Victoria Cross och Charles Lucas hjältedåd - en delvis uppdiktad historia

Denna tavla har blivit sinnebilden för alla brittiska hjältedåd i krig.
Händelsen ledde till att midshipman Charles Davis Lucas utvaldes som den första att föräras den av drottning Victoria instiftade Victoria Cross medaljen.

Denna händelse gav honom en biljett rätt in i Royal Navys familjesocietet.
Händelsen skulle skicka Charles Davis Lucas upp i den brittiska flottans högsta militära höjder, en dag skulle han bli kapten och till sist slutade han som Rear-Admiral.

Kapten Hall skulle erbjuda honom sin enda dotters hand och på kaptenens dödsbädd lovade Lucas att även taga hand om hustrun.

Är hela händelsen som den har berättats i 164 år sann eller består den delvis av fantasier?
Min fasta övertygelse är att vi har här att göra med en till viss del skapad historieförfalskning och hur Charles Davis Lucas kunde leva med denna lögn ända till sin död 1914 är en gåta.

Men att amiral Charles Davis Lucas efter den militära karriären var direktör för försäkringsbolaget
Phoenix Assurance Company Limited i London är däremot mindre känt.
Om detta kan den uthållige bloggläsaren läsa som ett sista kapitel i denna artikel.

Minnesstenen i Bomarsund strax invid Simviken

Är berättelsen om Lucas hjältedåd sann, gick det verkligen till såsom framgår av hundratals inlägg på internetnätet, i wikipedia, i böcker och broschyrer? Mitt svar är nej!

I denna bloggartikel skall jag försöka få fram sanningen om vad som verkligen hände i Bomarsund denna kväll i juni år 1854. Jag vill redovisa de fakta jag hittills fått fram i ärendet, fakta från arkiv, böcker, tidningsartiklar och nätbaserade artiklar.
Vilken var situationen då de tre fartygen seglade in genom Ängösund och upp i Lumparfjärden, varifrån kom kanonkulorna, vilken typ av kanoner kan det ha varit frågan om, vilka slags kulor användes o.s.v. ?

För tre år sedan gick jag i dagspressen i debatt med en Bomarsundsforskare i denna sak och jag håller med om att till den delen hade jag fel då jag då ifrågasatte hela historien. Den liknade nämligen väldigt mycket på en motsvarande händelse som skedde den 10 augusti alltså tre veckor efteråt ombord på HMS Penelope som gick på grund söder om Prästö. Där räddade en annan "midshipman" hela fartyget då en liknande kula kommer indansande och landar i en skeppskista. Killen tar resolut upp kulan med en skyffel och placerar den på tre kalla vanliga kulor tills den "became harmless" som det står i denna berättelse. Den mannen fick inget Victoria Cross trots att han räddade fartyget och besättningen från en storbrand.

En av skeppsläkare William Crees fina målningar som finns i hans intressanta dagbok. Vi ser här Bomarsunds fästningsområde någon dag efter kapitulationen.

Dagbok för den 10 och 11 augusti då HMS Penelope går på grund och en midshipman räddar fartyget genom att skickligt ta vara på en brinnande kanonkula som landar i en skeppskista.
One of her midhipmen did a plocky thing: one of the red-shot came through the ships´s side and lodged in his sea-chest: he coolly picked it up with a shovel and placed it on three cold-shot till it became harmless.

Penelopes loggbok för 10 augusti, här har kaptenen skrivit in ytterligare förklaringar angående kulorna som kom in i fartyget. Att skeppsläkare Cree talar sanningsenligt om den händelse där en brinnande kula kommer in i fartyget ser vi ovan: one shot lodged in shest....

Här ser vi klart och tydligt vilka slag av kulor som ryssarna använde sig av. Brinnande kulor och vanliga kalla. Det var inte fråga om bomber typ granater, avskjutna från vanliga kanoner, för sådana förfogade man inte över.
För att belysa sanningsenligheten i mitt påstående vill jag referera till en artikel om strandbatteriet och de finlandssvenska skarpskyttarna på Grinkarudden denna dag. Artikeln finns i Åländsk Odling av år 2004-2005. Det är ett dokument som hittats i kvarlåtenskapen på gården Muddais i Pargas. Skribenten som är okänd skriver följande om strandbatteriets restaurering efter drabbningen:
- Så war det igen fredliga tider. Man endast iståndsatte batteriet och gjorde mycket starkare. Dessutom placerades der nu i stället för fältkanonerna tre 24 pundiga kanoner och twenne bombkanoner.
Alltså vid drabbningen den 21 juni hade man endast fyra små fältkanoner vilka inte kunde sända iväg bomber av den typ som krigspropagandan berättat om och den bomb som mate Lucas skulle ha hivat överbord och räddat åtskilliga människoliv för. Denna berättelse får vi skriva på krigsmyternas konto.

I ovanstående bok skriver Ullman följande angående  artilleriarsenal denna tid.

"Det stora genombrottet för bomber och projektiler kom först efter Krimkriget genom den brittiske ingenjören Wilion Armstrongs konstruktion, en byggd bakladdad och räfflad kanon".


Men, Charles Davis Lukas ingripande den 21 juni har hänt och jag skall inte ta ifrån honom äran av det han gjorde för det han gjorde var modigt, man hade ju då inte vetskap om vilket slags arsenal och ammunition fästningen i Bomarsund innehade. Vi skall komma ihåg att detta var den första kontakt flottan hade med fästningen.

Enligt loggboken på HMS Hecla inträffade händelsen klockan 5.56 på kvällen den 21 juni år 1854 under det s.k. "midsommarslaget"  då kapten Hall tar saken i egna händer och med tre fartyg, Hecla, Valourous och Odin attackerar Bomarsunds fästning. Drabbningen och Lucas dåd finns omtalad i Helsingfors Tidningar redan den 5 juli samma sommar.

Jag beslöt att titta närmare på dessa uppgifter och fann till min förvåning att berättelsen är kryddad, man har tillfogat något som undan för undan växer och blir bara större och större. Denna händelse skall läggas in i den kontext att kapten Hall som ledde eskadern om tre fartyg gjorde detta anfall utan krigsledningens vetskap och tillstånd. Han behövde en hjältesaga och här är den.

