Consa en åländsk livsmedelsindustri under 1940-talet

 

Denna glada marmeladetikett fick jag bara av en tillfällighet syn på i ett finskt antikvariat. Eftersom Consa för mig var förknippat med Valio glass och dess ostar blev jag nyfiken. Som under många år ansvarig föreståndare för livsmedelsbutiker i Mariehamn hade jag mången gång samtalat med det driftiga paret Runar och Arlene Granlund vid beställningar av dessa produkter. Jag visste också att detta företags namn fanns på näthinnan som den sommarrestaurang man ibland stannade till invid på Torggatan 32, bakom stadshuset som man uttryckte sig på den tiden.

I boken Ålands bebyggelse från år 1963 är denna bild införd med följande bildtext:

Consa

Postadress Torggatan 32 Mariehamn Tel 11744 och 11799

Firman grundad 1942. Innehavare: Dir. E.R.Granlund. 2 affärer. Bar och restaurant i egen fastighet. Consa Bar vid bussplan. Representant för Valio samt Mejeriernas Centrallag. Glass och ost från centrallager i parti.

Den bar som framgår fanns vid bussplan är nuvarande Marie bar. Mejeriernas Centrallag var för mig ett okänt bolag. 

Då jag inför detta blogginlägg sökte uppgifter om Runar Granlunds verksamhet fann jag att den från Närpes ankomna konsulenten Erik Runar Granlund var en stor föregångare inom förädling av produkter från lant-och trädgårdsprodukter. Ja, hans initiativkraft var stark och den rörelse han först tillsammans med ett par andra kompanjoner skulle initiera var enligt åländska mått mätt gigantisk. Han visade en oerhörd förmåga att tillvarataga det som åkrar, trädgårdar och skog kunde frambringa och såg möjligheter i allt. Att endast några år efter kriget starta upp marmeladtillverkning av åländska äpplen samt importera Marockanska apelsiner och av dem tillverka 2 tusen burkar per dag var sensationellt. Att förstå vidden av detta är omöjligt då man tänker på att t.ex. socker var oerhört svårt att få tag i och ransonerat för vanligt folk. Jag anser nu att Åland har Runar att tacka för den i dag fantastiska äppelodlingen är vad den är då han i tid såg till att skapa förutsättningar och intresse för åländsk äppelodling och se möjligheterna att få ut dem på marknaden. 

Vi skall här ta ett djupdykning i det Digitala tidningsbiblioteket för att ta reda på vad som skrevs i tidningspressen om honom samt hur han via tidningsannonser marknadsförde sina produkter och tjänster.

I en lång intervju i Åland av den 28.4. 1949 kan vi läsa hur Runar Granlund berättar om verksamheten och jag tar upp den hela för den är så intressant. 

- Redan flera år före kriget talades ofta om att en åländska fruktförädlingsfabrik borde komma till stånd för att tillvarata åländska äpplen och bär. Ingenting blev dock gjort för saken kanske därför att det inte är någon lätt sak att driva en industri på Åland med dess begränsade avsättningsmöjligheter. Överproduktionen måste sändas till andra delar av landet och härvid spelar frakten en synnerligen viktig roll i de ekonomiska beräkningarna. Den man som dock tog sig an denna krävande uppgift var direktör R. Granlund som år 1942 startade Consa, en åländsk fruktförädlingsindustri i avsikt att gagna den åländska trädgårdsodlingen, tog kraftiga tag och lyckades.

Det var visserligen ingen lämplig tidpunkt för start av en dylik fruktförädlingsindustri säger dir Granlund. Krigstida restriktioner voro då rådande och endast fabriker som arbetat före kriget erhöll tilldelning av sötningsmedel. Vi voro därför tvungna att inrikta förädlingen på halvfabrikat med osötade äppel- och bärmoser, vilka såldes till någon äldre fabrik med sockertilldelning. Såsom utfyllnad till vårt produktionsprogram förekom också partihandel med trädgårds- och jordbruksprodukter. 

