Bomarsund har fallit - en ögonvittnesskildring

Edwin Thomas
Franska landstigningstrupper tillverkar Gabioner en slags skanskorgar någonstans i närheten av Bomarsund.

Om kriget i Bomarsund i augusti 1854 har skrivits mycket. Nya uppgifter framkommer hela tiden
men något större sammanhängande verk har ännu inte gått i tryck. Ingen har ännu disputerat för doktorsavhandling i ämnet trots att det mesta materialet finns tillgängligt. Dagens teknik att digitalisera t.ex. dagstidningar från denna tid gör att mera material framkommer kontinuerligt.
Finns det ens en bibliografi över vad som skrivits om Bomarsund?

Vid sökning på Bomarsund finner man i Wikipedia en mängd felaktigheter och rena rama grodorna.
Hur kan det komma sej att ingen har lyckats leverera en sanningsenlig bild av "Bomarsundskriget" det som finskspråkiga kallar, "Oolannin sota", det åländska kriget, på nätet?

Det som förvånar mig är hur de flesta författare med något litet undantag har lyckats förbigå senatens särskilda undersökningskommissions rapport. Denna digra undersökning som leddes av Johan August von Born och som omfattar flera hundra sidor. Där finns förhörsprotokoll av dem vilka som var för och vilka som var emot fienden. Där finns listor på bortförda förnödenheter skilt för varje socken som bortfördes från fästningen och som på order senare returnerades. Där finns kopior på s.k. "Ordres" där de svenska tolkarna uppförde sig som rena rama vildavästerngangstrar.  Där finns uppgivet hur delegationer från Åland till ingen nytta roddes över till den brittiska flottan för underhandlingar om Ålands status.
I en ödets ironi överlämnas så Åland, efter att den allierade flottan avseglat, till skräddarmästare Berggren då Sveakonungen vägrade ta ställning. Dom helt enkelt tröttnade.

Skräddarmästare Berggren var en av de tre svenska revolverbeväpnade tolkarna, han hade i sista stund blivit av överbefälhavare Napier lovad "allt som blev över" i Bomarsund.
Även om detta finns  i denna blogg en artikel  benämnd "Då skräddare Berggren glömde sina saker"

Även skeppsläkare William Crees dagbok är värd att framhållas. Cree var en brittisk skeppsläkare som tjänstgjorde på Odin, det fartyg som var med om attacken på Bomarsund den 21 juni 1854. Hans skildringar och målande beskrivningar av olika händelser och personer runt hela Östersjön och Bottenviken är enastående.

Cree har i sina dagböcker avbildat vanliga människor han mött då de stannade upp i de olika samhällena längs den svenska, finländska och åländska kusten. Han fångar dem i ett ögonblick med sin pensel i sina exakta positioner. Då den brittiska flottan ligger i Lumparn kommer en kvinna ombord och säljer smör och mjölk. Är det en Erika från Finby, Estvik, Tranvik eller Vargata? Det får vi inte veta, men här är hon i alla fall.

I Brittish Museum finns tillgängligt alla brittiska flottans loggböcker vari fartygens kaptener nedtecknat varje timmes händelser i dubbla versioner, en i anteckning under händelsernas gång och en i renskriven form. I Frankrike finns säkert motsvarigheterna.

Här ovan ser vi utdrag ifrån loggboken på HMS Hecla. Jag har via ihärdig forskning lyckats få tag i dessa uppgifter. Här finns noterat hur "mate" matros Lucas slänger den brinnande kanonkulan överbord vilket renderar honom Victoria Cross som den första i dess historia. Detta dåd skall bliva stilbildande för alla hjältedåd i all världens krigshistoria.

Den franska ön Aix ute i Atlanten dit en stor del av de i Bomarsund tillfångatagna soldaterna blev förda.
I sydväst ser man ön Fort Boyard, välkänd ifrån såpan "Fångarna på fortet".

Mycket lite, kanske inget alls har forskats i den franska litteraturen om detta krig och om förhållandena för de flera hundra krigsfångarna med fruar som kom till Aix, denna ensliga ö i Atlanten utanför Frankrikes kust. En stor del av dem var finlandssvenskar och en del var ålänningar. Enligt uppgifter lär de ha behandlats värre än djuren vid sin ankomst dit, medan de som kom till England hyllades som hjältar och gick fritt på stan, ja man t.o.m bjöd ut sina ogifta döttrar till dem.

