Tegelbruken i Sund

Grunden till brännugnen för det nyupptäckta tegelbruket i Sund Estvik.
På toppen står bloggredaktören själv.
Fotograf Benny Andén.

Alltsedan barndomen har jag hört talas om att i Estvik fanns det förr ett tegelbruk. Av en tillfällighet kom jag att intressera mig för saken och intresset ökade då jag i en fransk militärkarta studerade  Bomarsundsområdet och fick se en anteckning på kartan "Tuileri", alltså tegelbruk på franska.
Inom parentes texten "Subsistances" alltså ungefär i min översättning -en fortsatt varande, pågående verksamhet.

Här ser vi den franska kartan med fransmännens landstigningsplats för det tunga artilleriet vid Estvik Nabbudden text, Débarcadiére de I ´Artillerie
Kartans markering för tegelbruket vållade mig först bekymmer. Jag såg tre stycken huskroppar väster om en väg. Detta ledde mig först in på fel spår, då jag fann en spisgrund på en platå längre västerut invid ett torp. Men denna plats var för långt ner i sydväst skulle det visa sig.

Jag tog då kontakt med Benny Andén, historiskt intresserad och en ivrig "kartläsare". Han ritade då fiffigt  upp linjerade linjer ifrån säkra punkter  i den franska kartan och  jämförde den med nuvarande karta, och kom då fram till exakt rätt ställe.

Lördagen den 6 april 2019 gjorde vi gemensamt en fältstudie på platsen och gick direkt till stället.
Vi sökte oss fram till platsen som borde vara rätt västerut ifrån den skogsö vi ser i bild på åkern.
Vi gick  längs åkerkanten väster om vägen och fann tre stycken husgrunder. Alldeles som framgår av den franska militärkartan.
Intill på åkerlindan fanns en gammal farbar väg och tegelbruksanläggningen var i backsluttningen väster om  berget.

Den stora djupa brännugnens grund och mycket fint bevarad.

Med ledning av kartan förstod vi att denna husgrund ca.10 meter lång varit torkrian. Denna hade i kartan en lite annorlunda teckning med sneda streck i grunden, troligtvis golvsparrar för luftintag.

Denna husgrund hade inom sig en spisgrund som kan varit bostad eller en annan brännugn.
Den veckolånga bränningen fordrade kontinuerlig övervakning med en person i närheten.
Strax invid finns "Annis stuga" som denna tid kunnat användas som bostad vid tegelbränningen.

Denna skogsväg som börjar strax invid det som är benämnt "Annis stugan". Skogsvägen är i användning ännu i denna dag. Vägen använde man sig av för transporter av lera sand och färskt vatten samt förstås de tegel som skulle levereras.

För tegelframställning fordrades även sand och det finns rikligt i området öster om berget.

Lergropar i Estvik.

Längre ned emot Estvik stranden framträder ett flertal lergropar varifrån man hämtat leran.
Invid finns även en välkänd vattenkälla som frambringar färskt vatten än i dag.

Vattenkällan i Estvik, dokumenterat i en uppsats av etnolog Conny Andersson.
Han benämner en annan numera uttorkad källa som "Tegelbrukskällan".


Vem kan det då vara som bedrivit detta tegelbruk?

För mig var det då att i första hand taga reda på vem som var innehavare till området denna tid.
I en gammal skattläggningskarta över Finby kunde jag utläsa de olika gårdarnas ägoförhållanden och ängar och hagar emot Estvik samt tillandningar. Ägorna var i bokstavsordning och jag fann att området ägdes av gården Trögers listad med stor bokstav L. Denna gård nummer 8 har upphört emedan den kom på obestånd i slutet av 1920-talet och det mesta övergick i gården Mattas. Området äges i dag av ättlingar till bonden Einar Sundman.

Hur går jag då vidare i forskningen? Jo till boken Familjer och gårdar i Sund av Håkan Skogsjö. Där fann jag att på gården Trögers fans Henrik Johansson Fager i familj 476. Jag läser vidare om honom,
Johansson var född 1810 i Lempäälä socken i Tavstehus län och han dog 1854 i Finby. Han var titulerad sockensmed på gården Trögers no. 8. Vid sin vigsel år 1838 var han smedlärling och bosatt i Bomarsund. Inflyttade år 1842 med sin familj från Åbo till Toivo tegelbruk i Lumparland. År 1845 flyttade han till Sund där han var bosatt med familjen under Finby no 8 på gården Trögers. Han dog i den koleraepidemi som utbröt denna tid i området. Hans modersmål var finska enligt prästen.

