Vite Krist - "vad var det för en herre"?

                 Jesus sista vandring med sitt kors på Via Dolorosa och Veronicas svetteduk.

Begreppet "Vite Krist", dök upp i min tankevärld för en tid sedan och jag begriper inte varför jag inte kunde släppa tanken. Var hade jag hört talas om detta förut, var det i någon pojkbok jag läst som barn kanske? Men jag beslöt att gräva lite i saken och har kommit fram till följande resultat. Ämnet var betydligt större än jag först tänkt mej och dessutom religiöst, så den som ledsnat redan nu kan blinka sig fram till någon annan artikel i listan.

Vad är det här för en herre då? Jo, Odins pojken, Tor med hammaren och han är rödklädd. Med gnistrande ögon slår han sig fram i sin strid med fienderna. Dessa färger vitt emot rött kom så att dominera i flera hundra år i Norden.

"Vite Krist" var benämningen på den nya kristna läran som så sakteliga vann insteg i vår gamla nord. De kristnade skulle döpa sig i något vattendrag eller någon källa. Den första veckan av sitt nya liv skulle de bära den vita fotsida klädnaden alldeles som Jesus antogs bära under sitt liv. De fick dräkten av dopfaddrarna och hade den betydelsen att nu var man renad från sin synd vilken var formligen begraven i dopvattnet. Ordet dop har ju i den grekiska grundtexten den betydelsen, att doppa, nedsänka. Man gick så minst en vecka i denna dräkt som ett tecken på att man antagit Vite Krists lära, på fornisländska Hvite Kristr.
Medan Tor var den virile starke var Vite Krist den vita, svaga, mesiga och veka, ja t.o.m den fega mannen.
Själva klädet kallades "vadum eller vadir" och återgår på dagens "vadmal och våd".
På runstenar har man funnit skrivningen "han dog i vadun" och för den nykristne var det en längtan att få dö i vadun, i vita kläder. Därför har vi i dag vita kistor och den döde kläds i vitt.

                                          Vi ser här en vikingatida dopförrättning.

En genväg till kristen tro var den s.k. primsigningen-Primun Signum. Det var det allra första tecknet
som prästen gjorde på den nykristne före han blev döpt, dvs. om han ville vänta med den saken tills längre fram ja ända fram till dödsdagen. Det försiggick så att prästen blötte pekfingret med tungan och gjorde korstecknet emot pannan och bröstet mitt emot kandidaten. I och med detta kunde kandidaten bevista möten i kyrkor och göra affärer med dem. Han var fortfarande hedning men kristen kandidat.

Munken Ansgar sedermera biskop för norden var den första som officiellt kom hit och predikade kristendomen. Ansgar har fått epitetet nordens apostel och han var här i två omgångar. Första gången efter att den svenske kungen Björn av den frankiske kejsaren Ludvig den fromme begärt missionärer för att förkunna kristendomen. Ansgar anmälde sig frivilligt och verkade i två år 829-31.
Resultatet vart magert och han återvände till Hamburg. Han återkom igen till Sverige och predikade här i sin lilla församling åren 851-53, nu hette sveakungen Olof, och även denna gång blev resultatet magert ja allt höll på att sluta i katastrof. En uppretad folkmassa tvingade bort Ansgar och han återvände nu till sitt stift  som hade flyttats till Bremen.

                                    Jesus har tagits ned från korset och bärs till graven


Vad var det då som Ansgar försökte berätta för dessa nordiska hedningar som så envist skulle behålla sin gamla Asatro ännu 250 år efter hans första besök? Ja såhär i påskatider nådens år 2015 så passar det ju att ta upp Jesu död på korset och hans gravsättning och uppståndelse till himlen. Han hade ju under sin levnad gjort under och  predikat att "gören bättring". Han sade att "om någon slår dej på kinden så vänd andra sidan till", " älska din nästa som dig själv" och "giv kejsaren vad kejsaren tillhör"! Dessa ord var mumma för alla kungar och  makthavare men passade inte allmogen och fotfolket. Ända från kejsar Konstantins tid har det alltid varit kungarna i ett rike som varit en av de första som antagit kristendomen. Vi har Jaroslav i Ryssland, Olav Tryggvasson i Norge, Björn och Olof i Sverige, likadant var det i England och Frankrike.

 Här ville folket fortfarande tro på sina krigargudar Odin och Tor, här ville man offra sina djur och äta hästkött, här ville man sätta ut sina barn i skogen, här ville man inte dö "strådöden" dvs. dö i sängen utan man ville dö i striden eller kasta sig ner för ättestupan i självdöden och komma till Valhall där man fick äta fläsk alla dagar och varför fick man inte arbeta på söndagen? Nej ropade många och slängde den vita dopdräkten framför fötterna på prästerna.

                                               Den underbara asaguden Balders död

Då man studerar dessa båda religioner, asatron och kristendomen slås man av de många likheter som finns i dem. Frågan är om det kan finnas en urkälla där dessa poler en gång utgick ifrån. Forskare arbetar med stora fynd som gjorts i det som i bibeln kallades för Filistérnas land. Den Ugaritiska kulturen varifrån även mycket i vårt Gamla testamente är influerat av.

I berättelserna om Odin och svearnas vandring upp emot norden några hundra år före vår tideräkning talas det i sagorna om att Odin utvandrade med sin släkt från norra delen av Svartahavsområdet. Kan de ha haft med sig sina sagor och berättelser som även det judiska folket berättat och som återfinns i Bibelns gamla testamente? Kan de under sin vandring upp mot norden tagit med sig en del av andra religioners tänkesätt? Kan vi lita på Snorre Sturlasson, kanske han blandade in bibliska tänkesätt i sagorna? Vi skall i denna artikel återkomma till just den frågan.

