Vikingarnas stridskonst

                                                 

"Vikingarnas stridskonst" av Lars Magnar Enoksen.

Själva vikingatiden brukar man benämna åren mellan 750 - 1050 eller för att vara exakt 793 - 1066.
Då man inte så mycket vet om vanligt folks vardag från denna tid men däremot mera om deras vilda stridskultur kommer jag att beröra detta ämne lite utförligare.

Vad innebar då uttrycket "viking"?
Ett vanligt uttryck i sådana sammanhang är att det är "omtvistat" men kan förklaras med att "gå i viking", en person som "drog ut i viking" vilket innebar en sjöburen resa som stundtals resulterade i krigiska övningar.
En del vill kort och gott förklara det med att folket som bodde vid vikar var benägna att göra dessa utflykter.
Det finns faktiskt en tredje version som skulle innebära att ordet viking skulle ha att göra med de avstånd så kallade  "veckosjöar" ett roddarpar arbetade före avlösning.

Ovannämnda författare har inför publiceringen av boken studerat vikingatiden och dess särskildheter i 15 års tid. Han hade noga satt sig in i alla de olika kampsporter vikingarna utövade. Själv beslöt han att träna in de olika kampsporterna och detta renderade honom två svenska mästerskap i glimabrottning samt en nordisk titel i livtagsbrottning. Dessa kampsporter var en mycket viktig del i vikingens träning och uppbyggnad inför de kommande striderna.

Enoksen har gått igenom de flesta fornkällorna t.ex. Gesta Danorium av Saxo Grammaticus från 1100-talet. Han konstaterar att mycket av dagens idrott och lekar har sitt ursprung i just denna tid i norden. Vidare studerade han noga alla speciella uttryck av kampsportstermer, brottningsteknik slagsmål och stridstermer som använts under århundradena. Detta ledde honom till en större förståelse för de tekniker som blivit bevarade oförändrade under historiens gång. Författaren fann att den uråldriga glimabrottningen hade ett noga uttänkt träningssystem för utvecklandet av en krigares balans, styrka, smidighet, följsamhet, självdisiplin och kampvilja. Allt detta som en riktig viking behövde.

Vilka övriga källor har då Enoksen använt sig av?

Det finns en mängd källor att ösa ur skall det visa sig. En verkligt gammal urkund är sprungen ur den romerske historieskrivaren Tacitus hand från 100-talet e.Kr.

En annan källa är av den arabiske etnologen Ibn Fahlan som förmedlar nordbornas traditioner i fysik och envigstraditioner.
Den franske krönikören Dudo beskriver vikingarnas stridskonster i en poetisk dräkt.
Fuldaannalerna ger god inblick i hur nordborna betedde sig då de var på härtåg i Frankerriket.
I nordisk historiebeskrivning finner vi dansken  Saxo Grammaticus skildringar Gesta Danorumus samt Snorrre Sturlassons Heimskringla.
Från de isländska sagorna kan nämnas Egil Skallagrimssons Saga samt Njals Saga och Grettis den Starkes Saga.
Den färiske Sagan Heidarviga Saga, Kormarks Saga, Laxdölasagan, Orvar Odos Saga och Vigar-Glums Saga.
I Sverige finns Landskapslagarna, Hednalagen och gamla Lagsamlingar från Grågås och Jonsbok. Från Island Galuthingslagen.
Hirdskrå från Norge samt Vederlagen från Danmark. Alla dessa ger en bred information om de nordiska krigarnas stridskonst, moral och beväpning.
Till allt detta skall läggas Konungaspegeln från Norge som bevittnar om vapenövningar och den stridsattityd som behövdes.
Från Sverige kan vidare nämnas Konunga- och Hövdingastyrelsens litteratur som behandlar den unge ädlingens stridskonstlekar.

Svinfylking
I min bloggartikel om vikingarnas stridskonster från år 2015 har jag listat några uttryck som jag vill återvända till och delvis komplettera.
Vi ser här en bild av en Svinfylkingformation. Vikingarna anföll inte i flock som vildar utan de hade ett mycket snillrikt system för indelning av de olika vapenslagen och uppbyggda som en plogformation. Namnet härleds från vildsvinets tryne som slår vilt till höger och vänster och som skär in sitt tryne rätt in i fienden. Svinfylkingen bestod av upp till tio-femton led som utökades för varje linje och skapade denna så fruktade bataljon.

Bärsärkar
Så kallades vikingarnas främsta och tappraste krigare. De stod i främsta ledet ja till och med framför det.

