När Sofia "lönlade" sitt foster vid Göstas i Finby, julen 1895

Göstas gård no: 9 i södra Finby
Fotografi ingående i boken Vår hembygd Åland 2003
Byggnadsår 1810

År 1896 den 29 mars förrättades för handläggningen av nedanstående mål, urtima ting uti Sund och Wårdö socknars tingslag af Ålands Domsaga å tingsstället i Högbolstad by af förutnämnda socken.

Ja så börjar denna sorgliga och makabra rättegång jag fann i ovannämnda dombok. Jag som uppvuxen i byn Finby hade aldrig tidigare hört talas om detta fall och det tror jag ingen i dag i denna trakt heller har gjort. Inte för att frossa i en olycklig ung kvinnas livsöde utan för att noga taga reda på det skedda beslöt jag mig för att gå igenom hela domen, läsa alla vittnesmål, ja t.o.m. obduktionsprotokoll och dödsattest efter att man funnit ett dött foster i trossbottnen på övre vinden intill en vindskammare där "lösa" pigan Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs hyrde ett rum.

Det var för mig väldigt intressant att utläsa vittnesmålen om huru grannar och byssbor betraktade en ogift havande kvinnas livssituation denna tid. Det måste ha varit ett tisslande och tasslande utan dess like i flera månaders tid i byn. Vem var fadern? Någon jungfrufödsel kunde det då inte vara? Var det någon av storbönderna eller deras söner?  Någon 17- årig pojkspoling tror jag då inte det var då Sofia var en 28-årig välsvarvad kvinna!

Och hur kan det komma sig att hon efter att i 9 års tid innehaft en pigtjänst vid granngården Lundgrens och där inte blivit med barn trots att där fanns en son i gården i hennes ålder  och där händer ingenting? Men när hon hyr en vindskammare vid granngården Göstas med tre söner i 20-årsåldern blir hon genast havande?  Varför fick inte de vittna om vad de sett? Kanske de var till sjöss då eller i Amerika?
Jaa nog var det lustigt!

Och varför hyra ett rum och förtjäna sitt uppehälle med virkning och stickning? Det fanns och finns 11 gårdar i Finby och alla behövde pigor då ladugårdar och ängsarbete fordrade stor kvinnokraft.

Ett märkligt sammanträffande var att på gården där detta hände, vid Göstas, fanns en dotter i huset som var examinerad "Ackuschörska" alltså barnmorska och som  inte i sitt eget hem fick tillfälle och möjlighet att utöva sitt eget yrke.

Vi får även en inblick i denna tids hälsovård och apoteksväsende. Mycket besynnerligt är att dottern i huset Jenny Johansson ombeds av den svarande att efter att hon fött sitt barn, gå till lanthandeln vid Rosténs i Finby och därifrån införskaffa någon slags medicin emot hosta och huvudvärk! Och att i samband med den förfrågan hade butiksinnehavaren lanthandlarhustrun Aina Rostén, begärt att få undersöka patienten förrän hon gav ut medicinen!

Vem är det du talar om Johan och vad handlar detta om?

Prästbevis utfärdat i Sunds församling

Lösa ogifta qvinnan Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs från Finby i Sunds församling född 24.12. 1867 och vaccinerad, är nattvardsberättigad och till lefvernet välfräjdad

Intygat i Sund dn 24 Februari 1896

Oskar Eskelin t.f. kyrkoherde

I det polisförhör som hölls med den anklagade läser vi följande:

Att Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs var dotter till torparen i Härkmer by i Lappfjärds socken, Karl Axel Förnäs och dennes hustru Anna Katarina, vilka bägge levde å Irisskär holme belägen i närheten av Kristinestad.

Sofia hade i två terminer åtnjutit skolundervisning i folkskola. År 1884 hade hon lämnat sitt föräldrahem samt flyttat till Finby by där hennes syster Maria tjänade som piga. Efter att hava innehaft pigtjänst hos särskilda familjer i Finby flyttade Sofia därifrån år 1891 till Hulta by där hon vistades intill hösten 1893 då hon hyrde sig en vindskammare å Göstas hemman i Finby vilket hemman tillhörde nämndeman Johan Erik Johansson. Hos bemälda Johansson hade hon någon gång varit i arbete samt därvid åtnjutit kost av denne, för övrigt förtjänade Sofia sitt uppehälle medels virkning, stickning och andra dylika arbeten. Emellertid hade Sofia ungefär påsktiden år 1895 känt sej vara havande men dock ej yppat detta sitt tillstånd för någon.

Härkmer by i dåvarande Lappfjärds socken, numera tillhörande Kristinestads kommun.
I norr den 1,5 meter grunna insjön.

Den 26 sistlidne December på aftonen hade Sofia känt förslovärkarna samt haft att gå ned till husbondefolket som ännu ej gått till vila för att anhålla om dettas bistånd vid den förestående förlossningen, men då krafterna svikit så hade hon ej kunnat fullfölja denna sin avsikt. Kort därefter hade hon gående på golvet framfött sitt foster samt omedelbart därpå djupt insomnat.

Tillfrågad om hon hört fostret giva ifrån sig ljud påstod hon att på grund av sitt tillstånd ej visste om fostret vid födseln framkommit vid liv eller ej. Vid uppvaknandet hade hon funnit fostret liggande utan liv på golvet varefter hon upptagit detsamma samt invecklat det inuti tvenne kjolar. På en i rummet befintlig kista hade hon ställt det i kjolar inlagda fostret där det samma fått ligga intill lördagen den 28 December på eftermiddagen.

Hon hade legat till sängs den 26 och 28 December samt för de personer som dessa dagar besökt henne beklagat sig över huvudvärk och hosta. På redan omnämnda lördags eftermiddag hade hon flyttat fostret där fostret förvarades till en vägg i vägg med kammaren befintlig skrubb där hon vanligen hade sina kläder.

I östra hörnet av skrubben hade hon omordade afton nedgrävt knytet i den då befintliga sanden hvilken jämte mossa betäckte golvet. På måndagen hade hon gått ned till sitt husbondefolk och härvid hade det ej varit fråga om förlossningen eller något som därmed stod i sammanhang samt hade hon först det antagit att värdfolket ej hade märkt något.

På tillfrågan påstod hon att efterbörden vid förlossningen följt med fostret samt att fostret haft navelsträngen kring sin hals. Då hon ej märkt något liv hos fostret så hade hon varken uppbundit eller avslitit navelstängen utan invecklat såväl foster som efterbörden i de redan förut benämnda kjolarna.

Lundgrens gård no: 1, i södra Finby
Ur boken Ålands bebyggelse i ord och bild från 1963
Byggnadsår 1848

Vid förhöret omnämner inte Sofia till vilken gård i Finby som hon först kom till då hon anlände till Åland. Det var till gård no: 1 i södra Finby som man benämner Lundgrens och som då innehades av Karl Erik Blomqvist.
År 1909 säljer familjen Blomqvist gården och flyttar till Gesterby.

På gården finns även en 27-årig son även han med namnet Karl Erik Blomqvist. Han har inte alls fått komma till tals och man undrar vilken roll han hade i sammanhanget.

Vi skall nu se vad den 57-årige husbonden Karl Erik Blomqvist i den gården har att berätta i sitt vittnesmål. Jag kommer här vad gäller vittnesmålen dels nedskriva exakt vad man uppgav och dels på grund av utrymmesbrist referera.
I förhören och vittnesmålen återskrivs konstant den anklagades hela namn men jag har ibland ändrat det till hon. Månadernas namn nedskrevs denna tid med stor bokstav och efter kolon liten bokstav.
Jag har ändrat de gamla utrycken af, gingo, voro osv.

Bonden Karl Erik Blomqvist:
Att svaranden under 8,5 års tid tjänat hos vittnet såsom piga eller alltsedan svaranden anlänt från sin hemvist till Åland varunder hon uppfört sig till alla delar klanderfritt. Efter sagda tids förlopp flyttade hon till Hulta by i Sunds socken där hon antog tjänst på ett år varefter svaranden åter flyttade till vittnet från vilken svaranden sedermera flyttade till Nämndemannen Johansson men besökte likväl tid som ofta vittnets hemvist vid vilka besök vittnet under sistlidna höst tyckt sig förmärka att hon varit havande. Vittnet hade väl särskilda gånger efter jul sammanträffat med svaranden men först i slutet av Januari månad iaktagit att hon avsmalnat om livet.

Då jag gått igenom vittnesmålen har jag undrat över en sak. Ingenstans finns en antydan om att barnet även hade en far och i inget sammanhang framgår vem det eventuellt skulle vara. Här var ju den gamla kyrkliga lagstiftningen rättvisare emedan man där tvingades att uppge med vem man idkat lönskaläge med samt att båda fick kyrkans skamstraff. I synnerhet om det var en gift man var det även i äldre tid från 1600-talet belagt med dödsstraff.

Jag finner det märkligt att Sofia återvänder till gården Blomqvist, nuvarande Lundgrens, där hon tidigare arbetat över 8 år och efter att hon bara en förhållandevis kort tid tjänat i Hulta samt att hon därefter hyr in sig i granngården Göstas. Från vinden hade hon en vid utsikt emot granngården Lundgrens som hon då kunde övervaka.  Hon skall vad det visar sig, även efter sin nedkomst ofta vistas vid Lundgrens utan att nämna om det i polisförhöret.

I mina fortsatta funderingar kommer frågorna. Hur kan det komma sig att en kvinna tar på sig hela skulden för detta händelseförlopp? Varför försöker hon hemlighålla sitt havandeskap, varför beklär hon sig efter födseln med olika lager av kläder för att dölja sitt tidigare havandeskap och varför är hon beredd att ta emot ett kommande straff som bara för mindre än hundra år sedan renderade halshuggning som vi vet att utfördes i Föglö på Gumsanholmen där pigan Gustava Johansdotter vart den sista på Åland som avrättades år 1822, detta för att hon avlivat tre av sina barn?

Är det den urgamla regeln att det är alltid kvinnans fel om ett havandeskap inträffar? Ville hon dölja och skydda någon, kanske någon av bönderna i byn eller någon av deras söner som inte kunde styra sin utlösning? Ville hon inte för den unge Blomqvist visa sitt havandeskap och därför försökte dölja det och lönlägga fostret. Eller kanske vi här har att göra med en story liknande de amerikanska såporna, var den s.k. rumshyrningen bara en påhittad kuliss, hade hon flyttat in till Göstas i akt och mening att gifta sig med någon av gårdens söner och blivit nekad. Hon var med barn och ville på detta sätt märka gården genom att begrava fostret för alltid mellan golvtiljorna?

Det finns i värdinnan Gustavas vittnesmål ett frö till en sådan misstanke emedan hon vid ett par tillfällen svarar undflyende på grannarnas frågor.

Ja frågorna kan ställas och vi får aldrig svaren. Vi fortsätter att lyssna till vittnesmålen av folket i byn.

Gården Göstas i södra Finby
Sofias vindskammare var i gaveln längst till vänster mot väster.

Nämndeman Jan Erik Johansson, bonde på gården Göstas:
Berättade att Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs sedan hösten 1893 på hyra bebott en vindskammare å honom tillhöriga Göstas hemman. Jan Erik Johansson hade ej haft vetskap om hennes havandeskap och ej heller varit i tillfälle att så noga observera detta. Då hon tid efter annan varit på arbete i byn. Väl hade hans dotter Vilhelmina Wasilieff en dag omtalat för den förstnämnde att Sofia säges gå havande. Då han den 21 Februari 1896 hemkommit hade hans dotter tillstädes hämtat poliskonstapel Persson med vilken han härpå forslat Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs till Kastelholms häradshäkte.

På tillfrågan upplyste han att han den 26 December då Sofia framfött sitt foster ej sett henne samt att han ombemälda dags afton intill klockan 1 på natten suttit i sällskap med gäster i kammaren inunder det rum som hon bebodde.

-----------------

Andersas gård no: 5,
Byggnadsår 1860
Vår hembygd 2003

Alltså, samma natt som Sofia födde sitt barn sitter husbonden med bagare Karl Emil Bryggman och  Anders Lindholm från granngården Andersas i sin sal vid Göstas i Finby ända till klockan 1 på natten och inte hör något av vad som händer ovanför deras huvuden.