I denna blogg finns en artikel om ryssungen Julius Johnsson. Hans föräldrar blev förda till ön Aix.
Julius Johnsson, var då en liten pojke, då föräldrarna fördes i fransk fångenskap till ön och vistades då hos sin morfar på gården Rosenberg i norra Sund. Julius blev sedermera en av den tidens största industrimagnater, etablerard i Jyväskylä, mecenat och välgörare, han blev en "Kuoppalan patroona" Kuoppalas patron, namnet efter den herrgård han byggde upp där.
Om honom finns en lång artikel i denna blogg.

Tidningen Morgonbladet av den 14 september år 1854

I ovannämnda tidning har jag hittat en lång artikel som ger en ingående beskrivning av hela krigsförloppet sedd ur förlorarna, ryssars och finländares perspektiv. Artikeln är skriven närapå en månad efter kapitulationen. Nyheten angående Bomarsunds fall, som ligger till grund för artikeln, var given av magasinsförvaltaren Westenius som med största sannolikhet var den första som gav muntlig rapport till den högsta krigsledningen i Finland om belägringen och kapitulationen. Denna tid var ju hela den åländska skärgården i blockad.

Berättelsen kommer jag att varva med bilder från krigshändelserna och fotografier tagna året därefter på Krim.
Jag har moderniserat språket en aning så att ändrade är ord som af, hafva, blifvit, ånyo, tvenne osv.

Bomarsunds fästningsområde efter kapitulationen
Telegraftornet i Notvik U längst till vänster.
Vy från Djävulsberget.

Vi får meddela följande ur de officiella bladen hämtade tillägg till underrättelserna om Bomarsunds belägring.
Såsom tillägg till de senast meddelade uppgifterna om åländska fästningsverkens intagande, har kommenderanden för de i Finland förlagda trupperna, generallöjtnant Rokossowskij, numera insänt en mera detaljerad redogörelse om denna tilldragelse, avgiven av f.d. förvaltaren av proviantmagasinet på Åland titulärrådet Westenius, som under hela den tid belägringen av fästet varade befunnit sig på huvudön. Då Westenius, som den 7 augusti blivit beordrad av kommendanten på fästningen bege sig till kringliggande byar, för att hos allmogen upphandla och till fästet leverera hö och andra förnödenheter så följande dag återvände till Skarpans, fann han vägen till fästningsverken vara avskuren av fienden varför han som till det yttersta ville undgå fångenskapen, intill den 19 augusti dolde sig i byar och skogar på Åland, tills det sedermera lyckades honom att på en fiskebåt genombryta de fientliga kryssarnas linje och komma till Finlands fasta land. Anländ till Helsingfors den 28 augusti avlämnade han till sitt chefskap följande relation om belägringen och försvaret av de åländska fästningsverken:

De tre brittiska fartygen Odin, Hecla och Valorous anfaller fästningen den 21 juni 1854 och blir beskjutna ur ett bakhåll från batteriet vid Grinkarudden. Här blir David Lucas hjälteförklarad efter att ha slängt en brinnande bomb till sjöss.

Efter det huvudfästet på Åland den 21 juni blivit bombarderat av de tre engelska örlogsfartygen, hade kommendanten givit order om att ånyo på sydvästra sidan stranden av Lumparn, uppföra ett jordbatteri, vilket även blivit verkställt under loppet av juni månad för medelst underbefäl och manskap vid Ålands garnison under tillsyn och ledning av chefen för Ålands ingenjörskommando kapten Kraushold.

Brittiskt jordbatteri på Krim
Med största sannolikhet uppfördes liknande i Bomarsund
Fotografi, Roger Fenton år 1855
Från kriget i Bomarsund finns inte ett endaste fotografi. Däremot finns från Krimkrigets fortsättning året därpå flera hundratals fotografier tagna av krigshistoriens första fotograf Roger Fenton.

Grinkarudden i dag
Jordvallen emot Lumparn, grunderna för kanonerna samt den sänka i fronten där kanonmynningen stack fram.

