Fängelsemuseet Vita Björns märkligaste fånge - del 2

Till vänster Lev Kamenev tillsammans med kamrat Lenin ca. 1920.

Kamenv var en del av den ryska trojkan-triumviratet, som bestod av,  Josef Stalin, Lev Kamenev och  Grigorij Zimovjev och som skulle förändra det ryska samhällssystemet i grunden.  Kamenev var en av tronföljarna efter Lenin men kom i onåd och avrättades av kamrat Stalin år 1936.

Vad få hittills känt till är att denne Kamenev satt inburad i det åländska fängelset Vita Björn i en och en halv månad våren 1918.

I en tidningen Åland hittar jag följande artikel om huru det egentligen gick till då han greps i Eckerö.
Historien om gripandet hör otvivelaktigt till den åländska krigshistoriens största märkligheter och jag rekommenderar bloggläsaren att fortsätta läsandet.

Artikel införd i Åland den 2.2.1924

Rubrik
När Kamenev häktades på Åland.
Hur en finländsk ingenjör bluffade sovjethövdingen 1918.


En gråkall eftermiddag i mars 1918 låg kanonbåten "HMS Svensksund" vid Kastellholmen med ångan uppe klar till avgång. Det gällde en av dessa turer till Åland som till följd av händelsernas gestaltning kort förut blivit en av världskrigshistoriens brännpunkter. Svensksund medtog på sina färder passagerare vilka åt sej utverkat "särskilt tillstånd" denna gång med dylikt tillstånd må nämnas tre, men samtliga av allra största intresse för denna lilla blick tillbaka: Militärguvenörens över Ålands adjutant, ingenjör Gabriel Björkenheim samt bolsjevikmatadoren Lev Kamenev och en kamrat till honom av mindre betydelse.

Strax före Svensksunds avgång stod adjutant Björkenheim vid relingen med ytterligt intresse betraktande det vid en båts avgång vanliga skådespelet.

- Vet ni vem de där är? Sporde en initierad Svensksunds-man den finländske adjutanten och han pekade på några personer stående på kajen och ivrigt samtalande med ett par män uppe på båten.
- Jo det är fortsatte mannen ett par av de främsta inom Sveriges yttersta vänster, och han nämnde några ej okända namn.

Adjutant Björkenheim spetsade öronen och riktade blickarna mot de två uppe vid relingen, vilka förunnades äran av en sådan celeber beledsagare.

HMS Svensksund
Kanonbåt i den svenska flottan

Det var att döma av det yttre otvivelaktigt främlingar, med all säkerhet ryssar, åtminstone den ene påtagligen dessutom rysk jude.

-Bolsjevikschefer i österväg, så formulerade sig adjutantens konklusion. Och med detsamma hade han klart för sig att ödet hade ställt honom inför en uppgift. Inom kort lyckades han utforska att resenärerna voro inga mindre än Kamenev och dennes kamrat och han beslöt att "handla efter omständigheterna".

Så stannade Svensksund följande morgon i isfältet utanför Eckerö Storby. De två bolsjevikerna jämte gepack kommo hastigt nog ned på isen och försvunno uppåt land. Adjutant Björkenheim blev trots sitt kuripass - han hade i ett kuriruppdrag rest till Stockholm, fördröjd och nådde Eckeröstranden först en stund senare. Nu gällde det att handla. Han uppsökte genast telefoncentralen och fick omedelbart ett samtal med militärguvenören i Mariehamn ( Hjalmar von Bonsdorff)

- Ombord på Svensksund bolsjevikhövdingen Kamenev och en till! Får jag häkta dem?
- Naturligtvis! Jag ej blott tillåter er utan ger er uttryckligen order att om möjligt omedelbart anhålla dem!

Så långt var alltså allt klart. Men plan och order är emellanåt ett, utförande ett annat. Adjutant Björkenheim var för det första fullkomligt obeväpnad och för det andra hade han ingen tillgång på hjälp av värde. Finland hade den tiden varken trupper eller andra maktmedel på Åland och bolsjevikerna voro två män sannolikt beslutna att till varje pris värna om sin frihet. De skulle ju i österväg till det förlovade landet, till stora och ärofyllda uppgifter i Lenins och världsrevolutionens tjänst.
Tid fanns emellertid ej till tvekan. Inom några minuter lyckades Björkenheim få ifatt Eckerös unike polisman och så.... ja vart hade bolsjevikerna tagit vägen? Med all sannolikhet till gästgivargården.

