Salvator Mundi i Sunds kyrka - "va e dee förenn härrä"

                                                Sunds kyrkas gamla orgelläktare

Då jag och en vän en dag i början på juli var och vattnade mina föräldrars grav, kände vi på kyrkdörren som faktiskt var öppen. Vi stegade in och jag höll på och ramla "framlänges" som jag alltid gör i kyrkans tornsals trappa.

Sunds kyrka är ju som vi vet Ålands största och numera konstaterats vara den äldsta på Åland. Jag ämnade predika lite för mitt sällskap om "birkakorset" och det enorma krusifix från medlet av 1200-talet, som hänger i kyrkan och som är det största krusifix i en landsortskyrka norr om Alperna.

Nåja, vi hade bråttom hem för kaffetanden började göra sig påmind. Jag blickar upp emot den gamla orgelläktaren där jag så många gånger stått och sjungit solo på begravningar och bröllop. Jag kan berätta att jag även varit med på den tiden då det behövdes orgeltrampare. Det var på begravningen av Atte Granlund då jag sjöng " I himlar sjungen" och kyrkvaktmästaren startade trampet ett tiotal sekunder före t.f. kantor Anselm Sjöblad stämde in i partituret. En gigant inom fiolmusiken på Åland sekunderade, Gösta Bryggman. Efteråt sade han till mej: Johan om du någon gång har problem med noter, kom in till mej!

Nä Johan sluta svamla nu, berätta nu vad du har att komma med!

Just så, jag blickade som sagt upp, började återigen "guida" och rabblade upp, från vänster hänger de två reformatörerna Melanchton och  Luther, Sankt Henric, ( ni vet, han som bonden Lalli slog ihjäl på Kjulo träsk och som blev Finlands nationalhelgon), Johannes Döparen, Salvator Mundi, evangelisterna Mattheus, Marcus, Lucas och Johannes.

Men vänta nu, vem var Salvator Mundi? Vad var det för en herre? Frågorna upprepades gång efter gång då vi for hem. Vi frågar Google sade vi, yes det gör vi!

Medan min vän satte på kaffet, gick jag till min alandicabokhylla för jag anade att där fanns en ledtråd.
Ålands kyrkor volym III, Sund och Vårdö, skriven av den kunnige och spirituelle professorn Åsa Ringbom och Christina Remmer.
I kapitlet om läktaren står bl.a. följande: I tornkyrkan mot västväggen. Flyttad år 1937 från långhusets västvägg. Golvet och trappan nybyggda medan barriären med målningarna från 1672 återmonterades. Inför kyrkorestaureringen år 1937, föreslog professor Carolus Lindberg en flyttning av orgelläktaren till tornkyrkan. Kyrkofullmäktige motsatte sig till en början en flyttning, av ekonomiska skäl, men genom en donation på 25.000 mark från Charlotta och Johan Edvard Sundströms fond blev det möjligt att bygga den nya läktaren.
Läktarmålningarna på pannåerna föreställer Kristus som Salvator Mundi osv... målade av Abraham Myra från Åbo år 1672.

Vem var då denne Abraham Myra?
Vid sökning på nätet finns han tyvärr inte avbildad men om honom  kan man läsa: En finländsk konstnär, född Abraham Eerikinpoika Myra år 1639 och död år 1684. Hade studerat måleri under Jochim Neiman i Åbo. Målat altartavlan för Houtskärs kyrka. Utfört målningar med bibliska motiv för Korpo kyrka. Målat det stora familjeporträttet av kyrkoherde Brynius Kiellins stora familj med 12 barn i Sunds kyrka samt utfört målningar i samma kyrka som nu hänger vid den gamla orgelläktaren. Han hade dessutom utfört reparationsarbeten av målningar i Åbo domkyrka. Vidare finns uppgifter om honom att han förlorade all sin egendom i en brand år 1678. Det kan ha funnits flera verk av honom som förkommit i den stora brand som härjade i Åbo 1827. Abraham Myra hade en son Lars Myra, även han konstnär som utfört kyrkoarbeten i Finland.

Vid sökningen på Salvator Mundi öppnar sig för mej en helt fantastisk värld. Jag har inte fått sova en hel natt efter denna sundsresa. Jag har hittat en skatt som en hel värld hållit andan inför i nutid ända fram till år 2011. Då konstaterades att orginalet, denna tavla är fallen ur världens största konstnär alla kategorier, Leonardo da Vinci, några år in på 1500-talet. Den beställdes först av Luois den XII av Frankrike, innehades sedan av Charles I av England och har därefter innehafts av ett otal ägare och slussades i sen tid in i det okända. Återfanns och restaurerades.

Tavlan har kopierats av ett 20-tal kända målare och finns som synes även av vår vän, den finländska konstnären Abraham Myra och hänger i Sunds kyrka på Åland.

Förstås finns här inbakat den helt osannolika historien om hur en sådan tavla kunde säljas i London på en Sothebyauktion för 45 pund år 1958 och för några år sedan gå under klubban för 127, 5 miljoner dollar till en rysk samlare vid namn Dmitri Rybovlev.

Så sent som år 2011 blir tavlan officiellt godkänd som varande ur Leonardo da Vincis hand.

Nedan följer ett antal kopior sprungna ur stora mästares händer.

Vad betyder då namnet Salvador Mundi? Ja, det är i översättning, Jesus Kristus världens frälsare alternativt återlösare.
Han visar med korsslaget pek- och långfinger den kristna välsignelsens tecken. Han håller hela världen i sin vänstra hand i form av en kristallkula.

Målningen är en typisk Leonardo, mycket lik den mytiska Mona Lisa. Vissa har till och med sett likheter med figuren i Veronicas svetteduk, den duk som hittades i sen tid, och där man kan skönja Kristus i helfigur. Är det Leonardos verk kan man fråga sig även det?

Besöket i Sunds kyrka en julidag år 2016 blev för mej mycket innehållsrikt. Tack!