Här ser vi huru Asafolket samlas runt Balders lik. Vem var då Balder? Han var en av Asagudarna och son till Odin och Frigg. Han kallades "den lysande" och "herren". Han var vacker, god, öm och omtyckt och den bäste av alla asar. Det var omöjligt att säga något illa om honom. Han bodde i Breidablick. I striden med Loke förlorade han och dog. Efter Ragnarök skall han återvända och styra den nya världen. Känns berättelsen igen? Ja, likheten med Jesus är slående. Även Jesus dog ju som vi vet och var en sväng via dödsriket för att näpsa Djävulen och även Jesus skall återvända till jorden efter Harmageddon, den sista striden och då skall han för alltid styra över världen.
Då man talar om helvetet tror de flesta att det är ett bibliskt påfund men det ordet finns inte i bibeln.
Det kommer ur asatron, där Hel var en av asagudinnorna.

                    Vad är det här för en herre då, jo Paulus, Saulus av Tarsus.

Om vi backar bandet tillbaka lite, 800 år, till tiden strax efter Kristi korsfästelse, så är det skäl att tala lite om denne man, evangelisten Paulus. Han var inte som vi vet Jesu lärjunge utan dök upp strax efter att Jesus försvann. I denna blogg finns tidigare en artikel om honom under rubriken "vad hände på vägen mot Damaskus"? Han hade varit en av de första kristna judarnas förföljare och blev nu efter sin dramatiska omvändelse en hängiven spridare av det kristna budskapet. Jesu lärjungar med Petrus i spetsen var ju ett fegt gäng som stack och gömde sig när det blev allvar. Paulus var den som tog upp tråden och grundade församlingar i hela Mellanösternområdet. Det var han som såg till att deras församlingar höll någon form av ordning och reda.  Utan honom skulle inte kristendomen finnas till i dag. Vad var det som gjorde att den katolska kyrkan tog Petrus i stället som sitt största helgon? Om detta tvista de lärde. Nåja, det står ju att "på denna klippa skall jag bygga min församling". Trots det så är både Petrus och Paulus begravda i Rom.
Förresten, i ovannämnda bok kommer författarinnan med det häpnadsväckande påståendet att Paulus egentligen var den uppståndne Jesus som flytt Jerusalem, han hade bytt kläder och namn.

                                                          Colosseum i Rom

I 300 år skulle de kristna i Romarriket förföljas och dödas. De användes som levande intjärade facklor vid festligheterna. De utnyttjades vid gladiatorspelen i alla Colosseum och kastades framför de uthungrade lejonen. Årets dagar räckte inte till för att ihågkomma deras namn. Nästan alla apostlar dog på det mest fasansfulla sätt. Men en man kejsar Konstantin den I och hans mor Helena skulle vara de som satte stopp för detta i Roms enorma rike.

                                                Kejsar Konstantin med sin mor Helena

Vad vi ser här är utfärdandet av "ediktet i Milano" år 313, som säger att kristendomen är jämställd med andra religioner i Romarriket och förföljelserna av de kristna är upphörd. Några år därefter år 325 sammankallas det s.k. "konciliet i Nicea" som stipulerade att kristendomen står framom de andra religionerna i Romarriket och som i ett slag avgjorde kristendomens fortsatta existens i världen. Längre fram i tiden år 380 blev slutligen kristendomen statsreligion och den enda godkända religionen i riket.
År 330 flyttade Konstantin rikets huvudstad till Konstantinopel. Han blev kristen i tidigt skede av sin karriär men antog dopet först på sin dödsbädd.
Konstantins mor var en troende kristen och hon var den som allra först uppmärksammade de heliga platserna i Jerusalem och lät bygga Födelsekyrkan i Betlehem och Uppståndelsekyrkan i Jerusalem. Hon noterade även alla övriga platser där Jesus utfört olika gärningar och under. Däremot är Golgata platsen omstridd, man tror att det är en annan plats som i dag benämns Gordons Golgata. Namnet av en engelsk general som hittade platsen.

                     Gaius Flavius Valerius Aurelius Constantimus, kejsar Konstantin I

Kejsar Konstantin den store eller Konstantin I var född år 272 e.Kr. och dog år 337. Han blev kejsare år 324 och var det fram till sin död. Han var född i en trakt som heter Naissus i nuvarande Serbien och han dog i Turkiet. Han grundade staden Konstantinopel år 325. Är helgonförklarad av den ortodoxa kyrkan.
Det allmänna epitetet över Konstantin är blandat. Han var givetvis omtyckt av de kristna som han hade räddat. Däremot ledde han sitt folk in i litterärt mörker och folket förföll i analfabetism  men hans son lärde sig läsa vid fem års ålder. Favoriseringen av de kristna gick ut över den judiska befolkningen och man kan säga att här såddes fröet till vad vi i dag kallar "antisemitismen" förföljelserna av det judiska folket och orsaken var att de hade lurat romarna att döda Jesus Kristus.

                                                           Judiska präster i sina skrudar

Så hade då de stackars ängsliga kristna patrasket i det dåtida Romarriket fått upprättelse. De hade rest sig och krupit upp ur sina underjordiska katakomber som kan beses av turister även i dag. De fick ta på sig fina kläder och känna sig som medborgare och likvärdiga i riket. Deras präster ville också bli fint klädda lika som judarna var i sina glansdagar. Så börjar då sagan om kristendomens uppgång till den i dag världsomfattande och överlägset största religionen i världen. Kyrkor började byggas och prästerna fick fina kläder. Ja de vart så fina så de glänste i solen. Givetvis skulle de inte klä på sig själva det gjorde kyrkotjänarna. På denna klippa skall jag bygga min församling sade han, Jesus, och namnet på denna blev: Den romerska katolska kyrkan och kyrkobygget heter Peterskyrkan i Rom som vilar på evangelisten Petrus grav.