Förhållandena under krigsåren voro många gånger rent besvärliga genom att en utökning av produktionen inte var tänkbar, ty bristen på ingredienser, sötningsmedel och emballage satte ständigt hinder i vägen År 1945 antog dock vår omsättning större proportioner och 1946 inköptes egen fabriksfastighet vilken tillbyggdes och moderniserades. Nya och moderna maskiner anskaffades och företaget fick vind i seglen genom att folkförsörjningsministeriet godkände sockertilldelning för vår produktion men dock så begränsad att vi inte kunde utnyttja fabrikens hela kapacitet. Vår produkter utgjordes nu av marmelad, tomatsallad, safter och läskedrycker. Vid full produktion kunna vi tillverka cirka 2 tusen burkar marmelad per dag förutom övriga artiklar. Senaste år var dock sockertilldelningen rikligare och produktionen ökade med 100 %

De höga arbetslönerna ledde till en vittgående centralisering både beträffande den mänskliga arbetskraften och inom företagets maskinpark för att driften skall kunna hållas lönande. 

Det åländska råmaterialet är dock på långt när inte tillräckligt för vårt behov och inte heller av god kvalitet, varför endast 10 % av produktionen kunnat täckas av eget material, resten har inköpts från Italien, Holland, Ungern och Danmark. Just nu har vi p inkommande från franska Marocko 10 ton skurna apelsiner för tillverkning av apelsinmarmelad, som vi hoppas kunna sända ut i handeln den närmaste tiden.

Beträffande försäljningen framhåller dir Granlund vidare att cirka 90 % av produkterna exporteras till fastlandet där efterfrågan varit glädjande stor. Många äro dock de åländska affärsmän och konsumenter som försökt gynna ett företag på åländsk botten, ty genom gott samarbete och förtroende uppnås goda resultat och vi hoppas kunna hävda oss till fromma för det åländska näringslivet.

Den 11.6.1946 finner vi följande notis i tidningen Åland.

Efter att inledningsvis hetat Ålands fruktförädlingsfabrik E.R. Granlund & Co  ändras namnet till  Consa E.R. Granlund & Co.

Tidningen Åland den 16. 12. 1947

Gynna åländskt! Denna slogan införde redan Granlund i medlet av 1940-talet, således är detta inget nutida fenomen. 

Genom att sälja Edra varor till oss Vi köper fortfarande industriäppel, nypon små gröna tomater, pumpor och tobaksblad. Efter särskild överenskommelse köpa vi även prima torkad lök.

E.R. Granlund & Co. Fruktförädlingsfabrik Torggatan 32 Tel. 1744

Tidningen Åland 14.8.1948

Tidningen Åland 13.8.1947

Tidningen Åland 16.11.1946

Vi köpa alla dagar Tobaksblad av både fjolårets och årets skörd. Förutom bladen böra även bladskaften vara torkade. Tobaken kan alldeles varit packas i säckar och skickas direkt till oss. 

Längre fram i tiden skulle Consa bli förmedlare av Valios breda sortiment av ost- och glassprodukter.

Här meddelas den ärade allmänheten att generalagenturen för vår pilsner erhållits av Firma Consa, inneh. E.R. Granlund Mariehamn och hoppas vi i fortsättningen vinna den åländska kundkretsens förtroende

Loimaa Ölfabrik A.B Loimaa.

Under dessa år fanns ett flertal annonser efter chaufförer, packerskor och kontorister infört i tidningen Åland. Här erhåller kvinnor packningsarbete vid fabriken. 

Namnet Consa anses vara härlett ur ordet konserv och aktiebolag

Trots namnlikheten Granlund är vi inte släkt.

Constaterat i Godby den 20 december år 2023

Johan G. Granlund

Svenska ord i ukrainska språket

 Jenny Nyströms julkort

Men titta vad många ord vi hittat som är så lika i både svenska som i det ukrainska språket.

Jenny Nyström var en svensk konstnärinna som levde åren 1854-1946. Hon gjorde sig känd som julkortsillustratör vars produktion sträckte sig till över sexhundra fantastiska julkort som används än i dag. Det motiv som mest sammankopplas med henne är hennes gestaltning av skalden Viktor Rydbergs dikt Tomten. 

Midvinternnattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma

Alla sova i enslig gård, djupt under midnattstimma

Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken.

---------------

Många är även de ålänningar som samlar på Jennys Nyströms julkort och jag vet en person som innehade alla.