Hövdingamärket
Detta märke var en fana kopplat till hövdingen som står som föregångare till våra dagars nationsflaggor. Att vara i närheten av denna fana markerade mandom och mod. Då krigaren stod före märket stod man i direktkontakt med fienden. En slav kunde friköpa sig genom att visa stor tapperhet i striden. Den tidens ära och samhällsposition skulle alltid intjänas, den kunde aldrig ärvas.
Märket hade ofta olika adjektiva namn typ "Landödeläggaren"

Bärsärkarna var som sagt vikingarnas främsta krigare. Namnet tror man härleds från antigen "bar särk" dvs. man stred med bart bröst, eller tvärt emot, man stred iförd en björnskinnsdräkt "beer särk"
De hade en sällsam och hittills okänd förmåga att sätta sig i trans inför striden och då var de oemotståndliga och oövervinnerliga.

De utmärkte sig även för att "bita i skölden" samtidigt som de vrålade. Sköldarna gav en stark resonans och injagade skräck i fienden.

Enligt odinkulten kunde bärsärkaren göra fienden både blind, döv och satt i skräck. Bärsärken kände ej heller smärta.
Då bärsärkens rus lagt sig emot kvällen blev han märkligt nog helt förslöad och kunde inte göra någon skada.

Galdasånger
I Eddan finns diktsamlingen Havamål och här omtalas just galdasångerna.
Galdrar var en fornnordisk benämning på magiska besvärjelser. Dessa sånger skulle ge:
- översinnligt skydd i strid
- besvärjelserna skulle utföras galande, dvs. med gäll röst
Den romerske historikern Tacitus omtalar detta i verket Germania där han skriver om germanernas sedvänjor.
- Man sätter sköldarna framför munnen för att rösten skall kastas tillbaka och få fulltonighet och djup skriver han.

Holmgång
Denna envig hölls oftast på en holme därav namnet. Platsen inrutades med stenar eller rep och övervakades av en domare s.k. champion. Holmgången utlöstes oftast av att någon förolämpat en person eller att en person helt enkelt utmanat denne till envig. Många krigare utnyttjade då denna envig genom att tillskansa sig den förlorades egendom och de blev således enormt rika.

I Egil Skallgrimssons Saga omtalas just detta. Den förlorande parten skulle ersätta motståndaren med exakt samma summa eller motvärde som tvekampen gällde. Detta var en laglig möjlighet att tillskansa sig motståndarens egendom och förmögenhet. Detta innebar oftast konkurs för den förlorande parten. Blev båda kämparna skadade gick det hela ut på ett och ingen vann. Just för dessa holmgångar försökte man uppbygga sina kroppar och vara i form.
Vid en holmgång var det full rätt att även döda motståndaren.


Ulvpäls
Detta var en annan benämning på en vikingatida kämpe. Här har krigaren iklätt sig en vargskinnsdräkt samt på huvudet bär han ett varghuvudskinn. Att för övrigt ikläda sig djurskinn var för att skrämma motståndaren, en typisk psykologisk krigföring.

Skifta hamn
Betydde att tillfälligt ikläda sig ett vilddjurs sinnelag. Krigaren kände då ingen smärta i striden.

Svärdstagare
En nordisk sedvänja, då "huskarlen eller hirdmannen" tar tag i sin herres, konungens svärdsände och under ed lovar att vara honom trogen. En trofast vän att lita på, en väring en varjag.
Huskarlarna var hövdingens krigare, hans livvakt och de bar hövdingens märke, hans fana i strid.

Palatsplundring
Harald Hårdråde var en gång nordens rikaste man. Denna stora rikedom fick han som krigare i Miklagård. Det var den tidens sedvänja att då de bysantinska kejsarna dött hade Väringsgardet rätt att plundra palatset. Harald var gardets ledare och gjorde tre olika palatsplundringar.  Han kallades även "Polutasvarf"
En palatsplundring gick till så att man gick in helt tomhänt och hade rätt att bära med sig så mycket man orkade med kroppen.
Detta finns omskrivet i Heimskringla.


Veband
Ett heligt område där krigsbytet delades. Man lade ett rep på marken i en kvadrat eller cirkel, ett inhägnat område ungefär samma rit som i holmgången. Man placerade kungens fana i mitten och härefter lades krigsbytet fram.

Tolvmännen
De som anförtroddes delningen av bytet. En krigare gav en ed på att inte ha gömt undan något av bytet. Nu indelades bytet i hälften om hälften i olika omgångar, således fick alla något av bytet.

                                                           Havshingsten


Detta jättestora vikingaskepp byggdes i Roskilde år 2004 enligt gamla vikingatida metoder.
Skeppet framdrives av 30 par roddare.


Stavsmed
Så kallades den båtbyggare som ledde arbetet med de vikingatida skeppen.
Hela bygget av ett sådant skepp var ett välorganiserat arbetslag där var och en hade sina ansvarsområden som stavsmeden ledde.
Hantverksstoltheten var stor i det vikingatida samhället och skeppen namngavs ofta efter sina utseenden typ "Drakskeppet" och i dess för fanns ofta ett drakliknande huvud.