                                                    Biskopar i dagens svenska kyrka


Eddan är den samling sagor och berättelser från de nordiska folkens religion asatron. Denna samling nedtecknades i början av 1200-talet av Snorre Sturlasson en isländsk historiker och skald. Vid en genomgång av dessa sagor slås man av huru väldigt mycket som påminner om Bibelns berättelser speciellt de som finns i första Moseboken och Uppenbarelseboken. Det är framförallt skapelseberättelsen och den sista striden som har många likheter. Jag vill här lägga fram några exempel som jag tyckt att har gemensamma drag:

Om skapelsen
Eddan: I tidens begynnelse fanns varken jord, hav eller himmel utan ett stort svalg som kallades Ginnungagap.

Bibeln: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom och mörkret var över djupet.

Eddan: Sedan tog gudarna gnistor från Muspelhem och satte på himmelen som stjärnor. Der på skapade de sol och måne, natt och dag.

Bibeln: Och varde på himmelens fäste ljus som lysa över jorden och Gud gjorde de två stora ljusen, det större att råda över dagen och det mindre över natten så och stjärnor.

Människans skapelse
Eddan: Gudarna funno en gång vid stranden två träd utan förmåga till liv. Av dem skapades de första människorna Ask och Embla, från vilka sedan alla människor härstammade och de fick bo hos gudarna i Midgård.

Bibeln: Men en dimma steg upp från jorden och vattnade marken. Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa och så blev hon en levande varelse.
Kommentar: Vi ser här att människan danats av organiskt material, i Eddan av träd och i Bibeln av stoft från jorden. Är det en tillfällighet att begynnelsebokstäverna är de samma i deras namn? Ask och Embla, Adam och Eva! Det ena paret bor i Midgård och det andra i Edens lustgård.

Om syndafloden
Eddan: Men de trenne gudarna Oden, Vile och Ve dräpte Ymer i vars blod alla Rimtussar fördränktes utom Bergelmer som med sin hustru räddade sig i en båt och genom den fortplantades Rimtussarna.

Bibeln: 1 Mose 6:17,18, Ty se jag skall låta floden komma med vatten över jorden till att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under himmelen, allt som finnes på jorden skall förgås. Men med dig vill jag upprätta ett förbund, du skall gå in i arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.

Om jättarna
Eddan: Då ångorna från Niflhem  mötte ljusstrålarna från Muspelhem fick de liv och därav blev en mycket stor jätte kallad Ymer. Denne jätte var ond likaså alla som kom från honom och kallades Rimtussar.

Bibeln: 1 Mos. 6: 4, vid den tiden, likasom och efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, detta var forntidens väldiga män som voro så namnkunniga.

Om slutstriden
Eddan: Nu svartna sol och måne och stjärnorna falla från himmelen. Surfur kastar eld omkring varav hela jorden brinner upp och sjunker slutligen i havet.

Bibeln, Uppenbarelseboken 9:1 Och den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna falla ned från himmelen ned på jorden och åt henne gavs nyckeln till avgrundens brunn.

Eddan: Tor strider mot Midgårdsormen och dräper honom.

Bibeln: Upp: 12: 7, Och en strid uppstod i himmelen, Mikael och hans änglar gåvo sig i strid med draken.

Eddan: Midgårdsormen vältrar sig från havsbottnen upp på landet varvid allt havsvatten brusande stiger över sina bräddar.

Bibeln: Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet, det hade tio horn och sju huvuden.

Eddan: Efter detta kommer en ny fullkomlig värld och det onda är nu förbi. Ur havet uppskjuter en evigt grönskande jord, med fallande forsar och självsådda skördar. Solen har fått en lika skön dotter som nu vandrar sin moders bana över jorden.

Bibeln: Upp 21: Och jag såg en ny himmel och en ny jord, ty den förra himmelen och jorden voro förgångna, och havet fanns inte mera.

Eddan: De goda skola bo i den sköna borgen Gimble som är skönare än solen och täckt med guld.

Bibeln: Upp 21:21 Och stadens gata var av rent guld likt genomskinligt glas.

                 
                                                                  Asatrons Valhall

                                                         Himlen med gator av guld


Om dödsriket
Eddan: Men fjärran därifrån ligger borgen Narstrand, med portar vända mot norden. Salens väggar äro flätade av ormar vilkas huvuden hänga inåt och utspruta etter så att gift översköljer golvet. Häri skola menedare, lönnmördare och onda människor vada i evig tid.

Bibeln: Upp. 21: 8. Men de fega och de otrogna de som gjort vad styggeligt är, dråpare och otuktiga människor, trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skall få sin del i den sjö som brinner med eld och svavel. Detta är den andra döden.


Primsignat i Godby den 31 mars år 2015


Johan Granlund

Kyrkliga tillkännagivanden-halshuggning på fredag å Galgbacken i Haraldsby

De två avrättningar som pastor Jonas Eek tillkännager i högmässan i Saltviks kyrka skulle verkställas fredagen den 13 oktober i nådens år 1696 på Galgbacken i Haraldsby. Avrättningsplatsen låg på höjden till vänster där nuvarande Färgsundsbron tar fast i berget på Haraldsbysidan. Här låg vändkorset för  Finströms, Jomalas och Saltviks tredingar och här utfördes de flesta avrättningarna på Åland.
Bara några år tidigare upplevdes på Åland de fasansfulla häxprocesserna med flera avrättningar som följd.
Att hålla dessa spektakel nära stora allfartsvägar går tillbaka till romartidens korsfästelser som oftast skedde invid vägar och samlingspunkter i avskräckande syfte.

En på Åland verksam ledarskribent brukar allt som oftast dra fram kristendomens grymheter då det blir tal om nutida dito, som om det går ut på ett ungefär. I detta fall vill jag hålla med bara med den reservationen att det var  318 år sedan detta hände. Men det som hände var faktiskt fasansfullt. Vi tar en titt i medeltidsurkunderna för att se vad det är frågan om.

En barnamörderska Valborg Olofsson från Geta skulle nu sona sitt brott med livets förlust. Här skulle också halshuggas en båtsman som förgripit sig på ett sto. Enligt straffbalken och lagen i 3 Mosebok 20 och vers 15: Om en man beblandar sig med något djur så skall han straffas med döden och djuret skola ni dräpa. Således fick åskådarna se tre avrättningar denna dag. Två människor och en häst.

