Den stora folkförflyttningen ifrån Sund 1811-1813

Karta över Persnäs i Sunds Gränden
Uppgjord av lantmätare Anders Andersson Norrstedt i dels juni dels juli månader år 1765


Denna vackra karta fann jag först i svartvitt utförande och uppdelad på två bilder i Åländsk Odling av år 1991. Den ingick i en artikel över Norra Bomarsunds området av Erik Bertell och berättade om folkförflyttningen till Haga 1811-1813 efter annekteringen av ett område sträckande sig ifrån Prästö  upp emot Träsk. Hela området bestod av byarna Persby, Vivasteby, Träsk, Persnäs, Skarpans och Prästö. Den stora folkfördrivningen är den största i Ålands kända historia och omfattade 11,5 familjer som fick flytta till Saltvik. Dessutom får man tillägga de familjer i små torp som också fick flytta inom socknen. Flyttningen berörde i runda tal hundra personer.
De flyttande familjerna fick riva ned sina boningshus, uthus och gärden och bygga upp dem på nytt.

Jag var inte riktigt nöjd med kartan i ÅO, så jag beslöt att beställa fram originalet och vände mig därför till Ålands landskapsarkiv. Nu visade det sig att kartan fanns inte där utan behövde beställas ifrån Riksarkivet. Sagt och gjort så gjorde jag det och till mig sändes en CD-skiva med ovanstående resultat.

Vad berättar denna karta för oss? I ingressen framgår följande:
Geometrisk karta No.3
Persnäs som är ett utbygge av Persby
Med flera av dess medintressenter uti den så kallade Sunds Gränden.
Beläget på Åland i Sunds Socken
Avmätt uti Juni dels i Juli Månader år 1765
Anders Andersson Norrstedt

På denna sidan Tager Emot Samfälte Skogs och Betes och Utmarker till den så kallade Sunds Gränden
Nästa text på den utprickade vägen: Allmän byväg till Persby ifrån den allmänna Post och Landsvägen Gående
En del af Wivastebys Enskilte Inägor samt Finnbys uti Sunds socken Möta här.
I vattnet till vänster ser vi texten: En del af frisk Siön Östra eller Norra Viken Sjöviken kallad.

(Detta träsk kallades för Laaksos viken på 1950-talet och är nu Vivasteby träsk).

En Del af Frisk Siön, Östra eller Norra Siövijken Kallad.


 I kartan ser vi uppe till höger två inritade gårdar. Det är nummer två längst uppe till höger och nummer fyra en bit ifrån till vänster. Det är frågan om gårdarna Persnäs som senare blev kallad Markusas och gården fyra som i sin början i medeltiden hette Övedsböle och senare blev kallad Lagmans.

Alla de gårdsnamn man hade överflyttades till Haga efter folkförflyttningen, förutom Markusas som fick gårdsnamnet Kohagen norra och södra. Vad jag vet fanns inte det gårdsnamnet i Persnäs.

Sjöarnas namn i dag nedanom är Vivasteby träsk, Övre viken och Hummelvik. Dessa är sammanbundna med en ställvis ganska djup strömfåra. Denna utgör ännu i dag gränsen mellan norra Sundsområdet, Bomarsund på ena sidan och Finby samt huvuddelen av Vivasteby på den andra.


Den ryska björnen hade redan 1810 riktat sina blickar emot Bomarsunds område och nu slog man till. Det skulle ändock dröja nästan tjugo år förrän de verkliga fästningsbyggnationerna inleddes och inte ens i den trakt man först tänkte sig. Den allra första befästningsplanen var ju tänkt att bebyggas i bergsområdena norr om Djävulsberget. Nuvarande fästningsområde kom in i planeringen senare.
I ljuset av det var det då en helt onödig operation.

Denne man vi ser ovan i bild hade "Funnit för gott" att låta anlägga ett befästningsverk vid Bomarsund. För detta behövs ett markområde mellan Bomarsund i öster och Finbysund samt småsjöarna upp till Träsk i väster.
Ja så beskriver den kunnige historikern Martin Isaksson situationer i sin bok Kring Bomarsund.

