Mordet på Kastelholms kungsgård sommaren 1904

Kastelholms kungsgårds huvudbyggnad i dag
Foto Ålands Kulturbyrå

Kungsgården anlades av konung Gustaf Vasa på 1500-talet och är i dag en av Ålands bäst bevarade kungsgårdar.
Gårdens olika fastigheter fungerar i dag som ett slutet museum.

Kastelholms kungsgård grundades för att i likhet med hundratals andra kungsgårdar i Svea rike leverera livsmedel till den snabbt växande staden Stockholm. De skulle dessutom fungera som mönstergårdar.
På Åland fanns tre sådana "ladugårdar" i äldre tid. Det var Kastelholm, Haga och Grelsby.
På gården tillverkades en ost som var vida känd, Kastelholmsosten.

Mordet skedde på en plats som i dag är inom Ålands Golfklubbs område, på en av de gröna områdena.

Vi är i följande berättelse inne i början av 1900-talet och arrendator på Kastelholms kungsgård är agronom Walter Rosenberg.

'
Statarlängan, även kallad drängstugan, på Kastelholms kungsgård år 1900,
"Sarajen" revs i början av 1960-talet.
Fotografi Jens Harbergs samlingar

Den 31 juli år 1904 skakas Sundsbygden av ett mord på Kastelholms kungsgård.
Den endast 18 år gamla ynglingen Frans Adolf Luotonen, från torpet Skutvik, skjuter med ett skott ur en dubbelpipig hagelbössa ladugårdsdejan på kungsgården Laura Johanna Hermansdotter så illa att hon avlider åtta dagar därefter.

Om detta mord har undertecknad aldrig hört talas om och jag fann händelsen i Ålands dombok för Sunds länsmansdistrikt för år 1904 efter att först sett ett par notiser om händelsen i tidningen Åland.

Huvudrollsinnehavarna i dramat är ovannämnda Frans Adolf Luotonen från Skutviken, pigan Anna Ahonen och den avlidna ladugårdsdejan Laura Hermansdotter. Båda kvinnorna bodde i drängstugan på kungsgården.

I den stora drängstugan bodde ett tiotal personer som arbetade på kungsgården som ladugårds- och stallsdrängar och ladugårdspigor. Förman för pigorna var dejan som gav order om vad som skulle göras i djurhållningen. På gården fanns ett mejeri och där arbetade mejeripigor och mejerskan var deras förman. På gården fanns även smed och hovslagare.
Över dem alla fanns en inspektor som såg till att arbetet på åker, äng och ladugård sköttes professionellt.
Vuxna arbetande män kallades "statskarlar" och ifall de hade familj byggdes för dem ibland särskilda småhus och dessa familjer kallades "statarfamiljer"

Hösta chefen var arrendatorn som oftast satt på sitt kontor men ibland gjorde egna inspektionsturer.

Den 18-årige Frans Luotonen bodde med sina föräldrar på torpet Skutvik. Hans far var torparen Frans August och mor hette Maria. Familjen kom från Lokalahti socken i Åbo och Björneborgs län, där fadern varit snickare. Vid sonens fyllda 13 år flyttade familjen till Åland och Kastelholm. Emedan torpet Skutvik låg under kungsgården ålåg det dem att tidvis utföra dagsverken på kungsgården vilka nu sköttes av den unga sonen.

Ladugårdspigan Anna Ahonen var vid tillfället 21 år fyllda och var uppväxt i Alastaro socken även det i Åbo och Björneborgs län. Hon hade tidigare tjänat som piga i Lumenjoki och Sagu socknar. Senaste höst hade hon anlänt till Åland och kungsgården.

Den avlidne 48-årige ladugårdsdejan Laura Hermansdotter var ifrån Vehmo socken. Laura hade boende hos sig en 10-årig "oäkta" dotter Anna Elina samt en i Jomala socken född oäkta dotter Alexandra som nu var fyllda 2 år. Att de var oäkta framgick i alla sammanhang och ordet var tidvis skrivet med stor begynnelsebokstav. Om Laura framgår att hon tidigare blivit absolverad för 5 resor lägersmål enligt ett intyg utfärdat av pastor Eskelin i Sund.

Morddramat saknar inte sexuella undertoner och det kan eventuellt ha funnits en viss svartsjuka mellan kvinnorna.

En skiss över mordplatsen uppgjord av kronolänsman Axel Planting.

Till höger i bild ser vi kungsgården, i kartans mitt Sibby äng och nedan i kanten av ängen den plats var Laura stod och var Frans hade gömt sig bakom henne i skogskanten. Längst upp ser vi torpet Skutvik och längst till vänster Nästorpet och Nästräsk. Ett stycke till vänster om kungsgården ser man torpstugan Nytorp.

Att ängen bar namnet Sibby äng har att göra med att i äldre tid fanns en numera försvunnen byagemenskap just här med namnet Sibby.

Sibby äng i dag, Kastelholms Golf
Uppe i skogskanten stod mördaren med sin bössa


Vi skall nu syna ett stort antal vittnesmål i målet, avläsa ett åklagar samt ett obduktionsprotokoll, gå igenom tre rättegångar som alla hölls å "tingsstaden" på Granlunds i Finby dvs. den 29-30 augusti, den 13 september samt domslut den 10 oktober 1904.

En av dörrarna till cell i Åbo länsfängelse

Frans Albert Luotonen skall dömas till 9 års fängelse men får 3 år som avdrag på grund av unga herr Kejserliga Tronföljaren Alexejs födelse det s.k Pardonsplakatet.

Han skall ytterligare årligen erlägga en summa om 50 mark som underhåll för Lauras barn ända fram tills de kunna försörja sig själva samt betala alla vittnesarvoden d.v.s.1 mark och 50 penni per person och gång och detta med hot om utmätning om pengarna inte inbetalas.

Den som med största sannolikhet anstiftade mordet, pigan Anna Ahonen, skall i den åländska häradsrätten frikännas. Dock med förbehåll att saken kommer att prövas i Åbo Hovrätt varifrån uppgifter om denna dom saknas i denna blogg.

Fram tills domslutet har båda suttit i fängsligt förvar i häradsfängelset Vita Björn.


Urtima ting i Sund dagarna 29-30 augusti år 1904.

Rättens ordförande Kronolänsmannen Axel Planting, inkallade, den häktade Frans Albert Luotonen och pigan Anna Ahonen, fängsliga för Rätta ställda hitförd av fångföraren i Sunds socken Ernst Emanuel Lindholm och enligt förpassning av tillsyningsman för Häradskronohäktet i Kastelholm
Valdemar Blomqvist.

Efter några formaliteter tilltalas den fångne Frans Luotonen och beredes möjlighet att förklara händelseförloppet.

Kort efter att Anna Ahonen anlänt till Kastelholms kungsgård hade det uppstått emellan henne och honom ett kärleksförhållande som esomoftast inneburit även köttsligt umgänge. Han omnämner de ofta kommande grälen Anna Ahonen ofta haft med ladugårdsdejan på gården Laura Henriksdotter. Dessa gräl hade fortsatt och ökat i styrka och även inneburit handgripligheter dem emellan. Detta hade även Frans Luotonen iaktagit och fått höra ett flertal gånger. Alla dessa händelser ansåg Anna att var Lauras fel och som hon hade startat. Anna hade så undan för undan börjat känna hat och hämndlystnad och vid ett flertal tillfällen yttrat att hon ville bli befriad ifrån denna plågoande och att Frans borde skjuta henne med den hagelbössa som hon sett hänga på väggen i Skutvik torp. Dessa propåer hade fortsatt ända ifrån förra julen och tilltagit i styrka. Till slut hade Frans börjat känna på sig att "kanske hon borde dödas".

Han berättar vidare att han söndagen den 31 juli på morgonen vid tiotiden ämnar gå för att vittja av fadern utlagda ryssjor i det cirka 1 kilometer ifrån Skutvik varande Nästräsket och trots att han visste att det inte denna tid var lovlig jaktsäsong tar han ned bössan från väggen och tar den med sig och några patroner. Han hade där uppehållit sig i ungefär en kvart timme och då han inget fått varken fågel eller fisk ämnar han bege sig till det i närheten varande Nästorp för att där samtala med torparfamiljen Karl Gustaf Lindström. Han hade suttit där i ungefär en timme och sedan sagt sig behöva gå hem. Då han  gått några hundra steg ifrån torpet känner han på sig att han får en oemotståndlig lust att få döda Laura Henriksdotter som han vet står och vallar kor på Sibby äng.

Skogsvägen emellan Nästorp och Sibby äng
Här min lokala vägvisare, Sune Andersson

 Då han närmar sig ängen ser han Laura stå med ryggen emot honom och med ansiktet emot ängen. Han smyger sig så emot henne så att han är ungefär 40 steg (ca 28 meter) ifrån henne och står så i cirka fem minuter varefter han avlossar ett skott med hagelbössan emot henne. Snabbt springer han därifrån utan att förvissa sig om hur skottet tog och beger sig emot hemmet Skutvik till vilket han kommer efter en kvart timme. Nu hänger han upp hagelbössan på väggen och går för att vila.
Dagen efter hade så Kronofogde Planting kommit för att förhöra honom.

På rättens vidare frågor svarade han att han aldrig känt något hat emot Laura och hade bara en gång varit i tvist med henne. Han ångrade nu sitt handlande men tröstade sig med att om han blev fängslad även Anna skulle bli det. ( Här har psykologer något att fundera på )

Rätten inkallar därefter Anna Ahonen för sitt vittnesmål.