I den fortsatta berättelsen om Henrik Johansson Fager omtalas huru han bedrev tegelbruksverksamhet på Toivo tegelbruk i Lumparland, att denna plats är okänd samt att den upphörde. Det hänvisas till en avhandling av David Papp om den åländska bondeseglationen. Och i den kan vi läsa följande:

Kring år 1835 anlades ett flertal tegelbruk på Åland, för att förse befästningsarbetena i Bomarsund med tegel. Sålunda rapporterades detta år en handlande Listvinnikoff från Helsingfors ha anlagt ett större tegelbruk i Lumparland. Dessutom omtalas ett par andra nygrundade tegelslagerier i häradet. Också i Lemland anlades ett tegelbruk. Rörelsen fick en kort livslängd, knappt halvdussin år, men bör ha gett ett antal av socknens skutor sysselsättning med tegeltransporter från Lemland till Bomarsunds fästning.

Det var då med största sannolikhet denne Henrik Johansson Fager som anlade tegelbruket i Estvik. En idealisk plats för detta. Nära till lera invid Estvik stranden, rikligt med vattenkällor samt sand i närheten. Närheten till det lukrativa Bomarsundsområdet.

Sunds kyrka på Åland
Här hvilar Henric Fager född i Finland 1810 död 1954

Henrik skulle dö i den koleraepidemi som utbröt men tegelbruket fortsatte me en annan "finnes" kunskaper. I familj no. familj 477. Där hittar vi Anders Johansson Suomalainen. Han var född år 1811 i Fredrikshamn och han dog år 1875 i Finby. Tegelslagare på gården no. 8 Trögers. Han flyttade år 1845 från Fredrikshamn till Toivo tegelbruk i Lumparland. i kyrkboken från Lumparland framgår att han "förestod bruket". År 1858 flyttade han till Sund och bodde som tegelslagare i Finby med sin familj på gården Trögers no. 8. Även hans modersmål var finska enligt prästen.

Denna gård under Trögers måste med största sannolikhet vara det som i dag kallas "Annis stuga" och torpet fungerade som vakmästarbostad för tegelbrännarna. Invid fanns troligtvis även smedjan.
Torpet ligger ca 100 meter ifrån tegelbruksgrunderna.

 En person som visste mycket om livet i Sund denna tid var guiden Holger Eklund i Persby. I Åländsk Odling av år 1991 berättar han om att i Sund fanns tegeltillverking vid Lagmans i norra Bomarsund, Estvik och Svensböle.

Efter att den Höge Kejsaren i Ryssland "hade i nåder" beslutat att en befästningsanläggning skulle byggas i nuvarande Bomarsund som i äldre tid hette Persnäs Gränden och senare blev Skarpans kom ganska snabbt upp behovet av tegelförbränningsanläggningar i området. Det beslöts då att etablera denna tillverkning i området Persnäs vid gårdarna Lagmans och Markusas.

Tegelbrännugnens grund I Persnäs Markusas.
Foto Benny Andén.

Här en tegelförbränningsugn i området där som Lagmans mangårdsbyggnad stod.
Där fanns två ugnar en andra aningen längre norrut.

Grunden är en exakt kopia av grunden i Estvik. Är uppbyggd av grundstenar till den år 1812 förflyttade gården Persnäs eller Markusas som den även kallades och på exakt samma plats. Vi ser den äggformade förbränningsgrunden.

Lergroparna i Persnäs cirka 80 meter nedanom tegelförbränningsugnen ligger ett flertal lergropar.
varifrån leran hämtades.

Intill ugnarna vid Lagmans fanns rikligt med sand och där skönjes ännu i dag ett flertal sandgropar från denna tid.

Svensböle gårds tegelförbränningsugn


På gården Svensböle fanns det som sagt en tegelförbränningsanläggning. Vid fältstudie tillsammans med Karl Anders Lindholm från Högbolstad fann vi denna tegelförbränningsugn i hägnaden några  hundratal meter ifrån Svensböle gamla gårds mangårdsbyggnadsgrund.
Ugnens takvalv var troligtvis uppmurat av tegel som höll för hög hetta. Dessa har senare tagits bort och använts till annat.

Ganska nära förbränningsugnen fann vi lergroparna varifrån Lindström hämtat lera för sin tegelförbränning.  Det fanns rikligt av dem.



Vi skall ta en titt i Svensböledagboken där  Svensbölebonden Johan Erik Lindström berättar följande om sin tegeltillverkning.

 Svensböledagboken.

Dagbok skriven av bonden, häradsdomaren, kyrkvärden och kommunalmannen
Johan Erik Lindström åren 1821-1846.

