Eckerö kyrka
Målning av Folke Winquist
Ovanstående rubrik kunde man kanske hitta i någon av dagens kvällspress men
det är bara det att händelsen inträffade för över 370 år sedan. Alla ingredienser i spelet före och efter rättegången har inte ändrat så värst mycket under dessa år.
Inledning,
Vi befinner oss i Hammarland Booda. det är pingsthelg i nådens år 1641. Eckerökapellanen , sacellanus i Ekärrö, Herr Erlandh, reser å ämbetets vägnar till byarna i Hammarland för att inkräva sitt lagliga tionde som prästerna i de åländska kyrkorna åtnjutit i då hundratals år redan.
I byn Boda träffar han på två pigor, det är befallningsmannens pigor Christin och Charen. Väl i farstun får han även syn på Brita, Hans Hinderssons styvdotter i Boda. Vad som därefter skulle följa är inledningen till en fruktansvärd katastrof, för kyrkan och för pigan Brita. Hon avlider i barnsäng efter 8 dygns plågor, efter att blivit våldtagen av Eckerökapellanen Herr Erlandus Andreae. Hans namn var egentligen Erland Andersson.
Enligt Radloff i boken Beskrivning över Åland, var Erland Andersson den första komminister som bodde i Eckerö, hans företrädare hade bott i Hammarland.
Ännu inne i 2000-talet ger en åländsk författare flankstöd åt förövaren då han skriver i en bok som utgavs år 2001, Eckerö Kyrkoby från Gustav Vasas tid till våra dagar, följande:
Åtalet som hade varit före på ett extra ordinarie ting tre månader tidigare, gällde brott mot det sjätte av Guds tio bud, begånget under försvårande omständigheter. En piga i Hammarland som var gravid hade uppgivit vid det extra ordinarie tinget, att "herr Erland hade besovit henne" vid ett besök i Djäkenböle, där hon hade tjänst.
Hennes beskrivning av hur det gått till skulle väl med dagens terminologi kallas "lindrig våldtäkt".
Slut citatet.
Nä, inte var det så farligt, han hade ju bara tuttat lite med henne ett tag och våldtagit henne lite, ja så kan man förstå texten.
Låt oss då se vad tingsprotokollen innehåller. Åtminstone jag är av den åsikten att vi har här att göra med en mycket rå och våldsam våldtäkt som ingalunda kan kallas lindrig. Den stackars pigan Brita fick lida något ofattbart och jag har sällan gripits så av en skriven domstolstext som denna.
Hon dog i barnsäng i sviterna efter våldtäkten och efter att lidit enorma kval i 8 dygn. Inför dödsögonblicket lyfter hon händerna mot himlen och säger att det var Herr Erlandh som gjorde det.
Man får faktiskt lyfta på hatten åt domstolen som i denna mörka tid lyssnade på vittnenas utsago och trodde på Britas berättelse och dömde det usla kräket Herr Erlandh till döden.
Men det skulle fordras tre rättegångar förrän fallet avgjordes.
Akt no: 1 kan börja.
Kastelholms slott i medlet av 1600-talet.
Först anno 1641 den 23 decembris hultz widh slåtte Castellhålme en ransakningh om här Erland, sacellano i Ekäröö, ( enligt latinskt lexikon betyder cakra en heligt utsänd, ur urdet härleds även sakristia och sakrament ) i dät hann är beskyltä för Brijta, Hans Hinderssons stiuffdotär, i Boda och Hammarlandh s. (uppräkning av de närvarande)
Brijta bekände, enär hon första gångän tillspordäs, att Grels befallningsmannsäns drängh på Diäk
änböle haffr legat hoos hänne uti en höölada i förgångän pingzdagh i Booda, där hennes stiuf fader boor.
(Brita försöker här skylla våldtäkten på en dräng i Boda, Grels, troligen på uppmaning av någon, för att skydda prästen )
Hänne tillspordäs om här Erlandh, då gaff hon till swar att i pingzdagzhelgän gick hon till Diäkänböle att hålla dantzestugu, då kom här Erlandh tijt efftr dock nychter. I dät lopp hon uth i hemligh husät medh Christin, samt Charen, en lghepigha, hwilkäns fadärs nampn hon sägär sigh intet veta. I dät samma här Erlandh komm dijt in till däm, lupo dässe pighor både bårt, män Brijta war alena quar uti förstugo. Då tog her Erlandh hänne i handän och leddän in uti stugun, och enär hon komm där inn, wille hon ut igenom fönstret sin kos emädhan dörän stodh öpen. Så tog här Erlandh hänne ifrån fönsträt igän och wille hon skulle längre wara inne, män hon geck på dörän sinn wägh. Än förmantäs Brijta att säija sanningän. Då bekände hon wijdare att Grels lågh hoos hänne i Diäkenböle på bänken om natten där ingen mera war inne än de båda.