Detta nådiga dekret fordrade att alla jordägare inom detta stora område behövde maka på sig och flytta bort.

Fabian Gotthard von Steinheil 1762 - 1831
Generalguvernör över Finland 1810 - 1824

Michael Andreas Barclay de Tolly 1761 - 1818
Storhertigdömet Finlands generalguvernör och rysk krigsminister 1810- 1812


Generallöjtnant Steinheil ger i en rapport till krigsminister Barclay de Tolly den 21.3.1811 följande information:
I anledning av första punkten i Eders Högexcellens nämnda order gällande inlösandet till staten av invånarnas jordegendom som blir under fästningen, höll alla ägarna till närbelägna hemman ett möte krävande, som av bifogade kronofogde Taxells meddelande framgår, för hela egendomen 59000 rubel silver.

Nu skulle det visa sig att myndigheterna ansåg detta bud vara för högt men jordägarna satte inte sysslolösa. De motiverade priset med att de ville ha betalt för hela sina hemman och inte endast den marker som fanns inom fästningsområdet, emedan byn var inte en sammanhållande helhet, inget storskifte hade ju gjorts i Persby - Persnäs som i andra byar vid den tiden utan man hade marker kors och tvärs om varandra inom området. De bitar som blev över kunde ju ingen leva på ja i så fall endast tre hemman.

Nu framlade man i stället den önskan att de skulle få övertaga av kungsgården Haga gårds marker i Saltvik motsvarande jord, skog, ängsmarker och fiskeförmåner man hade på hemorten. Detta beviljades småningom och saken framlades för undertecknande.
De skulle även få utnyttja sina gamla odlingsmarker fram tills avtalets tecknande vad gäller växande gröda, gärdsel och fiskemöjligheter. Dessutom skulle de vara befriade ifrån inkvartering av soldater och skjutsning i sex år framåt.

Nu uppstod ett litet problem. Det skulle visa sig att myndigheterna omedelbart behövde Prästö hemmans marker emedan dessa fastigheter behövdes som bostäder för de byggnadsarbetare som skulle komma och bygga ett lasarett på Prästö. Detta behövdes göras innan snösmältningen och innan ett lantmäteri hann göras för detta bestyr.
Då inkom ett förslag att Prästöbönderna skulle få ett lantställe i byn Långbergsöda i Saltvik som var till salu för 3000 rubel silver. En änka där, Maria Ersdotter med minderåriga barn, sålde sitt hemman.
Detta bud accepterades och folket från Prästö flyttar omedelbart till stället. Man tar med sig endast en väderkvarn och denna fanns där ännu några dagar in på år 2019 tills stormen Alfrida blåste omkull den.
Detta bekräftas av en ättling inom släkten, Johan Mörn i mitt telefonsamtal med honom.

De gårdar man lämnade på Prästö var inte inom nuvarande bykärna utan längre ned emot färjfästet, nära intill de begravningsplatser som nu finns där.

Till allra sist blev det så att tre gårdar fick en sammanhängande brukningsareal som räckte till deras fortsatta försörjning och det var två (1,5) gårdar i Vivasteby no 1 och 3 samt hela Träsk som inte behövde packa ihop och flytta.

Men totalt var det 12 familjer som fick göra det och jag har i Sunds församlings utflyttningslängder funnit att cirka 75 personer berördes av denna folkomflyttning.
De som flyttade inom socknen är däremot okänt. Dit hörde t.ex. familjen på Nybonds i Lagmansgården. Dessa flyttade till Nybonds i Tranvik. Det skulle nämligen visa sig att i samma tid som denna stora folkomflyttning kunde folket på Nybonds i Lagmans Persnäs få ett erbjudande om att övertaga Matts Mattssons mors farbrors andel av halva Södergårds i Tranvik, Nybonds och man omfattade det.

Totalt berörde omflyttningen över hundra personer om man inräknar även de torp i Saltvik som fick flytta bort för de nytillkomnas skull. Hit får vi även inräkna alla forna båtsmanstorpsställen och alla inhysingar inom Persnäsområdet. Jag tror inte myndigheterna i början godkände någon bosättning på området.