Mycket riktigt! Utanför trappan stod redo deras skjutshästar. Men inne i gästgiveriets stora sal sutto de två röda matadorerna och drucko te. Ryssen avstår ej sitt kära "tjaj". Hade emellertid Kamenev och C:o denna gång försakat nationaldrycken, skulle Sovjet sannolikt återfått sina efterlängtade söner några månader tidigare, - och den finländska adjutanten berövats tillfället till sitt livs säkerligen praktfullaste bluff.

Lev Kamenev, kallas även Leo och Levi.

Nu stego adjutanten och konstapeln in i rummet och ingenjör Björkenheim steg fram.
- Ni är herrar Kamenev och ? .... Sade han på tyska. De två förnekade ej faktum varpå Björkenheim fortsatte: På order av Militärguvernören över Åland förklarar jag er häktade! Detta hade de två med all säkerhet ej föräntat sig. Och de reagerade ögonblickligen och protesterade.

- Med vilken rätt.... Vem är ni?

Adjutanten hade ingen verklig legitimering. Men han drog fram sitt kurirpass och stack det framför ögonen på dem. Det var nämligen skrivet på svenska och de två förstod ej ett ord, men de såg stämplar och sigill och trodde.. Men nej..... Nu kom bluffen!  Adjutant Björkenheim stack beslutsamt ned sin högra hand i paletåfickan lika som att upphämta sin browning ( det enda han hade där var en näsduk ) och sade med stark accentuering:

- Om ni ej omedelbart fogar er, utlämnar era revolvrar och följer oss, kommer jag att skrida till våld!

- Och det märkliga hände, att Kamenev och den andra gav sig. De avlevererade sina vapen, tio minuter senare gledo de två skjutsslädarna i stället för att taga färden österut, över marssnön med Mariehamn som mål, och i kvällningen nådde man örikets huvudstad.

Societetshuset i Mariehamn.
Foto Jarl Renwall 1924.
Här internerades med största sannolikhet fångarna till en början.

Här internerades  nu de två bolsjevikerna i ett improviserat häkte efter att enligt övlig sed ha fått överlämna värdesaker och pengar. Några synnerligen betydande kapital befunnos de icke inneha, men vad som väckte uppmärksamhet var Kamenevs dyrbara guldur, vilket bar en inskription av innehåll att det var en minnesgåva åt ägaren av ingen mindre än Frankrikes förste överbefälhavare  general Fock.

Strax efter fångarnas ankomst avgick ett shiffertelegram till Finlands vita arme´s överbefälhavare general Mannerheim med anhållan om direktiv, och dessa låto ej länge vänta på sej.

Häktningsordern godkändes och under sådana omständigheter beslöt man att placera fångarna i Kastelholms häradsfängelse alldeles invid Kastelholms gamla slottsruiner och någon dag efter häktningen begav sig en rätt egendomlig kortege i österväg från Mariehamn. I spetsen red den lilla stadens polismästare, så kommo slädarna med fångarn varpå följet avslöts av ytterligare en polis till häst och ett par timmar senare stängdes dörrarna i Kastelholms fängelse om de två viktiga fångarna. I något hårt och kallt fängelse med brutal behandling hamnade dock inte Kamenev och C:o, tvärtom.

Häradsfängelset Vita Björn i Kastelholm
Här satt Kamenev fången i en och en halv månad våren 1918.


Fängelsebyggnaden var ett trevligt envåningshus med vacker utsikt, och egentligen inrättade sig de två fångarna mycket gemytligt. Kommo på god fot med fångvaktaren, ( Allan Torkell),  fingo präktig kost från hans kök och åtnjöt var dag förmånen av en rätt lång vistelse i det fria.

I sanning det gick ingen nöd på dem och de var själva synnerligen erkännsamma för behandlingen, knotade blott över omständigheten att mista sin frihet. Men ledde häktningen tämligen direkt till denna fängelsemässiga idyll så blev de indirekta "epigrammen " så mycket mindre idylliska.

Då nyheten om Kamenevs häktning kom ut och nådde världsteaterns aktörer i främre planet blev det ljud i skällan. De allierade vilka vid denna tid ännu hyste, om och säkerligen mycket små, förhoppningar på att Ryssland skulle kunna förmås till någon aktivitet på "rätt sida" gjorde diplomatiska föreställningar i långa banor, men general Mannerheims order, självfallet baserad på ett beslut att icke mitt i kampen emot det av ryssarna stödda upproret "frambefordra" en hög sovjetisk funktionär med militär kapacitet till Sovjetterritorium, var orygglig.