Lyftning
Så kallades den högt upphöjda bakdelen av skeppet. Detta var hövdingens och styrmännens plats.

Stambor
Så kallades de krigare som stod främst i fören som även den var upphöjd. Dessa bar hövdingens märke, fanan, då de seglade fram.
Kungen omgav sig alltid med de bästa krigarna som kunde vara mellan 20 - 60 år gamla.

Ledung
Samhällets rätt att för viss tid under året mönstra krigsföra män från hela riket.

Sjöslag
Detta började alltid med ett starkt vrål och startades med kast av spjut och pilskytte. Sedan äntrade man skeppen och förintade fienden.

Krigsbyte
Här följde man en gammal sedvänja att den krigare som först äntrade ett fartyg, hans konung hade rätt till det kommande krigsbytet och hela skeppet. Allt annat löst delades mellan de olika hövdingarna och så delades även den förlorande kungens hela landområden.

Skattkonung
Så hette den konung som ledde ett landområde men ägde det inte. En typ av arrende.

Skaldekväden
Muntliga berättelser och sagor från forntiden som gått man till man och därefter sammanställda.
Man kan jämföra detta med det finska Kalevalaeposet.


Kvädi i Godby den 18 augusti år 2016

Johan Granlund

Vikingarnas stridskonster

                                                              Svinfylking i sköldborg


Vi har på Åland ett evenemang, Vikingamarknaden, som har etablerat sej som en av nordens största i sitt slag. Under tre dagar sista veckan i juli månad besökes denna marknad av många tusen turister och ett hundratal utställare och många övriga medverkande ser till att man får en försmak av livet under denna tid som vi kallar Vikingatiden.

                                                 Vikingamarknaden år 2013

Under dagarna kan man köpa tidstypiska hantverk, kläder och smycken, åse hur svettiga smeder utövar sitt hantverk samt lyssna till olika musikgrupper. Ett stående inslag är då vikingakämparna stöter ihop i envig och holmgång. För mej har dessa slagsmål sett aningen oordnade och oorganiserade ut.  Jag saknar en mera pedagogisk stridsförevisning. En speaker kunde t.ex. förmedla kämparnas olika manövrar.

 Under de år jag besökt marknaden har jag t.ex. aldrig hört talas om "svinfylkingen" som var vikingarnas speciella stridsteknik i krig. Ett litet tips, ställ upp en minisvinfylking där västra saltvikarna strider i svinfylking mot östra saltvikarna i flock.

Svinfylkingen har sitt namn från just svinet, vildsvinets tryne är fruktansvärt kraftigt, det slår åt alla håll och kör djupt in i fienden.
Den mest karaktäristiska svinfylkingen var triangelformad med rektangulära flanker. Tio till femton led bildade en triangel. Krigarna till vänster hade sköldarna riktad åt det hållet och de till höger likadant. Detta kallade man för sköldborg. Dessa krigare hade antingen klubba, svärd, stridsspjut eller yxa.  Bakom dem kom spjutkastarna och efter dem slungkastarna och längst bak pilbågsskyttarna. När stridslurarna dånat för start öppnade pilbågsskyttarna därefter slungkastarna osv.

Svinfylkingen kunde se ut såhär. En stor triangel i mitten med 400 kämpar  som flankerades av två rektangulära grupper med vardera 100 kämpar. Det kunde även finnas en spets vänd bakåt för anfall från det hållet.
Den triangelformade fylkingen leddes av hövdingens tappraste män och där fanns även hans märke, dvs. fanan. Raderna utökades bakåt med två kämpar för varje rad.
Det som förr var konungens märke utvecklades sedermera till våra nationsflaggor.
Denna stridsformation skulle visa sig vara oerhört effektiv och gjorde att vikingarna erövrade land efter land. Vikingarna var den tiden skräck, samma känsla vi i dag upplever mot vissa grupper.

Vikingarna anföll från havet och grupperade sig snabbt i svinfylking. De satte skräck hos befolkningen i de nordeuropeiska kustländerna. Dessa gav sej oftast utan motstånd och flydde hals över huvud.

Bärsärkar
De krigare som placerades främst var som sagt de tappraste och skickligaste krigarna. I de främsta leden fanns bärsärkarna. Deras stridstekning var den s.k. bärsärkagången. Männen hade försatt sig i en form av trans, de kände ingen smärta och kämpade skoningslöst mot fienden. De hade satt sig i ett tillstånd av galenskap och extas. Troligen fanns i sammanhanget droger som vi i dag inte känner till.
Detta praktiserades ju även i finnarnas krig med ryssarna.