Däremot ser vi att med tiden godkände man en nyinflyttning av statstorpare på fästningsområdet då tiden gick och ingenting hände med fästningsbygget. Då vi är inne i 1820-tal ser vi att man godkände en torpare Johan Mattsson att med sin familj befolka en enstaka ny gård i Persby. Denna gård skulle senare befolkas av en släkt Nordlund sedermera Blomqvist som bebor stället i dag.

På fästningsområdet fanns det under 1820-talet ett antal statstorpare som brukade området. Troligtvis ansåg myndigheterna att det var bra att området inte växte igen utan brukades.

En konklusion av detta händelseförlopp är den att här skedde en revolution i det tysta nästan hundra år före Lenins maktövertagande. Torparbefolkning övertog storböndernas gårdar i en ganska mysig blandning av maktspel och sunt bondförnuft.

Övriga herrar som var inblandade i förhandlingarna:

Knut von Troil, 1760 - 11825
Landshövding över Åbo och Björneborgs län

Gustaf Mauritz Armfelt 1757 - 1814
Svensk friherre, hovman och diplomat, rådgivare åt kejsaren Alexander i


Nedan de gårdar som berördes.
Bilderna ingår samtliga i boken Ålands bebyggelse i ord och bild år 1963.

Persby no: 1   Skarpans
Familjen Daniel Olofsson som blev tilldelad Bergö i Haga

Sunds församlings utflyttningsbok sidan för år 1811, den 17 november 1811 flyttar
Hovmästare Daniel Olsson med sin familj, pigor och drängar, från Skarpans till Finström.
Daniel skall inte bruka den nya gården, han arrenderar ut den och flyttar direkt till Strömsvik i Finström.


Persby no:  2   Markusas
Familjerna Johan och Karl Johansson, dessa tilldelades Kohagen i Haga, Norra och Södra

Persby no: 3 i huvudbyn,
Familjen Karl Andersson, tilldelas Persby i Haga

Sunds församlings utflyttningslängd
Bondeänklingen Carl Andersson med sin 9 personers familj flyttar ifrån Persby till Saltvik den
2 november 1812

Persby no: 5 i huvudbyn
Familjen Erik Eliasson tilldelas Tomten i Haga

Persby no: 4   Lagmans
Familjen Johan Mattsson tilldelas Lagmans i Haga

Familjen Matts Mattsson tilldelas Nybonds i Haga, tillträder den inte utan flyttar till Nybonds i Tranvik

Vivasteby no: 1   
Familjen Anders (Jansson) Johansson till Vivasteby i Haga

Änkefru Mörk från Wivasteby till Saltvik den 22.11. 1812
Pigan Maja Lisa Johansdotter
Dotter Christina

Änkefru Mörk bebodde gården Mörk No 2 Västergård, efter att maken avlidit samma år.

Vivasteby no: 2  Västergård, Mörks
Familjen Lantbrukare Johan Fredrik Mörk, Kronolänsman Johan Fredrik Mörks son, flyttar från Wivasteby till Mörks i Haga
Hustru Lisa och dotter Fredrika Charlotta (inte att förväxla med Grevinnans fånge som bar samma namn) hon hade redan den 1 november år 1809 avrest till Åbo i fångenskap.

Prästö gård no:1   Karl Johansson tilldelas gården Västergård i Långbergsöda

Prästö gård no: 2   Karl Johanssons svägerska Greta Johansdotter med ny man Erik Eriksson delar på Västegård i Långbergsöda.

Lördagen den 25 maj anordnade Ålands Litteratursällskap en vandring i Persnäs Grändens område.
Carina Carlsson var vandringsledare och jag hade fått äran att vara med som vägvisare och historisk kommentator.
Vi startade kl. 11.00 från ungdomslokalen Klippan och samkörde ned till Skarpgårdens grund intill den s.k. Grunts trädgård.
Väl framme där berättade Carina om släkten Skarp och läste ett stycke ur sin bok Märket och om stackars Lisbeta från gården blev avrättad i den stora häxprocessen som skedde på Åland från år
1666 fram till 1670.
Jag fick tillfälle att berätta om Skarpans gästggivargård och dess historia samt omgivningarna, Grunts trädgård samt om artillerikapten Androsoffs hus längre ned i dalsänkan invid det nu försvunna träsket Gloet.

