Gregel Ram vikingahövdingen, finns hans grav på Åland?

Strax före ankomsten till Lemströms kanal, från Mariehamnshållet,  möter oss denna vägskylt.

Jag finner den några hundra meter före Lemström kanal. In på en väg som heter Treuddsvägen. 

Ett hundratal meter och så ligger den där ifred TREUDDEN,  och samsas med några stora granar.

Ingen skylt, inget minnesmärke.

Nå vad är dethär för treudd?

I en gammal artikel i Hufvudstadsbladet av den 10. 4. 1894 läser jag följande:

Påsklördag var Finska Fornminnesföreningens stipendiat på Åland, folkskolläraren F. Kylén utrest på en forskningsresa till Önningeby. Han hade av doktor Bomansson erhållit kännedom om att uti Önningeby skulle finnas vikingahövdingen GREGEL RAMs grav, hvilken graf dr. Bomansson likväl ej varit i tillfälle att besöka. 

Herr Kyle´n hade en gång tidigare varit utrest till ort och ställe utan att finna platsen. Nu hade han emellertid lyckats få en vägvisare uti f.d stadsfiskalen Tennberg som i sin ungdom tillsammans med vorden kyrkoherden i Lemland prosten Eriksson besökt platsen för minnesmärket. Stället påträffades också mycket riktigt och utgjorde minnesmärket af en stensättning i form af en människofigur med utbredda armar. Figurens längd från huvud till fötter utgjordes af 7 meter. Armarnas längd utgjordes af 5 meter. Herr Kylén kommer naturligtvis att till Fornminnesföreningen inberätta om fyndet. 

Här bland granarna i Önningeby ligger den, graven, treudden, graven efter vikingahövdingen Greger Ram. Oansenlig, mörbultad, någon sten är borttagen men annars ganska oskadd.

Man kan skönja stenformationerna under mossan. En dagens fotograf kan inte riktigt återgälda formationen.

I fornminnesinventering för Jomala som utgetts av Ålands Landskapsregering läser vi följande om treudden: Treudden finns omnämnd redan år 1671 i de rannsakningar efter antikviteter som då hölls i Jomala socken. 

Till syns såsom en jättegraf ligger på nääset utlagd medh steenar wedh pass 12 alnar, och snart så breedh.

Treudden kallas "Jättens graf" därför att de utlagda stenarna i folktraditionen har tolkats som en utsträckt människofigur. Stenarna sägs var lagda över Vikingahövdingen Greger Ram.

Här ser vi en skiss i fornminnesinventering över Jomala, hur den s.k. treudden ser ut. Jag kunde konstatera att den översta stenen är borttagen. Ett exempel på åverkan.

Den åländske statsarkivareien K.A. Bomansson utgav en skrift:

Bidrag till Finlands historia.

Finska Presterskapets berättelser om Monumenter och Antiqviteter i Finland, 1667 - 1674.

Nu skulle även de åländska prästerna sända in sina rapporter om vad de hade sett och hört i sin församling. Således inkommer från Jomala församling följande om Önningeby bl.a:

"Till syn såsom en Jättegraf ligger på nääset uthlagd medh steenar wedhpass 12 alnar och snart så bredh".

Jag vill avsluta med att läsa ett stycke ur Hanna Rönnbergs bok Brovaktens historier från 1904.

-Dalen slutar i en låg strandäng ner mot Önningebyviken, hvars östra höga strand bär namnet Näthäll. Där hade vikingarna sina drakar förtöjda och där skötte deras husfolk om fisket och hängde upp näten såsom deras efterkommande ännu i dag göra på dessa röda granithällar. Stranden är allmänning, en anlitad lastningsplats, och allt tyder på att Näthäll ända sedan hedenhös begagnats till fiske och båtplats.

I en bok, Vikingarnas stridskonst, författad av Lars Magnus Enoksson beskrivs hur vikingarna skodde sina vikingaskepp med fastsmidade järnramar i bogen, därav ordet ram och verbet ramma. Greger var troligtvis hövdingen som innehade ett skepp med sådan mundering. Boken finns att låna från Saltviks bibliotek.  

