Visar inlägg med etikett Norrgårds i Finby. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Norrgårds i Finby. Visa alla inlägg

fredag 10 augusti 2018

Sommarprat med Johan Granlund fredagen den 20 juli år 2018





I famnen på min mor invid torpet i Kärjenkoski, troligtvis sommaren 1950.
Bredvid står mormor Selma Josefiina Pihlajamäki.

I slutet av artikeln finns en länk att lyssna på sommarpratet, där finns även musiken med.

-------------------------------

Hej alla radiolyssnare och välkomna till dagens sommarprat, i dag fredagen den 20 juli.
Jag heter Johan Georg Granlund och skall här i en och en halv timme sommarprata för er och mellan varven presentera lite musik.

I programmet kommer jag att berätta lite om mitt liv för att ni skall få en inblick i huru livet tedde sig på Åland i tidigt 1950-tal och framöver. Det är säkert många unga som inte har en aning om hur det var. För er äldre kanske det är intressant att återuppväcka några minnen. Mig själv som person anser jag inte därför så viktig, jag vill endast fungera som bulvan och statist i sammanhanget.

Som säkert de allra flesta sommarpratare gör vill jag börja i de allra tidigaste och djupaste barndomsminnena. Det kommer således att bli ganska mycket Finby, skoltiden, yrkesvalet och fritidsintressena.

Jag är uppväxt på bondgåden Norrgårds i Finby no 11 i Sunds kommun på Åland.
Mina föräldrar ingick äktenskap våren 1947 på prästgården i Sund, men jag föddes den 5 januari år 1948 i Storå alltså Isojoki kommun.





Mina föräldrars bröllopsfotografi


 Av någon outgrundlig anledning återvände mor till sin hemby i Kärjenkoski, kanske på grund av någon tvist på gården.

Då jag var i  3-års åldern  återvänder mor Ilmi med mig till Åland och min fråga då båten Åland 2 förtöjer vid kaj i Bomarsund var: Onko tämä nyt Ahvenanamaa? Är dethär nu Åland? Jag kunde nämligen enbart finska, så mycket som en kille i den åldern kunde på den tiden.

Jag föreslår att vi kör igång direkt med lite finsk dragspelsmusik. En march Muistoja Pohjolasta, Minnen från Österbotten med Ruosniemen hanurit.





Här står jag kissnödig, invid mina föräldrar Bernhard och Ilmi Granlund vid södra väggen på Norrgårds mangård i Finby.

Detta foto är taget av Edgar Blomberg och är från sommaren 1953 då min moster Milja och hennes man Arvo Marjamäki kom på besök till Åland. Även de landsteg vid bryggan i Bomarsund och vandrade den 5 kilometer långa vägen till vår gård. Med sig hade de en mycket intelligent granne, Väinö Niemi hette han, som kvällen före de skulle fara till Åland hämtade mjölk från deras gård i byn Peuralankylä där de bodde.
- Nå vart skall ni resa då frågade han då han såg väskorna? Till Åland svarade de.
-Vad intressant! Då kommer jag med sade han och så blev det. Han skrev senare en artikel om resan i lokaltidningen Suupohjan Sanomat.
På fotografiet står han längst bak.




Forsbild från byn Kärjenkoski i Storå kommun, kommunen heter Isojoki på finska.





Gård i Kärjenkoski, vanlig färgkombination på husen i den trakten.

Flytten till Åland och livet på Norrgårds
Av hela min tid i Storå och hela Ålandsresan har jag inga minnen. Mitt första minne i livet är att solen skiner in genom ett fönster emot öster och jag hör tuppar gala och kor som råmar. Säkert var det ett "kosläpp" jag bevittnade en vårmorgon år 1951.

Vår gård Norrgårds i Finby drevs som ett s.k. sambruk mellan två brödrafamiljer, Bernhard och Mathias Granlund.




Mathias och Bernhard invid mjölkbordet på Norrgårds




Min far Bernhard sitter på slåttermaskinen och Mathias kör Dextan
I bakgrunden vårt nya hem som blev färdigbyggt år 1960

Vi bodde i samma stora bondgård, en typisk åländsk sådan, rödmålad och fin och med Ålandsfarstu med många små fönsterrutor. På den öppna vinden fanns två timrade vindskamrar med runda plåtspisar.
Vi bodde i ena ändan och de andra i den andra ändan som vi barn sade.
Själv fick jag inga syskon men upplevde mina tre kusiner som bodde i samma hus som sådana.
Bengt som är lite äldre och Brita och Bror-Erik några år äldre.





Då jag sitter på cykeln verkar Bengt inte gilla det

Våra lekar kretsade i början runt sandhögen, en liten hög med sand som troligtvis blivit över efter någon skorstensmurning jag kan väl inte tänka mig något annat. Efter en tid fick vi varsina trehjuliga cyklar som vi cyklade runt med på gården. På norra hagen fanns en jämn plätt och där idkade vi idrottsaktiviteter.






Bengt, Bror-Erik och jag i rutig skjorta framför vår väderkvarn på Kvarnberget

Landsvägen strök alldeles framför vår farstu och även på den idrottade vi. Det kom ju inte så många bilar förbi vår gård denna tid. Men då mjölkbilen kom aktade vi oss noga. På andra sidan vägen fanns ett stort kärr som vi kastade smörgås på och då det frös till på vintern var vi där med våra kälkar.
Vi levde med livets tillblivelse och dess avslut i djurens värld. Vi kikade bakom knuten då kor skulle betäckas och då slaktaren kom på hösten. Vi deltog i gårdens arbete så gott vi kunde med rensning i land, vallning av kor, slipstensdragning, rödfärgning av husväggar höbärgning, sädesskörd och potatisupptagning. När tiden medgav cyklade vi ned till Bomarsund och Estvik och simmade.

Mina första kamrater denna tid förutom mina kusiner var, Torbjörn från Sjöblads, Marita vid Postens och Sture på andelshandeln. Mattsons barnen samt Bolle och Katrin Högnäs och Tor Henrik Salminen. Det var sen Kuggens barnen och Sundlövs Siv, och i södra byn fanns Göstas Jörgen och Kent och Sågars Anneli, Sällmans och Vikströms flickorna. Jag utsträckte mina färder emot Vivasteby och där fanns Rolf, senare kallad Bullis, och längre bort i Persby fanns Sten Olof och Torsten, med dem sökte vi fågelbon för vi samlade på ägg. In mot Smedsböle och Svensböle fanns Bertil Hagström, Rune Sudhoff och Ralfarna Lindholm och Hagström. Emot Bomarsund hittade jag Krister Karlsson, "Lollo" Stig-Göran Elo och senare Heikki Nikula. Längre bort Olle Jansson och Bengt Mattsson på Prästö.

Vad vore ett sommarprat av en bondpojke som bott tio meter ifrån allmänna landsvägen om vi inte skulle lyssna till Edvard Perssons, Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv.


Skoltiden
I Finby vägskäl fanns denna tid småskolan, klass 1-2. Den var inrymd i Greta och Alfons Dahléns hus vid vägskälet.




Andra året i småskolan.
Främre raden från vänster, Rune Sudhoff, fr. Svensböle, Bertil Hagström Smedsböle, Bengt Mattsson
Prästö, Johan Granlund Finby, Olle Jansson Bomarsund.
Bakre raden, Katrin Högnäs Finby, (var på besök), Ros-Mari Vinberg Finby, Ann-Britt Sällman Finby, Anja Rosenberg Bomarsund, Christel Gustafsson Tranvik, Siv Sundlöv Bomarsund, Marita Salminen Bomarsund.
Lärare Greta Dahlén. Mattssons butiksfastighet i bakgrunden.


Där började jag mitt första skolår som totalt skulle bli sju i Finby folkskola. Klasserna 3-7 fortsatte jag då i den gamla skolan som för övrigt är Ålands äldsta folkskola. Lärare där var Jan-Erik och Svea Manselin assisterad av Vega Johansson. Det var en på många vis lärorik tid och lärarna kompletterade varandra fint. Han i sin roll som idrottsledare var oslagbar och i slöjd lärde han oss att utföra stordåd i möbelsnickeri. Svea var den borne pedagogen och av henne fick jag mina första lärdomar i sång och musik. Hon lärde oss nedteckna noter, spela blockföljt och sjunga fyrstämmigt.





Finby folkskola i vårsol.
Här i tredje klassen och jag står i främre raden no. sex från vänster


Denna tid fanns ännu inte något högstadium. Däremot något som kallades medborgarskolan. Det innebar för oss från Sund att vi tillsammans med Vårdöbor gick i en termin i Rangsby skola. Detta var för mej något helt fantastiskt, jag det var som att resas utomlands varje dag. Undervisningen där var nog när jag tänker efter en snabbkurs i allt som man numera läser på tre år. Vi fick lära oss maskinlära, matlagning och vanligt folkvett, t.ex. hur man håller i kniv och gaffel och hur man äter en soppa.
Lärare Sven-Ingmar Lindqvist var allmänt omtyckt och hade ett gott anseende i bygderna.





Rangsby skola, medborgarskolans avslutningshögtid våren 1963.
Vi hade då sammanstrålat, Sunds, Vårdös och Saltviks alla elever.
Jag finns någonstans i mitten till höger om dörren.

Nå, va ska du göra när du blir stor då? Var frågan alla ställde. Den lämnades obesvarad för min del.
En väg in i arbetslivet introducerades av en Bo Berg som från landskapet kom och informerade om yrkesvägledning.

I början av 1960-talet låg ett fartyg ute på Östersjön som spelade populärmusik dygnet runt och mellan låtarna varvade man med reklam. Kanalen hette Radio Nord. En reklamslogan som fastnade i minnet var: Mamma det höll! Vi hör nu en låt som spelades ofta. Putti Putti med Jay Epar.