För att söka redan på vad som egentligen hänt denna kväll i Bomarsund beställde jag kopior på kapten Halls dagbok, loggbok, för HMS Hecla den 21 juni år 1854. Där står följande:

.

HMS Heclas loggbok, den 21 juni år 1854.
Klockan är PM, alltså kväll, 5.56 (17.56)

A body of troops coming down to the point where a masked Battery of five guns had been planted - opened fire and that ? ship returned smartly - 2 Shell fell on board and Mr. Lucas mate threw one over board while burning.

 Alltså, då de smög sig in i Lumparfjärden upp emot Bomarsund får de plötsligt se människor röra sig på stranden (vid Grinkarudden). Man kunde skönja fem kanoner (försvararna talar om fyra fältkanoner) bakom jordvallen och dessa öppnade eld men skeppen besvarade elden bra.  Två kulor, (som de vad man kan se uppfattade som brinnande granater),  kommer in i fartyget. En av midshipmännen Charles Lucas slängde den ena överbord medan den ännu brann.
Punkt slut.
Kan läsas i 12-13:de raden nedifrån i loggboksidan.

Den 5 juli bara ett par veckor efter denna händelse ser man följande notis i Helsingfors Tidningar av den 5 juli år 1854.

Helsingfors Tidningar av den 5 juli år 1854

På första sidans spaltrads sista rad: kastade den överbord, fortsättning på andra sidans andra spaltrad
:innan den hann krevera.

Det är här som berättelsen börjar utökas, "innan den hann krevera". I kapten Halls loggbok och i hans rapport till överbefälhavare Napier och dennes rapport till London står ingenting om: Innan den hann krevera eller kreverade vid vattenbrynet, eller exploderade, eller tjöt med ett våldsamt vrål innan den exploderade, som man kan läsa om i olika berättelser. Dessa tillägg har skribenter tillfogat och dessa har här gjort en grov historieförfalskning.

Tidningen Åland, den 2 juli år 1901

Den första som vann Victoriakorset, var en yngling vid namn Lucas. Han lefver ännu, mätt af år och ära och bär titeln amiral. Lucas var midshipman på h. m:jts fartyg Hecla då detta bombarderade Bomarsund.

En fientlig bomb slog ned på fartygets däck mitt bland manskapet. Som en blixt for genom allas hjärnor, att de nu var dödens byte, enär bomberna gärna explodera då de falla ned.
Lucas var den enda som behöll själsnärvaron. Han störtade bort till bomben, som brann med full låga, tog den i sina bara händer och kastade den överbord. Den exploderade omedelbart innan den nådde vattenytan men slocknade och vållade ingen skada. Lucas förbrända händer var den enda olycka, den åstadkom.

Alltså nu har berättelsen hunnit växa rejält ifrån den ursprungliga. Bomben exploderade omedelbart innan den nådde vattenytan och ett ännu större under var att den även slocknade därefter.

Denna kartskiss visar tydligt situationen under Bomarsundskriget inför huvudslaget i början av augusti år 1854. Till vänster i bild ser vi det jordbatteri ryssarna först anlade på Grinkarudden och som nu har övertagits av de allierade och har fått beteckningen Pelhams batteri.
Denna del av Lumparn var utom fästningens kanoners räckvidd och de kulor som inkom härifrån under "midsommarslaget" kunde endast vid dess inledning komma ifrån jordbatteriet på Grinkarudden.

Vilka slag av kanoner hade ryssarna då här och vilka kulor kunde komma in emot fartygen?

Denna bok, Kriget vid Finlands kuster 1854 - 1855 författad av generalmajor Michail Borodkin ger oss svaret åtminstone vad gäller kanonerna.

Han skriver följande angående jordbatteriet på Grinkarudden: Till vinnande af bättre bestrykning af fjärden Lumparn uppfördes i hast av stabskapten Tesche ett jordbatteri ( å kartan betecknad n )
för 4 fältkanoner.

Det var således fältkanoner, en mindre typ av kanoner än de vi är vana vid att se i Bomarsund och som bl.a. står uppställda vid murarna och uppe på Notviksberget vid basen där, samt i Tullarns äng i Mariehamn.
I skrivnde stund har jag ingen bild av en sådan rysk fältkanon, ej heller något exempel på en kula som passade denna typ av kanon. Vet inte heller om man ifrån denna typ av kanon kunde avsända en "living shell" . Det är ju allmänt känt att ryssarna inte hade den modernare typen av ammunition för kanoner som de allierade då besatte. Uppgifter gör gällande att ryssarna först in på 1860-talet innehade sådana, men jag vill komma med följande spekulation:

På en gårdsplan på Åland finns en sådan kanonkula. Det är en halva och man ser tydligt den gjutna ihåligheten i kulan. Den är ca 12 cm i diameter och betydligt lättare än en "vanlig kanonkula" och med största sannolikhet avlossad ifrån en mindre fältkanon. Man kan notera att kulan är lätt avsmalnande emot ihåligheten, detta troligtvis för att den tyngre delen av kulan skulle ligga bakåt efter avfyrningen och således låta tändluntan brinna inåt starkare och starkare.

Är detta motsvarigheten till Lucas bomb som han slängde överbord? Dessa kulor hade troligtvis en lunta som till hälften var inkörd i kulan och som man före avfyrning tände och brann i luftfärden, slog ned i fartyget för att förorsaka en brand. Så var med allra största sannolikhet dess funktion.

Vi får även komma ihåg att denna tid fanns ingen bensin eller av olja framkallad vätska som brann i luntan. Redan från förhistorisk tid kände man till olja som ett brinnande medel och råolja användes i århundraden som lamp och fackelolja vid sidan av tran. År 1852 uppfanns fotogenet och därefter petroleum och bensin 1856. Med största sannolikhet var den brinnande luntan dränkt i någon slags råolja kryddad med svartkrut.

Ur de loggboksuppgifter jag erhållit ifrån Hecla och Penelope omtalas "round shot" och "hot shot". Living shell finns endast i loggboken för Hecla som då skrevs 21 juni, efter detta datum finns inte uppgifter om "living shell", alltså det vi i dag skulle kalla för granater.
I loggboken för Penelope av den 10-12 augusti finns endast round och hotshots omtalade.