 Samtidigt transporterades dit från fästet fem fästningskanoner och nya lavetter byggdes till dem av militärhantverkare enligt anvisning av underlöjtnanten vid artillerigarnisonen Pistschulin och under ledning av kapten Kraushold. Sedan detta batteri blivit fulländat beordrades dit till kanonservice erforderligt antal manskap av utvalt underbefäl och manskap från 10:de finländska linjebataljonen och artilleri - garnisonen under anförande av löjtnanten Schimanowskij och underlöjtnanten Pistschuylin. Till betäckning åt detta batteri kommenderades en del av 3:je och 4:de kompanierna från grenadierskarpskyttebataljonen under adjointen hos guvernören över Åbo län, gardesöversten Furuhjelms befäl

 Senare och efter det engelsk-franska flottan utöver 30 segel stark inseglat i Lumparn raserades detta batteri varjämte kanonerna söndersprängdes och allt manskap överfördes till huvudfästet utom en del skarpskyttar som förlades uti de tre tornen. 
Allt detta var fullständigt utfört den 6 augusti.
Vid samma tid, dvs. under loppet av Juni månad, uppfördes efter kommendantens föranstaltande, på borggården inom huvudfästet under ledning och tillsyn av chefen för ingenjörskommandot, ett täckt galleri av bjälkar med jordbeklädnad för tre bombkanoner och alla fönster såväl inåt borggården som utåt vilka ej vore bestyckade, blindades med tegelsten. Under det batteriet vid Lumparen uppfördes blev fältdivisionen och Ålands artillerigarnision 4 kanoner stark under anförande av artillerikapten Schwetoff fördelad i två avdelningar av vilka den ena förlades på rån av Skarpans område och den andra vid Mångsetkta under betäckning av detaschementer från grenadier- skarpskyttebataljonens kompanier. På bägge dessa ställen fanns äldre raserade batterier, vilka av trupperna blev återiståndsatta.

Brigadmajor Harry Jones
Fotografi Roger Fenton år 1855 på Krim.
Ledde de engelska styrkorna vilka landsattes vid Mångstekta och Hulta via Delvik och norra Bomarsund för anfall mot Brännklintstornet C.


Natten mot den 6 augusti blev fältdivisionen jämte kanoner och betäckning därifrån överförd till huvudfästet, och om aftonen den 7 augusti avsändes 24 artillerihästar till kronofogden i Ålands härad för att hos allmogen utfodras.

Den fransk-brittiska flottan bogseras in i Lumparn
Målning av Brierly

I sådant skick befann sig befästningsverken den 24 juli då de fientliga fartygen till en början 7 till antalet inlöpte i Lumparen. Detta antal ökades småningom så att inom förloppet av några dagar fartygen uppgick till 30 och därutöver under det att fienden emellertid kringrände fästningen även från andra sidor. Fartygen låg stilla för ankar och sysselsatte sig endast med att loda djupet, intill den 7 augusti men denna dag varsnade man att fientliga fartyg bogserades in i Lumparn och Vargata och såsom man kunde förmoda även påföljande dag bekräftades sig emedan fienden från den 7 augusti till den 8 klockan 2 på morgonen gjorde landstigning på två punkter, fem verst avstånd från fästningsverken, nämligen vid byarna Tranvik i väster och Hulta i öster.

Brittiska krigsfartyg i den lilla fiskebyn Balaclava år 1855
Med största sannolikhet har dessa fartyg varit i Bomarsund
Fotografi, Roger Fenton

 Sedan fienden landstigit på båda sidor i tätt sluten kedja förenade de sej de två avdelningarna i byn Finby på ett avstånd av 3 verst från fästningsverken. Här lade de sig i bivauker ( tältläger) och överbefälhavarna för de franska trupperna valde sitt kvarter i denna by. 

Brittiskt tältläger på Krim år 1855
Fotografi, Roger Fenton


Sedan fienden landsatt sina trupper på Åland gjorde de enligt till min kännedom komna trovärdiga rykten ännu samma dag ett anfall på tornet C (Brännklint) men blev med förlust tillbakaslagna.
Därefter började de uppföra sina batterier och på särskilt konstruerade "kaflar" framföra belägringsartilleri, samt mot natten till den 9 augusti bombardera detta torn varunder de emellertid försökte att uppföra ett annat batteri närmare till samma torn men allt vad de under natten hunnit uppföra förstördes åter vid daggryningen av våra skott. Sedan de härefter uppsökt åt sej ett bekvämare ställe som var mer skyddat uppförde de där ett batteri och bombarderade efter verkställt arbete dag och natt tornet numera från två sidor så att detsamma i alla delar blev betydligt och farligt skadat.