Då jag sökt vidare på uppgifter angående tavlan målad av Leonardo da Vinci hittade jag en intressant artikel skriven av Jay Voss. Här i svensk översättning.

Under min julledighet hade jag det lyckliga tillfället att se tavlan av Salvator Mundi, S.M. som precis tidigare hade blivit tillskriven Leonardo da Vinci. DaV. Möjligheten att en glömd tavla av DaV. kunde upptäckas i början av 2000-talet har lämnat mycket åt den internationella pressen och fått de att häpna dvs. tidningarna The Telegraph, Daily Mail och LA Times och så med rätta! Tavlan visar en absolut, perfekt och glädjefull bild, dess symbolik är övertygande och tekniken är i världsklass. I den här tavlan tittar inte bara Kristus på oss från en trist svart-brun omgivning, utan han blickar även emot oss genom lager av "sfumatop" (en slags rökdimma), som mot evigheten. Och då uppkommer frågor. Moderna åskådare som inte är familjära med Kristus-ikoner kommer naturligtvis att ifrågasätta den signifikanta kristallkulan i Kristus vänstra hand. På samma gång, när jag latade mig en eftermiddag, grubblade jag över vem Kristus hade för avsikt att frälsa? Världen? Åskådaren? En av DaV beskyddare? Vem kunde ha varit DaV beskyddare när tavlan målades? Var det Charles I? Att mörka alla dessa mindre viktiga fakta gör att konstnären faktiskt hade en komplicerad relation med religiösa samfund och det blev ett vackert porträtt av Kristus.

Salvador Mundi tavlan såldes 1958 för GBP 45. Vid den tiden hade ett övermålat lager, nertill på tavlan, fördunklat mästerverket. Tidigare arbetande intendenter avslöjade att den fundamentala bilden kunde bara ha målats av någon som målar på ett liknande sätt som DaV. Notera att konservatorer skrapade bort lager och blev förvånade över att se ett perfekt ljus och skugga i Kristus högra hand. Vilken konsthistoriker som helst berättar att väldigt få konstnärer under renässansen har haft förmågan att måla en sådan tavla. Tilläggas kan att några människor har, lyft fram ett par faktorer som bekräftar målningens nya attribut. Det finns två målningar i den engelska drottningesns kollektion som innehåller detaljer väldigt lika dom som man fann i tavlan av SM. Det finns en 1700-tals etsning av Salvator Mundi av Wencesless Hollar som innehåller inskriptionen " gjord efter Leonardos målning"

                                                Salvator Mundi, Wenceslaus Hollar

På själva målningen har man på ett fint sätt utformat Kristus ögon, vilket är förvånande. På intet sätt finns de framställda att se på Kristus huvud som något amatörmässigt försök (fast de faktiskt är). Hellre framställs Kristus ögon som att de sjunker in i huvudet, nästan som om en verklig person satt inuti ramen. Som LA Times har påpekat när de ha tittat på tavlan, på den svarta och grumliga bilden av Kristus ansikte, den högra handens välsignelse, den vänstra handen som håller en transparant kula och också ögon som tittar på oss på ett dimmigt sätt, vilket liknades vid kristalliserade portaler in i en själ, det är nästan som om målningen erbjuder en utmaning. Så är det verkligen. För den återstående biten a misstroende, kan man inte, utan hjälp, tänka på att om detta exceptionella arbete inte är en DaV, kan attributen av den samma upphovsmannen, bra återge normen för västlig konst.

När jag betraktar målningen  noterar jag ett par saker som ytterligare bekräftar dess ursprung. den gyllene kanten på Kristus skrud visar ett detaljerat mönster av en skärningspunkt och vi vet att DaV hade ett stort intresse för typografisk anatomi.

Den andra saken som jag noterade när jag tittade på målningen var att Kristus hand som han lyfte och den brun-svarta bakgrunden är otroligt lik DaV stora verk "John the Baptist.

Det historiska registret hänför sig till det faktum att DaV upptäcks först av Verrocchio för sin förmåga att måla landskap, långt före konstnären visade exceptionella mänskliga drag i sina målningar. I "Virgin of Rocks, Mona Lisa eller The Virgin and child with St Anne).

I DaV porträttt av " John the Baptist och Salvator Mundi finns i någon form " av evigheten". Det låter oss människor, som ej är så utbildade att glömma dem.

Leonardo da Vinci, John the Baptist.


Svettats i Godby den 6 juli år 2016


Johan Granlund

Den 16 oktober år 2017 läser vi i Aftonbladet denna notis.

Nu kan Jesus bli din - om du har råd.
Nämligen denna tavla Salvator Mundi av Leonardo da Vinci finns nu till salu på Christies i
New Yourk för 800 miljoner kronor.

Där säges också att tavlan är den manliga motsvarigheten till Mona Lisa

Den 16 november år 2017 läser vi följande i Aftonbladet;

Den sista privatägda målningen av renässanskonstnären Leonardo da Vinci har sålts för rekordpriset 450,3 miljoner dollar alltså ca. 419 miljoner euro. Den nya köparen anses vara den saudiske prinsen Mohammed bin Salman.

Den hett emotsedda försäljningen av konstverket som ibland kallas för en manlig Mona Lisa gjordes på auktionshuset Christie´s i New York.
Målningen som är ett porträtt av Jesus i renässansdräkt skapades enligt experter antagligen under 1500-talet.
Den 66 cm höga tavlan är ett av få som i dag finns kvar av konstnären.

I en artikel i Forbes framgår att: Färre än 20 verk som tillskrives Leonardo har överlevt fram till i dag, och högkvalitativa kopior kan inbringa miljoner på auktion. 

Man undrar då om inte Sunds församling borde höja försäkringsvärdet på sin kopia av Salvator Mundi.

-----------------------


Den första kopia som gjordes av verket var av Adrea Previtali år 1519
så verket måste ha målats några år före det.

Klubbat i Godby den 17.11 2017

Johan G. Granlund

Amorinen i Saltviks kyrka - katolsk barnporr?

