I famnen på min mor invid torpet i Kärjenkoski, troligtvis sommaren 1950.
Bredvid står mormor Selma Josefiina Pihlajamäki.
I slutet av artikeln finns en länk att lyssna på sommarpratet, där finns även musiken med.
-------------------------------
Hej alla radiolyssnare och välkomna till dagens sommarprat, i dag fredagen den 20 juli.
Jag heter Johan Georg Granlund och skall här i en och en halv timme sommarprata för er och mellan varven presentera lite musik.
I programmet kommer jag att berätta lite om mitt liv för att ni skall få en inblick i huru livet tedde sig på Åland i tidigt 1950-tal och framöver. Det är säkert många unga som inte har en aning om hur det var. För er äldre kanske det är intressant att återuppväcka några minnen. Mig själv som person anser jag inte därför så viktig, jag vill endast fungera som bulvan och statist i sammanhanget.
Som säkert de allra flesta sommarpratare gör vill jag börja i de allra tidigaste och djupaste barndomsminnena. Det kommer således att bli ganska mycket Finby, skoltiden, yrkesvalet och fritidsintressena.
Jag är uppväxt på bondgåden Norrgårds i Finby no 11 i Sunds kommun på Åland.
Mina föräldrar ingick äktenskap våren 1947 på prästgården i Sund, men jag föddes den 5 januari år 1948 i Storå alltså Isojoki kommun.
Mina föräldrars bröllopsfotografi
Av någon outgrundlig anledning återvände mor till sin hemby i Kärjenkoski, kanske på grund av någon tvist på gården.
Då jag var i 3-års åldern återvänder mor Ilmi med mig till Åland och min fråga då båten Åland 2 förtöjer vid kaj i Bomarsund var: Onko tämä nyt Ahvenanamaa? Är dethär nu Åland? Jag kunde nämligen enbart finska, så mycket som en kille i den åldern kunde på den tiden.
Jag föreslår att vi kör igång direkt med lite finsk dragspelsmusik. En march Muistoja Pohjolasta, Minnen från Österbotten med Ruosniemen hanurit.
Här står jag kissnödig, invid mina föräldrar Bernhard och Ilmi Granlund vid södra väggen på Norrgårds mangård i Finby.
Detta foto är taget av Edgar Blomberg och är från sommaren 1953 då min moster Milja och hennes man Arvo Marjamäki kom på besök till Åland. Även de landsteg vid bryggan i Bomarsund och vandrade den 5 kilometer långa vägen till vår gård. Med sig hade de en mycket intelligent granne, Väinö Niemi hette han, som kvällen före de skulle fara till Åland hämtade mjölk från deras gård i byn Peuralankylä där de bodde.
- Nå vart skall ni resa då frågade han då han såg väskorna? Till Åland svarade de.
-Vad intressant! Då kommer jag med sade han och så blev det. Han skrev senare en artikel om resan i lokaltidningen Suupohjan Sanomat.
På fotografiet står han längst bak.
Forsbild från byn Kärjenkoski i Storå kommun, kommunen heter Isojoki på finska.
Gård i Kärjenkoski, vanlig färgkombination på husen i den trakten.
Flytten till Åland och livet på Norrgårds
Av hela min tid i Storå och hela Ålandsresan har jag inga minnen. Mitt första minne i livet är att solen skiner in genom ett fönster emot öster och jag hör tuppar gala och kor som råmar. Säkert var det ett "kosläpp" jag bevittnade en vårmorgon år 1951.
Vår gård Norrgårds i Finby drevs som ett s.k. sambruk mellan två brödrafamiljer, Bernhard och Mathias Granlund.
Mathias och Bernhard invid mjölkbordet på Norrgårds
Min far Bernhard sitter på slåttermaskinen och Mathias kör Dextan
I bakgrunden vårt nya hem som blev färdigbyggt år 1960
Vi bodde i samma stora bondgård, en typisk åländsk sådan, rödmålad och fin och med Ålandsfarstu med många små fönsterrutor. På den öppna vinden fanns två timrade vindskamrar med runda plåtspisar.
Vi bodde i ena ändan och de andra i den andra ändan som vi barn sade.
Själv fick jag inga syskon men upplevde mina tre kusiner som bodde i samma hus som sådana.
Bengt som är lite äldre och Brita och Bror-Erik några år äldre.
Då jag sitter på cykeln verkar Bengt inte gilla det
Våra lekar kretsade i början runt sandhögen, en liten hög med sand som troligtvis blivit över efter någon skorstensmurning jag kan väl inte tänka mig något annat. Efter en tid fick vi varsina trehjuliga cyklar som vi cyklade runt med på gården. På norra hagen fanns en jämn plätt och där idkade vi idrottsaktiviteter.
Bengt, Bror-Erik och jag i rutig skjorta framför vår väderkvarn på Kvarnberget
Landsvägen strök alldeles framför vår farstu och även på den idrottade vi. Det kom ju inte så många bilar förbi vår gård denna tid. Men då mjölkbilen kom aktade vi oss noga. På andra sidan vägen fanns ett stort kärr som vi kastade smörgås på och då det frös till på vintern var vi där med våra kälkar.
Vi levde med livets tillblivelse och dess avslut i djurens värld. Vi kikade bakom knuten då kor skulle betäckas och då slaktaren kom på hösten. Vi deltog i gårdens arbete så gott vi kunde med rensning i land, vallning av kor, slipstensdragning, rödfärgning av husväggar höbärgning, sädesskörd och potatisupptagning. När tiden medgav cyklade vi ned till Bomarsund och Estvik och simmade.
Mina första kamrater denna tid förutom mina kusiner var, Torbjörn från Sjöblads, Marita vid Postens och Sture på andelshandeln. Mattsons barnen samt Bolle och Katrin Högnäs och Tor Henrik Salminen. Det var sen Kuggens barnen och Sundlövs Siv, och i södra byn fanns Göstas Jörgen och Kent och Sågars Anneli, Sällmans och Vikströms flickorna. Jag utsträckte mina färder emot Vivasteby och där fanns Rolf, senare kallad Bullis, och längre bort i Persby fanns Sten Olof och Torsten, med dem sökte vi fågelbon för vi samlade på ägg. In mot Smedsböle och Svensböle fanns Bertil Hagström, Rune Sudhoff och Ralfarna Lindholm och Hagström. Emot Bomarsund hittade jag Krister Karlsson, "Lollo" Stig-Göran Elo och senare Heikki Nikula. Längre bort Olle Jansson och Bengt Mattsson på Prästö.
Vad vore ett sommarprat av en bondpojke som bott tio meter ifrån allmänna landsvägen om vi inte skulle lyssna till Edvard Perssons, Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv.
Skoltiden
I Finby vägskäl fanns denna tid småskolan, klass 1-2. Den var inrymd i Greta och Alfons Dahléns hus vid vägskälet.
Andra året i småskolan.
