Katastrofen på Haga kungsgård-oktober anno 1736

I nästan alla intressanta televisionsprogram blir man  avbruten
just då det är som mest spännande, av reklam.
Så även i denna blogg och det redan innan programmet alls börjat. Jo, den som väntar på något gott....

Kungsgårdsost-släkt med den svenska herrgårdsosten.
Den har en karaktär som tilltalar finsmakare och en tillräckligt rund smak för att passa de flesta. Laktosfri och lagrad i 6 månader.

Namnet "Kungsgård" bär på traditioner från Gustav Vasas tid. Under 1500-talet byggde den svenske regenten upp de åländska kungsgårdarna till riktiga mönstergårdar vad gäller jordbruk och mjölkhantering. Redan då började tillverkningen av ost på gårdarna. Så gott som varje gård höll sig med egen ost och på Haga kungsgård i Saltvik inrättades i slutet av 1800-talet en mejeriskola.

Köp Kungsgårdsost - du ångrar dig aldrig!

Och förresten är det inte den legendariske Åca-ostmästaren Johannes Strand som är på bild? Joo.

                                           Haga kungsgårds mangårdsbyggnad i dag.

Haga gård i Saltviks socken på Åland, var i äldre tid ett frälsehemman men tillföll ett år 1563 ingånget byte kronan, som gjorde den till en "ladugård" (kungsgård). En lång tid förvaltades den av en gårdsfogde men senare fann styrelsen det ändamålsenligare att utarrendera denna gård liksom också Kastelholms och Grelsby kungsgårdar mot en viss avgift. År 1736 övertogs Haga sålunda av "schoutbynachten"  ( en hög militär grad i Sverige) Carl Ridderstolpe. Själv hade han inte tid med gården utan träffade i stället avtal med sin hustrus bror Nils Gyllenkrook om att denne skulle flytta dit och sköta driften av gården. Nils Gyllenkrook var en 33-årig ogift, juridikstuderande auskultant, men som avbrutit sina studier vid Åbo Hovrätt.

                               Adliga, friherrliga och grevliga ätterna Ridderstolpe.

                                                      Adliga ätten Gyllenkrook

Passande slogan: Idel ädel adel. Inom Gyllenkrookska ätten vimlar det av präster och biskopar, kända namn som ärkebiskop Abraham Angermannius och Laurentsius Petri. Att ha en stamfader som kallades "herr Petrus" klingade ljuvt i kyrkväggarna. Nils Gyllenkrook var ogift och måhända hans val av sällskap ledde in honom i en labyrint med två utgångar, ena till livet och den andra till döden. Han valde den senare.

Jo, ni gissade rätt, namnet för äppelsorten Gyllenkrok Astracan kommer från detta släktträd.

Denna mejeribyggnad vi ser i sten är en av de kännspaka byggnaderna som finns i dag på gården.
Det kan hända att dessa stenväggar var vittne till den fruktansvärda katastrof som hände här för 278 år sedan och som det skulle ta myndigheterna ett och ett halvt år för att reda upp. När allt var över fanns inte många hus kvar på gården, nästan alla var nedbrunna, arrendatorn ihjälslagen och uppbränd, den då 15-årige drängen/uppassaren var halshuggen och steglad, en grannbonde och en do. dräng dömda till hängning, 12 kreatur dömda till döden efter tidelag med drängen.

Nils Gyllenkrook omgav sig med folk ur det militära. Det fanns mycket arbetslösa militärer i mellankrigstiden mellan stora och lilla ofreden. Han umgicks flitigt med en svensk kapten Johan Fredrik Michaél som var "heideridare" dvs. skogvaktare. Denne skogvaktare sov ibland över hos honom på Haga. Som gårdsfogde hade han hos sig en löjtnant Starck som bodde i ett hus på gården tillsammans med sin hustru. Ovannämnda drängen Carl Skruf var son till en svensk kapten och på gården fanns även en tjänstekvinna/jungfru.

På gården fanns vid denna tid många olika slag av hus. Själva mangården var en avlång byggnad ca 16 meter lång och 8 meter bred. Där fanns förutom köket i öster och jungfruns kammare i väster
en farstu inomhus samt en sal och mot söder vette Gyllenkrooks sovkammare.