Hon berättar att hon arbetar som ladugårdspiga på kungsgården och anlänt till Åland förra hösten. Vidare att hon och den tilltalade Frans Luotonen blivit goda vänner samt att de stundom även haft köttsligt umgänge med varandra. Att hon med den avlidne Laura Hermansdotter stundom tvistat och tidvis även ingått i handgemäng men att hon däremot inte kände hat emot henne och allra minst att hon skulle vilja ha livet av henne. Hon sade sig ofta haft ett gott förhållande med henne. Däremot hade hon ibland klagat inför Frans Luotonen angående deras gräl och ibland yttrat för honom att hon borde "få stryk" utan att därmed mena dödligt våld.

Vidare att de inför denna dag söndagen den 31 juli kommit överens om att valla gårdens kor på Sibby ängen. Vid vallningen hade Anna känt sig trött och lagt sig i gräset en bit ifrån och insomnat djupt. Hon hade så vaknat först då Lauras tioåriga dotter Elina kommit till henne och gråtande sagt att modern hade blivit skjuten. Hon trodde först inte på henne och uppmanade henne att sluta med slikt prat. Flickan hade gråtande insisterat och de går emot modern som de ser liggande ett femtontal meter ifrån dem. Det skulle visa sig att hon hade släpat sig flera tiotals meter ifrån den plats hon blivit skjuten på. Laura hade då öppnat ögonen och sagt att hon troligtvis blivit skjuten i våda av någon som var ute på jakt och bett att de skulle skaffa hjälp och att hon var törstig. Hon hade bett om att Anna skulle lyfta upp hennes kjol för att utröna var skottet hade tagit och Anna ser blodiga sår på låren. De hade omfamnat varandra och gråtande bett varandra om förlåtelse för vad de felat varann.

Efter ett tag skaffades hjälp och fram ankom Inhysingsänkan Kristina Karlsson, drängarna å kungsgården Karl Blomqvist och Johan Eckerman i av dem medfört åkdon och Anna hade fortsatt med vallningen.

Hon bestred ihärdigt att hon skulle hört skottet samt att hon skulle uppmanat Frans Luotonen att skjuta Laura Henriksdotter.

Nu tog Kronolänsman Planting ordet och framförde det osannolika i Anna Ahonens vittnesmål, att hon inte skulle hört skotten trots närheten till händelsen men däremot hastigt vaknat då Lauras tioåriga dotter Elina prasslande ankom i det långa gräset.

För följande vittnesmål inkallades Frans Luotonens föräldrar.

Frans August Luotonen.
Upprepade allt vad som framkommit i det första polisförhöret som Kronolänsman A. Plantin nedtecknat och på ytterligare frågor svarade att Anna Ahonen ofta ensam besökt Skutvik torp för sällskap med sonen dock utan att ha övernattat där. Men något ömmare förhållande dem emellan kunde han dock inte märka. Han kunde inte tro att hans son skulle utfört det fasansfulla brottet emedan sonen var en snäll och lydig pojke och inte alls hade några vanartade böjelser. Dock i så fall skulle han blivit kraftigt förledd och uppmanad av Anna Ahonen. Han visste också att Anna Ahonen och Laura Henriksdotter ofta grälade sinsemellan.

Mina Luotonen
Instämde till fullo till alla delar med makens berättelse men sade sig inte känt till det hemska dådet förrän kronolänsman Planting ankommit till deras hem för polisförhör.

Till detta anmärkte Planting att det skulle varit osannolikt att makarna ej känt till dådet emedan samma dag hade gårdsfolket slagit hö på deras gårdsplan och med stor sannolikhet omtalat händelsen.

Beslut
Rätten beslutade att ajournera mötet på grund av den sena timmen och beslöts att återupptas igen dagen därpå klockan nio på förmiddagen.
Beslöts att i fängsligt förvar återföra de anklagade Luotonen och Ahonen till häradsfängelset samt att övriga vid vite om tjugo mark per person efter vägran infinna sig dagen därpå för vittnesmål.

"Tingsstaden" Granlunds i Finby,


Fortsatt rättegång den 30 augusti.

Som nämndemän i tingssalen satt denna gång
Bonden Emanuel Granlund och Johan Erik Johansson, båda från Finby by i Sunds socken vilka förut avlagt domare eden. Utsteg vederbörande ut för överläggningar till följande beslut

Inför rätta inkallas följande vittnen som avger sina vittnesmål. De hade alla förklarats välfrejdade och ojäviga samt att alla avgivit vittneseden och nu anammade till sann utsaga under särskilt förhör intygade.

Karl Gustaf Lindström
Vittnet är torpare på Nästorp. Han berättar att han söndagen den 31 juli cirka klockan ett på dagen, hade ynglingen Frans Luotonen inkommit i deras hem och med sig haft en bössa emedan han sade sig varit på fiske och jaktfärd till det närliggande träsket men inte fått något. Efter en timme sade han sig vilja gå hem och började så gå längs en väg emot Skutviktorpet. Lindström å sin sida ämnade gå emot Nytorp och hade så sett Laura Henriksdotter som befunnit sig på Sibby äng och hade då suttit och sytt på en kjolfåll. Då hon märkte att Lindström iaktog henne hade hon blygsamt utbrustit: Att ni just skulle komma jag som sitter här och syr på en söndag! Vittnet hade då fortsatt sin vandring emot Nytorp. Han hade där träffat torparen Matts Robert Karlsson emedan han skulle hämta en lia som Karlsson ville ha slipad. Han hade varit där ungefär en timme och sedan anträtt vandringen hem. Han hade då varseblivit Lauras tioåriga oäkta dotter som springande kommit emot på östra sidan av ängen men inte då samtalat med henne då det var långt avstånd dem emellan. Vittnet hade ej hört något skott och kunde inte veta vad som hänt. Väl hemkommen hade vittnet Kristina Karlsson inkommit i deras hem och berättat om den hemska händelsen. Det hade då genast slagit honom att det måste varit Frans som skjutit henne emedan han just sett att han haft en bössa. Vittnet berättade vidare att han ofta arbetat tillsammans med Frans och att han var en aning barnslig och mild till sättet.
Han visste även att Frans och Anna hade ett kärleksförhållande samt att Frans berättat att oenighet rådde emellan Anna och Laura.

Alina Lindström
Alina var maka till Karl Gustaf och hon ville understöda i allt vad maken berättat. Hon hade dock inte sett vilken väg Frans hade tagit då han lämnade deras hem och ej heller hört något skott smälla. Även hon hade haft på känn då hon fick höra om händelsen att det nog måste vara Frans som gjort det. Vittnet kände också till det kärleksförhållande som rådde mellan Frans och Anna.

Kristina Elisabet Karlsson
Vittnet är gift med Matts Robert Karlsson och bebor torpet Nytorp.
Hon berättade att Lindström kommit till deras hem Nytorp för att hämta en lia som han skulle slipa. Då vittnet går emot torpet hör hon ett skarpt skott utan att dess mer tänka på saken och varifrån det kom. Samtidigt hade hon sett Laura Hermansdotters oäkta barn komma springande till Nytorp och ropat att "nu är mamma död" någon har skjutit henne samt bett vittnet hämta vatten till mamman. Hon hade fyllt en kanna och börjat gå emot ängen tillsammans med Lauras oäkta dotter emot Sibby äng. På östra sidan av ängen emellan vägen och skogen har hon sett Laura ligga samt att hon hade släpat sig en bit längs marken. Laura hade där samtalat lågt med Anna Ahonen men vittnet kunde inte förstå vad de sade emedan de pratade finska. Laura hade bett henne lyfta kjolen för att se på skadorna och funnit att hennes ben och lår var blodiga och fulla av små röda sår. På vittnets fråga kunde inte Laura säga vem som var förövaren. Då Anna Ahonen däremot hade gått emot skogen och orädd gått in i buskarna antog hon att hon kände till förövaren då hon ej var rädd vilket vittnet var.
Nu hade drängarna Blomqvist och Eckerman kommit och att de med häst och kärra förde Laura till kungsgården. Vittnet berättar vidare att hon följande dag varit med arbetsfolket och bärgat hö på ängen intill Skutviktorpet och hade där träffat Frans i det att hon omtalat blodsdådet och han hade yttrat

"Jag blir väl ej så länge här, dom vill ha det på mig att jag skjutit dejan för jag var i går ut med bössan, men dom får betala dagpenning om dom tar mej till häktet"

Händelsen var annars det allmänna samtalsämnet på ängarna och vittnet omtalade att Frans föräldrar var inte med på arbetet denna dag. Hon ansåg Frans vara en snäll och lydig ungdom däremot kände hon Anna Ahonen som en "intrigant, hämndlysten och elak människa.

Matts Robert Karlsson
Torpare på Nytorp och säger att hans vittnesmål överensstämmer med Lindströms och berättar att även han varit på höängen samma dag som de övriga vid Skutvik äng och även han intygar att Frans var en duktig och arbetsam yngling men att Anna Ahonen var en elak och hämndlysten människa.

Olga Lehtonen
Berättar att hon arbetar som ladugårdspiga å kungsgården och att de alla, Anna Ahonen och Laura Henriksdotter bor i drängstugan på gården men att Laura har ett eget rum intill dem. Hon berättar att Frans Luotonen efter julen ofta kommit till deras rum och övernattat med Anna i samma säng. Hon hade däremot inte märkt något köttsligt umgänge dem emellan med trott sej förstå att detta skett. Även hon hade sett huru Anna och Laura grälat och att de även haft handgripligheter emedan de båda hade ett häftigt temperament. En gång hade Laura vridit Annas finger och Anna hade därpå sagt: "Vänta du, nog skall jag hämnas". Laura hade dessutom en gång berättat för vittnet att Frans varit ond på henne men att det nog var Anna som intalat honom.