Främre raden från vänster, Rune Sudhoff, fr. Svensböle, Bertil Hagström Smedsböle, Bengt Mattsson
Prästö, Johan Granlund Finby, Olle Jansson Bomarsund.
Bakre raden, Katrin Högnäs Finby, (var på besök), Ros-Mari Vinberg Finby, Ann-Britt Sällman Finby, Anja Rosenberg Bomarsund, Christel Gustafsson Tranvik, Siv Sundlöv Bomarsund, Marita Salminen Bomarsund.
Lärare Greta Dahlén. Mattssons butiksfastighet i bakgrunden.
Där började jag mitt första skolår som totalt skulle bli sju i Finby folkskola. Klasserna 3-7 fortsatte jag då i den gamla skolan som för övrigt är Ålands äldsta folkskola. Lärare där var Jan-Erik och Svea Manselin assisterad av Vega Johansson. Det var en på många vis lärorik tid och lärarna kompletterade varandra fint. Han i sin roll som idrottsledare var oslagbar och i slöjd lärde han oss att utföra stordåd i möbelsnickeri. Svea var den borne pedagogen och av henne fick jag mina första lärdomar i sång och musik. Hon lärde oss nedteckna noter, spela blockföljt och sjunga fyrstämmigt.
Finby folkskola i vårsol.
Här i tredje klassen och jag står i främre raden no. sex från vänster
Denna tid fanns ännu inte något högstadium. Däremot något som kallades medborgarskolan. Det innebar för oss från Sund att vi tillsammans med Vårdöbor gick i en termin i Rangsby skola. Detta var för mej något helt fantastiskt, jag det var som att resas utomlands varje dag. Undervisningen där var nog när jag tänker efter en snabbkurs i allt som man numera läser på tre år. Vi fick lära oss maskinlära, matlagning och vanligt folkvett, t.ex. hur man håller i kniv och gaffel och hur man äter en soppa.
Lärare Sven-Ingmar Lindqvist var allmänt omtyckt och hade ett gott anseende i bygderna.
Rangsby skola, medborgarskolans avslutningshögtid våren 1963.
Vi hade då sammanstrålat, Sunds, Vårdös och Saltviks alla elever.
Jag finns någonstans i mitten till höger om dörren.
Nå, va ska du göra när du blir stor då? Var frågan alla ställde. Den lämnades obesvarad för min del.
En väg in i arbetslivet introducerades av en Bo Berg som från landskapet kom och informerade om yrkesvägledning.
I början av 1960-talet låg ett fartyg ute på Östersjön som spelade populärmusik dygnet runt och mellan låtarna varvade man med reklam. Kanalen hette Radio Nord. En reklamslogan som fastnade i minnet var: Mamma det höll! Vi hör nu en låt som spelades ofta. Putti Putti med Jay Epar.
Om Finby
Finby by har elva gårdsnumror, vi på Norrgårds var den elfte och vår gård befolkades efter Stora ofredan ganska sent, in på 1740-talet. Byns namn är omstritt, en del påstår att det skulle varit finnars by och i en tid då svenskarnas urfäder på Åland lyste med sin frånvaro i början av Medeltiden. Andra menar igen att namnet härleds från "fen" betecknande moss och kärrmark alldeles som namnet Suomi härleds ur det finska ordet för sumpmark. En annan teori är att det gamla uttrycket "finna fisk" skulle styrt byanamnet. Att finna fisk var förr att resa ut på långa fiskefärder till fjärran okända områden.
I byn fanns Ålands största strömfiskeplats Finbyström som fordom levererade mängder av id och braxen till Kastelholms slott.
Norra Finby, utsikt från "Rasarbacka" , vägen emot södra Finby, foto från 1930-talet. Vi ser veteskylar och på stör en rekordstor ärtsskörd för Mattasbonden Einar Sundman.
Längst till vänster Postens nybyggda mangård, den gamla skulle rivas, Mattas, Branders och Norrgårds längst till höger.
Byn är sedan gammalt indelad i två hälfter den norra och den södra. Inför storskiftet på 1770-talet inramade man först byn ena året från väster mot öster över Tranviksbergen emot Granskär och det andra året med början från Korsberg i Lövviksskogen fram över Gunnarsby och Finby bergen sedan via strömdragens mittfåra till Granskär. Denna ö hette tidigare Viggskär.
En av de otaliga fem-stenarår som ligger som ett pärlband i bergen runt Finby
Dessa fem-stenarår med 1,5 meters sidor ses ännu i naturen med ca hundra meters avstånd från varandra och har märkligt nog inte raserats. Själva storskiftet uppgjordes så att först ordnade man norra byn och det därpå följande året den södra. Bönderna i södra byn knorrade över beräkningsgrunderna emedan man ansåg sig fått för lite åkermark. Detta justerades så året därpå.
Under Bomarsundskriget inrättades fransmännens högkvarter i gården Janses. Detta hus stod då närmare landsvägen än nuvarande. Man antar att över tiotusen franska soldater "campade" i byn på åkrar och ängar denna tid.
I den digra rapport som uppgjordes efter kriget av senatsprotokollförare Johan August von Born, kan man se att bönderna krävde ersättning för skadad och förlorad egendom. De inkom då med krav på ersättning för flera kilometer gärdesgårdar som de franska soldaterna bränt upp i sina kokeldar.
Vi återvänder till Finbys 1950-tal. I vägskälet fanns i min barndom en liten gul kiosk. Det var handelsman Mattssons kiosk och var samlingsplats för socknens ungdom. Man kom först dit på cykel senare med moped. Här satt också äldre varma sommardagar på stubbar och stenar, pratade och rökte.
En nattmorgon i juli år 1957, då Ingemar Johansson boxat till sig världsmästerskapen i tungviktsboxning, var det fullt i vägskälet för man ville ventilera den stora händelsen.
Här stannade också Puttes och Sudhoffs bussar som avlämnade paket och brölådor från Gryssners och Åca bagerier. Vid elvatiden kom även postbussen.
Från Finby, gården Kuggens, härstammade en författare, missionär, folkskollärare och skald, Erika Lindström. En dag år 1914 stod hon på Badhusberget i Mariehamn, blickade ut över området och fick så inspiration till en text, Visa till Åland. Jag tror bestämt att hon såg framför sig Finbys åkrar, ängar, vikar, strömdrag, åkeröar och böndernas arbeten på fälten. Vad du är rik min barndomsö sjunger vi med henne och dess melodi komponerad av Vårdöbon Otto Andersson.
Vi hör den här framförd av Eivor Lindström en av Ålands vackra röster.
Mitt första jobb på Sunds Andelshandel
Denna tid 1960-talet fanns inte så mycket jobb på Åland, om man nu inte ville kratta stenar på landsvägen, så många emigrerade till Sverige eller for ut till sjöss. Min kusin Bengt for ut på en av Algots båtar Berny och gjorde en världsomsegling. Min andra kusin Henrik for till Stockholm och där fanns sen tidigare hans äldre bror Olle.