Lantmätare Johan Granells karta över Skarpans gamla område år 1799. Vi ser här tydligt markerat
Skarpans gård i vägböjen och till vänster den jättestora ladugården.
Ovan till vänster Finby ström med beteckning Sikvarpet och invid Strömstorpet.

Vandringståget har nu kommit fram till Bomarsunds gård och vi går in på den  " Allmänna byvägen" till Persby från den allmänna Post och Landsvägen, som det står i den karta som alla deltagare hade fått i kopia.

Lördagen den 25 maj år 2019 gjordes en vandring i denna nejd. Det var Ålands Litteraturförening som anordnade en vandring med författarinnan Carina Karlsson och hembygdsforskaren Johan Granlund som ledde en vandring med början ifrån Skarpgården fram till Norra Bomarsundsområdet vid vändplanen där.  Vandringen koncentrerades till att ihågkomma häxan Lisbeta ifrån Skarpgården som blev avrättad år 1666 och som Carina skrivit om i sina böcker. Johan berättade historiska fakta om Persnäsområdet och inlade även några anekdoter ifrån Bomarsundstiden.

Vandringen gick delvis längs den nyupptäckta gamla "Allmänna byvägen" mellan Persby och Skarpans.
I äldre tid skulle allmänna byvägar vara 10 alnar breda alltså cirka 6 meter och det stämmer ganska bra med dikeskanterna man ser vid denna väg.



Vandrat i Bomarsund den 25 maj år 2019

Johan G. Granlund

Paul Chmielewski - "ryssungen" från Sund som skulle bli Finlands tegelkung

Paul Chmielewski, född i Sund den 20.8. 1848 död i Hausjärvi den 3.8. år 1915
Foto Jurij Milonoff

Denna berättelse visar på den märkliga omständigheten att ifrån Bomarsunds fästningsområde och Tranvik härstammar två av Finlands stormän inom den dåtida nymornade finska industrin. Det är kusinerna Paul Chmielewski och Julius Johnsson.

Paul var av polsk härstamning men på Åland benämnes alla som hade fäder från den ryska garnisonen för "ryssungar" oberoende om de var polacker eller urkrainare.

Om Julius levnadshistoria finns sedan tidigare en bloggartikel under fliken Julius Johnsson. Att jag skulle hitta hans kusin Paul var en otrolig slump. Jag Googlade nämligen på tegelbruk emedan jag jobbade med en annan bloggartikel om tegelslagning i Sundsbygden strax före Bomarsundskriget.
Framför mina ögon skulle då framträda en biografi över denne man. Det påstods att han var född
Ahvenanmaalla... ojdå tänkte jag detta måste jag titta närmare på, och fram trädde en man med en otrolig levnadskarriär.

Det skulle nämligen visa sig att Paul var kusin med denne man Kuokkalan Patruuna - Kuokkalapatronen, Julius Johnsson, född Iwanoff, sågbaron, industriledare och mecenat. Deras mödrar var systrarna Mattsson ifrån Nybonds i Tranvik. Familjen antog sedermera namnet Rosenberg och bosatte sig där, en enstaka gård i norra Sund.

Bild från boken Åland i ord och bild år 1963

Pauls mors barndomshem, Nybonds i Tranvik, främre gården i bild, den bakom är nu nedrivna Västergård. Dåtida innehavare av Nybonds var Matts Mattsson, bördig ifrån Lagmans i Persnäs, nuvarande norra Bomarsund, den gård som var en av ett antal gårdar som fick rivas i samband med den ryska annekteringen 1811. Matts var en av dem som inte behövde flytta till någon gård i Saltvik Haga som de övriga gårdsägarna fick göra. Matts hade den turen att hans hustru fick övertaga halva Södergård i Tranvik som sedan fick namnet Nybonds, samma namn som fanns i den delade fädernegården på Lagmans. Däremot var Matts innehavare av gården Nybonds i Haga ända fram till 1840 talet då han sålde denna och flyttade till gården Rosenberg i norra Sund.