Brännklint torn C 
Fotografi ca. 1880
Bodnar



 Tornets garnison beslöt då att samtidigt emedan den ansåg omöjligt att länge kunna hålla sig där att draga sej tillbaka till huvudfästet men förekoms av fienderna vilka gjorde ett plötsligt anfall, omringade tornet och avskar reträtten. Såväl över som underbefäl och manskap försökte att slå sej igenom med bajonetter men kunde likväl inte genombryta den talrika styrkan och blev därför tvungna att ge sej som krigsfångar. Några timmar senare blev tornet som var illa skadat fullkomligt förstört. Bland officerarna sårades ingenjörskapten Tesche av ett bajonettstygn i benet och fänriken vid grenadiärskarpskyttebataljonen Bollfras av ett sabelhugg nedanom axeln.

Notvikstornet U 
Fotografi R Hausen ca 1880

Innan fienden intog torn C uppförde de batterier emot tornet U (Notvik) vilket de begynte bombardera den 12 augusti. Detta torn nödgades slutligen ge sig sedan det genom kulorna erhållit två stora remnor utom andra skador inom detsamma av bomber samt sedan de ägde kvar endast 4 skott. 
Orsaken varför torn Z (Prästö) gav sig är mig obekant, jag känner blott att garnisonen den 15 augusti klockan 11 om morgonen gav sig fången.
Om orsaken till huvudfästets kapitulation äger jag ej heller säkra uppgifter. De till min kännedom komna rykten för vilkas riktighet jag ej kan ansvara är följande:

Medan franska trupper bombarderade tornen besköt engelsk-franska flottan som låg vid Lumparö ganska häftigt huvudfästet, och dess kulor tillfogade detsamma inom borggården betydliga skador, slet av tak och skorstenar från byggnaderna samt skadade embrassurerna. Fästets garnison gav sig den 16 augusti och ryktet uppger orsaken härtill vara den att fästet sedan tornen gått förlorade inte mera kunnat avslå de samtliga anfallen från land och sjösidan samt ej heller förmått tysta det fientliga artilleriet av ofantligt grov kaliber. Innan huvudfästet  gav sig var den garnison, genom flera dagar fortsatt vakande och väckt alarm, till den grad utmattade att manskapet befanns fullkomligt oförmöget att göra motstånd.
Antalet stupade på vår sida uppgår enligt ryktet till 53 man och de sårade till 86 man. Fienden förlorade 500 - 600 man.
Garnisonerna från huvudfästet och de tre tornen fördes efter deras tillfångatagande ombord på engelsk-franska skepp och den del av de fångna som var bestämd till England, avsändes dit den 17 augusti och den andra delen åter den 18 augusti. varigenom även general Bodisco och hans fru avgick den 18 augusti till Frankrike. Det berättades likaledes att några av officerarnas hustrur med de fientliga chefernas samtycke åtföljt sina män till utrikes ort. 

Fotnot: Enligt herr Westeniis muntliga uppgifter utgjorde garnisonen i varje torn omkring 90 man underbefäl och manskap från 10:de finländska linjebataljonen samt inemot 25 man från artilleri-och ingenjörskommandot jämte 3 officerare och därutöver nämligen: uti tornet C: ingenjörskapten Tesche, löjtnanten vid linjebataljonen Sahlberg, samt fänriken vid grenadierskarpskyttebataljonen Bollfras och underlöjtnant vid linjebataljonen Conradi. 
I tornet U. ingenjörslöjtnant Swerew stabskapten vid linjebataljonen Melart, och underlöjtnanten vid samma bataljon Blum, Ävensom i torn Z: ingenjörslöjtnant Chatelain samt kaptenerna vid linjebataljonen  Knorring och Peremotowskij.

Brittiska officerare på Krim år 1855
Fotografi Roger Fenton

Till vänster två franska officerare på Krim år 1855
Fotograf Roger Fenton

Franska cantinierer och vivandierer.
Dessa damer serverade de franska soldaterna förnödenheter under striderna, typ brännvin.

Kanonerna har slutat tala.
Bomarsund var på 1960-talet en av Ålands största campingplatser.
Ålands Landskapsstyrelse förbjöd sedermera tältning på området.



Bombarderat i Godby den 3 december år 2017

Johan G. Granlund

Ålands frivilliga arbetskår ÅFAK - skördearbete i Karelen under Fortsättningskrigets dagar

Bildtext: Liarnas parad 10.9. 1941
Fotoidentifiering:
6 från höger Tryggve Holmström från Föglö.