Här hänger han, den lilla nästan nakna gossen med druvklasen. Var? Jo ovanför dörren till vapenhuset i Saltviks kyrka.

Jag skulle en vacker kväll i slutet av september år 2014 få lyssna på den fantastiska estniska arkeologen som höll ett anförande om den vikingatida hall som hon hittat grunden till invid kyrkan.

Då jag kom lite för tidigt passade jag på att ta en runda runt kyrkan och fann denna helt underbara skulptur ovanför dörren till kyrkans vapenhus. Som tur var hade jag kameran med och brände av en bild och resultatet blev ganska bra.

Så var det då att ta reda på lite mera om figuren, var skall jag söka? Jo, kanske  boken Ålands kyrkor Saltvik har något att berätta om konstverket. Nu hade jag inte den boken hemma så jag gick till Finströms bibliotek och efter lite sökande fann de boken.

Jag fick bläddra ganska mycket förrän jag hittade en liten mening om figuren. I stycket om vapenhuset står följande: Vapenhuset krönts av en inmurad amorin skulpterad i sten. Punkt och slut. Man kunde faktiskt ha krävt lite mera av den ädle professorn som annars är känd för sin vältalighet och minutiösa forskning och där dopfunten nästan ägnas två sidor exempelvis.

Så till Google och vad hade han att säga då om saken? Jo, han var på gott humör och lite flörtig så att om Amoriner berättade han följande: Synonymer för Amorin är: Kupidon, liten kärleksgud i barngestalt, erot, putto, kerub och änglabarn.

Vad är då en Amorin? Jo enligt Google är det en kärleksgud i barngestalt som ofta är avbildad i konsten vilka ofta är bevingade nakna småbarn.
Putti är italienska och betyder en liten pojke. En benämning på de oftast nakna barngestalterna i konsten som redan under antiken och sedermera alltifrån renässansens början användes i dekorativa syften inom plastik och målning. De bär oftast blommor och fruktgirlanger men kallas felaktigt för keruber.

Här ser vi en mer fräckare variant, en Erot som de kallades, dessa halvt eller helt nakna gossebarn i änglagestalt. Denna renessanssmålning hänger i Rom.

En titt i svenska kyrkans digra ordförråd med svårförståeliga kyrkord som dylika professorer älskar att umgås med upptar inget av dessa ovanstående benämningar. Vad har då detta att göra med kyrkan?

En för mig aldrig sinande källa för upplysningar är det Digitala Tidningsbiblioteket så jag tog en sväng även via detta forum och vad hittar jag? Jo i tidningen Östra Finland av den 13.4 1886 finns en artikel eller en reseskildring benämnd: Minnen och sägner från Åland, dess folk och kultur:

Om Saltviks kyrka. Denna torde vara den äldsta på Åland som omtalas redan år 1322. Till det yttre erbjuder den inget ovanligt. Ofvanom dörren finnes en skulpterad bild i en gosse med frukter i handen. Denna berättas föreställa någon som i tiden snattat frukter och hvars bild blifvit till varning för andra i dylika ärenden stadda och blifvit inmurad i socknens kyrka.

Denna förklaring passar tydligt in i den protestantiska avkönade världsbilden som kanske någon präst lurat i ortsbefolkningen som sedan itutats i aningslösa dåtida turister.

Jag skulle ge ledningen för Saltviks kyrka det rådet att ta en vinkelslip och såga bort konstverket.
Dessa barnbilder fungerade troligtvis som lagliga "tändhattar" för den barnpornografi som den katolska kyrkan dras med än i denna dag och som till slut fått påven att kommentera och be om förlåtelse för.

Äppelpajat i Godby fredagen den 3 oktober år 2014

Johan Granlund

Det märkliga relikskrinet från Athos i Grekland

Relikskrinet från Athos, utlånat till Ryssland. Här i Kristus Frälsarens katedral i Moskva.

Den som tittade på rysk tv under den ryska julaftonen 6 januari 2014 fick se en synnerligen märklig tilldragelse. Den som till äventyrs bevistade mässan upplevde nog att tiden stod stilla i Ryssland just då.
Vi fick i nära 6 timmar bevittna huru enorma människomassor trängdes i kyrkan och huru prästerna i en mäktig prosession frambar ett förgyllt skrin. I skrinet då det öppnades visade sig att finnas 3 stycken guldföremål samt ett antal myrraklumpar, alla sammanbundna med silvertråd..
Under mässan kunde man se premiärminister Medejev stå tillsammans med ett antal vitklädda flickor.
Parallellt med denna direktsändning visades motsvarande mässa från vintersportorten Sotji. Här fick man se president Putin andäktigt stå bland folket. Han gjorde vid ett flertal tillfällen korstecknet. Putin har vid flera tillfällen visat sig i staden och besiktigat sportortens anläggningar. Vi fick även se honom i givakt vid nyårsnatten och därifrån höll han sitt nyårstal.

Den stora katedralen i Moskva färdigställdes år 1883 samma dag den 26 maj då kejsar Alexander III kröntes. Den sprängdes av kommunisterna år 1931 och användes därefter som simhall.
Efter perestrojkan återuppbyggdes katedralen och stod färdig år 2000.
Dess 4 klockor väger mellan 4 - 30 ton styck.
Kyrkan är belägen invid Moskvafloden en bit ifrån Kreml.

I rysk television visades huru enorma människomassor trängdes för att få en glimt av skrinet och kyssa det. Jag har sett uppgifter om att det rörde sig om 250 tusen människor som besökte katedralen och en dag hade man in 40 tusen personer.

De personer som äntligen kom fram efter 5 till 6 timmars köande, lutade sig fram emot skrinet, kysste det tre gånger och buffade pannan mot skrinet.

Den 13 januari flyttade relikskrinet till Sant Petersburg för att där ställas ut i ett kloster vid namn
Voskresensky Novdodevichy Monstery. Här ser vi hur prästerna frambär skrinet i kyrkan.