Skiss över Galgbacken  i Haraldsby. Färjeläget är vid nuvarande "torken" enligt den tidens vägsträckning. Galgen är rest på berget och texten ovanför: "Rätteplatzen".

 Emedan det inte fanns någon bödel verksam på Åland måste man tillkalla en sådan från Åbo,en finne, Göran Göransson. Redan vid sin ankomst uppträdde han öfvermodigt och själfrådigt samt ville icke underordna sig befallningsmannens anvisningar, hvarför denna fann sig föranlåten att sända landsgevaldigern att för honom uppge "konungens staf" såsom tecken på att det var befallningsmannen som var den bestämmande. Men icke detta hjälpte.

Tillsagd att vid förrättningen hålla sig något afsides så länge synderskan af de henne ledssagande prästerna bereddes för det stora ögonblicket, vandrade denne skarprättare, oaktadt prästerskapets protester, demonstrativt med bilan i handen af och an förbi den lifdömda, så att "den fattige synderskan snart begynte att förtvifla", ja han företog sig t.o.m. att i hennes åsyn göra anstalt för antändning af det tillredda bålet, ett tilltag som naturligtvis yttermera förskräckte det arma offret. Och då kvinnan slutligen trädde fram till honom, ref han tröjan af henne och kastade den upp i luften, utom bålet, hvarefter han, sedan hon undergifvet lagt sitt hufvud på stupstocken, skuffade och stötte henne innan han fällde det dödande hugget. I all sin afskyvärdhet framstod han yttermera i det han med en stenskål uppsamlade den från nacken utstrålande bloden och upptedde den för menigheten hvarjämte han, sedan bålet tändts, "allom till respekt" arg slängde bilan på berget.

För de tillvitelser och egenmäktiga förfarandet vid tillställningen blev denne skarprättare anförd till tinget året därpå. I sex punkter fick han stå till svars och punkt no: fem var frågan om varför han drack kvinnas blod. Han svarade då att: Har tagit det till medicament och läkedom. Det var bot emot fallandesot, såvida bloden blefve, "med eld och kokande först resolverad och till pulver stött". Konsten hade han lärt af "böfvel och svärfader i Viborg".

Vi skall nu gå framåt i tiden en aning fram till sommaren 1709. Då skulle en annan barnamörderska, Brita Kräki, halshuggas. I vidrighet och råhet skall det överträffa den tidigare avrättningen. Enligt urkunderna följande: Sedan kvinnans huvud fallit och jämte kroppen blifvit lyft på bålet och detta fått brinna ned, hade den från Finland kommande skarprättaren finnen Keikeli krafsat ur askan den dödas hjärta, som var "helstekt, så att ej något rått därpå syntes", slagit det sönder mot marken med en stång samt tagit däraf en bit eller två, som han dels själf uppätit dels bjudit åt den närstående-ett anbud, som naturligtvis med afsky tillbakavisats, hvarefter han återkastat hjärtat i elden.

Även detta oerhörda beteende blef till rätten inberättadt hvilket hade till följd att Keikeli åtalades vid Saltviks hösteting samma år. Kreikeli vidgick där frimodigt hvad man tillvitade honom och svarade, på rättens förebråelse, "att hans ämbete är att intet lämna något obrändt, och som hjärtat intet bränts upp, måste han det ur askan framkafla och sönderstöta". Eftersom han då haft hjärtvärk hade han ätit af bemälde hjärta och med brännvin nedsköljt det. Föröfrigt påstod han att detta för "sådan passion af hjärteverk var medicin, som han inhämtat af sina förfäder, som äfven skarprättare och arfbödlar varit". Han skröt vidare med att han sedan han begynt sin bödelsverksamhet han hittills hade avrättat 185 personer och såhär hade han alltid gjort.

När dessa från fastlandet kommande bödlar ändå var här passade man på att avliva alla de "tidelagskreatur" som man kände till. Således avlivades vid ett tillfälle år 1731,10 ston, 7 kor, 2 får  och en sugga. Dessa djur skulle även efter halshuggningen brännas men kunde vid vissa tillfällen även grävas ned. Så skedde en gång år 1668 på en plats mellan Kallsö och Hummersö byar i Föglö.
Här hade Hummersöborna låtit skarprättaren nedgrava en av honom behörigen halshuggen "tidelagsko". Kallsöborna klagade nu att detta skett midt för deras ängslador, "på deras lustigaste ängsstycke" däre de plägade hafva sitt matställe. Motparten invände att marken vid tillfället varit så frusen att han ej kunnat finna någon lämpligare plats.

Man samlade även ihop alla de självspillningar, alltså de som tagit livet av sig och lät bödeln begrava dem. Den vanligaste begravningsplatsen för dem var ön Skarven i Lumparen. Det fanns i denna tid ingen människa som befattade sig med dessa stackars människors kroppar. I ett fall från 1752 berättas om hur klockaren i Jomala som hängt sig i skogen nedtogs av bödeln och blev förd till Skarven. Denna färd höll på att sluta i rena kalabaliken i Jomala Ytterby. Häradsrätten hade bestämt att i detta fall skulle han grävas ned invid platsen men detta emotsatte sig kyrkoherden. Nu beordrades följet att föra kroppen till Lumparstrand och emot Skarven. Nu visade det sig att man körde fel, man hittade inte rätta vägen ned mot stranden på det att man stälpte av liket vid en gärdesgård intill en bondgård och gick in för att fråga om vägen. Bonden blev rasande och körde ut allesammans. Nu gick ilbud till alla gårdar, man sprang runt som vilda höns, folk blev nedtrampade och ikullskuffade och man överöste länsmannen med glåpord: "Att släpa ett sådan spektakel genom deras by och ägor". Nu blev även bödeln förbannad på länsmannen och hotade att skära huvudet av honom med sin fina sabel som han alltid hade vid sin sida. Länsmannen blev livrädd och räckte fram sin hand och bad om förlåtelse och sitt liv. Det gick så ända tills nästa dag då man äntligen hittade en båtsman som lovade visa dem vägen till stranden. Framkommen dit fortsatte bödeln som var så full så han knappt kunde gå, att svära och överösa länsmannen med ovett. Nu tyckte länsmannen att det fick vara slut med gapandet så han och båtsmannen lämnade bödeln ensam med att gräva ned liket på Skarven ön.

