Victoria Cross - när korset gick till en österbottning

                                                      Victoria Cross VC i all sin glans.

Den högsta utmärkelse för tapperhet som en brittisk soldat kan erhålla (oavsett grad) för tapperhet i strid. Det är den högsta medalj som utdelas inom det brittiska utmärkelsesystemet. Gjutet i brons från beslagtagna kinesiska kanoner. Bredd 3,5 cm och bärs i ett 3,8 cm brett högrött/blått band.
Hittills har det utdelats  1356 gånger. Victoria Cross instiftades den 29 januari 1856 av drottning Victoria och utdelades för första gången år 1857.

Irländaren Charles David Lucas. Föddes år 1834, död år 1914. Avancerade från enkel "mate", någon slags däcksare, till Rear Admiral år 1885.

Lucas var den fjärde i ordningen som erhöll korset den 26 juni 1857. Han erhöll det för den  heroiska insatsen  ombord på HMS Hecla vid "midsommarslaget", då han den 21 juni 1854 slänger en aktiverad granat överbord som kreverade utanför relingen. En del gör gällande att han skulle varit den första som erhöll korset men enligt den engelskspråkiga versionen i Wikipedia var han den förste som nominerades till priset.

I en artikel i denna blogg ifrågasätter undertecknad hela hjältedådet och påstår att det är en efterkonstruktion. Händelsen är troligtvis påhittad och en mix mellan två olika händelser på två olika fartyg. Garnityret behövde några hjältar och så plockade man fram dessa herrar.
Fram tills dess någon överbevisar mig håller jag artikeln levande.

År 1879 gifter sig David Lucas med dottern till Admiral William Hutchenton Hall, Frances Russel Hall. De får tre döttrar. Admiral Hall var kapten på HMS Hecla under kriget i  Bomarsund.

Det andra korset med anknytning till kriget i Bomarsund utdelades till denne man, löjtnant  John Bythesea, f. den 15 juni 1827 i Somerset, d. 18 maj 1906.

Bythesea gjorde efter händelserna i Bomarsund till en början en spikrak karriär. Han blev befäl för fler fartyg i RN och blev utnämnd till Royal Admiral. Men år 1872 tog karriären slut. Då rände han med sitt fartyg HMS Lord Clyde på grund och blev dömd till avsättning. Han skulle därefter aldrig återvända som befälhavare inom flottan.

Det tredje korset utdelades till en man som inte finns på bild. Hans namn var William Johnstone och var eldare (stoker) på HMS Arrogant.
Enligt Wikipedia skulle han varit född i Hannover Tyskland den 6 augusti år 1833. Men födelseorten måste vara ett tryckfel.
I ett av polisförhören med folket i postroten  framgår att han för en av dem uppgivit att han var född i Finland i staden Kristinestad, vilket jag håller för mera troligt. Han var en svenskspråkig finländare.

Johnstone som han kallar sig åtföljde Bythesea då de rånade den obeväpnade och försvarslösa hopen av åländska torpare och bonddrängar i postroten på Vårdö och med de beslagtagna väskorna återvände med dem jämte sin gisslan till Arrogant.
För denna sagolika bragd fick de Victoria Cross!!!

Historien om honom förmäler att han dog den 20 augusti år 1857 för egen hand efter att ha attackerat en person med kniv. Johnstones karriär gick spikrakt nedåt trots att han just fått sitt Victoria Cross.

Enligt den engelska versionen av Wikipedia skulle han även kallat sig John Johnston och de menar att detta troligtvis är en namnöverföring från Johannsen. Jag skulle anse att hans riktiga namn var
Johansson, William eller John sak samma.


Postrånet i Vårdö.
Jag vill påstå att utdelningen av Victoria korsen till dessa två senare herrar är en av den brittiska krigshistoriens största och mest skrattretande prisutdelningar. Jag tänker här redovisa för er en del av den polisundersökning som gjordes initierad av understatssekreterare Johan August von Born efter Bomarsundskriget med start i november år 1854.
Denna rapport är benämnd von Borns rapport och dess mottagare var Senaten i Helsingfors och i slutändan ryske Tsaren.

Rapporten som i sin helhet rymmer en hel mapp med alla bilagor och protokoll är indelad så att han räknar upp olika grupper av Ålands befolkning och indelar dem i ABCD vilka förfarit förrädiskt emot staten samt i en skild grupp de som verkat för fosterlandets väl  under kriget. Där finns också som bilagor mängder av listor som visar huru den åländska befolkningen roffade åt sig av vad som låg löst på området.