Vad jag i samband med framtagande av bilder för denna blogg fick ögonen på var det stora antal ord vi har i svenskan som är väldigt lika i det ukrainska språket. Ja det är flera tiotals ord som jag och min ukrainska hustru Irina nedtecknat. Vi förvånas varje gång då vi hittar dem och skrattar ibland åt likheten. De flesta av dessa ord har inte kommit in via ryskan utan de är direktkopplade till varandra. Vi hade ju för över tusen år sedan en gemenskap med Ukraina, eller Kievan Rus som detta väldiga rike hette, med vikingatidens färder längs floder till Konstantinopel. Ja, hela ryska rikets namn härleds ju ifrån Rus, rusernas land.

I julkortet här ovan ser vi tomten komma åkande i sin släde i det vackra snöfyllda landskapet. Då fann vi att ordet häst på ukrainska är hist och flera hästar hosti. Han sitter på kuskbocken och den kallas volokyshi och själva kusken är en kuchar. Runt sig har han en pläd som faktiskt är pläd på ukrainska. I handen håller han en lykta en lyhtar.  

Då färden är slut ställer han in hästen i stallet och det är då till stoilo eller stajjna om där finns andra djur. Stoilu ja, vår hästflicka benämns ju sto. På stallsväggen hänger han upp selen-sällan och det är sidlå på ukrainska. Kanske där även hänger en sadel.

Nu har tomten gått in i sin stuga genom den fina dörren-dveri och sätter på klinkan-klanka. Han tänker genast på katten-kit och ger den mjölk- moloko. I stughörnet står en säck-misåk. Tomtens pjäxor är snörda-chnorki. Skulle det vara slaskigt före ute skulle han ha galoscher-haloshi. Under sina byxor har han kalsonger-kalsoni. När han klär upp sig har han kanske kravatt-kravattku. Hans rock paltå-paltå har flera knappar-knopka. Inuti rocken har han ett fodral-fodlar där han gömmer nycklarna till gårdens hus. Hans skomakare har gjort klackar åt honom- kabluk. Kanske han ibland använder käpp-tsip. I stugan ser vi en kista-skrinja, där finns säkert kanske ett skrin-skrinka eller varför inte ett schatull-skatulka. Tomtens stuga värms av en stor kamin-kåmin. Han kanske tvättar sig i en balja-balia. 

 Fönstren har säkert blyinfattade glas denna tid, ja ja bly är blisna på ukrainska. Mellan fönstren har han satt mossa-moset eller kanske vadd-vata. Då gården är full med snö tar han sin spade-shpatel och skottar bort snön. 

Efter att tomten givit katten moloko tar han fram lite mat åt sig själv före gröten och det är den hemlagade rullsyltan-rulka. Till varje jul tillagar han även en aladåb-holodetz, den smakar för tomten smaskens-smatsnå. Denna tid hade man mycket salt-sil i maten. På gården kanske finns gäss-husak. Han kanske fiskar i den näraliggande sjön där han får gös-jörsh, eller torsk-triska. Det är inte alla dagar han äter färskt bröd, då äter han skorpor-sohar. När han kokar potatis tar han fram en stor kastrull-kastrulya, då tar han på sig sitt förkel-fartuk.  

Går till visthus och redskapsbod, känner på alla låsen

korna drömma vid månens ljus, sommardrömmar i båsen

glömsk av sele och pisk och töm, pålle i stallet har ock en dröm

krubban han lutar över, fylls av doftande klöver

-------------------------

Ja så skaldar Viktor Rydberg om tomtens gårdshus han har att bevaka vi kan kalla dem en byssja, vad är det på ukrainska? Jo, sbissja. En samling uthus på gården. Han var välkaste tomten i byn skulle min farbror Janke säga! Men vad, han är ju velitsnij på ukrainska och velikij på ryska. Stor stark och duktig.

Kanske det inte är en tillfällighet att den blågula färgen finns i båda länders flaggor! ?

Ingegerd, kungadotter av Sverige och Storfurstinna av Kievan Rus nuvarande Ukraina.

Ingegerd Olofsdotter, dotter till Sveakonungen Olof Skötkonung. 

Olof Skötkonung övergick med hela sin familj till kristendomen och döptes av missionären Sigfrid vid Husaby källa. Trots sin kärlek till norske tronarvingen också han en Olof bestämde hennes far om att hon skulle gifta sig med Kievan Rus tronarvinge Jaroslav den vise. 