Då främjade hanm sinn wilia medh hänne andra resan. På samma wecka i pingzdagzhelgdän gick Grels ifrån Diäkänböle till hänne och till Bodha. Der bedreff hann tredje resan samma giärningh om nattän uti een gammal skräpobodh.
( Brita försöker hela tiden undvika att berätta sanningen om Erland, hon breder i stället ut berättelsen om sin samvaro med Grels, nu har hon legat med honom tre gånger. Hon vet att om den gifta prästen kommer fast får han dödsstraff)
Till dätta taal Grels nu aldeles nekar och sägär sigh för skola lijda dödän än han tager sådant uppå sigh, dät han weet sigh frij wara före.
Än tillspordes hänne om h Erlandh, då sadhe hon att han intet haffr med hänne besälla mera än hon nu bekänt
haffwäär, i dät att h Erlandh togh hänne ifrån fönsträt i Diäkänböle och ryckte hänne på gålffwät, män inthetm
wijdare. Hänne tillfrågades om hon wille tillstå alt hon nu på Grels bekänt haffwär , och om hann war rätta barnafaderän till dädh fosträt hon nu går medh. Då sade hon: Ja. Hänne frågades om h. Erlandh, att om så skulle uti ett fall giälla, hon skulle läggia sin hand på lagbook och swäria, att h. Erlandh intet haffwär medh hänne beställa mera än hon nu bekänt haffwär . Då swarade hon intet därtill, oansädt dädh aff hänne många resor äskadäs och sådant alt till dän ända, att man kunde wijdare uthleta sanningän. Sidst tillspordäs Erlandh om dätta rychtät. Då sade han sigh där ifrån alldeläs wara frij och gärna på nästkommande extra ordinarie tingh wilia med Gudz tillhjälp wäll både medh skäll och witnän där ifrån ledha. Här medh fördäs Brijta till fängslet i tornät. ( det lilla utrymmet i slottets torn där fångarna hölls inspärrade i väntan på ny rättegång)
Då utskickadäs en bonde och instruerades, huru hann än wijdare skulle uthleta sanningän. Gingo så på slåttät, där Brijta war fängzligh, befallningsman och bokhållarän Elias Jönsson sampt Nicolaus, dock så att hon inthet aff them wisste. Då frammstegh bondän till hänne och tillsporde, om hon wille hålla sigh wedh dädh hon sadhe på Grels. Då sadhe hon att hann haffwär ingän skuldh och weet aff ingän manspärson uthan alena h. Erlandh dädh hon wille bestå fastän hon skulle dädh högsta straff undärgå. Andrä daghän om mårgånän hadäs honn aff slåttet och i befallningsmanzäns cammar. Då bekände hon åtär igän frijwilleligän, att ingän annan hade medh hänne
Akt 2.
Brita har nu suttit fängslad i slottstornet sedan den 23 december över jul och nyårshelgerna och vi träffas igen den 3 januari till extra ordinarie ting i Hammarlands tingsgård. Vi kan ana oss hur kallt hon hade i fängelsehålan på slottet i den smällkalla vintern.
Anno 1642, den 3 januarij, hultz extra ordinarie tingh i Nifzbt lendzmanzgårdh mädh allmoganom och den gemene mann aff Hammarlandh sochn mädh.
(uppräkning av nämndemännen)
Framträdde för sittiande rätt Brijta, Hans Hinderssåns stiuffdottär i Booda, och gaff tillkänna, att D:nus Erlandus Andrae, sacellanus i Ekäröö, haffwär hänne besoffwit i Diäkiänböle i förledän pingzdagh 1641, dijt hann om aftonän kom och skulle opptaga sinn rättigheet af bönderne. Hon bikiännär: När härr Erlandh kom gångandäs, war rägnwädär och hon stogh uti förstugan medh befallningsmansäns leghepighor Charen sampt Christin Hindärsdottär i Boda. Dässe båda pighor woro åtskilde för rätten framhafde och först Christin och bekände mädh avslagdan eed å book, att när h. Erlandh kom gångandäs, gick han genast i utu stugun, då löp Christin sin koos, män hon och Brijta stodo quare. Så kom her Erlandh utur stugun, och i förstugu dem bådom. Då gick Charen bort till skogen efter fää, och Brijta war efter henne medh h. Erlandh. Dock hanterade h. Erlandh icke det ringaste Brijta så länge hon var der. Hwad sedan hände, wiste hon inthet. Sålunda war bägges deras Charens och Christins bekännelsse. Ähn framhades Brijta serskildz och förmantes medh högsta alfwar att bekänna sanningen wid sin siälss salighet och den arfuedel hon förwäntär i det tillkommandhe lifuet. Då sade hon, när h. Erlandh kom uthur stugun, der då intet war, utan dee både, sprangh hon til fönsträt och wille löpa der igenom uth. Män h. Erlandh kom och rychte henne der ifrån och mädh gewald ( våld ) hof henne up i sängen. Der bråttades han en stund medh henne, dock om sijdor kom hon der ifrån. Andra resan togh han åter i henne och hof henne i andre sängen der war, der ifrån hon och undkom. Sijdst fick han utj henne på golfuet, och hade henne omkull och så länge refss medh henne, att hon tråtna. Alltså främiade ahn en gångh sin willie medh henne. Till denna beskyulningh h. Erlandh aldeles nekade och sade sigh wäll hafua ledt henne utur förstugu in utj stugun, och enär dee inkommo, wille hon igenom fönstret utt, oanset dören stod henne wäll frij. Doch togh hann henne igen och sade: Min käre piga, war inthet rädder för migh, inthet gör iagh digh någåt ondt. Wijdare säger han sigh aldeles inthet hafua medh henne beställa.