Gården Janses i södra Finby
Fotografi ingående i boken Vår hembygd Åland 2003
Byggnadsår 1876


Bonden Karl Erik Karlsson på Janses i Finby:
Att då vittnet som även idkade smedsyrket några veckor före sistlidne jul förmärkt att svarandens havande tillstånd och då vittnet i slutet av Januari månad på tal derom med nämndeman Johansson hos vilken vittnet då var på smide yttrat: " Hon var ju före jul så tjock som min smidesstubbe", vart har det nu tagit vägen"? Hon är ju nu så lätt, till detta hade Johansson därtill icke genmält något.


Hans hustru Maria Karlsson:
att vittnet från och med början av hösten 1895 börjat misstänka att svaranden vari havande.

Nu berättar Maria att hon några veckor före julhelgen 1895 varit på besök igen hos familjen Johansson på Göstas och då hon betraktat den svarande har hennes misstankar besannats. Hon besöker ännu en gång gården den 20 januari och samtalar med värdinnan på Göstas, Gustava Johansson. Maria hade då för Gustava yttrat sin förvåning över huru svarandens bröst och mage hade avfallit betydligt. Då hade Gustava genmält att : I hennes tycke var svaranden fortfarande lika bastant som förut och tillagt att hon som hennes döttrar eftersökt på vinden om helst några tecken skulle antytt att hon nedkommit men icke funnit något som antydde att den svarande nedkommit.


Hans dotter Ida Maria Karlsson:
att vittnet ett par månader före julhelgen 1895 förmärkt att svarandens havande tillstånd och därför blivit högeligen förvånad då den svarande under julhelgen gått förbi vittnets hemvist helt förändrad och späd till kroppsformen mot vad svaranden varit någon tid förut. Då vittnet en gång under hösten sagda år på tal om svaranden frågat Gustava Johansson om hon ej iaktagit att svaranden var havande, hade hon därtill svarat endast "Det får vi se närmare jul"


En annan person som verkar vara en nyckelperson och spindel i nätet i byn var butiksinnehavarehustrun Aina Lindholm på gården Rosténs i Finby.

Lindholm gård i Finby, även kallad Rosténs.
Byggnadsår 1825 samt tillbyggd 1878

Efter gifte med gårdsägare Karl-Gustav Lindholm kommer åtta år tidigare Aina Rostén från Raumo till gården i Finby. Hon verkar vara en "stark" kvinna som även sätter sin prägel på gårdsnamnet som härefter i folkmun blir Rosténs.
I gården var denna tid i östra ändan en lanthandel som även idkade någon form av apoteksrörelse och med denna sammanhängande ordinationer. Detta framkommer tydligt i följande vittnesmål:

Aina Lindholm:
att vittnet som i 8 år varit fast bosatt i Finby by, derunder vittnet lärt känna svaranden och icke hade hört på tal om denne annat än gott med undantag av ifrågavarande händelse. Att svaranden en gång varje vecka varit hos vittnet där en syförening bildats och sammanträdde, varutom vittnet dessemellan haft besök av henne i och för särskilda uppköp infunnit sig i vittnets i Finby by belägna handelsbod. Under sistlidne höst hade vittnet ryktesvis hört omtalas att svaranden var havande varom vittnet dock ej tillsport svaranden och ej heller kunnat eljest iaktaga om så varit förhållandet emedan svaranden hade en i allmänhet mycket fyllig kroppskonstruktion samt såg fet och frodig ut.

Den 27 sistlidne December hade Jenny Erika Johansson (dotter i gården Göstas) infunnit sig hos vittnet och bett henne om någon slags medicin åt svaranden som enligt henne låg sjuk. Vittnet som emellertid själv ville taga kännedom om beskaffenheten av svarandens föregivna sjukdom innan vittnet lämnade derav Jenny begärda medicinen hade åtföljt den nästnämnda till svarandens bostad der svaranden legat i sängen och frusit samt klagat över stark huvudvärk och hosta. I anledning härav hade vittnet givit henne något litet "mixtura simplex preserverande och Hoffmans droppar" varefter vittnet ytterligare tillrett en äggtoddy vilket svaranden förtärt. Under hennes besök hos svaranden hade vittnet suttit på den ena av i svarandens rum befintliga kistor som varit placerade på den motsatta väggen av den, invid den andra kistan hade sin plats, och enär skymning då allaredan inträtt hade vittnet icke kunnat förmärka huruvida något bylte fanns å någondera av kistorna vid sagda tillfälle. Nyårstiden hade vittnet flera gånger återsett svaranden, utan att hon kunnat förmärka om hon avsmalnat ehuru vittnet dagarna närmast före och efter jul väl hört därom omtals.

Bryggmans i Finby
Boken Vår hembygd Åland 2003
Byggnadsår 1887


Bagaren Karl Emil Bryggman:
att barnmorskan Vilhelmina Wasiljeff den 21 Februari infunnit sig hos vittnet, anhållande att han jämte skomakaren Jansson skulle komma till Göstas hemman emedan misstankar yppats att ett foster uppdagats: att vittnena begivit sig av och grävt bland mossan i skrubben, där stark lukt uppstigit och ett bylte hittats uti vilket fostret befanns inlindat med utseende av att vara fullgånget: att svaranden för vittnena erkänt att fostret var hennes: att vittnet den 26 December på aftonen varit hos Nämndeman Johansson men ej hört något från vindskammaren.


Anna Lovisa Bryggman:
att vittnet redan om hösten 1895 förmärkt att svaranden varit havande och då vittnet i följd härav av sitt vid samma tid inträffade enahanda tillstånd för svaranden gjort anspeglingar på deras vid samma tid inträffande nedkomst hade svaranden endast skrattat och skämtat om berörda förhållande.


Vi skall nu läsa vad handelsbiträdet Helmi Lehtinen har att berätta:
att vittnet som känt svaranden sedan flera år tillbaka såsom en i alla avseenden ordentlig människa någon tid under sistlidna höst ryktesvis hört omtalats att svaranden vore havande, utan att vittnet likväl kunnat iaktaga om förhållandet varit sådant då svarande hade "en mycket fyllig kropp" lika litet som hon blivit av vittnet därom tillspord. Den 26 Decembar hade vittnet varit till nämndeman Johanssons och därvid jämte dennes dotter Jenny, besökt svaranden i hennes kammare där hon legat på sängen och klagat över att hon var sjuk och tillika fått några hostanfall, men det oaktat uppstigit och gått ut på gården. Strax efter julhelgen hade vittnet väl hört omtalas att svaranden nedkommit med barn men då hon inunder därpå följande januari och februari månader sammanträffat med vittnet hade vittnet inte kunnat förmärka att någon ändring skulle i avseende å svarandens kroppformer försiggått enär hon förfallit vittnet lika grov om livet som tillförne.

Följande vittnesmål avges av skomakaren Johan Leander Jansson.
Var hans bostad var i byn är för mig obekant men det framgår att han skulle bott i Smedsböle.
Nu var denna by med två gårdar inlänkad i Finby med många underliga gränsdragningar så det är svårt att säga var han bodde.
Han blir i alla fall den som fick göra det smutsiga jobbet med att gräva fram liket och öppna knytet.

Jansson berättar att han i fyra års tid känt svaranden Sofia och på hösten 1895 börjat ana att hon var havande. Han som varande skomakare hade träffat många byssbor och det talades även om att hon redan skulle fött barnet. En dag då han var på skomakarjobb hos familjen Bryggman hade ena dottern på Göstas Vilhelmina Wasiljeff inkommit till Bryggmans och sagt att hon tillsammans med sin syster Jenny påträffat ett bylte som de inte ville öppna själva utan att övriga vittnen fanns med. Med följde då Jansson samt fru Bryggman och en torparhustru Anna Karlsson. Väl framkomna till Göstas hade hela sällskapet gått upp på vinden och skomakare Jansson söker fram det i mossan, sanden och silriset varande likbyltet vilket var omlindad med snören som han avskar med en kniv. Nu hade en mycket stark liklukt spridit sig över hela vinden. Man fann att både moderkaka och navelsträng var ihop med det döda fostret vilket man nu satte tillbaka och lade in det där det hade legat. Nu försökte man få tag i Sofia Axelsdotter i byn men fann henne inte. Väl tillbakakomna fann man henne i rummet. Skomakare Jansson hade då frågat henne varför hon inte underrättat gårdsfolket och begärt hjälp?
Till det hade hon svarat att alla kvinnorna i gården var borta och husbonden hade främmande. Dessutom tillade hon att ingen av gårdsfolket kände till hennes nedkomst.

Nu agerade husbonden Johansson, han snickrade en liten låda i vilken man placerade liket och bar ut det till ett lider och placerade lådan på en bjälke, detta för att "det skulle hållas friskare".


Till sist skall vi se vad kvinnorna på Göstas har att berätta, vi börjar med värdinnan Gustava Johansson.
Hon berättar att hon på hösten märkt att Sofia Axelsdotter var havande och talat med henne om saken vartill Sofia varken jakat eller nekat utan kryptiskt svarat henne; "Ödet får tiden utvisa samt har vi inte något annat att tala om". Gustava hade ändå trott att hon skulle berätta för henne längre fram. Den 26 december hade hon besökt familjen Bryggman emedan fru Bryggman var hemma från Göstas och dessa familjer ofta umgicks. Hon hade därpå följande dag besökt Sofia i hennes rum och funnit henne liggande i sängen och påstod sig ha huvudvärk och hosta som hon skulle ådragit sig vid mangling av kläder. Då hon var uppe på hennes rum fann hon en del kläder på en kista. På frågan om hon ansåg att Sofia hade förändrats i kroppsform sade hon att det kunde hon inte se och att en som fött ett barn har ofta stora bröst. Hon tillade att hon ett flertal gånger genomsökt vinden och skrubben men inte funnit något misstänkt. Däremot då Sofia en dag varit på byn hade hennes flickor genomsökt vinden och hittat fostret i skrubben.

Vilhelmina Wasiljeff, äldre dotter till Gustava Johansson.
Vilhelmina som var utexaminerad barnmorska berättar följande: Att hon i september månad år 1895 börjat misstänka att Sofia var havande. Hon hade då frågat Sofia om hon snart skulle få komma på förrättning till henne. Sofia hade då svarat, " ja det kan inte dröja så länge". Vid jultiden hade hon anat att något kommer att hända snart. Denna jul skulle de fira hos Bryggmans i Finby. Den 26 december hade Vilhelmina besökt Sofia på rummet då för att låna ett par galoscher och då hade hon frågat Sofia om hon mår illa men hon hade svarat att: Nej jag har bara hosta. I mitten av januari hade hon ännu en gång sammanträffat med Sofia och då observerat att en förlossning nog hade inträffat. På hennes frågor hade Sofia svarat: Jag har väl inget annat att göra än att ta livet av mej då folk vill äta upp mej! Senare på Vilhelminas uppmaning att låta undersöka sig hos läkare hade hon svarat: Om jag vill så gör jag det och om jag inte vill så gör jag det inte!


Jenny Erika Johansdotter, yngre syster till Vilhelmina.
Hon berättade att hon vid tiden för potatisupptagningen märkt att Sofia Axelsdotters mage svällt upp betydligt varav hon misstänkte att Sofia var havande. I samtal med henne hade hon endast fått undvikande svar. Hon hade den 26 december varit uppe hos Sofia på hennes rum vid 4-5 tiden på eftermiddagen och varit där ända till 11 på kvällen. Nästa måndag hade hon sett Sofia i rörelse på gården men inte märkt något i hennes kroppsform som skulle förändrats. Antagligen för att hon byltat på sig en mängd kläder. Hon hade visserligen hört av folk i byn att Sofia skulle framfött ett foster men hade av blygsamhet inte velat ta upp saken med henne.


Efter att alla edsvurna vittnen avlagt sina vittnesmål bads alla utstiga och rätten sammanträdde för domslut.

Domstolsutslag

Häradsrätten har tagit målet under övervägande och finner väl misstänkliga omständigheter föreligga därom att svaranden Sofia Amanda Axelsdotter Förnäs sökt enslighet vid sitt ifrågavarande fosters födelse och sålunda försatt sig i hjälplöst tillstånd att ägna fostret nödig vård, i anseende vartill och med avseende å i vad obduktionsprotokollet och ovanintagne attest innehåller,

Häradsrätten i stöd av 2 stadgandet i 22 kapitlet i Strafflagen prövar rättvist döma svarande att för ovanbeskrivna brott hållas ett år och sex månader i fängelse varhos svaranden skyldig känne att till samtliga i målet avhörda vittnen utgiva 2 mark åt dem.