Oolannin sota, författare Oiva Turpeinen

I denna bok i avsnittet om drabbningen den 21 juni skriver författaren:

Från fästningens nedre våning avfyrades ifrån tre kanoner brinnande kulor emot fartygen, varav ett
av dem stacks i brand.

För att belysa mitt antagande har jag även ett tydligt exempel som kan visas. Det är ur skeppsläkare William Crees dagbok. Denne läkare förde nästan dagligen bok över den Brittiska flottans rörelser och han noterade nogsamt nästan varje händelse som var lite speciell och utöver det vanliga.
Han tjänstgjorde på HMS Odin och såhär skriver han om vad som hände då HMS Penelope låg på grundet söder om Prästö den 10 augusti och huru kulorna ven emot fartyget:

Teckning av skeppsläkare William Cree över Bomarsundsområdet efter kapitulationen men före sprängningen.
Dagbokssida för Odin den 10 augusti och här berättar Cree om vad som hände på Penelope denna dag.

One of her midshipman did a plucky thing: One of the red-hotshot came through the ship´s side and lodged in his seachest. He coolly picked it up with a shovel and placed it on three cold-shot till it became harmless.

Alltså här hände sig att en sådan kula damp ner rätt i en skeppskista. En midshipman gör så en skojig sak, han tar upp kulan med en skovel och placerar den på tre kalla kulor där den får vara tills den blir ofarlig. Denne "midshipman" gör ungefär samma sak som Lucas gör tre veckor före och jag skulle säga att denna räddning var mera värd än den Lucas åstadkom emedan detta räddade ju fartyget från att börja brinna.

Att denna händelse är sann bevisas av Penelopes loggbok för den 10 augusti, där framgår att en "hot-shot" gick in i en kista men kaptenen på Penelope tyckte inte det var så viktigt att notera vem midshipmannen som tog hand om kulan var och han blev inte förärad Victoria Cross.

Detta är en helt vanlig kanonkula, som engelsmännen kallade "round shot". Den kalla kulan skulle  slå in i fartyget och då den gått igenom skrovet slita upp träflisor som i sin tur förorsakade skada på människor och egendom. Denna kula är 16 cm i diameter och väger ca 10 kg. Man kan se att den har haft en mantel runtom som var av skarpare material och som nu delvis flagnat av. Kulan har dessutom en fog runtom sig, som en krans, och är troligtvis först gjuten i två delar och därefter sammanfogad.

Vid sökning på nätet för uppgifter om Victoria Cross får man bl.a. upp ovanstående artikel.
Här är alla fakta korrekta, förutom utrycket "living shell", som troligtvis då var ett antagande, man kunde ju i det skedet inte veta vilken arsenal fästningen innehade.

AS Napier´s fleet sailed forwards the Baltic, its most obvious targets were Sveaborg, the fort protecting Helsingfors ( now Helsinki ), Bomarsund, a fortress on an island in the midde of the Baltic, and Kronstdt, an island protecting the approaches to St. Petersburg.

On the 21 st June 1854, Bomarsund was bombarded by the steam frigate Hecla under the command of Captain Hall. The bombardment was ineffectual but the action was notable, however, for the conduct of a midshipman, Charls Lucas, who picked up a live shell and heaved it overboard.
He was immediatly promoted lieutenant and his was the first action for which the first Victoria Cross was awarded.

London Gazette, 24 February 1857
Off Bomarsund, Aland Islands, Baltc Sea, 21 June 1854, Mate Charles Davis Lucas, Royal Navy
( HMS Hecla )

This officer was promoted to his precent rank on the 21 st June 1854, for his gallantry in throwing overboard a live shell, at the first attack on the batteries at Bomarsund.


Letter from Captain Hall to Sir Charles Napier 22 nd June 1854


Captain Hall writes to Charles Napier " whith regard to Mr Lucas. I have the to pleasure to report a remarkable instanse of coolness and presence of mind in action, he haven taken up and thrown overboard, a live shell thrown on board the Hecla by the enemy while the fuse was burning.
Letter of Captain Hall to sir Charles Napier 22 nd June 1854

Sir Charles Napier in forwarding Captain Halls letter remarks: " Their Lordships will observe, in Captain Halls letter, the great courage of Mr. C.D. Lucas, in taking up a live shell and throwing it overboard: and I trust theirs Lordships will mark their sense of it by promoting him.
Sir C Napier to Secretary of Admiralty 28 th June 1854

Charles Lucas was invested with his Victoria Cross by Queen Victoria in Hyde Park on the 26 June 1857.

Lucas eventually reached the rank of Rear Admiral in the Navy.
He died on the 7 th August 1914 aged 80, at his home in Great Culverden, Kent, and was buried in St. Lawrence´s church yard, Mereworth

Här framgår att trots att Lucas var den allra första som listades som emottagare av Victoria Cross blev han först den 40-de som av drottningen fysiskt erhöll medaljen i Hyde Park. Där fanns enligt dessa uppgifter andra regler för vilka som skulle stå i första ledet.

The Northern Irisman who was awarded the first Victoria Cross
Nordirländaren som var den första som blev förärad Viktoriakorset
(bandet borde vara blått)

Som jag nämnde tidigare så finns det en enorm mängd artiklar om detta hjältedåd. Här är en sådan.

Before making contact with water, the shell exploded. Because of the Northern Irishman´s decisive action no one on board was killed or seriously injured.

Innan den nådde vattenytan exploderade den på grund av nordirländarens helt avgörande åtgärd kom ingen att dö eller bli allvarligt skadad.

Det förskräckliga åländska kriget
Krimkriget i Finland 1854-1855
Raoul Johnsson och Ilkka Malmberg
John Nurminens stiftelse

En mycket intressant bok som innehåller för det första en massa fina bilder men även är faktaspäckad och författarna har vinnlagt sig om att göra djupdykningar i arkiven och i litteraturen om
"Ålandskriget" som man kallar det vi lokalt på Åland benämner "Bomarsundskriget".