Postiljonen Petterssons berättelse om de från Åbo till Åland den 5 och 8 Augusti 1854 afsände postväskornes borttagande af fienden.
---------------------------------------------------------------------------
Postiljonen Pettersson som den 6 Augusti om aftonen lyckligen ankom till Kumlinge med Åbo posten för den 5 i samma månad, vågade i anseende till svårigheten att å den vanliga postvägen derifrån till Wårdö undvika de fiendtliga kryssarne, icke taga denna väg, utan begof sig med posten till Simskäla öarna, dit Petterson anlände den 7 Augusti om morgonen.
Efter att uppehållit sig å nämnda öar den 8,9, 10 och 11, hvarunder postväskan varit gömd än här än der i hölador, förde Pettersson som af åtskillige personers bland folkets tillståenden och yttranden fruktade att se fienden vägledd till posten, den 11 Augusti om aftonen, med Bonden Jan Erik Janssons från Östra Simskäla, välvilliga bistånd senda väskan från Simskäla till Wargata by i Wårdö kapell.
Den 12 Augusti på morgonen dit anlände, lade Petterson på inrådan af Gästgifvaren Matts Mattsson sin medhafde postväska i förvar på samma ställe i skogen, der den från Åbo den 8 Augusti afsände postväska som ditförts av Postiljonen Fagerlund, dagen förut blifvit af Mattsson undandold. Samma dag eller den 12 Augusti om aftonen ankommo till Wargata Torparene Petter Lindroos och Olof Olofsson afsände från Kumlinge af tjenstförrättande Postmästaren i Skarpans Pundani för att återhemta posterne till Kumlinge. Medan en af postförarene i Wargata i anledning häraf uppbådade postrotan, hade Petterson jemte en af ofvanbemälde Torpare begifvit sig från Wargata utmed postvägen åt postbryggan vid östra stranden af Wårdö landet i afsigt att recognosera om fienden möjligen landstigit i Wårdö.
Den andre af de från Kumlinge afsände Torparen hade lemnat Wargata en stund efter Pettersson men ankom på en gång med Petterson och dennes följeslagare till postbryggan. Då Petterson någon tid förgäves vid bryggan väntat på postrotan, hvilken såsom vanligt skulle till stranden medbära väskorne begaf sig Petterson ensam tillbaka till Wårdö kyrka, belägen omkring tvänne verst från nämnde brygga på halfva vägen dermellan och Wargata men som Petterson ej mötte postrotan, återvände Petterson till bryggan. Dit återkommen såg Petterson en båt närma sig stranden, hvarfter Petterson, som förmodade att båten tillhörde fienden, skyndsamt sprang mot Wargata, för att varna postrotan, och hade Petterson, för att undvika allt buller dervid aftagit sina skoplagg.
Utan att anträffa postrotan hade Petteron kommit till Wargata och der erfarit att rotan med väskorne för den 5 och 8 Augusti, allaredan begifvit sig till bryggan. Förvånad öfver att ej hafva mött rotan och rådlös hvad han borde företaga, i visshet om posterne öde, gick han af och an på ön hela natten.
Den 13. Augusti på morgonen infann sig Kyrkväktaren Carl Carlsson Öhman å gästgifvaregården i Wargata och omtalade att posterne blifvit tagna af Engelsmännen som fört desamma jemte postrotan till de fiendtliga fartygen.
 Derpå följande dag den 14 Augusti infann sig några engelsmän jemte Bonden Olof Carlsson från Listersby, som är bror till Kyrkväktaren Öhman, i Wargata och genomläste på anvisningar af denne, dagboken och postboken, samt frågade efter den Postiljon, som medhaft posten till Wargata.
( kommentar, de hade nu upptäckt att de viktigaste breven var borttagna och ville ha tag i dem) Fienderna hade tillagt enligt hvad Petterson hört af Wargata byboer, att en Herre vanligen färdas med posten men denne gång hade "endast bönder" åtföljt densamma.
Under sin färd till postbryggan mot Kumlinge, mötte Petterson Bondesonen Gustaf Adolf Boman från Wårdö by, af hvilken Petterson sedermera hört det Boman som gått åt Vargata i närheten af denna by varseblivit postrotan som jemväl innehaft båda väskorne och hade rotan då befunnit sig ungefär en fjerdedels timmes väg efter Petterson.

Vårdö kyrka. Här alldeles i närheten skedde postrånet.