Såväl svaranden som åklagaren Lindstedt förklarade sig med utslaget nöjda i följd varav svaranden med Häradsrättens förpassning kommer att avsändas till Kastelholms häradsfängelse för att därifrån fängslig och under säker vård med första ångbåtslägenhet befordras till Länsfängelset invid Åbo stad för undergående av det henne nu utdömda fängelsestraffet eller till dess om henne annorlunda förordas

Ort och tid föreskrivne
På Häradsrättens vägnar

------------------------------------------------


Refererat i Godby den 5 juli år 2019


Johan G. Granlund

Om gården Göstas i södra Finby kan vidare anföras, att denna gård sedan 1600-talet fortgått i samma släkts innehav. Länge bar man efternamnet Johansson med detta ändrades i sen tid till Göstas.

Gården har enligt Håkan Skogsjös forskningar tidigare varit belägen i norra Finby en liten bit ifrån nuvarande Mattas gård. Gårdens nummer 9 bekräftar denna synpunkt och den finns även angiven i Hans Hanssons karta från 1650 som belägen i norra Finby. Orsaken till flytten är okänd.

Göstas gård är känd ifrån det faktum att där inrättades Ålands första folkskola. Till minnet av det finns ännu i dag en plakett på en kammarvägg.

Fotografi av bonden på Göstas denna tid, Johan Erik Johansson.

Plakettens text: I detta rum började Ålands första folkskola sin verksamhet den 20.1. 1872.
Skola verkade här i 6 års tid varefter den flyttades till sin då nybyggda fastighet i Finby.

Fotografiet är taget av mig och detta i samband med ett besök där tillsammans med Görgen Göstas sommaren 2016.
Görgen är uppväxt på gården och har verkat som doktor i psykiatri i Sverige men bor numera som pensionär i Berlin.


Johan G. Granlund

En kall mulen dag i juli år 2019

Glädjekvarteren runt Bomarsunds gård i början av 1900-talet

Bomarsunds gårds huvudbyggnad i dag
Foto ur Kulturhistoriska fastigheter på Åland

Jag brukar på frågan om var jag hittar alla mina historiska uppslag hänvisa till det berömda bananskalet. Aldrig har väl det talesättet fått större relevans än i följande artikel. Då jag gick igenom Sunds häradsrätts dombok för år 1904 i min forskning om mordet på Kastelholms kungsgård och avslutade det, vände jag några blad till och framför mig öppnade sig Pandoras ask.
"Vad i alla dagar är detta" !?
Jo, det skulle visa sig att jag fick svänga på klacken och på nytt gå in i tingssalen på Granlunds i Finby.

Tingsstaden, Granlunds gård i Finby.

Denna rövarhistoria har jag nu i tre veckors tid försökt bringa klarhet i. Här framträdde en handfull unga sjömans- och emigrantfruar, torparkvinnor och pigor som levde livets glada dagar.

Aldrig har väl uttrycket "Kom in, kom in, min man är på sjön" varit mera relevant! Vi skall nu i ett antal tingsförrättningar från oktober år 1904 fram till april år 1905 få en inblick i vad som hände.

Tidstypiska sjömän ombord, det enda nöjet ett handklaver.
Personerna på bild har inget med artikeln att göra


I stort sett hände följande:
Bomarsunds gård var denna tid för åländska förhållanden en stor gård, ägd av landskapet, men ändå inte kungsgård, då arrenderad av Reinhold Rosenberg. Den Rosenbergska släkten har i flera generationer arrenderat gården. Här arbetade ett antal pigor och drängar och olika statarfamiljer bodde i gårdens närhet.

Vy från "Janses backan", över området som förr kallades Skarpans, ett vidsträckt område som låg på andra sidan om Finby ström vi ser i fjärran. Dit hörde även det område vi i dag benämner Norra Bomarsund. De händelser vi här läser om här utspelade sig i dessa områden. Många av torp och statarstugorna är försvunna men några finns kvar.

I bygden runt gården växte med åren som svampar ur jorden upp små torpställen, från vilka man fick sin mjölk av den enda kon och av grisen fick man sitt fläsk. Man utförde också dagsverken på gården och kvinnor och barn hade mycket att göra i ladugård och på äng. Från det finska fastlandet kom kontinuerligt nya människor och de namn som figurerar i dessa tingsprotokoll är för längesedan bortflyttade och bortglömda eller ingått i andra släkter och bytt namn. Några släktnamn finns kvar.

Vi stöter på personer som Niskanen, Tamminen, Koskinen, Virtanen, Salonen, Laakso och Taveri. Men här finns också rent åländska namn som Jansson, Efraimsson, Andersson, Johansson, Sundman, Lundgren, Lindgrén, Ingman och Sundqvist.

Två kvinnor skall här visa sig vara huvudrollsinnehavare och jobbade i par, Elvira Wilhelmina, kallad "Mina", Jansson och Augusta Efraimsson. Elvira bedrev en slags massageinrättning, och hon benämns i tingsprotokollen som "gniderska" och Augusta skötte om brännvinsframställningen och försäljningen i bygden. Båda var gifta med sjömän och båda hade fyra barn i stugan.
Vid sidan av gnidarverksamheten skötte Elvira även en verksamhet som "fosterfördrivare" och båda hade även ombesörjt sina egna fosterfördrivningar.

De skall båda figurera i ett flertal brottshärvor som till sist slutade i katastrof. De får vintern 1905
"i huvudet" att plundra ett par Vårdöskutor, briggen Astrea samt skeppet Express, som ligger för vinterförvaring i isen i en vik i Lumparland. Spåren efter kälkarna leder polisen till deras hem i Skarpans numera Norra Bomarsund. De döms vardera till 9 månaders fängelse som de avtjänar i tukthus i Åbo. I förbifarten blir de indragna i mål rörande brännvinsminutering, och som motdrag anmäler de en granne Josef Virtanen för stöld och förtal.

Elviras tonåriga styvdotter Anna kallad "Lina" blir på smällen och Elvira visar henne hur hon skall använda "järnkroken" för att få ut fostret. Den stackars dottern döms till 1 år och 6 månaders fängelse i Åbo. Efter fängelsetiden gifter hon sig med en dräng från Gunnarsby, August Aaltonen, men lever blott några år därefter och avlider i 30-årsåldern, troligtvis i sviterna av fängelsetiden. I den vevan dras inför rätta även en torparhustru från Jyssböle in, hon anklagades för "lönnläggande av foster" Hon hade tömt ut fostret och efterbörden i sjön då hon tvättat sängkläderna efter Anna, och borde ha anmält händelsen.

En annan sjömanshustru i grannskapet, även hon med små barn i stugan, Ida Wilhelmina Johansson vars man är i Amerika, får hjälp av Elvira att göra en fosterfördrivning, hon blir frikänd i brist på bevis trots att sådana finns det ganska gott av. Hennes man återvänder och de lever under annat antaget namn många år fram till 1950-talet i Sverige.
Även Elvira försonas med sin man och lever i torpet i Norra Bomarsund ända fram till 1930-talet.

Augusta Efraimssons och Elvira Janssons hemtrakter i Norra Bomarsund, utsikt ifrån Persnäs emot Finby.

Jaa, vem skulle i dag kunna tro det man läser, men detta har hänt.

En sak som förbryllat mig vid genomgången av alla vittnesmål är; Var är alla män? Endast ett enda vittnesmål i fosterfördrivningsmålet ifrån en man, Karl Lundgren. Ett par gånger omtalas bondpatronen själv, Reinhold Rosenberg.

Arrendator Reinhold Rosenberg annonserar ut hästräfsor

Vi sätter igång rättegången.
Till Åland har från fastlandet i början av det nya seklet 1900 kommit en ung hovrättsaskultant som kronolänsman, hans namn är Axel Zacharias Planting. Han har troligtvis vanan inne hur man drar sådana rättegångar men det kan jag säga att han fick mycket att göra här. Han kom ur askan i elden.

Urtima ting i Sunds och Wårdös länsmansdistrikt den 10 oktober år 1904 å tingsstaden Granlunds i Finby.

Vi läser innantill ur rättegångsprotokollet.

På anmälan av allmänne åklagaren i tingslaget Kronolänsmannen Axel Zacharias Planting, föredrogs till åtgärd ett härtill instämdt mål hvaruti Kronolänsmannen tillkännagifvit sig erna  ställa Arbetarehustrun Elvira Wilhelmina Jansson ifrån Bomarsunds före detta fästningsområde i denna Sunds socken under tilltal för fördrivande av foster, och inställde sig vid i saken skedt upprop såväl åklagaren Planting som Elvira Wilhelmina Jansson personligen.

Elviras frejdebevis
Arbetarehustrun Elvira Wilhelmina Jansson från Skarpans. Född 9.6. 1860, är nattvardsbeerättigad medlem av denna evangelisk - lutherska församling, vaccinerad samt åtnjuter medborgerligt förtroende. Om frejden anteckadt: af häradsrätten i Sunds och Vårdö socknars tingslag 22.1 1901, pliktfälld sjuttioffem mark för 1 resans oloflig brännvinsförsäljning, absolverad en gång för lägersmål
intygas i Sund den 10 oktober 1904 Oskar Eskelin pastor

Polisundersökning gjord av Kronolänsman Axel Planting

Åklagaren åberopade ett av honom uti vid detta ting under paragraf 2 handlagda ärendet ingifvet polisförhörsprotokoll här bifogat under signatur "Mikael" ( vissa protokoll denna tid bar signaturer, kanske någon arkivariefråga).

Efter uppläsandet hvarav åklagaren yrkade Elvira Wilhelmina Jansson som fällande till ansvar för fördrivande av foster, jemte det han om Elvira inlämnade ett frejdebevis, signatur "Hjälpsamma".

I åtalet förehållen bestred Elvira att hon gjort sig skyldig till de henne tillvitade brotten samt emotsåg förty åtalets förkastande såsom obefogat.

Åklagaren anhöll om målets uppskjutande till den 7 november skeende urtima ting emedan han ville framlägga ytterligare bevis i saken.

Samma dag hålles i tingssalen i Finby följande mål.
Ärende "fosterfördrivning och barnamord" emot Sjömanshustrun  Ida Gustava Johansson.

Då häradsrätten till behandling företog ett härtill utsatt mål, deri allmänna åklagaren i tingslaget kronolänsman Axel Planting anmält sig sinnad att åtala Sjömanshustrun Ida Gustava Johansson från Bomarsunds före detta fästningsområde i denna Sunds socken för antingen barnamord eller fosterfördrivning inställde sig vid i saken skett upprop Kronolänsman Planting å tjänstens vägnar samt Ida Gustava Johansson sig personligen

Ida Johanssons frejdebevis
Ida Gustava Johansson ( född Karlsdotter ) från Skarpans, född 24.9. 1874 i Vårdö
Sund den 1 april 1905 Oskar Eskelin pastor

Åklagare Planting inlämnade ett polisförhörsprotokoll och ett frejdebevis vilka här intagas och vara så lydande sign. "Maskstugna".

Den åtalade Ida Gustava Johansson uppgav sig vara gift med sjömannen Johan Oskar Johansson vilken för två eller tre år sedan begivit sig på utrikes sjöresor och därifrån ännu ej återkommit men i Maj månad innevarande år funnit sig vara havande efter det hon kort förut haft lägersmål med en främmande mansperson: Att Ida i därpå följande Juli månad överfallits av häftigt blodflöde från könsorganet varför hon av i närheten boende Sjökaptenskan Matilda Rosenberg vars man Reinhold Rosenberg innehade Bomarsunds gästgiveri (gård) anhållit om skjuts till lasarettet i Godby by av Finströms socken för att därstädes söka bot för sjukdomen, men hennes begäran hade av Matilda Rosenberg ej bifallits till följd varav Ida Gustava Johansson nödgats kvarstanna i hemmet och där legat under en veckas tid sjuk i stark feber tills hon en natt då blodflödet åter i högre grad än förut infunnit sig nödgats tillkalla hjälp av sina grannar.

