Visar inlägg med etikett Djävulsdansen på Skarpans. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Djävulsdansen på Skarpans. Visa alla inlägg

tisdag 27 december 2022

Djävulsdansen i Bomarsund - tre ihopblandade skrönor

 

Har jag hittat självaste djävulen och den dansande prästfrun i Bomarsund?

Läs denna historia och jag lovar, ni kommer att börja fundera!






 Georg August Wallin, Arabienfararen, äventyraren, kraftkarlen, musikern, dansören och kvinnotjusaren,  uppväxt i Tosarby på kronofogdebostället och i Berg. Våren och sommaren 1835 finns han på sommarvistelse i Sund och Saltvik. Börjar fria med Saltviks prästfru Selma Olin och går i slagsmål med kapellanen. Ärendet går till tings men avbryts då en stor penningsumma överlåtes. Men ryktena går vidare om tilldragelsen och detta är med största sannolikhet fröet till det som senare skulle bli den omtalade djävulsdansen. En oskyldig sjubarnsmor med hemmavarande dibarn, prostinnan Agata Sipelius får bära hundhuvudet för denna skröna och detta drama uppspelas som opera i Mariehamn sommaren 2022. 





Selma Olin, 21 årig kapellanhustru i Saltvik, är hon den dansande prästfrun?




Husgrunder i överste Grunths trädgård i Bomarsund, dåvarande Skarpans.

I denna gård skall enligt guiden Holger Eklund den sägensomspunna dansen inträffat den 3 augusti år 1842. Han är dock ensam om denna plats och tidsangivelse.




Djävulsdansen, här oljemålning år 1976 av Tage Wilén.

Ingår i boken Bomarsund, det ryska imperiets utpost i väster sidan 54

Bildtext: Mest berömd av alla tillställningar i Skarpans är den som gått till eftervärlden som "Dansen i Bomarsund" eller Djävulsdansen. 

Djävulsdansen har inspirerat till både teaterpjäser och konstverk. 




I boken "Finlands svenska folkdiktning" som återfinns i flera utgåvor under titel Sägner, finner man många insamlade folklivsberättelser från hela Svenskfinland samt Åland. 

Den sägen som dock slår alla rekord i antal är "dansen med djävulen". Då man går igenom alla insända bidrag i detta ämne ser man att en dans med djävulen finns i flera tiotals versioner runtom hela Svenskfinland ja till och med ifrån Sverige. 

Gemensamt för dem alla är att en präst kom och drev ut denne djävul. Ibland sögs han ut genom ett borrhål i fönsterlisten, ibland försvann han som en hund och någon gång hade han en hästhov eller bockfot. 

Man måste faktiskt berömma ålänningarna som fått sin saga förevigad i tre olika teaterföreställningar samt en opera, senast på Alandica på Åland år 2022! 

Denna bloggdirektör har haft som vana att vrida och vränga på olika historiska händelser på Åland och ofta ifrågasätta den allmänna berättelsen. Nu har jag kommit till den slutsatsen att Djävulsdansen i Bomarsund är en historia som är sammansatt av minst tre, ja kanske flera olika händelser runtom på Åland. 

Det är dansen på Arrestgårdsholmen eller Bodiscos holme i Skarpans, Supgillet i Hammarland och Hunden i bondstugan på Hindrikas i Näfsby. Man har dessutom fått tre stycken prästfruar från Saltviks prästgård indragna på de anklagades bänk genom att inte nämna den exakta tiden för dansen, ej heller platsen, förutom guiden Holger Eklund som påstår att den skedde den 3 augusti år 1842. Han är dock ensam om denna tidsangivelse. I och med denna notering drar han in prostinnan Agata Sipelius emedan Karl Sipelius denna tid var kyrkoherde i Saltviks församling. Han får en då varande småbarnsmor med hemmavarande dibarn att vara karltokig och danssugen.




Insändare i tidningen Åland den 4.10.1931 under signaturen Mulle.

Denna insändare fick mig att forska i denna danstillställning. I fem spalter målas tillställningen upp och signaturen påstår att det är Saltviks dåvarande prästs hustru som är den dansande damen. 

- I natt skall det dansas såsom det aldrig dansats på Bomarsund!

- Synd om den, som älskar livets nöjen! Stackar den, som älskar dans och fester, men som i oklok kärlek förenat sitt liv med en kyrkans man en djup föraktare av all världens fröjd och gamman. Gråt ej, ty nu är det för sent att gråta! Alla andra ha ju redan farit till dansen på Bomarsund. Men hon allena måste sitta hemma, och därför gråter hon, den vackra prostinnan.

Ja så fortsätter artikeln spalt upp och spalt ned. Prostinnan, prostinnan och prostinnan! Men vem kan denna Mulle vara? 




Den 3.11.1931 får samma signatur Mulle in sin insändare i Hufvudstadsbladet 

Nu skulle tidningarna runt hela landet, ja även i Sverige, i över tio års tid fyllas med artiklar om denna Djävulsdans.





Den rikssvenska tidningen Allas Krönika 29.5. 1932 Axel Danielsson "Den Fridsamme"




Dansen på Bomarsund - en underlig sägen från Åland, artikel av Axel Danielsson "Den Fridsamme" den 29.4.1941





"Den fridsammes" Axel Danielssons svar på Mulle artikel

En som läser dessa insändare är Tranviksjournalisten Axel Danielsson. Han besvarar ovanstående artikel den 21.5 året därpå. Danielsson återknyter så till den intervju han haft med en åldrig dam vars moder arbetat hos överste Furuhjelm vid Bomarsunds fästning. Hon hävdade bestämt att prostinnan var Saltviksprästen Sipelius hustru. 



Den fridsammes andra svar i insändare till Åland den 1.6.1932

Författaren kommer här fram till att det är fel kvinna som är utpekad. Han anför här fakta som tyder på att det är kyrkoherdehustrun Magdalena Forsström som är den utpekade dansösen. En kvinna i fyrtioårsåldern och tvåbarnsmor. Kyrkoherde Forsström kom in på Saltviksarenan år 1945 och var där under hela tiden även efter kriget 1854.

Danielsson redovisar även de insända berättelser som insänts till Finlands svenska folkdiktning där det omtalas att en pastorska "F" skulle dansa bra och gärna och plötsligt finns djävulen i salen och undrar vem som dansar bäst. Enligt honom är det frågan om kyrkoherde Forsströms hustru. Han menar att den åldriga kvinnan har förväxlat prästfruarna delvis  igenom att de hade samma binamn, Sophia.

Djävulsdansen har så fått nytt liv efter att i decennier har gått från mun till mun och blommar åter upp på 1960-talet då prosten Nyman står som upphovsman till en teater som hålles på Notvikstornets plan i Bomarsund år 1969.