Karl Blomqvist
Att vittnet som är dräng på gården och bor i drängstugan, ifrågavarande söndag mellan klockan 2 och  3 på dagen hört ett skott från Sibby ängshållet. Ida Eckerman hade så för honom berättat att Laura Henriksdotter blivit skjuten och då bett honom hämta Laura med häst och kärra. Härmed hade han och stallsdrängen Johan Gustaf Eckerman med ekipaget begett sig till Sibbyäng där de fann Laura liggande starkt blödande och mycket svag och de lyfte henne i kärran. De förde henne först till kungsgården och sedan dagen därpå till Allmänna sjukhuset på Åland i Godby by av Finströms socken. Till följd av sitt svaga tillstånd hade Laura talat endast svagt och lågmält.

Han berättade även att Frans och Anna hade varit nära vänner och att Frans ofta övernattat i drängstugan men ibland var de försvunna och återkom först på morgonkvisten. Att Anna och Laura ofta grälade och hade gått även till handgripligheter. Enligt hans förmenande var felet oftast Annas eftersom hon hade en obändig och vild natur.

Patrik Wilhelm Sandell
Att han detta år haft tjänst som stalldräng på kungsgården. Han hade inte haft kännedom om händelsen förrän Anna gråtande inkommit i drängstugan vid sjutiden på kvällen och bett att hans hustru Wilhelmina Sandell skulle komma och hjälpa henne mjölka korna om kvällen vilket hon hade gjort. Att han inte hade en aning om vem som kunde varit förövaren men kände till att Anna och Laura ofta var i tvist.

Frans Oskar Lehtonen
Berättar att han är stallsdräng på kungsgården. Han säger sej ha hört om händelsen av andra och visste berätta att Anna och Laura ofta var i strid med varandra. Vittnet hade en gång åsett hur Anna sprungit emot Frans och beklagat sig över att nu hade hon varit stygg emot henne igen. Även han intygade att Frans var en snäll och lydig yngling med ett milt sinnelag och att han stod i kärleksförhållande till Anna Ahonen.

Maria Gustava Lehtonen
Vittnade lika som sin make Frans Oskar.

Mina Henriksson
Vittnet är bosatt på kungsgården och varit i sällskap med såväl Laura som Anna och hon visste att de ofta kivats. Sist förlidne sommar hade hon åsett huru Anna hade sprungit emot Laura med en stor stör vilken Laura dock parerat och sprungit därifrån. Härvid skulle Anna ha yttrat: Nu ska du få för sista gången" vilket skulle inneburit att hon skulle slå ihjäl Laura. För vittnet hade Anna flera gånger omtalat att hon ville döda Laura Henriksdotter som ofta för vittnet klagat att hon inte vågade bo tillsammans med henne i drängstugan. Hon hade även för honom dagen efter hon blev skjuten sagt att: "Det var nog Frans som gjorde det och att det var Anna som uppeggat honom till det".

Aina Sundström
Att vittnet förestår mejeriet på kungsgården och har i och med det kommit i daglig kontakt med både Laura och Anna och hon visste att båda var i ständig konflikt i synnerhet de två sista veckorna före dådet. På kvällen då det skett hade hon frågat Anna vem som utförde detta och hade hon inte hört skottet? Då hade Anna skrattat och svarat att det kunde hon inte emedan hon sov så djupt. Aina berättar vidare att hon dagen efter gärningen underrättat Laura om att Frans hade häktats såsom misstänkt för dådet och då hade Laura svarat: " Voi voi, Adolf!" Och då Aina sagt att Anna inte hade hört skottet svarat: " Nog vet Anna, nog hörde hon"
Även Aina intygar att Anna hade ett häftigt och vilt sinnelag men att Frans däremot var känd som en lydig och beskedlig ungdom.

Gårdsmejeriet på kungsgården

Kronolänsman Planting tillkännagav nu att han låtit inkalla Laura Henriksdotters minderåriga dotter Anna Elina och ansåg att hon bör höras i saken.
I följd härav Anna Elina på upprop tillstädes kommen uppmanades att sanningsenligt uppgiva vad hon rörande det emot modern förövade illdådet och omständigheterna dervid hade sig bekant och berättade följande:

Anna Elina Henriksdotter.
Att hon ifrågavarande söndag i middagstiden begivit sig till Sibby äng för att hjälpa sin moder Laura Johanna (vilket skulle visa sig vara hennes rätta tillnamn) Henriksdotter att valla korna.
Att Anna Elina efter ett kortare uppehåll på Sibby äng och sedan hon samtalat med modern några ord gått till det ungefär en halv kilometer i ostlig riktning från Sibby äng belägna Slottssundet benämnda vattendrag för att där ta ett bad och på ungefär halva vägen till stranden påträffat Anna Ahonen sittande på en vid en i skogen uppradad vedtrave och läsande i en bok men hade Anna Elina icke samtalat då med Anna Ahonen.
Att Elina efter badet på återvägen till moderna åter sett Anna Ahonen vilken fortfarande satt och läste och att Anna Ahonen vardera gångerna varit fullt vaken då måstat märka Elina som passerat helt nära platsen där Anna satt. Att Elina återkommit funnit Laura liggande på ängens östra sida invid skogen avsvimmad och först sedan Elina vidrört henne och frågat henne vad henne felades slagit upp ögonen och sagt att någon skjutit henne samt att hon bett att Elina hämtar hjälp. I anledning härav hade Elina uppsökt Anna vilken återigen suttit på samma plats som förut samt då Elina bett henne komma och se på moderna som blivit skjuten först svarat att sådant inte var möjligt men likväl medföljt till Laura och då hon sett Laura brustit ut i gråt och som då bett Elina hämta folk för att bortföra Laura.
Att vittnet så först skyndat till Nytorp men där funnit endast påträffat Kristina Karlsson och de begivit sig till kungsgården och underrättat dem om det skedda varefter drängarna Karl Blomqvist och Johan Eckerman jämte Elina och Kristina med häst och kärra begivit sig till olycksplatsen och hämtat Laura Henriksdotter.
I anledning av Anna Elina Henriksdotters utsaga vilken oaktat hennes ungdom var särdeles klar och redig samt förtroendeingivande bestred Anna Ahonen fortfarande att hon skulle varit vaken eller hört skottet men hennes uttryck verkade osäkert och famlande.

Kronolänsman Axel Planting framlade så härå ett modernt tvåpipigt bakladdnings dubbelpipigt hagelgevär av tolv kalibers millimeter vilket uppgavs vara det gevär som Frans Luotonen använt sig av vid dådet vilket den anklagade bekräftade.

För den av Kronolänsman Axel Planting åberopade bevisningens framställande uppskjutes med vidare åtgärd i målet till härstädes den trettonde näst instundande September klockan elva föremiddagen anställande urtima ting då Kronolänsman Axel Planting eger återanmäla ärendet till handläggning och vara beredd att förete tillgänglig utredning i saken och vartill Frans Adolf Luotonen och Anna Ahonen vilka nu komma att med Häradsrättens förpassning återsändas till Kastelholms Häradsfängelse, utan vidare rekvisition skola utsändas.


Den 13 september år 1904
Fortsatt rättegång i Sunds och Vårdö länsmanslag på tingsgården Granlunds i Finby.

Närvarande, Hovrättsaskultant Axel Planting samt Nämndemännen:
Johan Erik Jansson från Finby, Mathias Nordin från Brändbolstad, Johan Daniel Söderlund från
Hulta byar i Sunds socken.

Ordinarie Nämndemän:
Kofferdiskepparen Johan Erik Johansson från Tosarby och
Bonden Emanuel Granlund från Finby byar i Sunds socken, Adjungerade.

Ordinarie tingsnämndeman, Gustav Emanuel Granlund.
Bonde på halva Sågars även kallad Granlunds i Södra Finby
Granlunds "Manne" var min farfars farbror

Åter hade så Frans Adolf Luotonen och Anna Ahonen fängslige förts till Rätta af Fångföraren i i Sunds socken Emanuel Lindholm jämlikt Tillsyningsmannen vid Kastelholms häradsfängelse Kronofogden Waldemar Blomqvist under förliden gårdag utfärdade förpassning No: 665 harhas Vicehäradshövdingen Julius Emerik Jansson anmälde sig såsom Frans Adolf Luotonens rättegångsbiträde ävensom såsom ombud för Frans Adolf Luotonens fader Torparen Frans August Loutonen på grund av ingiven fullmakt.

Efter uppläsning av föregående protokoll bads de anklagade att ytterligare förklara sig.
Anna Ahonen bedyrade sin oskuld under tårar. På frågor om hennes sömn nattetid svarade hon att hon oftast sover tungt så även natten före händelsen trots att hon känt på sig att något kommer att hända. Hon hade alltid då de tillsammans vallade korna gått avsides och lagt sig där att sova en stund trots att hon visste att där fanns ormar.
Hon anförde ytterligare att skälet till varför Frans sköt Laura var troligtvis för att denne nekat honom att träffa Anna.

Emot detta motsatte sig nu Frans utan han menade att skälet var att Anna ideligen uppmuntrat honom att begå denna gärning samt att Laura aldrig hade nekat honom till att träffa henne.

Efter detta framkallades som vittne arrendatorn på Kastelholms kungsgård

Valter Rosenberg
Han förklarade att han väl känner till den plats där Laura sköts och att den karta kronolänsman Plantin uppgjort i huvudsak är riktig. Däremot är avståndet i rät linje mellan den plats Laura återfunnits och där Anna Ahonen befunnit sig cirka 200 meter samt att mellan Sibby äng och det grävda utfallsdiket och den plats där Frans Luotonen avlossat skottet är cirka 40 meter.
Att vittnet efter gärningen fått tillfälle att undersöka bössan Frans använt erfarit att den båda piporna var laddade med No: 8 hagel men att den vänstra var fuktig och krutstänkt som om den just hade avfyrats.
Att ynglingen Frans varit en snäll och arbetsam arbetare. Däremot hade han under sommaren ertappat Anna Ahonen för att ha olovligen tagit 6 liter mjölk som ej betalats.