Vid en genomgång av dagbokens sidor år för år fann jag att Lindström ger noteringar om tegeltillverkning under hela 15 års tid. Det kunde ha skett under alla år men utan att han noterat detta. Att denna tillverkning först skedde i mindre skala men att den kraftigt utökades år 1828 då han skriver: Den 4 Juni wart Lerkranen Förfärdigad af E:C:Son, C:C och J.E. Lindström.

I slutet av april 2019 företogs en fältstudie tillsammans med Karl-Anders Lindholm för att söka efter den lerförbränningsugn som borde finnas på Svensböle gårds marker. Vi vandrade runt i området och fann så denna grund för tegelbränning. Den liknar till sin form och stil exakt på de övriga förbränningsgrunderna jag funnit. Denna grund var igensatt med massor av fyllning men dörröppninen synten klart.


Den 7 Junij Slo Wi tegell.

Vi ser här att tegelframställningen troligtvis var ett familjeföretag och initialerna E:C:Son står för fadern bonden, häradsdomaren och kyrkvärden Eric Carlsson död 1837 och farbrodern
Carl Carlsson.

Det är inte heller helt osannolikt att Johan Erik Lindström som kommunalman han var, redan tidigt insåg den stora potential det fanns i att mängder av tegel behövdes för det kommande fästningsbygget i Bomarsund som kallades "Ålands befästningsverk".

Lindströms tegeltillverkning började som sagt i mindre skala redan år 1822 då han skriver:
Den 30 Maij Slog wi Tegell
Den 19 Sept. börja wi bränna tegel
Den 25 Sept. Slutta wi
1824, Den 17 Juni Slog wi Tegell
1825, Den 15 Junij Slog wi Tegell
1826, Den 16 och 17 Junij Slog wi Tegel
1828, Den 4 Juni wart Lerkranen Förfärdigad av E:C:Son, C:C:Son och J.E. Lindström

Åländsk lerkran, finns på Albin Siréns jordbruksmuseum i Ringsböle

    "    Den 7 Junij kjörde wi opp 22 Lass Ler
    "    Den 9 och 10 Junij Slo wi tegell.
1829, Den 25 och 26 Junij Slog wi Tegel, wi körde upp 8 Lass Sand och 25 Lass ler.
    "    Den 16 Oktober Tog wi up Tegelugnen och fick 1500 Tegel
1830, Den 16 och 17 Junij Slog wi Tegel, wi Kjörde up 10 Lass Sand och 26 Lass ler.
    "  , Den 30 Augusti körde wi i Tegelugnen och brände i 6 dagar.
    "    Den 23 September Sluta wi Tjör Tegel till Bomarsund 300 för 1,20 Rubel

Lergropar på Svensböle gårds marker i närheten av förbränningsugnen.

1831  Den 9 Juni Slog wi Tegel
    "    Den 13 oktober Tjörde wi Tegelugnen
1832  Den 12 Maij Tjörde wi upp Tegel ifrån Bomarsund till Prästö
    "    Den 7 och 8 junij Slog wi Tegel
    "    Den 20 November Tjöde wi tegelugnen
1834  Den 29 April den 1, 2 och 3 Maij Tjörde wi Tegel till Bomarsund åt Löhman 2000 a´30 Rubel  för 1000
    "    Den 12 Junij blev Eric Ericsson i Laby död som malde ihjäl sig vid Lerkranen. ( Här ser vi att
denna versamhet kunde vara farlig, emedan lerkranen drevs runt med häst eller oxvandring)
    "    Den 20 och 21 Junij Slog wi Tegel 6 lass Sand och 22 Lass Ler
1835  Den 18 Junij Slog wi tegel, wi körde upp 23 Lass kranat som räckte lagom till
1836  Den 10 och 11 Junij Slog wi Tegel Södergårds i Domarböle slog tillsammans med oss.
Wi körde upp 30 Lass Ler och 7 Lass Sand.
( Här ser vi att han ändrat i receptet, tidigare var förhållandet mellan sand och lera ca. tredjedelen sand men nu är det fjärdedelen).
1842  Den 17 och 18 Junij Slog wi tegel, vi körde upp 8 lass Sand samt 28 lass Ler Björkqist,              Norrgårds moster och Anna Lisa i Domarböle samt Rydberg i Tranvik var och och slog med.
( Här ser vi att denna verksamhet tydligen fordrade många händer emedan arbetet till stor del
var ett handarbete)
1844  Den 13 November börja wi bränna Tegel och sluta den 20 de.
1845    Den 9 och 10 tjörde jag 800 Tegel tilll Finnby ström åt C.G. Carlsson i Grundsunda för
Rubel för 100.
( Finby ström var sedan gammalt en landningsplats och finns omtalad redan i Hausens bok
Kastelholm och dess borgherrar).
(Det kan noteras att Lindström även var skutskeppare som innehavare av en jakt, detta
framkommer i då min farfarsfarfar Johan Granlund på Granlunds i Finby, köpte en jakt av J.E.           Lindström i Svensböle).