I slutet av april överflyttades emellertid de två bolsjevikerna som då tillbringat omkring halvannan månad i den kastelholmska idyllen, via Vasa länsfängelse i Uleåborg, men först i slutet a maj efter general Mannerheims avgång från överbefälhavarposten ledde den snart sagt internationella påtyckningen till frigivande.

Vid denna tidpunkt hade Sovjet emellertid i utbyte mot Kamenev och C:o utlovat frigivandet av icke mindre än ett dussin högre finländska officerare och en dag mot slutet av den undersköna månade maj skedde utväxlingen vid Systerbäck.
Över en smal brädspång gingo de två bolsjevikerna över till sitt paradis. I motsatt riktning vandrade de tolv finländarna till sitt vita Eldorado med den kända målaren och Tanger-mannen överste Hugo Backmansson i spetsen.

Det är ännu ej sex år sedan den och nu står kamrat Kamenev av Kastelholm såsom tronpredentant till den bortgångne sovjetpåven Lenins röda tron. Om han sedan når den ja, det är en sak som knappast står i samband med denna återblick på en stor bluff.

I  Hjalmar von Bonsdorffs utkomna levnadsbeskrivning stämmer inte arresteringen med denna berättelse. Bonsdorff menar där att herrar bolsjeviker anländer självmant till Mariehamn och inför honom anhåller om vidare respass, varefter han arresterar dem.

Jag är dock böjd att mera tro på den som egentligen utförde arresteringen, adjutant Björkenheim.

Den första artikeln om Kamenevs arrestering och vistelse på Vita Björn var införd i denna blogg den 12.6.2016 och finns även inom etiketten Vita Björn.



Fångat i Godby den 5 mars år 2018

Johan G. Granlund

Häradsfängelset Vita Björns märkligaste fånge

Är det någon som hört talas om denne man? Lev Kamenev hette han. Nähä. Men Josef Stalin och Vladimir Lenin har ni hört talas om och Trotskij också! Nå jag förstår, kamrat Kamenev avrättades ju av kamrat Stalin 1936 så inga att undra på.

Då jag bevistade Lions loppmarknad här förleden plockade jag på mig några ålandsböcker, en hel trave blev det för min alandicasamling. En liten bok benämnd "Historja bland öar och skär" fångade mitt intresse. Då jag bläddrade i den såg jag att det var en samling föredrag olika personer hållit inför ett seminarium i Mariehamn år 1986. Historicus r.f:s och Historiska föreningens i Stockholm seminarium i Egentliga Finland och på Åland.

På sidan 79 väcktes mitt intresse speciellt för en artikel av vik.forskare Pertti Hakala, Helsingfors,
i en artikel med rubriken " Häktandet av Kamenjev på Åland 1918.

Ifrån Pertti Hakalas artikel saxar vi följande avsnitt: Ändå måste det anses förvånande att de diplomatiska förvecklingar som uppstod mellan Rådsryssland, Tyskland och det vita Finland sedan den kända revolutionsledaren Lev Kamenev arresterats på Åland i mars 1918, inte i någon högre grad har intresserat den åländska historieforskningen. Själva arresteringen har dock skildrats av mannen som stod bakom den, överste Hjalmar von Bonsdorff. I uppsatsen "t.f. landshövding och militärguvenör på Åland" publicerad år 1927 i sammelverket "När Finlands öde avgjordes" kvitterar han händelsen med följande rader:

Fängelsemuseet Vita Björn i Kastelholm på Åland.

Tio år efter krigsslutet utkom en jubileumsskrift där Hjalmar von Bonsdorff i en av artiklarna berättar om sin roll i krigshändelserna. I den åländska historieskrivningen har man gett ett sken av att Bonsdorff skulle i princip fått sparken men detta stämmer inte enligt honom själv i alla fall.
Enligt denna artikel var han t.f. landshövding och militärguvenör på Åland, och då hans uppdrag var fullbordat återvände han till fastlandet.