Planritning över Haga kungsgårds mangårdsbyggnad år 1736


Så kommer vi då fram till lördagen den 9 oktober år 1736. Tidigt på morgonen går Gyllenkrook och samtalar med fogden Starck om dagens arbete i drängstugan. Han har beställt tevatten av jungfrun till kl 9 och sitter nu i en stol och slår läderpiskan mot stöveln.
Nåå, säger Starck, du ser så glad ut i dag? Jo, jag har just smörjat upp drängen. Den fan har ljugit för mej och dessutom försov han sej i morse och inte gjort upp eld i spisarna. Gyllenkrook stoppar sin pipa och jagar upp sig ännu mera över drängen. Det var ett jävla misstag att jag tog hit dendär ungen. Jag kommer att köra iväg honom snart, jag har tröttnat på hans lögner och skälmstycken!

Gyllenkrook är så arg så han bara skakar. Han går ned mot mangården för att dricka sitt te. I köket finns drängen och jungfru Katarina Jung. Nu får han sikte på drängen och nappar honom i håret och skriker: Din förbannade skälm, du har ljugit för mej att du vart till Rangsby och skrivit brev till dina föräldrar men i stället for du på dans till Ovanåker! Du både stjäl och ljuger! Nå, säger Skruf lugnt, vad jag än gör så tror du mej inte. Nu river han drängen ännu mer i hårt i håret och säger: Jag kommer att skaka malen ur huvudet på dej till slut!

Carl Skruf, säger ingenting, tyst och stilla kokade han vidare på tevattnet, som han sedan bär in i Gyllenkrooks sängkammare.  Gyllenkrook ger order till jungfru Jung att koka haversoppa och baka våfflor och går in i kammaren till sitt te, äntligen får man en lugn stund tänker han.

Till Carl Skrufs åligganden hörde att duka upp borden och i övrigt passa upp Gyllenkrook och nu gör han sig ärende dit för det. På vägen in i rummet griper han tag i en yxa som står invid väggen med vilken man flisade tändspån med. Han går fram mot Gyllenkrook som sitter och dricker med ryggen emot honom och drämmer till honom med yxklacken rätt i höger tinning. Gyllenkrok faller stendöd ned från stolen. Carl Skruf torkar nu snabbt upp det lilla blod som flutit med en trasa vilken han slänger i pisspottan. Han tar liket och lägger det i en annan säng med skadan nedåt. Han lägger ned Gyllenkrook där och tar sängkläderna från den andra sängen och bäddar vackert ned honom. Han slänger haversoppan i spisen och äter själv upp våfflorna och dricker av mjölken.

Han säger åt Katarina jungfru att inte gå in till herren förrän han själv ropar efter henne för herrn kände sig inte passlig. Nu tar han så nycklarna ur den dödes ficka och låser upp kassaskåpet, tömmer det på alla pengarna och tar även en del silversaker som finns där. Pengarna slänger han i en strumpa och det övriga i en säck. Nu säger han åt jungfrun att herrn mådde så dåligt så han ville inte alls ha något kvällsmål så hon behövde inte arbeta med det. Däremot hade herren sagt att hon skulle skynda med maten åt det övriga husfolket, så att de fick gå tidigt till sängs denna kväll. Ja, klockan sjutiden gick man att sova dessa tider.
Nu frågade jungfrun om hon skulle gå och bädda sängen åt herren, men Skruf sade att det behövde hon inte hade herrn sagt. Däremot sade Skruf att herren sagt till honom att han ville ha hans sällskap i sängen denna kväll. Ännu en gång hade jungfrun frågat Skruf om hon inte skulle gå och bädda åt herrn, men av det blev Skruf så irriterad så han ropade åt henne att tiga.

Mellan dessa händelser har Skruf även hunnit med att springa till Ödkarby med tjuvgodset där han hade en vän, Johan Michelsson, som var dräng i en av bondgårdarna.

Mot kvällningen smyger sig så Skruf in efter en tom säck som han fyller med torrt hö från lonan. Han går in i Gyllenkrooks sängkammare och stoppar säcken under sängen och tänder på. Han stannar där så länge tills han ser elden ta fart. Han går inte och lägger sig med Gyllenkrook som han sagt till jungfrun utan  till sitt rum i drängstugan där han lägger sej och låtsas sova.