Bomarsunds huvudfästning nästan klar. Vid stranden ser vi tegel upplagda och på vattnet skutor som lägger till och via provisoriska landgångar kärrade man tegel upp mot fästningen.

Kungörelse i Finlands Allmänna Tidning No: 153 år 1839

Den eller de som innevarande år 1839 önskar lefverera på sätt de tvänne sistlidne år skett, till Bomarsunds strand på Åland, 1 million eller mindre partier, såsom: 100, 75, 50 20, 10 och 5 tusende tegel, emot genast af Byggnads Comitén sedan Ålands Lager-Comandos quitence blifvit uppvisadt, erhållande 36 rubel för 1000 med Krono upplastning, kunna transportera sådane till ofvannämnde lastageplats och derom sjelfve eller genom befullmäktigat ombud vid ankomsten dagligen ifrån kl 7 till 12 på f.m. göra anmälan i denna Comité som då genast vill vidtaga åtgärd om teglens mottagning.
Teglen bör vara av trenne sorter, nämligen: rödbrända efter Ryskt mått icke mindre än 6 verscchock långa 3 d:o breda och 1 och 1/2 höga samt efter Svenskt mått icke mindre än 10 och 8/10:dels tum höga, 5 och 4/10:dels tum breda jemte 2 och 7/10 dels tum höga, half jernbrända kunna vara något mindrre och blektbrända litet större, samt sålunda: att af hela beloppet 4/16 half jernbrända 5/16 delar blektbrända och 7 1/6 delar rödbrända, eller också mera röd än blekt eller half jernbrända. För övrigt böra desamme vara välbrända av god massa och är utan blandning af stenar, mergel och kalk.

Ja så lyder den i slutet på kungörelsen för mig helt obegripliga entrepenadannonsen.
Nog var Lindström klok nog att förstå detta som kommunalman han var.

Samma tid finner vi i en annan entrepenadannons av Ålands Byggnads-Comité.

Antalet af de till desse arbeten erforderiga materialier:
1. In-och utvändigt rent inreda kaponieren samt fylla hvalfven i andra våningen af,
2. Inrätta till kyrka trenne kasematter i kaponieren med öfrige dertill hörande arbeten.
3. Uppföra fyra väggar med portar vi Officers-byggnaderna och
4. Inrätta inom och utom Ålands försvars-casern trenne brunnar med skjul för att förse zonen med sött vatten.

Tegel av trenne sorter:
Till I. 149.600 st,  till II 98,350 st, till III 26.080 st, till IV 6,120 st.
Kubik saschen Tegel - halfvor, Kalk, ren murare-sand och grusaktig sand.



Av nedanstående notiser i tidningen Åland ser vi att nya entreprenörer i tegelförbränningsbranschen dyker upp på arenan ca 70 år senare i Estvik. Förhållandena därstädes var synnerligen goda. Närhet till fin lera, sand och källflöden.
Nedannämnda personer är troligen ifrån gården Andersas i Finby. Där var namnen Johan Lindholm vanliga. Forskningen fortsätter i den saken.

Vid vår fältstudiedag lördagen den 6 april kunde vi se att husgrunder för sådan framställning tydligt var markerade i terrängen invid berget emot Estvik. Där fanns även en torrlagd källa som finns omtalad i Conny Anderssons uppsats om vattenkällor på Åland.

Tidningen Åland år 1899

Tidningen Åland den 14.1 1899

Enligt vad ryktet förmäler skola bonden Johan Lindholm och sjömannen E. Johansson från Finby hava för avsikt att i början av instundande sommar uppföra ett tidsenligt tegelbruk i det s.k. Estvik.
Tvänne jordarealer för tagande av sand och lera ha redan inköpts. Antagligen kommer bruket att drifvas med ånga. Vi önskar dessa företagsamma män lycka till.

Vid vår fältstudie lördagen den 8 april år 2019 kunde Benny Andén och jag konstatera att det finns även grunder till tegelbränneri alldeles intill de stora lergroparna i Estvik. Dessa grunder härrär med största sannolikhet till det här ovan nämnda företagets verksamhet.

Lerkran i arbete med hästvandring.
Bild ifrån artikel om Närpes bygdehistoria, bakom i bild en torkria.
Paradoxalt nog är även denna tillverkning i en by som heter Finby.
På nätet kan man för övrigt få en god inblick i huru tegeltillverkningen gick till. Man hämtade upp leran och ur den avskiljdes växtdelar och stenar varefter man blandade massan med sand i rätt proportion medelst lerkran. Mindre bruk gjorde detta för hand. Därefter "slogs" den och sattes i färdiga formar beroende på hur stora teglen skulle vara. Detta arbete gjorde på försommaren före midsommar.