Men även här finns den förstorade berättelsen om Lucas hjältedåd, man skriver:

Under Halls egenmäktiga anfall utfördes ändå ett individuellt hjältedåd ombord på HMS Hecla, där underlöjtnant Charles Davis Lucas snabba insats räddade livet på många av dem som befunnit sig på däck. Ammunitionen som ryssarna använde var runda, ihåliga granater laddade med krut och en stubintråd som tändes när kanonen laddades. En sådan granat dunsade med rykande stubin ned på HMS Heclas däck, och alla män på plats handlöst försökte kasta sig i skydd innan den förödande explosionen utom Charles Lucas, som orädd rusade fram till kulan och kastade den över relingen. Granaten exploderade lyckligtvis först när den träffade vattnet. Som belöning för sitt modiga agerande befordrades Lucas på Halls förslag och med Napiers rekommendation till löjtnant.


På sidan 272 i sagda bok finns en mycket tänkvärd upplysning.
- Krig och strider erbjöd officerare befordringsmöjligheter, utmärkelser och möjligheter att avancera i karriären. Överheten i hemlandet fattade belöningsbesluten utifrån de rapporter de tog emot, och varje befäl försökte därför få så många framgångar som möjligt bokförda på sin egen lott. Även i Bomarsund uppstod givetvis tävlan om vem som gjort vad när man skrev rapporter om fiendens agerande.
Marinhistorikern Basil Greenhill har i sina studier konstaterat att tre olika berättelser uppstått om striderna i Bomarsund: den brittiska, den franska och den finsk-ryska. Skildringarna skiljer sig ofta avsevärt från varandra - även gällande de centrala händelserna. Också på detaljnivå presenterar britterna och fransmännen uppfattningar som går stick i stäv med varandra. Slut citat.

Här skulle jag vilja tillfoga en ytterligare aktör, den åländska allmänheten. Befolkningen berättade vad de sett och hört och som i alla sådana fall lägger man till och drar ifrån. En mycket allmän åsikt är ännu i dag florerande att ryssarnas kanonkulor landade alltid på halva vägen. Detta är inte med sanningen överensstämmande. Man tillfogade ofta fienden stora skador på fartygen och i flera fall sattes de i brand av dessa brandkulor men luntor. Ja man hävdar till och med att krutet var jordblandat då salpetersjudarna fick sin betalning enligt vikt.

En annan aspekt i detta sammanhang är att den åländska historieskrivningen oftast följer segrarnas versioner som även de åländska guiderna åberopar i sina berättelser. Detta gäller i synnerhet vinnarna av de övriga Viktoriakorsen. Där visar ju den digra undersökningen som gjordes efter kriget av den finska senatens undersökningskommissions rapport ledd av senatssekreterare Johan August von Borns rapport. Denna visar med önskvärd tydlighet att Johnstones och Bytheseas hjältedåd då de med vapen rövade den helt obeväpnade Vårdöroten, som bestod av vanliga bönder och deras söner, på sin postväska som skulle återbördas till Kumlinge emedan den inte kunde föras till fästningen på grund av de allierades belägring av fjärdarna runt om fästningen. Motiverigen för detta hjältedåd är så våldsamt överdriven och sammansatt av rena lögnerna.

Ålands Kulturhistoriska museums skrift om Bomarsund och Lucas hjältedåd.

Även i bilden är det något som inte stämmer med berättelsen. Alla utom Lucas skulle ha kastat sig ned efter order på däck men här ser man dem närmast nyfikna och endast en ung skeppspojke flyr undan. Tavlan är visserligen målad efteråt och efter muntlig berättelse men det är något i berättelsen som är förändrat.

Försäkringsbolaget Phoenix Assurance Company Limited i London.
Amiral Charles Davis Lucas slutar sina dagar som försäkringsdirektör för detta bolag.
Han tillträder år 1901 som dess ordförande och direktör och verkar här fram till sin död år 1914.

I denna tidning Finlands allmänna tidning av den 27 april år 1904 hittade jag följande kungörelse:

Phoenix Assurance Company Limited i London (här nedan kallad bolaget) utser och utnämner härmedels Handlanden Alexander Wilhelm Fredrik Lindberg ( firmanamn Alex. F. Lindberg) från Helsingfors uti Storfurstendömet Finland till Agent för Bolaget.....

Undertecknare av dokumentet är här vår vän Charles D. Lucas, direktör

Som ett ödets ironi skall punkt nummer 1, bestå av följande villkor:

Att underskriva och signera försäkringspoliser emot förlust eller skada förorsakad av eldsvåda å byggnader, varulager, redskap, varor möbler handelsvaror och varje annat slags egendom i Storfurstendömet Finland, där inbegripet skepp eller fartyg maskiner, taklage och inventarier å skepp eller fartyg samt gods och handelsvaror eller annan egendom ombord å skepp eller fartyg medan detta är i hamn, men icke då det samma befinner sig på öppen sjö.

Phoenix Director´s Minutes, 29 mars 1911

Se även
K. Chessney A Crimean War Reader

Y Cassis, Bankers in English Society


Jag måste faktisk få berömma denne man, nog hade han huvudet på rätt skaft, ända sedan han var i Bomarsund och hivade kanonkulan överbord. Kapten Hall såg tidigt att detta var en speciell person.
All heder åt "midshipman" Charles Davis Lucas!

När jag åker till Bomarsund nästa gång, kanske för en simtur i Simviken, då skall jag uppsöka monumentet över din gärning och ta av mig mössan.



Försäkrat i Godby den "sjätte september" år 2018


Johan Georg Granlund

Loggboken på H.M.S. Hecla - 21 juni år 1854

I min serie om Bomarsund och kriget där sommaren 1854 kan jag nu visa utdrag ur loggboken för HMS Hecla, det lilla "Padlebox" skeppet med kapten Hall som ledde eskadern om tre fartyg och gjorde en första stöt emot fästningen. Kopior på loggbokens sida för den 21 juni år 1854 har jag fått ifrån London efter mycket om och men, men skam den som ger sig!

Likt de välkända vilda västernhjältarna med sheriffen i mitten stävar de in emot Bomarsund. Odin, Hecla och Valorous med HMS före namnet på eftermiddagen den 21 juni år 1854.  Som vi ser har de inga segel satta emedan den tiden var förbi. De drevs fram medelst skovelhjul på sidorna och benämdes "Padlebox" fartyg, ombyggda segelfartyg till hjulångare. Ovanpå paddelhjulhusen låg de stora landstigningsbåtar som rymde 30 personer och som finns omtalade i slaget vid Gamlakarleby.