Johan Gustaf Eckerman
Att han är stalldräng på kungsgården och bor i drängstugan på gården.
Att han klockan tre på dagen mött sin dotter Ida som kommit springande och bett honom att med häst och kärra komma och skjutsa Laura som hade skjutits på Sibby äng. Väl framme hade de sett Laura ligga på ängen i gräset och de hade lyft henne på kärran. Laura hade varit mycket blodig och klagat över svåra smärtor.


Ida Eckerman
Vittnet förklarar sig vara dotter till tidigare vittnet Johan Eckerman.
Hon berättar att sedan Elina Hermansdotter vid 3-tiden på efter middagen kommit till kungsgårdens kök där vitttnet arbeetar som köksa hade Elina bett om hjälp att hämta sin skjutne moder ifrån Sibby äng. Då hade vittnet uppmana sin fader Johan Eckerman attt genast hämta Laura vilket han hade åtlytt. Att då vittnet dagen efter händelsen berättat för Laura att Frans hade häktats hade hon sagt:
"Ja nog är det i så fall Annas fel" Hon hade beklagat Frans och tyckt synd om honom. Vittnet berättar vidare att hon ofta sett Laura och Anna ofta i gräl med varandra. Laura hade för vittnet omtalat att hon snart inte vågade bo i samma hus som Anna.

Wilhelmina Myllykoski
Att vittnet varit anställd som biträdande fähuspiga på kungsgården. Hon hade länge märkt en stor oenighet mellan Laura och Anna och hade hon senaste midsommar hört Anna yttra: " Ja så mycket kan jag åstadkomma att du kommer bort från Kastelholm" Detta menat att hon skulle få arrendatorn att avskeda henne.


Frans Maurits Röman
Att vittnet har anställning som inspektor på Kastelholms kungsgård och har som sådan kommit i beröring med samtliga som arbetar på gården. Han påstod sig känna alla väl och vad gäller den tragiska dödsskjutningen anser han att är Anna Ahonens fel från första början. Vittnet ansåg att Anna var en kvinna som oftast startade alla tvister på gården och var ofta i strid med flera av dem.  En händelse som vittnet omtalade var då man under vårvintern arbetade i ladugården med vattenpumpning och att Anna och Laura åter var i gräl.
Då skall Anna ha yttrat: " Nog skall jag komma ihåg dej"

Efter allas vittnesmål beslöt rätten att återigen ajournera sig för vidare vittnesförhör och åter samlas den tionde oktober för urtima ting varefter de anhållna åter förpassades till Kastelholms häradshäkte.

Fortsatt och avslutande urtima ting den 10 oktober.

Förutom de ordinarie nämndemännen Johan Erik Johansson och Emanuel Granlund satt denna dag som nämndemän,

Johan Erik Jansson, Leander Lindeman, Anders Otto Andersson, Johan Daniel Söderlund och
Erik Gustaf Wennström.

Till fortsatt behandling företogs den vid härstädes den 13 nästvikne september förättat urtima ting under paragraf 1 av protokollet senast handlagda men för däri antecknad orsak till detta rättegångstillfälle uppskjutna rannsakningen angående häktade Frans Adolf Luotonen och pigan Anna Ahonen, båda från Kastelholms kungsgård i Sunds socken.

Efter några kompletterande vittnesförhör och påpekanden av mindre vikt förkunnade rättens ordförande Planting ärendet nu så långt kommet att ytterligare bevis inte har förändrat saken så att:

Frans Adolf Luotonen konstaterats gjort sig skyldig till mord å Laura Johanna Henriksdotter och överlämnar till Rättens prövning att i överensstämmelse därmed bestämma det straff han därav gjort sig skyldig till.
Han förklarar sig vidare ej ha ytterligare bevisning till Anna Ahonens övertygande om delaktighet i brottet.

Kronolänsman Planting
Sedan Frans Adolf Luotonen förklarat sig icke hava något att i anledning berörda yrkande eller i övrigt tillägga och Anna Ahonen fortfarande bedyrande sin oskuld och anhållit att bliva från ansvar i saken frikänd.

Vederbörande antyddes träda av medan i Rättens överläggning skedde till följande

Utslag

Häradsrätten har tagit målet i öfvervägande och finner af vari däri inlupit lagligen utrett vara att tilltalade Frans August Luotonen den 31 juli sistförlidne Juli å en Kastelholms Kungsgårds underlydande "Sibby" benämd äng i uppsåt att döda af hastigt mod aflossat mot Laura Johanna Henriksdotter ett hagelskott hvaraf enligt den utav Provinsialläkaren i Godby distrikt Medicine och Kirurgiedoktorn Lars Wilhelm Fagerlund afgifna å ställd obduktion af Laura Johanna Hermansdotters döda kropp grundade läkarattest hennes den 8 därpåföljande Augusti timade död varit en omedelbar följd i avseende vartill Häradsrätten pröfvar rättvist att i stöd af 21 kapitlet 2 paragrafs 1 moment i Strafflagen döma Frans August Luotonen att för viljadråp hållas 9 år i tukthus whilken strafftid dock på grund av hans kejserliga Majestäts Nådiga Manifest och Pardonsplakat i anledning af Tronföljaren Cesarewitch och Storfursten Alexej Nikolajewitch födelse kommer att minskas med 3 år.


Fångat i Godby den 13 oktober år 2018

Johan G. Granlund


Ur Ålands Domsaga, dombok för Sund och Vårdö länsmansdistrikt
Kronofogden Axel Plantings rapport över mordet.

Provinsialläkare L.W. Fagerlunds obduktionsprotokoll efter obduktion av
Laura Johanna Hermansdotter.

Vikingarnas stridskonst

                                                 

"Vikingarnas stridskonst" av Lars Magnar Enoksen.

Själva vikingatiden brukar man benämna åren mellan 750 - 1050 eller för att vara exakt 793 - 1066.
Då man inte så mycket vet om vanligt folks vardag från denna tid men däremot mera om deras vilda stridskultur kommer jag att beröra detta ämne lite utförligare.

Vad innebar då uttrycket "viking"?
Ett vanligt uttryck i sådana sammanhang är att det är "omtvistat" men kan förklaras med att "gå i viking", en person som "drog ut i viking" vilket innebar en sjöburen resa som stundtals resulterade i krigiska övningar.
En del vill kort och gott förklara det med att folket som bodde vid vikar var benägna att göra dessa utflykter.
Det finns faktiskt en tredje version som skulle innebära att ordet viking skulle ha att göra med de avstånd så kallade  "veckosjöar" ett roddarpar arbetade före avlösning.

Ovannämnda författare har inför publiceringen av boken studerat vikingatiden och dess särskildheter i 15 års tid. Han hade noga satt sig in i alla de olika kampsporter vikingarna utövade. Själv beslöt han att träna in de olika kampsporterna och detta renderade honom två svenska mästerskap i glimabrottning samt en nordisk titel i livtagsbrottning. Dessa kampsporter var en mycket viktig del i vikingens träning och uppbyggnad inför de kommande striderna.

Enoksen har gått igenom de flesta fornkällorna t.ex. Gesta Danorium av Saxo Grammaticus från 1100-talet. Han konstaterar att mycket av dagens idrott och lekar har sitt ursprung i just denna tid i norden. Vidare studerade han noga alla speciella uttryck av kampsportstermer, brottningsteknik slagsmål och stridstermer som använts under århundradena. Detta ledde honom till en större förståelse för de tekniker som blivit bevarade oförändrade under historiens gång. Författaren fann att den uråldriga glimabrottningen hade ett noga uttänkt träningssystem för utvecklandet av en krigares balans, styrka, smidighet, följsamhet, självdisiplin och kampvilja. Allt detta som en riktig viking behövde.

Vilka övriga källor har då Enoksen använt sig av?

Det finns en mängd källor att ösa ur skall det visa sig. En verkligt gammal urkund är sprungen ur den romerske historieskrivaren Tacitus hand från 100-talet e.Kr.

En annan källa är av den arabiske etnologen Ibn Fahlan som förmedlar nordbornas traditioner i fysik och envigstraditioner.
Den franske krönikören Dudo beskriver vikingarnas stridskonster i en poetisk dräkt.
Fuldaannalerna ger god inblick i hur nordborna betedde sig då de var på härtåg i Frankerriket.
I nordisk historiebeskrivning finner vi dansken  Saxo Grammaticus skildringar Gesta Danorumus samt Snorrre Sturlassons Heimskringla.
Från de isländska sagorna kan nämnas Egil Skallagrimssons Saga samt Njals Saga och Grettis den Starkes Saga.
Den färiske Sagan Heidarviga Saga, Kormarks Saga, Laxdölasagan, Orvar Odos Saga och Vigar-Glums Saga.
I Sverige finns Landskapslagarna, Hednalagen och gamla Lagsamlingar från Grågås och Jonsbok. Från Island Galuthingslagen.
Hirdskrå från Norge samt Vederlagen från Danmark. Alla dessa ger en bred information om de nordiska krigarnas stridskonst, moral och beväpning.
Till allt detta skall läggas Konungaspegeln från Norge som bevittnar om vapenövningar och den stridsattityd som behövdes.
Från Sverige kan vidare nämnas Konunga- och Hövdingastyrelsens litteratur som behandlar den unge ädlingens stridskonstlekar.

Svinfylking
I min bloggartikel om vikingarnas stridskonster från år 2015 har jag listat några uttryck som jag vill återvända till och delvis komplettera.
Vi ser här en bild av en Svinfylkingformation. Vikingarna anföll inte i flock som vildar utan de hade ett mycket snillrikt system för indelning av de olika vapenslagen och uppbyggda som en plogformation. Namnet härleds från vildsvinets tryne som slår vilt till höger och vänster och som skär in sitt tryne rätt in i fienden. Svinfylkingen bestod av upp till tio-femton led som utökades för varje linje och skapade denna så fruktade bataljon.