Om Finby
Finby by har elva gårdsnumror, vi på Norrgårds var den elfte och vår gård befolkades efter Stora ofredan ganska sent, in på 1740-talet. Byns namn är omstritt, en del påstår att det skulle varit finnars by och i en tid då svenskarnas urfäder på Åland lyste med sin frånvaro i början av Medeltiden. Andra menar igen att namnet härleds från "fen" betecknande moss och kärrmark alldeles som namnet Suomi härleds ur det finska ordet för sumpmark. En annan teori är att det gamla uttrycket "finna fisk" skulle styrt byanamnet. Att finna fisk var förr att resa ut på långa fiskefärder till fjärran okända områden.
I byn fanns Ålands största strömfiskeplats Finbyström som fordom levererade mängder av id och braxen till Kastelholms slott.





Norra Finby, utsikt från  "Rasarbacka" , vägen emot södra Finby, foto från 1930-talet. Vi ser veteskylar och på stör en rekordstor ärtsskörd för Mattasbonden Einar Sundman.
Längst till vänster Postens nybyggda mangård, den gamla skulle rivas, Mattas, Branders och Norrgårds längst till höger.

Byn är sedan gammalt indelad i två hälfter den norra och den södra. Inför storskiftet på 1770-talet inramade man först byn ena året från väster mot öster över Tranviksbergen emot Granskär och det andra året med början från Korsberg i Lövviksskogen fram över Gunnarsby och Finby bergen sedan via strömdragens mittfåra till Granskär. Denna ö hette tidigare Viggskär.







En av de otaliga fem-stenarår som ligger som ett pärlband i bergen runt Finby


Dessa fem-stenarår med 1,5 meters sidor ses ännu i naturen med ca hundra meters avstånd från varandra och har märkligt nog inte raserats. Själva storskiftet uppgjordes så att först ordnade man norra byn och det därpå följande året den södra. Bönderna i södra byn knorrade över beräkningsgrunderna emedan man ansåg sig fått för lite åkermark. Detta justerades så året därpå.

Under Bomarsundskriget inrättades fransmännens högkvarter i gården Janses. Detta hus stod då närmare landsvägen än nuvarande. Man antar att över tiotusen franska soldater "campade" i byn på åkrar och ängar denna tid.
I den digra rapport som uppgjordes efter kriget av senatsprotokollförare Johan August von Born, kan man se att bönderna krävde ersättning för skadad och förlorad egendom. De inkom då med krav på ersättning för flera kilometer gärdesgårdar  som de franska soldaterna bränt upp i sina kokeldar.

Vi återvänder till Finbys 1950-tal. I vägskälet fanns i min barndom en liten gul kiosk. Det var handelsman Mattssons kiosk och var samlingsplats för socknens ungdom. Man kom först dit på cykel senare med moped. Här satt också äldre varma sommardagar på stubbar och stenar, pratade och rökte.
En nattmorgon i juli år 1957, då Ingemar Johansson boxat till sig världsmästerskapen i tungviktsboxning, var det fullt i vägskälet för man ville ventilera den stora händelsen.
Här stannade också Puttes och Sudhoffs bussar som avlämnade paket och brölådor från Gryssners och Åca bagerier. Vid elvatiden kom även postbussen.

Från Finby, gården Kuggens, härstammade en författare, missionär, folkskollärare och skald, Erika Lindström. En dag år 1914 stod hon på Badhusberget i Mariehamn, blickade ut över området och fick så inspiration till en text, Visa till Åland. Jag tror bestämt att hon såg framför sig Finbys åkrar, ängar, vikar, strömdrag, åkeröar och böndernas arbeten på fälten. Vad du är rik min barndomsö sjunger vi med henne och dess melodi komponerad av Vårdöbon Otto Andersson.
Vi hör den här framförd av Eivor Lindström en av Ålands vackra röster.

Mitt första jobb på Sunds Andelshandel
Denna tid 1960-talet fanns inte så mycket jobb på Åland, om man nu inte ville kratta stenar på landsvägen, så många emigrerade till Sverige eller for ut till sjöss. Min kusin Bengt for ut på en av Algots båtar Berny och gjorde en världsomsegling. Min andra kusin Henrik for till Stockholm och där fanns sen tidigare hans äldre bror Olle.






Bengt målar Bernys skrov, någonstans vid Söderhavsöarna

Jag gjorde ingetdera utan började som biträde på Sunds Andelshandel. Det var på våren 1963 och jag skulle vara där i nästan ett och ett halvt år. Första dagen på jobbet var att hämta mjölk från gården Postens. En dag kom ett lastbilslass med salt som skulle skyfflas in i magasinet. Saltet använde bönderna i sin höbärgning. Ett avbrott under dagen var att få gå upp till vägskälet och hämta brödlådorna.

Efter en tid fick jag börja expediera dvs. att sälja över disk. Chef var då Helge Mattsson som jag gärna berättar om lite senare.
Den stora kassaapparaten fick jag inte använda i början utan fick en skolåda som egen kassa. Helge ville se om jag kunde sköta en sådan och få det att stämma på kvällen. Under denna tid lärde jag mig mycket som jag haft nytta av senare i livet. Att skära glas tex, använda järnsåg och i allmänhet hålla ordning och reda. Helge var mycket noga med att säckarna skulle vara raka och med texterna uppåt.
Har ni förresten hört talas om kimrök och linoleum och hur river man av ett tygstycke i två delar, vad är fyrtumsspik och femåttondelsbultar?




Sunds nya andelshandels butik som invigdes år 1957.
Affärsdisken såg likadan ut då jag började jobba där år 1963

Den tidens butiksförsäljning skedde som sagt över disk och kunden berättade vad hon skulle ha och så skrev man ned detta i ett paragonblock, varan till vänster och priset till höger, därefter räknade man ned alltsammans i huvudet och tog betalt samt gav kvittot till kunden.
Helge var en innovativ affärsledare, en dag sade han: I natt ändrar vi om butiken till snabbköp! Sagt och gjort.  Den händige Nils Karlsson som bodde i närheten tillkallades och när morgonen grydde hade Finby fått en av Ålands första snabbköp på landsbygden.

Helge skulle flytta med sin familj till Mariehamn han hade blivit chef för Andelslaget Samgång.
Sunds Andelshandel har genom tiderna agerat plantskola för ett handfull affärsledare som gjort stor karriär på Åland inom handeln. Clas Nyström, chef för Ålands Andelsslakteri och byggherre för Böndernas Hus. Stig Carlsson, chef för Ålands Centralandelslag ÅCA, Hilding Björklund, chef för Andelskassan numera Andelsbanken, Helge Mattsson, chef för Andelslaget Samgång, Max Sirén grundare av Sparhallen. Ja vi kan faktiskt även nämna Valter Häggblom som arbetade som biträde här före han startade sin affärsrörelse i Västra Saltvik, samt Torbjörn Sjöblad som var försäljare här och butiksbilsföreståndare och som längre fram blev chef för Föglö Handelslag.

När man hör följande melodi, Sjöman, får åtminstone jag en tår i ögonen, vi hör här Seeman med Lolita.


Handelsskolan i Helsingfors

Jag slutade mitt jobb på andelshandeln i Finby och fick plats i Helsingfors Handelsskola, det var hösten 1964. Denna tid fanns ingen tvåårig handelsutbildning på Åland så man reste antingen till Åbo eller Helsingfors.
Första året gick sisådär, ungefär mitt i raden, med sex i finska drogs mitt medeltal ned betydligt. Jag bodde långa vägar utanför stan, i Grankulla, hos en familj Öhberg som mor kände sen tidigare. Skolfärden skedde mestadels med tåg, Ukko Pekka hette det ångdrivna loket, ibland gick det en rälsbuss. Doften av piroger på den då sunkiga järnvägsstationen sitter i än i dag och i mina öron kan jag höra "pikajuna Turkuun lähtee raiteelta kaksi", snabbtåget till Åbo avgår från spår två.





Avslutningsårets skolfotografi, själv står jag i bakre raden trea från vänster.

Vi var från olika finlandssvenska bygder och kontakt med några har jag än i denna dag. Jag minns att vi var tre personer från Åland första året och tre nytillkomna det andra året.
Senare i livet har jag träffat många som just gått i denna skola från Åland.

Det andra året löpte mycket bättre för mej i mitt skolarbete, men hemlängtan var ibland svår. Peketen från mor och far var välkomna och där kunde finnas lite pengar med.

Jag måste nu få berätta om mina underbara rumsvärdar på Maruddsvägen det andra året.
Från Åland kom det andra året en kille från Önningeby, Affo kallas han, och vi beslöt att hyra rum tillsammans. Vi gick ned till skolans aula för att se om där på anslagstavlan fanns något om det. Jo där var ett rum ledigt i Marudd, vi kontaktade familjen och kom överens om en träff. Vi for dit och så fick vi rummet. Makarna Henriksson bodde ensamma för deras barn hade flugit ut ur boet. Han hette Alvar och körde taxi i staden. Frun hette Liisa och var en helt finskspråkig dam.





Familjen Henrikssons hus på Maruddsvägen. I utestolen sitter fru Liisa Henriksson och vid bilen sonen Pekka. Av någon anledning tog jag aldrig ett fotografi av Alvar.

Så frågar då Alvar en dag " nå när passar det med bastutid på fredag?" Ja kanske vid sjutiden sade vi och så blev det. Då vi stiger in i bastun står två kalla pilsner på fönsterbrädan.

Så frågar Liisa, " när vill ni ha kaffe på morgonen?" Ja kanske vid sjutiden svarade vi och då vi kommer ned från vinden står kaffekannan på bordet med sin mössa och på bordet står ett stort fat med färdigt bredda smörgåsar. Detta skulle upprepas många gånger under året.
Ibland fann vi att våra strumpor och kalsånger som vi slängt på golvet var bykta då vi kom hem.
En gång fick vi besök. Då hör vi hur Liisa ropar nerifrån vindstrappan: Pojat pojat tytöt tulevat! Pojkar flickorna kommer. Hon var så lycklig över det.
Då vi skiljdes på våren 1966 var det ingen rolig stund. Jag höll under många år kontakt med paret Henriksson med brev och julkort.