Med dessa "barkasser" transporterades även de krigsfångar som hämtades ifrån den långa piren i  Bomarsund ombord på skeppen för vidare färd till England och Frankrike.

HMS Hecla av modell 1839
I den engelska presentationen står följande: Was a 4-gun Hydra Class wooden padle sloop, launched in 1839 and sold 1863.

HMS Heclas kapten var William Hutcheon Hall 1797- 1878.

Det var denne man som skulle iscensätta anfallet med tre fartyg på Bomarsund i midsommartid den 21 juni 1854.
Anfallet var oplanerat ifrån den högsta krigsledningen då Hall för tillfället var en "vikarie" för chefen för blockaden, konteramiral Plumridge. Hall startar så detta anfall som höll på att sluta i fullständig katastrof emedan de blev utsatta för ett bakhåll ifrån ett i all hast uppbyggt batteri på Grinkarudden med sex kanoner och 200 grenadierskarpskyttar.

För att rättfärdiga sina handlingar behövde han en liten hjälte och han finner den i matros (mate) David Lucas.
Denne Lucas får se en brandbomb, troligtvis en blindgångare, som rullar in över däck och slänger den till sjöss. Detta skulle bli det hjältedåd som för alltid är inskrivet i historieböckerna som stilbildande för hur en brittisk soldat skall utföra sina åligganden i svåra krigssituationer, och inte för inte så kommer så Lucas att erhålla historiens första VC, Victoria Cross. Bloggredaktör Granlund har varit ute i ogjort väder synes det emedan jag ifrågasatte hela händelsen som en i efterhand uppdiktad historia för att försköna anfallet men jag får krypa till korset i detta fall och meddela att i det fallet hade jag fel. Händelsen är sann, här finns i dag svart på vitt i loggboken för den 21 juni. Om händelsen omtalades redan den 4 juli samma år i Finlands tidningar.

Denna dag rullar två olika brinnande projektiler in över Heclas däck. Den ena händelsen finns omskriven i skeppsläkare Crees dagbok och han beskriver mycket noggrant hur den går igenom kaptenens hytt utan att förorsaka skada och far ut igenom ett fönster. Den andra omtalar han inte med ett ord vilket är synnerligen märkligt då just denna projektil skulle bli den som matros David Lucas kastar överbord och för det blir historisk hjälte. En annan märklig omständighet är också att kapten Hall intar middag dagen efter ombord på Odin, doktor Crees fartyg och de båda har inget att berätta om detta hjältedåd. Detta gav för mig ingivelsen att misstänka att händelsen var antingen påhittad eller så kraftigt uppförstorad någon tid efteråt.

I en senare artikel kommer jag att berätta om ett ännu större hjältedåd som utfördes på skeppet Penelope, där faktiskt hela fartyget kunde ha brunnit upp emedan bomben landade i en skeppskista. En matros tar så upp den med en skyffel och placerar den på tre andra kulor tills den svalnar. Även i detta fall handlade det om en blindgångare som bara brann ett tag och sedan slocknade.

 Denne matros erhöll ingen belöning eller Victoria Cross emedan det var den 10 augusti under "storanfallet" och då behövdes inga små hjältar.

Konceptversionen i HMS Heclas loggbok för onsdagen den 21 juni 1854. Vi kan här se att Hall har gjord ändringar och överstrykningar och stilen är allmänt råddig.

Jag kan här redovisa utdrag ur den blogg som kapten Hall nedtecknade i två upplagor ombord å sitt fartyg.
Detta utdrag har jag erhållit efter idogt forskande och ett synnerligen "envist" sökande.
Målmedveten forskning heter det på finsvenska.

Men berättelsen blir aningen stukad i kanterna. I loggboken står det endast att han hivade bomben överbord, men i hjälteskrönorna står det att just innan den landade till sjöss så exploderade den.
Så var det inte, bomben var en blindgångare som endast skulle svett lite av lacken på Heclas däck.
Att den skulle förorsakat någon skada å krigsfolket är osannolikt emedan den troligtvis iakttogs av besättningen tidigare.

Händelsen beskrivs på den 13-de raden nedifrån: Mr Lucas threw one overboard while burning.


HMS Hecla Wednesday 21 day of June 1854

På den 7:de raden  nedifrån omtalas Mr Lucas hjältedåd, hur han kastade ned bomben från fartyget medan de ännu brann. Men där står inget om att den exploderade.

Den renskrivna versionen i loggboken för den 21 juni 1854.
Am står för nattens timmar fram till 12 på dagen och Pm för fortsättningen fram till nästa dygn börjar.

Jag kommer här att nedskriva på engelska de ord som jag tror mej utläst rätt.
Ni kära bloggläsare får hjälpa mej att färdigställa den, kontakta mig gärna!

Loggbokens kolumner från vänster,

Hours - Kuots - Tents - Standard - Wind - Force - Weather -             Remarks -  Initials of Officers
                                      Compass                            Barometer                              of Watch
                                      Corces                                Thermometer



AM

2          ? 2 Steamers on Post Bow at anchor

2,10    Logskar light

3         HMS Odin and Valourous made their pendants

4         Logskar light hawe  NNE 4 miles

5         Altered cource

6,30    Stopped a boat HMS Valourous proceeded

7,45    Stopped and cast off ?? anchored ?

8         Wighed HMS Valorous x Odin and proceeded in ? lovards the passage loading between             
           Lagskar ??? rock

10       Altered Cource to W by E Passed to the West of ? Askad Rocks and hauled in towards
          Ledsound ??? leading the squadron in close line and giving ????? preparing barricades fore 
          ????  and after the ship about hammock ??

           A men fall owerboard from Odin who had drowned

PM
1         Steaming toward Bomarsund ?????

1,30  Beat to quarters ? between the Islands for Bomarsund

3,15   Passed the willage of ?   