Att hålla en bödel i två veckor på Åland var ingen billig affär. Enligt en räkning från år 1674 kan vi se att gästgivaren i Finby Sund krävde ersättning för fjorton dagars tid: Dagligen halft stop brännvin, 3,5 kanna bättre öl samt 2 kannor sämre, 5 kakor brännvinsbröd samt två måltider, därtill inalles ved till 27 brasor, 14 st ljus samt nattläger, alltsammans uppskattadt till 45 daler och 22 öre.

Bödeln Göran Göransson kallade sig även Keikeli så det är samma person vi ser i båda dessa medeltidsurkunder. Ibland har namnet skrivits Jöran Jöransson. Han var bosatt i utkanten av Åbo och verkade mellan åren 1696-1722 således i 26 års tid. Det antal om 185 halshuggna personer han vid tinget på Åland berättade att ha utfört skulle då indikera 1 avrättad per månad och det totala antalet han dödade var då cirka 300 personer. Hans verksamhetsfält var Åbo och Björneborgs län samt Åland. Det totala antalet dömda personer som avrättades i Finland var troligtvis cirka 100 personer per år.
Keikeli, Göran Göransson, Jöran Jöransson försvinner plötsligt från alla bokförda befolkningsregister år 1722 efter att genomgått ett antal rättegångar för uppstudsighet och egenmäktigt förfarande emot myndigheterna.
Han var bödel i den tredje generationen och var troligtvis den sista i sin släkt.
Att den protestantiska Lutherska kyrkan i Finland i början av 1600-talet införde den Mosaiska lagen och praktiserade denna till vissa delar är en stor skam för kyrkan. Det vikingatida samhället med sin gud Odin förhöll sig många gånger mänskligare i sin rättsutövning.



Be-rättat i Godby den 23 februari år 2015

Johan Granlund

Familjebibeln från Amerika

Delvik är en underbart vacker plats i Sunds kommun.

 Alldeles nära bryggan bodde på 1950-talet en man som vi kallade för Andersson, jag minns inte förnamnet för vi sade bara Andersson.
Andersson var en gentleman som ofta gick förbi vår gård Norrgårds i Finby då han hade ärenden till posten, andelshandeln eller då han tog Sudhoffs bussen in till staden Mariehamn.

En dag stannade han vid vår gård och frågade min mor Ilmi om hon var intresserad av en stor bibel för han visste att hon var lite religiös, på den frikyrkliga kanten, och om hon var intresserad av en s.k Amerikabibel. Jovisst var hon det och då hon frågade om priset sade han "så mycket att det räcker till en Jalloviina".

Mor betalade 5 mark för bibeln. Hon lindade den och " lade den i en krubba", d.v.s. i en skrubb i hemmet.
Där fick den ligga ända fram tills jag tog hand om bohaget efter min fars död 2001.

Nu ståtar denna fantastiska bok som jag tror väger 10 kg på det av mig själv tillverkade "radiobordet" från Finby folkskolas slöjdsal.

Bibeln är rikt illustrerad och i början finns en sida för: Skänkt till och Af.

Det var på den tiden väldigt vanligt att återvändande Amerikafarare hade med sig en 
sådan här bibel till hembygden.

Härmed intygas att: Johan Granlund från Finström och Marina Sapronova från Sankt Petersburg
Blev förenade uti Det Heliga Äktenskapet i: Enlighet med Guds Ords föreskrift och staten
Rysslands lagar uti: Staden Puskin den 17 mars år 2013
Vittnen: Anatolij och Ludmila Poveliy

Var familjen stor blev det ju förstås många äktenskap,

samt många födelseuppgifter.

Ibland hände förstås detta, det är naturligt.

En del av illustrationerna är i färg.
Nere till vänster överstepräst i linnedräkt, överst i ära och härlighet.
Röda sidan till höger föreställer silvermanuskriptet.

Här ser vi Tabernaklet i vildmarken och Kopparhavet.

Bibeln är späckad med alla slags information om olika länders historia, natur och kultur och om man pluggat allt som där finns att läsa tog man nog denna tids "studentskrivning" med en klackspark.
Här ser vi bl.a. en assyrisk krigares mundering.

Vi får läsa om Egyptens pyramider och mumier och huru man gick tillväga för allt detta.

Det Heliga Landet Palestina år 1889.

I Finby folkskola hade vi på 1950-talet ca. 2 timmar i veckan religion. Vi fick då förutom att vi pluggat psalmverser utantill  lära oss allt om Israels historia. När jag tänker på det i dag så minns jag dessa timmar som väldigt intressanta. Dessa berättelser har fastnat i mitt minne och dyker upp lite nu och då.

Här ser vi hur Josef säljs av sina bröder till karavanfolket. Josef blir sedermera andre man i det Egyptiska riket och tar en ljuvlig hämnd på sina bröder. Han står fadder för det ännu i dag sanna talesättet om 7 goda och 7 dåliga år i ekonomierna.

Tillsammans med Josef står Moses som den stora hjälten i de Israeliska "sagorna". Även han blir en typ andre man i riket och kommer att få föra det då förslavade judafolket tillbaka till Kaanans Abrahams land. Detta inte utan vedermödor som den bibliska historien vittnar om.

I den Israeliska historien finns det några hjältar som bra skulle matcha in i de olika "hulkserierna" typ Terminator, det är David och Simson. Här ser vi den unge fåraherden David hugga huvudet av den enorma filistéiska jätten Goliat.