När fogdens hustru går ut på backen i ett ärende får hon se att mangårdsbyggnaden står i ljusan låga. Det är nu kväll och eldflammorna lyser upp himlen. Upp i herrans namn elden är lös!  Men var är herrn, är han inne i huset? Nu kommer grannar springande från alla håll. Djuren släpps ut ur ladugården och andra fähus. Även drängen Skruf hoppar upp ur sängen och kommer till hjälp. Det skulle visa sej att han är en av de mest verksamma i räddningsoperationen. Han rusar in  och börjar slänga ut värdesaker ur rummen, prydnadsföremål, värjor, vaser och tennstop allt skall ut. Han hjälper även jungfrun med att få ut saker ur sitt rum. Nu har elden spridit sig så mycket så det börjar falla ned bräden och bjälkar från taken. Plötsligt slår dörrarna upp av trycket och ingen kan vara inne i huset längre. Carl Skruf hjälper till att föra de utslängda sakerna ännu längre bort från eldarna. Nu har även andra hus antänts och hela gården är i fara.

 Det som man anade visade sig nu vara sant. Nils Gyllenkrook hade omkommit i branden. När man rotade i brandresterna hittade man resterna av honom. Han hade legat på höger sida och när man rörde huvudet lossnade det från den svårt brända kroppen. Låren hade krympt samman och underbenen var avbrända intill knäet. Av kläderna var det bara några stycken kvar och på den vita skjortan kunde man se blodrosigt vatten. Likresterna uppsamlades varligt i en furukista och placerades i en bod. Den 2 november nedsattes de i en i koret i en färdigt tillredd grav i Saltviks kyrka.

Denna händelse satte djupa spår i den åländska befolkningen och i varje stuga pratade man om denna fruktansvärda händelse. Men hela vidden av katastrofen skulle det ta över ett år innan man fick upp ögon för. Denna tid fanns ju inte tidningar, man gjorde inte regelrätta brandundersökningar som i dag. Inte ens liket undersökte man för skulle man gjort det hade man ju redan i ett tidigt skede sett Gyllenkrooks sönderslagna högra tinning.
Men det blev småningom en undersökning av händelserna.

Vid urtima ting den 18 december togs fallet upp till prövning. Nu förhörde man hela gårdsfolket. Drängen Carl Skruf avgav här en mycket trovärdig och klar redogörelse över sitt handlande vilket stämde väl överens med de andras vittnesmål. Inte den endaste lilla misstanke vändes emot honom. Däremot satt gårdsfogden Starck illa till. Landshövdingen hade beordrat att han måste arresteras. Endast emot en borgen som gavs av tre bönder fick han gå lös.

Rannsakningen fortsatte nu den 3 januari påföljande år och först den 20 augusti hölls nästa rannsakningsrättegång.

Drängen Carl Skruf var skulle det senare visa sig ingen menlös snorunge utan han var en mycket intelligent och slipad varelse som förstod hur han i alla lägen skulle agera. Han hade under hela händelseförloppet dragit sina schackpjäser i de rätta positionerna. Men en sak kunde han inte rå på, sina egna nerver. Han hade under sommarhalvåret börjat prata underliga saker exempelvis: O Gud jag vågar inte ta livet av mej! Om det ändå hade varit jag som omkom i lågorna hade han klagat.

Nu hade blickarna börjat riktas emot honom och han togs in för förhör, bryter samman och erkänner alltsammans. Och inte bara det, han erkänner att han även har gått in i ladugårdarna i byn på nätterna och idkat tidelag med kor, hästar och svin. Detta som han sade för att "komma god till dödes", vad han nu menade med det. Carl Skruf fängslades och insattes i Kastelholms slotts tornrum, i kung Eriks kammare. I Kastelholms häkte, föregångare till det som vi känner som Vita Björn, insattes hans drängkamrat Johan Michelsson som varit delaktig i stölden.

Nu hände det märkliga att en kväll knackar det på fängelsevaktens dörr i Vita Björn och utanför står Skruf och begär att få komma in till dem i stället. Han hade rymt från sitt fängsliga förvar i slottet. Det visade sig att man hade inte järnbeslagit fönstergluggen som vätte ut mot inre borggården och därifrån hade han kunnat klättra ned 8 meter längs de skrovliga murarna och hoppa ned. Som sagt en mycket påhittig man.

Fönsternischen från vilken Skruf kröp och hoppade ned ifrån på Kastelholms slott.

Härefter fördes så Skruf över till Åbo slotts fängelse intill nästa ting, emedan man inte ville att dessa båda fångar skulle kunna prata ihop sig i Kastelholm.
Drängen Johan Michelsson fördes så över till slottet och den stackars bonden Jakob Johansson som hade inhyst tjuvarna och tjuvgodset blev även han arresterad och insatt i häktet i Kastelholm.