Bengt målar Bernys skrov, någonstans vid Söderhavsöarna
Jag gjorde ingetdera utan började som biträde på Sunds Andelshandel. Det var på våren 1963 och jag skulle vara där i nästan ett och ett halvt år. Första dagen på jobbet var att hämta mjölk från gården Postens. En dag kom ett lastbilslass med salt som skulle skyfflas in i magasinet. Saltet använde bönderna i sin höbärgning. Ett avbrott under dagen var att få gå upp till vägskälet och hämta brödlådorna.
Efter en tid fick jag börja expediera dvs. att sälja över disk. Chef var då Helge Mattsson som jag gärna berättar om lite senare.
Den stora kassaapparaten fick jag inte använda i början utan fick en skolåda som egen kassa. Helge ville se om jag kunde sköta en sådan och få det att stämma på kvällen. Under denna tid lärde jag mig mycket som jag haft nytta av senare i livet. Att skära glas tex, använda järnsåg och i allmänhet hålla ordning och reda. Helge var mycket noga med att säckarna skulle vara raka och med texterna uppåt.
Har ni förresten hört talas om kimrök och linoleum och hur river man av ett tygstycke i två delar, vad är fyrtumsspik och femåttondelsbultar?
Sunds nya andelshandels butik som invigdes år 1957.
Affärsdisken såg likadan ut då jag började jobba där år 1963
Den tidens butiksförsäljning skedde som sagt över disk och kunden berättade vad hon skulle ha och så skrev man ned detta i ett paragonblock, varan till vänster och priset till höger, därefter räknade man ned alltsammans i huvudet och tog betalt samt gav kvittot till kunden.
Helge var en innovativ affärsledare, en dag sade han: I natt ändrar vi om butiken till snabbköp! Sagt och gjort. Den händige Nils Karlsson som bodde i närheten tillkallades och när morgonen grydde hade Finby fått en av Ålands första snabbköp på landsbygden.
Helge skulle flytta med sin familj till Mariehamn han hade blivit chef för Andelslaget Samgång.
Sunds Andelshandel har genom tiderna agerat plantskola för ett handfull affärsledare som gjort stor karriär på Åland inom handeln. Clas Nyström, chef för Ålands Andelsslakteri och byggherre för Böndernas Hus. Stig Carlsson, chef för Ålands Centralandelslag ÅCA, Hilding Björklund, chef för Andelskassan numera Andelsbanken, Helge Mattsson, chef för Andelslaget Samgång, Max Sirén grundare av Sparhallen. Ja vi kan faktiskt även nämna Valter Häggblom som arbetade som biträde här före han startade sin affärsrörelse i Västra Saltvik, samt Torbjörn Sjöblad som var försäljare här och butiksbilsföreståndare och som längre fram blev chef för Föglö Handelslag.
När man hör följande melodi, Sjöman, får åtminstone jag en tår i ögonen, vi hör här Seeman med Lolita.
Handelsskolan i Helsingfors
Jag slutade mitt jobb på andelshandeln i Finby och fick plats i Helsingfors Handelsskola, det var hösten 1964. Denna tid fanns ingen tvåårig handelsutbildning på Åland så man reste antingen till Åbo eller Helsingfors.
Första året gick sisådär, ungefär mitt i raden, med sex i finska drogs mitt medeltal ned betydligt. Jag bodde långa vägar utanför stan, i Grankulla, hos en familj Öhberg som mor kände sen tidigare. Skolfärden skedde mestadels med tåg, Ukko Pekka hette det ångdrivna loket, ibland gick det en rälsbuss. Doften av piroger på den då sunkiga järnvägsstationen sitter i än i dag och i mina öron kan jag höra "pikajuna Turkuun lähtee raiteelta kaksi", snabbtåget till Åbo avgår från spår två.
Avslutningsårets skolfotografi, själv står jag i bakre raden trea från vänster.
Vi var från olika finlandssvenska bygder och kontakt med några har jag än i denna dag. Jag minns att vi var tre personer från Åland första året och tre nytillkomna det andra året.
Senare i livet har jag träffat många som just gått i denna skola från Åland.
Det andra året löpte mycket bättre för mej i mitt skolarbete, men hemlängtan var ibland svår. Peketen från mor och far var välkomna och där kunde finnas lite pengar med.
Jag måste nu få berätta om mina underbara rumsvärdar på Maruddsvägen det andra året.
Från Åland kom det andra året en kille från Önningeby, Affo kallas han, och vi beslöt att hyra rum tillsammans. Vi gick ned till skolans aula för att se om där på anslagstavlan fanns något om det. Jo där var ett rum ledigt i Marudd, vi kontaktade familjen och kom överens om en träff. Vi for dit och så fick vi rummet. Makarna Henriksson bodde ensamma för deras barn hade flugit ut ur boet. Han hette Alvar och körde taxi i staden. Frun hette Liisa och var en helt finskspråkig dam.
Familjen Henrikssons hus på Maruddsvägen. I utestolen sitter fru Liisa Henriksson och vid bilen sonen Pekka. Av någon anledning tog jag aldrig ett fotografi av Alvar.
Så frågar då Alvar en dag " nå när passar det med bastutid på fredag?" Ja kanske vid sjutiden sade vi och så blev det. Då vi stiger in i bastun står två kalla pilsner på fönsterbrädan.
Så frågar Liisa, " när vill ni ha kaffe på morgonen?" Ja kanske vid sjutiden svarade vi och då vi kommer ned från vinden står kaffekannan på bordet med sin mössa och på bordet står ett stort fat med färdigt bredda smörgåsar. Detta skulle upprepas många gånger under året.
Ibland fann vi att våra strumpor och kalsånger som vi slängt på golvet var bykta då vi kom hem.
En gång fick vi besök. Då hör vi hur Liisa ropar nerifrån vindstrappan: Pojat pojat tytöt tulevat! Pojkar flickorna kommer. Hon var så lycklig över det.
Då vi skiljdes på våren 1966 var det ingen rolig stund. Jag höll under många år kontakt med paret Henriksson med brev och julkort.
En grupp långhåriga killar från Liverpool hade gjort en formidabel succe över världen, Beatles, vi hör dem här i Michel
Strandnäs Motell
Mitt första jobb efter handelsskolan var att fungera som allt i allo på Strandnäs Motell. Ägare till motellet var Helge Snellman och arrendator för rörelsen var då pastor Jan-Erik Mårtensson, pingstpredikanten som grundat nattmissionen och även satt i Mariehamns stadsfullmäktige.
Idén till ett motell kom från Helge, entreprenör som han var i USA och på Åland. Man skulle ta in på ett motell och få ha bilen vid rumsdörren, det var den tidens melodi. Här grundades mitt hela livet varande intresse för den åländska turismen. Jag fick ta emot grupper, servera dem med allt det som behövdes, delta i kontors, köks och kaféförsäljningen, ja allt allt.