Åländsk Odling år 1994, sid 123 intervju med Holger Eklund som berättar om Djävulsdansen

Jag vill här återge en del av vad Holger Eklund berättar för bokens redaktör.

- Då en garnison soldater avlöstes av en ny från Sankt Petersburg, brukade man hålla en fest. Den här gången skulle det vara maskerad på överste Grunths villa, som var stor och passlig för detta ändamål. Flickor och pojkar från bygden omkring var inbjudna. 

- Den 3 augusti 1842 då dansen ägde rum, fanns ingen adel på våra kungsgårdar och herresäten utan det var prästerskapet som var dåtidens ståndspersoner. Dessa var inbjudna men hur det var den här kvällen 1842, så var det ingen av de åländska prästerna som var hågad att komma till Bomarsund och dricka champagne och vodka. men däremot en prästfru, Saltviks unga prostinna Agate. Hon var 23 år yngre än sin man Karl Detloff Sipelius, och att bo på en prästgård tillsammans med en så gammal man var inte alltid så roligt för en ung kvinna som Agate. Hon gick ofta på de tillställningar som hölls nere på Skarpans. Hennes man vill dock inte att hon skulle fara till Skarpans den här kvällen men Agate tog ingen notis om mannens förmaningar.

(Jag lämnar nu avsiktligt bort hela stycket om dansen som de flesta redan känner till men som Eklund beskriver innehåller den alla de klassiska momenten, den stilige dansören, han hade bockfot, han försvinner i skepnaden av en hund, spelmännen spelar så de blir invalidiserade och fiolerna spelar av sig själv) och fortsätter:

- Året därpå (1843) tog Karl Detloff Sipelius avsked från sin kyrkoherdetjänst i Saltvik det blev för mycket prat i bygden om den märkliga dansen som hans hustru hade varit med om. Själv gick har ur tiden sex år senare, men hennes händer blev bakvridna och fötterna som kavelstockar. 

Vi skall då ta en liten titt i Saltviks kyrkböcker och vi skall se att:

Karl Detloff Sipelius var född år 1887 och blev kyrkoherde i Saltvik år 1822. Han dog den 3 januari år 1843 alltså exakt fem månader efter den påstådda dansen och inte sex år senare som Eklund påstår.

Karl Detloff Sipelius kära hustru var Agata Sophia Sipelius född Andströmer den 31.5.1810 och död den 8.3.1882 i Nådendal.

Familjen Sipelius hade vid danstillfället sex små barn varav två av dem i diåldern, De hade mist sitt första barn. Den äldsta av dem var nu sju år och den yngsta av dem var blott åtta månader vid danstillfället. 

Axel Danielsson omnämner i en av sina artiklar år 1932 att han erhållit ett brev av fru Sipelius dotterson, en apotekare i Vasa, som helt frikänner sin mormor ifrån denna beskyllning. Han framhåller att hon hade levt ända fram till år 1882 och långt inpå sin ålders höst hade hon sysslat med trädgårdsodling i Nådendal och att hennes fingrar trots det var mycket välhållna samt att om denna dans har hon aldrig omtalat.

Att hon som guiden Eklund skriver skulle vara ung är en sanning med modifikation emedan hon vid danstillfället var 32 år gammal.

Jag anser att det är fullkomligt omöjligt att den dansande prostinnan var Agata Sophia Sipelius. Att en prostinna lämnar sina sex små barn och far 15 kilometer denna tid för att dansa? Nej glöm det!

Alternativ två av de tre prästfruar som regerat på Saltviks prästgård är Magdalena Forsström född Stadius

Ulrik Magnus Forsström var född 4.7. 1796 i Kimito och dog 23.5. år 1873. Han tjänstgjorde först som kaplan i Geta 1832 och som vicepastor därstädes 1837 samt pastor fram till 13.6.1843. Därefter anställdes han som kyrkoherde i Saltvik från 1845 och var som sådan där fram till 1855. 

Ulrik Forsströms kära hustru var Magdalena Sofia Eliasdotter född Stadius och gift Forsström. Hon var född den 11.5. 1800 och vid det påstådda danstillfället 42 år gammal.

Frågan är då, har den pigga åldriga sageskvinnan som Den Fridsamme intervjuade år 1932 blandat på prästfruarna i prästgården emedan båda hette Sophia som binamn? 

I boken om Bomarsund av Örjans, Skogsjö och Robins, ser vi under kapitlet Djävulsdansen att denna kunde ha inträffat på senare delen av 1840-talet. År 1849 gifte sig den åldrande kommendanten på fästningen, Bodisco, med en 20-årig skönhet och denna tid hölls våldsamma fester i hans bekantskapskrets och dessa fester och danser försiggick oftast på Arrestgårdsholmen även kallad Bodiscos holme. 




Rysk karta över området för bygget av "Ålands befästningsverk" i Skarpans.

Bomarsunds fästning på Åland

I bildens mitt ser vi Arrestgårdsholmen som då var en enskild ö men i dag är uppgrundad.

I boken "Kring Bomarsund" av Martin Isaksson finns omvittnat en berättelse som säges vara från äldre tid. Det är folklivsforskaren Lennart Renvall som personligen hörde folk i Sund berätta om en "egendomlig djävulsuppenbarelse" som skulle ha inträffat i gamla tider på en holme där ungdomen brukade roa sig med dans. Här återkommer då de vanliga händelserna som finns i alla tidigare insända berättelser, det var Hin håle som dansade och hastigt försvann då prästen kom dit. 

Även professorn i folkmusik Vördåbördige Otto Andersson hade i tiden hört en liknande historia berättar Isaksson. Här omtalas prästfrun ifrån Saltvik utan namns nämnande. Isaksson berör också frågan om huru Emil Lindström skulle värvarat som spelman men finner det märkligt ja egendomligt att denne dagbokstecknare inte dör denna tid nämner ett ord om någon dans i boken "Svensböledagboken".


Men vem var då den dansanta damen som dansade så att blodet stänkte runt skorna? Den allmänna berättelsen är att det var en prostinna. Men vilken av alla prästfruar? Det finns en prostinna, en  kyrkoherdehustru samt en kapellanshustru  som bott i Saltviks prästgård och två av dem råkade heta Sofia. 

Den kände journalisten Axel Danielsson hittade år 1932 en åldrig sageskvinna i Sund. Denne nu till åren komna vithåriga dam påstod Danielsson vara mycket klar i knoppen som förklarade med livliga rörelser hur denna dans gick till och sade hon: Detta har min mormor berättat som arbetade i Skarpans, hos platsmajor Fagerholm denna tid, så det är fullkomligt sant. Hon sade med eftertryck att det var prostinnan Agata Sofia Sipelius ifrån Saltvik och att dansen skulle skett i början av 1840-talet. 