Julius mor hette Mathilda Serafia och Pauls mor Anna Karolina. Deras båda fäder var anställda inom Bomarsunds fästningsområde.
Julius far Grigori Iwanoff var vaktmästare på proviantmagasinet och Pauls far underofficeren Jozeph Adamsson Chmielewsky vid artillerigarnisonen. Ett typiskt judiskt namn. Joseph var av en förnäm polsk släkt.

Vi ser här Pauls familj.
Pauls hustru Anna var född Justin, och hennes far var denna tid kyrkoherde i Sunds församling.
Sonen till höger, Henrik blev diplomingenjör, född 1888 och död 1961
Om systrarnas levnadsöden finns inga noteringar.

I uppgifterna angående Pauls barn och ungdomstid framgår att hans föräldrar tidigt, ja redan år 1853 flyttade till Hangö, men att sonen Paul stannade kvar vid sin morbror Carl Georg Rosenbergs gård i Rosenberg. Där lärde han sig handel och bokföring. Georg var sedermera under många år Ålands representant i den finländska Lantdagen och innehade flera jordbrukslägenheter på fastlandet.
Tack vare flytten till Hangö slapp Pauls föräldrar fångenskapen till Frankrike som drabbade Julius föräldrar efter kriget.

Pauls kusin Julius Ivanoff  Johnsson
Dessa båda herrar påminner ganska mycket om varandra

Både Paul och Julius har här likartade spår vilka ledde dem in på handel och industriföretagsamhet. De skulle båda bli bokförare på stora herrgårdar och småningom skaffa sig en egen business.
Enligt den biografi jag läste erhöll Paul först arbete som bokförare på Kytäjä-Nääs herrgårds brännvinsfabrik i Nurmijärvi.
Nu hade Paul fått blodad tand och arrenderar så i början av 1870-talet Leppäkoskis tegelfabrik i Janakkala. Denna fabrik hade grundats på 1860-talet på Leppäkoskis ägor.

Nu startar så Paul Chmielewskis sagolika karriär som skulle göra honom till Finlands största tegelförbränningsentrepenör och mycket annat därtill. Vi kikar in i biografin!

Paul Chmielewski föddes 1848 i Sunds socken på Åland i närheten av Kastelholm och Bomarsund. Fadern, Jozeph Chmielewski var kommenderad till Åland på 1840-talet för att leda Bomarsunds fästnings byggnadsarbeten. Joseph ingick äktenskap år 1846 med dottern till häradsdomaren Matts Mattsson, Anna Karolina.

Anna Karolina Mattsson Rosenberg gift Chmielewski

Familjen flyttade till Hangöudd, men sonen Paul blev kvar i Sund hos farbrodern Carl Georg
Rosenberg. Rosenberg var den lokala hövdingen vilken under slutet av 1800-talet var Ålands representant i den finska Lantdagen. Om systersonen Pauls skolgång i ungdomsåren finns inga uppgifter.

Paul Chmielewskis företagskarriär kan man säga att inleddes under tidigt 1870-tal. Han hade tidigare anställts som bokförare på Kytäjä herrgårds brännvinsfabrik i Nurmijärvi. Strax efter detta arrenderade han Leppäkoskis tegelfabrik. Denna fabrik hörde till de största i sin bransch denna tid i Finland och fabrikationen gynnades av den nybyggda järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus.

Därefter blev Paul ägare till Ryttyläs tegelfabrik i Hausjärvi. Han var då samtidigt aktieägare i Jokela Ab, ett bolag som ägdes av Jokela tegelfabrik. År 1882 överfördes hela aktiekapitalet i Jokela-tegelfabriken till sin huvudägare och denna blev så den viktigaste enheten i hans verksamhet.

Jokela herrgård, i dag trestjärnigt hotell.
Uppfördes av Paul Chmielewski

Chmielewski sålde år 1890 hela sitt innehav i Ryttylä tegelfabrik och startade en ny tegelfabrik i Esbo Kallvik-Stensvik.