Livet i Strandnäs var roligt, här fick jag många vänner och under sommaren hade jag tagit körkort och köpt en vi folka Ål 2900 som jag skurrade runt på Åland med under lediga stunder. Ibland var vi åtta personer i bilen, vi ja, det var Roffin, Svenka, Lissmari, Pirkko å Graniten, härligt gäng var det.
Vid Alms kiosken stod vi jämt, invid den stod Österlunds korvstånd med senapsrecept som gäller än i dag på Rökkas som det numera heter. Invid fanns ju Rökerikorsningen med sitt böcklingrökeri. I motellets matsal stod en jukebok full med andliga sånger, Mahalia Jacksson och faktiskt Elvis gospelsinspelningar.
I detta hus på Skarpansvägen fanns Finnairs kontor. I lokalerna huserar numera ett apotek. Längst till höger fanns en blomsterhandel.
Hösten kom år 1966 och jag tog ett ledigt jobb på Finnair som lastare och kontorist. Kontoret var då på Skarpansvägen och dit kom resenärerna och köpte biljett eller hämtade flygfrakt. Vi jobbade i två skift. Till och från flygen åkte vi med flygbussen, en grön Volvo. Det var en rolig tid. Då planen var försenade satt vi och lyssnade till tullarnas och polisernas jargong. Bland dem fanns många humorister, en som jag minns särskilt hette Dahlén, alltid med en cigarett i handen och så fort han öppnade munnen skrattade alla. Det var intressant att lasta planen och DC 3-orna minns jag särskilt, den branta gången upp emot utrymmena invid piloterna. Ibland ärende upp till flygledarna och Kurre Melander minns man, en legendarisk pilot och flygledare. Kommunikationen mellan oss skedde ibland via ett tryckluftsrör som sände ögonblickligen ihoprullade pappersrullar till mottagaren. I kontorets skrubb stod en telex och smattrade jämt.
Nu hade jag börjat få hemlängtan till Finby efter åren i stan och jag sökte ett jobb som butiksbilsförsäljare på Sunds Andelshandel och fick det. Där skulle jag tjänstgöra i 1,5 års tid. För detta behövdes lastbilskörkort så jag tentade för det. Innan jag fick det körde Torvald Blomqvist bilen. Vi hade trevligt tillsammans, stannade ibland i nåt backkrön drack kaffe och åt munkar. Bilen var en Bedford lastbil som påbyggts med en butik i faner. Kunderna gick in på baksidan och chauffören från högra sidan.
Sunds Andelshandels butiksbil, här stannar jag upp i Hultas byacentrum
Vi körde längs två rutter i Sund och varenda by fick ett besök. Den tiden tror jag att ja kände varje människa i kommunen. Jag fick uppleva många trevliga händelser som då tanten från gården Pellas en bit från byn Brändbolstad åkte med ända till bycentrum, jag hörd inte att hon steg in i bilen. Jag minns den dagen i Tranvik, då en myndig herrre säger åt mig att: Jaha det är dags att komma nu, var har du varit hela dagen? Den dagen var dagen före påsk och vi hade jättemycket kunder, jag hade inte hunnit äta och dricka minns jag.
Vid denna tid var Max Siren chef för andelshandeln och honom blev jag senare kollega med på Samgång flera år senare innan han grundade Sparhallen.
En dag sade jag upp mig från butiksbiljsjobbet, jag hade ringt min vän Helge Mattson och frågat om han hade jobb för mig på Samgång. Det hade de och jag övergick dit. Det skulle bli 15 år för mig på Samgång, jag arbetade som butiksföreståndare allt från den minsta butiken till den största.
Vi skall här lyssna till Elvis Presley i hans underbara tolkning av den svenska andliga sången O store Gud, How Great the Art, en av låtarna som fanns i motellets jukebox. Jag vill här berätta om sångens tillkomst. Carl Boberg, en svensk predikant står och beundrar ett åskoväder över Kalmarbukten år 1885. Han får då inspiration till en text O store Gud. Låten skulle länge vara okänd i Sverige men via Tyskland och Ukraina spridas till USA. Den används i Billy Grahams korstågsmöten och Elvis får nys om melodin och spelar in den på ett album år 1966.
Skivan fanns i motellets jukebox
Samgångtiden
Jag hade så lämnat Finby och fått jobb av Helge Mattsson på Samgång och deras butik på Norragatan/Ålandsvägen. Efter en tid där ville Helge att jag skulle prova på ett föreståndarjobb som fanns ledigt på deras minsta butik på Torggatan i södra stan.
I denna fastighet som ägdes av familjen Karl Lindfors fanns Samgångs butik Snabbköp III
adressen var Torggatan 38.
Där arbetade vi tre personer och jag var där i ett par års tid. Jag lärde mig känna nästan alla i området och än i dag tänker jag då jag ser någon fastighet till salu där att jaa där bodde den familjen. Kunderna var vänliga och dit kom både hög och låg, man ville bevara sin kvartersbutik. Jag minns den kände skolläraren och skeppsredaren som ibland kom och frågade: Har ni fisk i dag? Nä svarade vi, det blåste så hårt så Einar Nordman kunde inte lägga. Jag minns de utslagna på Parkgatan och att vi körde hem varor i min privata bil till rörelsehindrade.
Utanför Samgångs butik Skotten på Klinten
Så blev då föreståndarjobbet på Samgångs butik på Klinten ledigt och jag övergick dit. Där var vi åtta personer och en betydligt större ruljans. Här fanns också handelslagets sparkassa så jag blev plötsligt bankman. Hit kom kunderna med sina sparkasseböcker, satt in och tog ut pengar. En del fick sin pension utbetalad via kassan och i kontoret stod ett flera hundra kilo tungt kassaskåp. Min familj fick disponera tjänstebostaden i övre våningen och under denna tid föddes min äldsta son Jan-Peter.
Efter en tid fick företagsledningen idén att vi skulle införa ett lågprissystem för butiken och namnet blev Skotten, hänsyftande på denna befolknings påstådda sparsamhet. Vi var således den första på Åland med den affärsidén. Den stupade på att man bibehöll manuell köttdisk och det var ju de minskade lånekostnaderna man skulle tjäna på.
Interiörbild från Skotten - butiken
Våra arbetskläder gick i Samgångs gulgröna färger.
Hösten 1974 påbörjades så bygget av den stora livsmedelshallen och restaurangen som planerats på tomten för tidigare huvudaffären i hörnet Ålandsvägen och Norragatan. Man annonserar efter personal och även hallchef. Jag söker det jobbet men får inte det utan det går till en man från Helsingfors som där tidigare varit med om liknande projekt.
Vid en titt i Ålandstidningens arkiv kan man hitta en mängd annonser inför öppningen av det moderna livsmedelsvaruhuset som nu hade fått namnet Hallen och med underrubrik "ett varuhus i livsmedel". Här hittar vi annonser som: Sallader till söndagsmiddagen, välj bland 15 sorter, Hallens donutsar runda och goda, krukväxter till hemmet gör mor glad, vi tar emot era tomglas. Fotografier finns införda över alla de olika avdelningarnas ansvariga.