Ingegerd skulle bli stammoder för nästan alla Europas konungaätter inklusive Rysslands. Ingegerd var en vacker och klok kvinna som vann stor uppskattning i Kievan Rus. Ingegerd Olofsdotter var född cirka år 1000 och avled 10 februari år 1050 i Kiev. Hennes reliker vilar invid sin makes i Sophiadomen i Kiev. 

Ryssarna som vill pådyvla henne en rysk helgongloria som Sankta Anna. De vägrar visa denna Annas dna testresultat, och vars reliker vilar i Novgorod. Däremot har experter ifrån Ukraina i samarbete med polska forskare utfört dna test på Ingegerds reliker och med ledning av denna har ovanstående bild framkallats. Hon var en nordisk skönhet med nordiska drag och kroppsbyggnad. Detta erkände redan kommunisterna på 1930-talet då hennes gravvård öppnades i Kiev. 

Texten uppdateras

Tecknar den 4 december 2023 i Godby

Johan G. Granlund

George Pawlo operasångare i världsklass född på Kastelholms kungsgård

 Operasångaren Georg Rosenberg-George Pawlo

Kastelholms kungsgård i dag. Gården byggdes år 1772 på denna plats efter att ha eldhärjats på sin forna plats väster om slottet där den låg så vackert i backsluttningen. 

Kungsgården anlades av Gustav Vasa på 1500-talet och består i dag av 473 hektar. Den äges av finska staten men Ålands Landskapsregering har hand om dess förvaltning och skötsel. Fastigheterna på gården omhänderhas av Kulturbyrån det som tidigare benämndes Museibyrån.

Carl Georg Rosenberg (1828-1901), arrendator av Kastelholms kungsgård. Här med sin andra hustru kyrkoherdedottern Hilda f. Justin (1847-1917). Åländsk representant i Lantdagen 

Gården har skötts av olika arrendatorer. År 1866 övertog Carl Georg Rosenberg arrendet av gården och skulle följas av flera medlemmar i denna särdeles bemärkta familj, den Rosenbergska släkten på Åland. Medlemmar i denna släkt skulle även i tiden inköpa ett antal stora herrgårdar och säten på finska fastlandet och så även Carl Georg. 

I Rosenbergs familj växer upp många barn och en av dem, Paul Georg som föddes den 1 januari 1887 skall efter att först ha utbildat sig till ingenjör träda in på operabanan och bli en framträdande operasångare med kraftig tenorstämma med tjänst på London Opera. Han skall vinna internationell ryktbarhet och över honom skall strös lovord efter framträdanden för fulla hus med tusentals åhörare varje gång. Hans artistnamn blir George Pawlo. Hans liv slutar dock i tragedi, han avlider blott 33 år gammal och efterlämnar i London hustru och två små barn. De skulle sedermera göra egna karriärer, hustrun Eva Pawlo som operettstjärna i Sverige och sonen Toivo Pawlo skulle bli en känd teateraktör och filmstjärna bl.a. i Ingmar Bergmans filmer på 1950- och 1960 talen. Ja vi hör hans röst även i sagan om Karl Bertil Johnsons julklappseskapader.

George Pawlo finns ofta i de finländska spalterna om teater och musik

De finländska tidningarna följer George Pawlo och hans sångkarriär. Här Hbl år 1919.

Här Hbl i en lång personintervju den 8 september 1918

Artikel i Hbl den 19 maj år 1920 om Paul Georg Rosenberg-Pawlos tragiska död.

Källor 

Digitala tidningsbiblioteket

Familjer och gårdar i Sund

Bild tidningen Åland

Sörjt i Godby den 12 november år 2023

Johan G. Granlund

Lilla Åland, pinnstolen i Finströms kyrka

Finströms kyrka 

Allhelgonaafton 2023

Koret i Finströms kyrka

Där framme står den, pinnstolen som också Carl Malmsten såg stå i kyrkans sakristia år 1939 då han enligt uppgift höll en slöjdkurs på Ålands Folkhögskola. 

Han blev hänförd av vad han såg, fick den avritad och designade så en ny pinnstol som han kallade Lilla Åland, vars popularitet bara blir större och större. Den firade i fjol 80 år efter att år 1942 satts i produktion.

Lilla Åland fick denna stol heta. Man kan ju spekulera i hur namnet tillkom. Kan det vara så att Malmsten hörde någon säga: Tänk att man på "lilla Åland" har världens största segelfartygsflotta!