En grupp långhåriga killar från Liverpool hade gjort en formidabel succe över världen, Beatles, vi hör dem här i Michel


Strandnäs Motell
Mitt första jobb efter handelsskolan var att fungera som allt i allo på Strandnäs Motell. Ägare till motellet var Helge Snellman och arrendator för rörelsen var då pastor Jan-Erik Mårtensson, pingstpredikanten som grundat nattmissionen och även satt i Mariehamns stadsfullmäktige.
Idén till ett motell kom från Helge, entreprenör som han var i USA och på Åland. Man skulle ta in på ett motell och få ha bilen vid rumsdörren, det var den tidens melodi. Här grundades mitt hela livet varande intresse för den åländska turismen. Jag fick ta emot grupper, servera dem med allt det som behövdes, delta i kontors, köks och kaféförsäljningen, ja allt allt.

Livet i Strandnäs var roligt, här fick jag många vänner och under sommaren hade jag tagit körkort och köpt en vi folka Ål 2900 som jag skurrade runt på Åland med under lediga stunder. Ibland var vi åtta personer i bilen, vi ja, det var Roffin, Svenka, Lissmari, Pirkko å Graniten, härligt gäng var det.
Vid Alms kiosken stod vi jämt, invid den stod Österlunds korvstånd med senapsrecept som gäller än i dag på Rökkas som det numera heter. Invid fanns ju Rökerikorsningen med sitt böcklingrökeri. I motellets matsal stod en jukebok full med andliga sånger, Mahalia Jacksson och faktiskt Elvis gospelsinspelningar.







I detta hus på Skarpansvägen fanns Finnairs kontor. I lokalerna huserar numera ett apotek. Längst till höger fanns en blomsterhandel.


Hösten kom år 1966 och jag tog ett ledigt jobb på Finnair som lastare och kontorist. Kontoret var då på Skarpansvägen och dit kom resenärerna och köpte biljett eller hämtade flygfrakt. Vi jobbade i två skift. Till och från flygen åkte vi med flygbussen, en grön Volvo. Det var en rolig tid. Då planen var försenade satt vi och lyssnade till tullarnas och polisernas jargong. Bland dem fanns många humorister, en som jag minns särskilt hette Dahlén, alltid med en cigarett i handen och så fort han öppnade munnen skrattade alla. Det var intressant att lasta planen och DC 3-orna minns jag särskilt, den branta gången upp emot utrymmena invid piloterna. Ibland ärende upp till flygledarna och Kurre Melander minns man, en legendarisk pilot och flygledare. Kommunikationen mellan oss skedde ibland via ett tryckluftsrör som sände ögonblickligen ihoprullade pappersrullar till mottagaren. I kontorets skrubb stod en telex och smattrade jämt.

Nu hade jag börjat få hemlängtan till Finby efter åren i stan och jag sökte ett jobb som butiksbilsförsäljare på Sunds Andelshandel och fick det. Där skulle jag tjänstgöra i 1,5 års tid. För detta behövdes lastbilskörkort så jag tentade för det. Innan jag fick det körde Torvald Blomqvist bilen. Vi hade trevligt tillsammans, stannade ibland i nåt backkrön drack kaffe och åt munkar. Bilen var en Bedford lastbil som påbyggts med en butik i faner. Kunderna gick in på baksidan och chauffören från högra sidan.






Sunds Andelshandels butiksbil, här stannar jag upp i Hultas byacentrum

Vi körde längs två rutter i Sund och varenda by fick ett besök. Den tiden tror jag att ja kände varje människa i kommunen. Jag fick uppleva många trevliga händelser som då tanten från gården Pellas en bit från byn Brändbolstad åkte med ända till bycentrum, jag hörd inte att hon steg in i bilen. Jag minns den dagen i Tranvik, då en myndig herrre säger åt mig att: Jaha det är dags att komma nu, var har du varit hela dagen? Den dagen var dagen före påsk och vi hade jättemycket kunder, jag hade inte hunnit äta och dricka minns jag.
Vid denna tid var Max Siren chef för andelshandeln och honom blev jag senare kollega med på Samgång flera år senare innan han grundade Sparhallen.

En dag sade jag upp mig från butiksbiljsjobbet, jag hade ringt min vän Helge Mattson och frågat om han hade jobb för mig på Samgång. Det hade de och jag övergick dit. Det skulle bli 15 år för mig på Samgång, jag arbetade som butiksföreståndare allt från den minsta butiken till den största.

Vi skall här lyssna till Elvis Presley i hans underbara tolkning av den svenska andliga sången O store Gud, How Great the Art, en av låtarna som fanns i motellets jukebox. Jag vill här berätta om sångens tillkomst. Carl Boberg, en svensk predikant står och beundrar ett åskoväder över Kalmarbukten år 1885. Han får då inspiration till en text O store Gud. Låten skulle länge vara okänd i Sverige men via Tyskland och Ukraina spridas till USA. Den används i Billy Grahams korstågsmöten och Elvis får nys om melodin och spelar in den på ett album år 1966.
Skivan fanns i motellets jukebox


Samgångtiden
Jag hade så lämnat Finby och fått jobb av Helge Mattsson på Samgång och deras butik på Norragatan/Ålandsvägen. Efter en tid där ville Helge att jag skulle prova på ett föreståndarjobb som fanns ledigt på deras minsta butik på Torggatan i södra stan.





I denna fastighet som ägdes av familjen Karl Lindfors fanns Samgångs butik Snabbköp III
adressen var Torggatan 38.

Där arbetade vi tre personer och jag var där i ett par års tid. Jag lärde mig känna nästan alla i området och än i dag tänker jag då jag ser någon fastighet till salu där att jaa där bodde den familjen. Kunderna var vänliga och dit kom både hög och låg, man ville bevara sin kvartersbutik. Jag minns den kände skolläraren och skeppsredaren som ibland kom och frågade: Har ni fisk i dag? Nä svarade vi, det blåste så hårt så Einar Nordman kunde inte lägga. Jag minns de utslagna på Parkgatan och att vi körde hem varor i min privata bil till rörelsehindrade.






Utanför Samgångs butik Skotten på Klinten

Så blev då föreståndarjobbet på Samgångs butik på Klinten ledigt och jag övergick dit. Där var vi åtta personer och en betydligt större ruljans. Här fanns också handelslagets sparkassa så jag blev plötsligt bankman. Hit kom kunderna med sina sparkasseböcker, satt in och tog ut pengar. En del fick sin pension utbetalad via kassan och i kontoret stod ett flera hundra kilo tungt kassaskåp. Min familj fick disponera tjänstebostaden i övre våningen och under denna tid föddes min äldsta son Jan-Peter.

Efter en tid fick företagsledningen idén att vi skulle införa ett lågprissystem för butiken och namnet blev Skotten, hänsyftande på denna befolknings påstådda sparsamhet. Vi var således den första på Åland med den affärsidén. Den stupade på att man bibehöll manuell köttdisk och det var ju de minskade lånekostnaderna man skulle tjäna på.





Interiörbild från Skotten - butiken
Våra arbetskläder gick i Samgångs gulgröna färger.

Hösten 1974 påbörjades så bygget av den stora livsmedelshallen och restaurangen som planerats på tomten för tidigare huvudaffären i hörnet Ålandsvägen och Norragatan. Man annonserar efter personal och även hallchef. Jag söker det jobbet men får inte det utan det går till en man från Helsingfors som där tidigare varit med om liknande projekt.

Vid en titt i Ålandstidningens arkiv kan man hitta en mängd annonser inför öppningen av det moderna livsmedelsvaruhuset som nu hade fått namnet Hallen och med underrubrik "ett varuhus i livsmedel". Här hittar vi annonser som: Sallader till söndagsmiddagen, välj bland 15 sorter, Hallens donutsar runda och goda, krukväxter till hemmet gör mor glad, vi tar emot era tomglas. Fotografier finns införda över alla de olika avdelningarnas ansvariga.





De ansvariga avdelningsföreståndarna på Hallen

Människorna bar på en stor förväntan och då Hallen öppnar den 25 mars år 1975 är här så mycket folk så att det bara vimlar. Band klipps och många tal hålls, b.l.a. av stadsfullmäktiges ordförande Aron Häggblom.
Dagen efter finner man i Ålandstidningen en stor artikel signerad Lasse Wiklöv.

Jag skulle fortsätta på Skotten i godan ro och tog mig ibland in till den mycket populära dansrestaurangen Sabina.

En låt som ofta spelades av de svenska dansbanden var Feelings och vi hör den här med i Siv Malmqvists tolkning.


Tiden på Hallen
Hallen ett varuhus i livsmedel hade med buller och bång öppnat och några veckor tidigare restaurangen Sabina. Båda namnen hade tillkommit genom namntävlingar.

Samgång stod på toppen och var en stark spelare inom åländskt dagligvaruliv. j, man expanderade även inom hotell och cafébranschen och började även med bilhandel. En stor del av den åländska agrarbefolkningen hade sina rötter inom kooperationen som på Åland tidigt antagit en borgerlig affärsidé. Dess chef Helge Mattsson var en innovativ och påhittig affärsledare. Han gillade att informera och han såg till att personalen fortbildades genom kurser och studiebesök. Många var våra resor både till öster och väster som vi företog i det syftet.





Direktör Helge Mattsson informerar

En dag i maj efter att Hallen öppnat i mars ringer man från Samgångs huvudkontor till mig på Klintenbutiken Skotten och frågar: Är du villig Johan att hoppa in som t.f. hallchef?  Holger har sagt upp sig och kommer att återvända till Helsingfors. Jaa, det kommer lite plötsligt var mitt svar men jag skall diskutera det med familjen sade jag diplomatiskt.





Hallen och Sabina på ett vykort.
Vi ser den enorma köttdisken samt Sabinas kafésal med persikolamporna.

