Är uppallade stenbord bara paller?

Uppallat stenbord med 3 understenar i Finbybergen

Som läsarna kanske har märkt så har jag en förkärlek för stenar i alla olika former. Det är för mej ett sant nöje att skrota runt i "bärjäna" och söka upp det ena och det andra. Nu var jag med min hustru Marina för en tid sedan och plockade lingon i Finbyskogarna i Sund och då kunde jag inte hålla mej igen utan tog kameran och gick runt lite.

Nå vad hittade jag nu då? Jo, på en radie om hundra gånger femtio meter hittade jag fem uppallade stenblock. Jag visste vad jag skulle söka efter för jag hade stött på sådan förut i andra delar av bergsområdet. Jag kommer också ihåg att för ett antal år sedan fanns i Nya Åland en artikelserie om detta fenomen från Finströmsskogarna.

Nå vad är nu detta för något egentligen? Är det någon bonde som i tiderna markerat ut dessa stenblock och pallat upp dem med mindre stenar för att så att säga märka ut dem? Det här stenblocket kommer jag och hämtar i sommar. Kanske han skulle ha dem till stenbro, körbro, farstukvisten, som bord i bersån eller varför inte som gravsten. Eller har vi här att göra med flera tusen år gamla riter där finbyvildarna dansade runt i bergena, offrade i skålgropar som kanske finns inhackade i blocken. Jag måste nog dit igen med stålborsten och förstoringsglaset. Förresten då jag krafsade lite under den ena stenen hittade jag brända stenflisor under mossan.

Nu hade Marina blivit så urväntad på mej så jag måste iväg och hjälpa henne med lingonämbaret. På hemvägen pratade jag ditt och datt med henne som man gör med en person i framsätet men i mitt huvud surrade många tankar. Jag måste till Lapptoppen fort som holi o hör efter vad Google har att berätta om sånthär.

Jag började med att fråga efter uppallade stenblock och fick då veta att dessa finns noterade från hela jorden. Från Australien till Afrika, ja över alla kontinenter. Redan detta slår sönder teorin om att det är istiden som förorsakat detta. Det måste vara människor, och inte är dom från igår utan troligtvis går rötterna ned ända i stenåldern.

I norden har de flera olika benämningar som, uppallade stenbord, trefotstenar, jättars bord eller liggande hönor. De förekommer också för det mesta i närheten av fornborgar och gravkummel samt att de för det mesta återfinns på bergsplatåer. I vissa fall är de markbundna. Antalet understenar är olika men för det mest är de tre men kan vara bara en eller två och då vilar blocket också delvis på en bergskant.

I Sverige finns berättelser om att dessa block skulle använts som offerstenar, vid blot och  rituella ceremonier. De var även boningar för vättarna och trollen. En del av blocken har skålgropar som vittnar om en hednisk offerkult som hade sina utövare ännu i första delen av 1900-talet. Inom den samiska folkkulturen är även dessa seder och bruk kända.

En hisnande teori lanserar en forskare från Sverige vid namn Bo Westling. Han menar att dessa ibland jättestora stenar som pallades upp av människor, i forntiden användes som signalleder bl.a. av jägare och till och med av sjöfolk. Man navigerade sig i farvattnen medelst dessa signallinjer. Då de jättestora stenarna pallades upp på ett fåtal små sammanpressades energierna i kvartsen som till 30 % kan finnas i gråstenen. Denna energi  kanaliserades då i en styrd riktning som exempelvis de vilda djuren gillade och följde. Dåtidens jägare kunde då lätt lura in villebråden i för dem säkra pass. Han påvisade att så  var även fallet. Han kunde ge otaliga exempel där jägarnas skjutpass överensstämde med de stora stenblockens placering i naturen.

Westling lanserar också en annan häpnadsväckande teori som han även i sin hemnida berättar om. Han fann att då han mätte upp avstånden mellan uppallade stenarna som fanns formade som en triangel och med en mittsten så kunde han påvisa att förhållandena mellan stenarna höll det "gyllene snittet". Då han mätte upp avstånden mellan A-B-C- (D som fanns i triangelns mitt) hade de olika avstånden ett gyllene snitt om 0.618.

Detta fenomen hittade han även i de fall att det var flera kilometer mellan stenarna.

Ja här finns mycket att läsa och forska i. Jag tror jag måste ta måttbandet med nästa gång jag åker till Finby och plockar lingon.

Och förresten, läs själv om Bo Westlings teorier, slå upp i Google hans hamn och "uppallade stenar" 

Pallrat i oktober 2013

Nya stenblock i Finbybärjen

Nu kunde jag inte hålla mig längre utan tog en vända ti Finbybärjäna igen förrän snön kommer. Jag behövde inte gå långt in i skogen förrän nya vyer mötte mig med flata stenblock. Vad man sysslat med är för mig okänt men ett är säkert, detta är inte naturens verk. Är det bönder och stenarbetare som markerat dessa block och är det i sen historisk tid eller tusen år sedan? Vad skulle man ha dessa block till, kanske kyrkans bogårdsmur, stenfötter, broar och bryggor?