Vid sökning på nätet framgår om stolen att Lilla Åland är en pinnstol som avritades år 1939 av 

Sven-Erik Fryklund, designades av Carl Malmsten och sattes i produktion år 1942. Den tillverkas i massiv björk eller ek.

Inspirationen  fick de vid ett besök i Finströms kyrka på Åland, där några olika pinnstolar stod uppradade. Malmsten återger denna händelse i boken Levande svenskt tradition:  

På Åland där jag 1939 höll en slöjdkurs, mötte jag i sakristian till Finströms gamla medeltidskyrka några högryggade pinnstolar, som tog mig helt. Sätets schvungfulla kurvatur och smeksamt ändalyktsvänliga holkning, liksom benen och de 8 ryggpinnarna ansatsvisuppåtstigande strävor vittnade om mästerlig känsla för "konstruktion och rytmiskt uttryck"

Fryklund ritade av stolarna och efter vissa egna justeringar och kompletteringar där formen renodlades kunde en serietillverkning påbörjas av företaget Stolab i Smålandsstenar. Som mästare var det Malmstens namn som angavs på ritningen och än i dag är det han som officiellt anges som formgivare. Lilla Åland finns även som karmstol med 3 cm bredare sits och som gungstol. 

Den senare benämndes från början Björn med döptes senare om till Ålands gungstol.  

Carl Malmsten

Egentligen Charley Per Henrik Malmsten, född år 1888 i Stockholm och död år 1972 på Öland. Malmsten var en svensk inrednings- och möbelarkitekt som tilldelades professors namn. Han kom från en högborgerlig Stockholmsmiljö där fadern var framstående läkare och farfar kunglig livmedicus. Malmstens mor var dotter till grundaren av Grand Hotell i Stockholm. Han trivdes inte i skolan men tog ändå studentexamen. Efter ett besök i Egypten pga. hälsoproblem genomgick han studier i konstnärligt arbete. Malmsten återvände till Stockholm och tog plats som snickarlärling, bedrev fortsatta självstudier och tog plats på arkitektkontor. Härefter följer en framtidssaga inom snickarkons och möbeldesign med inredningsuppdrag i hela världen. Nämnas kan så är Malmsten grundare av Capellagården på Öland.

Allmänt om pinnstolar

Carl Malmstens pinnstol är ingalunda den första i världen. Här ovan ser vi två typer av pinnstolar. Karaktäristiskt för dessa stolar är de svarvade pinnarna och benen. Ofta har de en urgröpt sittbräda.  Pinnarnas antal kan variera. Dessa stolar har 7 pinnar. Malmstens stol har 8 och den stol som står i Finströms kyrka har 9 pinnar.

I boken Träsmak ger författaren Matts Palmquist pinnstolens historia. 

Pinnstolen har sitt svenska ursprung i Småland på 1850 talet. Henriette Killander, herrgårdsfru på Hooks gård, ritade skisser på en möbel som liknande den engelska windsorstolen. Den tillverkades sedan av snickarna Jonas Fagerlund och Daniel Ljungquist. En av Killanders pinnstolar finns fortfarande inom hennes släkt. Daniel Ljungqvist fortsatte att tillverka pinnstolar och snart började denna verksamhet sprida sig i Småland. Den gick snabbt över från ett småskaligt snickrande på beställning till en industriell tillverkning. 1863 grundades Sveriges första industriella pinnstolsfabrik i Hagafors. 

Pinnstolen illustrerar landets övergång från ett jordbruks-till ett industrisamhälle. Möbelns tillverkning var en lönsam sysselsättning som många bönder ägnades sig åt under vinterhalvåret. Under de svåra svältåren på 1800-talet räddade pinnstolstillverkningen livet på många småländska familjer.

Jag är en glad innehavare av två pinnstolar av den klassiska smålandsmodellen för övrigt exakt samma som på bilden ovan. Dessa köpte jag en gång på auktion på Åland och länge var de i uselt skick. I fjol renoverade jag dem, limmade om fogarna och målade dem i en glad tiffanyfärg. 

Jag nämnde att Malmsten verkat som lärare på en slöjdkurs på Ålands Folkhögskola. I tidningen Folkskolan av den 10.3.1939 har jag saxat följande notis:

Slöjdkurs på Åland. 

Instundande sommar den 19 juni till den 19 juli anordnas i Ålands folkhögskola en slöjdkurs med professor Carl Malmsten som ledare. 