Denne sak wålgafz dee 12 i nämnden såto, och dem tillsportes, hwad deras meningh war, antingen de kunde wäria (fria) eller fälla her Erlandh. Då sade dee: Emädan inge witne äre på någondera sijdan, utan den ene säger ja och den andre neij, eij heller någre tecken på honom eller henne synas, som sådanna beskyldningh bekräffta kunna antingen kläderof, blånadh, blodwite heller rop och åkallan effter det 12. c. Edzöris b. innehåld, emädan folck wore der när i nästegården i Diekneböle och h. Erlandh skulle så snart råda henne medh barn, emädan hon war mö, som hon bekänner, och dee både woro utj sine gångkläder för utan det h Erlandh hade sin kafiacka på sigh, kunde dee inthet fälla h Erlandh utan wäria (fria).
Giörde hon således frij för denna beskylning till nästkommande lagha tingh efftär, det 34 capitel i Tingsmålom och hon dess emellan kan bekänna rätta sanningen, innan hon slipper det fostret hon nu går mädh, och tijden kan gifua ja mädh effter räkningen, på huilken hon säger h. Erlandh hafua henne besofuit i Dieknböle.
Vid genomläsningen av detta tingsprotokoll får man en väldigt bra bild av vad som hänt. Erlandh hade valt ut Brijta för sin attack och förledde henne in i stugan. Väl inne varningsklockorna klämta för Brita och hon vill fly genom fönstret men han håller fast henne. Han fösöker få henne i sängen men hon sliter sig löst, återigen i en annan säng men även därifrån undkommer hon. Till sist våldför han sig på henne på golvet då hon då var så trött så att hon inte orkar göra motstånd. Kan detta med dagens mått anses som lindrig våldtäkt? Skulle inte tro det.
Denna tids benämning på våldtäkt var att ha "besovit" någon, eller legat med så att säga. Ordet våldtäkt framkommer aldrig emedan en kvinna kunde inte våldtas på den tiden, hon kunde bara begå hor, oberoende om hon blev tagen med våld, vara en kona som det heter. Det är inte prästen Erland som är den skyldige än så länge, han är inte fängslad utan kallas endast som vittne. Det är Brita som sitter i fängelsehålan och hon är den anklagade.
Intressant är också att läsa nämndemännens åsikter, samma förklaringar som gällt ända tills i dag i vårt rättsväsende. Det fanns inga vittnen, den ena säger jag och den andra nej, det fanns inga tecken på någon av dem, inga rivna kläder, blånader, blodvite eller inte ens rop på hjälp trots att i grannhuset fanns folk hur mycket som helst. Dessutom föstod ju Erland att hon var en ungmö som lätt kunde bli med barn och förresten så hade de ju båda kläderna på sig. Det var bäst att fria.
Akt 3.
Vi är nu inne i mars 1642 och vi befinner oss för tredje gången i rättssalen. Var framgår inte av protokollet men troligen i Hammarlands tingsgård.