I Sund Finby invid Lövviksvägen finns denna enorma stenbumling. Det är en av ålands största flyttblock och kallas för Galtars sten. Nu var jag och fotograferade den i december 2013 och kan konstatera att även den är uppallad. Stenen har tidigare legat dikt mot marken men är uppallad senare  med ett flertal stenar som är samlade intill varandra i högar. Stenens andra sida ligger dikt mot berget.

Det finns berg i alla byar

Högberg i Finby, byns högsta berg, lär vara 66 meter över havet.
Berget tornar upp sig till höger om vägen till Lövvik. En gång i tiden var berget mitt, men i fjol sålde jag det till en grannpojke. Nåja, det finns ju allemansrätt, så jag går nog dit  igen.

Nej, dethär är ingen vårflod som bryter fram här, ur den istid som upphörde 2013 utan en flod av stenar som rasslade fram sådär för cirka 8 tusen år sedan. Som ett jätte S slingrar den sig fram mellan enrisbuskarna, kommande upp som ur en källa ur "forntidens kummel", de stora bronsåldersgravarna som finns där.

Jag skall erkänna att jag ibland känner mig mörkrädd när jag går upp på höga berg, varför förstår jag inte.
Kan komma på mig med att i nätter då jag inte får sova ser jag stora bergsväggar torna upp sig framför mig,
då sätter jag på lampan och börjar läsa något, eller går till kylskåpet efter en smörgås.

Då man går längs berget hittar man många fina stenformationer, en del formade av naturen andra gjorda av människohand. Titta här! Är det inte en båt vi ser? Onekligen. Dehär stenarna har kunnat blivit ditsatta av några pojkar för kanske 50 år sedan men kan lika gärna vara gärna vara utplacerade för 5000 år sedan.

Dehär kombattanterna har kämpat om herraväldet i många år, men vem vann egentligen? Jag tror nog stenen vinner till sist.

Ja, nog skall det bli roligt att få komma på fågelskytte igen efter den långa vintern. Men hallå! På torra land, på Finbys högsta berg?

Denhär stenformationen hittade jag för ganska många år sedan. Det är en tvådelad stenbyggnad som är inbyggd i en stor bergsskreva. Formationen finns alldeles invid Lövviksvägen. Den är gjord för två personer som kan stå raka i den och hålla ett gevär exakt vågrätt ut mot omgivningen. Att det är ett skyttevärn understryks av att invid värnet finns en ringmur, där eventuellt liggande krigare kunde bevaka omgivningen. Med allra största sannolikhet byggdes detta av ryssarna under första världskriget. Ryssarna hade en stödjepunkt ett par kilometer längre in i skogen på Boberget. Härifrån höll man uppsikt över omgivningen.

På vår vandring runt Högberget kom vi till denna stenformation. Den finns på bergets ostsluttning, inte alls långt från "skytteskåran". Enligt fältetnolog Conny Andersson som vi ser stå till vänster här i bild rör det sig troligtvis om en sälkokningsanläggning. Formationen är rundbyggd med en murkonstruktion. Man kan ana sig till var man utvann sältranen i formationens ena sida. Håller teorin så har vi att göra med ett par tre tusen år gammalt bygge.

Detta är Galtars sten.
I många år har jag funderat på varifrån detta namn har kommit, men inte fått ett vettigt svar. Det är ett av Ålands största enskilda flyttblock och ligger några tiotals meter till höger om vägen till Lövvik på Finbysidan.

Det finns ingenting som tyder på att namnet Galt skulle kunna kopplas till denna plats. Ingen med det namnet har bott i de små torpen som fanns ännu för hundra år sedan runtom i bygden. Jag kan inte heller se att någon med det namnet ens skulle levat i Sunds kommun.
För några år sedan skickade jag en förfrågan till författarinnan av boken "Röster från forntiden" ifall hon kunde spåra namnets betydelse från eventuellt gotiskan. Hon svarade att hon kunde tänka sig att stenen låg invid en gräns eller rå, emedan "Galt" kunde tyda på detta. Nåja, det kanske är rätt.

Den i särklass roligaste förklaringen är nog denhär, som en del byssbor berättat om:
En bonde i det avsides belägna Lövvik, kallad rätt och slätt "Lövviken" lär ha varit enormt stark. En dag bar han en gris, en galt, den 3,5 km långa vägen till Andelshandeln där slakteribilen väntade.Vid denna sten lär han ha sätta sig ner och vilat. Puh!

Jag vill nu ta er med till ett annat berg i Finby. Hökleberget kallas det men dess egentliga namn är nog Högklev. I dess ostsluttning hittade jag denhär långa stenformationen.

 Den finns cirka hundra meter västerut om vägen från Finby till Tranvik, den så kallade "Lilla grusvägen". Man hittar platsen om man går några hundra meter från Svartbäcks bron mot Tranvikshållet till höger.
Den löper i cirka 25 meter i skogskanten  helt till synes plötsligt framför en som kommande ur intet.
Stenmuren  är absolut byggd av människor för runt omkring finns inte så mycket lössten, utan dessa är samlade till detta bygge.
Kan vi också här ha att göra med en bevakningsanläggning? Vi vet att under Bomarsundskriget användes Tranviksvägen av fransmännen. Min farfarsfarfar blev t.o.m. fängslad efter kriget och satt i smidda bojor ett halvt år i Åbo slott för att han hade visat den franska trupperna denna väg, samt vägen till kyrkan, Lövviksvägen.