Kursprogrammet har i stora drag följande utseende: Träslöjd: a) småskole- och vanlig skolslöjd, b) slöjd i fortsättnings-och yrkesskolor, hemslöjd och fritidsslöjd. För föreläsningar anslås cirka 22 timmar, för instruktioner och praktiskt arbete 170 timmar, för dekorationsövningar och naturstudier 10 timmar . Föreläsningarna beröra: gammal och dagens hemslöjd, formlära, formgivning av olika föremålsgrupper inom skol-och hemslöjd, nyttokonst, färgbehandling och utsmyckning, hemredning, verktygs- och materiallära, ytbehandling, slöjdsals-och slöjdbodsinredning, Inom heminredningen föreläser professor Malmsten själv. Föreläsningar, dekorationsövningar och naturstudier föreläggas huvudsakligast till den första veckan av kursen, Som lärare komma att fungera herr Nils Lindhoff, Thure Fridlund och Valter Danielsson. Kursen står utan hänsyn till ålder öppen för såväl män som kvinnor. För nybörjare såväl som  utbildade slöjdare och yrkesmän, för deltagare från Åland såväl som annorstädes ifrån. Dock ha ålänningar företräde

Ett långt reportage i tidningen Åland av den 15.7.1939

Pinnat på i Godby den 8 november år 2023

Johan G. Granlund

Åländska baslinjen

 Positionsstenen invid Mariehamns stadshus

Denna positionssten som står invid Mariehamns stadshus har många funderat över. Trots att en information finns invid väcker den än dock frågor.

Bilden tog jag för över tio år sedan och ingick då i det blogginlägg jag hade om den åländska baslinjen. Intresset för denna baslinje väcktes då en dam i en av de åländska lokaltidningarna frågade vad baslinjen var för något. Hon hade nämligen på sin gård i Ytterby funnit en märkessten med text om en baslinje på Åland.

Då jag var barn och gick i Finby folkskola gjordes en dag en klassresa till Föglö och på färden genom Ingby berättade vår lärare Jan-Erik Manselin om ett stenmonument som stod invid en gård i Ingby. Han sade att denna sten utmärkte Ålands mittpunkt. 

Tidningen Åland av den 1.7. 1908

Den ryska Hydrografiska Östersjöexpeditionen

I tidningsartiklar jag fann på nätet framgick att en hydrologiskt expedition år 1908 skulle företagas till Åland för att utmäta exakta avstånd och hjälp vid navigering och att en baslinje då skulle uppmätas. Denna baslinje skulle utföras så att en triangel av mätpunkter skulle uppgöras. Dessa mätpunkter skulle då utgöras av Ingby - Överby och Dalkarby och avstånden däremellan ca 3.2 kilometer. 

I tidningspressen framgick även orsaken till denna digra undersökning. Den skulle föranledas av att året före år 1907 gick den kejserliga yachten STANDARD på grund nära Hangö och order gavs att de nordliga vattnen vid våra kuster skulle få bättre koordinater för sjöfolk att styra efter.

Katastrofen senaste sommar med kejsaryachten Standard framkallad af bristen på goda kartor har manat marinministeriet att utföra en noggrann hydrografisk undersökning af baltiska hafvet för hvilket ändamål nu äfven utsändes en särskild baltisk expedition.

Efter ett inlägg i Facebookgruppen Du vet att du är från Åland.. om, aktualiserades Ingbystenen igen och jag gav mig in i debatten. I inlägget påstods igen att stenen i Ingby var "Ålands mittpunkt". Detta hade man hört i skolan som barn.

Artikel i Nya Åland. Markägarna i Ytterby Jan-Olof och Birgitta Karlsson visar basstenen på sin kohage, ett berg. På stenen står "Åländska basens ändpunkt"

En av debattörerna visade då en artikel i Nya Åland om just denna Ålands baslinje. Där framgick att detta med Ålands mittpunkt hade Valdemar Nyman berättat om i en av sina åländska bygdevägsskildringar. Således hade de åländska lärarna spridit detta missförstånd till sina elever.

 I ovanstående artikel i Nya Åland framgick även en intervju med intresserad hembygdsforskare. Han förklarade att mätstenen i Stadshusbacken i tiden då stadshuset byggdes flyttats till invid navigationsskolan och att den i sen tid återinsatts invid stadshuset. Han menade på att det var rätt för att den hade inget att göra med navigation. Hans bedömning var helt riktig. Stenen på Öhbergska backen hör inte till baslinjen utan var ett skilt projekt i denna expedition enbart för att utmäta Mariehamns exakta position. 