 Skrinet från baksidan.

Människomassorna trängdes i en kilometer lång kö för att komma in i kyrkan i Sankt Petersburg.
Vi hade ett annat ärende till staden och for förbi kön. Vi kunde se ett 50-tal polisbilar och bland människorna fanns poliser utplacerade. Flera sidogator var avspärrade vilket gjorde att eftermiddagstrafiken blev ett fullständigt kaos. Vi väntade i över en timme på att komma ut till en större gata som ledde till utfarterna. Jag kunde konstatera att det var mestadels kvinnor i kön men givetvis framskymtade även män. Ovanstående bild är från rysk television som var på plats.

Här ser vi en kartskiss över halvön Athos i Grekiska Makedonien. Halvön sträcker sig 60 km in i Egeiska havet.
Från Athosberget kan man blicka ut över ett område med 20 östortodoxa kloster. Till området får endast män tillträde. Här finns ett 2000-tal innevånare mestadels munkar.
Athos är efter en internationell överenskommelse en autonom självstyrande region med grekisk överhöghet. Denna rättighet fick man år 1913. De har eget parlament och regering. Athos status har ratifierats av EU.  Man fick egna frimärken år 2008 och dessa har inskriptionen Agion Oros Athos Hellas.

Athos kloster är i besittning av en reliksamling som är sensationell. Man har nämligen en samling på 20 relikskrin som påstås vara alla de gåvor de 3 vise männen skänkte Josef och Maria i Betlehem.
Guld, rökelse och myrra.

Huru de kom att hamn på denna plats har även det sin legend. Enligt uppgift skulle Maria då på en resa till Sicilien råkat i sjönöd och landstigit här. Hon hade då blivit förälskad i platsen och ville haft denna som sin örtaträdgård. Av okänd anledning hamnar hennes gåvor här och tas om hand av munkarna. Den tidiga kristendomen rotade sig fast i området och man har belägg för kristna kyrkor sedan 200-talet.

Att munkarna lyckats hålla dessa reliker tämligen i gott skick är en gåta. Men man vet att de har en enorm kyrkotukt. I nära tusen år har ingen kvinna fått tillträde. Deras dygn som börjar med soluppgången är indelad i tre delar, arbete, fritrid och sömn.

Tack vare den ryska ortodoxa kyrkans intensiva arbete i 10 års tid har dessa reliker utlånats för första gången på länge utanför Greklands gränser.


Snovom Godom
 Sankt Petersburg i januari 2014

Jesus Kristus och Paulus samma person?

Föglöättlingen Warner Sallmans målning "The Head of Christ".
Här som åländskt frimärke.

Denna målning började föglöättlingen Warner Sallman skissa på redan 1924 I Chicago, efter att ha fått en förfrågan från ett universitet om en mera maskulin Kristusmålning.  Man ansåg att på marknaden då fanns endast feminint utformade Kristusbilder.

I medlet av 1930-talet började målningen spridas alltmer i de amerikanska hemmen. Målningen skulle bli den mest spridda Kristusbilden och tryckas upp i över 600 miljoner exemplar. Den fanns bl.a. i varje amerikansk soldats ficka under Koreakriget.

                                                          Warner Sallman

Om Warner Sallman kan vi läsa mera i denna blogg under år 2010 års artiklar och med titeln:
Julgubben och Jesus Kristus.

Detta skall föreställa Aposteln  Paulus eller Saulus från Tarsus som han även kallades.

Paulus var farisé och skriftlärd och dök upp i religionshistorien en tid efter att Jesus blivit korsfäst och som bibeln lär uppstigen till himlarna. Han skulle blivit kristen år 36 e.kr. och detta på ett ganska spektakulärt sätt. Han möter nämligen Kristus i en syn på sin färd mot Damaskus, dit han är på sitt uppdrag att spionera på och förfölja den där varande kristna församlingen. Jesus frågar honom varför förföljer du mig? Han blir då blind av det starka ljusskenet men får synen tillbaka efter en lång tid.

Han hade tidigare varit en hård motståndare till Jesus efterföljare och bevittnade  bl.a. Stefanus avrättning igenom stening.

Hans namn Saulus är hebreiskt och Paulus är den grekiska versionen.
Han var av judisk börd och romersk medborgare.

Paulus anses vara kristendomens mest betydande person för den då snabbt växande rörelsen. Han verkade som missionär i Mindre Asien, Grekland, på  Cypern och i Syrien. Många anser att utan honom skulle kristendomen avtynat redan i sin linda. De från vettet skrämda Jesu lärjungar var en hop fega stackare.

Paulus dog år 64 genom avrättning med svärd och ligger tillsammans med Petrus begraven i Peterskyrkan i Rom.

Paulus är författare till en stor del an Nya testamentets brev vilka till stor del är predikningar och instruktioner för de då nya och oerfarna församlingarna.

Den mest spridda meningen av honom vilken ännu i denna dag förorsakar strider i kyrkan är:
Kvinnan skall tiga i församlingen!

En dag fick jag i min hand boken  Vad hände på vägen till Damaskus? (Prisma 2006)
Författarinna är Lena Einhorn från Sverige. Jag rekommenderar starkt boken. Det är en bomb man håller i sin hand och stämmer det som hon skriver i boken så är det "Godnatt med kristendomen"

Lena Einhorn framkastar nämligen det oerhörda påståendet att Jesus och Paulus skulle vara samma person. Jesus har lurat alla genom att låta sig uppstå och fara till himlarna. I själva verket togs han ned skadad från korset efter bara 6 timmar av romarna som ville rädda honom emedan han var son till en romersk soldat vid namn Pantera och som sådan inte värd att hänga där i flera veckor som annars brukligt var med andra korsfästa.
Den brygd som kvinnorna nära honom gav honom på en stång var en dekokt av narkotiska ämnen som skulle räckt åt en hel bunt men döende för att uthärda smärtor. Jesus förs till graven men kravlar sig ut därifrån och rymmer. Han vistas i omgivningarna runt Jerusalem och tar sig småningom mot Syrien.
Så är det då dags för Paulus att inträda på scenen. Jesus i nya kläder och med ett annat marknadsföringsprogram än tidigare. Nu är det den offensiva Jesus som framträder och skapar nya församlingar runt Medelhavet. Han träffar visserligen lärjungarna en gång då han besöker Jerusalem men antagligen så är de med i spelet.