Denna Agata Sophia Sipelius var född Andströmer.  Men, men, de insända bidragen till Finlands svenska folkdiktning berättar om en "pastorskan Forsström" och en annan "pastorskan F". Vad då F? Är det i alla fall Maria Sofia Forsström född Stadius? 



I Vasabladet av den 14 juli år 1935 ingår en lång artikel av Axel Danielsson signaturen Den Fridsamma.

Balen på Bomarsund eller Hin ondes dans med prästfrun.

I insändaren refererar Danielsson till det brev han fått av en österbottnisk apotekare som var dotterson till prostinnan Agata Sophia Sipelius. Denne säger: Då man i historien låter påskina att den dansande damen i Bomarsund i sitt återstående liv var invalidiserad med sjukdom och vridna händer så måste vi låta Agata bli fri ifrån detta! Jag kan inte påminna mig att hon haft något fel på händerna. Vad gumman däremot hade var lite långa och förnäma fingrar och händer. Jag vill nästan tro att det var Magdalena Sophia Forsström som var den dansande prästfrun. Slut citat.


En annan prästfru som kunde komma ifråga var kapellanhustrun  Selma Lovisa Olin? Hon skulle ju finnas i Saltviks prästgård åren 1835-1838. Selma var en dam som hade "karltycke" och som enligt en författare våren och sommaren år 1835 uppvaktades av den sedermera världsberömda Arabienfararen Georg August Wallin. Wallin var bördig ifrån Sund Tosarby/Berg. Under detta år skulle han finnas på Åland som guvernant för en professorsson ifrån fastlandet. 

 Denne Wallin hade i sin tur ett stort och hungrigt "kvinnotycke", och han dansade mycket bra, musiker som han var. Dessutom lång och stilig, mörkhårig, rak rygg och lång näsa!



Georg August Wallin, Arabienfararen som uppvaktade kapellanhustrun Selma Lovisa Olin år 1835

Spelade han rollen som Djävulen? Ja, mina teorier för starkt stöd i denna bok  "Alldeles hemlikt" författare Sofia Häggman.




I denna bok finns den beramade kärlekshistorian mellan Wallin och kapellanskan i Saltviks prästgård omtalad. Längre fram i denna artikel framlägger jag nya rön angående den s.k. djävulsdansen.


Tillbaka till Saltviks prästfruar

Om vi synar de tre alternativens familjeförhållanden kan vi i Saltviks kyrkböcker läsa samt på nätet läsa följande:

Agata Sophia Sipelius född Andströmer var född år 1810 och död år 1882 i Nådendal. I kyrkboken står att Agata avled i Saltvik Kuggböle men detta lär inte stämma enligt hennes dotterson.

Gift med Karl Detleff Sipelius född år 1787 och död den 3 januari år 1843 i Saltvik, kyrkoherde i Saltvik från 1822, gift med Agata år 1830. Agata och Karl hade 7 barn

Carolina född 1832, Euphrosyne född 1834 (död 1835),  Mathilda född 1835, Carl född 1837, Henric född 1838, Hilma född 1840 Ernst född 1841

Alltså den vildsint dansande Agata Sipelius är pådyvlad berättelsen att det var hon som dansade en sommar i augusti år 1842 i Bomarsund med djävulen långt in mot nästa dags morgon tills prosten Sadelin från Hammarland fick ut djävulen. Hon skulle i Saltviks pastorsgård lämnat sex små barn varav den då äldsta i sjuårsåldern och de två yngsta i diåldern dvs. i 2 års respektive 8 månaders ålder. Mor Agata var vid tillfället (om dansen skedde i augusti 1842) 32 år gammal och ingen ungdom längre. Det säges i en av drapaförfattarnas alster att den dansande prostinna skulle varit i 20-årsåldern.

I mitt tycke helt osannolikt, stämmer inte! Till råga på allt var hennes man troligen svårt sjuk emedan han avled den 3 januari 1843, alltså året därpå. Har dramaförfattare ingen lust eller möjlighet att kontrollera sanningsenligheten före man skriver en sådan drapa? En av författarna formligen satt på kyrkböckerna.

Det tredje alternativet för danserskan på Skarpans är kapellanänkan på Saltviks prästgård, Selma Lovisa Olin. Hon var vid danstillfället 28 år och passar i det avseendet bäst av alla tre uppräknade.

Pastor Karl Johan Olin född den 12.5. 1800 och död den 20.5. 1838 Kaplan i Saltviks församling åren 1835-1838. Gift med Selma Lovisa Olin (sitt andra gifte) Selma var född år 1814 och död år 1902. De hade en son Karl Edvard Olin född den 10.7. 1838. Således dog fadern lite över en månad innan han föddes. Kaplan Olin hade tidigare varit gift med en Gustava Abrahamnsdotter född 1803 och död 1883.

I boken om August Gustav Wallin den kände Arabienfararen bördig från Tosarby i Sund omtalas en intressant händelse. Wallin hade midsommardagen år 1835 fått i uppdrag att predika i Saltviks kyrka. Vilket han gjorde med bravur. Vid tillfället hade han en kärlekshistoria med församlingens kapellanänka Selma Olin och i boken om Arabienfararen August Gustaf Wallin, finns omtalat att även hans kamrat hade vid ett bärplockartillfälle vänslats med henne i skogen. Frågan är då, är det denna händelse som är fröet till hela storyn om Saltviks prästfrun fått sin begynnelse. Det kan ju inte i bygden varit ovetandes om dessa tilldragelser vilka folk i alla tider dragits som flugor intill. Kapellanänkan var ju vid denna tid i 21- års åldern och yngst av alla dessa pastorsfruar som kommer ifråga. Dvs. ifall dansen var år 1835.



Här nedan refererar jag till de insända bidragen om Djävulsdansen som ingår i Finlands Svenska Folkdiktning II Kulturhistoriska sägner.

No 820/1

Sadelin räddar kvinnan från den onde

I Hammarland var en gång en klubb ( de kallades "klubbar" då för tiden), och där var mycket herrskap. De dansade och spelade, och på en läktare sutto fyra musikanter. Så kom där in en fin herre och frågade vem som dansade bäst av fruntimren, och en prästfru - hennes man hette Forsman och var från Finström - steg fram. Herrn började då dansa med henne, men bäst det var, såg någon, att han hade en hästhov på ena foten. Se han kunde inte förvandla båda. Musikanterna tystnade, men fiolerna spelade av sig själva, och herrn dansade, så att bloden kom i skorna på prästfrun. Det bar då efter prosten Sadelin. Somliga säger att han då var med på klubben. Och när han kom blev det likasom en träta. Herrn sade: Du har supit dig full du, men prosten sa: det var i min ungdom, men nu gör jag det inte mera. Och till sist måste han håle fara ut genom ett litet hål, som prosten stack i fönsterblyet. 