De ansvariga avdelningsföreståndarna på Hallen
Människorna bar på en stor förväntan och då Hallen öppnar den 25 mars år 1975 är här så mycket folk så att det bara vimlar. Band klipps och många tal hålls, b.l.a. av stadsfullmäktiges ordförande Aron Häggblom.
Dagen efter finner man i Ålandstidningen en stor artikel signerad Lasse Wiklöv.
Jag skulle fortsätta på Skotten i godan ro och tog mig ibland in till den mycket populära dansrestaurangen Sabina.
En låt som ofta spelades av de svenska dansbanden var Feelings och vi hör den här med i Siv Malmqvists tolkning.
Tiden på Hallen
Hallen ett varuhus i livsmedel hade med buller och bång öppnat och några veckor tidigare restaurangen Sabina. Båda namnen hade tillkommit genom namntävlingar.
Samgång stod på toppen och var en stark spelare inom åländskt dagligvaruliv. j, man expanderade även inom hotell och cafébranschen och började även med bilhandel. En stor del av den åländska agrarbefolkningen hade sina rötter inom kooperationen som på Åland tidigt antagit en borgerlig affärsidé. Dess chef Helge Mattsson var en innovativ och påhittig affärsledare. Han gillade att informera och han såg till att personalen fortbildades genom kurser och studiebesök. Många var våra resor både till öster och väster som vi företog i det syftet.
Direktör Helge Mattsson informerar
En dag i maj efter att Hallen öppnat i mars ringer man från Samgångs huvudkontor till mig på Klintenbutiken Skotten och frågar: Är du villig Johan att hoppa in som t.f. hallchef? Holger har sagt upp sig och kommer att återvända till Helsingfors. Jaa, det kommer lite plötsligt var mitt svar men jag skall diskutera det med familjen sade jag diplomatiskt.
Hallen och Sabina på ett vykort.
Vi ser den enorma köttdisken samt Sabinas kafésal med persikolamporna.
Nu blev det så att jag övergick till Hallen den första juni år 1975 och jag skulle vara där i nio års tid.
Nu väntade en helt annan tid för mej med i stort sett samma typ av arbetsuppgifter men här var det andra bullar. Vi var 25 ordinarie anställa med ett flertal extra inhoppare och sommartid över 40 personer. Hallen hade som sagt olika avdelningar som var och en hade sin gruppledare. Dessa avdelningar var ganska strikt skilda så här fanns en inbyggd problematik för att hoppa in i de andras göromål och hjälpa till då det behövdes. Denna tid hade nya vindar börjat blåsa från vårt västra grannland och man visade bilder huru personalen är inte längre en pyramid med en ledare högst upp utan den är en omvänd pyramid där personalen i stort sett bestämmer. Då jag hade det ekonomiska ansvaret uppstod här ibland konflikter.
Min uppgift var bland många att skriva personalens arbetstidslistor, en rätt så grannlaga uppgift att få alla att bli nöjda och att de var rättvist uppgjorda och givetvis skulle följa gällande lagar. Det innebar även att sammankalla till marknadsföringsmöten minst en gång i veckan där kampanjer och ideer till specialerbjudanden kläckas. Det innebar även att sitta med de finska fabrikernas resandeförsäljare och göra inköp samt få dem att ge så mycket marknadsföringsbidrag och deltagande i annnonskostnader samt smakprovstillfällen. Då jag inte hade kontorsarbete, som för övrigt var en mycket viktig del av arbetsuppgifterna, fanns jag i köttavdelningen. Kötthantering och styckning var denna tid mycket viktig i en livsmedelshalls verksamhet. Vi tillverkade många halvfabrikat och dessa skulle läggas upp snyggt på fat i köttdisken.
I Hallens styckningsrum
Jag står med köttavdelningens gruppledare Karl-Johan Eriksson
Från chefen kom ordern: Här skall hända något intressant varje vecka, gör vad som helst bara folk pratar om er! Livsmedelskontrollens personal rev sina hår, när skall ni ta in en ko och sälja dess mjölk direkt var frågan. Det fanns inga gränser för vad vi hittade på. Smakprovstillfällen skulle anordnas ofta sådana ser man inte av i dag så ofta. Fastlagstisdagens kaffekalas var stora tillställningar då alla blev bjudna på kaffe och riktiga fastlagsbullar. En gång fick vi fönstren fulla med kastade bullar.
Vi kokade sötost, palvade åländsk skinka i rökbastu, rökte Ämnäsbraxen på gården. Chefens order var även: Ni skall ta in de bästa delikatesser som tillverkas i Finland!
Vid denna tid hade jag anslutit mig till Manskören Åländska sångare och ur den utgick en oktett shantygruppen Rolling Home. Gruppen startade år 1978 och vår första spelning var på det nu nedbrunna Godby Kongresshotell. Man firar således i år 40-årsjubileum
Här sjöng jag andra tenor och vi hör En sjöman älskar havets våg i engelsk översättning, A Sailor leves his salty brine. Sången inspelades i Tom Wiklunds studio.
Tiden på Pohjola försäkring
Min 18 år långa affärsbana inom kooperationen hade tagit slut. Beslutet togs inte utan vånda från båda parter. Jag har sparat det vackra avskedsbrev jag fick och som var undertecknat av arbetskamrater.
Jag fick nu tjänst på Pohjolakoncernens lokalkontor på Norragatan ett stenkast ifrån Hallen. Kontoret hyrdes av familjen Lemberg och där fanns endast två små rum. Jag hade tidigare som fritidssyssla tipsat dem om försäkringsobjekt så jag kände till en del deras verksamhet och hur de arbetade på Åland.
Vi var endast två personer anställda, jag och en kontorist, men vi skulle båda i våra roller försöka sälja så mycket försäkringar som bara var möjligt. Namnet Pohjola var okänt för ålänningarna och man hade till och med svårt att uttala dess namn, det blev Poschjola, ett lite tyskklingande uttal. Däremot visste många vad livförsäkraren Suomi var emedan de hade funnits på Åland sedan adertonhundratalet. Många var också de lokala bolagens försäkringsagenter emedan de tidigare varit i Suomis tjänst. Man kände också till reseförsäkraren Europeiska för dess produkter hade även den lokala livförsäkraren Alandia sålt på provisionsbasis före de startade egen reseförsäkring. Vår koncern var störst inom alla försäkringssektorer i Finland, inom liv, pension, rese, skade-och olycksfallssektorn.
Ganska tidigt märkte jag att ju mera vi sålde destu mera skador fick vi att handlägga, en omöjlig ekvation och ett förhållande som inte håller i längden. Vi hade i princip startat från noll och tillväxte nu starkt. Ifrån dagligvaruhandeln tog jag med mig idén om att annonsera försäkringsprodukter som en vara som bör marknadsföras för att göra sig känd. Jag införde annonser i dagstidningar och i annonsblad hade jag återkommande helsidor. Jag gillade att plugga villkor, det finstilta i varje försäkring och på så vis byggde jag upp en kunskap som även var stark i försäljningsmomentet. Här hade vi en fördel. Jag kunde komma med motargument i ett tidigt skede emedan jag visste hur varje försäkring var uppbyggd.