Lena Einhorn har forskat i gamla romerska källor emedan hon kan läsa och skriva denna text. Hon har inte funnit något bevis i dessa källor för en Jesus som korsfästes just då, men kanske han passar in i en herre som dök upp ett antal år senare och då får hon ihop storyn om Jesus som Paulus.

Jag måste säga att författarinnan har fått mig att fundera lite i alla fall. Likheterna är många i personerna. Båda två starka ledargestalter. Båda fängslas av romarna i Jerusalem och förs till skranket.  Paulus klagar hela tiden på sin lidande kropp. Undra på det då han hängt på ett kors. Båda verkar ha talekonstens gåva och omger sig med lydiga lärjungar. Båda samlar skaror runt sig vartän de kommer.

Som sagt låna boken eller köp den om den finns till salu!

Hädat den 4 januari 2013 i Ryssland

Johan Granlund

ECKERÖPRÄST VÅLDTOG UNG KVINNA

Eckerö kyrka
Målning av Folke Winquist

Ovanstående rubrik kunde man kanske hitta i någon av dagens kvällspress men
det är bara det att händelsen inträffade för över 370 år sedan. Alla ingredienser i spelet före och efter rättegången har inte ändrat så värst mycket under dessa år. 

Inledning,

Vi befinner oss i Hammarland Booda. det är pingsthelg i nådens år 1641. Eckerökapellanen , sacellanus i Ekärrö, Herr Erlandh, reser å ämbetets vägnar till byarna i Hammarland för att inkräva sitt lagliga  tionde som prästerna i de åländska kyrkorna åtnjutit i då hundratals år redan. 
I byn Boda träffar han på två pigor, det är befallningsmannens pigor Christin och Charen. Väl i farstun får han även syn på Brita, Hans Hinderssons styvdotter i Boda. Vad som därefter skulle följa är inledningen till en fruktansvärd katastrof, för kyrkan och för pigan Brita. Hon avlider i barnsäng efter 8 dygns plågor, efter att blivit våldtagen av Eckerökapellanen Herr Erlandus Andreae. Hans namn var egentligen Erland Andersson. 

Enligt Radloff i boken Beskrivning över Åland, var Erland Andersson den första komminister som bodde i Eckerö, hans företrädare hade bott i Hammarland. 

Ännu inne i 2000-talet ger en åländsk författare flankstöd åt förövaren då han skriver i en bok som utgavs år 2001, Eckerö Kyrkoby från Gustav Vasas tid till våra dagar, följande:

Åtalet som hade varit före på ett extra ordinarie ting tre månader tidigare, gällde brott mot det sjätte av Guds tio bud, begånget under försvårande omständigheter. En piga i Hammarland som var gravid hade uppgivit vid det extra ordinarie tinget, att "herr Erland hade besovit henne" vid ett besök i Djäkenböle, där hon hade tjänst. 
Hennes beskrivning av hur det gått till skulle väl med dagens terminologi kallas "lindrig våldtäkt".
Slut citatet.  

Nä, inte var det så farligt, han hade ju bara tuttat lite med henne ett tag och våldtagit henne lite, ja så kan man förstå texten.

Låt oss då se vad tingsprotokollen innehåller. Åtminstone jag är av den åsikten att vi har här att göra med en mycket rå och våldsam våldtäkt som ingalunda kan kallas lindrig. Den stackars pigan Brita fick lida något ofattbart och jag har sällan gripits så av en skriven domstolstext som denna.
Hon dog i barnsäng i sviterna efter våldtäkten och efter att lidit enorma kval i 8 dygn. Inför dödsögonblicket lyfter hon händerna mot himlen och säger att det var Herr Erlandh som gjorde det.

Man får faktiskt lyfta på hatten åt domstolen som i denna mörka tid lyssnade på vittnenas utsago och trodde på Britas berättelse och dömde det usla kräket Herr Erlandh till döden. 

Men det skulle fordras tre rättegångar förrän fallet avgjordes. 

Akt no: 1 kan börja.

Kastelholms slott i medlet av 1600-talet.


Först anno 1641 den 23 decembris hultz widh slåtte Castellhålme en ransakningh om här Erland, sacellano i Ekäröö, ( enligt latinskt lexikon betyder cakra en heligt utsänd, ur urdet härleds även sakristia och sakrament ) i dät hann är beskyltä för Brijta, Hans Hinderssons stiuffdotär, i Boda och Hammarlandh s. (uppräkning av de närvarande)

Brijta bekände, enär hon första gångän tillspordäs, att Grels befallningsmannsäns drängh på Diäk
änböle haffr legat hoos hänne uti en höölada i förgångän pingzdagh i Booda, där hennes  stiuf fader boor.

(Brita försöker här skylla våldtäkten på en dräng i Boda, Grels, troligen på uppmaning av någon, för att skydda prästen )

 Hänne  tillspordäs om här Erlandh, då gaff hon till swar att i pingzdagzhelgän gick hon till Diäkänböle att hålla dantzestugu, då kom här Erlandh tijt efftr dock nychter. I dät lopp hon uth i hemligh husät medh Christin, samt Charen, en lghepigha, hwilkäns fadärs nampn hon sägär sigh intet veta. I dät samma här Erlandh komm dijt in till däm, lupo dässe pighor både bårt, män Brijta war alena quar uti förstugo. Då tog her Erlandh hänne i handän och leddän in uti stugun, och enär hon komm där inn, wille hon ut igenom fönstret sin kos emädhan dörän stodh öpen. Så tog här Erlandh hänne ifrån fönsträt igän och wille hon skulle längre wara inne, män hon geck på dörän sinn wägh. Än förmantäs Brijta att säija sanningän. Då bekände hon wijdare att Grels lågh hoos hänne i Diäkenböle på bänken om natten där ingen mera war inne än de båda.
Då främjade hanm sinn wilia medh hänne andra resan. På samma wecka i pingzdagzhelgdän gick Grels ifrån Diäkänböle till hänne och till Bodha. Der bedreff hann tredje resan samma giärningh om nattän uti een gammal skräpobodh.