Predikat i Godby den 28 december år 2013

Sankta Lucia i Venedig

Här ser vi henne, Sankta Lucia från Syracusa, den sägensomspunna, martyren, ljusbärerskan och de synskadades välgörare. 

Nu har jag sett henne!

Ja, egentligen såg man bara den utstickande foten, resten av relikerna fanns under förklädnaden och huvudskålen var övertäckt med en bronsmask, detta för att inte ljus och fukt skulle förtära benen.

Då vi planerade vår resa till Italien och Venedig var denna kyrka, Church of Saints Jeremiah and Lucy det självklara vandringsmålet. Jag ville se denna plats då och denna kista emedan Luciafirandet har så starka traditioner i vår mörka  nordiska tid just i december. Jag ville även få lite fastare tag i den melodi som jag nu och då går och gnolar på:

Sankta Lucia, ljusfagra hägring,
sprid i vår vinternatt, glans av din fägring!

Drömmar med vinterljus, under oss sia;

Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Bild av kyrkan, en broschyr man kunde köpa för 50 cent som man droppade ned i en plåtburk.

Kyrkan färdigställdes år 1860 och hit förde man så de reliker av Sankta Lucia som tidigare legat i kyrkan Santa Lucia. Denna kyrka revs för att ge plats för en järnvägsstation.

Relikerna har under århundradena vandrat många krokiga vägar, bl.a. har de varit i Frankrike och Konstantinopel.

Interiörbild från Sankt Jeremiah kyrka. Man fick inte fotografera men jag brände av en bild i alla fall och lade en extra 50-centare i plåtburken.

Här ser vi en målning av Sankta Lucia som bär sina ögon på ett fat. Enligt legenden skulle hon ha stuckit ut sina ögon som gåva åt den försmådde friaren och omedelbart därefter fått ännu vackrare ögon av Gud.

Det är dock ett faktum att hon har funnits och att hon blev kristen martyr. Hon föddes i staden Syracusa på Sicilien år 283 och dog år 304 e.kr. Hon blev således 21 år gammal. 

I allmänhet får man säga att i alla helgonberättelser finns det en stor del verklighetsbakgrund men i legenderna finns mycket stoft inbakat i varandra. De första kristna tog snabbt tillvara kroppsdelar som de begravde i de underjordiska katakomberna och deras dödsdagar firades ständigt. Sedermera då den romerska kyrkan tillät kristna att utöva sina verksamheter lät man bygga kyrkor och kapell över platserna. Således är dessa i de flesta fall rätt dokumenterade. Däremot är berättelserna om deras levnad och martyrium ganska utbroderade och man lägger till och drar ifrån.

Jag vill här ge en kort dokumentation över vad jag läst mig till på nätet och andra källor i fallet Lucia.

 Redan som ung flicka ville Lucia mest tänka på Gud och hon blev en hemlig kristen. Vi får komma ihåg att det på denna tid var förenat med livsfara att bekänna sin kristna tro. Hon ville inte gifta sig utan ville tjäna och hjälpa de fattiga och sjuka samt ge all sin kommande förmögenhet till dem.

Huruvida hon som nyfödd erhöll namnet Lucia (på latin ljusbärare, på grekiska Lux) är oklart, kanske hon fick det som ett smeknamn senare.

Vid denna tid var det vanligt, såsom även i våra dagar i vissa delar av världen att man gifte bort sin dotter med någon nära bekant eller högre stående man. Detta gjordes även då i väldigt unga år. Nu ville inte Lucia detta utan hon sköt hela tiden upp giftermålet. Den tilltänkte mannen en prins väntade otåligt. Han gillade hennes vackra ögon.

 Lucias heliga talang upptäcktes tidigt. Då modern, Etychia, insjuknade i en blodsjukdom ville hon föra henne till en helig plats 80 km därifrån, till staden Catania, där martyren Agatha låg begraven. Hon blev martyr 52 år tidigare och de som vallfärdade dit blev botade sades det. Väl framkommen framträder Agatha för henne och säger att hon skall berätta för moderna att hon blivit frisk. Du gjorde det sade hon,  din tro har botat henne.

Nu kom då tiden då friaren blev otålig. Lucia förklarade att hon inte ville gifta sig och i stället rev hon ut sina ögon och gav dem till honom emedan det var dem han gillade mest, inte henne.

Han blev då vred av förlorad mandom och morske män och anmälde henne till den lokala romerska ståthållaren Pashasius. Nu fängslades Lucia och man började tortera henne men hon höll ut och de fick ingen bukt med henne. Hon blev dömd till "ad lupanare" dvs. hora, hon skulle föras till stadens bordell.

Hon placerades i en oxkärra, men då lasset skulle avgå vägrade hästarna dra. Flera hundra man försökte i stället men kärran stod som fastfrusen i marken. Man hällde så kokande olja över henne men hon härdade ut. Därefter försökte man bränna henne på bål men lågorna vek undan. Nu blev knektarna ännu argare så de stack ett svärd igenom hennes hals. Hon avled inte direkt utan kristna fick komma och ge henne sista smörjelsen innan hon därefter dog. Denna plats finns dokumenterad i en kyrka på Sicilien.

Detta skedde under kejsar Diocletianus tid, en mycket svår tid för de kristna i Romarriket.

I dödsögonblicket profeterade hon om att den kristna kyrkan kommer att bli fri och så skedde också då kejsar Konstantin godkände kristendomen som en av religionerna i Romarriket på 330-talet.

Den heliga Sankta Lucia

Nu blev Lucia helgonförklarad. Hon anses vara en av de mest framträdande kvinnliga helgonen i den katolska världen. Hennes minne firas i både öst och väst runt den 13 december som är hennes dag i den gamla almanackan. 

Lucia finns med i den allra äldsta martyrförteckningen och kalendariet. I Syrakusa firar man hennes dag med en procession varje år.

Hon är en av de få som finns med i den store Gregorius KANON och om henne finns speciella böner i den katolska kyrkan. 