Ahaa, men var det inte fyra spelmän på dansen i Skarpans, här spelar dom nu i Hammarland! Svensbölebonden Erik Lindström säges av guiden Eklund ha anat oråd och gick hem vid sjutiden. Men den fiol han hade doftar ännu Skarpans.



Djävulsdansen i Bomarsund, målning av Tage Wilén år 1976.

Bilden tagen ifrån Boken om Bomarsund.

No 820/2

Hela tiden de byggde Bomarsunds-fästning, regerade den onde där. En gång var på ett ställe i närheten en dans, och så kom den onde dit och var så fin herre och begärde en kvinna med sig att dansa, och så började de. hon var brud då och var tjugo år gammal. Två fiolspelmän vore där, och de slutade inte att dansa. Då slutade de att spela, men det spelade bara av sig själv, och de att dansa. Då det inte slutade att spela och dansa, slogo de fiolerna sönder, men det spelade bara, och de fingo dansa. Sedan började folket höra efter prästen, och det kom två, men de fingo intet till väga. De dansade bara. Så var det att spänna hästar före, så mycket de hade, och ut att söka andra präster. De kommo till den tredje prästen, och han kom och fick dem att sluta. Bruden var då blå i armlederna och vristerna. Den samma kvinnan var nittio år då jag för fyra år sedan (från 1915) var till Åland.

- Jaha, men sägnen talar om fyra fiolspelmän varav en stor bas, spelad av Matte Movallsson. Basen var så stor så två man måste bära den!

No 826

Prosten Sadelin fördriver den onde. En julafton hos Hindrikes i Näfsby var bonden full och svor och gormade. Då kom det en stor svart hund och lade sig under bordet, och ingen fick honom ut. De måste då skicka efter Sadelin, och han läste ut honom men efteråt tog bonden livet av sig.

Ifrån dessa minst tre insända bidrag har så kokats ihop en historia som i dag kallas för Djävulsdansen i Bomarsund. Efter tre generationer hinner minnen blekna och pratet går från hon till han i hundratals omgångar. Så är nog fallet med denna historia.


I arbetet med denna artikel har mina tankar gått än hit än dit. Som ni sett så väcktes tanken att ingen av de två först omtalade prästfruarna kan komma i åtanke som den dansande unga prästfrun utan det måste varit den 21-åriga Selma Olin det handlar om. Orsaken till denna min bedömning är att jag fått ett intressant flankstöd i mina teorier. Av en tillfällighet hade jag gjort en titt än en gång i boken "Alldeles hemlikt" som behandlar den sedermera världsberömde Arabienfararen, August Gustav Wallins bravader i sin hembygd Sund och Saltvik våren och sommaren år 1835. Bokens författarinna är Sofia Häggman. 

Såhär skriver Häggman situationen. Det var möjligen avundsjuka gentemot prästfruarna, som inbjöds till de fina ryska danserna, som låg bakom det mer kända ryktet om den så kallade Djävulsdansen på Bomarsund. Berättelsen finns i olika varianter, men alla går ut på att djävulen själv, utklädd till fin kavaljer eller främmande officerare kom in på en dans som skall ha ordnats i Skarpans. Där frågade han efter den kvinna som var vackrast och bäst på att dansa. 

Nå vad har då denne August Wallin för samband med djävulsdansen? 

Jo för att det var han som troligtvis spelade djävulen och det utvalda offret var kapellansfrun ifrån Saltviks prästgård Selma Olin som var bytet. Detta år var Selma 21 år gammal och just inkommen med sin man kapellanen Karl Johan Olin till Saltviks församling. Som jag tidigare omnämnde i artikeln erbjöds August Wallin att predika i Saltviks kyrka midsommardagen 1835. Detta gjorde han med bravur och i den då 13-årige pojken William Lagus senare utkomna memoarer (Wallin var hans privatlärare) tänkte han då att denne man borde bli präst, men då han såg hans leverne denna sommar ändrade han hastigt åsikt. 

Wallin hade under våren anlänt med professor Lagus son William till Åland, sitt sommarparadis, och tar i land i Bomarsund. Wallin som först hade tänkt bosätta sig i barndomshemmet kronofogdebostället i Tosarby ändrar hastigt åsikt om detta och flyttar i stället in till Haga kungsgård där han hade nära släktingar. Här finns även han barndomskompis Kalle von Hartmansdorff som var i samma ålder som honom själv.

Jag har i min bloggartikel om August Wallin omnämnt att han var en slagskämpe som hastigt tog till knytnävarna i trängda lägen. Detta hans levnadssätt kom fram denna sommar och vet ni mot vem, jo kapellanen Karl Olin. Om denne gick ryktet att han fuskade i kortspel och detta låg i bottnen i vad senare hände. Wallin tog fram nävarna och pucklade upp kapellanen och hjälp fick han av kamraten Kalle von Hartmansdorff. 

Men än ännu var den episod som föregick slagsmålet. Den då unga prästparet och kompisarna Kalle och August hade gått till bärskogen i Rangsby. Vid ett obevakat tillfälle avgick prästfru Olin och Wallin avsides och vänslade bakom buskarna ett tag. De återkommer för bärplockning men efter ett litet tag går även Kalle avsides med fru Olin. De vänslades bakom buskarna men då fattar kapellanen misstankar. Han överraskade dem bakom buskarna och det blir "in ipso facto". Efter det får Kalle en örfil. Nu händer det hemska för kapellanen går till polisen och anmäler det hela. Saken var på väg till tingsförrättning för misshandel men med största sannolikhet erbjuder pappa Hoffmansdorff Olin en summa pengar och saken förföll.

Däremot förföll saken inte i folkmun. Hela bygden omskakades och fru Olin fick en lösaktighetsstämpel som omtalades under lång lång tid.  

Sofia Häggman berättar i sin bok att under sin åländska sommar 1835 hade Wallin alla möjligheter till ett intensivt nöjesliv. De ryska balerna utgjorde bara en del av ett intensivt program av danser och andra tillställningar. I ett av breven skriver professorssonen Lagus hem till sin mor: Här på Åland äro de som vore de galna med sina danser ty herr Wallin och jag har varit på fyra danser redan. 

Vid sidan av de magnifika balerna och andra tillställningar som ägde de rum i prästgårdarna och överklassens hem ordnades på Åland även "dansstugor" bland allmogens ungdomar. 