Den 7 november år 1737 föll så rättens dom. Carl Skruf dömdes att jämlikt 15 kapitlet punkt 1 i misssgärningsbalken mista hand och hufvud samt varda steglad. De båda andra drängen Johan Michelsson och bonden Jakob Johansson dömdes till hängning. Dock fördes dödsdomarna till Åbo Hovrätt för dess prövning som brukligt var. Häradsrätten dömde även de 12 tidelagsdjuren till avrättning enligt samma balk 10 kapitlet och punkt 1 att omedelbart aflifvas och brännas.

Saltvik församlings dödbok av år 1738 för maj månad.
Här står tydligt att Carl Skruf blev avrättad vid Färgsundet.
Den åländske professorn får ändra i sina manuskript som påstår att det skedde invid Saltviks kyrka.


Vi har inte här hovrättens utslag men ett vet vi. I Saltviks dödslängd finns noterat för den 10 maj 1738. Blef den store missdådaren Carl Skruf som mördade salig herr auscultanten Nils Gyllenkrook och uppbrände hela mangården, vid Färgsundet halshuggen och steglad och sattes så upp på 3- stegel och hjul.

                                 "Rätteplatzen", galgbacken i Haraldsby, Saltvik Åland

                                                          Tre stegel och hjul




Rådbråkat i Godby den 4 mars år 2015

Johan Granlund

Kyrkliga tillkännagivanden-halshuggning på fredag å Galgbacken i Haraldsby

De två avrättningar som pastor Jonas Eek tillkännager i högmässan i Saltviks kyrka skulle verkställas fredagen den 13 oktober i nådens år 1696 på Galgbacken i Haraldsby. Avrättningsplatsen låg på höjden till vänster där nuvarande Färgsundsbron tar fast i berget på Haraldsbysidan. Här låg vändkorset för  Finströms, Jomalas och Saltviks tredingar och här utfördes de flesta avrättningarna på Åland.
Bara några år tidigare upplevdes på Åland de fasansfulla häxprocesserna med flera avrättningar som följd.
Att hålla dessa spektakel nära stora allfartsvägar går tillbaka till romartidens korsfästelser som oftast skedde invid vägar och samlingspunkter i avskräckande syfte.

En på Åland verksam ledarskribent brukar allt som oftast dra fram kristendomens grymheter då det blir tal om nutida dito, som om det går ut på ett ungefär. I detta fall vill jag hålla med bara med den reservationen att det var  318 år sedan detta hände. Men det som hände var faktiskt fasansfullt. Vi tar en titt i medeltidsurkunderna för att se vad det är frågan om.

En barnamörderska Valborg Olofsson från Geta skulle nu sona sitt brott med livets förlust. Här skulle också halshuggas en båtsman som förgripit sig på ett sto. Enligt straffbalken och lagen i 3 Mosebok 20 och vers 15: Om en man beblandar sig med något djur så skall han straffas med döden och djuret skola ni dräpa. Således fick åskådarna se tre avrättningar denna dag. Två människor och en häst.

Skiss över Galgbacken  i Haraldsby. Färjeläget är vid nuvarande "torken" enligt den tidens vägsträckning. Galgen är rest på berget och texten ovanför: "Rätteplatzen".

 Emedan det inte fanns någon bödel verksam på Åland måste man tillkalla en sådan från Åbo,en finne, Göran Göransson. Redan vid sin ankomst uppträdde han öfvermodigt och själfrådigt samt ville icke underordna sig befallningsmannens anvisningar, hvarför denna fann sig föranlåten att sända landsgevaldigern att för honom uppge "konungens staf" såsom tecken på att det var befallningsmannen som var den bestämmande. Men icke detta hjälpte.

Tillsagd att vid förrättningen hålla sig något afsides så länge synderskan af de henne ledssagande prästerna bereddes för det stora ögonblicket, vandrade denne skarprättare, oaktadt prästerskapets protester, demonstrativt med bilan i handen af och an förbi den lifdömda, så att "den fattige synderskan snart begynte att förtvifla", ja han företog sig t.o.m. att i hennes åsyn göra anstalt för antändning af det tillredda bålet, ett tilltag som naturligtvis yttermera förskräckte det arma offret. Och då kvinnan slutligen trädde fram till honom, ref han tröjan af henne och kastade den upp i luften, utom bålet, hvarefter han, sedan hon undergifvet lagt sitt hufvud på stupstocken, skuffade och stötte henne innan han fällde det dödande hugget. I all sin afskyvärdhet framstod han yttermera i det han med en stenskål uppsamlade den från nacken utstrålande bloden och upptedde den för menigheten hvarjämte han, sedan bålet tändts, "allom till respekt" arg slängde bilan på berget.