Hon finns i grekiska liturgiska böcker, i marmorkatedralen i Neapel samt i Hieronysors Martyriologium från 500-talet.

Lucia blev skyddshelgon för de synskadade och blinda och man anropade hennes namn vid bön för dessa.

Det nordiska luciafirandet.

Som med allt annat så är luciafirandet en blandning av syd-nord, öst-väst,  gammal nordisk folktro-kristendom, tyskt-svenskt osv.

I en artikel skriven av den kände svenske historikern Herman Lindqvist kan vi läsa följande:

Den 13-december var förr denna tid ingången till fastan. På natten skulle man äta sig proppmätt och gärna dricka mycket för att skölja ned alltsammans. 

Denna tid var även starten för vinterlovet och man var då hemma från katedralskolorna. Nu passade man på att försöka samla in pengar för studierna och man gick runt i gårdarna och tiggde med lykta och ljus. 

Dessa var de första stjärngossarna. Märkligt nog var de första luciorna unga ljusa ynglingar som klädde ut sig i vitt samt hade en krans på huvudet med ljus. Från detta härstammar våra dagars luciakrona.

Med tiden blev det för mycket skrål i sångerna så prästerskapet ville förnya firandet. Man ville få bort det hedniska inslaget och införa ett mera kristet. Nu kom en ängel med ljus i hår, man tog bort fläsk och korvätandet och införde andra seder.

Den första skildringen av ett sådant luciafirande var år 1764 från Horns boställe norr om Billingen.

Den första avbildade lucian är från familjen Silverskiölds gods Koberg år 1848. Härifrån spreds seden vidare över Sverige.

År 1927 utlyste Stockholms Dagblad en omröstning bland sina läsare. Man ville se vem som skulle bli Stockholms lucia det året. Det blev enligt en uppgift en flicka vid namn Solveig Hedengran som utvaldes och hon kröntes i Stockholms Stadshus. Följet åkte därefter till en ljusfest som hölls på Skansen.

Bild, minnesutställning över tidigare lucior i Karlskrona stad.

Den sång som vi i dag känner igen som Luciasången heter i originalform "Baracalora Napolitana" och handlar om en fiskare som längtar tillbaka till stadsdelen Sankta Lucia i Neapel. Denna melodi hörde Gunnar Vennerberg, "Gluntarnas skald" då han på 1920-talet besökte staden.

Den svenska texten är skriven av Arvid Rosén.

Luciafirandet anses ha en del av sin rot från det tyska firandet "Kristkindl", en tradition där en flicka kommer utklädd till Jesusbarnet med bullar och presenter till barnen. Hon var klädd i vitt och i håret brann ljus och de bullar hon gav kallades "djävulskattor". Månne en föregångare till våra safranslussekattor?

Under alla mina år i Finby folkskola fick jag den stora äran att bära denna strut på huvudet. Även i den tidens högstadie, höstkursen i Rangsby Medborgarskola fick jag bära den och sjunga Staffansvisan.

Jag hade ju 10 i sång alla år så jag vart ett lätt byte. Men det var en härlig tid, ingången till jul. Man kände hur det började pirra redan i början av december. Då startade teater och julsångsövningarna i skolan och det var det roligaste det året. Vi var 3 kusiner som alla fick mössan. Henrik och Bengt och jag.

Lusselälle, lusselälle, elva nätter före jul....................

Lussat den 18 november år 2013

Vinterbadande "döpare" i Ryssland, Krisjenie dagen

Lördagen den 19-de januari 2013 for Marina och jag på en biltur in mot St:Petersburg på stadsärenden. Det var en solig och vacker dag men mycket kallt, över 20 minus. Då vi for genom ett samhälle som heter Krasnisivor såg vi folk samlade på isen en bit till höger om oss. Titta där Johan! Där är det en isvak och där "baptistar" dom sade Marina till mig.
 Nää, du e tooki sade jag till henne, vi måste dit och titta!
Väl framkommen till isvaken såg vi hur man hade snickrat ihop en speciell stege med trappsteg ner i vattnet.
I tur och ordning gick män och kvinnor fram till vaken, gjorde korstecken framför vattnet, steg ner och doppade sig ner i vattnet 3 gånger helt och hållet och mellan doppen gjorde man korstecknet. När man steg upp på isen gjorde man tecknet igen mot vattnet.
Märkligt nog huttrade man inte då man gick upp, ett glatt leende syntes i ansiktena som var lugna och harmoniska. Man gick lugnt fram mot kläderna och klädde på sig igen lugnt och stilla.

 Jo det är sant, denna dag är viktig för alla ortodoxt troende kristna och även för andra inte direkt troende är den viktig.
Sker dethär överallt i Ryssland eller är det bara en lokal tradition?
Nej, det är över hela landet sade Marina och alla mina vänner åker ut och tittar på detta. De börjar vid midnatt mot den 19-de varje år likadant. Det är en stor tradition här. Jag har gjort det själv en gång för flera år sedan.
Menar du det?
Men fryser man inte ihjäl sade jag?
Nej, man trivs jättebra, en del har tagit konjak eller vodka före och en del gör det efteråt.
Å, Herregud menar du det, vad handlar detdär om egentligen? Vi måste gå till Wikipedia och fråga.
Vad är historien bakom detta och hur länge har denna tradition funnits i Ryssland?

Enligt de uppgifter jag senare fick fram via Wikipedia visar det sig att denna tradition härleds från exakt år 867 e.k. när de allra första Kievryssarna blev krisnade.
 Enligt en legend sägs det att kristendomen egentligen kom långt tidigare. Man tror att Jesu apostel Andreas var i området och missionerade redan i det första århundradet. Därav de ortodoxas snedställda korsarm på korset det s.k. Andreaskorset med vilket han blev avrättad med.

Ordet baptist är från grekiskan och betyder neddoppa i vatten.

 Det  första kristna dopet i Kiev. Konstnär Klavdy Lebedov.