 ( Brita försöker hela tiden undvika att berätta sanningen om Erland, hon breder i stället ut berättelsen om sin samvaro med Grels, nu har hon legat med honom tre gånger. Hon vet att om den gifta prästen kommer fast får han dödsstraff)

Till dätta taal Grels nu aldeles nekar och sägär sigh för skola lijda dödän än han tager sådant uppå sigh, dät han weet sigh frij wara före.

Än tillspordes hänne om h Erlandh, då sadhe hon att han intet haffr med hänne besälla mera än hon nu bekänt
haffwäär, i dät att h Erlandh togh hänne ifrån fönsträt i Diäkänböle och ryckte hänne på gålffwät, män inthetm
wijdare. Hänne tillfrågades om hon wille tillstå alt hon nu på  Grels bekänt haffwär , och om hann war rätta barnafaderän till dädh fosträt hon nu går medh.  Då sade hon: Ja. Hänne frågades om h. Erlandh, att om så skulle uti ett fall giälla, hon skulle läggia sin hand på lagbook och swäria, att h. Erlandh intet haffwär medh hänne beställa mera än hon nu bekänt haffwär  . Då swarade hon intet därtill, oansädt dädh aff hänne många resor äskadäs och sådant alt till dän ända, att man kunde wijdare uthleta sanningän. Sidst tillspordäs Erlandh om dätta rychtät. Då sade han sigh där ifrån alldeläs wara frij och gärna på nästkommande extra ordinarie tingh wilia med Gudz tillhjälp wäll både medh skäll och witnän där ifrån ledha. Här medh fördäs Brijta till fängslet i tornät. ( det lilla utrymmet i slottets torn där fångarna hölls inspärrade i väntan på ny rättegång)

Då utskickadäs en bonde och instruerades, huru hann än wijdare skulle uthleta sanningän. Gingo så på slåttät, där Brijta war fängzligh, befallningsman och bokhållarän Elias Jönsson sampt Nicolaus, dock så att hon inthet aff them wisste. Då frammstegh bondän till hänne och tillsporde, om hon wille hålla sigh wedh dädh hon sadhe på Grels. Då sadhe hon att hann haffwär ingän skuldh och weet aff ingän manspärson uthan alena h. Erlandh dädh hon wille bestå fastän hon skulle dädh högsta straff undärgå. Andrä daghän om mårgånän hadäs honn aff slåttet  och i befallningsmanzäns cammar. Då bekände hon åtär igän frijwilleligän, att ingän annan hade medh hänne

Akt 2.

Brita har nu suttit fängslad i slottstornet sedan den 23 december över jul och nyårshelgerna och vi träffas igen den 3 januari till extra ordinarie ting i Hammarlands tingsgård. Vi kan ana oss hur kallt hon hade i fängelsehålan på slottet i den smällkalla vintern.

Anno 1642, den 3 januarij, hultz extra ordinarie tingh i Nifzbt lendzmanzgårdh mädh allmoganom och den gemene mann aff Hammarlandh sochn mädh.
(uppräkning av nämndemännen)

Framträdde för sittiande rätt Brijta, Hans Hinderssåns stiuffdottär i Booda, och gaff tillkänna, att D:nus Erlandus Andrae, sacellanus i Ekäröö, haffwär hänne besoffwit i Diäkiänböle i förledän pingzdagh 1641, dijt hann om aftonän kom och skulle opptaga sinn rättigheet af bönderne. Hon bikiännär: När härr Erlandh kom gångandäs, war rägnwädär och hon stogh uti förstugan medh befallningsmansäns leghepighor Charen sampt  Christin Hindärsdottär i Boda. Dässe båda pighor woro åtskilde för rätten framhafde och först Christin och bekände mädh avslagdan eed å book, att när h. Erlandh kom gångandäs, gick han genast i utu stugun, då löp Christin sin koos, män hon och Brijta stodo quare. Så kom her Erlandh utur stugun, och i förstugu dem bådom. Då gick Charen bort till skogen efter fää, och Brijta war efter henne medh h. Erlandh. Dock hanterade h. Erlandh icke det ringaste Brijta så länge hon var der. Hwad sedan hände, wiste hon inthet. Sålunda war bägges deras Charens och Christins bekännelsse. Ähn framhades Brijta serskildz och förmantes medh högsta alfwar att bekänna sanningen wid sin siälss salighet och den arfuedel hon förwäntär i det tillkommandhe lifuet. Då sade hon, när h. Erlandh kom uthur stugun, der då intet war, utan dee både, sprangh hon til fönsträt och wille löpa der igenom uth. Män h. Erlandh kom och rychte henne der ifrån och mädh gewald ( våld ) hof henne up i sängen. Der bråttades han en stund medh henne, dock om sijdor kom hon der ifrån. Andra resan togh han åter i henne och hof henne i andre sängen der war, der ifrån hon och undkom. Sijdst fick han utj henne på golfuet, och hade henne omkull och så länge refss medh henne, att hon tråtna. Alltså främiade ahn en gångh sin willie medh henne. Till denna beskyulningh h. Erlandh aldeles nekade och sade sigh wäll hafua ledt henne utur förstugu in utj stugun, och enär dee inkommo, wille hon igenom fönstret  utt, oanset dören stod henne wäll frij. Doch togh hann henne igen och sade: Min käre piga, war inthet rädder för migh, inthet gör iagh digh någåt ondt. Wijdare säger han sigh aldeles inthet hafua medh henne beställa.
Denne sak wålgafz dee 12 i nämnden såto, och dem tillsportes, hwad deras meningh war, antingen de kunde wäria (fria) eller fälla her Erlandh. Då sade dee: Emädan inge witne äre på någondera sijdan, utan den ene säger ja och den andre neij, eij heller någre tecken på honom eller henne synas, som sådanna beskyldningh bekräffta kunna antingen kläderof, blånadh, blodwite heller rop och åkallan effter det 12. c. Edzöris b. innehåld, emädan folck wore der när i nästegården i Diekneböle och h. Erlandh skulle så snart råda henne medh barn, emädan hon war mö, som hon bekänner, och dee både woro utj sine gångkläder för utan det h Erlandh hade sin kafiacka på sigh, kunde dee inthet fälla h Erlandh utan wäria (fria).
Giörde hon således frij för denna beskylning till nästkommande lagha tingh efftär, det 34 capitel i Tingsmålom och hon dess emellan kan bekänna rätta sanningen, innan hon slipper det fostret hon nu går mädh, och tijden kan gifua ja mädh effter räkningen, på huilken hon säger h. Erlandh hafua henne besofuit i Dieknböle.