Gregel Rams grav skulle då vara det enda hittills varande beviset för vikingatida krigare på Åland. Folktraditionen hade bevarat denna uppgift i århundraden som sedan har fallit i glömska.

Forskat den 11 februari år 2014

Den försvunna kanonkulan från Kastelholms slott.

Det finns två intressanta berättelser från Kastelholms slotts tid som fastnat i historiens annaler och som guider och folk i allmänhet omtalat. Den första är den berömda fäktningen då danska kungens knekt utmanar Gustav Wasas knekt på fäktningsduell. Den danske skulle fäktas för sitt fosterland och alla danska kvinnors ära och Gustavs förtrogne för sin nya kung och sitt fosterland. Fäktningen slutade i seger för svensken men trots detta lyckades inte Gustavs här intaga slottet just då, men återkom året därpå och intog slottet.

Den andra berättelsen är den jag här vill beskriva och som finns omtalad i historiska avhandlingar och böcker samt i en mängd finländska tidningar ur vilka vi här nedan saxar följande:

Tidningen Åland av den 21.2. 1906
Ålands Kulturhistoriska Museum.
Bland föremålen hvarmed museet under förliden sommar riktades, befann sig även en kula som länge förvarats å Lappböle gård hemma i Sunds Socken. Numera har det beskrivits att det just är den kulan vid vilken följande tidigare av Törnström i hans 1739 i Upsala utgivna disputation, De Alandia, anförda tradition är fäst.
I början av år 1599 bemäktigade sig konung Sigismunds anhängare Kastelholms slott och satte Salomon Ille till slottshövding. I slutet av Juli månad 1599 beordrades Jochim Scheel av Hertig Karl att återtaga slottet, vilket Scheel verkställde de första dagarna av augusti samma år. Genom den sluge och verksamma kyrkoherden i Sund Laurentius Magni Ekrotherus erhöll Ille i tid underrättelse om Scheels ankomst. Ille vidtog visserligen åtgärder till slottets försvar men föraktade faran till den grad att han i en avlägsen del av slottet begynte förpläga sig med sina vänner. Amiral Scheel besköt slottet till en början från vestra sidan (Slottssundet) men af en överlöpare underrättad om Illes sorglöshet uppställde han sitt artilleri på den öster om fästet belägna Stallbacken (nuvarande Vita Björn) varifrån han riktade stycke-elden mot slottet med sådan verkan att redan första skottet genomborrade Illes gästsal och skrämde honom till ögonblicklig dagtingan.
Besynnerligt nog säger Bomansson i sin beskrivning över Kastelholm synes själva slottet bekräfta denna skildring. I sydöstra slottshörnet finnes en rund öppning i muren av ett huvuds vidd tydligen efter en kanonkula. Genom någon stens nedrasande kan öppningen ej ha uppkommit emedan en tredjedel av murens höjd ligger därutöver. Även allmogen tror att en kula här har flugit igenom. På Lappböle hemman i Sunds Socken visas t.o.m. den kula varmed det förfärliga skottet påstås hava skett. Enligt Tärnström som såg kulan på Lappböle gård höll den 2 lispunds vikt (15 kg ) och hela 1 alns omkrets (ca 50 cm). Detta överensstämmer med verkliga förhållandet säger Bomansson.

Tidningen Åland av den 24.9. 1910
Ålands Kulturhistoriska Museum är en skapelse som för sin tillkomst har att tacka föreningen Ålands Vänner för sin tillkomst. Vidare provincialläkaren i Godby L.W. Fagerlund vilken med outtröttlig iver och energi arbetat för dess tillkomst och vidare förkovran.
-På en pelare i ett hörn av rummet tronar en respektingivande kanonkula av 15 kg vikt. Den är funnen vid Kastelholm. Traditionen förmäler att samma kula år 1599 sprängde väggen till Salomon Illes gästabudssal samt skrämde dess nämde slottshövding så att han omedelbart överlämnade slottet åt Hertig Karls underbefälhavare Joachim Scheel.

Åbo Tidning den 28.7 1892.

En reseskildring från Åland.
-Kung Eriks fängelse måste man naturligvis se och den glugg hvarigenom han fått sin föda inskjuten. Vidare fick man en aning om konturerna af den sal, där gubben Salomon Ille höll gästabud, då från Karl IX s flotta som besegrade slottet en kula han som objuden gäst kom och störde friden. Ille kapitulerade i förskräckelsen och blev hängd på kullen mittemot Åbo slott.