Vid polisförhöret hörda Augusta Efraimsson och Adelina Tamminen: att Ida vid det senare tillfället
avsvimmat och i följd därav icke iaktagit huruvida något annat än blod avgått från henne och hon således ej heller kunde veta om hon råkat ut för missfall och jämte det Ida enständigt bestred sig hava försökt att döda eller fördriva fostret anhåll om att varda från åtalet befriad.

Åklagaren åberopade att i saken vittna vid polisförhöret avhörda Sjömanshustrun Augusta Efraimsson från Bomarsund, vilken på upprop tillstädeskom samt ojävig och välfredad befunnits avlägga vittneseden, hördes och bestyrkte riktigheten av vad vid polisförhöret intygat samt tillade:

Augusta Efraimssons frejdebevis
Sjömanshustrun Augusta Adelina Efraimsson ( född Nordberg ) från Skarpans
född 8.12. 864 i Sottunga
Sund 1 april 1905 Oskar Eskelin pastor

Att den medicin som Ida uppköpt i Mariehamn och vilken hon intagit utgjort: nervdroppar, förkylningsdroppar, kaneldroppar, anisdroppar och peppermyntsdroppar ävensom hon av dem haft en liter var. Att den av vittnet vid polisförhöret omtalade i Idas hem rådande "ruttna lukten" utav vittnet vid samma tillfälle då vittnet lämnat henne sitt bistånd men icke efteråt.

Att Ida icke för vittnet omtalat att hon själv innehade "konsten att fördriva foster" utan att arbetarhustrun Ida Wilhelmina Jansson från Bomarsunds före detta fästningsområde för henne sagt hur det går till. Samt att vittnet icke med bestämdhet kan intyga att Ida skulle för ett år sedan varit havande men att vittnet tyckt henne befunnit sig i slikt tillstånd

På anhållan av åklagare Planting derom tillfrågad berättar vittnet vidare att Ida för någon tid sedan för vittnet såsom orden fallit: Bara det blir mörkt skall jag gå till Ämnäs och då när han (Planting) går ut och pissar så skall jag riva av honom sporrarna. Men detta sade hon sig bara sagt på skämt.

Åklagaren anhöll härefter om uppskov i målet till nästa urtima ting för inhämtande av ytterligare bevis varpå Rätten beslöt att uppskjuta målet till den 7 november 1904.


Vi är så inne i den nya rättegången som höll även den på Granlunds i Finby och nu träffar vi den tredje damen som ställs till svars för fosterfördrivning samt dödande av foster. Det gäller Anna Mikaelina Jansson. Hon är styvdotter till förut nämnda Elvira Wilhelmina Jansson och har nu för andra gången trots sin ungdom blivit med barn med "en främmande man". Denna Anna är den jag tycker mest synd om. Hon var den enda i hela syndikatet som blev dömd och för dessa anklagelser om fosterfördrivning och dödande av foster. Troligtvis för att hon inte hade små barn i stugan och var det lättaste bytet. Anna förändrade hela tiden sin berättelse i målet för att skydda sin styvmor Elvira att undgå fängelse. Anna dog i 30-årsåldern med största sannolikhet i sviterna av sina upplevelser.

Urtima ting den 7 november å tingsstaden i Finby.
Paragraf 6.
På anmälan av allmänna åklagaren i tingslaget Kronolänsman Axel Planting företogs till fortsatt behandling det vid härstädes i tingslaget den 10:de sistvikne oktober under paragraf 2 av protokollet handlagda men för deri antecknad orsak härtill uppskjutna målet deri kronolänsman Axel Planting under tilltal ställd Pigan Anna Mikaelina Jansson, för fosterfördrivning samt Torparhustrun Gustava Jakobsson från Jussböle by i denna Sunds socken, för lönnläggning av foster och inställde sig härvid såväl Anna Mikaelina Jansson som Gustava Jakobsson personligen.

För att inhämta vidare bevisning i målet emot både Anna och Ida  anhöll så Kronolänsmannen om ytterligare uppskov i målet till den 3:je December 1904.

Däremot fortsatte rättegången emot Elvira Wilhelmina Jansson med vittnesmål av Pigan Emma Taveri som berättade följande: Att Elvira Wilhelmina Jansson för ungefär två år sedan för henne omtalat att efterföljande vittnet Augusta Efraimsson kommit till Elvira och gråtande beklagat sig över att hon var havande och måste "kasta sig i sjön Lumparn" derest Elvira Wilhelmina Jansson icke vilja hjälpa henne att bliva befriad ifrån fostret vartill Elvira skulle skrattande svarat: Tag en krok och drag ut det!
Samt att Elvira någon tid därefter hänsyftande på först nämnda tilldragelse för vittnet yttrat: Nog kom det ut en klump men inte vet jag vad det var.
I anledning av vittnesmålet uppgavs Elvira att folk ofta besökt henne med anhållan om hennes biträde vid fördrivande av foster men att hon städse avslagit deras anhållan varhos Elvira tillagt att orsaken varför mänskligheten i slikt avseende vänt sig till henne varit den att hon plägade syssla med massage.

Vittne Augusta Efraimsson: Att Elvira en gång åt vittnet visat en sju a åtta tum lång krok (ca 20 cm) med vilken hon påstod sig kunna fördriva foster, vilket enligt hennes utsago även kunde åstadkommas medelst gnidning ifall fostret ej var över 4 månader gammalt:

Att vittnet hört åtskilliga både karlar och kvinnor som besökt Elvira omtala det hon skrutit över om nämnda kunskap: samt att Elvira vid något tillfälle för vittnet yttrat: "Om också all annan förtjänst skulle raka sig så kan ingen taga konsten av mig" därmed avsett konsten att fördriva foster.

Nu sammanträdde rätten och beslöt att framskjuta ärendet för dess vidare behandling till den 3:je december.

Inför varje fall av anmälan gjorde Kronolänsman Axel Planting tillsammans med sin poliskonstapel Georg Andersson ett förhör där de uppsökte den misstänkte personen. Vi skall här se på en sådan undersökning de gjorde i Bomarsund emot Ida Wilhelmina Johansson. Protokollet fick signaturen
"Maskstungna".

Protokoll fört den 14 september år 1904 av undertecknad Kronolänsman Axel Planting i anledning av att ett rykte uppstått därom att Sjömanshustrun Ida Wilhelmina Johansson ifrån Bomarsund i Sunds socken skulle ha gjort sig skyldig till antingen barnamord eller fosterfördrivning.

Enär ett rykte uppstått därom att sjömanshustrun från Bomarsund i Sunds socken Ida Johansson skulle ha under förliden sommar gjort sig skyldig till barnamord eller fosterfördrivning, begav sig undertecknad ovan antecknade dag åtföljd av Poliskonstapel Georg Andersson till ort och ställe för att i anledning av ryktet utforska detsammas tillförlitlighet och för att sedermera framdeles kunna vidtaga nödiga mått och steg, för gärningmannens befordrande till laga ansvar.

Färden ställdes först till bemälde Ida Johanssons hem varest vid framkomsten endast hennes minderåriga fyra barn voro hemma vilka tillspordes att förtälja var deras mor för tillfället befann sig, förmält att hon var i skogen efter ved men att hon endera ögonblicket vore att förväntas hemkomma.
Då Ida Johansson emellertid efter en stunds väntan icke infann sig hemma uppmanades ett av barnen att vägleda Poliskonstapel Andersson till det ställe "i skogen där de antogs att uppehålla sig". Ungefär 150-200 meter ifrån Idas bostad fann Poliskonstapel Georg Andersson henne nedhukad bakom några buskar varest hon synbarligen gömde sig. Sedan Ida Johansson på Poliskonstapel Anderssons kallelse kommit till bostaden uppmanades hon att i anledning av ryktet avgiva förklaring men då bestred Ida att hon skulle ha gjort sig skyldig till något sådant. Att hon som icke ens idkat något intimt umgänge med någon mansperson sedan hennes äkta make för flera år sedan tillbaka begivit sig utomlands icke varit i havandeskap sedan hon framfött sitt yngsta barn i äkta säng avlade barn. Därefter hördes följande personer:

Sjömanshustrun Augusta Efraimsson
Att vittnet redan en månad före midsommar hört Ida Johansson beklaga sig över att hon som var sjuk samt även att döma av Ida Johanssons utseende vittnet slutit sig till att Ida var i havandeskap. I början av Juli hade Ida Johansson varit rest till Mariehamn och hemkommen därifrån medhavt stora kvantiteter mediciner i flera flaskor utan än på flaskorna syntes något recept. På frågan hvarifrån Ida fått så mycket medicin hade Ida berättat att hon icke besökt någon läkare utan på egen hand tillhandlat sig medikamenten från Apoteket. Efter resan till Mariehamn hade Ida genast börjat förtära av medicinen vilket vittnet flera gånger iaktagit samt så gott som genast därefter lagt sig och sedan legat oavbrutet på andra veckan. Sedan i medlet av juli och enligt vad vittnet kan erinra sig fredagen den 15 juli hade Idas minderåriga flicka klockan 3 på morgonen kommit till vittnets bostad som ligger endast några tiotal meter ifrån Ida Johansson och förmält att hennes mor bett vittnet komma till sig i anledning varav vittnet uppstigit och gått till Ida Johansson. Anländ till dem fann vittnet Ida Johansson så skral så hon enligt vittnet uttrycker sig varit nästan varit död. Vid den sjukes säng såg vittnet ett zinkämbar vilket var så gott som fullt med blod, samt däribland ett förkläde, en livströja samt knytnävestora sönderslitna köttstycken som vittnet vet att var delar av ett foster, men dock inte ett helt foster emedan allt synbarligen var sönderslitet genom handåverkan. På frågan av vittnet vad Ida hade för ärende hade Ida bett vittnet hjälpa sig på det hon icke skulle förblöda ihjäl samt i sådant avseende anhållit att få ättika och salt i vilket avseende vittnet jämväl villfor Idas önskan. Sedan hade Ida anhållit att vittnet skulle taga bomull från ett täcke samt stoppa det in i slidan för att yttermera hindra blödningen och även i detta avseende tillmötesgick vittnet Idas önskan Efter att hon vari ca 1 timme hos Ida hade hon återgått hem.

Sedan vittnet uppstigit hade hon vid pass klockan mellan 6 och 7 iakttagit huru Ida Johanssons minderåriga son burit ämbaret till sjöstranden samt där stjälpt innehållet i vattnet, varefter hon gick till stranden för att se efter vad det var som kastades i havet och då funnit i vattnet en stor blodfläck och däribland klimpar av levrat blod men varken tygtrasor eller delar av fostret återfann hon i det jämförelsevis grunna vattnet varav vittnet slutit sig till att Ida innan hon sände ämbaret till stranden därifrån avlägsnat trasorna och delarna av fostret och gömt dem annorstädes kanske i sängen ty efteråt hade i Ida Johanssons bostad iakttagits av vittnet en ganska synbarligen elak och förruttnad lukt. Några dagar senare har hon sett Ida Johansson i sängen och andra kläder ligga sänkta i havsbottnen nära stranden utanför Ida Johanssons bostad. Vidare förmärktes vittnet då Ida flera gånger för vittnet berättat att hon vet huru man fördriver foster. Under senaste vinterns lopp hade hon flerfaldiga gånger sett att obekanta finska talande manspersoner legat i samma säng och undersamma täcke som Ida och vid tal om huru hon hyste hos sej slika personer hade Ida för henne erkänt att hon med dessas manspersoner förövat samlag. Sedan vittnet ännu tillagt att Ida för ett år tillbaka även då befunnit sig i havandeskap och då Ida icke framfött något barn vittnet då redan misstänkt att Ida fördrivit fostret.

Rättegången emot Ida Johansson kom att behandlas i tre olika tingsförrättningar med ett otal vittnen men rätten frikände henne trots allt den 14 februari år 1905. Detta emedan det inte kunde bevisas att Ida framkallat fosterdöden för egen hand trots att vittnen sett avslitna köttklumpar och slamsor.
Ett märkligt domslut.

Vi skall nu återvända till rättegången emot tonårsflickan Anna Mikaelina Jansson och se hur man behandlade hennes fall, och vi är då inne i rättegången den 10:de oktober år 1904.