3,40   Obs, six hourses swimming aerops ? from Soderholm to Lumpa Island
          Entered the barrow passage of Angosund with ships aktern close up

4,58   Opened fire on the woods to clear the way and i medialty after words oened the fortification of            Bomarsund and locisted ? the white ? at the Marin to open fire on the Forth

5,35   Enemy opened fire from the Large Forth
          A Masked Battery opened fire on ? from the ? point of the Bay

5,56   A body of Troops coming down to the point where a Masked Battery of six guns had been
          planted - opened fure and ??? they returned smartly

          2 Shell fall on board and Mr Lucas mate threw one ower board while burning

6        Round Fort on the Hillo opede fire from a Battery of two ?

7        Silend Battero obs. ??? 

8        Enemy returned to ? Battery and opened fire with guns and riffle - made signal to anchor with ?

8,50   Anchored with BB in 8 ? and wired to 22 ? swing ship with breedside to Fort and Contined
          firing with shut and shell from 10 ? pounds at Centre Battery

9,20   HMS Odin and Valorous anchored - Bearing of Anchor ? Large Forth ? 1,5 mile

10      Obs: Our shell get fire to the stores and part of the Forth

10.45 Obs: A second fire

11.50 Rackets were fired from the southern shore

Som ett tillägg till loggboken finns detta protokoll från Hecla från den 21 juni år 1854
Här berättas om skador på fartyget samt skadade personer.

Strax efter drabbningen i Bomarsund gick HMS Hecla den 23 januari år 1855 på grund utanför Afrikas kust.

Hon såldes år 1863 för kommersiell drift till Typhon.

Man kan fråga sig varför ett befäl som kapten Hall hade ett så litet fartyg trots att åt honom gavs stora befogenheter. Som förklaring ges att vid denna tid fanns det inget större fartyg tillgängligt för honom i den Brittiska flottan.

En vacker tavla jag hittat vid tavelfiske på nätet. En för mig okänd konstnär som troligtvis aldrig varit i Bomarsund.




Fiskat i Godby den 22 december år 2017


Johan G. Granlund


för meddelanden : j.granlund, snabel a, aland.net

Bomarsund har fallit - en ögonvittnesskildring

Edwin Thomas
Franska landstigningstrupper tillverkar Gabioner en slags skanskorgar någonstans i närheten av Bomarsund.

Om kriget i Bomarsund i augusti 1854 har skrivits mycket. Nya uppgifter framkommer hela tiden
men något större sammanhängande verk har ännu inte gått i tryck. Ingen har ännu disputerat för doktorsavhandling i ämnet trots att det mesta materialet finns tillgängligt. Dagens teknik att digitalisera t.ex. dagstidningar från denna tid gör att mera material framkommer kontinuerligt.
Finns det ens en bibliografi över vad som skrivits om Bomarsund?

Vid sökning på Bomarsund finner man i Wikipedia en mängd felaktigheter och rena rama grodorna.
Hur kan det komma sej att ingen har lyckats leverera en sanningsenlig bild av "Bomarsundskriget" det som finskspråkiga kallar, "Oolannin sota", det åländska kriget, på nätet?

Det som förvånar mig är hur de flesta författare med något litet undantag har lyckats förbigå senatens särskilda undersökningskommissions rapport. Denna digra undersökning som leddes av Johan August von Born och som omfattar flera hundra sidor. Där finns förhörsprotokoll av dem vilka som var för och vilka som var emot fienden. Där finns listor på bortförda förnödenheter skilt för varje socken som bortfördes från fästningen och som på order senare returnerades. Där finns kopior på s.k. "Ordres" där de svenska tolkarna uppförde sig som rena rama vildavästerngangstrar.  Där finns uppgivet hur delegationer från Åland till ingen nytta roddes över till den brittiska flottan för underhandlingar om Ålands status.
I en ödets ironi överlämnas så Åland, efter att den allierade flottan avseglat, till skräddarmästare Berggren då Sveakonungen vägrade ta ställning. Dom helt enkelt tröttnade.

Skräddarmästare Berggren var en av de tre svenska revolverbeväpnade tolkarna, han hade i sista stund blivit av överbefälhavare Napier lovad "allt som blev över" i Bomarsund.
Även om detta finns  i denna blogg en artikel  benämnd "Då skräddare Berggren glömde sina saker"

Även skeppsläkare William Crees dagbok är värd att framhållas. Cree var en brittisk skeppsläkare som tjänstgjorde på Odin, det fartyg som var med om attacken på Bomarsund den 21 juni 1854. Hans skildringar och målande beskrivningar av olika händelser och personer runt hela Östersjön och Bottenviken är enastående.

Cree har i sina dagböcker avbildat vanliga människor han mött då de stannade upp i de olika samhällena längs den svenska, finländska och åländska kusten. Han fångar dem i ett ögonblick med sin pensel i sina exakta positioner. Då den brittiska flottan ligger i Lumparn kommer en kvinna ombord och säljer smör och mjölk. Är det en Erika från Finby, Estvik, Tranvik eller Vargata? Det får vi inte veta, men här är hon i alla fall.

I Brittish Museum finns tillgängligt alla brittiska flottans loggböcker vari fartygens kaptener nedtecknat varje timmes händelser i dubbla versioner, en i anteckning under händelsernas gång och en i renskriven form. I Frankrike finns säkert motsvarigheterna.

Här ovan ser vi utdrag ifrån loggboken på HMS Hecla. Jag har via ihärdig forskning lyckats få tag i dessa uppgifter. Här finns noterat hur "mate" matros Lucas slänger den brinnande kanonkulan överbord vilket renderar honom Victoria Cross som den första i dess historia. Detta dåd skall bliva stilbildande för alla hjältedåd i all världens krigshistoria.

Den franska ön Aix ute i Atlanten dit en stor del av de i Bomarsund tillfångatagna soldaterna blev förda.
I sydväst ser man ön Fort Boyard, välkänd ifrån såpan "Fångarna på fortet".

Mycket lite, kanske inget alls har forskats i den franska litteraturen om detta krig och om förhållandena för de flera hundra krigsfångarna med fruar som kom till Aix, denna ensliga ö i Atlanten utanför Frankrikes kust. En stor del av dem var finlandssvenskar och en del var ålänningar. Enligt uppgifter lär de ha behandlats värre än djuren vid sin ankomst dit, medan de som kom till England hyllades som hjältar och gick fritt på stan, ja man t.o.m bjöd ut sina ogifta döttrar till dem.

I denna blogg finns en artikel om ryssungen Julius Johnsson. Hans föräldrar blev förda till ön Aix.
Julius Johnsson, var då en liten pojke, då föräldrarna fördes i fransk fångenskap till ön och vistades då hos sin morfar på gården Rosenberg i norra Sund. Julius blev sedermera en av den tidens största industrimagnater, etablerard i Jyväskylä, mecenat och välgörare, han blev en "Kuoppalan patroona" Kuoppalas patron, namnet efter den herrgård han byggde upp där.
Om honom finns en lång artikel i denna blogg.