För de tillvitelser och egenmäktiga förfarandet vid tillställningen blev denne skarprättare anförd till tinget året därpå. I sex punkter fick han stå till svars och punkt no: fem var frågan om varför han drack kvinnas blod. Han svarade då att: Har tagit det till medicament och läkedom. Det var bot emot fallandesot, såvida bloden blefve, "med eld och kokande först resolverad och till pulver stött". Konsten hade han lärt af "böfvel och svärfader i Viborg".

Vi skall nu gå framåt i tiden en aning fram till sommaren 1709. Då skulle en annan barnamörderska, Brita Kräki, halshuggas. I vidrighet och råhet skall det överträffa den tidigare avrättningen. Enligt urkunderna följande: Sedan kvinnans huvud fallit och jämte kroppen blifvit lyft på bålet och detta fått brinna ned, hade den från Finland kommande skarprättaren finnen Keikeli krafsat ur askan den dödas hjärta, som var "helstekt, så att ej något rått därpå syntes", slagit det sönder mot marken med en stång samt tagit däraf en bit eller två, som han dels själf uppätit dels bjudit åt den närstående-ett anbud, som naturligtvis med afsky tillbakavisats, hvarefter han återkastat hjärtat i elden.

Även detta oerhörda beteende blef till rätten inberättadt hvilket hade till följd att Keikeli åtalades vid Saltviks hösteting samma år. Kreikeli vidgick där frimodigt hvad man tillvitade honom och svarade, på rättens förebråelse, "att hans ämbete är att intet lämna något obrändt, och som hjärtat intet bränts upp, måste han det ur askan framkafla och sönderstöta". Eftersom han då haft hjärtvärk hade han ätit af bemälde hjärta och med brännvin nedsköljt det. Föröfrigt påstod han att detta för "sådan passion af hjärteverk var medicin, som han inhämtat af sina förfäder, som äfven skarprättare och arfbödlar varit". Han skröt vidare med att han sedan han begynt sin bödelsverksamhet han hittills hade avrättat 185 personer och såhär hade han alltid gjort.

När dessa från fastlandet kommande bödlar ändå var här passade man på att avliva alla de "tidelagskreatur" som man kände till. Således avlivades vid ett tillfälle år 1731,10 ston, 7 kor, 2 får  och en sugga. Dessa djur skulle även efter halshuggningen brännas men kunde vid vissa tillfällen även grävas ned. Så skedde en gång år 1668 på en plats mellan Kallsö och Hummersö byar i Föglö.
Här hade Hummersöborna låtit skarprättaren nedgrava en av honom behörigen halshuggen "tidelagsko". Kallsöborna klagade nu att detta skett midt för deras ängslador, "på deras lustigaste ängsstycke" däre de plägade hafva sitt matställe. Motparten invände att marken vid tillfället varit så frusen att han ej kunnat finna någon lämpligare plats.

Man samlade även ihop alla de självspillningar, alltså de som tagit livet av sig och lät bödeln begrava dem. Den vanligaste begravningsplatsen för dem var ön Skarven i Lumparen. Det fanns i denna tid ingen människa som befattade sig med dessa stackars människors kroppar. I ett fall från 1752 berättas om hur klockaren i Jomala som hängt sig i skogen nedtogs av bödeln och blev förd till Skarven. Denna färd höll på att sluta i rena kalabaliken i Jomala Ytterby. Häradsrätten hade bestämt att i detta fall skulle han grävas ned invid platsen men detta emotsatte sig kyrkoherden. Nu beordrades följet att föra kroppen till Lumparstrand och emot Skarven. Nu visade det sig att man körde fel, man hittade inte rätta vägen ned mot stranden på det att man stälpte av liket vid en gärdesgård intill en bondgård och gick in för att fråga om vägen. Bonden blev rasande och körde ut allesammans. Nu gick ilbud till alla gårdar, man sprang runt som vilda höns, folk blev nedtrampade och ikullskuffade och man överöste länsmannen med glåpord: "Att släpa ett sådan spektakel genom deras by och ägor". Nu blev även bödeln förbannad på länsmannen och hotade att skära huvudet av honom med sin fina sabel som han alltid hade vid sin sida. Länsmannen blev livrädd och räckte fram sin hand och bad om förlåtelse och sitt liv. Det gick så ända tills nästa dag då man äntligen hittade en båtsman som lovade visa dem vägen till stranden. Framkommen dit fortsatte bödeln som var så full så han knappt kunde gå, att svära och överösa länsmannen med ovett. Nu tyckte länsmannen att det fick vara slut med gapandet så han och båtsmannen lämnade bödeln ensam med att gräva ned liket på Skarven ön.