Nu blev det så att jag övergick till Hallen den första juni år 1975 och jag skulle vara där i nio års tid.
Nu väntade en helt annan tid för mej med i stort sett samma typ av arbetsuppgifter men här var det andra bullar. Vi var 25 ordinarie anställa med ett flertal extra inhoppare och sommartid över 40 personer. Hallen hade som sagt olika avdelningar som var och en hade sin gruppledare. Dessa avdelningar var ganska strikt skilda så här fanns en inbyggd problematik för att hoppa in i de andras göromål och hjälpa till då det behövdes. Denna tid hade nya vindar börjat blåsa från vårt västra grannland och man visade bilder huru personalen är inte längre en pyramid med en ledare högst upp utan den är en omvänd pyramid där personalen i stort sett bestämmer. Då jag hade det ekonomiska ansvaret uppstod här ibland konflikter.
Min uppgift var bland många att skriva personalens arbetstidslistor, en rätt så grannlaga uppgift att få alla att bli nöjda och att de var rättvist uppgjorda och givetvis skulle följa gällande lagar.  Det innebar även att sammankalla till marknadsföringsmöten minst en gång i veckan där kampanjer och ideer till specialerbjudanden kläckas. Det innebar även att sitta med de finska fabrikernas resandeförsäljare och göra inköp samt få dem att ge så mycket marknadsföringsbidrag och deltagande i annnonskostnader samt smakprovstillfällen. Då jag inte hade kontorsarbete, som för övrigt var en mycket viktig del av arbetsuppgifterna, fanns jag i köttavdelningen. Kötthantering och styckning var denna tid mycket viktig i en livsmedelshalls verksamhet. Vi tillverkade många halvfabrikat och dessa skulle läggas upp snyggt på fat i köttdisken.





I Hallens styckningsrum
Jag står med köttavdelningens gruppledare Karl-Johan Eriksson

Från chefen kom ordern: Här skall hända något intressant varje vecka, gör vad som helst bara folk pratar om er! Livsmedelskontrollens personal rev sina hår, när skall ni ta in en ko och sälja dess mjölk direkt var frågan. Det fanns inga gränser för vad vi hittade på. Smakprovstillfällen skulle anordnas ofta sådana ser man inte av i dag så ofta. Fastlagstisdagens kaffekalas var stora tillställningar då alla blev bjudna på kaffe och riktiga fastlagsbullar. En gång fick vi fönstren fulla med kastade bullar.
Vi kokade sötost, palvade åländsk skinka i rökbastu, rökte Ämnäsbraxen på gården. Chefens order var även: Ni skall ta in de bästa delikatesser som tillverkas i Finland!

Vid denna tid hade jag anslutit mig till Manskören Åländska sångare och ur den utgick en oktett shantygruppen Rolling Home. Gruppen startade år 1978 och vår första spelning var på det nu nedbrunna Godby Kongresshotell. Man firar således i år 40-årsjubileum
Här sjöng jag andra tenor och vi hör En sjöman älskar havets våg i engelsk översättning, A Sailor leves his salty brine. Sången inspelades i Tom Wiklunds studio.


Tiden på Pohjola försäkring
Min 18 år långa affärsbana inom kooperationen hade tagit slut. Beslutet togs inte utan vånda från båda parter. Jag har sparat det vackra avskedsbrev jag fick och som var undertecknat av arbetskamrater.
Jag fick nu tjänst på Pohjolakoncernens lokalkontor på Norragatan ett stenkast ifrån Hallen. Kontoret hyrdes av familjen Lemberg  och där fanns endast två små rum. Jag hade tidigare som fritidssyssla tipsat dem om försäkringsobjekt så jag kände till en del deras verksamhet och hur de arbetade på Åland.
Vi var endast två personer anställda, jag och en kontorist, men vi skulle båda i våra roller försöka sälja så mycket försäkringar som bara var möjligt. Namnet Pohjola var okänt för ålänningarna och man hade till och med svårt att uttala dess namn, det blev Poschjola, ett lite tyskklingande uttal. Däremot visste många vad livförsäkraren Suomi var emedan de hade funnits på Åland sedan adertonhundratalet. Många var också de lokala bolagens försäkringsagenter emedan de tidigare varit i Suomis tjänst. Man kände också till reseförsäkraren Europeiska för dess produkter hade även den lokala livförsäkraren Alandia sålt på provisionsbasis före de startade egen reseförsäkring. Vår koncern var störst inom alla försäkringssektorer i Finland, inom liv, pension, rese, skade-och olycksfallssektorn.

Ganska tidigt märkte jag att ju mera vi sålde destu mera skador fick vi att handlägga, en omöjlig ekvation och ett förhållande som inte håller i längden. Vi hade i princip startat från noll och tillväxte nu starkt. Ifrån dagligvaruhandeln tog jag med mig idén om att annonsera försäkringsprodukter som en vara som bör marknadsföras för att göra sig känd. Jag införde annonser i dagstidningar och i annonsblad hade jag återkommande helsidor. Jag gillade att plugga villkor, det finstilta i varje försäkring och på så vis byggde jag upp en kunskap som även var stark i försäljningsmomentet. Här hade vi en fördel. Jag kunde komma med motargument i ett tidigt skede emedan jag visste hur varje försäkring var uppbyggd.
Viktigt var även att knyta konsulter till vårt bolag som på ett neutralt sätt kunde skadegranska och sköta skadesidan. Vi såg till att skadan snabbt kunde åtgärdas och följde med kundens skadesituation från början till slut innan pengarna var på kontot.
Viktigt var även att knyta så många ombud som möjligt till vår försäljningsorganisation som tipsade om potentiella kunder.

Denna tid blåste friska vindar i försäkringsvärlden. Bolagen tävlade friskt sinsemellan om att göra så moderna försäkringspaket som möjligt. En ny stark sida visade man upp inom kapitalförsäkring och privat pensionförsäkring. Här tog man skatteavdragslagarna till hjälp. Myndigheterna var denna tid välvilligt inställda till att folk själva skulle spara till sin pension och gå ut så tidigt som möjligt i den.
En familj fick avdraga 100 tusen mark i årliga pensionsdepositioner och avdraga detta belopp i den av makarnas deklaration som tjänade mest. Hade man dessutom ett familjeaktiebolag kunde samma makar avdraga ytterligare 100 tusen mark per år.
Jag tecknade många sådana försäkringar och var ofta med på prisresor till Lappland i de topp-100 försäljarlistorna inom koncernen.
Pressen på mig i och med de ökande skadorna tillika med kraven på ökad försäljning samt den nya datasituationen som uppstod gjorde att jag gick i väggen, blev utbränd. Att kontakta psyket låg inte för mig så jag hoppade av tåget och började köra taxi, mera om detta senare.
Jag fick även här ett mycket vackert avskedsbemötande av ledningen och personalen inom bolaget samt många vänner för livet. Jag har haft mycket nytta av mina försäkringskunskaper och än i denna dag frågar folk om råd och dåd i dessa saker.

I manskören Åländska sångare sjöng jag i nästan tio års tid och vi hör här en sång ur en LP inspelning vi gjorde: Sång till hembygden, under ledning av Karl-Gunnar Fagerholm.


Taxitiden
Under min tid på Samgång hade jag redan år 1973 tagit taxikörkort och börjat köra taxi på fritiden för olika bilägare i Mariehamn. Det var då en mycket lukrativ bransch då svenska kryssningsresenärer i hundratal varje dag besökte stadens livsmedelsaffärer, och märk väl gick i land och spenderade pengar till gagn för den åländska handeln. Vi levde i de så kallade "filésvensonska" tiderna du människor från Sverige under några timmar inköpte kött, korv, skinkor, ostar ja till och med hela lördagskorvar, finskt glas och porslin.
Vid denna tid fanns inget minitåg och någon stadsbuss var då inte påtänkt. Vissa körpass kunde bestå av hundra körningar från hamnen till stadens centrum och sedan tillbaka. Ja det kunde vara så mycket folk vid taxistolpen T i hamnen så att jag vågade ibland inte köra dit med risk för att de skulle riva sönder backspeglar och hoppa upp på bilen. I stället tog jag upp folk som vinkade för bil i periferin.  Även nattetid fanns det hur mycket körningar som helst, det var långa köer till de flesta krogar och man hade dans alla kvällar på vissa ställen.

Jag körde för olika taxiägare i stan men mest för Hemming Eriksson, han var en vänsäll personlighet.
Avlöningen var frikostig man fick förutom driksen 30 % av hela körkassan direkt i handen och bilägaren betalade in skattesatsen. Däremot blev pensionsdelen oredovisad. Hemmings sambo Gun-Britt satt i taxis växel och hon dirigerade lugnt körningarna. Vid emottagen körning via taxiradion bekräftade man denna med ett "uppfattat". Jag skrattade många gånger åt olika kommentarer som vissa humoristiska förare undslapp sig. Att få en returkörning efter en långresa ut på landet var rena bingon, då fick man ju dubbelt betalt.

Jag vill här berätta om en rolig körning jag fick till Eckerö en gång. Jag brukade nämligen köra långt ut emot tidiga morgontimmarna för att skumma av stadens gator och fick då in i bilen ett gäng som stod vid Ålandsvägen och hade köpt korv. De skulle till Eckerö och körningen gick långt ut på en byväg. Mitt på skogen vill en person ut och lätta på trycket. Det var lite mörkt vid tiden så jag såg inte var han fanns. Vi väntade ganska länge men han var helt försvunnen, han hade passat på att rymma från sin del av körnotan.
Ibland kunde tröttheten vilja ta överhanden. Jag hade ju ofta jobbat hela dagen i affären och körde långa nattpass. På hemväg ifrån Hammarland nuckar jag så till i Gottby. Jag tar då av mig skorna och kör bara fötterna, ett tips jag lärt mig. Vid Ålandsplan nuckar jag till igen, lägger nu in tvåans växel och krypkör till station A på Norragatan. Väl framme somnar jag direkt i soffan på stationen.

Efter tiden på Pohjola kör jag så i ett par års tid för olika landsortstaxiägare, då mestadels skolbilskörningar men ibland även privata. Under alla år jag körde taxi uppstod aldrig någon olycka, jag lämnade alltid bilarna i gott skick förutom en gång då ett rådjur hoppade på bilen. Många är de erfarenheter jag fick under denna tid och även en god körskicklighet som jag haft nytta av i livet.

En låt som ofta låg i bilradion under taxitiden i Mariehamn var Rod Stewarts, I am sailing.