Bärsärkar
Så kallades vikingarnas främsta och tappraste krigare. De stod i främsta ledet ja till och med framför det.

Hövdingamärket
Detta märke var en fana kopplat till hövdingen som står som föregångare till våra dagars nationsflaggor. Att vara i närheten av denna fana markerade mandom och mod. Då krigaren stod före märket stod man i direktkontakt med fienden. En slav kunde friköpa sig genom att visa stor tapperhet i striden. Den tidens ära och samhällsposition skulle alltid intjänas, den kunde aldrig ärvas.
Märket hade ofta olika adjektiva namn typ "Landödeläggaren"

Bärsärkarna var som sagt vikingarnas främsta krigare. Namnet tror man härleds från antigen "bar särk" dvs. man stred med bart bröst, eller tvärt emot, man stred iförd en björnskinnsdräkt "beer särk"
De hade en sällsam och hittills okänd förmåga att sätta sig i trans inför striden och då var de oemotståndliga och oövervinnerliga.

De utmärkte sig även för att "bita i skölden" samtidigt som de vrålade. Sköldarna gav en stark resonans och injagade skräck i fienden.

Enligt odinkulten kunde bärsärkaren göra fienden både blind, döv och satt i skräck. Bärsärken kände ej heller smärta.
Då bärsärkens rus lagt sig emot kvällen blev han märkligt nog helt förslöad och kunde inte göra någon skada.

Galdasånger
I Eddan finns diktsamlingen Havamål och här omtalas just galdasångerna.
Galdrar var en fornnordisk benämning på magiska besvärjelser. Dessa sånger skulle ge:
- översinnligt skydd i strid
- besvärjelserna skulle utföras galande, dvs. med gäll röst
Den romerske historikern Tacitus omtalar detta i verket Germania där han skriver om germanernas sedvänjor.
- Man sätter sköldarna framför munnen för att rösten skall kastas tillbaka och få fulltonighet och djup skriver han.

Holmgång
Denna envig hölls oftast på en holme därav namnet. Platsen inrutades med stenar eller rep och övervakades av en domare s.k. champion. Holmgången utlöstes oftast av att någon förolämpat en person eller att en person helt enkelt utmanat denne till envig. Många krigare utnyttjade då denna envig genom att tillskansa sig den förlorades egendom och de blev således enormt rika.

I Egil Skallgrimssons Saga omtalas just detta. Den förlorande parten skulle ersätta motståndaren med exakt samma summa eller motvärde som tvekampen gällde. Detta var en laglig möjlighet att tillskansa sig motståndarens egendom och förmögenhet. Detta innebar oftast konkurs för den förlorande parten. Blev båda kämparna skadade gick det hela ut på ett och ingen vann. Just för dessa holmgångar försökte man uppbygga sina kroppar och vara i form.
Vid en holmgång var det full rätt att även döda motståndaren.


Ulvpäls
Detta var en annan benämning på en vikingatida kämpe. Här har krigaren iklätt sig en vargskinnsdräkt samt på huvudet bär han ett varghuvudskinn. Att för övrigt ikläda sig djurskinn var för att skrämma motståndaren, en typisk psykologisk krigföring.

Skifta hamn
Betydde att tillfälligt ikläda sig ett vilddjurs sinnelag. Krigaren kände då ingen smärta i striden.

Svärdstagare
En nordisk sedvänja, då "huskarlen eller hirdmannen" tar tag i sin herres, konungens svärdsände och under ed lovar att vara honom trogen. En trofast vän att lita på, en väring en varjag.
Huskarlarna var hövdingens krigare, hans livvakt och de bar hövdingens märke, hans fana i strid.

Palatsplundring
Harald Hårdråde var en gång nordens rikaste man. Denna stora rikedom fick han som krigare i Miklagård. Det var den tidens sedvänja att då de bysantinska kejsarna dött hade Väringsgardet rätt att plundra palatset. Harald var gardets ledare och gjorde tre olika palatsplundringar.  Han kallades även "Polutasvarf"
En palatsplundring gick till så att man gick in helt tomhänt och hade rätt att bära med sig så mycket man orkade med kroppen.
Detta finns omskrivet i Heimskringla.


Veband
Ett heligt område där krigsbytet delades. Man lade ett rep på marken i en kvadrat eller cirkel, ett inhägnat område ungefär samma rit som i holmgången. Man placerade kungens fana i mitten och härefter lades krigsbytet fram.

Tolvmännen
De som anförtroddes delningen av bytet. En krigare gav en ed på att inte ha gömt undan något av bytet. Nu indelades bytet i hälften om hälften i olika omgångar, således fick alla något av bytet.

                                                           Havshingsten


Detta jättestora vikingaskepp byggdes i Roskilde år 2004 enligt gamla vikingatida metoder.
Skeppet framdrives av 30 par roddare.


Stavsmed
Så kallades den båtbyggare som ledde arbetet med de vikingatida skeppen.
Hela bygget av ett sådant skepp var ett välorganiserat arbetslag där var och en hade sina ansvarsområden som stavsmeden ledde.
Hantverksstoltheten var stor i det vikingatida samhället och skeppen namngavs ofta efter sina utseenden typ "Drakskeppet" och i dess för fanns ofta ett drakliknande huvud.

Lyftning
Så kallades den högt upphöjda bakdelen av skeppet. Detta var hövdingens och styrmännens plats.

Stambor
Så kallades de krigare som stod främst i fören som även den var upphöjd. Dessa bar hövdingens märke, fanan, då de seglade fram.
Kungen omgav sig alltid med de bästa krigarna som kunde vara mellan 20 - 60 år gamla.

Ledung
Samhällets rätt att för viss tid under året mönstra krigsföra män från hela riket.

Sjöslag
Detta började alltid med ett starkt vrål och startades med kast av spjut och pilskytte. Sedan äntrade man skeppen och förintade fienden.

Krigsbyte
Här följde man en gammal sedvänja att den krigare som först äntrade ett fartyg, hans konung hade rätt till det kommande krigsbytet och hela skeppet. Allt annat löst delades mellan de olika hövdingarna och så delades även den förlorande kungens hela landområden.

Skattkonung
Så hette den konung som ledde ett landområde men ägde det inte. En typ av arrende.

Skaldekväden
Muntliga berättelser och sagor från forntiden som gått man till man och därefter sammanställda.
Man kan jämföra detta med det finska Kalevalaeposet.


Kvädi i Godby den 18 augusti år 2016

Johan Granlund

Katastrofen på Haga kungsgård-oktober anno 1736

I nästan alla intressanta televisionsprogram blir man  avbruten
just då det är som mest spännande, av reklam.
Så även i denna blogg och det redan innan programmet alls börjat. Jo, den som väntar på något gott....

Kungsgårdsost-släkt med den svenska herrgårdsosten.
Den har en karaktär som tilltalar finsmakare och en tillräckligt rund smak för att passa de flesta. Laktosfri och lagrad i 6 månader.

Namnet "Kungsgård" bär på traditioner från Gustav Vasas tid. Under 1500-talet byggde den svenske regenten upp de åländska kungsgårdarna till riktiga mönstergårdar vad gäller jordbruk och mjölkhantering. Redan då började tillverkningen av ost på gårdarna. Så gott som varje gård höll sig med egen ost och på Haga kungsgård i Saltvik inrättades i slutet av 1800-talet en mejeriskola.

Köp Kungsgårdsost - du ångrar dig aldrig!

Och förresten är det inte den legendariske Åca-ostmästaren Johannes Strand som är på bild? Joo.

                                           Haga kungsgårds mangårdsbyggnad i dag.

Haga gård i Saltviks socken på Åland, var i äldre tid ett frälsehemman men tillföll ett år 1563 ingånget byte kronan, som gjorde den till en "ladugård" (kungsgård). En lång tid förvaltades den av en gårdsfogde men senare fann styrelsen det ändamålsenligare att utarrendera denna gård liksom också Kastelholms och Grelsby kungsgårdar mot en viss avgift. År 1736 övertogs Haga sålunda av "schoutbynachten"  ( en hög militär grad i Sverige) Carl Ridderstolpe. Själv hade han inte tid med gården utan träffade i stället avtal med sin hustrus bror Nils Gyllenkrook om att denne skulle flytta dit och sköta driften av gården. Nils Gyllenkrook var en 33-årig ogift, juridikstuderande auskultant, men som avbrutit sina studier vid Åbo Hovrätt.

                               Adliga, friherrliga och grevliga ätterna Ridderstolpe.

                                                      Adliga ätten Gyllenkrook

Passande slogan: Idel ädel adel. Inom Gyllenkrookska ätten vimlar det av präster och biskopar, kända namn som ärkebiskop Abraham Angermannius och Laurentsius Petri. Att ha en stamfader som kallades "herr Petrus" klingade ljuvt i kyrkväggarna. Nils Gyllenkrook var ogift och måhända hans val av sällskap ledde in honom i en labyrint med två utgångar, ena till livet och den andra till döden. Han valde den senare.

Jo, ni gissade rätt, namnet för äppelsorten Gyllenkrok Astracan kommer från detta släktträd.

Denna mejeribyggnad vi ser i sten är en av de kännspaka byggnaderna som finns i dag på gården.
Det kan hända att dessa stenväggar var vittne till den fruktansvärda katastrof som hände här för 278 år sedan och som det skulle ta myndigheterna ett och ett halvt år för att reda upp. När allt var över fanns inte många hus kvar på gården, nästan alla var nedbrunna, arrendatorn ihjälslagen och uppbränd, den då 15-årige drängen/uppassaren var halshuggen och steglad, en grannbonde och en do. dräng dömda till hängning, 12 kreatur dömda till döden efter tidelag med drängen.