Män nu anno 1642, den 28 martij, hultz ordinarie tingh ibidem, närwarandes cronones befalningzman erlig, , wälbetrodde Staphan Hansson mädh, ( här uppräknas 6 nämndemän från Hammarland och 6 från Eckerö)
Framhades her Erlandh och blef wijdare rannsakad om det rychtet honom på kommit war om kånan Brijta, Hans Hinderssons i Boda stiufdotter, och först rannsakades om tijden och befans att han aldeles drabbade in opå den samma tijd kånan borde föda, så att hon föll i barnasäng uti samma wecka henne borde föda. Sedan om det taal hon skulle hafua framfördt uti födzlestunden. Så hade då kånan inga andra ord haft än tillförenede, ehuru stoor sueda hon hafuer hafft på åtto dagar och om sijdor satte siälfa lifet till, så att fostret inthet blef fräslt ifrån henne. Desse dannequinnor woro när kånan på den tijden hon qwaqldes, på 8 dagar, dee derom nu in för rätten bekände, huadeh dee hördt hafua och mädh hand å book sworo huar sins lästom. Om freedagen förän kånan afleed, woro hoos henne hustro Margretha Olssdotter i Nifzby och hustro Elizabet Hindersdotter ibidem och hörde desse ord af henne: Gudh hielpe migh till ewigh tijdh, om iagh skyoler någon annan förr ähn h. Erlandh, om iagh ähn skulle där igenom döö. Och när hon desse ord framförde, lyfte hon op händerne; mera sade hon då inthet. Och desse qeinnor woro af lendzman dijt förordnade att förfahra, huadh bekännelse konan skulle hafua uti sin stoora anfächtningh. Om söndagen igen förähn kånan afleed, war hustro Brita Mårtensdotter i Nifzby hos henne och bekände sight desse ord hafue hört af kånan; Gudh anamme min sjiäl i Gudz rijke, som iag ingen annan weet ähn h. Erlandh, och desse ord utförde hon medh oprächte händer. Om måndagen effter war hustro Maria Hindersdotter i Diekenböle hoos kånan och bekände sig desse ord haffwa hört af henne, när solen gick nider om afftonen; Gudh gifue iagh finge niuta lifuet, då skulle iagh medh gråtande tårar bekänna, huru han haffr rifuit och slitit migh: Dock nempde konan inge i nampn. Hustro Brita, Hindrich Nilssons j Boda, bekänner sigh samma gångh hafua hördt dee ordh. Samma måndagh besöchte her Nils, capplan i Jumala sochn, konan och sade desse ord till henne: Brijta, om du nu icke bekänner sanningen, så hampnaer din siäll i helwetit, du hafuer nu inthet mera ähn tuenne wägar. Då swarade hon ; iagh weet af ingen utom her Erlandh. Då lätt h. Nils alt folcket gå utur stugon, allena kyrkioherdens hustro i Hammarlandh och han woro der inne och sadehan åter till henne; Bekän lönligen för migh, så will iagh å embetzens wägna förlåta digh dina synder, och ingen skall der af få weeta. Då swarade hon: Iagh kan inthet annat bekänna än nu bekänt är. Andra dagender effter om tijdsdagen leed hon af. Sijdst framhades her Erlandh för rätten och alfwarligen förmantes i Jesu nampn att berkänna rätta sanningen. Då sade han: Inthet är iagh barnfadren. Tillspordes honom, om han då hade beställa medh kånan. Då swarade han: Litet eller alz inthet, doch att han icke hafuer främiat sin wilia medh samma kåna, kunde han inthet neka till. Tilspordes därföre nembden, huru deras meningh war om detta fallet, antingen dee kunde wäria eller fälla her Erlandh, så borde dem sådant nu göra, emädan dee hafue nu heele handlenhört. Då sade dee sampteligen: Oss är omögleligit honom wäria, emädan dödzlen drabbar in opå den tijden, som kånan borde föda, såsom och att kånan alt samma bekännelsse stadigt rätt in uti siälfe döden hafft hafuer. Derföre fältes her Erlandh effter Gudz lagh, Levit 20 v. 10 såsom och effter werdzligh lagh Högm. B. c 5 till döden. (Högmålabalken).
Her Erlandhs hustro fälte många tårar och wille icke honom förskiuta, oanset han hafuer henne stoorligen bedröfuat och illa satt sigh före, och badh om nåder och icke rätten. Doch uti all underdånighet och ödmiukhet hemstält alt detta Gudj och den Högl. Kongl. Hofrätt i Åbo och önskar här opå en nådigh och önskeligh resolution.
Avrättningsplatsen i Haraldsby, som låg till vänster om brospannet på Haraldsbysidan, på en höjd ovanför den gamla brovaktarbostaden. Området säges vara i 3-korset för tredingarna Finström, Jomala och Saltvik/Sund.
Herr Erlandh dömdes med mycket om och men den 28 mars år 1642 till döden, inte för våldtäkt utan för att ha begått hor och brutit mot det sjätte budet. Brita var redan död då hon dessförinnan dött i barnsäng
Var Her Erlandh sedan avrättades och när är inte omtalat ännu men det kan även vara i Eckerö Storby.
;