Museitiden
En kväll då jag sitter vid middagsbordet ringer telefonen. Det är Karl-Anders Lindholm från Sund, en gammal barndomsvän. Han var en av förgrundsgestalterna i planeringen av och uppförandet av Ålands Jakt och fiskemuseum och leder ännu i dag Stödföreningen för densamma.
Skulle du vara intresserad av att söka jobbet som intendent för museet? Det är ett ettårsvikariat som eventuellt kan bli två år? Javisst det kan jag göra sade jag och att jag lovar samla ihop lite betyg och skicka in en ansökan. Jag hade året förut gått en kurs i "natur och kulturvårdsturism på Åland" och hade även förut jobbat som turistguide. Jag hade även sedan barnsben en gediget intresse för jakt och fiskefrågor.
Jag fick jobbet och skulle vara där i tio års tid fram tills min pensionering. Vi var ett glatt gäng och vi träffades på olika möten som delegations och styrelsemöten. Dessutom ordnade jag årligen olika utfärder inom museisektorn både lokalt och utomlands.



Vid entrén till Ålands jakt- och fiskemuseum

Arbetet var en heltidssyssla där jag ensam stod för all planering, redovisning och marknadsföring av museet och där ingick även att sköta museibutiken samt guida grupper och enskilda. Ett par sommarmånader fanns en person anställd som arbetade i informationen. Vintertid gällde att uppgöra planer för nästa säsong, bygga utställningar och utföra nödvändiga reparationer om ombyggnadsarbeten. Fastigheten är en vacker skapelse som ritades av Folke Wickström.
Ett intressant jobb vid sidan av intendentsjobbet var att sköta om det åländska museikortet. Detta var en fiffig ide´som märkligt nog betalade sig själv i slutändan och vi ansökte endast första året om stöd från landskapet. Det gick ut på att en besökare köpte ett kort som berättigade till fyra museibesök i något av Ålands alla museum. Detta skulle jag då sköta om vad gäller information till massmedia och broschyrreklam, information till alla museer samt hålla museimappen i skick. Denna mapp fanns utställd på alla hotell, turistbyråer och museer, ja även de åländska skärgårdsfärjorna. Här kom jag i kontakt med alla museer och vi hade ett gott samarbete.

En dag förärade Finlands statsminister Paavo Lipponen museet med ett besök. Efter att jag hälsat sällskapet välkomna vände sig ministern sig till mig och frågade: Var är svärtan?

En av de sommarutställningar jag minns väl var den med Gunnar Brusewitz från Sverige, denne fantastiske natur och fågelmålare. Han var även en skicklig stilist och hade författat en mängd böcker samt deltagit i det välkända naturprogrammet Korsnäsgården. Av honom erhöll jag ett tackbrev med en teckning dedikerad till mig personligen.

Jag fick även lämna ett avtryck av mig själv i museets fortsatta verksamhet. Det var min idé att årligen hålla en natur och jaktdag samt att utnämna en "årets viltvårdare".
Även stenparken är min idé. Den föddes en kväll då jag efter arbetsdagens slut satt på museets trappa och såg ut över Käringsundsviken och de vandrande människorna som sökte sig ut emot udden.
Jaa, där skulle det faktiskt kunna anläggas en stenpark tänkte jag. En sådan hade jag sett i Österbotten något år förut. Sagt och gjort, jag författade en ansökan till Storby byalag om lov att anlägga en sådan vilken bifölls. Min tanke var att i första hand berätta om den åländska berggrunden och de olika stenbrott som funnits på Åland i tiderna. Två lastbilslass med kullerstenar samlade jag ihop runtom på Åland och dessa placerade ut i terrängen. Jag hade svårigheter med att finna någon som kunde ta tag i den vetenskapliga biten så under min tid där färdigställdes inte parken men har senare utformats och färdigställts av andra personer.

Vi hör här Tore Skogman, den gudabenådade text och melodimakaren från Sverige i låten Älgjakten.

Musiken i mitt liv
Vår stora granlundska släkt från Sund har alltid haft musiken i högsätet. Vi brukar skämtsamt säga att ungefär varannan av dem har sjungit i kör. Några har även musicerat. Min far och hans bror var redan som unga med i kyrko- och blandade körer i Sund. Min kusin Bengt och jag var också väldigt unga då vi började i kyrkokören och gick på övningar med våra pappor. Jag hade nästan alla år 10 i sång i skolan och började tidigt uppträda i kyrkor och bönehus. Många var det som ville ha sång i sina bröllop och på begravningar och jag har uppträtt med det i nästan alla åländska kyrkor. En gång fanns det en orgeltrampare vid kyrkorgeln.

De åländska vokalisttävlingarna var populära tillställningar och jag deltog i en sådan på Solbacka våren 1967 med sången Tusen och en natt men jag fick inte bra placering. På sensommaren samma år anordnade Strandnäs frivilliga brandkår en vokalisttävling på Nabbens festplats vilken jag deltog i och vann. Jag framförde här låten Minns du den sommar till orkestern Anacondas accompanjemang.
Det var inte många som visste vem denne 19-åring från sund var. Åren därefter skulle jag uppträda på många olika festtillställningar och deltaga i radioprogram.




Vokalisttävlingen år 1967
I bakgrunden orkestern Anacondas, gitarrist Kille Williams

Vi hade i Sund en dansorkester som hette Starfires och i den var jag vokalist i över ett års tid. Vi hade spelningar lite överallt och även i skärgården.
På 1970-talet anslöt jag mig till Manskören åländska sångare och var där i nästan tio års tid. Under den tiden spelade vi in en LP skiva och ledare var den legendariske Karl-Gunnar Fagerholm.





Mitt första dragspel, ett Weltmeister som mor köpte i Runar Reymers musiaffär på Norragatan 1962


På 1980- talet tog jag fram dragspelet som stått i en skrubb under många år och anslöt mig till Ålands Dragspelsklubb. I klubben blev jag sedan vokalist då vi uppträdde på danstillställningar och konserter. Vi var över till Stockholm ett flertal tillfällen och spelade i många förorters köpcentrum.
Vid en stor dragspelsgala i Badhusparken fick jag framföra Hasse Tellemars nyskrivna vals Sommar på Åland. Han fanns själv med i orkestern där. Efter en tid ringde så Boje Eriksson till mig och frågade om jag var intresserad av att turnera med honom i en dansduo och det tackade jag ja till. Vi spelade tillsammans i 15 års tid. Det var för bröllop, kalas, älghippor, för Dansens Vänner  och olika sommardanser. Vid många av dessa tillfällen fungerade vi som "kom fram och säj" samt ombesörjde bordsvise och snapslåtar.
Dansens Vänners dansare gillade oss, de sade att vi hade en speciell taktkänsla och det gick så lätt att dansa till vår musik. Den passade så bra in i deras stegföring sade de.





Johan och Boje, vid en sommardans år 2011 på Kullholm i Föglö

År 1981 spelade jag in en singel grammofonskiva med två låtar. När sommaren kommer och Vem kan segla förutan vind. För musiken stod Nacke Johansson den i Finland kände orkesterledaren och i studion fanns flera av Finlands bästa studiomusiker som Nacke tillkallat.




Sommaren kommer
Med Nacke Johanssons orkester.

På 1990- talet anordnades på Åland två musikkompositionstävlingar. Jag deltog i båda. Den första år 1993 med Hemlängtans vals där jag blev tvåa och år 1995 med Harmoni som jag vann.

Vi hör här en annan vals, Stig Olins underbara Jag tror jag tror på sommarn och vid mikrofonen hans son Mats.


Min blogg Granlundslada
Vår tid börjar ta slut men jag vill med några ord berätta om min blogg Granlundslada. Idén till den fick jag för åtta år sedan av en bekant och jag beslöt att även inrätta en sådan. Man frågade där efter namn på bloggen och plötsligt fick jag idén om en lada. Bondson som man är så samlar man ju in i lador och i detta fall historiska berättelser och intressanta levnadsöden.
Jag försöker med den fånga upp sådant som inte så många andra har omskrivit och jag brukar säga att jag rotar i historiens sophög. Dessförinnan hade jag under många år samlat på mig en mängd papper som fanns i mappar, lösa i lådor och samlingspärmar. Jag tänkte såhär, kanske någon gång i framtiden vill mina barn och bekanta ta reda på vad jag sysslat med under många år i min lokalhistoriska forskning. Men vet ni vad som hände? Mina berättelser började läsas av andra, jag folk från hela världen besökte min blogg såg jag i statistiken för bloggen. Till dags datu har över 123 tusen människor läst den. I min vildaste fantasi kunde jag inte tänka och fatta vad som hänt.
Många halkar nämligen in i bloggen ibland av misstag och blir sedan fast i den. Tack vare sökmotorerna kommer man in genom att bara skriva in ett enda sammanhang som även jag skrivit om. Man får ganska lätt även översättningen i Googlesystemet.
Jag har så fått kontakt med många hembygdsforskare, författare och redaktörer ja även professorer har ansett sig hava haft nytta av bloggens artiklar.

Jag vill här berätta om ett par artilar av den nu 170 som finns i bloggen. Den första fick jag uppslaget till då jag bläddrade i en gammal Ålandstidning från år 1955 på Ålands Landskapsarkiv.
På en gård i Kökar fanns sedan då 200 år tillbaka påstods det en vacker namnbräda till ett fartyg. Brädan är över två meter lång och man kunde se att den var målad i vacker blå färg och haft förgyllda bokstäver, ANDROMEDA hette båten. Skylten hänger som alltid ovanför en salsdörr och ett hörn går in i en skrubb. Gården hade tidigare haft sommargäster och många var de vise män som undrat över skyltens namn och ursprung, men sade de alla: När vi kommer hem skall vi forska i saken och meddela er om dess ursprung. Ingen hade ännu hört av sig sade sagesmannen och gårdsägaren. En professor Hugo Westermark var en sådan gäst och även han påstod sig höra av sig. Även vår landskapsantikvarie Matts Dreijer uttryckte sig likadant om saken men ingen hade hört av sig ännu.