Allmänna åklagaren å tingslaget Kronolänsman Axel Planting å tjänstens vägnar tilltalat Pigan Anna Mikaelina Jansson för fördrivande av foster och uti vilket mål Torparhustrun Gustava Jakobsson ifrån Jyssböle by jämväl såsom svarandepart jämväl indragen för lönläggning av foster.

Pigan Anna Mikaelina Jansson född 13.9. 1883 i Korpo, den 9.10 1901 absolverad för 1 resans lägersmål

Här ville tilltalade Anna hava sitt i målet nästförinnan givna genmäle därhän ändrat att hon aldrig av sin styvmor erhållit den av henne omtalade kroken, utan hade hon själv förfärdigat den av ståltråd utav en vanlig strumpstickas tjocklek, som hon hittat på ladugårdsvinden där hon tjänat att i polisförhörsprotokollet omnämnande sjömanshustrun Augusta Efraimsson för Anna Jansson omtalad att hon hos Annas styvmor sett en järnkrok, vilken modern skulle begagnat såsom medel att fördriva foster med och att efter den beskrivning bemälda Efraimsson givit hade Anna gjort kroken av en ungefär ett kvarter lång ståltrådsbit genom att böja denna i ena ändan, att då Anna under två månader saknat sin månadadsreglering hade hon fullt övertygad om att havandeskap ha inträtt i bestämd avsikt att döda eller fördriva fostret ur modelivet infört kroken i livmodern så långt kroken då medgivit utan att hon på sätt förut allaredan blivit nämnt därvid erfarit någon som helst smärta eller en känsla av obehag. att fostret fyra dagar därefter utkommit efter föregångna vanliga födslovärkar vilka varat ungefär en halv dag och vilka hon som härförinnan fött barn genast igenkänt såsom sådana, att hon aldrig talat med sin styvmor om det inträdda havandeskapet, varför modern som förty ej haft anledning att uppmana henne att begå omordade handling med säkerhet inte heller uppmanat henne till densamma än hindra givit henna kroken, samt att Anna som nu hade sig djupt ångrat det begångna brottet på till henne ställd upprepade fråga ej avgav något som helst svar med förklaring om motivet som förmått henne att först uppgiva det hon av sin styvmor emottagit såväl kroken som anvisning om dess begagnande.

(Vi ser här tydligt hur Anna nu ändrar i sin bekännelse, fritar styvmodern och tar all skuld på sig)

I detta mål vittnade ett flertal vittnen, vi har här, Augusta Efraimsson, skomakarhustrun Hilja Koskinen, torparhustrun Gustava Jakobsson, barnmorskan Matilda Andersson och sjömansänkan Erica Sundqvist och alla fick avge vittneseden.

Bromans torp, som låg under Jyssböle hemman, till höger i bild, på näset mellan östra och västra Kyrksundet.
Här bodde Gustava Jakobsson och hennes dotter Hilma som arbetade som köksa på Bomarsunds gård.
Här stannade Anna (Lina kallad) då hon inte orkade gå hem över bergen.
Fotografiet taget av Anselm Sjöblad på 1920-talet

Vittnet Gustava Jakobsson berättar: Att tilltalade Anna Mikaelina Jansson palmsöndagen år 1903 inkommit till vittnet som bor i ett torp i Jyssböle och under förmälan att hon var så sjuk att hon som var på hemväg från kyrkan ej förmådde gå längre stannat hos vittnet och lagt sig i en säng där hon förblivit liggande vid pass en veckas tid att tilltalade Anna som haft svåra smärtor och klagat högljutt men dock ej förmått att säga i vilken del a kroppen plågorna varit förelagda natten emot påföljande dag betydligt försämrats varvid vittnet som på allt sätt sökt hjälpa henne lagt märke till att en mängd blod kommit i sängen och att på hennes underkjol eller det enda som hon haft på sig funnits en mörkare blodfläck vilken vid närmare påseende befunnits vara början till ett människoliv eller ett högst två månaders gammalt foster vilket Anna sålunda under natten framfött, att Anna därpå tillstått att de smärtor av vilka hon plågats av ha varit födslovärkar. den hon som förut fött barn genast väl igenkände, men av fruktan för att bliva bortkörd av vittnet ej vågat uppge för vittnet att sedan vittnet färdigt på morgonen begivit sig att hämta Matilda Andersson som var barnmorska och vilken även kommit och ägnat Anna nödig skötsel att då vittnet sedermera vid sjöstranden tvättat sina lakan på vilka Anna legat hade fostret jämte efterbörden sköljts bort och sålunda kommit i sjön samt att vittnet som var mycket fattig och vilket vid tvättningen av lakanen helt och hållet förbisett och ej haft tanke på anmälan att söka hindra det för att helt och hållet förstöras ej kommit sig för att spörja Anna om orsaken till missfallet om viket Anna självmant ej heller yttrat något.

Häradsrätten tog så målet i avgörande och fattade följande beslut:

Att med stöd av 22 kapitlets 5 paragraf i strafflagen döma Anna Mikaelina Jansson att för vad henne sålunda stannar till last hållas 1 år och 6 månader i fängelse.

Hur gick det då för den drivande i hela denna härva, Elvira Wilhelmina Jansson?

Fortsättningen av hennes mål kom att ske den 14 februari år 1905 och till detta rättegångstillfälle har Elvira skaffat sig försvarsadvokat, rättegångsbiträdet Odert Bergman. Men vi skall först se vad ett manligt vittne har att anföra:

Arbetskarlen Karl Lundgren ifrån Bomarsunds före detta fästningsområde.
Att han en dag i Juli månad år 1903 då han haft sitt bo och hemvist hos tilltalade Elvira Wilhelmina Jansson skämtat med honom om olika saker bl.a. att "hon nog kunde och kände till på vad sätt en grosess kunde gås att få tillbaka" samt att vittnet som ej åtog sej att avgöra huru berörda yttrande fällts på skämt eller allvar, ej kunde draga sig till minnes om Elvira i sammanhang därvid sagt något vidare och mindes ej om hon uttalat sig hur långt framskridet havandeskapet vid antydda förhållande fingo vara.

Rättegångsbiträdet Odert Bergman
Motsade bestämt denna åklagarens anhållan om uppskov för vidare undersökningar i fallet förmenande att åklagaren allaredan haft mer än tillräcklig tid på sig att få all sin bevisning införskaffad och förvarande åtal vilket grundats å inga faktiska omständigheter utan endast på skvaller och obehörigt prat vore ägna att i hög grad nedsätta Elvira i hennes anseende samt minska hennes förtjänst i hennes yrke som gniderska uti vilket yrke hon ända intill dess åtalet på begynte varit mycket men därefter knapert alls anlitad anhöll rättegångsbiträdet Berggren att häradsrätten ville avslå åklagarens nu framställda uppskovsbegäran samt omedelbart ingå uti prövning av målet däri för övrigt någon vidare utredning tvärtemot åklagarens förmenande ej ens mera funnits att tillgå.

Åklagare Planting vidblev emellertid sin hemställan och rätten överlade och fattade följande beslut.

För vidare handläggning i målet sammanträda den 10 april i lagtima ting klockan 12 på dagen.

Det skulle inte visade det sig bli någon rättegång emot Elvira Wilhelmina Jansson i denna fråga och saken mynnade ut i ingenting. Det hände sig nämligen att Elvira tillsammans med kompanjonen August Efraimsson på vintern gjorde en stöt emot två vinterupplagda skutor som låg i en vik i Lumparland. De hade nattat sina barn och då de somnat med två kälkor och tomsäckar anträtt färden över Lumparn och rövat fartygen på allt löst. De döms i vårtinget 1905 till vardera 9 månaders fängelse och hela fosterfördrivningen glömdes bort.

Fördrivit tiden med detta missfoster i Godby den 3 november år 2018

Johan G. Granlund

Häxprocessen på Åland 1666 - en smutsig historia

Häxprocesserna ledde till att ett otal kvinnor fick sätta livet till.
Här leds en dömd häxa till stupstocken.

I det följande kommer jag att ta upp vad andra skrivit i ämnet, i tidningsartiklar, uppslagsverk, historiska verk och så har jag även frågat Google några saker.
Till sist redogörelser från tre olika tingsförrättningar på Åland där sex kvinnor blev dömda till döden.

Ordet häxa anses komma av fornhögtyskans "hagazussa" vilket ungefär betyder en "gärdesgårdsriderska" där förleden haga står helt enkelt för vår hage dvs. en ingärdad gårdsmark.

Tidigare benämningar var trollkärring, trollpacka, trollkona och påskkärring. I fråga om männen använde man uttrycken trollkarl och trollgubbe och i vissa kulturer shaman.
I Finland och Estland samt Island kunde en häxa även vara en man.

Häxhammaren, tryckt 1486, den verkliga handboken för huru häxeri skall bekämpas skrevs av de två dominikanska katolska inkvisatorerna Heinrich Kramer och Jakob Sprenger. Originalet i latin och titeln Malleus Maleficarum.

Boken var länge den mest spridda efter Bibeln men den platsen övertogs senare av John Bunyans Kristens resa.

Kristens resa av John Bunyan


Häxhammaren ansågs vara den utförligaste handboken i jakten på Satans bundsförvanter och hantlangare och var ett beställningsverk av den romerska kyrkan.
Efter att boken insänts till universitetet i Köln spreds falskeligen ryktet att den godkänts och rekommenderats av dess professur vilket inte stämde.
Boken består av tre delar. Att häxor finns, hur de bekämpas och hur de upptäcks. Den beskriver även hur en rättegång emot häxan skall bedrivas och hur de skall oskadliggöras.
I boken listas vad en häxa kunde åstadkomma. Häxan var en person som kunde sluta avtal med djävulen. Hon kunde via besvärjelser och trolldom åstadkomma död, infertilitet hos människor och djur, påverka väder och vind, ge missväxt osv.

Hädanefter skulle de kloka kvinnorna i byarna och ibland även männen, utsättas för våldsamma förföljelser. Man skulle via tortyr i olika former pina dessa stackars människor att skrika ut helt galna berättelser och så kallade bekännelser.
Som vi i denna artikel skall se så startade de stora häxprocesserna på Åland 1666 och via 6 dödsdomar och avrättningar året därpå spred sig denna häxjakt som en eld över hela Norden.
I hela Sveriges rike räknade man inom en tioårsperiod till över 300 avrättningar.

Färjsundet med dess vackra bro som invigdes år 1937.
Utsikt från Café Uffe på berget emot Haraldsby.

Här i denna i dag vackra miljö skall 6 åländska kvinnor avrättas med yxa och därefter brännas på bål år 1666-67. Avrättningsplatsen stod till vänster om brospannets punkt på Haraldsbysidan. Närmare bestämt på höjden ovanför brovaktarstugan som användes den tid det gick en färja över sundet.

Karta från medlet av 1600-talet utvisande Färjsundet och Haraldsbysidan.
"Rätteplatsen" med sin galge.


Inom häxeri talar man om diverse olika begrepp.

.  Djävulspakt - en pakt med onda makter som kyrkan ansåg som djävulen själv eller hans demoner.
   Till dessa onda makter hörde även hedniska gudar och dessa stod i förbund med häxorna.

.  Häxritt - förmågan att i människo-eller djurhamn kunna flyga genom luften, eller i drömmen på en
   stav, kvast, djur eller på en människa.

.  Häxsabbat och djävulsbolande - gästabud i sexuell samvaro med onda makter och Satan själv.

.  Förbjuden trolldom - den trolldom som till skillnad emot signeri och löveri sågs om ond.
   Under häxprocessernas gång kom all magi att betraktas som brottslig och ett verk av Satan.

Vad har då de traditionella uppslagsverken för information om häxor och häxprocesserna?
I Bra Böckers lexikon kan man läsa följande.

Häxprocesser eller trolldomsrannsakningar, de världsliga och kyrkliga myndigheternas inskridande mot personer som ansågs bedriva trolldom. De första processerna anses ha förekommit i Frankrike på 1200-talet och kan kanske förknippas med de samtidiga kättarförföljelserna.

Efter en bulla av påven Innocentius VIII 1484 där häxorna jämställdes med kättare och sedan dominikanerna Heinrich Krämer och Sprenger 1486 givit ut sin handbok i häxförföljelse "Häxhammaren" började häxbålen flamma runt om i Europa. Till Sverige nådde denna hysteri i full skala först år 1668 och ebbade ut redan år 1677, men det kostade dock minst 300 människor livet
(den sista häxan avrättades år 1704) I Sverige brändes dock som regel inte häxorna levande utan avlivades på annat sätt.