Den 14 Augusti återkom rotan från de fiendtliga fartygen och omtalade då för Petterson att då rotan ankommit till en grind i närheten af Wårdö kyrka hade tvänne fiendtliga soldater, hvardera beväpnade med revolver pistoler, framkommit ifrån gömställen invid vägen och under hotelse om våld tvingat rotan att åtfölja sig till Olof Carlsson i Listersby, som anskaffat båt, hvarå fienderne fört rotan och posterne till den fiendtliga eskadern, hvarutom Olof Carlsson hade tillagt att han vore trött genom det besvär han haft att visa fienden postvägarne och att han skulle låtit varna sin brorson Drengen Johan Carlsson från Wargata, hvilken utgjort en af postrotan, att då följa med om Olof Carlsson vetat att denne varit i tur att då framföra posten.
Den 19 Augusti fick Petterson genom gästgifvaren Mattssons medverkan, tillfälle att komma öfver till Ålands fasta land.

Vid genomläsning av detta får man ganska klart för sig att det hela var ända från Kumlinge ett iscensatt förräderi. Någon visste redan där att det fanns viktiga brev som skulle till Bodisco och Furuhjelm och dessa skulle omhändertas. Vi ser av de övriga förhören som är bilagor till detta protokoll att det är bonden Olof Carlsson i Listersby som är chefen för detta förräderi. Han hade under dagarna före öppet umgåtts med dessa två "engelsmän". Det var till hans gård den rånade postrotan fördes under pistolhot. Han hade bjudit dem på fläsk och brännvin då de anlände på natten..

Efter kriget försvann Olof Carlsson då det brände under fötterna.
Då det vankades förhör for brorssonen Johan Carlsson ut på fiskeresa.

Hela denna fantastiska historia får en ännu underbarare avslutning. Det är den 11-årige postpojken
Fritiof Fagerlund från Vårdö som utför den verkliga hjältebragden.
Om detta har jag skrivit en artikel i denna blogg år 2010.
Han är den som för de viktigaste breven till Furuhjelm och Bodisco i sina byxfickor via Mångstekta, över skogen till huvudfästningen den 12 augusti mitt under brinnande krig. Fritiof lär ha emottagits med glädje i fästningen. Han väntar där sittandes i en kasematt i kulregnet tills skymningen återkommer och smyger sig sedan tillbaka till Mångstekta.

Det var bl.a. dessa brev vinnarna av Victoria Cross var ute efter. De fick tag i de viktiga breven från postväskan av den 5 men inte av den 8 augusti hitförda av pappa Fagerlund för dessa räddade Fritiof.

Någon duktig släktforskare kan fortsätta och ta reda på vart han sedan tog vägen.


Bombarderat i Godby den 15 januari 2015

Johan Granlund

                                                           Vad är detta för krig?

Charles David Lucas hjältedåd i Bomarsund - bluff eller verklighet?

                                                         Teckning av Edwin Dolby                                

Detta är en mycket välkänd bild av huru Charles David Lucas springer fram och slänger en brinnande kanon-granat till sjöss från Hecla under anfallet mot Bomarsund under det s.k. midsommarslaget den 21 juni 1854. Jag har under läsningen av skeppsläkare Edgar H. Crees dagbok börjat tvivla på händelsens äkthet och vill här nedan redovisa mina funderingar.
För detta hjältedåd erhöll nämligen som en av de första Victoria Cross så sent som 1857 alltså tre år efter detta skulle ha hänt. I Crees dagbok finns en händelse som skulle kunna vara grunden för detta dåd men det är något som inte stämmer. Cree säger dessutom att dagen efter slaget var
Heclas kapten Hall ombord hos oss ( Odin ) på middag och då talas det inte alls om detta hjältedåd.
Skulle vara ett mycket fint samtalsämne vid en middag. Nåja, vi skall inte gå händelserna i förväg utan läsa vad som står i dagboken.
Angående bilden ser vi att de övriga manskapet nästan springer emot Lucas, endast en lite pojke springer undan. I redogörelser för denna händelse har det sagts att besättningen fick order att lägga sig platt emot däcket med händerna emot det.
Cree beskriver en händelse där kulan går in genom en kanonport, tränger genom kaptenens hytt och ut igenom ett fönster. Hur kan den även komma upp på däck?

The Cree Journals, den dagbok Edward Cree skrev åren 1836 - 1867 då han tjänstgjorde på olika fartyg i den brittiska flottan Royal Navy.

Hela boken finns att läsa på nätet.

Cree tjänstgjorde under Krimkriget på Steam Frigage Odin som var ett segelfartyg ombyggt till hjulångare. Bilden ovan ser vi Odin i Kiel Bay och dagboken börjar för Östersjöoperationerna den 29 mars 1854. I något fall har angetts att Cree arbetade som skeppsläkare på Valorous men
detta är fel, han skriver den under Bomarsundskriget från Odin.