Viktigt var även att knyta konsulter till vårt bolag som på ett neutralt sätt kunde skadegranska och sköta skadesidan. Vi såg till att skadan snabbt kunde åtgärdas och följde med kundens skadesituation från början till slut innan pengarna var på kontot.
Viktigt var även att knyta så många ombud som möjligt till vår försäljningsorganisation som tipsade om potentiella kunder.
Denna tid blåste friska vindar i försäkringsvärlden. Bolagen tävlade friskt sinsemellan om att göra så moderna försäkringspaket som möjligt. En ny stark sida visade man upp inom kapitalförsäkring och privat pensionförsäkring. Här tog man skatteavdragslagarna till hjälp. Myndigheterna var denna tid välvilligt inställda till att folk själva skulle spara till sin pension och gå ut så tidigt som möjligt i den.
En familj fick avdraga 100 tusen mark i årliga pensionsdepositioner och avdraga detta belopp i den av makarnas deklaration som tjänade mest. Hade man dessutom ett familjeaktiebolag kunde samma makar avdraga ytterligare 100 tusen mark per år.
Jag tecknade många sådana försäkringar och var ofta med på prisresor till Lappland i de topp-100 försäljarlistorna inom koncernen.
Pressen på mig i och med de ökande skadorna tillika med kraven på ökad försäljning samt den nya datasituationen som uppstod gjorde att jag gick i väggen, blev utbränd. Att kontakta psyket låg inte för mig så jag hoppade av tåget och började köra taxi, mera om detta senare.
Jag fick även här ett mycket vackert avskedsbemötande av ledningen och personalen inom bolaget samt många vänner för livet. Jag har haft mycket nytta av mina försäkringskunskaper och än i denna dag frågar folk om råd och dåd i dessa saker.
I manskören Åländska sångare sjöng jag i nästan tio års tid och vi hör här en sång ur en LP inspelning vi gjorde: Sång till hembygden, under ledning av Karl-Gunnar Fagerholm.
Taxitiden
Under min tid på Samgång hade jag redan år 1973 tagit taxikörkort och börjat köra taxi på fritiden för olika bilägare i Mariehamn. Det var då en mycket lukrativ bransch då svenska kryssningsresenärer i hundratal varje dag besökte stadens livsmedelsaffärer, och märk väl gick i land och spenderade pengar till gagn för den åländska handeln. Vi levde i de så kallade "filésvensonska" tiderna du människor från Sverige under några timmar inköpte kött, korv, skinkor, ostar ja till och med hela lördagskorvar, finskt glas och porslin.
Vid denna tid fanns inget minitåg och någon stadsbuss var då inte påtänkt. Vissa körpass kunde bestå av hundra körningar från hamnen till stadens centrum och sedan tillbaka. Ja det kunde vara så mycket folk vid taxistolpen T i hamnen så att jag vågade ibland inte köra dit med risk för att de skulle riva sönder backspeglar och hoppa upp på bilen. I stället tog jag upp folk som vinkade för bil i periferin. Även nattetid fanns det hur mycket körningar som helst, det var långa köer till de flesta krogar och man hade dans alla kvällar på vissa ställen.
Jag körde för olika taxiägare i stan men mest för Hemming Eriksson, han var en vänsäll personlighet.
Avlöningen var frikostig man fick förutom driksen 30 % av hela körkassan direkt i handen och bilägaren betalade in skattesatsen. Däremot blev pensionsdelen oredovisad. Hemmings sambo Gun-Britt satt i taxis växel och hon dirigerade lugnt körningarna. Vid emottagen körning via taxiradion bekräftade man denna med ett "uppfattat". Jag skrattade många gånger åt olika kommentarer som vissa humoristiska förare undslapp sig. Att få en returkörning efter en långresa ut på landet var rena bingon, då fick man ju dubbelt betalt.
Jag vill här berätta om en rolig körning jag fick till Eckerö en gång. Jag brukade nämligen köra långt ut emot tidiga morgontimmarna för att skumma av stadens gator och fick då in i bilen ett gäng som stod vid Ålandsvägen och hade köpt korv. De skulle till Eckerö och körningen gick långt ut på en byväg. Mitt på skogen vill en person ut och lätta på trycket. Det var lite mörkt vid tiden så jag såg inte var han fanns. Vi väntade ganska länge men han var helt försvunnen, han hade passat på att rymma från sin del av körnotan.
Ibland kunde tröttheten vilja ta överhanden. Jag hade ju ofta jobbat hela dagen i affären och körde långa nattpass. På hemväg ifrån Hammarland nuckar jag så till i Gottby. Jag tar då av mig skorna och kör bara fötterna, ett tips jag lärt mig. Vid Ålandsplan nuckar jag till igen, lägger nu in tvåans växel och krypkör till station A på Norragatan. Väl framme somnar jag direkt i soffan på stationen.
Efter tiden på Pohjola kör jag så i ett par års tid för olika landsortstaxiägare, då mestadels skolbilskörningar men ibland även privata. Under alla år jag körde taxi uppstod aldrig någon olycka, jag lämnade alltid bilarna i gott skick förutom en gång då ett rådjur hoppade på bilen. Många är de erfarenheter jag fick under denna tid och även en god körskicklighet som jag haft nytta av i livet.
En låt som ofta låg i bilradion under taxitiden i Mariehamn var Rod Stewarts, I am sailing.
Museitiden
En kväll då jag sitter vid middagsbordet ringer telefonen. Det är Karl-Anders Lindholm från Sund, en gammal barndomsvän. Han var en av förgrundsgestalterna i planeringen av och uppförandet av Ålands Jakt och fiskemuseum och leder ännu i dag Stödföreningen för densamma.
Skulle du vara intresserad av att söka jobbet som intendent för museet? Det är ett ettårsvikariat som eventuellt kan bli två år? Javisst det kan jag göra sade jag och att jag lovar samla ihop lite betyg och skicka in en ansökan. Jag hade året förut gått en kurs i "natur och kulturvårdsturism på Åland" och hade även förut jobbat som turistguide. Jag hade även sedan barnsben en gediget intresse för jakt och fiskefrågor.
Jag fick jobbet och skulle vara där i tio års tid fram tills min pensionering. Vi var ett glatt gäng och vi träffades på olika möten som delegations och styrelsemöten. Dessutom ordnade jag årligen olika utfärder inom museisektorn både lokalt och utomlands.