Därefter sattes teglen att torka i speciellt byggda rior. Dessa skulle vara försedda med stora portöppningar så att lufttillströmningen var optimal och på en höjd emot söder.

Teglen fick så torka i rian över hela sommaren och i oktober satte man in dem i ugnen för bränning.
Medeltemperaturen i ugnen var ca. 1000 grader. I en ugn vi ser ovan kunde man lätt bränna 2000 tegel och bränningstiden varade i 6 dagar.
Brännugnen är äggformad för maximalt jämn förbränning. Den funna grunden i Estvik påminner väl om ovanstående brännugn.


Bränt i Godby den 7 april år 2019

Johan G. Granlund

Fransmännen i Bomarsund - en bortglömd skara

Den ryska ortodoxa kyrkan i Bomarsunds fästning.

Så här tror man sig veta att den ortodoxa kyrkan såg ut i Bomarsunds fästning
En datorproducerad bild som man gjort efter mall ifrån andra liknande ortodoxa kyrkorum.

Bataille de Bomarsund 1854

I en utställningshall i Frankrike hänger detta ortodoxa Andreaskors. Korset var en gåva av
general Adolphe Niel som efter att Bomarsund kapitulerat hämtat korset med sig till Frankrike.

Men Johan varför envisas du med att hela tiden skriva om Bomarsund, är det inte de åländska museifolkets uppgift att göra det?

Då jag bad om att få tips om fransktalande personer som kunde tillföra Bomarsundsforskningen nya inslag fick jag inget svar. Jag tog då saken i egna händer och införde följande annons i en av våra lokaltidningar.

Jag satte helt enkelt in en annons i tidningen Nya Åland.
Finns det någon som är bevandrad i det franska språket och som kunde hjälpa mig att söka i franska arkiv och digitala tidningsarkiv?

Efter bara en dag fick jag napp, ett helt fantastiskt napp.
I min mailbox hade jag ett brev ifrån Sophia Sundelin - Krogius. Hon hade senaste sommar arbetat på Eckerö Post och Tullhus. Hon är franskspråkig och hennes stora intresse var fransmännens vistelse på Åland under kriget i Bomarsund. Av henne fick jag länkar till olika adresser, kartor och info om artiklar samt denna helt underbara bild på det 2,5 meter höga kors som general Adolphe Niel tog med sig ifrån Bomarsund, och som hänger på en utställning i Clement Adler - muséet i Frankrike, fantastiskt!

Vi som älskar Bomarsund och vill få fram så mycket som möjligt om händelserna där har nästan helt anammat den brittiska versionen av händelserna. Den kommer fram i alla sammanhang och guideningar. Så skall det inte vara, vi måste få en breddning här. Händelserna måste belysas inte bara av britterna utan även av den finländsk/ryska sidan samt av fransmännen. Endast då kan vi få fram hur sanningen var och kan göra våra egna bedömanden. Exempelvis Johan August von Borns 10-mannadelegation som efter kriget gjorde polisiära undersökningar över vad som hänt på Åland ikullkastar flera av engelsmännens propagandistiska påståenden.

General Adolphe Niel, chef för de franska ingenjörstrupperna (engineering operations) i Bomarsund. Han var den som drog iväg med det ortodoxa korset till Frankrike.

Plan des environs de Bomarsund

Jag fick även den fantastiska kartan som jag nog sett förut men då kopierad flera gånger och suddig.
Här ser man tydligt huru fransmännen landsteg och landsatte krigsmaterial vid Nabbudden i södra Finby.
Débacadiére de Í Artillérie. En bit upp ser man "Tuilerie" alltså det tegelbruk som fanns i Estvik vid denna tid.

I kartan ser man tydliga husmarkeringar som står sig än i dag. Man ser Janses gård som betecknar huvudkvarteret. Uppgifterna att den förra gården stod närmare vägen än nu stämmer också. Man ser Granlunds gård samt gårdarna Andersas och Göstas, Danels, Björkens och Lundgrens så även i dag.

Invid bäcken Svartbäck kan man se de olika linjeregementen 2, 48 och 51 placerade samt 12:te  chasseurs kompaniet invid kullen i närheten av Storängsvägen. Det 3:je linjeregementet låg invid Kuggens gård och åkrarna i norra Finby. Man ser hur de placerat ut de olika linjeregementen på åkrarna och ängarna i södra och norra Finby, Enligt general Niel strävade man efter att inte finnas i själva bykärnorna för att inte utsätta befolkningen för fara.
Den 19 august avlider soldaten De Bauchamp i kolera, han ligger begraven invid Kuggens gård vid en dikesren.