Valorous, Odin och Hecla i aktion mot fästningen. Batteriet vid Grinkarudden till vänster.

Efter att brittiska flottan kryssat av och an i Östersjön, Finska viken, Ålands hav och Bottenhavet har vi så kommit till midsommartid den 21 juni år 1854. Kapten Hall på Hecla har fått direktiv om att övervaka Östersjön och Åland under den tid Napier var tillfälligt borta vid Barösund för proviantering. Hall som verkar vara en handlingens man gör då tillsammans med fartygen Valorous och Odin ett anfall på Bomarsunds fästning. Hur han i fridens namn tar detta beslut i stället för att invänta alla 50 kanonbestyckade fartygen för ett gemensamt anfall är en fullständig gåta. Men som även dagboken bevisar var det mycket nära en katastrof och man fick dra sig undan med svansen mellan benen. Vad inte spionerna hade berättat för dem var att Furuhjelm hade i all hast byggt ett skyttevärn långt ut mot Lumparn vid Grinkarudden, ett fullkomligt bakhåll som skulle förorsaka fartygen stor skada och skadar flera besättningsmän.

Här ser vi en kartskiss som fanns i Illustrated London News den 8 juli.

Nu har man, Valorous, Hecla och Odin stimat upp mot Bomarsund och vi är framme där den 21 juni. Natten före skriver Cree var angenäm och ljummen och ljust som på dagen.

Här berättar Cree om hur de ångar in mot huvudfästet vid 17-tiden ledda av en mycket duktig lots.
De startar genast eldgivningen emot fästningen. Fartygens kanonkulor hittar genast träff men fästningens kulor når inte ända fram. Detta stämmer alldeles överens med den historiska beskrivningen.
Men vad som för mig är nytt är att från "Martello tower", alltså troligtvis Notvikstornet, går kulorna lyckligtvis över fartygen. Detta har jag aldrig hört förut. Detta stämmer överens med andra berättelser över Notviksbasens duktiga kanoniärer under huvudslaget i augusti.

Därefter berättar han att: Plötsligt var vi gynnade av kulor från några kanoner som var utplacerade vid vår vänstra flank. Där hade man byggt upp ett batteri och skarpskyttar besköt oss hela tiden. En av marinsoldaterna fick en kula igenom låret. Dessutom skriver han: Hade jag några andra blessyrer att sköta om.
 Nu kämpade fartyget på två fronter. Egentligen borde vi ha lidit större förluster men vi fick upp skydd emot kulorna med upphängda hängmattor och skärmar. När vi sedan drog oss undan mot midnatt andades alla ut.

Hör och häpna! Vi befinner oss ombord på ett fartyg i världens stoltaste flotta. Men i Bomarsund blir man så överrumplad av ett bakhåll så man måste skydda sig med hängmattor och skärmar. Troligtvis gick det då så till att man hade lagt sig med bredsidan emot fästningen för maximal effekt. Då börjar man skjuta på dem på relativt nära håll med långgående gevärskulor akterifrån.  Hela servicens soldater är öppna för gevärseld som går längs med hela fartygssidan.
Troligen en mycket ovanlig situation som de inte var förberedda på. Undra på att Furuhjelm blev befordrad till överste av kejsaren efter detta.

Nu kommer vi så fram till den berättelse som troligtvis skulle vara orsaken till varför Lucas fick sin medalj och händelseförloppet är följande, Cree skriver:

En 30 punds kula hade trängt in genom en kanonport, gått igenom kaptenens hytt och krossat ett fönster. Inget av hans bohag blev skadat emedan man före anfallet hade undanröjt all egendom.

För nästa dag, torsdagen den 22 juni skriver han: Till ankar hela dagen och reparerar våra skador.
Kapten Hall åt middag med oss.

Just så, kaptenen på det fartyget, HMS Hecla, äter dagen efter middag på Odin, den båt Cree tjänstgör på. Att styrman Charles Lucas just utfört ett hjältedåd och räddat livet på flera tiotals soldater och besättningsmän nämner han inte ett ord om. En händelse som genljöd över världen och för vilken Lucas fick Victora Cross för. Detta om något borde väl vara en angenäm historia vid ett vänfartygs middagsbord inför alla officerare och förstås var ju Cree som läkare med i det gänget.