Fartyget ANDROMEDAS namnbräda.

Jag läste så artikeln, sparade den och begrundade problemet. Då inträffar det märkliga, jag får av en tillfällighet syn på en artikel i en bok av Zacarias Topelius, Stjärnornas kungabarn heter boken som utkom år 1886. Han var en person med stor historisk kunskap och kunde väva in fakta och fiction i en roman av Guds nåde. Såhär börjar artikeln: Den 16 september år 1642 avgick hennes majestäts örlogsbrigg ANDROMEDA till segel från Åbo med destination Norrköping, för att där utbyta sina sexton malmkanoner mot lika många i järn, vilken kronans kommissarie herr Louis de Geer begynt tillverka efter Holländsk modell. ANDROMEDA finns så på höjden av Gotska sandön mitt i Östersjön då hon överraskas av en våldsam sydvästlig storm och nästan går i kvav. Allt löst försvinner ovan däck och hon anländer mycket tilltufsad till hamn i Norrköping. Hon förs av den unge kaptenen Herman Fleming, vilkens resa är den första. Fram kom hon emedan hon var av finskt virke och byggd på Räfsö utanför Björneborg.

Då är min fråga, har namnbrädan då flutit till Kökar i den sydvästliga stormen och fåse om det inte är denna som vi återfinner på gården i Kökar. Den skall då i så fall funnits över 300 år på Kökar.
Jag har varit i kontakt med Sjöhistoriska museet i Stockholm och de säger att vid denna tid diariefördes inte örlogsfartygen och därför finns ingen sådan införd i kronans fartygslistor med detta namn. Därför kunde inte heller alla historiker och professorer hitta ett sådant fartyg.


Jag vill även berätta om en annan märklig händelse som inträffade i Sund i början av 14-hundratalet. Jag hade hört talas om händelsen i skolan och beslöt att forska i saken. Berättelsen är benämnd Undret vid Björby träsk samt hur underliga Herrens vägar är ibland.
En pojke från trakten går vid pojkars lek på isen ned sig och till synes drunknar, ja han ligger där i flera timmar på träskets botten och efter att hjälp tillkallats från grannbyn får man upp honom till synes livlös. Då lovar som den tidens sed var, föräldrarna att skänka en stor summa penningar till ett kloster i Stockholm på Svartmannagatan. Man lovar även att besöka klostret och bese den stora tavlan om Kristi korsnedtagning.
Väl upptagen ur träskets botten ger man då honom öl, han gäspar och återfår andan. Ett mirakel hade skett, ett Herrens under!
Nu finns i detta kloster en munk vid namn Gregorius som i sin tur lovar att om han blir fri ifrån sina underlivsbesvär så skall han i sin tur uppteckna alla de under och mirakler som timat i Svea rike emedan vid en brand tidigare har alla dessa berättelser förkommit. Så sker och miraklet i Björby kommer då att bli den första i denna serie.

Det skall då gå över 500 år innan denna berättelses orginalpapper återkommer till Åland. Jag fann det i Linköpings Stiftsbibliotek. På en försynt förfrågan om jag kunde få denna mirakelberättelse överförd till mig på en mailfil svarade man jakande. Dagen därefter hade jag så dem i min mailbox.
Mina händer skakade då jag printade ut texten. Det skulle visa sig vara två papper om mirklet i Björby. De var avfattade på latin, i färgglada bokstäver skrivet med pensel, Anno Domini Björby osv.







Ur mirakelsamlingen, Undret i Björby

Jag inför dem då i min blogg och berättar om händelsen i Björby. Efter en tid ser personal på Mariehamns Stadsbibliotek berättelsen i min blogg och ber om att få införa den i deras hemsida under fliken Mirakler. Javisst svarar jag emedan beröm och uppskattning är den bästa betalningen.

Åter går något år och jag halkar själv in på miraklers berättelser. Då får jag se att någon har skrivit en bok om miraklet i Björby och även av andra mirkler som timat i Svea Rike. Jag tycker jag känner igen något i denna berättelse så jag slår upp artikeln. Där fanns en adress till författaren så jag sänder iväg en hövlig fråga: Varifrån har du fått denna idé om miraklet i Björby? Frågar jag. Jo säger han ifrån Mariehamns Stadsbiblioteks hemsida. Men hördödudu det var då min artikel du läste! Svarar jag och frågar: Kan jag få denna boken? Jomenvisst säger han, när ni kommer till Stockholm så sväng er in till min författarlya i Gamla Stan så får ni ett exemplar.
Boken finns nu i min Alandica boksamling.

Ja, det har varit verkligt trevligt att få prata Sommarprat med er och jag vill önska er alla en riktigt god fortsättning på sommaren.

Vi började med en finsk dragspelsklubbs musik och avslutar med en åländsk. Ålands Dragspelsklubb spelade in en CD och från den hör vi låten På mitt handklaver. Hej då!



Här hittar ni mitt sommarprat.

https://alandsradio.ax/sommarprat-2018/johan-granlund-207


Pratat sommaren 2018

Johan Georg Granlund

måndag 17 februari 2014

Väderkvarnen på Norrgårds i Finby




.

Ja här tronar den mot västhimlen, i en turistpublikation, Åland,  av år 1965, Norrgårds väderkvarn i Finby.
Min mor Ilmi mjölkar "Kom kuddorna" i kvällens solnedgång.
Jag har inte fel om jag säger att vår kvarn i Finby är en av Ålands mest fotograferade. Tronande på mjölkarberget strax invid vägen och med västerskyn rätt i kameran.

Då jag nedtecknade min far Bernhards berättelse över livet i Finby förr berättade han att i hans ungdom fanns det 14 väderkvarnar i Finby. Byn har 11 gårdsnumror men dessutom fanns det en mängd större och mindre torp utgående från de olika gårdarna.
Från Bomarsundskrigets dagar har vi en känd teckning av en fransk konstnär som skildrar livet i Finby under belägringen och där ser man ett antal kvarnar.


"


Min far berättade att en tid efter att hans far Johan "Janne" Granlund köpt gården den 20 mars 1914






 blåste den kvarn som då fanns på gården ned precis då han var på väg att hämta mera säd från ladan en bit ifrån.
År 1922 byggdes så denna kvarn vi ser i bild. Timmermän var Albert Pettersson från Mångstekta och Manne Mattsson från Sibby. Som vi ser har denna kvarn en rejäl kvarnfot i timrad stock.
Huset vi ser i bakgrunden är den byggnad min far och hans bror byggde på 1930-talet.

Vid uppbyggnaden av den nya kvarnen togs de gamla delarna tillvara och monterades in i den nya kvarnen.
Kvarnens äldsta del, kvarnstocken är troligtvis från 1700-talet att döma av de minnesanteckningar som är inristade i den. Kvarnroten timrades i stock som står sig än i dag. Det är frågan om några paralella stockrader
som är ihopmonterade som ett kryss. Vid detta tillfälle gjöts även nya kvarnstenar emedan de gamla av sten var utnötta.




Vår kvarn har i alla tider fungerat som en plats för fotografering.
Här ser vi en bild från 1928, min far som då är 20 år sitter längst ned på kvarnstegan, ovanför honom Alvar Hagström, en pojk från Smedsböle som han ofta umgicks med. Bakom sitter en "finne" som hör och häpna tog detta fotografi.
En sytråd ledde till kamerans slutare, en liten knyck med foten och så fotot.




Vi barn på Norrgårds skulle ju inte vara sämre. Då det var dags för fotografering så skulle kvarnen vara i bakgrunden. Bengt, Bror-Erik och Johan jag. I bakgrunden Trögers ladugård.





Här poserar jag i kostym med min mor och far på mjölkarberget framför kvarnen.



Och förstås då släktingarna från Isojoki kom på besök så skulle vi ju ta familjefotot vid kvarnen.
Jag tror att detta är från år 1953. Fotograf Edgar Blomberg.




Under årens lopp har kvarnen renoverats många gånger. Man kan säga att förr gjordes det ungefär vart 20-de år. Min far vet jag gjorde nya vingar tre gånger, senast på 1970-talet. Jag ansökte då om bidrag från både Landskapsstyrelsen och Hartvall som välvilligt biföll vår önskan.
Här ser vi min kusin Bengt Granlund som alltid ställt upp och hjälpt till som arbetsledare. Här behövdes tre stegar för målningen. Han tillverkade nya vingar i början av 1990-talet och då brädades hela kvarnen, taket lades nytt och allt målades rött och med svarta luckor och dörrar.



I slutet av 1960-talet började vi på Norrgårds med turister. Först som gästhem och sedermera med uthyrningsstugor. Självklart var då kvarnen ett intressant objekt för våra gäster och min far fick ofta gå på rundor med enskilda och grupper för att visa kvarnen.




Här är vi ifärd med att montera in kvarnvingarna i sina klys i löparens yttre del, benämnd "kronan".
Avsikten är här att medelst rep dra runt vingarna så att vingträet faller ned i kronans håltagning.



Den senaste renoveringen vi gjorde var år 2003. Då fick vi hjälp av Ålands store kvarnmästare Alf Berglund från Geta. Han tillverkade ny löpare och nya vingar i impregnerat trä från Getaskogarna.
Vi gjorde då ny svingel, den långa stång som man vrider runt kvarnen med. Dessutom målade vi väggarna i rött och alla luckor och dörrar i svart.




Här ser vi en bild inifrån kvarnen. Det stora hjulet kallas för stora kugghjulet. Nedanför det ser vi "trällhjulet" som är fast i "bommen". Till vänster ser vi "tuten" i vilken säden hälldes samt "rännan" som leder säden mot stenarna. Den järnaxel vi ser i trällhjulet kallas för "snes". I äldre tider sade man att man smörjade detta maskineri med braxentarmar.

 I trälådan finns "kvarnstenarna" som nu är gjutna, men förr kunde de vara av sten och då hade man hackat in ränder i dem för malningen . Den stoppbom vi ser invid stora kugghjulet kallas för "fällbom". Den bom som stoppade hela kvarnen så att den inte kan vrida runt kallas för "hjärtstock. Den stora stock som finns i kvarnen mitt lodrätt kallas för "ståndare" och den stock som löper vågrätt ut mot vingarna kallas för "löpare". Man kunde ladda vingarna med mer eller mindre vingbrädor i "vingträet" beroende på hur stark vinden var.