Vid entrén till Ålands jakt- och fiskemuseum
Arbetet var en heltidssyssla där jag ensam stod för all planering, redovisning och marknadsföring av museet och där ingick även att sköta museibutiken samt guida grupper och enskilda. Ett par sommarmånader fanns en person anställd som arbetade i informationen. Vintertid gällde att uppgöra planer för nästa säsong, bygga utställningar och utföra nödvändiga reparationer om ombyggnadsarbeten. Fastigheten är en vacker skapelse som ritades av Folke Wickström.
Ett intressant jobb vid sidan av intendentsjobbet var att sköta om det åländska museikortet. Detta var en fiffig ide´som märkligt nog betalade sig själv i slutändan och vi ansökte endast första året om stöd från landskapet. Det gick ut på att en besökare köpte ett kort som berättigade till fyra museibesök i något av Ålands alla museum. Detta skulle jag då sköta om vad gäller information till massmedia och broschyrreklam, information till alla museer samt hålla museimappen i skick. Denna mapp fanns utställd på alla hotell, turistbyråer och museer, ja även de åländska skärgårdsfärjorna. Här kom jag i kontakt med alla museer och vi hade ett gott samarbete.
En dag förärade Finlands statsminister Paavo Lipponen museet med ett besök. Efter att jag hälsat sällskapet välkomna vände sig ministern sig till mig och frågade: Var är svärtan?
En av de sommarutställningar jag minns väl var den med Gunnar Brusewitz från Sverige, denne fantastiske natur och fågelmålare. Han var även en skicklig stilist och hade författat en mängd böcker samt deltagit i det välkända naturprogrammet Korsnäsgården. Av honom erhöll jag ett tackbrev med en teckning dedikerad till mig personligen.
Jag fick även lämna ett avtryck av mig själv i museets fortsatta verksamhet. Det var min idé att årligen hålla en natur och jaktdag samt att utnämna en "årets viltvårdare".
Även stenparken är min idé. Den föddes en kväll då jag efter arbetsdagens slut satt på museets trappa och såg ut över Käringsundsviken och de vandrande människorna som sökte sig ut emot udden.
Jaa, där skulle det faktiskt kunna anläggas en stenpark tänkte jag. En sådan hade jag sett i Österbotten något år förut. Sagt och gjort, jag författade en ansökan till Storby byalag om lov att anlägga en sådan vilken bifölls. Min tanke var att i första hand berätta om den åländska berggrunden och de olika stenbrott som funnits på Åland i tiderna. Två lastbilslass med kullerstenar samlade jag ihop runtom på Åland och dessa placerade ut i terrängen. Jag hade svårigheter med att finna någon som kunde ta tag i den vetenskapliga biten så under min tid där färdigställdes inte parken men har senare utformats och färdigställts av andra personer.
Vi hör här Tore Skogman, den gudabenådade text och melodimakaren från Sverige i låten Älgjakten.
Musiken i mitt liv
Vår stora granlundska släkt från Sund har alltid haft musiken i högsätet. Vi brukar skämtsamt säga att ungefär varannan av dem har sjungit i kör. Några har även musicerat. Min far och hans bror var redan som unga med i kyrko- och blandade körer i Sund. Min kusin Bengt och jag var också väldigt unga då vi började i kyrkokören och gick på övningar med våra pappor. Jag hade nästan alla år 10 i sång i skolan och började tidigt uppträda i kyrkor och bönehus. Många var det som ville ha sång i sina bröllop och på begravningar och jag har uppträtt med det i nästan alla åländska kyrkor. En gång fanns det en orgeltrampare vid kyrkorgeln.
De åländska vokalisttävlingarna var populära tillställningar och jag deltog i en sådan på Solbacka våren 1967 med sången Tusen och en natt men jag fick inte bra placering. På sensommaren samma år anordnade Strandnäs frivilliga brandkår en vokalisttävling på Nabbens festplats vilken jag deltog i och vann. Jag framförde här låten Minns du den sommar till orkestern Anacondas accompanjemang.
Det var inte många som visste vem denne 19-åring från sund var. Åren därefter skulle jag uppträda på många olika festtillställningar och deltaga i radioprogram.
Vokalisttävlingen år 1967
I bakgrunden orkestern Anacondas, gitarrist Kille Williams
Vi hade i Sund en dansorkester som hette Starfires och i den var jag vokalist i över ett års tid. Vi hade spelningar lite överallt och även i skärgården.
På 1970-talet anslöt jag mig till Manskören åländska sångare och var där i nästan tio års tid. Under den tiden spelade vi in en LP skiva och ledare var den legendariske Karl-Gunnar Fagerholm.
Mitt första dragspel, ett Weltmeister som mor köpte i Runar Reymers musiaffär på Norragatan 1962
På 1980- talet tog jag fram dragspelet som stått i en skrubb under många år och anslöt mig till Ålands Dragspelsklubb. I klubben blev jag sedan vokalist då vi uppträdde på danstillställningar och konserter. Vi var över till Stockholm ett flertal tillfällen och spelade i många förorters köpcentrum.
Vid en stor dragspelsgala i Badhusparken fick jag framföra Hasse Tellemars nyskrivna vals Sommar på Åland. Han fanns själv med i orkestern där. Efter en tid ringde så Boje Eriksson till mig och frågade om jag var intresserad av att turnera med honom i en dansduo och det tackade jag ja till. Vi spelade tillsammans i 15 års tid. Det var för bröllop, kalas, älghippor, för Dansens Vänner och olika sommardanser. Vid många av dessa tillfällen fungerade vi som "kom fram och säj" samt ombesörjde bordsvise och snapslåtar.
Dansens Vänners dansare gillade oss, de sade att vi hade en speciell taktkänsla och det gick så lätt att dansa till vår musik. Den passade så bra in i deras stegföring sade de.
Johan och Boje, vid en sommardans år 2011 på Kullholm i Föglö
År 1981 spelade jag in en singel grammofonskiva med två låtar. När sommaren kommer och Vem kan segla förutan vind. För musiken stod Nacke Johansson den i Finland kände orkesterledaren och i studion fanns flera av Finlands bästa studiomusiker som Nacke tillkallat.
Sommaren kommer
Med Nacke Johanssons orkester.
På 1990- talet anordnades på Åland två musikkompositionstävlingar. Jag deltog i båda. Den första år 1993 med Hemlängtans vals där jag blev tvåa och år 1995 med Harmoni som jag vann.
Vi hör här en annan vals, Stig Olins underbara Jag tror jag tror på sommarn och vid mikrofonen hans son Mats.
Min blogg Granlundslada
Vår tid börjar ta slut men jag vill med några ord berätta om min blogg Granlundslada. Idén till den fick jag för åtta år sedan av en bekant och jag beslöt att även inrätta en sådan. Man frågade där efter namn på bloggen och plötsligt fick jag idén om en lada. Bondson som man är så samlar man ju in i lador och i detta fall historiska berättelser och intressanta levnadsöden.