Vid genomläsningen av detta tingsprotokoll får man en väldigt bra bild av vad som hänt. Erlandh hade valt ut Brijta för sin attack och förledde henne in i stugan. Väl inne varningsklockorna klämta för Brita och hon vill fly genom fönstret men han håller fast henne. Han fösöker få henne i sängen men hon sliter sig löst, återigen i en annan säng men även därifrån undkommer hon. Till sist våldför han sig på henne på golvet då hon då var så trött så att hon inte orkar göra motstånd. Kan detta med dagens mått anses som lindrig våldtäkt? Skulle inte tro det.

Denna tids benämning på våldtäkt var att ha "besovit" någon, eller legat med så att säga. Ordet våldtäkt framkommer aldrig emedan en kvinna kunde inte våldtas på den tiden, hon kunde bara begå hor, oberoende om hon blev tagen med våld, vara en kona som det heter. Det är inte prästen Erland som är den skyldige än så länge, han är inte fängslad utan kallas endast som vittne. Det är Brita som sitter i fängelsehålan och hon är den anklagade.

Intressant är också att läsa nämndemännens åsikter, samma förklaringar som gällt ända tills i dag i vårt rättsväsende. Det fanns inga vittnen, den ena säger jag och den andra nej, det fanns inga tecken på någon av dem, inga rivna kläder, blånader, blodvite eller inte ens rop på hjälp trots att i grannhuset fanns folk hur mycket som helst. Dessutom föstod ju Erland att hon var en ungmö som lätt kunde bli med barn och förresten så hade de ju båda kläderna på sig. Det var bäst att fria.




Akt 3.
Vi är nu inne i mars 1642 och vi befinner oss för tredje gången i rättssalen. Var framgår inte av protokollet men troligen i Hammarlands tingsgård.


Män nu anno 1642, den 28 martij, hultz ordinarie tingh ibidem, närwarandes cronones befalningzman erlig, ,  wälbetrodde Staphan Hansson mädh, ( här uppräknas 6 nämndemän från Hammarland och 6 från Eckerö)

Framhades her Erlandh och blef wijdare rannsakad om det rychtet honom  på kommit war om kånan Brijta, Hans Hinderssons i Boda stiufdotter, och först rannsakades om tijden och befans att han aldeles drabbade in opå den samma tijd kånan borde föda, så att hon föll i barnasäng uti samma wecka henne borde föda. Sedan om det taal hon skulle hafua framfördt uti födzlestunden. Så hade då kånan inga andra ord haft än tillförenede, ehuru stoor sueda hon hafuer hafft på åtto dagar och om sijdor satte siälfa lifet till, så att fostret inthet blef fräslt ifrån henne. Desse dannequinnor woro när kånan på den tijden hon qwaqldes, på 8 dagar, dee derom nu in för rätten bekände, huadeh dee hördt hafua och mädh hand å book sworo huar sins lästom. Om freedagen förän kånan afleed, woro hoos henne hustro Margretha Olssdotter i Nifzby och hustro Elizabet Hindersdotter ibidem och hörde desse ord af henne: Gudh hielpe migh till ewigh tijdh, om iagh skyoler någon annan förr ähn h. Erlandh, om iagh ähn skulle där igenom döö. Och när hon desse ord framförde, lyfte hon op händerne; mera sade hon då inthet. Och desse qeinnor woro af lendzman dijt förordnade att förfahra, huadh bekännelse konan skulle hafua uti sin stoora anfächtningh. Om söndagen igen förähn kånan afleed, war hustro Brita Mårtensdotter i Nifzby hos henne och bekände sight desse ord hafue hört af kånan; Gudh anamme min sjiäl i Gudz rijke, som iag ingen annan weet ähn h. Erlandh, och desse ord utförde hon medh oprächte händer. Om måndagen effter war hustro Maria Hindersdotter i Diekenböle hoos kånan och bekände sig desse ord haffwa hört af henne, när solen gick nider om afftonen; Gudh gifue iagh finge niuta lifuet, då skulle iagh medh gråtande tårar bekänna, huru han haffr rifuit och slitit migh: Dock nempde konan inge i nampn. Hustro Brita, Hindrich Nilssons j Boda, bekänner sigh samma gångh hafua hördt dee ordh. Samma måndagh besöchte her Nils, capplan i Jumala sochn, konan och sade desse ord till henne: Brijta, om du nu icke bekänner sanningen, så hampnaer din siäll i helwetit, du hafuer nu inthet mera ähn tuenne wägar. Då swarade hon ; iagh weet af ingen utom her Erlandh. Då lätt h. Nils alt folcket gå utur stugon, allena kyrkioherdens hustro i Hammarlandh och han woro der inne och sadehan åter till henne; Bekän lönligen för migh, så will iagh å embetzens wägna förlåta digh dina synder, och ingen skall der af få weeta. Då swarade hon: Iagh kan inthet annat bekänna än nu bekänt är. Andra dagender effter om tijdsdagen leed hon af. Sijdst  framhades her Erlandh för rätten och alfwarligen förmantes i Jesu nampn att berkänna rätta sanningen. Då sade han: Inthet är iagh barnfadren. Tillspordes honom, om han då hade beställa medh kånan. Då swarade han: Litet eller alz inthet, doch att han icke hafuer främiat sin wilia medh samma kåna, kunde han inthet neka till. Tilspordes därföre nembden, huru deras meningh war om detta fallet, antingen dee kunde wäria eller fälla her Erlandh, så borde dem sådant nu göra, emädan dee hafue nu heele handlenhört. Då sade dee sampteligen: Oss är omögleligit honom wäria, emädan dödzlen drabbar in opå den tijden, som kånan borde föda, såsom och att kånan alt samma bekännelsse stadigt rätt in uti siälfe döden hafft hafuer. Derföre fältes her Erlandh effter Gudz lagh, Levit 20 v. 10 såsom och effter werdzligh lagh Högm. B. c 5 till döden. (Högmålabalken).
Her Erlandhs hustro fälte många tårar och wille icke honom förskiuta, oanset han hafuer henne stoorligen bedröfuat och illa satt sigh före, och badh om nåder och icke rätten. Doch uti all underdånighet och ödmiukhet hemstält alt detta Gudj och den Högl. Kongl. Hofrätt i Åbo och önskar här opå en nådigh och önskeligh resolution.