Kvarnen skulle före malning vridas i vind. Det fick inte blåsa för starkt och inte för svagt. Var det passligt benämnde man detta för "kvarnväder". Man passade då på att mala allt vad gården behövde för lång tid framöver både för folk och fä.




Jag tror att detta är det sista fotografiet av Bernhard.
Hans sista kvarnförevisning i livet.
Han dog år 2001.




Malat i Godby den 17 februari år 2014

onsdag 17 mars 2010

Norrgårds Janne från Finby


                                   
 
Johan "Janne" Granlund i sina krafts dagar.
Fotografiet funnet på Granlunds i Finby, med allra största sannolikhet för att Johans faster Johanna
var fadder till Johan.



                   
  Johan, här fotograferad av Anselm Sjöblad utanför Trögers, granngården.





Johan vid grinden på Norrgårds i Finby

Om Johan Granlund "Norrgårds Jannä" i Finby.

Jag vill här skriva några rader om min farfar och namne Johan Granlund. Han föddes den 31.12 år 1875 på gården Sågars halva no: 2 närmare bestämt det man i folkmun kallar för Granlunds, i Sund Finby och växte upp på gården Norrgårds i Domarböle.
Johan dog den 28.1.1966 på Norrgårds no: 10 i Sund Finby.







Sunds kyrkas födsel/dopbok
Den 31 december Finnby 2 (halva Sågars) Bondesonen Johan Magnus Granlund och hustru Mattilda Karlsdotters barn Johan Emmanuel. Faddrar Bonden Gustaf W. Dahlén med hustru Katrina Finnby No: 3. Domarböle No: 2 Bondemågen Viktor Karlsson med hustru Wilhelmina Karlsdotter. Bondson Johan Johansson och bondedottern Johann Granlund från Finnby No: 2
Å Prästgården L.W. Häggström





Vi ser här mangården på Norrgårds i Domarböle.
Här växte Johan upp samt barnen, Zaida, Georg, Bernhard och Mathias.

Fadern hette Johan Magnus och han var född och uppvuxen på Granlunds i Finby.
Magnus föddes den 5.9 år 1843, död den 17.4.1914, och bar säkert på minnen från Bomarsundskriget emedan gården var granne till det allierade högkvarteret på Janses. Mor hette Johanna Mathilda Karlsson från Norrgårds i Domarböle och var född den 16,2 år 1849, död den 5.9.1927. I och med giftermålet kom Johan Magnus således till ett såkallat " mågställe " emedan på den gården fanns det endast 2 flickor i livet ur en syskonskara på 11 födda.






Johan Magnus Granlund och hans hustru Johanna Mathilda från Norrgårds i Domarböle.


Farfar Johan föddes som nummer tre i en syskonskara på 8 barn varav 7 av dem var pojkar.






Vi ser här en av Johans bröder, Johan Ignatius " Natus " Granlund med sin familj.

Ignatius var född den 31.7 1889 i Sund Domarböle och avled den 14.4 1939 i Åbo.
Han flyttade till Åbo den 2 oktober år 1910 och gifte sig där den 11.7. 1915 med Edit Charlotta född Törnqvist. Edit dog den 27.10.1982.

Makarna hade barnen Boris Ignatius född den 27.5. 1916 och död den 25.11.1932,
Erik Magnus född den 12.8.1917 samt May-Gret Charlotta född den 23.9 1920.
Alla avlidna.

Erik var gift med Lisa Annikki född Kulta.
Erik och Lisas dotter heter Rita Annikka Sourander och är född den 19.4.1953 i Åbo.
Rita är gift med Thor Sourander och de har barnen, Marcus, Camilla och Jannina.
Rita hade en bror  Carl-Eric Granlund som var född den 15.3. 1954, avliden.
Han flyttade till Sverige 1975.






Här ser vi syster Johanna som gifte sig i östra Finland till släktnamnet Javanainen. De kom att bosätta sig i
närheten av staden Kouvula alldeles nära den ryska gränsen.
Johanna som även kallades Hanna flyttade till Pirkkala den 18.10.1903.
Johanna var född den 5.6.1878.





Här ser vi Johannas och Tuomas förlovningsannons i Helsingin Sanomat den 8 maj 1911


                                         

Johanna med sin familj Javanainen

Med denna gren av släkten har vi haft kontakter med. I början av 1960-talet besökte sonen Rafael oss på Norrgårds i Finby och vi hade tillfälle att visa honom mycket av Åland och släktingarna här. Min mor Ilmi följde med på alla färder i hans grå Volkswagen som tolk, han kunde nämligen inte ett ord svenska.
 Då jag gick i Helsingfors Handelsskola besökte jag hemmet Javanainen och vistades där några dagar våren 1966.Då vi hade en släktträff på Godby Kongresshotell för ca 15 år sedan deltog några av barnbarnen och detta var vi mycket glada över.

Av Hilkka Javanainen, Johannas sondotter, bosatt i Helsingfors har vi nu fått väldigt intressanta uppgifter angående Johannas liv. Hon skriver: På rekommendation av bröderna i Domarböle for Johanna på semester till Finlands "riviera" badorterna i östra Finland. Där träffade hon en man Juhana Marianpoika Moilanen. De gifte sig den 10 maj 1903. De fick en son Lauri Rafael,  som tyvärr dog en kort tid efter födelsen. Hon flyttar därefter till Pirkkala och gifter sig med affärsmannen Tuomas Javanainen den 25.11. 1911. Tiderna förändras och in drar en svår lågkonjunktur, en lama, och Tuomas förlorar stor del av förmögenheten. De flyttar till Haapajärvi den 31.12 1949 och bosätter sig där.
Deras barn: 1) Tuomas Rafael f. 12.6 1916, sedermera undersergeant i finska arme´n.
2) Reino Sakari, f. 6.9.1919, gift med Airi Orvokki Myllylahti, deras barn:
Anita Leena Inkeri, fö 25.7. 1945, Maire Airi Annikka f. 24.6. 1948, Hilkka Aimo Eliina f. 14.9.1951, Pekka Sakari, f. 24.5.1953. Saara Sisko Maria Jämsä, f. 1. 7. 54,






Här ser vi Johans bror Evert i unga år. Han vistades tidvis i Amerika där även två andra bröder fanns.
Enligt uppgift var han i staden San Fransisko då den stora jordbävningen inträffade där.
Evert blev bonde på Norrgårds i Domarböle och bodde där ända fram till sin död. Han var gift med Ida född Karlsson från Smedsböle. Everg var "munvig" och anlitades i tiderna som auktionsmäklare. Han var även Sunds Ungdomsförenings första ordförande.
Evert var född den 5.11.1883 och dog den 21.10.1969.
Deras barn: Svea Armida f. 30.6.1917, gift Salminen, utflyttad till Amerika.

Karl-Erik f. 14.12.1918, gift med Ragnborg Blomqvist, f. 24.11.1922
Deras barn, Solveig Marianne f. 28.12.1945, gift Dahlén i Mariehamn

Göta Erika f. 27.7.1922, gift med Bror Mattsson från Tranvik, arrendatorer på Grelsby gård i tiden.
Barnlösa.

Johan Herbert f. 8.10.1930, bonde på Norrgårds i Domarböle, död år 2012.
Herberts barn, Veronica Granlund gift Sundqvist i Hammarland.






Johan "John" Verner Granlund, affärsman i Finby.





Johns hustru Alina "Lina" Mattsson, Finby.

 Johan Verner, var född den 19.9.1886 och drunknade på Ålands hav den 17.11. 1918.
Han var gift med Olga Alina "Lina" född Mattsson och de fick 4  barn. Han hade i tiden butiksrörelse i Finby.
De hade barnen: Saga Elisabet f. 8.7. 1910
                         John Harry, f. 17.3.1912 död den 27.1.1913
                         Rut Doris, f. 21.9.1914
                         Astrid Svea f. 2.2.1917 död den 17.11.1990
                         John Verner f. 21.12.1918 död den 12.3.1921






Johan Verner använde sig av namnet John.
Under år 1910 förde han en mycket aktiv marknadsföringskampanj för sin affär i Finby.
Troligtvis var det året han startade i Finby. Affären var då inrymd i det som senare skulle bli att kallas "Kommunalrummet". Fastigheten hade tidigare fungerat som Finby Mejeri som sedermera upphörde och Vivasteby mejeri kom i stället.





John köpte upp smör och ull som han troligtvis exporterade. Månne dessa färder blev hans död?





Johns försäljningsteknik ligger inte efter enligt dagens mått, han tycks ha haft näsa för affärer och hans svada var inte så dum då man läser annonserna.

Karl-Johan "Kalle farbror" född den 31.8.1871 död den 5.11.1950.
Gift med Sigrid Persson, född den 20.11.1876 död den 22.7.1971.
Barnlösa. Bosatta i Domarböle i granngården till Norrgård.
Sigrids son Bertil Sjöblom med son Hans Sjöblom.
Av "Kallefarbror" har jag ännu tyvärr inte lyckats hitta ett fotografi.

Johan August född den 20.2.1881 död som ogift, se nedan.





Notis i Hufvudstadsbladet den 5.4 år 1910.
Johan August Granlund född i Domarböle i Sund den 30.2 1881, dog på väg till Alaska den 5 april år 1909.





Det har varit känt att Johan August dött i okända omständigheter men nu ser vi delvis sanningen.
Han var på väg till guldgrävarfälten i Alaska och blev troligtvis mördad på vägen.





Här sitter Johan tillsammans med sin bror Evert till höger samt Karl Berglund från Sibby.
Fotografiet är taget på Klippan vid ungdomsföreningens 50-årsjubileumsfest år 1962.