Jag försöker med den fånga upp sådant som inte så många andra har omskrivit och jag brukar säga att jag rotar i historiens sophög. Dessförinnan hade jag under många år samlat på mig en mängd papper som fanns i mappar, lösa i lådor och samlingspärmar. Jag tänkte såhär, kanske någon gång i framtiden vill mina barn och bekanta ta reda på vad jag sysslat med under många år i min lokalhistoriska forskning. Men vet ni vad som hände? Mina berättelser började läsas av andra, jag folk från hela världen besökte min blogg såg jag i statistiken för bloggen. Till dags datu har över 123 tusen människor läst den. I min vildaste fantasi kunde jag inte tänka och fatta vad som hänt.
Många halkar nämligen in i bloggen ibland av misstag och blir sedan fast i den. Tack vare sökmotorerna kommer man in genom att bara skriva in ett enda sammanhang som även jag skrivit om. Man får ganska lätt även översättningen i Googlesystemet.
Jag har så fått kontakt med många hembygdsforskare, författare och redaktörer ja även professorer har ansett sig hava haft nytta av bloggens artiklar.
Jag vill här berätta om ett par artilar av den nu 170 som finns i bloggen. Den första fick jag uppslaget till då jag bläddrade i en gammal Ålandstidning från år 1955 på Ålands Landskapsarkiv.
På en gård i Kökar fanns sedan då 200 år tillbaka påstods det en vacker namnbräda till ett fartyg. Brädan är över två meter lång och man kunde se att den var målad i vacker blå färg och haft förgyllda bokstäver, ANDROMEDA hette båten. Skylten hänger som alltid ovanför en salsdörr och ett hörn går in i en skrubb. Gården hade tidigare haft sommargäster och många var de vise män som undrat över skyltens namn och ursprung, men sade de alla: När vi kommer hem skall vi forska i saken och meddela er om dess ursprung. Ingen hade ännu hört av sig sade sagesmannen och gårdsägaren. En professor Hugo Westermark var en sådan gäst och även han påstod sig höra av sig. Även vår landskapsantikvarie Matts Dreijer uttryckte sig likadant om saken men ingen hade hört av sig ännu.
Fartyget ANDROMEDAS namnbräda.
Jag läste så artikeln, sparade den och begrundade problemet. Då inträffar det märkliga, jag får av en tillfällighet syn på en artikel i en bok av Zacarias Topelius, Stjärnornas kungabarn heter boken som utkom år 1886. Han var en person med stor historisk kunskap och kunde väva in fakta och fiction i en roman av Guds nåde. Såhär börjar artikeln: Den 16 september år 1642 avgick hennes majestäts örlogsbrigg ANDROMEDA till segel från Åbo med destination Norrköping, för att där utbyta sina sexton malmkanoner mot lika många i järn, vilken kronans kommissarie herr Louis de Geer begynt tillverka efter Holländsk modell. ANDROMEDA finns så på höjden av Gotska sandön mitt i Östersjön då hon överraskas av en våldsam sydvästlig storm och nästan går i kvav. Allt löst försvinner ovan däck och hon anländer mycket tilltufsad till hamn i Norrköping. Hon förs av den unge kaptenen Herman Fleming, vilkens resa är den första. Fram kom hon emedan hon var av finskt virke och byggd på Räfsö utanför Björneborg.
Då är min fråga, har namnbrädan då flutit till Kökar i den sydvästliga stormen och fåse om det inte är denna som vi återfinner på gården i Kökar. Den skall då i så fall funnits över 300 år på Kökar.
Jag har varit i kontakt med Sjöhistoriska museet i Stockholm och de säger att vid denna tid diariefördes inte örlogsfartygen och därför finns ingen sådan införd i kronans fartygslistor med detta namn. Därför kunde inte heller alla historiker och professorer hitta ett sådant fartyg.
Jag vill även berätta om en annan märklig händelse som inträffade i Sund i början av 14-hundratalet. Jag hade hört talas om händelsen i skolan och beslöt att forska i saken. Berättelsen är benämnd Undret vid Björby träsk samt hur underliga Herrens vägar är ibland.
En pojke från trakten går vid pojkars lek på isen ned sig och till synes drunknar, ja han ligger där i flera timmar på träskets botten och efter att hjälp tillkallats från grannbyn får man upp honom till synes livlös. Då lovar som den tidens sed var, föräldrarna att skänka en stor summa penningar till ett kloster i Stockholm på Svartmannagatan. Man lovar även att besöka klostret och bese den stora tavlan om Kristi korsnedtagning.
Väl upptagen ur träskets botten ger man då honom öl, han gäspar och återfår andan. Ett mirakel hade skett, ett Herrens under!
Nu finns i detta kloster en munk vid namn Gregorius som i sin tur lovar att om han blir fri ifrån sina underlivsbesvär så skall han i sin tur uppteckna alla de under och mirakler som timat i Svea rike emedan vid en brand tidigare har alla dessa berättelser förkommit. Så sker och miraklet i Björby kommer då att bli den första i denna serie.
Det skall då gå över 500 år innan denna berättelses orginalpapper återkommer till Åland. Jag fann det i Linköpings Stiftsbibliotek. På en försynt förfrågan om jag kunde få denna mirakelberättelse överförd till mig på en mailfil svarade man jakande. Dagen därefter hade jag så dem i min mailbox.
Mina händer skakade då jag printade ut texten. Det skulle visa sig vara två papper om mirklet i Björby. De var avfattade på latin, i färgglada bokstäver skrivet med pensel, Anno Domini Björby osv.
Ur mirakelsamlingen, Undret i Björby
Jag inför dem då i min blogg och berättar om händelsen i Björby. Efter en tid ser personal på Mariehamns Stadsbibliotek berättelsen i min blogg och ber om att få införa den i deras hemsida under fliken Mirakler. Javisst svarar jag emedan beröm och uppskattning är den bästa betalningen.
Åter går något år och jag halkar själv in på miraklers berättelser. Då får jag se att någon har skrivit en bok om miraklet i Björby och även av andra mirkler som timat i Svea Rike. Jag tycker jag känner igen något i denna berättelse så jag slår upp artikeln. Där fanns en adress till författaren så jag sänder iväg en hövlig fråga: Varifrån har du fått denna idé om miraklet i Björby? Frågar jag. Jo säger han ifrån Mariehamns Stadsbiblioteks hemsida. Men hördödudu det var då min artikel du läste! Svarar jag och frågar: Kan jag få denna boken? Jomenvisst säger han, när ni kommer till Stockholm så sväng er in till min författarlya i Gamla Stan så får ni ett exemplar.
Boken finns nu i min Alandica boksamling.
Ja, det har varit verkligt trevligt att få prata Sommarprat med er och jag vill önska er alla en riktigt god fortsättning på sommaren.
Vi började med en finsk dragspelsklubbs musik och avslutar med en åländsk. Ålands Dragspelsklubb spelade in en CD och från den hör vi låten På mitt handklaver. Hej då!
Här hittar ni mitt sommarprat.
https://alandsradio.ax/sommarprat-2018/johan-granlund-207
Johan Georg Granlund