Nils Gyllenkrook omgav sig med folk ur det militära. Det fanns mycket arbetslösa militärer i mellankrigstiden mellan stora och lilla ofreden. Han umgicks flitigt med en svensk kapten Johan Fredrik Michaél som var "heideridare" dvs. skogvaktare. Denne skogvaktare sov ibland över hos honom på Haga. Som gårdsfogde hade han hos sig en löjtnant Starck som bodde i ett hus på gården tillsammans med sin hustru. Ovannämnda drängen Carl Skruf var son till en svensk kapten och på gården fanns även en tjänstekvinna/jungfru.

På gården fanns vid denna tid många olika slag av hus. Själva mangården var en avlång byggnad ca 16 meter lång och 8 meter bred. Där fanns förutom köket i öster och jungfruns kammare i väster
en farstu inomhus samt en sal och mot söder vette Gyllenkrooks sovkammare.

Planritning över Haga kungsgårds mangårdsbyggnad år 1736


Så kommer vi då fram till lördagen den 9 oktober år 1736. Tidigt på morgonen går Gyllenkrook och samtalar med fogden Starck om dagens arbete i drängstugan. Han har beställt tevatten av jungfrun till kl 9 och sitter nu i en stol och slår läderpiskan mot stöveln.
Nåå, säger Starck, du ser så glad ut i dag? Jo, jag har just smörjat upp drängen. Den fan har ljugit för mej och dessutom försov han sej i morse och inte gjort upp eld i spisarna. Gyllenkrook stoppar sin pipa och jagar upp sig ännu mera över drängen. Det var ett jävla misstag att jag tog hit dendär ungen. Jag kommer att köra iväg honom snart, jag har tröttnat på hans lögner och skälmstycken!

Gyllenkrook är så arg så han bara skakar. Han går ned mot mangården för att dricka sitt te. I köket finns drängen och jungfru Katarina Jung. Nu får han sikte på drängen och nappar honom i håret och skriker: Din förbannade skälm, du har ljugit för mej att du vart till Rangsby och skrivit brev till dina föräldrar men i stället for du på dans till Ovanåker! Du både stjäl och ljuger! Nå, säger Skruf lugnt, vad jag än gör så tror du mej inte. Nu river han drängen ännu mer i hårt i håret och säger: Jag kommer att skaka malen ur huvudet på dej till slut!

Carl Skruf, säger ingenting, tyst och stilla kokade han vidare på tevattnet, som han sedan bär in i Gyllenkrooks sängkammare.  Gyllenkrook ger order till jungfru Jung att koka haversoppa och baka våfflor och går in i kammaren till sitt te, äntligen får man en lugn stund tänker han.

Till Carl Skrufs åligganden hörde att duka upp borden och i övrigt passa upp Gyllenkrook och nu gör han sig ärende dit för det. På vägen in i rummet griper han tag i en yxa som står invid väggen med vilken man flisade tändspån med. Han går fram mot Gyllenkrook som sitter och dricker med ryggen emot honom och drämmer till honom med yxklacken rätt i höger tinning. Gyllenkrok faller stendöd ned från stolen. Carl Skruf torkar nu snabbt upp det lilla blod som flutit med en trasa vilken han slänger i pisspottan. Han tar liket och lägger det i en annan säng med skadan nedåt. Han lägger ned Gyllenkrook där och tar sängkläderna från den andra sängen och bäddar vackert ned honom. Han slänger haversoppan i spisen och äter själv upp våfflorna och dricker av mjölken.

Han säger åt Katarina jungfru att inte gå in till herren förrän han själv ropar efter henne för herrn kände sig inte passlig. Nu tar han så nycklarna ur den dödes ficka och låser upp kassaskåpet, tömmer det på alla pengarna och tar även en del silversaker som finns där. Pengarna slänger han i en strumpa och det övriga i en säck. Nu säger han åt jungfrun att herrn mådde så dåligt så han ville inte alls ha något kvällsmål så hon behövde inte arbeta med det. Däremot hade herren sagt att hon skulle skynda med maten åt det övriga husfolket, så att de fick gå tidigt till sängs denna kväll. Ja, klockan sjutiden gick man att sova dessa tider.
Nu frågade jungfrun om hon skulle gå och bädda sängen åt herren, men Skruf sade att det behövde hon inte hade herrn sagt. Däremot sade Skruf att herren sagt till honom att han ville ha hans sällskap i sängen denna kväll. Ännu en gång hade jungfrun frågat Skruf om hon inte skulle gå och bädda åt herrn, men av det blev Skruf så irriterad så han ropade åt henne att tiga.

Mellan dessa händelser har Skruf även hunnit med att springa till Ödkarby med tjuvgodset där han hade en vän, Johan Michelsson, som var dräng i en av bondgårdarna.

Mot kvällningen smyger sig så Skruf in efter en tom säck som han fyller med torrt hö från lonan. Han går in i Gyllenkrooks sängkammare och stoppar säcken under sängen och tänder på. Han stannar där så länge tills han ser elden ta fart. Han går inte och lägger sig med Gyllenkrook som han sagt till jungfrun utan  till sitt rum i drängstugan där han lägger sej och låtsas sova.

När fogdens hustru går ut på backen i ett ärende får hon se att mangårdsbyggnaden står i ljusan låga. Det är nu kväll och eldflammorna lyser upp himlen. Upp i herrans namn elden är lös!  Men var är herrn, är han inne i huset? Nu kommer grannar springande från alla håll. Djuren släpps ut ur ladugården och andra fähus. Även drängen Skruf hoppar upp ur sängen och kommer till hjälp. Det skulle visa sej att han är en av de mest verksamma i räddningsoperationen. Han rusar in  och börjar slänga ut värdesaker ur rummen, prydnadsföremål, värjor, vaser och tennstop allt skall ut. Han hjälper även jungfrun med att få ut saker ur sitt rum. Nu har elden spridit sig så mycket så det börjar falla ned bräden och bjälkar från taken. Plötsligt slår dörrarna upp av trycket och ingen kan vara inne i huset längre. Carl Skruf hjälper till att föra de utslängda sakerna ännu längre bort från eldarna. Nu har även andra hus antänts och hela gården är i fara.

 Det som man anade visade sig nu vara sant. Nils Gyllenkrook hade omkommit i branden. När man rotade i brandresterna hittade man resterna av honom. Han hade legat på höger sida och när man rörde huvudet lossnade det från den svårt brända kroppen. Låren hade krympt samman och underbenen var avbrända intill knäet. Av kläderna var det bara några stycken kvar och på den vita skjortan kunde man se blodrosigt vatten. Likresterna uppsamlades varligt i en furukista och placerades i en bod. Den 2 november nedsattes de i en i koret i en färdigt tillredd grav i Saltviks kyrka.

Denna händelse satte djupa spår i den åländska befolkningen och i varje stuga pratade man om denna fruktansvärda händelse. Men hela vidden av katastrofen skulle det ta över ett år innan man fick upp ögon för. Denna tid fanns ju inte tidningar, man gjorde inte regelrätta brandundersökningar som i dag. Inte ens liket undersökte man för skulle man gjort det hade man ju redan i ett tidigt skede sett Gyllenkrooks sönderslagna högra tinning.
Men det blev småningom en undersökning av händelserna.

Vid urtima ting den 18 december togs fallet upp till prövning. Nu förhörde man hela gårdsfolket. Drängen Carl Skruf avgav här en mycket trovärdig och klar redogörelse över sitt handlande vilket stämde väl överens med de andras vittnesmål. Inte den endaste lilla misstanke vändes emot honom. Däremot satt gårdsfogden Starck illa till. Landshövdingen hade beordrat att han måste arresteras. Endast emot en borgen som gavs av tre bönder fick han gå lös.

Rannsakningen fortsatte nu den 3 januari påföljande år och först den 20 augusti hölls nästa rannsakningsrättegång.

Drängen Carl Skruf var skulle det senare visa sig ingen menlös snorunge utan han var en mycket intelligent och slipad varelse som förstod hur han i alla lägen skulle agera. Han hade under hela händelseförloppet dragit sina schackpjäser i de rätta positionerna. Men en sak kunde han inte rå på, sina egna nerver. Han hade under sommarhalvåret börjat prata underliga saker exempelvis: O Gud jag vågar inte ta livet av mej! Om det ändå hade varit jag som omkom i lågorna hade han klagat.

Nu hade blickarna börjat riktas emot honom och han togs in för förhör, bryter samman och erkänner alltsammans. Och inte bara det, han erkänner att han även har gått in i ladugårdarna i byn på nätterna och idkat tidelag med kor, hästar och svin. Detta som han sade för att "komma god till dödes", vad han nu menade med det. Carl Skruf fängslades och insattes i Kastelholms slotts tornrum, i kung Eriks kammare. I Kastelholms häkte, föregångare till det som vi känner som Vita Björn, insattes hans drängkamrat Johan Michelsson som varit delaktig i stölden.

Nu hände det märkliga att en kväll knackar det på fängelsevaktens dörr i Vita Björn och utanför står Skruf och begär att få komma in till dem i stället. Han hade rymt från sitt fängsliga förvar i slottet. Det visade sig att man hade inte järnbeslagit fönstergluggen som vätte ut mot inre borggården och därifrån hade han kunnat klättra ned 8 meter längs de skrovliga murarna och hoppa ned. Som sagt en mycket påhittig man.

Fönsternischen från vilken Skruf kröp och hoppade ned ifrån på Kastelholms slott.

Härefter fördes så Skruf över till Åbo slotts fängelse intill nästa ting, emedan man inte ville att dessa båda fångar skulle kunna prata ihop sig i Kastelholm.
Drängen Johan Michelsson fördes så över till slottet och den stackars bonden Jakob Johansson som hade inhyst tjuvarna och tjuvgodset blev även han arresterad och insatt i häktet i Kastelholm.