Om Johans barndoms och uppväxttid finns inte så mycket uppgifter men han träffade en flicka från Södergårds i Tranvik, Sanny Mattsson som han gifte sig med den 28.12 år 1902 några dagar före han fyllde 27 år




Sanny Mattsson från Södergårds i Tranvik

Med all sannolikhet gjorde han som de flesta på den tiden som växte upp på bondgårdar. Arbetade med gårdens skötsel för att sedermera fara ut på någon skuta och bli sjöman. Vi finner att han mönstrar på barken OIga den 24.9 1895 som jungman för resor utom Östersjön som det står i mönstringsruilan. Om fartyget kan sägas att det bar 541, 56/1 00 registerton och var från Vårdö. Destinationen var då Sundsvall- Bristol. Hyran var 30 mark i månaden.
Ar 1898 inskrivs Johan som elev vid navigaionsskolan i Mariehamn i understyrmansklassen. Han erhöll examen den 19.4 1899 med vitsordet försvarligt pga. 23 röster som det står i betyget.
Han mönstrade därefter på barken Montrosa den 19.6 1899 som andre styrman ror 70 mark i månaden. Resorna gick från Mariehamn-Haparanda-Port Natal-Freemonth-Algoa Bay-Pensacola­Hamburg och tog 21, 15/30 dels månader som det står i pappren, alltså nära 2 hela år.


Johan i mittraden, i kostym och hatten i nacken

Nu upptar åter Johan sina navigations studier i Mariehamn för andre styrmansexamen och han inskrivs den 15.10 år 190 l. Någonting inträffar nu som gör att Johan blir arg.Är det någon lärare som fått ett ont öga till honom? Johan avviker från skolan den 2.12 samma år. Var han befinner sig hela året år 1902 är okänt men den 1.11 år 1902 inskrives han som elev i navigationsskolan i Nikolajstad (Vasa) för styrmansexamen alltså förste styrman. Här går skolarbetet betydligt bättre och han dimitteras den 21 april år 1903 med vitsordet 67 röstetal, ett medelgott betyg i jämförelse med den övriga klassen.


                                                         
                                                              Styrman Johan i mitten.

Barken Ocean skulle bli han nästa arbetsplats. Han mönstrar på som förste styrman den 29.6 år 1903 för 100 mk i hyra per månad. Skeppet Ocean mötte 1.239 registerton och var hemmahörande i Lemland.




Johan i mitten i mörk kostym




Barken Ocean för lastning i Seattle år 1907
Observera lastningsbanorna.

Den hett efterlängtade kaptensexamen hägrade och Johan inskrives åter som elev i Nikolajstad hösten 1904. Nu var plötsligt inte namnet Johan så bra så han titulerar sig som Johannes och med detta namn utexamineras han som sjökapten den 18.4 år 1905. Han vitsord slutade på 62 röstetal och var ett förhållandevis gott betyg då den bästa erhöll 65 och den sämsta 60 röstetal. Enligt uppgift var även Sanny tillsammans med Johan under en viss tid av studietiden.




Johan i mitten på bild, på ett bygge i Amerika?

Aren 1908 - 1912 var farfar som alla andra i Amerika. Vi har uppgifter på att han även där var till sjöss. Han skulle ha arbetat på olika tullkryssare på västkusten. Här återstår att forska. År 1912 var Norrgårds i Finby till salu. Hemmanet hade under en tid legat för fäfot då innehavaren som även hette Johan men Johansson i eftenamn under en längre tid lidit av" sinnessjukdom" som det hette på den tiden. Johan och Sanny köper gården den 29 februari 1913 med lånade pengar av Sparbanken i Kvarnbo och farbror" Mannä" på Granlunds i Finby står som borgenär. En vinterdag år 1913 går så flyttlasset från Domarböle till Finby och hela bohaget och alla barnen åker med i skrindan till Finby. Min far Bernhard var då i 5 - årsåldern och han sade sig minnas denna dag. På Norrgårds växer småningom upp en stor familj. Äldst var dottern Zaida f. 10.3. 1904 och hon dog som ung den 19.6.1918 endast 14 år gammal. Georg f 29.3. 1906. Bernhard f 27.7 1908. Mathias f. 23.10. 1909. Elis f. år 1916 och dog samma år. Jan-Erik f. 15.4 1919. Inga f. 29.6 1923.


Johan och Sanny med Jan-Erik, Mathias och Bernhard

Under de följande åren skall Johan arbeta hårt för att betala av skulden. Han seglar även under ett antal år framöver. Han tar hyra på skonerten Vineta med hemmahanm i Kvarnbo. Rederiet hette Viking och gick sedermera i konkurs. Min far minns hur Johan gåendes över Lövikbergen tar sig till arbetsplatsen med en mjölkkanna och lite mat i fickorna. Johan seglade även på slätskonaren Kolumbus av Tranvik. Huvudredare var svågern August Mattsson i Tranvik. Kolumbus öde vet vi av, den ligger som en skugga på sjöbottnen i Finby, Estvik.

Min far och hans bröder fick från tidiga år axla bondens mantel. Hjälp hade de av Trögers Karl-Erik som fungerade som arbetsledare när det behövdes.


Granngården Trögers i Finby

Farfar Johan var en sällskapsmänniska som älskade att prata med främmande människor. Han kunde bli i samspråk med främlingar i flere timmar. I 50-årsåldern kan man säga att han pensionerade sig själv. Sönerna hade nu tagit över helt. Det stora ladugårdsprojektet i slutet av 20­talet ledde visserligen Johan till namnet men det var" pojkarna" som skötte allt. Johan förverkligade sig själv.

Norrgårds ladugård

Att se över djuren i ladugården var en självpåtagen uppgift men ibland glömde han bort alltsammans och kom hem sent när gårdsfolket skulle gå och lägga sig. Johan tyckte om att plocka knappeIstenar på åkrarna. Han plockade fickorna och famnen full med småsten som han sedan lade i högar vid dikesrenarna. " Kolallor " som stod och skräpade gillade han inte heller. Dem samlade han ihop i många små högar på kalvhagorna som sen fick hämtas med häst o kärra. Johan försökte sig även på kommunalpolitiken. Problemet var att han inte alltid kom ihåg vad som debatterades.

Orättvisor var det värsta han kunde se och få höra. Således genomdrev han under sin livstid 2 olika rättsprosesser som skulle kosta tid och pengar. Han vann båda dessa tvister i sak men till priset av ekonomisk förlust. Advokaterna förstod sig redan då på pengar.

I böljan av 1950-talet flyttar Johan och Sanny in i det nya hus som sönerna byggt åt dem på andra sidan vägen. Huset hade färdigställts redan efter kriget. De flyttar in i den s.k norra ändan och den södra delen inrättades åt Sannys syster Ingrid som alltsedan början av 19-hundratalet tjänstgjort som husa åt olika familjer i Stockholm. Ingrid blev således för oss alla den kärt återvändande sommarmostern som doftade "Stockholm" och kom med gåvor till oss barn. Ingrid och Johan var inte alltid de bästa vänner och hon kunde ofta komma med småpikar emot Johan och kallade honom för" gubben ". I stort härskade en trevlig och gemytlig stämning i huset.





Ingrid bakom mig, Sanny, Inga och farfar Janne på backen utanför hemmet

Johans uppgift blev nu att elda, bära ved, in med vatten och ut med slaskämbar och nattkärl. Denna uppgift skötte han med glans. Små barn ser mera än man tror. Vi noterade särskilt huru han med ett stadigt tag om
" pottan " med tummen nerdoppad bar ut nattens bestyr. Dessutom var det hans uppgift att valje kväll hämta färskmjölken från gårdens ladugård. För min inre syn kan jag se dessa farfars arbetsuppgifter och dessa har även varit min ledstjärna i livet. Sin gamla uppgift att prata med vägfarande behöll han livet ut. Mjölkbordet var den plats där Johan satt och väntade på folk. Att även komma överens med finnar skötte han bra. Han hade kommit på ett finurligt sätt att prata med dem. Genom att tillsätta bokstaven" i " bakom alla ord förstod de varann ganska bra.

Johan hade alltid bra" mage" som man sade förr. En gång hade han av misstag satt salt på filbunken i stället för socker. Detta bekom honom inte alls, han åt gladeligen upp alltsammans. Jag minns aldrig farfar med tänder i munnen. Han tuggade all mat med bara gommen, och jag minns att han alltid tuggade på något.






Här står farfar åter ombord på ett segelfartyg, här på Pommern, omgiven av några okända personer. Sådana däck hade han trampat i många år.

Vi barn på gården och alla mina kusiner minns ännu Johan med värme och saknad. Han var en underbar farfar. Alltid på gott humör, den plirande blicken och ofta med något skoj på läpparna. Hans rygg var krökt i en vid båge och många käppar nötte han ut. Alltid med den grå hatten på sig, de grå byxorna och sticktröja i olika valörer.




Mina kusiner Brita, Bror-Erik och Bengt



Jag Johan på "körbroskullan"

Det var alltid mycket folk på besök hos farfar och farmor. De hade mycket vänner. Att deras födelsedagar inföll på speciella dagar tyckte vi barn att var bara roligt. Johan fyllde på nyårsafton och Sanny den 13 januari alltså julutsopardagen, tjugondagknut. Besökare kom från, Tranvik, Jussböle, Domarböle och Grelsby. Jan-Eriks hela familj kom ofta på besök från Sottunga och från Kullans kom Georg med sin familj också ofta på besök. Då lekte vi barn kurragömma i skrubbarna och jag minns ännu äppeldoften från klädskåpet i sovkammaren. Den sköna värmen från kammarens runda spis bildade en bjärt kontrast till kylan från den oeldade salen.

Åren gick och snart var Johans och Sannys dagar slut på jorden. Farmor Sanny dog den 12 januari 1965 och året därefter dog farfar Johan den 28 januari 1966.
Båda hade dessförinnan skötts av sina familjer i hemmet så gott som till slutet och detta tyckte de att var en stor lycka.
Deras grav, vid bogårdsmuren på Sunds kyrkogård sköts med stor kärlek och omtanke turvis av de efterlevande.


Farmor Sanny och farfar Johan Granlund

Johan G Granlund