I slutet av artikeln läser vi följande: Ett stolt ögonblick för oss alla var det förvisso, när den första finländska bataljonen under befäl av kapten Heikinheimo ankom till Mariehamn, där den högtidligt mottogs av tyskarna och mig. Det var med djup rörelse man såg dessa i jämförelse med svenskarna småvuxna, pjäxklädda grå soldater, som efter att ha befriat sitt land nu kommo för att försvara dess intressen på Åland.
Mitt obehagliga uppdrag närmade sig sitt slut, och sedan riksdagen avslagit det av regeringen framställda och på dess uppmaning av mig på Åland kungjorda förslaget till en viss självstyrelse, ansåg jag mig ha tillräckliga skäl att omedelbart anhålla om avsked.

Vi återvänder nu till hur det gick till då Bonsdorff arresterade kamrat Kamenev i Mariehamn.
Bonsdorff skriver såhär om händelsen:

- Den 20 mars (1918) gjordes ett gott kap. Ett antal resande från Stockholm hade infunnit sig hos mig för att anhålla om att fortsätta sin resa österut. En liten fetlagd man av judetyp visade upp ett stort diplomatpass, utfärdat för ryska sändebudet i London. Med honom följde tvenne andra bolsjevikdignitärer. Jag arresterade  givetvis, trots herr Kamenjevs högljudda protester och åberopande av sin okränkbarhet som diplomat, hela sällskapet som förpassades till Kastelholm, där de fingo sitta ungefär en månad, tills tillfälle av avsända dem till Wasa yppade sig. Som ett kuriosum må nämnas att herr Kamenjev efter sin arrestering omedelbart anhöll om att få underrätta tyske utrikesministern von Kyhlman. Detta förvägrades givetvis, men några dagar senare anlände legationsrådet Rissler från tyska legationen i Stockholm tillsammans med kapitän Toussaint och fordrade i tyska regeringen namn med skärpa, att Kamenjev omedelbart måtte frigivas dock utan resultat.

Förteckning över "Fångar i häradsfängelset å Kastelholm år 1918".

I Ålands Landskapsarkiv finns arkiverade fångjournaler för fängelset Vita Björn. Denna bok upptar alla förvarade och fängslade personer för år 1918.

För mars månad finns inte våra tre vänner införda, däremot en maskinist Ahti Kasinen från Mariehamn omhändertagen den 31 mars. Våra vänner fanns inte heller i april enligt förteckningen.
Allt tyder på att de infördes i fängelset under sträng sekretess och fångvaktaren Allan Torkell belades med munkavle.

I det åländska fängelset Vita Björn, Kastelholms kronohäkte byggt i slutet av 1700-talet och ombildat till fängelsemuseum år 1975 har således suttit den man vi här ser på bild invid Vladimir Lenin.

Bara en kort tid efter Kastelholmsvistelsen skulle Lev Kamenev en tid fungera som Rysslands statschef. Han skulle ingå i bolsjevikernas regering. Vara ordförande i Allryska centralexekutiva kommittén. Från år 1919 - 1926  medlem av Politbyrån i Rysslands socialdemokratiska parti.  År 1926 understödde han Stalins val till den nystiftade posten som generalsekreterare för partiet. Kamenev, Stalin och Zinovjev bildade ett block känt på svenska som "Triumviratet eller Trojkan". Kamenev var en av arkitekterna till det som vi kallar Oktoberrevolutionen.

I den kommande maktkampen efter Lenins död år 1924 stödde han Stalin i kampen emot Trotskij, detta trots att han var gift med Trotskijs syster Olga.

År 1926 faller han i onåd och blir petad från en mängd uppdrag, återkommer för en kort tid och blir åter petad.
I en skådeprocess år 1936 blir han dödsdömd och avrättas.

Fångvaktare under häktestiden i Kastelholm var en man vid namn Allan Torkell. Han var född i Kastelholm på den gård som benämns Östergård som  var belägen på det område som nu är Jan-Karlsgården. Ännu i dag kan man se gamla äppelträd invid bodarna som hört till gården.
Torkell var fångvaktare fram till år 1928 och efterträddes då av Paul Blomqvist från Kastelholm. I samtal med han son Torvald Blomqvist kan vi konstatera att Torkell höll tystnadslöftet.

Hjalmar von Bonsdorffs efterträdare hette William Isaksson.

I eftermälet om Hjalmar von Bonsdorff finns tidningsartiklar där han utmålas som nazistsympatisör med ett starkt judehat. Han skulle även strax före sin död fungera som ordförande för en sådan förening. Detta påstående skulle stödas av protokollsutdrag för föreningen.


Fångat i Godby den 13 juni år 2016

Johan Granlund