Då undertecknad  i fjol läste dessa artiklar blev jag intresserad över saken och beslöt att forska vidare i ämnet. Var finns denna kanonkula i dag som i över 250 år fanns på Lappböle gård, där visades upp för turister samt senare överlämnades till Åland Museum.
Jag tog då mig för att stega in i Ålands Museum och med mina anteckningar i hand frågade jag i receptionen efter kanonkulan och om den eventuellt fanns i behåll. Där hade man ingen aning men man ringde till personal i bakrummen. Efter ett tag svarade man att man inte kände till saken men skulle ringa mig om något nytt framkom. En dag ringde Kitty Strandvik mig och bekräftade att de kan inte hitta kulan. Men vi kom överens att jag skulle kontakta personal som jobbat i tiden på Kastelholms slotts museum. Jag hade ett minne av att då jag guidade turister i slutet av 1970-talet så jobbade fru Nanny Sudhoff där. Jag ringde så hennes son Rune som för övrigt var en av mina lekkamrater i hembyn Finby. Han sade att de skall just över och hälsa på mamma och skulle då fråga henne. Han ringde mig dagen därefter och berättade att Nanny mindes en stor kanonkula som hade ett handtag och den brukade turisterna försöka lyfta upp. Jag anade att detta var inte kulan och det bekräftades även då jag kontaktade Strandvik.

En annan sak jag funderade över var att visst hade Ålands Museum brunnit en gång i tiden, men det måste ju varit före man flyttade till Slottshyddan på Södragatan där den stod uppställd på en piedestal.

Är det någon som vet något i saken så kan man kontakta mig.

Om denna händelse finns även omtalat i boken Kastelholms slott och dess borgherrar, av Reinholt Hausen. Där läser vi i en fotnot följande:

Tärnström säger i sin dissert. "De Alandia", att dessa grova skytt varit uppställda på Stallbacken, det område där länehäktet nu står och varifrån den här meddelade avbildningen av slottet från sydost är tagen. Avståndet härifrån till slottet är omkring 150 meter.
Tärnström berättar vidare, naturligtvis efter sägen, att hertig Karl (rättare amiral Scheel) begynt slottets beskjutning från väster, d.v.s. från Slottssundet och att Ille, övermodig av det kort förut avslagna anfallet, visat ett sådant lättsinne, att han i en motsatt del av slottet med sina vänner ställt till ett dryckeslag och att hertigen (Scheel), genom en överlöpare härom underrättad, flyttat sina kanoner till den förenämnda Stallbacken, då Ille vid första skottet, vars kula trängt in i gästabudssalen, blivit så skrämd att han uppgifvit slottet.
Detta är naturligtvis en utsmyckning av händelsen, som väl länge levde i folkets hågkomst.
Tärnström säger sig hava på Sundby hemman, ej långt från slottet, sett den ödesdigra kulan (av sten?) den vägde 2 lispund, och höll i omkrets en aln.
Även Bomansson tyckes 1855 sett den. Numera är den försvunnen.

Således, kulan var försvunen år 1935, då Hausen skrev boken så brottet är preskiberat för bortförandet av denna kula.

Sjättedag jul år 2012

Johan Granlund

Sägner kring Bomarsund

Minnen och säger från Bomarsund
Kapitel Kejserliga besök.