Denna tegelfabrik skulle bli den modernaste i Finland. Han byggde en däckugn som han själv konstruerat och fått patent för i många länder. Fabriken och hela området utvidgades vid ett flertal tillfällen. Här byggdes även en magnifik bostadsbyggnad för hela familjens behov.

Under hela Jokelasäsongen var Paul medlem av Helsingfors Arbetsförbund. Vid den tiden var föreningen en så kallad Wright Workers Association med medlemmar från både arbetsgivare- och arbetarsidan.

Förutom tegelfabriker ägde Chmielewski- och var aktieägare i olika byggföretag, bland annat i Asfaltvägsbolaget i Helsingfors, Kakelfabriken och Helsingfors Cementbruk. Hans allra största verksamhetstid var i medlet av 1890-talet. Under denna tid insjuknade han. Olyckliga byggprojekt och opålitliga affärspartners drev emellertid vid millennieskiftet Pauls företag slutligen i konkurs och företagen gick till tvångsauktion.

Efter konkursen arrenderade så familjen Chmielewski åter Leppäkoskis tegelfabrik och bosatte sig på gården i Kallvik. På grund av konkursen fanns nu hela verksamheten i hustrun Annas namn.
Paul Chmielewski avled i sviterna av sin stroke vid 67-års åldern.
Högt uppe på en klippa vid Esboviken finns Kallviks huvudbyggnad kvar än i denna dag omgiven av äppelträd.

Paul gifte sig år 1878 med sin barndomsvän Anna Justin som var dotter till Sunds kyrkoherde.
De fick tre barn, två flickor och en pojke.
Sonen Henrik 1888-1961 blev diplomingenjör och var under hela sitt yrkesliv anställd på Ekono som dess eldistributionsspecialist.

Paul Chmielewski utnämndes till kommerseråd år 1898. Han blev således det tredje kommerserådet som var bördig ifrån Åland.

Till hans åminnelse finns i Jokela Tuusula Paul Chmielewskis park


Biografin är skriven av Kai Hoffman år 2009.

I denna hemsida finns mycket beskrivet om Pauls liv och verksamhet.


Ytterligare källor: Paul Chmielewski, Suomen Talouselämän Vaikuttajat
Kai Hoffman år 2008 och 2019.

Jag vill här återknyta till min text i denna bloggartikels början. Pauls far hade militär grad men var anställd att ansvara för fästningsbyggnationen i Bomarsund. Då hade fadern Josef onekligen mycket att göra med anskaffningen och den tegeltillverkning som bevisligen funnits på Lagmans området i Persnäs och bygden omkring.

Min teori är att han redan där som barn fick vara med och se huru tegeltillverkningen och förbränningen gick till och att där såddes fröet till hans stora livsintresse för tegelbränning. Ja, han skulle till och med förnya och effektivisera tegelförbränningen och söka patent på de effektiva tegelugnarna som den finska industrin sedan var banbrytande på och att han via den blev Finland tegelkung.
Rätta mig om jag har fel!

I Åländsk Odling utgåva 1991 finns en artikel om Bomarsundsryssar och där finns både Paul och Julius omtalade. Däremot framgår inget om Pauls karriär, endast att han var intresserad av bergsbestigning.
Pauls barnbarnsbarn har kontaktat mig med upplysningen att det som framgår i Åländsk odling om Pauls eventuella bergsbestigningsintresse och att han skulle dött i Stockholm är helt och hållet gripet ur luften.
Paul Chmielewski dog i sitt hem i Kallvik och är begraven på Helsingfors gamla begravningsplats.

Murat i Godby den 22.4 år 2019


Johan G. Granlund

Fransmännens sandtag i norra Bomarsund, sommaren 1854

Franska soldater gör skanskorgar och fyller dem med sand för det franska batteriet nordväst om Brännklint.
Färglitografi av Edwin T. Dolby i Sketches in the Baltic 1854.
Ålandsbankens samlingar.
Bilden ingår även i boken Bomarsund av författarna J. Örjans, H. Skogsjö och G. Robins

Ja så lyder undertexten till denna vackra färglitografi och varenda ord är sant och riktigt.
Men var är platsen? Detta har jag länge funderat över och tror mig nu ha hittat denna.
Man ser här hur en soldat öser över sand i en skanskorg. Det fick mig att tänka på att sandtaget måste vara i närheten av Brännklintstornet.