Den unga pastorn Olin avlider hastigt i januari år 1838 och Selma flyttar ifrån orten till Åbo och föder där ytterligare barn. Enligt prosten Ahlgren därstädes skulle Selma genomgått absolvation dvs. fått synders förlåtelse av prosten. Hon fick således inte krokiga fingrar som skrönan omtalar utan dåligt samvete för sin lösaktighet som var omvittnad. Enligt uppgift skulle han haft ett fördelaktigt yttre och om detta kan man här göra en bedömning.




Selma Olin, med största sannolikhet den dansande prästfrun i skrönan om Bomarsundsdansen år 1835 och dansören var äventyraren, kvinnotjusaren och Arabienfararen Georg August Wallin. På hösten återvänder han till Helsingfors, men ryktet om denna sommaren med Selma lever sitt liv i Sund och detta drama Djävulsdansen spelas upp i en opera på Alandicas scen i juni år 2022.


Dansat ut i Godby den 27.12. 2022


Johan G. Granlund

onsdag 4 september 2019

Djävulsdansen "på Bomarsund"





Djävulsdansen
Oljemålning av Tage Wilén 1976


Denna bild illustrerar en händelse ifrån bomarsundstiden och föreställer djävulen i klädnaden av en ståtlig dansör som är i färd med att dansa ihjäl en stackars prästfru. Vi ser den ditkallade hammarlandsprosten Sadelin samt två av de fyra spelmännen som spelade så att blodet trängde ur ur vänstra handens fingertoppar. Ja så är berättelsen när vi är inne i "Det glada 1840-talet" i Skarpans som man då benämnde området.

Då jag för en tid sedan i dagspressen, närmare bestämt den 22 augusti 2019, läste om att ett entusiastiskt gäng ämnar sätta upp en opera om händelsen beslöt jag att titta lite närmare på vad det egentligen var fråga om. Jag har ju ända sedan barnsben hört talas om detta och berättelsen har levat i folkmun i min hemby Finby som är grannby till Bomarsund och fästningsområdet.





Artikel i tidningen Åland
Djävulsdansen blir opera 2022

Djävulsdansen sattes ju upp som sommarteater år 1970 och uppfördes inom Notviksbasens murar strax intill huvudfästningen i Bomarsund. Den sattes ytterligare upp som teater och spelades i den gamla telegrafen "Stansn" på Prästö.

Vad finns det då skrivet om händelsen och vad stöder teorin om att det var en djävulsdans? Jag har i min bokhylla ett antal böcker och tidskrifter som kan ge ledtrådar och bringa klarhet i alla de olika uppgifterna som stundom motsäger varandra. Var det verkligen prostinnan Agata Sophia Andström-Sipelius som var objektet för den dansande kavaljeren eller var det en annan prästfru Magdalena Sofia Stadius-Forsström det var frågan om? Har här skett en förväxling mellan prästfruarna som Agata Sipelius fick bära hundhuvudet för hela livet tills hon dog i Nådendal år 1882?

Vid genomgång av till  publikationen "Finlands svenska folkdiktning II" insända skrönorna skall det visa sig att denna typ av berättelse återfinns i hela Svenskfinland och i slutet av denna blogg kommer jag att publicera en del av dem.
Min teori är att vid denna tid uppstod olika religiösa samfund som alla hade det gemensamt att skrämma de unga flickorna bort ifrån dansbanorna alldeles som man även skrämde barnen med "brunnsgubben". Dansen och i synnerhet valsen var djävulens påfund och fiolerna hans instrument. Senare tillkom även dragspelet i hans orkester.

Men vi skall se vad "Den fridsamme" redaktör Axel Danielsson på tidningen Åland har kommit fram till.





Tidningen Åland av den 14.10. 1931

Till tidningen inkommer en insändare benämnd "Dansen på Bomarsund" med signaturen "Mulle"
På redaktionen sitter den då rutinerade sundsbördige redaktören Axel Danielsson och läser vad där står. Texten är lyrisk och mycket omfångsrik, insändaren upptar en kvarts tidningssida. Vi får läsa hur livet var  i Skarpans denna tid. Att rubriksättaren använder "på Bomarsund" i stället för i Bomarsund visar hur man redan då såg på händelsen, ett spektakel och en teater, ja man säger ju på Broadway, på Dramaten, på Folkan osv.

- Men innanför fästningens murar sover man ej. Där brusar livets sorglösa ström. Där flödar vinet i glada lag, där ljuda skratten. Ty i natt skall det bli bal, en stor bal, till vilken även alla ståndspersoner från Ålands bygder blivit bjudna. Och i natt skall det dansas såsom det aldrig förr har dansats på Bomarsund.
- Men hon allena måste sitta hemma, och därför gråter hon, den vackra prostinnan.
- Oo nu börjar dansen och jag får inte vara med, det passar ju inte för en prostinna, gråter hon!
- Jag beklagar den dag du kom som prostinna till detta hus säger prosten!
- Men följ då ditt hjärtas maning och far till dansen på Bomarsund!
- Jag vill inte ställa mig i vägen för ditt hjärtas lycka säger prosten, halvgråtande.

Det höres ett sorl genom balsalens vimmel. - Nu kommer hon, prostinnan! Höga leverop och rödvinsglasen höjes mot taket. Utan henne har vinet ingen smak, hon är vacker hon är ung.
Skål för henne, skål för den vackra prostinnan!

Mitt i karlskocken står han den vackra och ståtliga okände gästen.
- Kan någon av herrarna säga vem av damerna dansar bäst här ropar han?

Då pekar alla på prostinnan. Han bjuder upp henne och nu följer en dans som aldrig har dansats på Åland förr. Men ensamma får de dansa för alla vill se det vackra paret. Nu dansar de snabbare och snabbare och spelmännen ökar takten, de kan inte sluta.

Efter en lång tid börjar folk undra vad som sker. Skall de aldrig sluta? Spelmännen försöker sluta men det går inte. Man skär av fiolsträngarna men musiken fortsätter. Hans arm runt hennes midja är som en stålarm. Folket blir som förlamat, vad skall vi göra? Det här är ju rena helvetet! Skjut honom ropar någon! Kan ni se på hur han dödar en kvinna! Ni stolta krigsmän från Petersburg gör någonting!

Nej mäktigare män än ni behövs här, endast en myndig präst kan göra något. Var är prosten? Man sänder bud till sundsprästen men han vågar inte komma. Man rider i sporrstäck till Saltviks prästgård och det visar sig att prosten Sipelius redan är på väg till Bomarsund. Väl inne i danslokalen förlorar mörkrets furste sin makt. Han kastar den halvdöda kvinnan till golvet och försvinner i skepnaden av en hund.
Ja, så lyder i korthet denna berättelse av signaturen "Mulle".
Denna insändare skulle bli startskottet till det vi har i dag, den omtalade Djävulsdansen.
Och det var här det började gå fel och sagesmännen kom in på fel spår.