Bomarsund besöktes vid ett flertal tillfällen av olika medlemmar ur den ryska kejserliga familjen. På Djävulsbergets sidor finns talrika anteckningar om fartygsbesök. Namnet Kejsarviken minner om dessa tider.
I tidningen Finland av den 14 juli 1890 kan vi läsa om ett av dessa besök:
Angående de kejserliga besök å Skarpanssidan vid Bomarsund kunna vi meddela några närmare detaljer: Ryktet hade förmält att tisdag kl. 11 f.m. Eläköön skulle afgå till Kastelholm. Man väntade där för att få se ångaren lätta ankar men förgäves. Tillrustningar hade också blifvit gjorda för DD och MM emottagande vid ruinerna. Man blef destu mer förvånad då Deras Majestäter helt oförmodat landstego vi ångbåtsbryggan i Bomarsund. De höga resande ställde kosan till de närbelägna fästningsruinerna. Hans Majestät besteg det ena kumlet efter det andra, skrattade och pratade med omgifningen samt gräfde här och var i grushögarne med sin omålade jernskodda käpp. Hennes Majestät tog en promenad längs borggården, hvarvid hon särskilt fäste sej vid tvenne välhuggna stenpelare som varit anbragte på ömse sidor om uppfartsvägen till fästningskrönet. HM önskade att dessa skulle transporteras ner till hamnen. Ett gammalt Bomarsunds original kalladt ” Gruntens Matte ” tillkallades och erhöll den höra äran att nedforsla pelarna till kajen. Knappt hade Matte satt sej i rörelse för att utföra det kära uppdraget förr än han blef kallad till Kejsaren och fick redogöra för hvar han lärt sig ryska samt förtälja en bit af Bomarsunds historia. Med pipan i ena handen och hatten i andra gjorde han väl sej de historiska utläggningarna samt erhöll befallning att äfven för HM räkning ytterligare nedforsla tvenne pelare. Gruntens Matte fullföljde sitt uppdrag i en handvändning med tillhjälp av 16 raska medhjälpare och när DM half 6 tiden gingo ombord stod stenpelarna löfbekransade nere vid bryggan och Matte erhöll ett välförtjänt beröm. Deras Majestäter fortsatte promenaden från ruinerna upp till Kasberget, der den herrliga utsigten under en lång stund togs i betraktande. Härifrån ställdes kosan till det södra tornet. Denna promenad var ej den lättaste, det gällde att klättra över berg och klyftor, men det gick dock raskt nog. Tornet besågs ut och invändig. En af storfurstarna hittade en granatkula och nu begynte ett ifrigt letande efter dylika fynd, men ruinhögarna som flere gånger blifvit undersökta lämnade ej vidare någon nemnvärd skörd.
Den ryske kejsare vi här läser om är tsar Alexander III som besteg Ryssland tron år 1881
efter att hans far fallit offer för ett attentat. Hans gemål var den danska prinsessan Dagmar som antog namnet Maria Fjodorovna som kejsarinna. Hon flydde under oroligheterna under revolutionen och lyckades undkomma till Danmark där hon levde återstoden av sitt liv.
Som storfurst och furstinna besökte paret Bomarsund redan år 1875 och om detta besök står att läsa i Åbo Underrättelser den 15 juni 1875: Ur ett bref från Åland daterat den 11 juni äro vi i tillfälle att meddela nedanstående utdrag: I går afton sextiden anlände Deras Högheter tronföljaren och hans gemål till Bomarsund der den sistnämde åtföljd af en hofdam o åtta officerare lät med en mindre ångbåt landsätta sig vid ruinerna ( HKH tronföljaren kom ej i land ) Ruinerna besåges och från Finby by eftersändes 5 hästar jemte kärror. Under den timme som åtgick i väntan på hästarna besökte tronföljarens gemål lotsålderman Petterssons stuga. Så snart hästarna ankommit anträddes färden till Kastelholms ruiner, harunder storfurstinnan själv förde den häst med hvilken hon åkte. Klockan vid pass half 10 ankommo de resande till ruinerna hvilka under en half timmes tid tagas i betraktande. Storfurstinnan berömde den vackra utsigten och skrev sitt namn på en vägg vid ruinerna. Hennes älskvärda sätt mot alla gjorde ett djupt intryck. Hon utbetalade själf skjutspenningarne 10 rubel för varje häst. I dag kl. 4 på morgonen lättades ankar och de höga resande ångade bort från Bomarsund österut.

Johan Granlund


Minnen och sägner från Bomarsund
Kapitel otroliga historier.