Ålänningar i österled, en frivillig kontingent skördearbetare från Åland som mitt under brinnande krig, det s.k. Fortsättningskriget, i slutet av augusti 1941 avreser till Karelen och skördar säd. Denna episod i den åländska historien har för mej varit helt okänd och jag kan inte komma på att jag tidigare i något sammanhang stött på en notis om denna händelse. Enligt uppgifter var det ett 60-tal personer under ledning av kapten Jan Sundberg som avreste. Frågan är vilka var alla dessa och från vilka kommuner? Några namn har redan framkommit, från Sund, Valter Mattsson från Tranvik, Ernst Johansson samt hans syster Valborg från Jyssböle, Från Saltvik Nils Jansson från Laby, Armas Andersson. Från Jomala Harry Häggblom. Från Finström Edvin Johansson Markusböle, Från Geta Johannes Jansson, Kalle Karlsson, Hilding Mattsson Östergeta, Karl Holm Höckböle och Karl Jansson nu Boman. Från Föglö, Karl Sjövall, Tryggve Holmström och Ture Pettersson.  Ytterligare, Olle Ahlqvist, Ole Lundberg, Thure Eriksson, Einar Blomqvist.

Då jag i maj detta år besökte Håkan Jansson i Laby för att förbereda en bloggartikel om hans liv som grävmaskinsentrepenör, visade han mig ett album som han sade att kanske var av intresse. Jo visst var det intressant, verkligt intressant! Den hade tillhört hans far Nils Jansson på Strand gård i Saltvik.
I albumet fanns denna notering. ÅFAK. Karelen 28.8 - 19.10. 1941.
Nils Jansson.
Denna album gavs förmodlingen som gåva till alla deltagare så det kan finnas många sådana i de åländska hemmen ännu.

Nils Jansson från Strands i Haga. Här stående på ett magert vetefält som ej skördats.

Karelens landskapsvapen även känt ifrån ett ölmärke.

Före vi börjar bläddra i albumet och förstå innebörden av bilderna, är det kanske skäl att läsa på  lite och se vad det var frågan om.
I en artikel i tidskriften Sotalapsi - Krigsbarn i nummer 3 av år 2009 läser vi följande:

En relativt okänd sida av Ålands bidrag till det nationella försvaret av de civila krafterna i Fortsättningskriget 1941- 44 gav skörd och återuppbyggnadsarbetet i Finland. Första hjälpen hann  utföras av Ålands frivilliga arbetskår ÅFAK. De 60 skördearbetarna, 4 lottor och 1 kock reste på hösten 1941 till Sordavala regionen och stannade där i 2 månader där de skördade säd på en areal av 190 hektar.
Medlen för operationen insamlades via en kastrullinsamling och dessa pengar räckte även till för inköp av jordbruksförnödenheter som sedan donerades till den återvändande karelska jordbruksbefolkningen.
Undertecknad har samtalat med en person som var med nämligen Tryggve Holmström från Föglö numera bosatt på fastlandet. Han berättade att han kom i kontakt med denna grupp via anslag i kommunen. Jan Sundberg var initiativtagare till projektet.  Det var två olika grupper om vardera 30 personer som avreste. Resan företogs först med skärgårdsbåtarna till Åbo varifrån resan fortsatte med tåg.
Man kom fram till Värtsilä station och därifrån fortsatte färden med oxforor emedan hästar var det ont om. På vägen såg man söndertrasade järnvägsspår. De såg kyrkor som var förorenade med avföring på golvet.

Karelaren kommer hem.

I albumet finns denna bild och denne man får här komma att representera de 440.000 karelare som i en första omgång flydde efter vinterkriget 1939 - 40 och som i Fortsättningskrigets inledningsskede sommaren - hösten 1941 återvände. Nästan 200.000 av dessa skulle återvända dessvärre för en kort tid till sina skövlade hem, nedbrunna skolor och sjukhus.

Fortsättningskriget startade den 25 juni år 1941 och i dess inledningsskede återtog Finland stora delar av det efter Vinterkriget avträdda Karelen.

Då den åländska kontingenten kom fann de  av ryssarna odlade sädesfält, majs-kål- och solrosodlingar och det är här som våra vänner ålänningarna i ÅFAK kommer in i bilden, att ta vara på dessa skördar.
Ålänningarna kom fram till Karelen endast två veckor efter att ryssarna hade flytt.

Geta - Föglö vagnen
Identifikation: Övre raden: från vänster, Johannes Jansson från Geta, Hilding Mattsson från Östergeta, Alfons Johnsson, Karl Jansson nu Boman, (med näsduken)
Nedre raden, längst till höger Karl Holm från Ersklubben i Höckböle by Geta.