Redaktör Axel Danielssons skildringar av livet i hemsocknen Sund

Insändaren får redaktör Danielsson att fundera. Var det verkligen så här det gick till? Jag måste nog taga reda på mera funderar han. Och det gör han med besked.
Den 21 maj år 1932 kan vi läsa följande artikel med rubriken:
Dansen på Bomarsund. Vad en gammal Ålands-dam har att berätta.
(Damen hette Lovisa Lindgren och hennes mor Maria som kallades "gamla Baba" och dog 1909)

Redaktör Danielsson skriver bland annat.
- Berättelsen om balen har fortlevat från generation till generation, varför det kan vara förklarligt att enskilda detaljer i det påstådda händelseförloppet i någon mån variera i våra dagar.

Undertecknad var för någon tid sedan i tillfälle att sammanträffa med en mycket till åren kommen dam, vars moder var bosatt i Bomarsund. Hon berättade livfullt om den av Mörksens furste gästade balen och gjorde gällande att berättelsen i tidningarna i grundväsentliga detaljer avvek från vad man i tiden ansåg vara sanningen om själva tillgången.

Redaktören hänvisar så till en artikel som skildrade bomarsunds-balen och som hade ingått i Finlands svenska folkdiktning II med rubriken Djävulen och det skulle visa sig att även den gamle damens berättelse var till en del avvikande. Här står följande:

"Pastorskan F" dansade gärna och dansade utomordentligt väl. Vid en större danstillställning i Bomarsund inträdde plötsligt i danslokalen en främmande herre. Han tog reda på vilken av damerna som dansade bäst, och då man upplyst honom om att det var pastorskan F. bjöd han genast upp henne till en vals. Då de övriga slutat, fortsatte allt fortfarande. Man bad spelmännen att upphöra spela,men ve, detta kunde de ej utan fortsatte att spela mot sin vilja. Då insåg man att det ej stod rätt till med den främmande herrn. Någon tog en kniv och avskar fiolsträngarna men musiken fortfor att ljuda. Nu tvivlade ingen på att de var "hin håle" själv i egen hög person som hedrade festen med sin närvaro.

Pastorskan var nära att förlora sansen men den onde fortsatte. Då kom någon på att kyrkoherden S. i Hammarland ägde en särskild förmåga att fördriva djävulen och hans anhang. Bud skickade efter honom. Hela natten hann nästan förflyta innan kyrkoherde S. anlände. Nu var prästfrun mera död än levande. Prästen gick till fönstret och stack ett hål i fönsterbläcket och med en kort bön bad han djävulen att försvinna genom hålet. Pastorskan F. hämtade sig småningom och lovade att aldrig dansa mera.






Kyrkoherde P.U.F. Sadelin


Ja så långt artikelns första del. Redaktör Danielsson fortsätter med att den 1.6. 1932 skriva följande:

Artikeln fortsätter med intervjun med den gamla vithåriga damen, vars mor hade bott i Bomarsund vid tillfället.
- Ja det gick livat till i Bomarsund denna tid sade hon.
- Det stod i den första insändaren att man kallade på Sunds prästen men det stämmer ju inte. Det står även att man kallade på Saltviks präst, prostinnans man, men det stämmer inte heller för han var ju med på festen. Det stämmer inte heller att det var han som fick djävulen att försvinna utan det var prosten P.U.F. Sadelin i Hammarland som också var närvarande i Bomarsund denna kväll och som snabbt kunde komma till platsen. Han stack inte heller något hål i fönsterblecket utan sade: Jag säger dig i Herrens Jesu Kristi namn att du stiger ut härifrån antingen du är av djävulen eller av Gud! Genast försvann Hin Onde och var som bortblåst. Prostinnan föll handlöst till golvet. Hon var som förlamad och damen visade med uppsträckta armar hur prostinnan hade legat på golvet förstelnad.  Att djävulen skulle sprungit ut i skepnaden som en hund var inte heller sant.

Hon berättar vidare att spelmännen var fyra till antalet nämligen Matte Movalsson kallad "Dunder Matte" som spelade basfiol, på fioler spelade Kalle Sundman, torpare under Postens i Finby, Zetterström från Saltvik och Melander som var magasinsförvaltare i Kastelholm. Jag har själv otaliga gånger pratat med Movalsson om händelsen. Men det vet jag att Zetterström blev vindögd, Melander likaså, Movalsson och Sundman fick krokiga fingrar för hela livet. Inte heller prostinnan slapp undan. Hon hade vridna händer och fick aldrig mera se sin hälsas dagar. Detta berättade också Nabb- Eva i Saltvik för mig i tiden. Det kan hända att någon tvivlar på saken men min mor har som sagt berättat det för mig. Gamle skomakaren Karl Ekström som dog i Mariehamn talade också en gång med mig därom och han hade hört berättelsen av en gammal man som var ung pojke den tiden och befann sig på skjuts till Bomarsund samma hatt balen försiggick.

-Min mor berättade också att det var en hemsk stämning i bygden efteråt. Den hemska balen var det allmänna samtalsämnet den tiden.
- Vilket år kunde det ha varit frågar redaktören?
- Det är mer än jag kan säga men måhända på 40-talet. Man sade att livet där nere då stod i all sin glans och att man förde ett sådant liv att Gud inte kunde tillstädja det.

Till ovanstående är emellertid ännu något att tillägga inflikar den kloke redaktören. Efter närmare forskningar kommer han till följande slutsats:
En närmare undersökning ger nämligen vid handen att det inte är så alldeles säkert att det var med prostinnan Agata Sipelius som Hin Onde svängde om i balsalen i Bomarsund.

Det har gjorts gällande skriver han att den dansanta pastorsfrun skulle varit sedermera prostinnan Magdalena Sofia Forsström, vilken var dotter till Jomala-prosten Stadius.

I det i början anförda citatet ur Finlands svenska folkdiktning talas också om pastorskan F. och även från andra håll ha vi erfarit att det skulle varit just hon. Fru Forsström var född 1800  i Halikko, där hennes fader var kapellan och flyttade till Åland 1812 då fadern blev kyrkoherde i Jomala. Hon ingick senare äktenskap med pastor Forsström som avled 1873 som prost och kyrkoherde i Saltvik. Änkan flyttade sedan till Åbo. Hon avled 1879.





Prästmän på Åland under 500 år, författare Bjarne Henriksson

Enligt Henriksson skulle Ulrik Magnus Forsström varit född 4.7. 1796 och varit kaplan i Geta år 1832, vice pastor där 1837 och pastor från den 13.6. 1843. Han blev sedan kyrkoherde i Saltvik år 1845 och prost där 1855. Han var gift med Magdalena Sofia f. Stadius som var dotter till kyrkoherden i Jomala.
Henriksson skriver: Sägnen påstår att det var Forsströms hustru som spelade en av huvudrollerna i den s.k. djävulsdansen i Bomarsund.