År 1757 vid den sista svenska häxprocessen, erkände några dalkullor inför rätta - efter grundlig tortyr- att de på Blåkulla utfört otuktiga danser med djävlarna och som bordsbön läst Fader vår baklänges jämte 10 Guds bud utan negationer.

Såhär tänkte sig en flygbladskonstnär på 1500-talet att en "häxsabbat" gick till.
En häxsabbat var en högtid som häxor firade med djävulen i Blåkulla på skärtorsdagen.

Uppslagsverket berättar vidare att häxornas blåkullaresor företogs med hjälp av en "häxsalva" och vissa forskare menar att dess droger (bl.a. hyoscyamin ur bolmört) skapat hallucinationer som skulle kunna vara en av orsakerna till denna föreställning.
Det är också därför en häxa avbildas med en kaffepanna på stången på sin färd emot Blåkulla.

Bolmört ( Hyoscyamus niger)
En ca 1 m hög växt med grovt tandade blad. Hela växten är klibbig och har en obehaglig lukt.
De trattlika blommorna har en smutsgul krona med violetta smala ränder och är mörkt violett färgade.
Den växer vid vägkanter och på ladugårdsgärden och kom till Sverige vid förromersk järnålder.
Under medeltiden odlades den i klosterträdgårdar och slottsområden. Bladen användes som sömn och bedövningsmedel, mot tandvärk samt mot mag- och sjösjuka. Bladavkok användes som kärleksdryck. Den användes även för att uppnå hallucinationer och bland symptomen kan nämnas oro och drömsyner

Den åländska häxprocessen anses ha letts av två myndighetspersoner, båda komna från Sverige.
Det är i första hand häradshövdingen  Nils Psilander, tjänstgörande domare på Åland från år 1655.
Han var prostson och uppväxt på prästgården i Virestad. Född ca. 1620 och död 1682. Nils förfäder hade varit präster i flera generationer i Sverige.
Hans mor var prästdotter och hennes förfäder hade varit präster i  flera generationer och det Lutherska tänkesättet satt djupt.

Jomala Gård, även säte för häradsdomaren på Åland.
Målningen sedd från Jomala vik målades av den unge ålänningen Karl-Emanuel Jansson år 1868
Gården sedermera lantmannaskola och jordbrukscentrum, numera annan verksamhet.
Ägare Ålands Landskapsregering.

Den andra tongivande häxjägaren var kyrkoherden i Sunds församling, Brynius Magni Kiellinus, född år 1656 i Sverige och död år 1675 i Sund. Enligt samstämmiga uppgifter var han en "mästare" på att förhöra häxor.

Sunds kyrka, bild från Jyssböle bergen.
Kolorerat vykort från början av 1900-talet

Dessa båda herrar har en stor del i de häxprocesser som härjade på Åland och som skulle bli startskottet även för dem i Sverige.
På Åland skulle till en början 13 bondhustrur dragas till domstol för häxeri varav 6 skulle avrättas.

Men det fanns en annan spelare som hade stor makt och om dem vet man inte exakt drivkraften och
det var ledamöterna i Åbo Hovrätt.

Då man ser förhörsprotokollen från de tingsförrättningar som skedde med de 13 åländska kvinnorna kan man urskilja tre olika parter förutom den anklagade.
Prästsidan som bestod av Nils Psilander och Brynius Kiellinus, det var 12-mannanämnden och det var till sist Åbo Hovrätt. Nämnden hade ofta en medlande roll och tog ibland part för den anklagade.
Som vi skall se så i det fall nämnden var osäker dömde hovrätten dödsdom. Det var även troligtvis nämnderna som till slut fick pendeln att slå mot häxförföljelsernas upphörande.

I en tidningsartikel i Nya Åland av den 19 december år 2002 skriver den kände författaren
Jan Guillou en artikel med rubriken;
- Här dömdes och avrättades häxor. På en bifogad karta ser man var avrättningsplatsen låg.

Gammal karta över Färjsundet och Haraldsby sidan där avrättningsplatsen låg strax intill stranden på en bergskulle. Vi ser den streckade linjen som visar den gamla överfarten med förbindelsebåt som tog i land på Haraldsby sidan  ungefär där i dag finns en sädestork. Vägen hade tidigare en annan sträckning på båda sidorna om sundet.
Den gamla vägen kan på Godbysidan ännu skönjas i skogen.

Då man läser den rikssvenska historiebeskrivningen över häxprocesserna i Norden frapperas man av den historielöshet som är förhärskande i Sverige. Det finns inte ett enda ord om den rörelse som visserligen kulminerade med massavrättningen av häxor i Mora 1668 och som egentligen började på Åland 1666. Åland hörde ju i allra högsta grad till Sverige denna tid!

Men en svensk författare och skriftställare rättar till detta med följande artikel,

Nya Åland skriver i ingressen till ovannämnda artikel.
"Häxornas försvarare - ett historiskt reportage"
Det är journalisten och författaren Jan Guillou som skriver om 1600-talets häxprocesser i främst Sverige, men även i övriga Norden.

Guillou skildrar händelseförloppet på ett helt korrekt sätt, huru allt fick sin början i en ganska liten händelse vars preludium faktiskt började redan 1662 med en rättegång emot ett bondepar i Lemland som anklagades för att ha läst besvärjelser för att skada andras boskap. Här ville den i Dorpat lärde häxjägaren Nils Psilander redan tidigt tillämpa sina lärdomar om häxkonstens bekämpande och yrkade på dödssstraff. Nämnden stod på sig och vägrade godtaga detta, anklagelserna var för bagatellartade för en sådan dom. Men Psilander fick nu in en fot i rättsprocesserna och visste hur fiolerna skulle dras. Paret försvarade sig tappert och hänvisade till gammal praxis i landet om läkekonst via simpla besvärjelser och enkla trollkonster. Inget kunde bevisas och de slapp lindrigt undan. Men det skulle komma nya möjligheter för Psilander att utöva sitt värv. Han hade här fått in ett begrepp som han lärt sig i Dorpat, man talar om "Pactum implicitum", en inte direkt men indirekt pakt med Djävulen. Detta hade han fått inskrivet i protokollet men detta förstod inte sig nämnden på ännu.

Kopparstick, häxor inför domstol

Vad Psilander nu behövde var ett fall som passade in i hans planer och det skulle visa sig att hans tid snart var kommen.

Nu kommer en bondhustru in på arenan, Karin Eriksson, (Guillou skriver Persdotter)
Karin var en spåkärring som kunde finna stulet gods och berätta om folks framtid, antagligen blev hon nu anmäld av någon missnöjd kund.

Inför rätten förklarar hon sitt svaga sinne och att hon varit en ovanlig människa redan från barndomen. Rättens ledamöter tror sig här möta ännu en i raden med triviala spådomskonster.

Men plötsligt börjar hon självmant berätta om att hon på senare år mött Satan och han har hjälpt henne med många vardagssaker och konster. Nu får Psilander ståpäls, han sätter sig käpprak i stolen och blir genast klarvaken. Här står hon, just precis, häxan som han läst om i Dorpats skola.
Han harklar sig och ber att få ställa fången ytterligare några frågor. Karin går rätt in i fällan och i princip dömer hon sig själv till döden. Hon som trodde att bekännelsen om Satan för henne skulle vara en förmildrande omständighet men skall nu vändas emot henne och hon skall bittert få erfara att hon blivit grundlurad.

En häxa inför domstol med präster, domare och nämndemän

Hon börjar nämligen berätta att hon hade träffat Satan och han hade lovat hjälpa henne ur fattigdomen. Hon berättar att hon varit till en plats som heter Blåkulla och där träffat Satan.
Psilander lockar nu ur henne mera uppgifter, hur det ser ut i Blåkulla och vad som försiggår där.
Hon har ju varit där det sade hon ju själv.
- Vad gjorde Satan förresten med er frågar han?
- Jo han bet mej i brösten och sög blod och man kan fortfarande se märken efter det.

Ganska snart märker Karin att hon har pratat en dödsdom över sig och börjar ta tillbaka allt hon sagt. Detta hjälper nu inte utan hon blir dömd till döden enligt den mosaiska lagens bokstav som finns i Mosebokens 22 kapitel och 18 vers. " En trollkona skall du icke låta leva" vilken nu var svensk lag.

Kastelholms slott under 1600-talet

Nå, man hade inte så bråttom med avrättningen utan Karin fick nu sitta i Kastelholms fängelse en tid. Här besökte präster och olika myndighetspersoner henne flitigt och till slut fick de henne att ange 13 åländska kvinnor för häxeri och som hon sett i Blåkulla. Äntligen hade de stora möjligheterna öppnat sig för Psilander.
I mars 1668 hade man avverkat sex dödsdomar som gått i verkställighet.


Jag kommer nu att nedteckna en redogörelse för hur det kan ha gått till i den åländska häxprocessen.
I en artikelserie i tidningen Åland i januari 1926 finns en berättelse av Emil Wichmann som under signaturen Gånge Rolf i lättläst berättarform återger händelserna som de framstod ur domböckernas protokoll.

Illustration över avrättningarna av häxor i Mora
Blåkulla i bakgrunden


Hexprocesserna på Åland

Den 6 augusti samma år 1666 hölls urtima ting ånyo med Karin. Hon hade nämligen flitigt besökts av prästerna och angivit för dem ävensom för häradshövdingen och andra ståndspersoner en hel mängd bondhustrur för vidskepelse och förbund med den onde. De plägade sade hon, skaffa sig nyttan av andras boskap genom att gå omkring i dymmelveckan och bedja andra hustrur eller deras husfolk om litet matvaror, såsom bröd, kött, fläsk, smör, fisk, korv m.m. till des de fått av nio hustrurs mat. Detta kokade de sedan tillsammans och till elden användes det spånor, som de stulit från andras stug- och förstutrösklar, från dörrkarmar, häbregolv och furustockar. Av denna hopkokade mat giva de sedan åt sina kor skärtorsdags, långfredags och påskmorgnarna innan soluppgången, jämte salt och malt, varvid de säga följande vers:

Min ko är modstulen
Min ko är blodstulen.
Min ko är köttstulen.
Men nu skall jag giva dig salt,
Nu skall jag giva di malt
och nu skall du få åter din makt och kraft
såsom jag sagt:
- Och därpå läsa Fader vår!

Karin angav nu speciellt gårdshustrun Maria Nilsdotter, dotter till den kvinna som själv en gång förfört Karin till trolldom, att Maria för några år sedan mött Karin vid porten till Blåkulla, kommandes själv därifrån. Hon, Maria "hade nytta av prästgårdens kor" vilka dock därför plötsligt dött en natt i sitt bås. Ty Maria är så arg häxa att hon med ett enda ord kan förgöra folks boskap. Såsom alla visste, hade för 10 år sedan en gosse blivit sjuk därför att han såg sin avlidna mor gå igen en afton. En annan gosse som fått sin sjukdom i bastun, hade "hon botat" liksom även den förstnämnde.
Vidare vittnade hon, att gårdshustrun Margareta hade lupit naken kring sin gård och begärt få låna sin grannes tjur under gudstjänsten senaste påskdag. Margareta hade lärt sina trolldomskonster av sin avlidna styvmor, som ävenledes "brukar söka sig nytta av andras kreatur"
Herr Häradshövdingen bifogade nu härtill, att han hört berättas att även Margaretas mor, som var spetälsk och förd till hospitalet, redan då Margareta var en växande flicka, "haft smörlycka", och att då grannarna undrande frågat, varifrån hon fick mera smör än andra i byn svarat:
-Jag ger den bondhustru fanen, som icke kan sälja ett lispund smör efter varje ko, betala sitt skattesmör och ändå ha smör kvar till husbehov.
- Men fortfor herr Häradshövdingen, så snart hon kom till hospitalet, sen blev det ej mera bättre med smörtillgången där i gården än hos andra i byn!
Karin påstod vidare att torparhustrun Ingeborg "brukade signeri och läsningar, så står det åtminstone för mig, men må hon själv göra reda för sig!"
Gårdshustru Karin i Hindersböle tog likaledes nyttan av andras kor och sålde året förut mycket smör; vidskepliga hustrun Kerstin , som för 2 år sedan sakfälldes av tinget, hade länge idkat vidskepelse och bl.a. "förgjort Major Bergs ko så att den störtade"! Karin angav även gårdshustrun Ilia i Bovik för att hon varit orsaken till att skallfogden Henrik Brynielsson detta år mist så mycket boskap och att hans kreatur se så dåliga ut, fastän de i fähuset stå till knäna i hö. Då rätten frågade hur Ilia mäktade göra dylikt, svarade Karin, att Ilia en gång varit i skallfogdens fähusbås och hade skallfogden från den dagen mist sin kreaturslycka. När en kalv dött för Ilia hade hon kastat kalven på skallfogdens hampåker. Skallfogden blev nu inkallad. Han bekrftade Karins uppgifter både om korns störtande och om kalven. Han sade sig dock ej ha trott att någon människa var orsak därtill frågade och hur Karin visste detta. "Detta står så för mig" svarade Karin "fast ingen har därom sagt mig" Karin hade hört en person kalla hustru Ilia för en trollkåna, emedan hon kastat orent vatten i en brunn, för att sålunda dra till sig lyckan från all den boskap som drack ur brunnen.
- Även detta "stod för Karin" fastän hon ej själv sett det. Likaså brukade gårdshustrun Ebb trolldom och tog nyttan av andras boskap.