Vi kan då konstatera att vi har två mätpunkter i sten, en i Ingby och en annan i Ytterby. I tidningsartiklarna framgår Överby medan ägarna till marken finns i Ytterby. Är stenen i byagränsområdet undrar man. Men var finns då stenen i Dalkarby? Det måste ju finnas tre stenar, mätpunkter i en triangel!

För att utreda hela denna historia tog jag kontakt med intendent Graham Robins på Kulturbyrån. Kan du hjälpa mig att reda ut denna historia? Det finns ju av Kulturbyrån uppsatta informationsskyltar vid alla dessa platser och någon på byrån sitter säkert med basfakta. Graham kontaktade då en sakkunnig i dessa frågor, Kenneth Gustavsson, numera pensionerad, och jag fick glädjande nog en dag ett mail av honom. Han hade efter diger forskning i ryska arkiv kommit fram till följande och jag nedtecknar här Kenneths fullständiga svar:

- Jag fick av Graham frågan om baslinjestenarna i Jomala från 1908. Har med viss möda sammanställt följande uppgifter om dem och själva baslinjen.

.  En särskild mätningsexpedition sändes i början av sommaren1908 ut från Pulkovoobservatoriet utanför Petersburg. Expeditionen leddes av officerare från marinen, och som teknisk och astronomisk expert medföljde professor Fjodor F. Witram. På Åland anslöts därtill lokal arbetskraft. Redan i månadsskifteet april- maj hade man dock utfört rekognosering på plats.

.  Expeditionen anlände till Mariehamn i månadsskiftet maj-juni och hade två huvuduppgifter: 1) Att exakt bestämma Mariehamns position, och 2) att upprätta en ytterst noggrann baslinje som grund för inmätning av fasta Åland.

.  De geodetiska uppmätningarna av baslinjen utfördes under juni-juli 1908. Ändpunkterna, NW i Ingby och SO i Ytterby, markerades med "monoliter" i granit (2 + 0,35 + 0,35 m. Dessa beställdes från AB Granit OY i Hangö, och grävdes delvis ner i marken. Monoliterna fungerade som permanenta stöd för teodoliter, och under det kupiga metallocket på ovansidan fanns (finns?) en vass metallspets som markerade den exakta ändpunkten på en tiondels millimetern när. Hur själva uppmätningen gjordes är inte helt klart, men flera mätningar sammanställdes för att få ett tillfälligt medelvärde. Resultatet blev att vid en temperatur på + 15 grader är baslinjen 3358,0994 meter lång, med en osäkerhet på +/- 6,55 mm. Båda monoliterna står i dag kvar på sina ursprungliga platser. 

.  Med baslinjen säkrad följde triangulering mot ett antal höga signaltorn på utvalda berg. De första tornen på "triangelspetsarna" byggdes på Dalkarby Kasberg i söder ( tornet 41 fot högt) och Öberg (enligt nutida karta Jomalön) i norr (44 fot) Därefter utvidgades systemet med signaltorn på bland annat Hagsberg och Norrby (Lemland, 70 respektive 44 fot) Lumpo (Lumparland, 45 fot) samt Marbyön (87 fot, instrumenthögden 64 fot) Därtill utnyttjades befintliga torn i Mariehamn och Bomarsund. Enligt vissa uppgifter kompletterades dessa mätningar ännu vintern 1909.

Vid min inspektion till Dalkarby Kasberg tillsammans med lokal vägvisare fann vi denna "stenpollare" som troligtvis hör till triangelmätningen. 

En bit ifrån cementpollarn fann vi denna tre sådana sprintar i berget.

Vid sidan av sprintarna fann vi tre flatjärn inkörda i berget i triangelformation. Troligtvis var dessa fundament till denna mätpunkt. Oklart om dessa järn hör till den första mätpunkten eller det torn som fanns på 1960-talet.