I en engelsk militärkarta över anfallet emot Brännklint och Notvikstornen ser vi sandtaget inringat samt texten
Sand Pit, alltså sandtag samt Track of sandbags och till höger på berget English Battery och nedan Road for heavy guns-väg för tunga vapen.

Här ser vi utdrag ur samma karta och lite till vänster om sandtaget finns platsen för den gamla bondgården Lagmans som inkorporerades till fästningsområdet. Gårdsfolket fick ny gård och mark i Saltvik Haga. Lagmans gårdsgrunder finns ännu kvar i mitten av bilden.
Till vänster om denna ser vi delar av det engelska huvudlägret och i text för det stora huset:
English Camp, sedan ovanför denna Royal Marines och Sappers at Miners.

Här ser vi vy av samma område, bild tagen ifrån backen intill Bomarsunds gårds sidan då man gått igenom skogen ett par hundra meter emot Pärsnäs nuvarande norra Bomarsund. Sandtaget aningen till höger i bild.

Här låg det engelska militärlägret. Lagmans gårdsgrunder aningen till höger.

Samma plats i dag som den vackra färglitografin, området är ca 30 meter i diameter och som en gryta.
Man ser ett öppet fält, skog och berg i bakgrunden alldeles som i litografin. Platsen är ännu i dag full av tätvuxen granskog som delvis vält i stormen Alfridas framfart.

Tydliga spår i sandbanken varifrån man grävt upp sandblandad mo, kanske uppemot 5000 säckar.
De franska engineringsstyrkorna hade med sig 95000 tomsäckar framgår det i general Niels rapport Sieges of Bomarsund som först utkom på franska men översattes till engelska.
Dessutom förfogade man över 2000 handverktyg som skyfflar och olika slag av arbetsmaterial.

Strax intill sandtaget ligger denna nybyggda väg upp emot Brännklintsområdet. Vi kan se hur lätt grävmaskinen fått tag i sand för vägbygget. Förr var denna väg betydligt slingrigare.

Batteri no:1, uppbyggt för anfall emot Brännklintstornet, från den 8 augusti år 1854 för general Adolphe Niels engineringstrupper.
Litografi av Morel Fatio och ingår i Ålandsbankens samlingar.

Bilden ingår även i boken Bomarsund och undertexten lyder där:
Den 13 augusti inledde det franska batteriet bombardemanget av Brännklintstornet. De lätta fältkanonerna på hjul i mitten av bilden kunde inte nämnvärt skada muren på 850 meters avstånd. Till vänster synes en belägringskanon-en mörsare- som med bågskott och granater förorsakade stora skador inne i tornet. De franska jägarna som synes till  höger i bild kunde under dagens lopp avancera nästan ända fram till tornet.

Denna tavla fann min medarbetare i forskningen om Bomarsundiania i Frankrike. Tavlan är målad av
Jean Louis Charpentier och föreställer det franska batteriet no: 2 för beskjutning av Brännklintstornet.
Platsen är i dalen intill no. 1 och visar de franska mörsarnas placering lite längre norrut i dalen. Vi ser här de kraftiga Suppers at Miners soldaterna skyffla sand. Strax intill ser vi en hästvagn fullastad med sandsäckar.
Tavlan finns troligtvis i endast 1 exemplar. Konstnären finns inte på Wikipedia och var troligen en besökare som kunde avbilda händelser. Efterforskningar fortsätter i ärendet.

Sandsäckarna användes för bl.a. dessa kanonbatterier. Denna föreställer general Harry Jones batteripunkt för beskjutning emot Notvikstornet.

Brigadgeneral Harry J. Jones, befälhavare över de engelska engineringsstyrkorna som besköt
Notviksbasen.
Fotograf Roger Fenton


Sandat i Godby den 1 april år 2019


Johan G. Granlund