Finström - Saltvik vagnen.
Från Saltvik deltog även Armas Andersson och sonen i familjen ringde och berättade att i hans hem har alltid denna album funnits men Armas ville aldrig berätta om livet därifrån. Av honom framkom det att ett möte hade hållits på Solbacka under våren 1941 under ledning av Jan Sundberg och många hade då vid tillfället preliminärt anmält sitt intresse för resan. Men "då det blev dags" var det bara ett fåtal som avreste. Däremot hade Armas berättat att de hade roligt denna tid i Karelen, de skämtade och vid sidan av skördearbetet kunde de syssla med många trevliga projekt. Bl.a. skulle de skjuta fisk en gång under vattnet men det höll på och sluta i en olycka.
Kalle Jansson berättar att de under vistelsen hade mycket trevligt tillsammans, ofta sjöng de och bland gänget fanns även någon som trakterade instrument. I skolan där de var förlagda fanns allt bevarat även skolbänkarna sade han.

Köksvagnen
Fotoidentifiering:

Hästvagnen
Ovanstående 4 bilder är rubricerade: På Haapamäki station 1.9.41.
Olle Ahlqvist från Mariehamn hade också sin häst med och det kan vara Olle uppe till vänster med hästen.

Första anblicken av vår förläggning. Suikka folkskola 3.10.41.
( måste nog vara 3.9.41)

Suikka folkskola i Sordavala landsförsamling, omgiven av de tre brända grannskolorna.
( likheten med Breidablick ungdomslokal i Finström på Åland är slående ).
Då ålänningarna kom fram till platsen befanns alla gårdar och officiella byggnader vara  nedbrunna och förstörda av ryssarna. Men berättar Kalle Jansson nu Boman: Endast denna byggnad stod kvar. Den hade varit ryssarnas sista fäste innan de flydde för den finska armén. Då de gick runt huset förstod de varför. Finnarna hade kommit bakom deras linjer så de kunde inte bränna gården. De fann en mängd gropar  bakom huset som ryssarna hade ämnat att placera minor i och de hann de inte. Därför var denna gård ganska säker att vara i.

Rytty nedbrunna folkskola.

Risti nedbrunna folkskola.

Suikka nedbrunna skola i Ruskeala socken.

Staben.
Här ser vi Jan Sundberg från Finström Åland i mitten i kaptensuniform. Sundberg var ledare för den åländska kontingenten. Han blev sedermera bankdirektör på Åland.
Till höger om honom i bild, Valter Mattsson agrolog från Sund Tranvik. Han var f.ö. min fars kusin. Valters son, Ralf Mattsson berättar att Valter for till Karelen 1 månad före de andra och gjorde platskartläggning över arbetena. Han var således där i 3 månader.
Till vänster Thure Eriksson.
Kalle Jansson från Geta, som numera bor i Sollentuna berättade för mig att Valter Mattsson i staben var den verklige arbetsledaren för hela styrkan. Han var en tystlåten men väldigt snäll och kunnig agrolog som de fick stort förtroende för.
Agronom Johansson såg de inte mycket av i det dagliga arbetet.

Kapten Sundberg och löjtnant Forss.

Agronom Johansson i ett ryskt försöksfält.
Ernst Johansson var kommen från Jyssböle i Sund och tjänstgjorde sedan som landskapsagronom på Åland.

På kansliet.
 Ernst Johansson till vänster i bild, samt vid sidan av honom Valter Mattsson från Tranvik.

Sort. ymp. sot.hall.piiri:s stab. Mil.tjm. Räsänen, kapt. Lagercrantz, mil.tjm. Tuomaa.
Texten är en direkt avskrift av kommentarerna på kortet.

Stuga No:2

Stuga No:3
Identifikation: Stående 3 från vänster Tryggve Holmström

Kocken stående invid Vendla, namnet på fältköket.
Kalle Jansson berättar att man kallade honom för "Tupp Olle", varför minns han inte.
Han berättar att en dag skulle kocken skjuta en stor fisk med ett gevär men i ivern kom gevärspipan under vattnet och då han fyrade av sprack pipan.

Bergman och badstugan (bastun)

Med lien på cykeln foro pojkarna till de avlägsna arbetsplatserna.

Kåren i skördearbete 10.9.41

Liarnas parad 10.9.41

Hästräfsorna

Till höger Alfons Johnsson

Högafflarnas parad.
Fotoidentifiering: 1 från höger Valter Mattsson från Sund Tranvik, 2 från höger, Harry Häggblom från Jomala.
Kalle Jansson berättar att den grupp som skulle bärga in skörden i vilken han tillhörde,  avreste senare på sommaren.