Vincennes skarpskyttar , Chasseur a´pied, i blå byxor var specialiserade på anfall i bergsterräng och tränade för det. Dessa trupper utgjorde spjutspetsen och var de som först skickades in i elden.

Chasseurs de Vincenne
Bild i boken Oolanin sota av Marta Hirn

I en artikel i Nerikes Allehanda kan vi läsa om Vincennes skarpskyttar följande:
Den steniga markens beskaffenhet gjorde det möjligt för de tappra Cincennesjägarna att rycka ända in under murarnas skottgluggar och rikta sina studsares spetskulor emot kanonernas servicer.
Vincennesjägarna som låg helt nära nedanför tornet störtade sig nu emot den beredda öppningen och besättningen gav sig till fånga.

Övriga linjeregementens uniformsbyxor var röda.

Landstigningen den 8 augusti vid Essvik i Hulta.

Samma plats i dag, kullerstenen i bakgrunden står kvar

Då man läser i denna bok, författad av general Adolpe Niel får åtminstone jag många aháuppleverser.
Här framgår att fransmännen anlände till Bomarsund i två olika omgångar och med både engelska och franska fartyg.
På sidan 8 läser vi: The infantry of the expedition embarked at Calais on English ships.
Alltså infanteriet anlände på engelska båtar, (och dessa landsteg i Tranvik den 8 de augusti på natten).

The artillery and engineer troops, with their material the personnel and meteriel of the intendancy embarked on French ships.

Den andra avdelningen med ingenjörstrupperna och med hela "trossen" anlände  på franska kölar (och det var de som landsteg på Nabbudden invid ön Öjen som felaktigt noterades som Öon).

På sidan 14 får man en väldigt intressant upplysning.
On the 2d of August the battalion of Chasseurs á pied, (Vincennes skarpskyttar,) was landed on a wooded island not far from Bomarsund with two officers of engineers and all the tools that could be drawn from the fleet, for the purpose of preparing gabions and fascines.

Alltså redan den 2 dra augusti landstiger en truppstyrka på en skogbeklädd ö inte långt ifrån Bomarsund ledda av två officerare och material som behövs för tillverkning av risknippen och skanskorgar.

Trupperna tillverkar skanskorgar, troligtvis av al, enris och långa grankvistar. Man ser de fällda granarna som är kvistade. Vi ser även en man med skyffel som fyller i sand i en korg, detta indikerar att platsen är väldigt nära artilleriplatsen. En fylld korg väger säkert ett par -trehundra kilo.
Platsen är nu lokaliserad. enligt en engelsk militärkarta är sandtaget inom nuvarande norra Bomarsund invid platsen för gården Lagmans.

I denna engelska militärkarta ser vi landstigningsplatsen i Estvik Nabbudden.
Point of disembarkation of Ships Guns

Här ser vi samma landningsplats ifrån den franska militärkartan
Débarcadiére de LÁrtillerie



Jag säger som det brukas nuförtiden: Vi hörs!
Denna bloggartikel kommer att fyllas på med intressant material undan för undan.


Chanson d´Amour
Johan G. Granlund

Greveättlingen i Estvik Nabbudden - sanning eller påhittad saga?

Denna bok, Grevekronan, roman skriven av Erica Lindström från Kuggens i Finby har funnits i min bokhylla i kanske 20 år utan att jag läst den som så lika med mina andra cirka tusen ålandsrelaterade böcker.
I mitt huvud har i några år ringt en berättelse om en greveättling som levde i slutet av 1800-talet med sin familj bestående av hustru och sex barn i Sund, Finby närmare bestämt i Estvik ett stenkast från den udde som vi alltid har benämt  Nabbudden.

Han dvs. Johan Ekholm var kommen till Åland från Åbo år 1869 och bosatte sig i Sund Prästö.
Johan var född den 20 september år 1833 i Uskela socken i Egentliga Finland och dog den 13 februari år 1903 på Godby sjukhus i lunginflammation. Detta enligt Skogsjös bok om sundsbor.
Han finns där under fästningsområdet i Sund.
Johan var gift med Augusta Emelie Eriksson från Föglö Sommarö och hon dog i Finby år 1885.
De hade som sagt 6 barn varav ättlingen till en av dem fortfarande finns i byn.

I mitt minne fanns även en artikel som jag fann vid genomgång av Ålandstidningen av år 1955.
Artikeln var skriven av redaktör Axel Danielsson bördig från Tranvik.