Den 7 november år 1737 föll så rättens dom. Carl Skruf dömdes att jämlikt 15 kapitlet punkt 1 i misssgärningsbalken mista hand och hufvud samt varda steglad. De båda andra drängen Johan Michelsson och bonden Jakob Johansson dömdes till hängning. Dock fördes dödsdomarna till Åbo Hovrätt för dess prövning som brukligt var. Häradsrätten dömde även de 12 tidelagsdjuren till avrättning enligt samma balk 10 kapitlet och punkt 1 att omedelbart aflifvas och brännas.

Saltvik församlings dödbok av år 1738 för maj månad.
Här står tydligt att Carl Skruf blev avrättad vid Färgsundet.
Den åländske professorn får ändra i sina manuskript som påstår att det skedde invid Saltviks kyrka.


Vi har inte här hovrättens utslag men ett vet vi. I Saltviks dödslängd finns noterat för den 10 maj 1738. Blef den store missdådaren Carl Skruf som mördade salig herr auscultanten Nils Gyllenkrook och uppbrände hela mangården, vid Färgsundet halshuggen och steglad och sattes så upp på 3- stegel och hjul.

                                 "Rätteplatzen", galgbacken i Haraldsby, Saltvik Åland

                                                          Tre stegel och hjul




Rådbråkat i Godby den 4 mars år 2015

Johan Granlund

ECKERÖPRÄST VÅLDTOG UNG KVINNA

Eckerö kyrka
Målning av Folke Winquist

Ovanstående rubrik kunde man kanske hitta i någon av dagens kvällspress men
det är bara det att händelsen inträffade för över 370 år sedan. Alla ingredienser i spelet före och efter rättegången har inte ändrat så värst mycket under dessa år. 

Inledning,

Vi befinner oss i Hammarland Booda. det är pingsthelg i nådens år 1641. Eckerökapellanen , sacellanus i Ekärrö, Herr Erlandh, reser å ämbetets vägnar till byarna i Hammarland för att inkräva sitt lagliga  tionde som prästerna i de åländska kyrkorna åtnjutit i då hundratals år redan. 
I byn Boda träffar han på två pigor, det är befallningsmannens pigor Christin och Charen. Väl i farstun får han även syn på Brita, Hans Hinderssons styvdotter i Boda. Vad som därefter skulle följa är inledningen till en fruktansvärd katastrof, för kyrkan och för pigan Brita. Hon avlider i barnsäng efter 8 dygns plågor, efter att blivit våldtagen av Eckerökapellanen Herr Erlandus Andreae. Hans namn var egentligen Erland Andersson. 

Enligt Radloff i boken Beskrivning över Åland, var Erland Andersson den första komminister som bodde i Eckerö, hans företrädare hade bott i Hammarland. 

Ännu inne i 2000-talet ger en åländsk författare flankstöd åt förövaren då han skriver i en bok som utgavs år 2001, Eckerö Kyrkoby från Gustav Vasas tid till våra dagar, följande:

Åtalet som hade varit före på ett extra ordinarie ting tre månader tidigare, gällde brott mot det sjätte av Guds tio bud, begånget under försvårande omständigheter. En piga i Hammarland som var gravid hade uppgivit vid det extra ordinarie tinget, att "herr Erland hade besovit henne" vid ett besök i Djäkenböle, där hon hade tjänst. 
Hennes beskrivning av hur det gått till skulle väl med dagens terminologi kallas "lindrig våldtäkt".
Slut citatet.  

Nä, inte var det så farligt, han hade ju bara tuttat lite med henne ett tag och våldtagit henne lite, ja så kan man förstå texten.

Låt oss då se vad tingsprotokollen innehåller. Åtminstone jag är av den åsikten att vi har här att göra med en mycket rå och våldsam våldtäkt som ingalunda kan kallas lindrig. Den stackars pigan Brita fick lida något ofattbart och jag har sällan gripits så av en skriven domstolstext som denna.
Hon dog i barnsäng i sviterna efter våldtäkten och efter att lidit enorma kval i 8 dygn. Inför dödsögonblicket lyfter hon händerna mot himlen och säger att det var Herr Erlandh som gjorde det.

Man får faktiskt lyfta på hatten åt domstolen som i denna mörka tid lyssnade på vittnenas utsago och trodde på Britas berättelse och dömde det usla kräket Herr Erlandh till döden. 

Men det skulle fordras tre rättegångar förrän fallet avgjordes. 

Akt no: 1 kan börja.

Kastelholms slott i medlet av 1600-talet.


Först anno 1641 den 23 decembris hultz widh slåtte Castellhålme en ransakningh om här Erland, sacellano i Ekäröö, ( enligt latinskt lexikon betyder cakra en heligt utsänd, ur urdet härleds även sakristia och sakrament ) i dät hann är beskyltä för Brijta, Hans Hinderssons stiuffdotär, i Boda och Hammarlandh s. (uppräkning av de närvarande)

Brijta bekände, enär hon första gångän tillspordäs, att Grels befallningsmannsäns drängh på Diäk
änböle haffr legat hoos hänne uti en höölada i förgångän pingzdagh i Booda, där hennes  stiuf fader boor.

(Brita försöker här skylla våldtäkten på en dräng i Boda, Grels, troligen på uppmaning av någon, för att skydda prästen )

 Hänne  tillspordäs om här Erlandh, då gaff hon till swar att i pingzdagzhelgän gick hon till Diäkänböle att hålla dantzestugu, då kom här Erlandh tijt efftr dock nychter. I dät lopp hon uth i hemligh husät medh Christin, samt Charen, en lghepigha, hwilkäns fadärs nampn hon sägär sigh intet veta. I dät samma här Erlandh komm dijt in till däm, lupo dässe pighor både bårt, män Brijta war alena quar uti förstugo. Då tog her Erlandh hänne i handän och leddän in uti stugun, och enär hon komm där inn, wille hon ut igenom fönstret sin kos emädhan dörän stodh öpen. Så tog här Erlandh hänne ifrån fönsträt igän och wille hon skulle längre wara inne, män hon geck på dörän sinn wägh. Än förmantäs Brijta att säija sanningän. Då bekände hon wijdare att Grels lågh hoos hänne i Diäkenböle på bänken om natten där ingen mera war inne än de båda.
Då främjade hanm sinn wilia medh hänne andra resan. På samma wecka i pingzdagzhelgdän gick Grels ifrån Diäkänböle till hänne och till Bodha. Der bedreff hann tredje resan samma giärningh om nattän uti een gammal skräpobodh.

 ( Brita försöker hela tiden undvika att berätta sanningen om Erland, hon breder i stället ut berättelsen om sin samvaro med Grels, nu har hon legat med honom tre gånger. Hon vet att om den gifta prästen kommer fast får han dödsstraff)

Till dätta taal Grels nu aldeles nekar och sägär sigh för skola lijda dödän än han tager sådant uppå sigh, dät han weet sigh frij wara före.

Än tillspordes hänne om h Erlandh, då sadhe hon att han intet haffr med hänne besälla mera än hon nu bekänt
haffwäär, i dät att h Erlandh togh hänne ifrån fönsträt i Diäkänböle och ryckte hänne på gålffwät, män inthetm
wijdare. Hänne tillfrågades om hon wille tillstå alt hon nu på  Grels bekänt haffwär , och om hann war rätta barnafaderän till dädh fosträt hon nu går medh.  Då sade hon: Ja. Hänne frågades om h. Erlandh, att om så skulle uti ett fall giälla, hon skulle läggia sin hand på lagbook och swäria, att h. Erlandh intet haffwär medh hänne beställa mera än hon nu bekänt haffwär  . Då swarade hon intet därtill, oansädt dädh aff hänne många resor äskadäs och sådant alt till dän ända, att man kunde wijdare uthleta sanningän. Sidst tillspordäs Erlandh om dätta rychtät. Då sade han sigh där ifrån alldeläs wara frij och gärna på nästkommande extra ordinarie tingh wilia med Gudz tillhjälp wäll både medh skäll och witnän där ifrån ledha. Här medh fördäs Brijta till fängslet i tornät. ( det lilla utrymmet i slottets torn där fångarna hölls inspärrade i väntan på ny rättegång)

Då utskickadäs en bonde och instruerades, huru hann än wijdare skulle uthleta sanningän. Gingo så på slåttät, där Brijta war fängzligh, befallningsman och bokhållarän Elias Jönsson sampt Nicolaus, dock så att hon inthet aff them wisste. Då frammstegh bondän till hänne och tillsporde, om hon wille hålla sigh wedh dädh hon sadhe på Grels. Då sadhe hon att hann haffwär ingän skuldh och weet aff ingän manspärson uthan alena h. Erlandh dädh hon wille bestå fastän hon skulle dädh högsta straff undärgå. Andrä daghän om mårgånän hadäs honn aff slåttet  och i befallningsmanzäns cammar. Då bekände hon åtär igän frijwilleligän, att ingän annan hade medh hänne

Akt 2.

Brita har nu suttit fängslad i slottstornet sedan den 23 december över jul och nyårshelgerna och vi träffas igen den 3 januari till extra ordinarie ting i Hammarlands tingsgård. Vi kan ana oss hur kallt hon hade i fängelsehålan på slottet i den smällkalla vintern.