Vägreparation

Krigsbyte
En sagesman från Saltvik vars far var med berättar att man överallt i naturen kunde hitta ammunition och vapen. Dessa samlades in och lades i högar och det var förbjudet att ta någonting. Personen tog i alla fall med sig en gasmask hem till Saltvik.
Kalle Jansson berättar att en gång hittade en ålänning en liten handgranat stor som ett hönsägg, då han tog den skrek en till att han måste slänga den och innan den landat exploderade den.

Tattaris stuga före.
Tattari var den man som omkom i sprängolyckan. Enligt Nils-Gustaf Eriksson var det han som ledsagade gruppen då granaten exploderade. Thure Eriksson gick till vänster om honom och fick lättare skador och Valter Mattsson till höger, Valter fick sin vänstra trumhinna spräckt och skadan hade han hela livet.

och under arbete

Lottornas rum

De två ryska korna.
En sagesman berättar att de här två korna togs om hand och man mjölkade dem. De gav dock inte så mycket mjölk.

Tvätten torkas
En sagesman berättar att en av männen från Åland var lite "enkel" så honom satte man oftast på vakt på nätterna. En gång ropade någon att det kom en rysk soldat in mot gården. Men det var bara kläderna på klädsträcket han besköt.

Lördagsskurning

Degen knådas.

Brödet bakas
Dessa lottor är fortfarande oidentifierade men Kalle Jansson berättar att Uno Ekbloms hustru från Eckerö var med. Han var den kände Atlantenfararen som senare omkom i Amerika.
Även Ernst Johanssons syster Valborg samt Jan Sundbergs dotter var med.

Lastenkoti, Avdelning B:s förläggning.
Barnhem.

Avdelning B intresserad av krigsbyte
Tryggve Holmström, i bildens mitt,  berättar att längs med vägkanterna fanns ryska tanks och fordon som blivit lämnade.

Avdelning B utanför logementet.

Odlingschefen, förvaltaren Reino Lassila.

Lassila spikar anslag på en fylld ladas dörr.

Kommunalhem och sinnessjukhus

Ladugården
Lassilas domäner, Sordavala landskommuns gård.

Utfärd till Sordavala 9.41
Sordavala från utkikstornet

En amfibietanks undersökes.
Identifikation: Valter Mattsson 3 från vänster.

Maskin för plantering av majs.
Agrolog Valter Mattsson till vänster om maskinen.

En fredstida ryssgrav.
Identifikation: Karl Holm från Geta 2 från höger i hatt.

Kåren på Puikkola folkskola

Bjudning för soplottorna 21.9.41

Soplottorna på Rytty station.
Kalle Jansson berättar att en dag kom ett antal finska lottor och de hade sitt logement i närheten.
Ibland umgicks de även med dem. Denna bild förställer med största sannolikhet dessa.

Pionjärerna med två ryska fångar 7.9.41
Tryggve Holmström berättar att de hade två ryssar som fångar med sig. Den ene hade bott i en jordkula. Han beordrade de att med sin bajonett som var påsatt på en sticka försöka lokalisera granater. Den andra håller i en yxa.  De var glada och nöjda sade han. Han berättar vidare att det var populärt bland de finska soldaterna att byta till sig ryska knappar mot cigaretter. Tryggve fick med sig en hjälm som numera är donerad till Ulenius museum i Degerby.

Kalle Jansson berättar att då de kom fram möttes de av finsk militär benämnda "pionjärerna". Dessa hade till uppgift att minröja och i allmänhet hjälpa dem. De hade först frågat ålänningarna varför de ej hade gevär med sig men då svarade de att de kom från Åland och bara skulle skörda säd. Dessa pionjärer berättade för dem att det kunde finnas kvarvarande ryska soldater i skogarna. De sade att om ni ser dem släng er på marken och försök undgå dem. Om de skjuter släng er ned!

Den av ryssarna brända bron

Pionjärernas krigstida bro.

Den av ryssarna brända kommunala såg-, kvarn- och elektricitetsverket.

Cyklande kårmedlemmar i backen före Puikkolas folkskola.
Utfärd till Sordavala, Ladoga och Kirjavalahti 1.10.41.
Tryggve Holmström berättar att han minns mycket bra utfärden gruppen gjorde.
Kalle Janssson berättar att efter ett par veckor skulle de på en utfärd ända till Viborg men de måste avbryta resan då det uppstod en storm. På vattnet så de här och där döda kroppar som låg och flöt omkring.