Som tur var hade jag sparat anteckningen om fyndet av denna artikel som nu kom väl till pass.
Det visade sig vara den kände journalisten Axel Danielssons krönika från Sund angående den just då utkomna boken Grevekronan. Han refererar här i ett sammandrag romanens innehåll.

En annan bok som jag också har i bokhyllan men bara bläddrat i förut var Borghill Lindholms
Kuggens Erika. Erika står ju som författarinna till romanen Grevekronan. I boken finns en artikel skriven av "Den fridsamme" vilken var en av redaktör Axel Danielssons signaturer. Om Kuggens Erika i Finby som skrev strålande sångpärlan Visa till Åland. Artikeln skrevs i juni år 1959.
Nå vad handlar då denna roman om ?

Jag återger här en del av artikeln: Grevekronan som utkom för några år sedan har sin särskilda historia. I Estvik mellan Finby och Tranvik bodde en gubbe Ekholm, som inte var så bortkommen i guldsmedsyrket. Han var mycket anlitad  just som guldsmed. Han var mycket i Erikas hem och i en av granngårdarna var han släkt. Ekholm påstod att han härstammade i ett sent led från en grevlig eller friherrelig svensk släkt von Eek och en av Ekholms förfäder hade flyttat till Lojo i Finland. Gubben Ekholm berättade ofta om sin släkt och på gamla dagar föll det Erika in att påta ihop en bok. Så blev Grevekronan till, en mycket underhållande bok om människors underliga öden.

Romanen tar sin avstamp i ett grevehem von Eekestam i Stockholm. Där finns den fina grevefamiljeidyllen med greveparet och deras små barn bl.a. två söner Fabian och Knut. Fadern hette Jojakim och modern Dorothea. I huset finns en guvernant mamsell Margaretha Braun, en mörk skönhet som den andre sonen Fabian förälskar sig i. Kärleken är besvarad och de träffas i hemlighet. Meddelanden stoppa in i väggspringor och möten hålls på olika barer och cafeer i staden. En dag är så Fabian bara försvunnen och kommer inte hem mera. Han har flytt med sin Margaretha till hennes faster i Solna. De hittar en annan bekant som innehar en bondgård på landet och där lär sig Fabian det hårda bondeyrket. Margaretha finns vid hans sida.
Nu har faderns spioner äntligen hittat honom och hans äldre Bror Knut som skulle visa sig vara Fabians vedersakare söker upp honom. Fabian återkommer på ett kort besök till föräldrarna som blivit både gråhåriga och modern sjuk och religiös på kuppen. Fadern talar till honom endast via ryggen och säger att han är bortsopad från den fina släkten men en del av arvet tas inte ifrån honom. Han skall få en gård i Finland, delvis med hjälp av en stor och mäktig man, von Horn som han kände sedan tidigare. Till saken hör att den fina grevefamiljen umgicks bara med landets toppar.

Den unga familjen Fabian och Margareta Ekholm som de nu skulle heta återfinns så en dag på bondgården i Lojo socken i Finland. Vi är nu i tiden strax efter den stora ofreden. De hör till den tidens religiösa grupp pietisterna, en grupp inom den dåtida statskyrkan som ville leva i aktiv helgelse inför Kristus, en föregångare till den senare uppkomna frikyrkan. De var tidvis mycket förföljda av kyrkomyndigheterna, en den tidens inkvisation inom protestantismen.

Det unga paret får en son som olyckligtvis dör efter ett ormbett men de får en till son Hans. Hans förra vedersakare brodern Knut uppsöker honom och ansluter sig sedermera till den nya tron.

En ättling till denne Fabian i femte led skulle således vara vår vän Johan Ekholm i Estvik, guldsmeden och klockmakaren.

Här ser vi platsen där Johans familj bodde från år 1880. Den finns strax invid nedfarten till finbybornas båthamn Nabbudden som i alla tider varit en lastageplats. Namnet Nabban åsyftar en sådan.
Åldriga vinbärsbuskar skvallrar om människors gamla boplatser.

I Skogsjös bok om finbybor får vi veta att familjen Ekholm bodde från år 1880 i Estvik under Sågars hemman no. 2. Det är en sanning med modifikation emedan det är gården Granlunds det gäller. Sågars uppdelades i två hemman men fortsatte med samma gårdsnummer.  Granlunds har sedan länge i historien innehaft just området runt Nabban.