Nakna häxor utför trolldomsriter

Gårdshustrun Lisabeta brukar om våren falla på knä på sin grannes teg och biter av brodden, som hon sedan kokar med sjöfragga. Skärtorsdags, långfredags och påskmorgnarna ger hon kreaturen av en ma, som hon kokat i hop av nio särskilda beståndsdelar i en kruka. hennes man har skaffat sig smör från Grelsby kungsgård, med vilket Lisabeta smort sina kor om munnen och sålunda skaffat sig kungsgårdens smörlycka, likaledes av kyrkoherdens och alla sina grannars kor. Eld brukar hon göra upp av nio slags trä och driva boskapen däröver. När hennes smörlycka minskas kastar Lisabeta smörkärnan ut på backen för att svinen må löpa över den, och på så sätt har hon fått smörlyckan tillbaka När Lisabeta ropar på sin boskap, kommer den strax löpande till henne i fullt språng. Allt detta hade nu Karin ej hört "andra berätta" men "det stod så för henne!"

Vidare berättade hon , att gårdshustrun Anna i Högbolstad, då hennes boskap var utsläppt på ängen, hade "dragit upp sina kjolar och underkläder och lupit omkring, innan hon släppte in sin egen boskap inom ledet. Till påsk plägade hon koka åt sin boskap med nio slags ved från trösklar och fönsterkarmar. Då en grannkvinna förundrad sagt åt Anna, att hon (Anna) säljer mycket smör, så hade Anna svarat : "Nog säljer dom mer på Grelsby!" Grannkvinnan hade invänt att där fanns flera kor, vartill Anna sagt: " Ja- men mitt bevarar jag!" Vilket enligt Karins åsikt just var hexornas uttryck för att de ha nyttan av nio andra hustrurs boskap. Allt detta "stod för Karin" fastän ingen sagt det åt henne.

Hustru Karin Isaksdotter brukade samma konster som de andra angivna och "smörjer smör på väggarna".

Gårdshustrun Anna i Tranvik ger åt boskapen till påsken salt, malt och ett tredje, för Karin obekant ämne; hade också föregående första maj "blåst i horn" för att vilddjuren ej skulle skada hennes boskap; plägade också påskmorgonen före soluppgången gå omkring sin gård och släpa kittelringarne efter sig för att hennes boskap ej skulle skingras.

Gårds hustrun Gertrud hade, för att dra boskapslycka åt sig, skurit svansen av sin grannes ko, varför hon också blivit dömd vid tinget.

Tretton bondehustrur angav således Karin Eriksson, innan hon fördes till bålet och stupstocken. Av dessa blevo tolv konfronterade med Karin, men ingen hade förr beskyllt för trolldom och alla nekade de "med kort nej och hiskelig svordom!".

En oppurtun häxa som försvarar sig.
Notera prästernas "elva" under hakorna.

Hustrurna Maria och Kerstin, som båda "med vidskepelse voro bufunne förr" blevo nu strax "satte hos vaktmästaren i förvaring". De andra måste ställa borgen för sig tills rannsakning med dem kunde
hållas.

När Karin stod på avrättningsplatsen, heter det i protokollet, ropade hon överljutt åt allt folket att allt vad hon bekänt om de angivne var fullkomligt sant efter den vetskap och uppenbarelse hon redan tillförne haft, men vilket hon i början förtigit, i synnerhet att hon sett Maria komma ut ur Blåkullabärget, då Karin själv gick dit in. Så fick hon lägga sitt syndiga huvud på stupstocken, och kroppen brändes å bålet och askan ströddes ut för vinden.
Huru de sedan gick med de av Karin angivna tretton hustrurna, därom i följande uppsatser.

Stundande avrättning av häxa.


Hexprocessen mot 13 bondhustrur i Emkarby

Den 21 augusti, Bertilsmäss, begynte rättegången mot de av "hexan" Karin Eriksson angivna 13 bondhustrurna i Emkarby.

Först infördes Maria Nilsdotter från sin förvaring hos vaktmästaren. Hon bestred energiskt Karins angivelser, sägande att den förra "vidskepelsen" för vilken hon tidigare varit anklagad, "skett i fåvisko" då varit även kyrkorådets och häradsrättens åsikt. Enär hon härmed i många timmar uppehöll rätten utan att bekänna "togo han klovarna fram". Nu erkände hon äntligen, att hon hört sin mor säga, "att man skall kasta silver i sjön, då man blir sjösjuk. Eftersom hon ej ville vidare "bekänna" sattes handklovarna på henne, dock skruvades de ännu föga åt.

- Äntligen erkände hon sig ha frågat av den sjuke gossen som hon botat
- Jag frågar dig Sigfrid Martensson son:
- Varifrån har du nu fått haver denna din sjukdom?
- Haver du fått den antingen av sjön, eller av jorden?
- Eller du kastade ditt vatten i badstugan?

När hon gjorde den sista frågan ryste hon i hela kroppen liksom av köld. Då bad hon gossens mor kasta silver och mjölk i badstun.

- Likaså bekände hon, sedan handklovarna ytterligare tillskruvats, att hon frågat den andre sjuke, som hon botat för svullnad. " Jag frågar dig...-
-Varav haver du fått din sjukdom? Är du antingen krossad? Eller är du uppblåst av släkten?
- Och då ryste hon igen och rådde släkten, att kasta silver på den sjukes avlidna mors grav.

Rätten frågade nu när hon hade ingått sådant rysligt förbund med Satan, att han med dylikt rysande uppenbarade henne dylika stora hemligheter. Men här var allt Rättens arbete förgäves allt intill sena kvällen, tills Rätten fann nödigt vara att låta skruva handklovarna något bättre åt!

Då bekände hon till först, att hon en sommardag mött Satan i skogen, klädd i båtsmanskostym, men svart och ful. Han erbjöd henne sina tjänster med löfte om fiskelycka och konst att bota sjukdomar och göra diagnos på dem. Ävenledes " bekände" hon nu "klarligen" huru hon blivit bärgtagen och hur det var möblerat i Blåkulla.

Följande dag fortsattes rannsakningen med Maria - med handklovarna på. Nu berättade hon "utan tvång" att hennes mor efter sin död visat sig för henne och fört henne till Blåkulla.

- När Rätten förehöll, att detta ej kunde vara sant enär de döde ej kunna återvända till jorden ändrade hon sig och sade att modern under hennes livstid fört henne två gånger till Blåkulla. Detta hade skett då hon redan var gift, men sedan dess hade hon ej gjort där vidare visiter, utan Karin hade ljugit. Första gången hade Maria varit rädd och generad för Satan, som därför låtit - utkasta henne. Inte visste hon, hur hon kommit dit eller därifrån, eller var hela Blåkulla fanns.

Vid det andra besöket trolovade hon sig med mörkrets furste, som "slog henne i ryggen med sin hand", sägande. härmed tager jag , Maria, sitt blod till stadfästelse och skall du även ge mig din röda ko! - Efter denna klapp var Maria öm i ryggen en lång tid och den stackars röda kon begynte tränga bort och störtade till sist.
Rätten lät nu kläda av Maria. Och se! - Det befanns - O, ve och fasa! - att hon hade en brun fläck mellan skuldrorna så stor, att man kunde täcka den med en vante.

Häxa bolar med den onde.

Rätten sökte nu tvinga henne att säga, hur ofta hon bolat med den onde! Därtill nekade hon bestämt, och sade att han infunnit sig "ful och svart" var gång, som hon trätt med sin sonhustru.

Nämnden förklarade nu, att detta skett alldeles för ofta, och att Maria haft ett gruveligt leverne med sin unga sonhustru. - Eljes sade sig hon nu några torsdagskvällar mött den onde i skogen. Då hon förebrått honom att hon trots hans löften nu i några år nödgats köpa säd.

Nämnden bejakade detta vara sant - så hade Satan svarat mycket oartigt: "Mitt tager jag, tag du ditt var du vill" Därpå hade Maria och hennes man ej haft vidare fiskelycka och deras bästa kreatur hade årligen dött. Nämnden vittnade åter, att det var sant! Rätten uppfordrade nu henne, att bekänna, vilka personer hon sett i bärget. Hon kunde dock ej nämna andra än sin avlidna mor.

Efter det rätten dömt henne att enligt 2 Moseboks 22 kapitel och 18 vers avrättas med yxa och sedan brännas, förehöll henne pastorn i Finström, vördige Herr Klas slutligen hurusom det var allmänt känt, att hon ej gått i kyrkan de största högtidsdagarna eller stora böndagarna, förrän nu i våras då trolldomsrannsakningen började. Detta vittnade och intygade även Nämnden och grannkvinnorna samt att "hon regerat i sitt hem som ingen kristen mänska om aftnarna förrän hon med sin familj ämnade sig till nattvarden" .

Fem dagar därefter således den 29 augusti togs åter hustru Lisabeta i förhör. Då hon ej till en början erkände något hördes på ed en hos henne året förut tjänande piga. Pigan vittnade, att Lisabeta haft allehanda konster vid kornas utsläppande om våren och deras kalvning för att få nytta av andras kor.

 Påsknatten hängde hon upp liar och skäror över fähusdörren och skickade sina pigor ut om skärtorsdagsmorgonen, att ropa på kvarnbacken "innan solen gick upp (gammal Torsdyrkan),

Ävenså berättade pigan att Lisabeta hade en vårta under vardera armen, från vilken det rinner en vätska under påsktiden då hon klagar och känner sig maktlös "liksom någon diade henne!".
En del erkände Lisabeta, sägande sig blivit "lärd av andra" emedan hennes kor tycktes ha befunnit sig väl av hennes trollerier, bestred dock att hon dragit nytta av andras kor.

Hon visade nu för rätten sina vårtor under armarna, som hon haft från barndomen och som pöste upp, då hon hade mycket mjölk i brösten, nekade dock att någon vätska flöt ur dem och gjorde henne maktlös.

Nämnden intygade nu enhälligt, att dylika vidskepelser voro allmänna på Åland.

Rätten synade nu hela hennes kropp och fann tre stora blodärr på ryggen och en brun fläck på ena skuldran, stor som en riksdaler, vilken dock svårligen kunde urskiljas från hennes bruna kroppsfärg förövrigt.

Lisabetas svåger förhördes nu om han "för tio år sedan" tillvitat Lisabeta att ha kokat rågbrodd med havsskum. Svågern påstod sig ej minnas annat än att han hört det av pigorna brukas mot tandvärk.
Lisabeta svor på att hon aldrig brukat sådant varken för tandvärk eller värk på andra ställen.