Att hålla en bödel i två veckor på Åland var ingen billig affär. Enligt en räkning från år 1674 kan vi se att gästgivaren i Finby Sund krävde ersättning för fjorton dagars tid: Dagligen halft stop brännvin, 3,5 kanna bättre öl samt 2 kannor sämre, 5 kakor brännvinsbröd samt två måltider, därtill inalles ved till 27 brasor, 14 st ljus samt nattläger, alltsammans uppskattadt till 45 daler och 22 öre.

Bödeln Göran Göransson kallade sig även Keikeli så det är samma person vi ser i båda dessa medeltidsurkunder. Ibland har namnet skrivits Jöran Jöransson. Han var bosatt i utkanten av Åbo och verkade mellan åren 1696-1722 således i 26 års tid. Det antal om 185 halshuggna personer han vid tinget på Åland berättade att ha utfört skulle då indikera 1 avrättad per månad och det totala antalet han dödade var då cirka 300 personer. Hans verksamhetsfält var Åbo och Björneborgs län samt Åland. Det totala antalet dömda personer som avrättades i Finland var troligtvis cirka 100 personer per år.
Keikeli, Göran Göransson, Jöran Jöransson försvinner plötsligt från alla bokförda befolkningsregister år 1722 efter att genomgått ett antal rättegångar för uppstudsighet och egenmäktigt förfarande emot myndigheterna.
Han var bödel i den tredje generationen och var troligtvis den sista i sin släkt.
Att den protestantiska Lutherska kyrkan i Finland i början av 1600-talet införde den Mosaiska lagen och praktiserade denna till vissa delar är en stor skam för kyrkan. Det vikingatida samhället med sin gud Odin förhöll sig många gånger mänskligare i sin rättsutövning.



Be-rättat i Godby den 23 februari år 2015

Johan Granlund

Färjsundsbacken - en glömd och berömd vägkrok

Färjsundsbacken år 1747.
Lavering August Ehrensvärd.
Foto Kungliga biblioteket

Få vägkrokar på Åland är så omskrivna som Färjsundsbacken, dvs. den äldre av dem. Otaliga är de reseskildringar som omnämner just denna plats. Alla har det gemensamt att de berättar om den stora granen som skjutsbönderna band fast i skjutskärran eller släden, för att bromsa farten.

Denna backe fick inte vara kvar så länge efter Ehrensvärds genomresa för den nya vägen norr om berget blev färdig 1761 och backen föll i glömska. Men resterna av denna finns faktiskt kvar i naturen där den ligger en liten bit söder om utkikstornet vid Uffe på berget.

Vi skall här läsa vad bankkommissarien F. Silverstolpe skriver om backen då han var här hösten 1757:

Vi kommo efter någon stund till Ferjesunds backe, hvars krökning nästan likt ett S och branta stupande emot det nedanför liggande sundet, kunde göra troligt att ingen an än Platon dristade på sådant ställe utföre giva sina hästar en fri tygel. Skjutsbondens föreställning bragte ävensom till den härstädes vanliga försigtigheten att bakföre vagnen låta binda en stor gran, hvars släpande efteråt gjorde farten mindre farlig. En nyttig skjutsböndrens ifrån Emkarby pålaga va att hafva i beredskap starkt rep och yxa till berörda ändamål. Och blefvo vi vid sjön varse en stor bråte afsides lagde trän, hvilka till denna Wallhallsresas afböjande varit brukade.

Den gamla postvägen ned mot Färjsundet som den ser ut i dag. Bilderna ger inte rätt perspektiv på hur brant det verkligen är. Men när man promenerar längs stigen förstår man hur enormt svårt det måste ha varit för hästar och folk att ta sig upp och ned här.
På platsen borde museibyrån sätta upp skyltar för att hedra de skjutspliktiga bönderna och drängarna som med livet som insats skötte om post och resande på denna eländiga plats.