Kirjavalahti.

Apotekar Jääskeläinens villa Rantal vid Kirjavalahti

Bonden Matti Hänninen på hemgårdens trappa.

                                                 Minolycka

Den dystra platsen i skogen.
Min småkusin, Raymond Mattsson från Tranvik berättar att det var hans far Valter Mattsson som gick vid sidan av den karelska man som omkom i denna minsprängningsolycka. Valter fick då det vänstra örats trumhinna spräckt.
Enligt Tryggve Holmström från Föglö, fick Thure Eriksson som gick på andra sidan sin byxbak, jacka och sitt bälte sönderrivet.

Thure Eriksson och Sven Lindström förevisa sina söndertrasade kläder.

Numrerat hus med slokande röd stjärna i Ruskeala.

Ryssarnas framfart i Neuvonens gård.
Kalle Jansson berättar att då den kom in en av ryssarna förstörd gård såg de ett blodspår från en garderob. Troligtvis hade en av gårdsfolket försökt gömma sig men blivit brutalt avrättad och bortsläpad längs med stuggolvet.

Bonden Kokkos brända gård i Risti by vid landsvägen i Sordavala.

Järnvägsbron över Tohmajoki.

Hus vid Sordavalavägen skadat av granater.

En rysk handkvarn av trä.

Järnväg maskinellt uppriven av ryssarna.

Solrosodling.
Enligt uppgift var solrosor något som inte då odlades i Finland så detta var något nytt för alla.

Magert vetefält som ej skördades.

Två vägar på samma åkerteg.

Ersättning för rivet halmtak.

Rysk traktorplog.

Ryska bilar kanta vägarna.


Jag tackar er som orkat se eländet i många av dessa bilder!

Nu skulle jag vara glad om ni kunde kontakta mig och berätta vad ni vet om denna period i den åländska historien. Vem är personerna på dessa bilder, vad har/hade de att berätta?
Min tel. är: 018 41584 eller 040 5845887
Min epost är: j.granlund (at ) aland.net
Min postadress är: Godbyvägen 1290, 22410 Godby.

Jag har så nöjet att få berätta att i slutet av augusti fick jag ett telefonsamtal från Sollentuna i Sverige. Det var Kalle Boman som tidigare hade namnet Jansson och född i Geta som ringde. Han hade varit med på resan och kan bekräfta det mesta vi här omtalat. På min fråga huru det kom sig att han blev intresserad av ett sådant äventyr svarade han att det hölls ett informationsmöte i Geta. En som arbetades som busschaufför jämte en annan person agiterade kraftigt och med stor sinnesrörelse för denna gärning, att ta tillvara den svältande karelska befolkningens säd som stod mogen på åkrarna där.
Han bekräftar även uppgifterna angående den minexplosion som är omtalad. Han sade att det var flera än tre personer som gick i samlad trupp, Man skulle taga vara på en död rysk soldat som låg i en skogsglänta ganska nära en järnvägsövergång. Vid denna övergång hade tidigare hänt en olycka och han minns huru ett kvinnohuvud hade hängt i en gran efter smällen.

Kalle berättar att då de kom fram till platsen hade finsk militär frågat dem varför de inte hade några gevär med sig men de hade svarat att de kom från det vapenlösa Åland och skulle bärga säd. Men sade han, det låg gevär överallt i naturen så det var det ingen brist på.

Vidare berättar Kalle att det strövade omkring ryska soldater i trakten som hade blivit efter de flyende ryska styrkorna och för dem hade man respekt. En gång skulle Kalle hämta en cykel från ett ställe och på väg hemåt gick keden av, då var jag rädd sade han.

Då det gått fem år efter ålänningarnas skörderesa till Karelen hölls en minnesträff på Åland då man träffades igen. Kalle Jansson kunde inte närvara då han redan tidigare hade flyttat till Sverige. Det var synd tyckte han att han inte kunde var med för där gavs troligtvis ut de minnes album som en del av deltagarna har men inte alla.

I slutet av januari 2021 får jag ett mail av rektor Cecilia Johansson. Hon berättar att hon råkat se denna blogg och drar sig till minnes vad hennes morbror Alfons Johnsson berättat för henne. Från Alfons album har hon så delgivit mig dessa bilder.

Alfons i Geta Finströms vagnen stående i mitten.

Alfons sittande till höger på hästräfsan.

Korresponderat i Godby den 29 juli år 2015

Johan Granlund