Enligt vad som nu vittnats, vilket i det närmaste stämde med Karins från Emkarby angivelser med tillhjälp av dennas förborgade kunskap och enär man ej kunde "när det gälla skulle" befria Lisabeta från trolldom, i synnerhet som den bruna fläcken syntes

Rätten mycket misstänklig, ansåg dock rätten emedan i dylika farliga mål dagsklara skäl och egen bekännelse erfordrades och man ej kunde tilldöma Lisabeeta enbart på en trollkånas (Karins) syner, fråga Åbo hovrätt, huruvida och i vad mån till döden utgåendes trollkånors berättelser kunna anses hava laga vitsord, och om ej i trolldomssaker efterlåtas må, att Rätten utav dem, som så starka presumtioner gravera tillåtes söka få fram sanningen "förmedels ett beskedligt tvång" (dvs. tortyr).

Som vi ser i rättegångshandlingarna använde man handklovar och tumskruvar.
Här ett annat tortyrredskap som inte användes på Åland, i förhör med häxa.

Hovrättens svar var - jakande!
Rannsakningen fortsattes igen den 14 december. Redogörelsen härför och Lisabetas slutliga dömande till döden sparar jag såsom ganska vidlyftigt till en nästa särskilt intressant ehuru i sina detaljer rätt hemsk ny uppsats. Lisabeta tycks egentligen varit hemmahörande i Sund att döma av pastorns därstädes "ingripande" i domstolsförhandlingarna.

----------------------

Grunden till Skarpans gästgivargård i nuvarande Bomarsund.
I bakgrunden gamla vägen invid "krutkällaren" emot Bomarsunds fästningsruiner.

I originala handlingar omnämns hon som Lissbeta.
I denna berättelse fick hon namnet Lisabeta.
Författarinnan Carina Karlsson utkom år 1996 med boken Lisbeta Per Skarps hustru.

Häxor på väg till Blåkulla


Häxprocessen på Åland forts:
Vid fortsatta rannsakningen den 14 december 1666 med Lisabeta framhöll nämnden, att en piga, som för 11 år sedan tjänat hos Lisabeta, og skulle kunna säga till vad hennes matmor använt sjöfraggan, men, tyvärr, tjänte nämnda piga nu så långt borta att man ej ville tillkalla henne.

Lisabeta erkände då själv att hon av "en finsk båtsman" för vilken hon klagade sin svåra tandvärk, fått anvisning på detta "läkemedel" men att då den sjuka tanden med detsamma fallit bort, så kom han ej att använda sjöfraggan.

När rätten frågade, varför hon ej genast "bekänt" detta och hotade låta hämta pigan som vittne på hennes "brottslighet" sade Lisabeta, att det var sjöfragga med peppar, som skulle vara bra för tandvärk, men sjöfragga med rågbrodd hade hon givit "åt kreaturen för att skydda dem mot lodjur".

Då rätten upplyste henne om att på 1 år hade inga lodjur funnits på Åland, sade Lisabeeta, att båtsmannen sagt medlet vara bra också mot vargar och rävar, som dessa tider gjort stor skada åt ålänningarna.

Nu framkallades ett annat "vittne" som berättade, att då han för omkring nio år sedan köpt sig en skuta och lånade ett varptåg från gården, hade Lisabeta rått honom att -då han kom till tals med säljaren - så skulle han träta på honom, varigenom han skulle få lycka med skutan.

Lisabeta svarade, att det vore ett allmänt tal på Åland, att man bör göra så, då man köper något av en annan. Nämnden förklarade sig aldrig ha hört något sådant på Åland.
Hela dagen fortsattes förhöret utan resultat, varför handklovarna påsattes Lisabeta, men utan att hon bekände något på hela aftonen.

Den åländska tortyren bestod i handklovar som "beskedligt skruvades åt" så att säga "Kristligt"
På kontinenten praktiserades vattenprovet.

Följande dag "lät man henne taga av kläderna och synade henne noga överallt" O! ve och fasa! Då syntes på stackars Lisabetas högra axel något förfaseligt "djävulstyg" - ett långt brunaktigt tecken, blandat med små ärr liksom efter tänder, tre ovan och tre nedan i krokiga rader liksom efter en mänisko mun!

När man "med kristligt och vederbörligt allvar strängde henne till att bekänna" varifrån hon fått dessa ärren, uppgav hon först att hon haft fullt med bölder. När rätten övertygade henne,att ärr efter bölder ej kunde sitta så tätt och hotade skruva till handklovarna medan hennes händer ännu äro ömma, sade hon: " Vad hjälper då! Sen i märke, så giver jag mig till leka, förrän jag låter mig plågas mer!

 - Nu berättade hon att då hon en natt låg i sängen och önskade sig kunna freda sina ägodelar så somnade hon o drömde att en ful svart hund bet henne i axeln, sägande: " Du skall förmera dit med att ha nyttan av 9 mans boskap, men i stället ge mig ett pund smör om året!" När hon vaknade var hon öm i axeln, där ärret nu synes.

En annan gång hade " den fula hunden" också visat sig i sömnen och bett henne lägga hans smör på häbbregolvet. Hon lade det då dit i ett linnekläde och därifrån hade det försvunnit. men att hon varit i Blåkulla hade Karin ljugit.
Hon bekände också nu att hon givit sina kor salt och malt med följande läsning.

Jag ser väl, var den gumman nu står,
som haver min ko förspillt
hon står på hetan häll,
men hon skall spricka
innan sitt och solskett!
I namn Faders, Sons och den heliga Andes, Amen!

Hennes mans styvmor hade lärt henne att ge varje ko salt och malt om påskmorgonen med följande läsning:

Jag giver mina kor nu salt och malt
Liksom Jungfru Maria gav dem åt sina!
I namn Faders Sons och den helig Andes! Amen.

Styvmodern hade även lärt henne att lägga eldkol och enris utanför fähusdörren och driva korna däröver, då de för första gången på sommaren skulle i vall, sörja dem med tjära och läsa:

"Såsom jorden längtar efter vatten,
Och min fattiga själ efter Guds rike,
Så slängte du min ko, också efter mig!
och så skall du få nytta och gagn av all din årsrgöda.
Därpå skulle hon läsa Fader vår

Ehuru rätten ej kunde, trots handklovarna, erhålla vidare bevis, ansåg den dock eftersom märket på hennes syndiga kropp det sannfärdeligen intygade, att hon var överbevisad och i förbund med hin onde och dömde henne, att enligt Mose lag halshuggs och brännas å båle.

Dock skulle man ännu dröja med akternas avsändande till Åbo hovrätt för att vänta ifall icke Lisabeta med döden för ögonen skulle bekänna mera för kyrkoherden i Sund, "vördige herr kyrkoherden Bryniel"  gjorde medels dagliga besök all sin flit att avlocka stackarn vidare bekännelser till Guds ära och församlingens räddning och uppbyggelse.

Lisabeta tillstod nu för herr kyrkoherden och upprepade det för herr häradshövdingen och rätten att hon "av en genomresande finne" blivit anvisad att skärtorsdagsmorgonen lägga koskällorna i rinnande vatten, så att fraggan kom i skällorna, varigenom skällorna finge bättre ljud och boskapen bättre trivas och hållas tillhopa. Det hade hon gjort och se en ful svart karl stod strax bakom henne och sade: jag ser att du älskling, har lust till mina konster och det är fuller nyttigt, vad du nu gör, såväl det andra som du plägar bruka. Men vill du tjäna mig, så skall jag lära dig det som ännu bättre är!

- Därmed skildes de tu för den gången. Men om hösten då hon kom från sin väderkvarn, mötte hon honom "i ett tåg" och han frågade: Varför kommer du ej till mig, då du ändå brukar mina konster" Hon svarade: jag vet inte, var du är hemma och hur jag skall komma dit. Då sade han : jag vill fuller lära dig, hur du skall komma till mig. - Så gav han henne litet smörja på en klut, sägande, att hon därmed skulle smörja det föremål hon ville sitta på under resan, men därförinnan säga:

Gud och vår Fru (Jungfru Maria)
gingo sig åt den väggen fram.
Då mötte dem - Boram frågad han:
Vart skall du gå?
När hon nu kom till Satan, märkte han henne med ett bett i axeln och sade därvid:

Jag märäker dig!
Din kropp och själ skall följa mig!

Djävulen fäster sitt märke på en häxa i Blåkulla

Sedan släppte Satan henne och hon for tillbaka på samma ställe, där hon bestigit sin ridhäst
-  gumsen.
Rätten sporde nu hur det såg ut i Blåkulla. Ah - det var som en stor herrgård sade Lisabeta. Där fanns alla slags hantverkare, smeder, snickare, m.fl. och alla vore de svarta och strykfula! Detta hände för nio år sedan, men Satan släppte inte in henne förrän i fjol, utan en svart karl tog emot smöret,

Fans honorar, vid porten och så satte gumsen i väg igen med sin ryttarinna. Allt detta skedde med sådan hast att hennes man ej kunde märka annat än "att hon varit ut på gården" Men vid hemkomsten var hon så bävande och förskräckt att hon velat förtvivla.

I teckningar framställs häxornas färd till Blåkulla på ett kvastskaft.
I själva verket framkommer vid förhören att man red på olika djur som gumsar, hästar och kattor.
Därför finns katten med på kvastskaftet

Häxa på väg till Blåkulla

Men tänk, vad herr kyrkoherden ändå lyckats få henne att bekänna!
När hon i fjol, berättade Lisabeta vidare, kom in i Blåkulla var det en stor, stor stuga, vid vars gavelända stod ett långt bord med ljus på bordet, ehuru allt dock var "såsom ett töcken"

- Kring borden satt fullt med folk, bland vilka hon kände igen Karin i Emkarby, Ebba i Finby, Anna i Tranvik och Karin i Hindersböle. Vid bordsändan satt husbonden själv, Boram. Maria i Markusböle stod på golvet på högra sidan, då Lisabeta igen lade sin "förning" smörpunden, på kistan. Till vänster i en mörk vrå brann en grymmer och blå eld, varav jag vart synnerligen förskräckt! - Alla som sutte vid bordet, rörde sina händer, liksom de skulle räknat pengar. Rätten sporde henne nu "granneligen" om hennes kontakt med Satan. Lisabeta berättade då, att när "den fule" gav henne smörjsudden befallde han henne "bruka den läsning jag lärt mig av mässingsmakerskan" nämligen:

Min ko är modstulen, leverstulen, lungstulen:
Men det som stulet är,
bättre Du milde herre Gud! Amen..

Därpå skulle hon ge sina kor malt och salt.
Vidare sade Lisabeta, att hustru Sigrid Nilsdotter "lärt henne" att taga tre torvor i ledet, där grannarnas boskap gått igenom och lägga dem i sitt fårhus (kätta) så finge hon sin fårlycka igen. Men - sade hon suckande - det blev bara värre än förut.

Till slut förmanade Lisabeta alla att vakta sig för varjehanda vidskepelse hur ringa den än vore" ty Satan försummar aldrig att locka en till mer och mer till dess han får den vidskepliga med sig till Blåkulla. Hon sade, att det numera var henne synnerligen kärt, att hennes synd blivit uppenbar och tackade icke allenast Gud, utan prisade även deras välgärningar, som henne hade röjt, samt det "kristeliga allvar som man brukat för att driva henne till bekännelse". Stackarn, smörjsudden, som Fenin givit henne, hade hon sytt in i snörlivsvalken, därifrån herr kyrkoherden sprättade bort den och brände upp den i vaktmästarens kammare. Sudden hade verkat att hon ej kände handklovarna, innan man klädde av henne och tog hennes snörliv från kroppen.

Rätten avlät hennes dödsdom att stadfästas, ävensom de andra kvinnornas, till Åbo Hovrätt, varifrån den anlände som stadfäst den 11:te mars.

Den mest kända häxan är Jeanne d´Arc
Hon avrättades som häxa men domen var egentligen politisk

Här en bild från filmen häxjakten på Åland 1666

Vad vore ett postkort utan en häxa, här kort från 1950-talet

Häxorna letade sig även in i barnens föreställningsvärld,
finns en mängd sagor och filmer för barn i ämnet

Här från Walt Disney, Hollywood,  Snövit och de sju dvärgarna

Kända filmstjärnor avbildades som häxor, även detta en 1950-tals bild

Häxorna skall även förstås finnas med i gladporren

Skickliga tecknare övar sina talanger på häxorna

Häxorna skall även finnas med i den moderna deckarlitteraturen

Även Zlatan får vara med, kanske han får representera den manliga häxan "shamanen"

Även vår vän Jesus får vara med på ett hörn



Genomlidit i Godby den 4 april år 2018


Johan G. Granlund