii 1786
P Holmbrink
Öfver Directeur

Att förestående äro rätteligen afskrifvit efter det från Konglige Guvenör Landtmäteri Contorieet gifne Exemplar intygar
På Embetets vägnar
Ephraim Johan Granell

Av någon anledning fanns inte i dossiern notifikationerna för Persnäs mellan A och R, återstår att forska.

Det kan se till synes märkligt ut med dessa långa smala "Utfjellar" som de kallas, långa avlånga rimsor av tegskiften, men de hade troligtvis en väldigt stor betydelse. Vi kan se här huru Vivastebybönder han möjlighet att för olika ändamål inneha sådana landtungor ända ned till Gloområdet. Kanske för båtars drag ed, fiske, hö, löv och vasstäckt, vilket var oerhört viktigt denna tid då naturen var ganska barskrapad på grund av en omfattande djurhållning.

En intressant anteckning hittar i här i bildens vänstra hörn. Denna text är en berättelse om idfisket i strömmen och är en direkt avskrift av Hans Hanssons anteckningar från år 1650 där texten är:

Denne Strömen är kallad Finby Strömen. Hafwer i forntijden waritt godt idefiske. Och eny somlige åhr wankar wacker fisk.
Grannar till denna ström ähre Finneby, Wijvasteby, Persby, och Persnäs.

Skarpgården
Var låg den egentligen och finns husgrunderna kvar?

Då jag i dag besökte platsen tog jag en serie fotografier. Jag ville dokumentera den plats där den stora Skarpgården fanns i tiden. Den som fungerade som tings- och gästgivargård fram till år 1811. Gården tillhörde de gårdar som blev tvingade att flytta till Västra Saltvik efter den ryska annekteringen.

Jag parkerade bilen en bit ifrån nuvarande Bomarsunds gård. Där ansluter den gamla postvägen och jag vandrade in på den. Efter en bit mötte mig denna kännspaka vy. "Plattertallen" är dess namn. En tall som i min barndom på 1950-talet var grön och fin och som grabbarna hoppade upp i då de cyklade under den för dagens simtur i Simviken.

Jag vandrade vidare, blicken hela tiden mot marken ifall någon orm skulle slingra sig över vägen i det varma solskenet. Nu kände jag på mig att det började brännas. Här i närheten skall den finnas vår Skarpgård, detta enligt Granells karta.

In genom grinden, en blick till höger och där är det. Bara ett fåtal meter från grinden, precis som på Granells karta, på höger sida ser vi grunden till Skarpgården.

Jag stegade upp husgrunden och det blev ca. 25 + 7 meter, en rejäl byggnad. Men det behövdes säkert, det var ju en gästgivargård och här hölls fordom ting.

Bild av husgrunden från söder.

På Granells karta ser man i väster en bit ifrån mangården platsen för den stora ladugården och stallet.
Här ser man "paradinfarten" till denna. Platsen för huset var invid enrisbuskarna i bakgrunden.
Av grunden ser man just inga spår emedan dessa uthus behövde endast några grundstenar här och där för de understa balkarna.

Öster om ladugården fanns på kartan ett område liksom en teg inritat invid och detta framgår tydligt i naturen. Kanske för hästarnas behov sommartid och ett dike för att avskilja avföring och urin från gårdsmiljön.
Emedan gården var en gästgivargård behövdes ett stort stall för hästar och vagnars behov att vara under tak. Troligtvis var uthuset ca. 40 meter lång av vad man kan utläsa på kartan.

I denna karta fanns inte väderkvarnen inritad men i andra äldre kartor finns den en bit söder om gården, troligtvis på denna bergsplatå. Den flyttades senare troligtvis för att denna plats gav ingen vind från öster.

Denna grop markerar troligtvis gårdens jordkällare.

Den 17 november år 1811 flyttar Hovmästare Daniel Olofsson med sitt husfolk i den första kontingenten evakuerade till Bergö i Västra Saltvik.

En epok gick i graven och en ny skulle inledas.


Skjutit skarpt med kameran den 25 mars år 2017

Johan G. Granlund

Humlegården

Humle ( Humulus lupus)

Humlegården

Då man studerar gamla åländska skattläggningskartor från 16 och 1700-talet finner man överallt bland de pittoreskt inritade gårdarna med sina väderkvarnar även en humlegård. Dessa humlegårdar fanns överallt även på den minsta torpares lilla område. Man behöver inte vara så värst inbillningssjuk för att utlista vad denna produkt användes till, jo ni gissade rätt, för ölbryggning. Men vid läsning av denna artikel började jag misstänka en annan sak, var det enbart för ölbryggning man använde humlen och var det enbart humle man odlade där? Bedöm själv! På min näthinna fick jag plötsligt de Afghanska bönderna år 2007.