Anno 1642, den 3 januarij, hultz extra ordinarie tingh i Nifzbt lendzmanzgårdh mädh allmoganom och den gemene mann aff Hammarlandh sochn mädh.
(uppräkning av nämndemännen)

Framträdde för sittiande rätt Brijta, Hans Hinderssåns stiuffdottär i Booda, och gaff tillkänna, att D:nus Erlandus Andrae, sacellanus i Ekäröö, haffwär hänne besoffwit i Diäkiänböle i förledän pingzdagh 1641, dijt hann om aftonän kom och skulle opptaga sinn rättigheet af bönderne. Hon bikiännär: När härr Erlandh kom gångandäs, war rägnwädär och hon stogh uti förstugan medh befallningsmansäns leghepighor Charen sampt  Christin Hindärsdottär i Boda. Dässe båda pighor woro åtskilde för rätten framhafde och först Christin och bekände mädh avslagdan eed å book, att när h. Erlandh kom gångandäs, gick han genast i utu stugun, då löp Christin sin koos, män hon och Brijta stodo quare. Så kom her Erlandh utur stugun, och i förstugu dem bådom. Då gick Charen bort till skogen efter fää, och Brijta war efter henne medh h. Erlandh. Dock hanterade h. Erlandh icke det ringaste Brijta så länge hon var der. Hwad sedan hände, wiste hon inthet. Sålunda war bägges deras Charens och Christins bekännelsse. Ähn framhades Brijta serskildz och förmantes medh högsta alfwar att bekänna sanningen wid sin siälss salighet och den arfuedel hon förwäntär i det tillkommandhe lifuet. Då sade hon, när h. Erlandh kom uthur stugun, der då intet war, utan dee både, sprangh hon til fönsträt och wille löpa der igenom uth. Män h. Erlandh kom och rychte henne der ifrån och mädh gewald ( våld ) hof henne up i sängen. Der bråttades han en stund medh henne, dock om sijdor kom hon der ifrån. Andra resan togh han åter i henne och hof henne i andre sängen der war, der ifrån hon och undkom. Sijdst fick han utj henne på golfuet, och hade henne omkull och så länge refss medh henne, att hon tråtna. Alltså främiade ahn en gångh sin willie medh henne. Till denna beskyulningh h. Erlandh aldeles nekade och sade sigh wäll hafua ledt henne utur förstugu in utj stugun, och enär dee inkommo, wille hon igenom fönstret  utt, oanset dören stod henne wäll frij. Doch togh hann henne igen och sade: Min käre piga, war inthet rädder för migh, inthet gör iagh digh någåt ondt. Wijdare säger han sigh aldeles inthet hafua medh henne beställa.
Denne sak wålgafz dee 12 i nämnden såto, och dem tillsportes, hwad deras meningh war, antingen de kunde wäria (fria) eller fälla her Erlandh. Då sade dee: Emädan inge witne äre på någondera sijdan, utan den ene säger ja och den andre neij, eij heller någre tecken på honom eller henne synas, som sådanna beskyldningh bekräffta kunna antingen kläderof, blånadh, blodwite heller rop och åkallan effter det 12. c. Edzöris b. innehåld, emädan folck wore der när i nästegården i Diekneböle och h. Erlandh skulle så snart råda henne medh barn, emädan hon war mö, som hon bekänner, och dee både woro utj sine gångkläder för utan det h Erlandh hade sin kafiacka på sigh, kunde dee inthet fälla h Erlandh utan wäria (fria).
Giörde hon således frij för denna beskylning till nästkommande lagha tingh efftär, det 34 capitel i Tingsmålom och hon dess emellan kan bekänna rätta sanningen, innan hon slipper det fostret hon nu går mädh, och tijden kan gifua ja mädh effter räkningen, på huilken hon säger h. Erlandh hafua henne besofuit i Dieknböle.

Vid genomläsningen av detta tingsprotokoll får man en väldigt bra bild av vad som hänt. Erlandh hade valt ut Brijta för sin attack och förledde henne in i stugan. Väl inne varningsklockorna klämta för Brita och hon vill fly genom fönstret men han håller fast henne. Han fösöker få henne i sängen men hon sliter sig löst, återigen i en annan säng men även därifrån undkommer hon. Till sist våldför han sig på henne på golvet då hon då var så trött så att hon inte orkar göra motstånd. Kan detta med dagens mått anses som lindrig våldtäkt? Skulle inte tro det.

Denna tids benämning på våldtäkt var att ha "besovit" någon, eller legat med så att säga. Ordet våldtäkt framkommer aldrig emedan en kvinna kunde inte våldtas på den tiden, hon kunde bara begå hor, oberoende om hon blev tagen med våld, vara en kona som det heter. Det är inte prästen Erland som är den skyldige än så länge, han är inte fängslad utan kallas endast som vittne. Det är Brita som sitter i fängelsehålan och hon är den anklagade.

Intressant är också att läsa nämndemännens åsikter, samma förklaringar som gällt ända tills i dag i vårt rättsväsende. Det fanns inga vittnen, den ena säger jag och den andra nej, det fanns inga tecken på någon av dem, inga rivna kläder, blånader, blodvite eller inte ens rop på hjälp trots att i grannhuset fanns folk hur mycket som helst. Dessutom föstod ju Erland att hon var en ungmö som lätt kunde bli med barn och förresten så hade de ju båda kläderna på sig. Det var bäst att fria.




Akt 3.
Vi är nu inne i mars 1642 och vi befinner oss för tredje gången i rättssalen. Var framgår inte av protokollet men troligen i Hammarlands tingsgård.


Män nu anno 1642, den 28 martij, hultz ordinarie tingh ibidem, närwarandes cronones befalningzman erlig, ,  wälbetrodde Staphan Hansson mädh, ( här uppräknas 6 nämndemän från Hammarland och 6 från Eckerö)

Framhades her Erlandh och blef wijdare rannsakad om det rychtet honom  på kommit war om kånan Brijta, Hans Hinderssons i Boda stiufdotter, och först rannsakades om tijden och befans att han aldeles drabbade in opå den samma tijd kånan borde föda, så att hon föll i barnasäng uti samma wecka henne borde föda. Sedan om det taal hon skulle hafua framfördt uti födzlestunden. Så hade då kånan inga andra ord haft än tillförenede, ehuru stoor sueda hon hafuer hafft på åtto dagar och om sijdor satte siälfa lifet till, så att fostret inthet blef fräslt ifrån henne. Desse dannequinnor woro när kånan på den tijden hon qwaqldes, på 8 dagar, dee derom nu in för rätten bekände, huadeh dee hördt hafua och mädh hand å book sworo huar sins lästom. Om freedagen förän kånan afleed, woro hoos henne hustro Margretha Olssdotter i Nifzby och hustro Elizabet Hindersdotter ibidem och hörde desse ord af henne: Gudh hielpe migh till ewigh tijdh, om iagh skyoler någon annan förr ähn h. Erlandh, om iagh ähn skulle där igenom döö. Och när hon desse ord framförde, lyfte hon op händerne; mera sade hon då inthet. Och desse qeinnor woro af lendzman dijt förordnade att förfahra, huadh bekännelse konan skulle hafua uti sin stoora anfächtningh. Om söndagen igen förähn kånan afleed, war hustro Brita Mårtensdotter i Nifzby hos henne och bekände sight desse ord hafue hört af kånan; Gudh anamme min sjiäl i Gudz rijke, som iag ingen annan weet ähn h. Erlandh, och desse ord utförde hon medh oprächte händer. Om måndagen effter war hustro Maria Hindersdotter i Diekenböle hoos kånan och bekände sig desse ord haffwa hört af henne, när solen gick nider om afftonen; Gudh gifue iagh finge niuta lifuet, då skulle iagh medh gråtande tårar bekänna, huru han haffr rifuit och slitit migh: Dock nempde konan inge i nampn. Hustro Brita, Hindrich Nilssons j Boda, bekänner sigh samma gångh hafua hördt dee ordh. Samma måndagh besöchte her Nils, capplan i Jumala sochn, konan och sade desse ord till henne: Brijta, om du nu icke bekänner sanningen, så hampnaer din siäll i helwetit, du hafuer nu inthet mera ähn tuenne wägar. Då swarade hon ; iagh weet af ingen utom her Erlandh. Då lätt h. Nils alt folcket gå utur stugon, allena kyrkioherdens hustro i Hammarlandh och han woro der inne och sadehan åter till henne; Bekän lönligen för migh, så will iagh å embetzens wägna förlåta digh dina synder, och ingen skall der af få weeta. Då swarade hon: Iagh kan inthet annat bekänna än nu bekänt är. Andra dagender effter om tijdsdagen leed hon af. Sijdst  framhades her Erlandh för rätten och alfwarligen förmantes i Jesu nampn att berkänna rätta sanningen. Då sade han: Inthet är iagh barnfadren. Tillspordes honom, om han då hade beställa medh kånan. Då swarade han: Litet eller alz inthet, doch att han icke hafuer främiat sin wilia medh samma kåna, kunde han inthet neka till. Tilspordes därföre nembden, huru deras meningh war om detta fallet, antingen dee kunde wäria eller fälla her Erlandh, så borde dem sådant nu göra, emädan dee hafue nu heele handlenhört. Då sade dee sampteligen: Oss är omögleligit honom wäria, emädan dödzlen drabbar in opå den tijden, som kånan borde föda, såsom och att kånan alt samma bekännelsse stadigt rätt in uti siälfe döden hafft hafuer. Derföre fältes her Erlandh effter Gudz lagh, Levit 20 v. 10 såsom och effter werdzligh lagh Högm. B. c 5 till döden. (Högmålabalken).
Her Erlandhs hustro fälte många tårar och wille icke honom förskiuta, oanset han hafuer henne stoorligen bedröfuat och illa satt sigh före, och badh om nåder och icke rätten. Doch uti all underdånighet och ödmiukhet hemstält alt detta Gudj och den Högl. Kongl. Hofrätt i Åbo och önskar här opå en nådigh och önskeligh resolution.

Avrättningsplatsen i Haraldsby, som låg till vänster om brospannet på Haraldsbysidan, på en höjd ovanför den gamla brovaktarbostaden. Området säges vara i 3-korset för tredingarna Finström, Jomala och Saltvik/Sund.

Herr Erlandh dömdes med mycket om och men den 28 mars år 1642 till döden, inte för våldtäkt utan för att ha begått hor och brutit mot det sjätte budet. Brita var redan död då hon dessförinnan dött i barnsäng

Var Her Erlandh sedan avrättades och när är inte omtalat ännu men det kan även vara i Eckerö Storby.



;