Om namnet "bärsärk" råder delade meningar. En del menar att det kommer från "bar särk" dvs. man bar ej kläder på överkroppen. Andra menar att det kommer av "beer" björnen. Man hade djurhudar och djurhuvuden på sig för att injaga skräck i fienden. Man kallade även dessa krigare för

"Ulvpälsar".
I en dikt till kung Harald Hårfager på 800-talet säges: Ulvpälsar heter de som i striden bär blodiga sköldar och rödfärgade spjut då de gå i strid.

Skifta hamn
Detta var ett uttryck för hur kämpen iklädde sig ett djurs stridsvilja, vrålade som djuret och bet i skölden samt stötte i den. Detta vrål emot skölden skapade en resonans som förstärkte ljudet från hären.

                                                                     Holmgång

Denna form av envig utkämpades under vikingatiden som namnet antyder just på holmar.
Detta var en vikingatida batalj mellan två kombatanter på liv och död. Holmgången är en föregångare till de medeltida duellerna. Den är också föregångare till våra dagars boxningsmatscher.

Holmgången omnämnes i Hednalagen, ett gammalt svenskt lagrum och omtalas av Olaus Petri i Svenska krönikan från 1607.
Reglerna för holmgången var strikt reglerade. Man inrutade ett några kvadrats stort område ibland med rep eller stenar som inramning. Endera kämparna hade en tid före utmanat den andre till envig, kanske på grund av en oförrätt eller oreglerad skuld. En man hade t.ex. sagt till den andre att han inte var "karl".
Detta räckte och det slutade oftast i död för den ena parten.
Holmgången hade också en ekonomisk betydelse. Den av kämparna som vann kunde utkräva arv efter den förlorande kämpen. Detta utnyttjade många skickliga krigare och utmanade därför olika personer till holmgång.
I Egils saga säges: Envar har rätt att utmana en motpart till holmgång oavsett han var kärande eller svarande.
Även kvinnor kunde utmana, oftast ställde de en annan karl i sitt ställe och denne kallades "champion".
Holmgången övervakades av en "domare" som kunde avbryta bataljen då den andre inte orkade eller var för svag. Här ser vi en tydlig koppling till våra tiders boxning.
Holmgången förbjöds efter kristendomens inträde.

Väringagardet
Den bysantinske kejsaren i Miklagård - Konstantinopel, anlitade nordiska vikingar i sitt garde som kallades Väringagardet. En väring var en krigare som svurit tro till hövdingen och kallades även
Varjag. Dessa krigare bar oftast yxan som sitt huvudsakliga stridsvapen. En varjag kunde strida med båda armar på samma gång. De kallades även de yxbärande barbarerna.


Tingalid
Så kallades de vikingakrigare som den engelske kungen anlitade och försvarade landet.

Även den frankiske kejsaren anlitade nordiska vikingakrigare i sitt garde. För detta erhöll de ett stycke land som ännu i dag är Normandie.

                                                                Glimabrottning


I boken Vikingarnas stridskonst skriven av författaren Lars Magnus Enoksen finns enormt mycket intressant om vikingarna, deras liv, idrottsfostran, stridskonst, vikingafärder osv. Ett stort stycke handlar om glimabrottningen som var en av vikingarnas populäraste kampsporter.  Boken finns i Saltviks bibliotek och jag rekommenderar den varmt.

    Glimabrottningen praktiseras numera endast på Island men var känd i norden sedan tidigare. Den fanns som frivilliggren under olympiaden i Stockholm år 1912.

                                     Svearnas kung och sedermera deras gud Odin

Enligt sagorna var Odin den som först förde svearna upp från områden runt Svarta havet till Mälarområdet och det som vi kallar Uppland. Vilken väg han kom är okänt men en del säger österifrån och andra söderifrån. Odin var stilbildande för vikingarnas stridskultur och sedermera deras religion. Han är de gamla vikingarnas Jesus som uppfor till himlarna alltså Valhall. Han lärde svearna kriga i svinfylking och holmgång, han lärde dem segla i motvind dvs. kryssa, han lärde dem bygga båtar med flera tiotals roddarpar. Han visade dem vägen till Valhall, huru de inte skulle söka döden som varken "strå eller sotdöd" dvs. icke dö på madrass eller i sjukdom utan i full strid. Då var deras väg till Valhall spikrak. Som en dagens IS-soldat som går i döden för sin tro skulle även dåtidens vikingar dö antingen i strid eller ur ättestupan.
Det är inget att undra på att det var just svearna som allra längst höll tag i odinkulten och det skulle ta 250 år efter kristendomens inträde i Sverige förrän det slaget upphörde.


Kämpat i Godby den 6 juni år 2015

Johan Granlund