Då jag bläddrade i Familje Journalen av år 1868 fick jag se en intressant artikel som berättar om humlen och vi läser följande:

Bland de narkotiska njutningsmedlen finner väl humlen näst tobaken den vidsträcktaste användningen. Men härvid skiljer han sig från många af de öfriga narkotika väsendtligen derigenom, att han icke, såsom dessa, konsumeras för sig sjelf, utan i förening med andra ämnen, för hvilka han på samma gång tjenar som krydda. Han utgör en af de väsendtligaste beståndsdelarne i ölet.

Tillsättning af humle i maltdrycker synes ännu icke hafva varit bekant hos de gamla romarne, men deremot redan ganska tidigt hos tyskarne. Särskilta anläggningar för odling af humle, humlegårdar, humularice, omnämnas i Tyskland redan under första fjerdedelen af nionde århundradet. Öfverflyttad till de länder, i hvilka hans kultur och förbrukning nu uppnått en så förvånande höjd. Nederländerna skola hafva erhållit honom vid början af fjortonde århundradet, England 100 år senare. Men i det sistnämnda landet kom hans tillsättning i öl först med början af sjuttonde århundradet i allmänt bruk. Med öldrickningen, som från de germaniska folken meddelat sig åt alla kultiverade nationer på jorden, har också humleodlingen förskaffat sig inträde öfverallt, och den underkastar sig allt större sträckor mark. I Storbritannien förbrukas årligen inom 40 millioner skålpund humleblommor, det är vid pass en tredjedel mer, än hvad tobakskonsumtionen der uppgår till.
Humleplantan, vi mena icke den i skogame vildt växande, hvilken äfven såsom prydlig klängväxt uppdrages i trädgårdsanläggningar, utan den kultiverade, som visserligen härstammar från den vilda humlen, är till sitt utseende tillräckligt bekant. Hennes odling fordrar en ganska god, särdeles djup jordmån, och hon trifves bäst i soliga sydliga eller vestliga lägen, som icke äro för mycket utsatta för de skarpa atmosferiska förändringame, frost, dimma, vindar etc. Humlen är en slingerväxt, och fördenskull måste för hans utveckling tillräckliga stödjepunkter erbjudas honom. Humlegårdarne erinra genom sina klätterstänger, af hvilka hvardera alltid tjenar flera plantor till stöd, i viss mån om vingårdarne och gifva med de sväfvande bladgirlanderna, den saftiga grönskan och de yppiga blomdrufvorna en behagfull anblick.
I blomhängena består den användbara delen, och humleskörden infaller derföre vid den tid, då dessa hafva uppnått sin fullkomligaste utveckling, för humleländerna är den af lika så stor betydelse som vinskörden för Rhentrakterna. De nyplockade blommorna hafva en kryddaktig, narkotisk lukt, som härrör af eteriska och hartsartade beståndsdelar. I synnerhet är det tvenne ämnen, som här särskolt framträda och hvars rikliga eller mindre rikliga förekommande bestämmer humlens godhet och värde.

Det finnas i det så kallade humlemjölet (lupulinet), hvilket såsom ett gult, af idel små korn bestående damm låter afskaka sig från de torkade blomhängena. Hos goda humlesorter utgör dess mängd stundom sjettedelen af blommornas vigt. Humlemjölet består af små hartskorn, som blott till en ganska ringa del äro lösliga i vatten, de hafva en angenämt besk smak och verka i ringa qvantiteter, liksom narkotika, lugnande på nerverna. I alkohol upplösa de sig nästan till hälften af sin vigt, och denna deras lösliga beståndsdel är ett rödgult, genomskinligt harts af ganska aromatisk, men icke besk smak. Humlebeskan innehålles i lupulinets öfriga beståndsdelar, der bredvid uppträda äfven garfsyra och en egendomlig, flygtig olja. Humlens beståndsdelar göra ölet icke blott kryddaktigt och narkotiskt, de hafva äfven det egondomliga inflytandet, att de afbryta dess jäsning och tillförsäkra det en viss qvantitet socker, som ej förvandlas i alkohol, och äro i detta hänseende rent af nöfvändiga tillsatser.
Såsom ersättningsmedel för humlen begagna samvetslösa bryggare ett stort antal ämnen, hvilka användas dels får den beska smakens skull, dels med anledning af sina narkotiska egenskaper, ehuru intet enda af dem förmår frambringa humlens angenäma verkningar, ja många verka till och med rent af skadligt på organismen.
Ja, så långt denna intressanta artikel.

I mitt huvud börjar det gå runt redan bara av att läsa denna artikel. Har vi här en del av förklaringen till gångna tiders häxbål och vidskepelse. Såg dessa berusade människor syner som de sedan berättade vitt och brett om? Djävulsdansen i Bomarsund, vad var det egentligen för fest? Berusade man sej med detta medel inte bara genom öldrickning eller efter ett bastubad. Ingick detta odlande i ett större rusmedelsperspektiv som i dag är tämligen outforskat?

Johan  Granlund