Ångfartyget Åland vid Färjsundet.
Foto 1910. Ålands museum.

Vi ser här exakt samma plats som Ehrensvärd avbildade och på berget ovanför står numera cafét
 " Uffe på berget ".

Detta foto är från min fars album och visar Färjsundsbron invigning den 4 juli år 1937. Fotografiet utlånades till Bo Ahlnäs som införde det i sin mycket fina bok om de åländska bussarnas historia. Vi ser nämligen här en buss inklämd i folkmassan vid det gamla färjeläget under invigningsdagen.
Bron är 191 meter lång och 6,4 meter bred och med en höjd om 21 meter ovan vattnet. Den ombyggdes år 1980.


Nedtecknat den 31 augusti år 2013
På andra sidan Godby

Det "röda monumentet" vid Färjsundet

Denna minnessten finns rest i en bergsskreva strax intill cafe Uffe på berget vid Färjsundet. Platsen är lite skymd så det är inte så lätt att hitta den. Stenen ligger på Godbysidan och bara några meter ifrån den gamla vägen som tidigare gick runt berget. Stenen restes år 1968 till åminnelse av de avrättade röda soldaterna som hittades 1918 vid Färjsundet, dels invid en isvak, dels på Gullbergsholmen och en död soldat hittades i bergsskrevan där monumentet  nu står.

Texten på stenen lyder som följer:

Till minne av dem som i  RÖDA GARDET  år 1918 av övertygelse offrade sina liv för arbetarklassens sak.

Åländska arbetare reste vården år 1968


Undertecknad har haft kännedom om stenen och läst om det s.k. Godbyslaget i olika böcker och tidskrifter men hade aldrig sett stenen tidigare. Våren 2013 övertog vi driften av cafe Uffe på berget och i samband med det gjorde jag flera rundor runt området för att plocka  upp cigarettaskar, glasspapper, plast och glasflaskor och all världens smörja som slängts ut från parkerade bilar. Plötsligt stod jag öga mot öga med denna minnessten och läste med stigande intresse vad som stod på en av landskapet uppsatt informationsskylt.

Bildtext. Den vita Nystadskåren på marsch genom Saltvik i februari 1918. Det var medlemmar av Nystadskåren som avrättade de röda fångar som hedras på minnesstenen här intill.

Under det finska inbördeskriget 1918 kom flera strider att stå på Åland mellan röda och vita styrkor som anlänt från det finska fastlandet. Även rysk militär som varit stationerad på Åland och kvarblivit efter att Finland uppnått självständighet från det ryska riket 1917 deltog i striderna.
Den 19 februari utkämpades hårda strider i Godby mellan rödgardister och den vita Nystadskåren. Striden ägde rum på det område där Godby affärscentrum ligger i dag och har kommit att benämnas "det andra Godbyslaget".

Kanoner uppställda vid Ginlunds i Haraldsby.
Ur Alarik Wechtmeisters arkiv i svenska Krigsarkivet.

Nystadskåren fick eldunderstöd från erövrat ryskt artilleri som de vita stationerat i Haraldsby på andra sidan av Färjsundet. Kanonerna var uppställda framför det gula hus man ser bakom bron. Artilleriet sköt alltså tvärs över berget där denna skylt står och eftersom man fick effektiv eldledning från telefoncentralen i Godby hade beskjutningen förödande effekt på de röda styrkornas stridsförmåga. Striden slutade i nederlag för de röda pch dessa retirerade i riktning mot Mariehamn.

Efter detta uppörde de egentliga stridshandlingarna på Åland. Den 24 februari upptäckte en ortsbo att iskanterna runt den s.k. Sjukhusvaken på Godbysidan av Färjsundet var alldeles blodfläckade. Vaken låg alldeles intill den plats där Shells oljelager finns i dag. Mannen bådade upp folk för att undersöka vad som hänt och när man började dragga fick man snart upp en medelålders man med ett kulhål i pannan. Snart hade man fått upp ytterligare fyra kroppar. Av dem hade tre skottsår i huvudet medan den fjärde fått huvudet klyvet med yxa. Snart hittade man också tre kroppar som var begravda i snön på den närbelägna Gullbergsholmen. Ytterligare en kropp av en skjuten rödgardist påträffades senare i en bergsskreva nära det nuvarande oljelagret i Godby. 
Allt tyder på att männen i vaken, efter att de tillfångatagits fallit offer för den summariska rättskipning som de vita styrkorna ofta utövade under inbördeskriget. Det är oklart om de fyra övriga dog av skador de fått under striden eller om de avrättats. Den närbelägna stenen restes 1968 av åländska arbetare till minnet av de döda rödgardisterna.