Publikationen Åländsk odling 1994

Ingående i en serie artiklar om Bomarsund finns här en berättelse om Djävulsdansen av den då välkände sundsguiden Holger Eklund ifrån Persby. Han farfar hade berättat för honom om denna tid och han hade även vistats i Bomarsund.

Dansen på Bomarsund
Eklund berättar följande: Då en ny garnison soldater avlöstes av en ny från St. Petersburg brukade man hålla en fest. Den här gången skulle det vara maskerad på överste Grunts villa som var stor och passlig för detta ändamål och flickor och pojkar från bygden var inbjudna.

Den 3 augusti år 1842 så var ingen av de åländska prästerna hågad att komma till Bomarsund och dricka champagne och vodka men däremot en prästfru, Saltviks unga prostinna Agata. Hon var 23 år yngre än sin man Karl Detloff Sipelius och att bo på en prästgård tillsammans med en så gammal man var inte alltid så roligt för en ung kvinna som Agata. Hennes man ville inte att hon skulle fara till Skarpans den här kvällen men Agata tog ingen notis om mannens förmaningar.

( I boken 500 prästmän på Åland, sägs det att Sipelius var född år 1787 så han var vid tillfället 55 år gammal)

Nu berättar han om dansen och här följer berättelsen ungefär samma spår som övriga berättelser. Men Eklund berättar att man på den tiden inte bjöd upp som man gör nu utan skriver en biljett som inbjudan. Han berättar även om de fyra spelmännen och intressant är att han berättar att det fanns även en femte spelman i laget, Johan Emil Lindström från Svensböle. Denne Lindström anade oråd tidigt på kvällen och går hem. På så vis skulle den fiol som ännu påstås finnas inom svensbölesläkten inte varit med om Djävulsdansen utan klarat sig från skador. Även Eklund berättar om budet till Sunds prästgård och informerar om att prästen där hette Karl Hellfors. Att det var prosten Sadelin som sedan körde ut djävulen följer andra berättelser.
Att dansen skulle skett på överste Grunts villa är en nyhet som ingen tidigare berättat om. Att den främmande dansande herremannen Djävulen försvann ut som en hund påstår Eklund.






Husgrunder vid Grunts trädgård i Bomarsund

Men Eklund har sina dubier. Var det en komplott uppriggad av prästerskapet för att få kvinnorna på bättre tankar? Hade man avtalat med spelmännen? Ville man ge den danslystnaste av alla kvinnor en minnesbeta? Under denna del av 1800-talet var det inte passande i synnerhet för en prostinna att jämt och ständigt springa på danser.
Man hade lejt en kraftig man en rysk officer som maskerade sig till djävulen. Det var ju maskerad. Men Eklund kommer med en märklig uppgift, året därpå år 1842 tar Sipelius avsked av sin kyrkoherdetjänst i Saltvik, det blev för mycket prat i bygden om den märkliga dansen som hans hustru hade varit med om. Att han gick ur tiden sex år senare stämmer inte emedan han dog 1843. Men fru prostinnan beträdde aldrig ett dansgolv mera under sin livstid.
Eklunds uppgift att det var Johan Emil Lindström kan inte stämma emedan han föddes år 1840.
Det måste varit Johan Erik Lindström dvs. Svensböledagbokens författare. Han dog 1866.
Eklund benämner pastorskan även som Agate men hennes namn var Agata.

Ja, vad är sanning, var det prostinna Agata Sipelius eller "pastorskan F". Sophia Forsström som dansade Djävulsdansen? Och var det ett påhitt av prästerskapet som hade hittat en gammal legend de här iscensatte? Vi får komma ihåg att denna tid var människorna mycket vidskepliga. Spökhistorierna avlöste varandra. Detta framgår tydligt i de av folk insända historierna till de ofta denna tid utkommande bokutgåvorna. Och en annan fråga. Var i Bomarsund var denna bal? Sagesmännen pekar inte ut någon plats. Uppgiften om att det skulle varit vid Grunts villa kommer vad jag förstår ifrån Holger Eklund. Han kan även förvånansvärt datera festen till den 3 augusti år 1842, den uppgiften finns ingen annanstans. Vi skall se vad man säger i följande berättelse.






Åländsk folktro
Skrock och trolldom
Renvall 1890


En egendomlig djäfvulsuppenbarelse berättas i äldre tider ha inträffat på en holme i Sund, där ungdomen brukade roa sig med dans.
En natt var dansen som vanligt i full fart, och om man hade gått för långt eller hur det må ha varit, nog af den onde infann sig som en fin kavaljer och frågade, hvem af fruarna vore den vackraste. Sedan han blifvit visad till den mäst firade, bjöd han upp hänne till en vals. Och nu bar det af i en hvirflande fart. Damens kängor blefvo utslitna men allt ännu gick dansen i sprumpfötterna, tills man slutligen fick bud till en präst som kom och befriade dan stackars kvinnan.






Åland
Dess natur, folk och minnen
M.R. (Roslin)
Helsingfors 1888


Prästö kan vara stolt öfver en vacker natur. Alléer och parkanläggningar förskönade fordom platsen. Ännu finnes något däraf i behåll. Synnerligen täck är en liten holme så nära Prästö, att endast en bro ledt dit öfver. Denna holme kallas af befolkningen ännu i dag Bodiscos holme.

Härom förtäljes att en mycket rik hög rysk militärperson utmärkte sig för den slösande prakt med hvilken han omgaf sig. För att göra lifvet angenämt för sig och andra anordnade han lustpartier, hvilkas mål i synnerhet var den lilla holmen.
Hit samlades Ålands ståndspersoner till baler och fester, hit förde allmogen alt hvad den kunde afyttra och fick riklig betalning.






Rysk karta över Bomarsunds fästningsområde. I bildens mitt ser vi Bodiscos holme eller även benämnd Arrestantholmen. Mitt emot på Prästösidan den helt försvunna prästöbasen.
Detta var platsen för de populära balerna och festerna under fästningens glansperiod.
Bilden av kartan ingår i boken Bomarsund av Örjans, Robins och Skogsjö

Text på sid 55 i boken om Bomarsund:
- Det är inte osannolikt att en resande anno 1853 av schäsens åländska kusk just här får höra om en händelse som skall ha inträffat 1842 och i folkmun blivit till en djävulsdans. Grundten hade haft besök av självaste Hin Håle. han kom i skepnaden av en hög officer och meningen var att dansa livet ur unga vackra präsfrun från Saltvik.