En som sedermera längre fram i tiden skulle ta det kristna dopet år 988 var furst Vladimir. Han döptes med hela sin familj och antog kristendomen. En legend omtalar att han långt före hade sänt ut "envoys" för att utforska alla världsreligioner för att se och höra vilken som var bäst. Då han hörde om den muslimska tron hade han utbrustit: Att dricka är livet, vi kan inte leva utan det! Inte heller de avgudar han hörde talas om dög så det blev kristendomen till slut. I och med detta kom Ryssland att antaga den kristna tron och den ryska kyrkan föddes som sedermera blev ortodox.

Valdimir föddes år 956 och dog 1015. Han var storfurste av Kiev. Men början var svår. Hans bror Yaropolk  hade dödat en tredje bror och var nu ute efter Vladimir. Han flydde till Sveige, blev god vän med
Ladejarl Håkon Sigurdson. Vladimir organiserade med Norge och Sveige en här emot sin bror som han besegrade och övertog nu herraväldet. Vladimir förenade nu det ryska riket som kom att sträcka sig från Ukraina till Balticum.

I  St:Petersburg den 21 januari år 2013.

Johan Granlund

Jultomten och Jesus Kristus

Två världsberömda Föglösöner

Haddon Sundblom och Warner Sallman

Inför varje jul blir vi i olika tidningsartiklar påminda om de båda världsberömda Föglöättlingarna Haddon Sundblom och Warner Sallman. i Vasabladet av den 22 december detta år ingick en så gott som helsida om dem skriven av Lina Antman. 

Under en resa med Viking Lines Amorella fick jag i min hand en kundtidning där Haddon omnämndes som "svenskättlingen" och skaparen av den moderna jultomten. Detta är en sanning med modifikation emedan Haddon på fädernet är bördig från Föglö på Åland. Däremot var hans mor från Sverige.

Coca Cola jultomten. Skapad av föglöättlingen Haddon Sundblom

I allmänhet kan man säga att Haddons verksamhet har fått större utrymme medan Warners har fått en mera undanskymd roll. Eftersom julen firas till minne av Kristi födelse dock "inbäddad" i gammal nordisk folktro vill jag berätta lite om Warner Sallman som skaparen av den berömda Kristusbilden " The Head of Christ". Uppgifterna har jag tagit från nätet samt från Sanct Olof av år 1973, där fil. lic. Frank Blomfelt skrivit en förtjänstfull artikel om Warners verksamhet. Artikelns rubrik har dock ett trykfel. Där står att Warners dödsår skulle varit 1958 vilket skall vara 1968.

Warner föddes i Chicago den 30 april år 1892. Hans far var utvandrad från Föglö Bråttö och hans mor Kristina Larssson utvandrade från Värmland år 1886. 

Den åländska släkten går under namnet Sällman / Sellman, alltsedan 1700-talet. Fadern Elias utvandrade till Amerika år 1886. En bror till honom utvandrade redan 1880 medan den tredje brodern stannade hemma. Fadern var konstnärlig och hade egen ateljé. Sonen Warner fick en mera formell konstnärlig skolning. 

År 1916 gifte sig Warner med Elin Andersson bördig från Sverige, Värmland. 

Efter en del turer i reklamteknarbranschen blev han så småningom sin egen som självständigt arbetande konstnär. 

Så en dag blir han inkallad av en rektor för ett teologiskt institut i Chicago. Budskapet var: Vi behöver en bild av en manlig Kristus emedan alla tidigare bilder är för feminina och jag hoppas att ni vill ge oss en sådan framställning en dag. 

Warner börjar då vintern 1924 tekna på det porträtt som senare skulle visa sig bli den berömda Kristusbilden. Det tog ända till 1933 förrän tekningen blir vidare känd. Man hade gjort en elevundeersökning vid ett teologiskt institut och bland alla kända Kristusbilder man kände till valde man ut Warners som den bästa. 

Nu började kopior produceras av tekningen och vid 1940-talets ingång ville man även ha bilden som oljemålning. Nu målar Warner det porträtt som skulle bli känt som "The Head of Christ". Tavlan blir oerhört efterfrågad i alla amerikanska hem och upplagorna steg hela tiden. Warner målar därefter 18 bilder i en hel serie ur Kristi liv och gärning. 

Bland ett otal träffar på nätet har jag hittat följande berättelse om uppkomsten till tavlan: Vintern 1924 arbetar Warner som praktiserande art director för ett månadsmagazin. Februarinumret skulle ha en speiell prägel av ungdomn och kraft. Under många kvällar kämpade han med det bärande temat dock utan resultat. Kvällen före deadline går han till sängs även då utan resultat. Just insomnad vaknar han med en vision och ser så bilden klart framför sig. Efter några snabba skisser med kolpennan går han på nytt till sängs. På morgonen slutför han arbetet och den fantastiska målningen var född. 

Här bilden som åländskt frimärke

Denna bild har spridits i över 600 miljoner exemplar. Massor av minitavlor medföljde de Amerikanska soldaterna under andra världskriget. 

Ja, en ödets nyck har åstadkommit att två föglösöner har nått världsberömmelse med, kan man säga, julens budskap. Kristus som föddes i ett stall i Betlehem och Santa Claus som Coca Colas jultomte. Bådas fäder utvandrade från Ålands Föglö nästan samtidigt. Bådas mödrar är bördiga från Sverige. Sönerna växte upp i Chicago och gör karriär nästan samtidigt och ger världen två berömda bildserier. De avlider i Chicago bara med några års mellanrum. 

Är det då rätt av oss ålänningar att kalla dem "ålandsättlingar" och bli sura om någon kallar dem "svenskättlingar? Är det mera värt att vara berömd på fädernet än på mödernet? Warners far var ju dokunmenterat konstnärlig men kanske Haddons mor var bärare av detsamma.

Warner Sallman, bördig från Föglö Åland

Uppdaterat den 16 februari år 2013

Johan Granlund