Då jag forskade i denna historia så dök det upp ett tvivel i min själ. Kan allt detta om grevekronan stämma? En ättling till en rikssvensk greveson på ett stort ställe i Nyland, som i kyrkböckerna omtalas att ha "modersmål finska".
Vid mina efterforskningar på nätet angående svenska greve och friherresläkter finns visserligen en ganska stor sådan släkt men namnet Eek, men dessa finns i västra Götaland. Ingen av dem var etablerade i Stockholm. Deras söner tre till antalet som vid den tiden fanns hade ingen ättling som flyttat till Finland, dvs. under den tid som här kommer ifråga. En möjlighet är att författarinnan helt ändrat alla namn och orter, men i andra diskussioner fortsätter hon att nämna denna släkt Eek.
Å andra sidan är ju Eek och Ekholm ganska nära och logiskt vid ett namnbyte.
En annan möjlighet är att denne storgreve Jojakim fått den tidens präster att stryka sin son ur kyrkboken men då borde ju åtminstone sonen Knut finnas med som även han flyttade till Finland.

Frågan är då: Var det en saga vår vän Johan Ekholm först tutade in i Kuggens bonden Lindström som sedan vandrade vidare till dottern och författarinnan Erika Lindström? Ett bra stoff för en säljande roman?

Om någon av denna bloggs läsare är släktforskningsintresserad är det förstås enkelt att kontrollera denna sak. Slå bara upp Johans födelseuppgifter och orten så leder spåren vidare, kanske till storgreven i Stockholm, vem vet.

Så tog jag då tjuren vid hornen som man brukar säga och gjorde ett eget släktforskningsförsök.
Av en vän i Salotrakten fick jag följande tips. Slå in på Google "kirkonkirjat" så får du vad du behöver
Sagt och gjort knackelibang och så hade jag födelseboken för Uiskola framför mig och bara att söka reda på vad hände den 20 september år 1833, Johan skulle ju döpas en dag. Prästen skrev in längst till vänster på sidan gårdens namn, Fulkila, barnets namn Johan, datum 20 under septemberstycket, faderns namn torparen Johan Johansson och modren Anna Maija Johansson även hon, sedan dopvittnena inunder, en rad med övriga torpare.

Så var det då att fundera på vad Fulkila var för gård. Då jag pratade med min vän Reijo i Salo om saken funderade även han ganska länge. F u l k i l a, alltså fula kila, kan det vara så? Vi avslutade samtalet och kom ingen vart. Jag for till Mattssons och handlade och då jag stod där hade jag Reijo på tråden. Det skall ju vara Fullkkila sade han, det är en stor herrgård och har innehavts av en von Knorring i tiden. Oj oj oj tänkte jag det börjar bli Finströms kyrka nu. Hem till datorn och slå upp gården i Google. Svaret kommer här:

Här ser vi Fulkila herrgård. Innehades sedan 1500-talet av en grevlig ätt af Munck. Vid läsning om denna gårds historia finner man att den är inflätad i hela Finlands och en stor del av Sveriges adel. En herreman på gården lär till och med vara far till den stackars kungen Gustav IV Adolf  som kollade bort hela Åland och Finland till Ryssland.

Vår vän Johan i Estvik, hade tagit sitt namn Ekholm själv och i födelseboken ser vi hans ättartavla.
Hans föräldrar var torpare på en gård Fulkila med kanske över 50 torpställen.
Kuggens bonden Lindström som var hans vän insöp välvilligt hans saga och dottern Erika sitter som barn och lyssnar med utspärrade öron och på sin ålders höst skriver hon en roman om saken: Grevekronan.

Det allmänna omdömet om Johans hantverk som guld-silversmed, kopparslagare och klockmakare var att han var mycket skicklig i sitt värv. En sagesperson berättade att i en butik på Norragatan som på 1950-talet innehades av en Tötterman hängde en jättestor kopparkaffepanna som skyltning.
Om någon av bloggens läsare minns detta och eventuellt har ett fotografi på kaffepannan i affären så tag kontakt.

Vid läsning av den annars fantastiska "Svensböledagboken" stötte jag på ett missförstånd av bokens redaktör. I dagboken skriver Lindström följande i dagboken Till Minnes: 1845 Den 13 oktober var jag med ett Mått ved till gullsmeden i Finby.
I fotnoten no: 261 skriver redaktören: Guldsmedsgesällen i Finby, Estvik (ett par km SW om Bomarsund), Johannes Ekholm, var född år 1833 i Tusby, avled som änkling 1903 på Godby sjukhus.
Detta är fel, Johannes kom till Åland år 1860 och han var född i i Uskela socken på Fulkila gård.
Då han var född år 1833 kunde han inte ha varit guldsmed i Finby år 1845 i sin 12 års ålder. Detta måste peka på en annan guldsmed som fanns i Finby och kan vara den verksamhet som han senare övertog.


Grevt i böckerna i Godby den 20 oktober år 2014


Johan Granlund