 I ett referat från Ålandstidningen från maj 1968, ser vi här Rickard Lindroth från Sund avtäcka
minnesstenen den 1 maj.

Det vore intressant att veta vem den döde rödgardist var som man hittade i bergsskrevan vid Färgsundet.
I de fortsatta forskningarna i saken blev jag ledd till en sida på nätet som gav förteckningar över krigsdöda i Finland 1914- 1921. Då man slår in Finström och denna tid hittar man följande lista över döda den 19.2.1918. Det måste således vara en av dem förutom torparpojken Karl Gunnar Ossian Eriksson som en tid därefter dog i en explosionsolycka.
För tydlighetens skull vill jag nedskriva personerna med början ovanifrån:

Oskar Verner Andersson                    Metallarbetare             10.09. 1884            Åbo
Harald Borg                                       Kontorist                      13.08. 1894             "
Hugo Rickard Elo                              Metallindustriarbetare    06.02. 1900             "
Villiam Halme                                    Metallarbetare               08.07.1900              "
Frans Adolf Lahti                                                                    06.11. 1883             "
Johannes Rickard Puolamäki                                                   07-02. 1893             "
Johan Hjalmar Rautanen                     Arbetare                       17.11.  1887             "
Hjalmar Nikolaj Saari                                                                                              "
Juho Nikolai Sauri                                                                                                   "
Juho Nikolaj Siivonen                        Stenarbetare                   02.05. 1874             "
Filip Birger Söderholm                      Kontorsarbetare              17.07. 1898             "
Okänd                                                                                  

Den sistnämnde får för mig bli namngivare till monumentet  "Den okände soldatens grav"
Gemensamt för dem alla är att de hittades döda och sargade i området efter 19.2. 1918 i Färgsundsområdet i Godby-Haraldsby på Åland.
Kanske det finns någon i detta land som forskat vidare i denna fråga.

"

Ryska Automobil Kommando, inblandade i striderna på Åland år 1918.

Då jag läste om dessa händelser på nätet fick jag till min stora förvåning se att det fanns tre olika redogörelser för resultatet av detta s.k. slag. Den officiella ålandssidan om dessa händelser förklarar  den vita sidan som segrare. 

Enligt skribenter i Wikipedia skulle stridshandlingarna slutat oavgjort. Man skriver följande:
Sydvästra Finlands Skyddskår, var ett truppförband i Finland under inbördeskriget. Grundades i Nystad den 1 veckan i februari 1918 och kallades Nystadskåren. Det var 600 man som flytt från Åbo efter de rödas maktövertagande i södra Finland januari 1918. Män från Åbo skyddskår, högre borgarskap, bondpojkar och patrioter. Kåren leddes av Johan Christian Fabritius. Inblandad i strider på Åland. Kulminerade i Godbyslaget, den 17 - 19 februari 1918. I striderna mot ett rött garde från Åbo förlorade Nystadskåren 3 man. 

Striderna slutade oavgjort.

Efter att Sverige medlat slöts 21 februari ett fredsfördrag mellan det Revolutionära verkställande kommitten för ryska garnisonen på Åland och Sydvästra Finlands Skyddskår. Enligt avtalet skulle Åland utrymmas av både de ryska och de finska trupperna.
Nystadskåren avväpnades och lämnade Åland den 24 februari för vidare transport till norra Finland.

I en uppsats vid Karlstads Universitet skriver en forskare vid namn Kristian Karlsson följande:

När Nystadskårens ankomst till Åland kom till den Svenska regeringens kännedom beslöt man sända en obeväpnad styrka till Åland för att övervaka situationen. Den anlände i mitten av februari till Eckerö. Mellan den 15 och 18 februari utkämpades den allvarligaste konflikten mellan Nystadskåren och ryssarna i det som har kallats Godbyslaget.

 Resultatet blev att Nystadskåren förlorade slaget mot en överlägsen rysk armé vilka förutom skyttekompaniner även understöddes av Sålis batteri.

Ovanstående får mig att inse att historia är ingen vetenskap utan ett enda stort tyckande beroende på vem det är som tycker vad.

Kanske det blir bäst så, då vinner alla.

Tyck och tryckt hösten 2013