Vi skall återkomma till redaktör Axel Danielsson.
I denna bok finns en lång artikel om händelsen Djävulsdansen och den följer i långa stycken den insändartext vi läste i början. Men det skulle visa sig att Danielsson har något intressant att förmedla.'

Han skriver följande: Sedan sign. för många år sedan publicerat en epistel på "dansen på Bomarsund" enligt den gamla damens berättelse hade jag nöjet att genom mellanhand mottaga följande intressanta bidrag till "danshistorien" av en apotekare i Österbotten, som var dotterson till "den dansanta prostinnan" alltså Agata Sipelius.

Apotekaren skriver: -Saken är den, att min mormor prostinnan Agata Sofia Sipelius, född Andström, som i många år, jag tror i årtionden, bodde i Nådendal och även dog där år 1882, var en kry gammal dam i min ungdom.







Sida ur Ancestry Geny
Agata Sofia Andströmer
Född den 31 maj 1810 död den 8 mars 1882 i Nådendal

 Mycket bekant var familjen Sipelius med prostfamiljen Stadius i Jomala, men någon släktskap hörde jag ej talas om dem emellan. Då man i historien låter den dansande damen både vara sjuk och med vridna händer, så måste vi låta Agata slippa ifrån det där. Jag kan inte påminna mig, att hon haft något fel på händerna. Vad gumman hade, så var det mycket långa och litet förnäma fingrar och händer.








Magdalena Sofia Eliasdotter Stadius
född den 11 maj 1800 död den 9 juni 1879 i Åbo
Vissa uppgifter ger vid handen att Magdalena skulle dött i Saltviks prästgård, se Familjer och gårdar i Saltvik. Detta skriver även Axel Danielsson som noterar att hon dog i Saltvik Kuggböle. Hon vistades nämligen både i Åbo och i Saltvik Kuggböle.


Axel Danielssons artikel fortsätter:
Ville därför nästan tro, att det var Magdalena Sofia Stadius, sedermera prostinnan Forsström, som var den dansande damen. Mormor Agata var en frisk och mycket trädgårdsintresserad fru, som så gott som levde av att hyra ut några rum i Nådendal och sälja de blommor, som hon odlade i sin trädgård, åt badgästerna. Vi barnbarn minns alltid henne som en mäkta sträng fru. Gumman kom alltid, med en viss respekt med sig till Töfsala, där min fader var pastor i 12 års tid.

Alltså den gamla damen i min intervju hade förväxlat de båda prästfruarna. Att det skulle varit pastorskan Forsström stödes också av en kort skildring av dansen i "Finlands svenska folkdiktning" i vilken damen benämnes "pastorskan F".
Förväxlingen underlättades troligtvis av att båda hette Sofia och båda var prostinnor.






Boken Kring Bomarsund av Martin Isaksson

Denne klarsynte och humoristiske författare tar även upp Djävulsdansen i Bomarsund.
På sidorna 100-103 berättar han inlevelsefullt och intressant om händelsen.
Han skriver: I Holger Eklunds version utspelades denna händelse kvällen den 3 augusti 1842 på en bal hos Grunt i Skarpans. Bland spelmännen skulle ha funnits den dagboksskrivande svensbölebonden Lindström. I så fall är det dock högst märkligt att Lindström inte med ett ord nämner händelsen fastän han har anteckningar både om den första och andra augusti det aktuella året, men ingenting av vikt att notera de följande dagarna.
Journalisten Axel E Danielsson - signaturen " den fridsamme - anger dock inte Lindström som spelman på djävulsdansen.





Finlands svenska folkdiktning II
Sägner utgiven av V.K.V. Wessman





Här återfinner vi den tidigare relaterade sägnen om "pastorskan F" som no: 3, och hennes dans med djävulen.


Insänt ifrån Dagsmark
Till en danstillställning skulle en gång den lede själv infunnit sig. Sedan han uppmanat spelmännen att spela en viss valsmelodi gick han och dansade med en flicka som dansade bäst, och hon var för övrigt också den fåfängaste. De dansade och dansade. Spelmannen kunde ej upphöra att spela. hennes fötter lämnade blodspår när den dansade fram i rasande fart över golvet. Slutligen lyckades någon skära av strängarna på fiolen, men flickan sjönk död till golvet. I förbittringen gjorde Hin en volt, slog fotsulorna i taket och blev hängande med huvudet nedåt, medan alla skyndsamt lämnade dansstugan . Genom att strängarna avskuros, blev förtrollningen bruten, vilken var orsaken till den ledes förbittring.







Insänt från Paipes
Det var en flicka, som förde sådant ogudaktigt leverne. Jämt skulle hon springa på danser och fjäsa med pojkarna. Så drömde hon en natt, att om hon ännu skulle dansa en vals, så skulle hon dra olycka över sig. Den drömmen liksom skrämde upp henne, så att hon inte dansade på lång tid. Men så hände det en gång, att det var dans i granngården, och då kunde hon inte låta bli utan gick dit och dansade. Så bjöd en främmande karl upp henne till vals och de dansade ut genom fönstret och man har inte sett av den flickan mera.

Insänt från Bromarf
En flicka i Bromarf kallades för Dansan-Klara, för att hon var så yr efter att dansa. Så en gång var hon igen på dans, och då kom en






fin herre in och bjöd henne att dansa och dansade med henne så länge tills ho dog. Och det var "dödsvalsen", och den lyder:

Huj, huj, aj, aj ja.
Var det du eller var det jag, Som gick i dansar-na-na?
Var det du eller var det jag,
som tappa vantar-na-na?






Insänt från Rejpelt
En gång kom fanen på en dans, men ingen kände honom och han dansade med pojkarna men inte med flickorna, fast de ville dansa med honom. Till slut så kom en flicka som var högfärdig och med henne dansade han så länge att skinnet föll av fötterna hennes, och då gissade de vem den där karlen var, som hon dansade med. De foro då efter prästen men han fick inte bort honom De foro sedan efter en annan men han fick inte heller bort honom. men slutligen foro de efter en tredje präst och då han kom, så stack han ett hål med en knappnål i fönsterblyet och sade: " Är det folk så får han dansa är det fan så ska han ut" Då for fan ut.





Insänt från Kvimo
En gång kom en fin herre på en danstillställning och frågade vilken av flickorna som dansade bäst.
En steg fram och började dansa med herremannen. De dansade och dansade med allt större fart och dansen tog icke något slut. Flickan kunde ej sluta dansa och spelmannen ej sluta spela. Slutligen såg man att blod började flyta ifrån flickans kilaskor ( eller svartskor som de också kallades) Då skar man av strängarna på fiolen så att musiken upphörde, och först då kunde flickan stanna. Då man sedan började se närmare på herremannen, såg man att hans fot var en hästfot.



Dansat i Godby den 4 september år 2019


Johan G. Granlund