Avrättningsplatsen i Haraldsby, som låg till vänster om brospannet på Haraldsbysidan, på en höjd ovanför den gamla brovaktarbostaden. Området säges vara i 3-korset för tredingarna Finström, Jomala och Saltvik/Sund.

Herr Erlandh dömdes med mycket om och men den 28 mars år 1642 till döden, inte för våldtäkt utan för att ha begått hor och brutit mot det sjätte budet. Brita var redan död då hon dessförinnan dött i barnsäng

Var Her Erlandh sedan avrättades och när är inte omtalat ännu men det kan även vara i Eckerö Storby.



;

Vinterbadande "döpare" i Ryssland, Krisjenie dagen

Lördagen den 19-de januari 2013 for Marina och jag på en biltur in mot St:Petersburg på stadsärenden. Det var en solig och vacker dag men mycket kallt, över 20 minus. Då vi for genom ett samhälle som heter Krasnisivor såg vi folk samlade på isen en bit till höger om oss. Titta där Johan! Där är det en isvak och där "baptistar" dom sade Marina till mig.
 Nää, du e tooki sade jag till henne, vi måste dit och titta!
Väl framkommen till isvaken såg vi hur man hade snickrat ihop en speciell stege med trappsteg ner i vattnet.
I tur och ordning gick män och kvinnor fram till vaken, gjorde korstecken framför vattnet, steg ner och doppade sig ner i vattnet 3 gånger helt och hållet och mellan doppen gjorde man korstecknet. När man steg upp på isen gjorde man tecknet igen mot vattnet.
Märkligt nog huttrade man inte då man gick upp, ett glatt leende syntes i ansiktena som var lugna och harmoniska. Man gick lugnt fram mot kläderna och klädde på sig igen lugnt och stilla.

 Jo det är sant, denna dag är viktig för alla ortodoxt troende kristna och även för andra inte direkt troende är den viktig.
Sker dethär överallt i Ryssland eller är det bara en lokal tradition?
Nej, det är över hela landet sade Marina och alla mina vänner åker ut och tittar på detta. De börjar vid midnatt mot den 19-de varje år likadant. Det är en stor tradition här. Jag har gjort det själv en gång för flera år sedan.
Menar du det?
Men fryser man inte ihjäl sade jag?
Nej, man trivs jättebra, en del har tagit konjak eller vodka före och en del gör det efteråt.
Å, Herregud menar du det, vad handlar detdär om egentligen? Vi måste gå till Wikipedia och fråga.
Vad är historien bakom detta och hur länge har denna tradition funnits i Ryssland?

Enligt de uppgifter jag senare fick fram via Wikipedia visar det sig att denna tradition härleds från exakt år 867 e.k. när de allra första Kievryssarna blev krisnade.
 Enligt en legend sägs det att kristendomen egentligen kom långt tidigare. Man tror att Jesu apostel Andreas var i området och missionerade redan i det första århundradet. Därav de ortodoxas snedställda korsarm på korset det s.k. Andreaskorset med vilket han blev avrättad med.

Ordet baptist är från grekiskan och betyder neddoppa i vatten.

 Det  första kristna dopet i Kiev. Konstnär Klavdy Lebedov.


En som sedermera längre fram i tiden skulle ta det kristna dopet år 988 var furst Vladimir. Han döptes med hela sin familj och antog kristendomen. En legend omtalar att han långt före hade sänt ut "envoys" för att utforska alla världsreligioner för att se och höra vilken som var bäst. Då han hörde om den muslimska tron hade han utbrustit: Att dricka är livet, vi kan inte leva utan det! Inte heller de avgudar han hörde talas om dög så det blev kristendomen till slut. I och med detta kom Ryssland att antaga den kristna tron och den ryska kyrkan föddes som sedermera blev ortodox.

Valdimir föddes år 956 och dog 1015. Han var storfurste av Kiev. Men början var svår. Hans bror Yaropolk  hade dödat en tredje bror och var nu ute efter Vladimir. Han flydde till Sveige, blev god vän med
Ladejarl Håkon Sigurdson. Vladimir organiserade med Norge och Sveige en här emot sin bror som han besegrade och övertog nu herraväldet. Vladimir förenade nu det ryska riket som kom att sträcka sig från Ukraina till Balticum.

I  St:Petersburg den 21 januari år 2013.

Johan Granlund