Vid genomläsningen av Crees dagbok har jag frapperats av hans noggranna och sanningsenliga berättelser.
Han är ständigt närvarande och berättar om allt som timat ombord samt då de gått i land. Han beskriver ingående alla händelser, berättar utförligt om människorna runtomkring honom. Vi får läsa om växter och djur, om folk han mött i land, är de tjocka eller magra, glada eller sorgsna, hurudana kläder de bär. Han berättar utförligt om vad man köper för bröd, kött, bär och frukter i affärerna i land. Vilka bär man plockar då man är i land vid stränderna osv. Han beskriver med stark känsla hur han upplever sina skeppskamraters lidanden. Stark är den berättelse han ger över 15-årige soldatpojken Athorps sista timmar i livet då han med kulgenomborrat bröst och mage ropar efter sin mamma.

                                 Edward Hodge Cree, skeppsläkare ombord på Odin

Vi skall nu gå framåt i dagboken och hoppa till tiden för huvudanfallet.

Söndag den 6 augusti.
Vi avancerar emot huvudfästet, ångarna samlade för attack.

Måndag den 7. En transport av 300 franska soldater passerar oss för landstigning.
Hecla, Gorgon, Basilisk, Leopold, Alban, Porcupine och alla andra ångare är nu här.

Tisdag den 8. Återvände till vår bas 3 mil härifrån.
Kapten H Keppel åt middag med oss. Hans skepp St. Jean d.Acre är upp mot Finska viken.
Vi kunde nu höra en kraftig eldgivning i riktning mot Bomarsund men vi kunde inte då se vad som hände. Under natten utskickades från vårt fartyg en expedition för att förstöra en rysk signalstation uppe på ett berg. ( på Djävulsberget) De hade en problemfylld marsch igenom kärr och över stenar.

Torsdag 10. Det uppstod en nervös stämning då vi fått höra talas om ryska trupplandsättningar på norra Åland.

Fredag 11. Ångaren Locus gick på grund och vi hade ett hårt jobb att få henne loss. Vi flyttade oss närmare en liten by.
Penelope kom för nära fästningens eldgivning och blev beskjuten med glödande projektiler och tre man stupade. Skeppet började brinna.

( Nu kommer vi att få se en annan berättelse som liknar den angående Lucas, men för detta gavs inget Viktoria kors )
En av Penelopes styrmän gjorde en våghalsig sak. En av de glödande kulorna hade trängt in igenom fartygets sida, fortsatt in i en hytt och landat i en sjömanskista. Sjömannen tog då en skyffel och fick hastigt bort glödande kulan och placerade den iskallt på tre andra kalla kulor så att den mistade sin effekt.
På engelska är texten följande: One of her midshipman did a plucky thing. One of the red-hot shot came through the ships side and lodged in his seachest. He coolly picked it up with a shovel and placed it on three cold-shot till it became harmless.

( Vad vi här ser gör sjömannen en lika god hjälteinsats som Lucas gjorde. Han oskadliggör den eldröda kulan genom att ta bort den från sjömanskistan som troligen innehöll kläder vilka skulle börjat brinna och fått hela fartyget i brand. Var är Viktoriakorset?)

                                         
                                               Penelope i blåsväder, verkar stå på grund.

Vi fortsätter dagboken.
Hecla hade nu kommit till undsättning. Penelope hade avsevärda skador och 3 män låg sårade. Velorous och Lightning kom även de till undsättning och uppehöll kanonad emot fästningen under tiden Penlope dimpade över sina kanoner till sjöss och kom av grundet och bogserades i säkerhet.

Vi på Odin kunde inte se så mycket av det hela emedan vi var på andra sidan udden.
Nu startade ryssarna att bränna ner allt i fästningens närhet. Vi hörde många explosioner och såg hur kulorna ven åt alla håll.

Cree berättar sedan hur fästningen kapitulerar och halar flaggorna. Ser hur manskapet där förs ut och till den kommande tiden i fångenskap.

Min fråga är alltså: Är detta med Lucas en uppdiktad historia av kapten Hall som behövde få en hjälte som plåster på såren för sin nära nog katastrofala attack i juni. Ger han order till Dolby att teckna en bild som inte stämmer med ordern? Valde han då ut sin gunstling Lucas för detta och frångick den lika stora hjälten på Penelope som räddade fartyget?
Den som läser vidare om Lucas och Hills bravader får se att  denne Lucas även skulle bli utvald som äkta man för Hills dotter och som då även fick svärmodern på köpet.

Övriga källor: Från Bomarsund till Sveaborg, Marta Hirn.
Åländsk Odling 2004-2005, Henrik Salminen
Bomarsund, Robins, Skogsjö, Örjans.


Kreverat i Godby den 18 november 2014


Johan Granlund