Ur tidningen Östra Finland av den 30 juni 1886 har jag saxat följande berättelse:

Prestö holme. Jag har tidigare i dessa mina minnen omnämnt Prestö holme, belägen tvärs öfver Bomarsunds sund, och vill om densamma här ännu säga några ord. Prestö är en utmärkt vacker holme till sin omkrets 3 á 4 verst med åtskilliga odlade trädslag samt påminner ganska mycket om Runsalas natur. Här fanns under fästningens tider utom Prestöbasen dvs. ett af forten , ryska besättningens lasarett och apotek, vackra parker och åtskilliga begrafningsplatser, luthersk ny och gammal, grekisk, romersk katolsk, judisk och mohammedansk. Den judiska och mohammedanska äro belägna inåt holmen i en svårt tillgänglig och ödslig trakt. Några pelare af det gamla lasarettet qvarstå ännu men synas vid första storm färdiga att ramla. Vid mitt besök på Prestö tog jag in i ett litet torp för att efter ströftågen i den starka sommarhettan få något att läska mig med. En 60-årig gumma helsade mig välkommen. Hennes ansigts typ, de spegelblanka samovarerna m.m. sade genast att jag ej inträtt i en åländsk bondstuga. Hon var äfven en dotter af det stora Ryssland, enka efter en fallen underofficer. Gumman visade i alla sina rörelser en liflighet som var ganska ovanlig för hennes ålder. Den flytande tungan upprabblade på bruten svenska eller ”åländska” den ena historien efter den andra från tiden då hon tjenade hos öfverstens på Bomarsund och äfven från tiden efter fästningens kapitulation. Ja du får här några af dessa berättelser, reserverande dock mig ifall källan hvarifrån de stamma icke är exakt.
En historia lydde ungefär på följande sätt: Någon tid före Bomarsunds bombardement förvarades inom fästningen en mängd turkiska fångar. Elfva af dem hade uppgjort en plan att rymma, men en af de sammansvruna trodde sej genom att angifva de öfriga förvärfva sej sjelf friheten, hvarför han för befälet yppade planen. Men det aflopp ej bättre än att han jemte de fio öfriga smiddes i bojor och inspärrades i en håla i det inre av fästningen. Vid brytandet af tegel för uppförandet af Alexandersteatern i Helsingfors påträffade man en mängd skelett och jernkedjor och antogs dessa utgöra kvarlefvorna efter de nämnda elfva turkiska fångarna.

En annan berättelse lyder sålunda: För några år tillbaka hade åter en ” finne ” under gräfning i ruuinerna påträffat en ännu laddad bomb. Han tog vara på sin skatt tills han en vacker dag betogs af en oemotståndlig lust att låta den krevera. Finnen tog bomben med sej, gick upp till Djefvulsberget samt slungade bomben med kraft i klyftan nedanför. Han fick sin lystnad fylld ty med en fruktansvärd knall kreverade projektilen uppkastande i luften stenar och jord. Folket i närheten skyndade till stället för att se hvad som var på färde. Helt lugnt kom finnen promenerande nerför berget omtalade händelsen under sluttillägg af: Smälla så helvitis, göra aldrig så mer.
Till det tredje och sista kan nemnas att å Prestö bor en rysk pensionär – sådana finnes förresten der flera – som i 15 långa år gräft efter en skatt som han tror finns gömd där. Hans femton år långa arbete har emellertid tills dags dato varit fruktlöst.


Johan Granlund


Tillägg till kapitel otroliga historier.

De söndersprängda fästningsruinerna i Bomarsund var under lång tid efter kriget en tillsynes outsinlig källa för hämtning av byggnadsmaterial främst tegel för skorstens och väggmaterial samt stenblock för trappor och husgrunder. På nästan varje gård i bygden finns det någonting från ruinerna.
Att denna stenplockning inte var riskfri visar oss följande historia saxat ur Helsingfors Tidningar av den 26.8. 1862: Bland de under loppet af denna månad inträffade olyckshändelser som finnas upptagna, förekommer äfven det mindre wanliga fall att personer blifwit blaserade af en engelsk bomb. I början af månaden hafva nemligen torparen Henrik Sandlund och bonden Matts Andersson från Ödkarby by i Saltviks socken på Åland uti ruinerna af Bomarsunds fästning funnit en ännu qvarliggande fylld bomb. Då de försäkte urlasta densamma kreverade bomben med den svåra påföljd för de oförsiktige männen att Sandlund redan tillsatte lifvet och Anderssons lif står i fara.

Johan Granlund