Tidningen Morgonbladet av den 14 september år 1854

I ovannämnda tidning har jag hittat en lång artikel som ger en ingående beskrivning av hela krigsförloppet sedd ur förlorarna, ryssars och finländares perspektiv. Artikeln är skriven närapå en månad efter kapitulationen. Nyheten angående Bomarsunds fall, som ligger till grund för artikeln, var given av magasinsförvaltaren Westenius som med största sannolikhet var den första som gav muntlig rapport till den högsta krigsledningen i Finland om belägringen och kapitulationen. Denna tid var ju hela den åländska skärgården i blockad.

Berättelsen kommer jag att varva med bilder från krigshändelserna och fotografier tagna året därefter på Krim.
Jag har moderniserat språket en aning så att ändrade är ord som af, hafva, blifvit, ånyo, tvenne osv.

Bomarsunds fästningsområde efter kapitulationen
Telegraftornet i Notvik U längst till vänster.
Vy från Djävulsberget.

Vi får meddela följande ur de officiella bladen hämtade tillägg till underrättelserna om Bomarsunds belägring.
Såsom tillägg till de senast meddelade uppgifterna om åländska fästningsverkens intagande, har kommenderanden för de i Finland förlagda trupperna, generallöjtnant Rokossowskij, numera insänt en mera detaljerad redogörelse om denna tilldragelse, avgiven av f.d. förvaltaren av proviantmagasinet på Åland titulärrådet Westenius, som under hela den tid belägringen av fästet varade befunnit sig på huvudön. Då Westenius, som den 7 augusti blivit beordrad av kommendanten på fästningen bege sig till kringliggande byar, för att hos allmogen upphandla och till fästet leverera hö och andra förnödenheter så följande dag återvände till Skarpans, fann han vägen till fästningsverken vara avskuren av fienden varför han som till det yttersta ville undgå fångenskapen, intill den 19 augusti dolde sig i byar och skogar på Åland, tills det sedermera lyckades honom att på en fiskebåt genombryta de fientliga kryssarnas linje och komma till Finlands fasta land. Anländ till Helsingfors den 28 augusti avlämnade han till sitt chefskap följande relation om belägringen och försvaret av de åländska fästningsverken:

De tre brittiska fartygen Odin, Hecla och Valorous anfaller fästningen den 21 juni 1854 och blir beskjutna ur ett bakhåll från batteriet vid Grinkarudden. Här blir David Lucas hjälteförklarad efter att ha slängt en brinnande bomb till sjöss.

Efter det huvudfästet på Åland den 21 juni blivit bombarderat av de tre engelska örlogsfartygen, hade kommendanten givit order om att ånyo på sydvästra sidan stranden av Lumparn, uppföra ett jordbatteri, vilket även blivit verkställt under loppet av juni månad för medelst underbefäl och manskap vid Ålands garnison under tillsyn och ledning av chefen för Ålands ingenjörskommando kapten Kraushold.

Brittiskt jordbatteri på Krim
Med största sannolikhet uppfördes liknande i Bomarsund
Fotografi, Roger Fenton år 1855
Från kriget i Bomarsund finns inte ett endaste fotografi. Däremot finns från Krimkrigets fortsättning året därpå flera hundratals fotografier tagna av krigshistoriens första fotograf Roger Fenton.

Grinkarudden i dag
Jordvallen emot Lumparn, grunderna för kanonerna samt den sänka i fronten där kanonmynningen stack fram.

 Samtidigt transporterades dit från fästet fem fästningskanoner och nya lavetter byggdes till dem av militärhantverkare enligt anvisning av underlöjtnanten vid artillerigarnisonen Pistschulin och under ledning av kapten Kraushold. Sedan detta batteri blivit fulländat beordrades dit till kanonservice erforderligt antal manskap av utvalt underbefäl och manskap från 10:de finländska linjebataljonen och artilleri - garnisonen under anförande av löjtnanten Schimanowskij och underlöjtnanten Pistschuylin. Till betäckning åt detta batteri kommenderades en del av 3:je och 4:de kompanierna från grenadierskarpskyttebataljonen under adjointen hos guvernören över Åbo län, gardesöversten Furuhjelms befäl

 Senare och efter det engelsk-franska flottan utöver 30 segel stark inseglat i Lumparn raserades detta batteri varjämte kanonerna söndersprängdes och allt manskap överfördes till huvudfästet utom en del skarpskyttar som förlades uti de tre tornen. 
Allt detta var fullständigt utfört den 6 augusti.
Vid samma tid, dvs. under loppet av Juni månad, uppfördes efter kommendantens föranstaltande, på borggården inom huvudfästet under ledning och tillsyn av chefen för ingenjörskommandot, ett täckt galleri av bjälkar med jordbeklädnad för tre bombkanoner och alla fönster såväl inåt borggården som utåt vilka ej vore bestyckade, blindades med tegelsten. Under det batteriet vid Lumparen uppfördes blev fältdivisionen och Ålands artillerigarnision 4 kanoner stark under anförande av artillerikapten Schwetoff fördelad i två avdelningar av vilka den ena förlades på rån av Skarpans område och den andra vid Mångsetkta under betäckning av detaschementer från grenadier- skarpskyttebataljonens kompanier. På bägge dessa ställen fanns äldre raserade batterier, vilka av trupperna blev återiståndsatta.

Brigadmajor Harry Jones
Fotografi Roger Fenton år 1855 på Krim.
Ledde de engelska styrkorna vilka landsattes vid Mångstekta och Hulta via Delvik och norra Bomarsund för anfall mot Brännklintstornet C.


Natten mot den 6 augusti blev fältdivisionen jämte kanoner och betäckning därifrån överförd till huvudfästet, och om aftonen den 7 augusti avsändes 24 artillerihästar till kronofogden i Ålands härad för att hos allmogen utfodras.

Den fransk-brittiska flottan bogseras in i Lumparn
Målning av Brierly

I sådant skick befann sig befästningsverken den 24 juli då de fientliga fartygen till en början 7 till antalet inlöpte i Lumparen. Detta antal ökades småningom så att inom förloppet av några dagar fartygen uppgick till 30 och därutöver under det att fienden emellertid kringrände fästningen även från andra sidor. Fartygen låg stilla för ankar och sysselsatte sig endast med att loda djupet, intill den 7 augusti men denna dag varsnade man att fientliga fartyg bogserades in i Lumparn och Vargata och såsom man kunde förmoda även påföljande dag bekräftades sig emedan fienden från den 7 augusti till den 8 klockan 2 på morgonen gjorde landstigning på två punkter, fem verst avstånd från fästningsverken, nämligen vid byarna Tranvik i väster och Hulta i öster.

Brittiska krigsfartyg i den lilla fiskebyn Balaclava år 1855
Med största sannolikhet har dessa fartyg varit i Bomarsund
Fotografi, Roger Fenton

 Sedan fienden landstigit på båda sidor i tätt sluten kedja förenade de sej de två avdelningarna i byn Finby på ett avstånd av 3 verst från fästningsverken. Här lade de sig i bivauker ( tältläger) och överbefälhavarna för de franska trupperna valde sitt kvarter i denna by. 

Brittiskt tältläger på Krim år 1855
Fotografi, Roger Fenton


Sedan fienden landsatt sina trupper på Åland gjorde de enligt till min kännedom komna trovärdiga rykten ännu samma dag ett anfall på tornet C (Brännklint) men blev med förlust tillbakaslagna.
Därefter började de uppföra sina batterier och på särskilt konstruerade "kaflar" framföra belägringsartilleri, samt mot natten till den 9 augusti bombardera detta torn varunder de emellertid försökte att uppföra ett annat batteri närmare till samma torn men allt vad de under natten hunnit uppföra förstördes åter vid daggryningen av våra skott. Sedan de härefter uppsökt åt sej ett bekvämare ställe som var mer skyddat uppförde de där ett batteri och bombarderade efter verkställt arbete dag och natt tornet numera från två sidor så att detsamma i alla delar blev betydligt och farligt skadat.

Brännklint torn C 
Fotografi ca. 1880
Bodnar



 Tornets garnison beslöt då att samtidigt emedan den ansåg omöjligt att länge kunna hålla sig där att draga sej tillbaka till huvudfästet men förekoms av fienderna vilka gjorde ett plötsligt anfall, omringade tornet och avskar reträtten. Såväl över som underbefäl och manskap försökte att slå sej igenom med bajonetter men kunde likväl inte genombryta den talrika styrkan och blev därför tvungna att ge sej som krigsfångar. Några timmar senare blev tornet som var illa skadat fullkomligt förstört. Bland officerarna sårades ingenjörskapten Tesche av ett bajonettstygn i benet och fänriken vid grenadiärskarpskyttebataljonen Bollfras av ett sabelhugg nedanom axeln.

Notvikstornet U 
Fotografi R Hausen ca 1880

Innan fienden intog torn C uppförde de batterier emot tornet U (Notvik) vilket de begynte bombardera den 12 augusti. Detta torn nödgades slutligen ge sig sedan det genom kulorna erhållit två stora remnor utom andra skador inom detsamma av bomber samt sedan de ägde kvar endast 4 skott. 
Orsaken varför torn Z (Prästö) gav sig är mig obekant, jag känner blott att garnisonen den 15 augusti klockan 11 om morgonen gav sig fången.
Om orsaken till huvudfästets kapitulation äger jag ej heller säkra uppgifter. De till min kännedom komna rykten för vilkas riktighet jag ej kan ansvara är följande:

Medan franska trupper bombarderade tornen besköt engelsk-franska flottan som låg vid Lumparö ganska häftigt huvudfästet, och dess kulor tillfogade detsamma inom borggården betydliga skador, slet av tak och skorstenar från byggnaderna samt skadade embrassurerna. Fästets garnison gav sig den 16 augusti och ryktet uppger orsaken härtill vara den att fästet sedan tornen gått förlorade inte mera kunnat avslå de samtliga anfallen från land och sjösidan samt ej heller förmått tysta det fientliga artilleriet av ofantligt grov kaliber. Innan huvudfästet  gav sig var den garnison, genom flera dagar fortsatt vakande och väckt alarm, till den grad utmattade att manskapet befanns fullkomligt oförmöget att göra motstånd.
Antalet stupade på vår sida uppgår enligt ryktet till 53 man och de sårade till 86 man. Fienden förlorade 500 - 600 man.
Garnisonerna från huvudfästet och de tre tornen fördes efter deras tillfångatagande ombord på engelsk-franska skepp och den del av de fångna som var bestämd till England, avsändes dit den 17 augusti och den andra delen åter den 18 augusti. varigenom även general Bodisco och hans fru avgick den 18 augusti till Frankrike. Det berättades likaledes att några av officerarnas hustrur med de fientliga chefernas samtycke åtföljt sina män till utrikes ort. 

Fotnot: Enligt herr Westeniis muntliga uppgifter utgjorde garnisonen i varje torn omkring 90 man underbefäl och manskap från 10:de finländska linjebataljonen samt inemot 25 man från artilleri-och ingenjörskommandot jämte 3 officerare och därutöver nämligen: uti tornet C: ingenjörskapten Tesche, löjtnanten vid linjebataljonen Sahlberg, samt fänriken vid grenadierskarpskyttebataljonen Bollfras och underlöjtnant vid linjebataljonen Conradi. 
I tornet U. ingenjörslöjtnant Swerew stabskapten vid linjebataljonen Melart, och underlöjtnanten vid samma bataljon Blum, Ävensom i torn Z: ingenjörslöjtnant Chatelain samt kaptenerna vid linjebataljonen  Knorring och Peremotowskij.

Brittiska officerare på Krim år 1855
Fotografi Roger Fenton

Till vänster två franska officerare på Krim år 1855
Fotograf Roger Fenton

Franska cantinierer och vivandierer.
Dessa damer serverade de franska soldaterna förnödenheter under striderna, typ brännvin.

Kanonerna har slutat tala.
Bomarsund var på 1960-talet en av Ålands största campingplatser.
Ålands Landskapsstyrelse förbjöd sedermera tältning på området.



Bombarderat i Godby den 3 december år 2017

Johan G. Granlund