.  De astronomiska mätningarna gällande Mariehamns position utfördes från en motsvarande monolit i Öhbergska backen placerad 10-15 meter söder om Navigationsskolans observatorietorn. Mätningarna gjordes utgående från sol- och stjärnhöjder, samtidigt som motsvarande mätningar gjordes vid observatorierna i Åbo och Pulkovo. Kontakterna upprättshölls per speialbyggd telegraf, denna monolit flyttades när Stadshuset byggdes 1939, och har i nutiden flyttat igen, Den finns i dag invid Torggatan, på den stängda infarten till Stadshuset mittemot ändan på Södragatan. Är dåligt omskött och texten går inte att läsa längre.

.  Någon monolit torde däremot aldrig funnits i Dalkarby, bara det höga och viktiga tornet på Kasberget.

.  I slutet av 1960-talet fanns på Kasberget ett högt mätningstorn som jag varit uppe i men det måste ha varit en senare konstruktion. På den branta toppen av Marbyön invid Marsund finns fortfarande spåren av tornet där i form a fem stora stenhögar som ankaren, placerade fyra i en kvadrat och en i mitten. Övriga tornplatser har jag inte besökt. 

Ja det var Kenneth Gustavssons ingående forskningsresultat och vi tackar honom ödmjukast för att han tagit sig tid och klargjort denna sak för oss. Tusen tack!

Då kan man spekulera, var i Bomarsund kunde signaltornet funnits? Jag anar att det var på Djävulsberget. Där uppfördes senare år 1938 det observatorietorn som nedplockats ifrån Öhbergska backen för att uppföras just där.

Det år 1938 uppförda observatorietornet på Djävulsberget i Bomarsund. 

På en fråga till Kenneth Gustavsson svarade han mig att det signaltorn som byggdes i Bomarsund var 45 fot högt och hade byggts redan år 1907. Detta torn var således 14,84 meter högt.

Edvin Söderlund sände mig denna triangelmätning ifall en märkessten skulle uppförts i Dalkarby Kasberg och tanken var helt riktig. Detta signaltorn skulle enligt Kenneth Gustafsson varit 41 fot hög och då man beaktar att en fot på 1800-talet var 29,69 cm var tornet således varit 12, 17 meter högt. 

Basat i Godby den 6 november år 2023

Johan G. Granlund

När Janses i Finby fick höga gäster

 

Generalen och fältmarskalken Achille Baraguey d´Hilliers i ståtlig uniform.

I augusti, ja för att vara exakt den 2:a inrättar sig denne man på bondgården Janses i södra Finby. Han var utnämnd att tillsammans med general Adolphe Niel leda de franska belägringsstyrkorna emot Bomarsunds fästning på Åland.

General Adolphe Niel, befälhavare över de franska genitrupperna 

Brigadmajor Harry Jones, senare general som anförde de brittiska landstyrkorna vilka anföll Notvikstornet. 

Fotograf Roger Fenton, den förste krigsfotografen.

De, Niel och Jones skulle tillsammans mala ned det ryska/finländska försvaret stegvis med början ifrån Brännklintstornet, fortsätta därefter attackera Notvikstornet för att sedan taga sig an huvudfästet och Prästötornet. 

Vem var denne man Perceval d´Hilliers och varför har han armen i band?

Fältmarskalk d´Hilliers föddes i Paris den 6 september år 1795 och dog den 6 juni år 1878. Han skulle just fylla 59 år då den franska eskadern den 4 september år 1854 lämnade Ålandsöarna.

Hans karriär i korthet är att han redan som 17-åring verkade som officer i kavalleriet. Han deltog i militära fältslag och i slaget år 1813 vid Leipzig blir han svårt skadad och miste här sin vänstra hand. Hans far, även han en general i Frankrikes krigshistoria, avled vid samma händelse. 

I det Orientaliska kriget senare benämnd Krimkriget utnämndes han till överbefälhavare för den franska expeditionskåren om totalt 14 tusen man landstigningstrupper som den 26 juli år 1854 avseglade ifrån Calais hamn. Denna kår framkom till Ledsund i Ålands södra skärgård den 31 juli samt den 5 augusti samma år. Hilliers utmärkte sig även under det fortsatta Krimkriget. Från 1870 utnämndes Hilliers till militärguvernör i Paris.

I en mycket väldokumenterad artikel i Finsk Militär Tidskrift av år 1884 framgår följande:

På högsta nivå, mellan den franske kejsaren  Napoleon III samt den brittiska regeringen, beslöts att en av de infanteridivisioner som stod i läger vid Boulogne, genast skulle bereda sig att avgå till Östersjön. För att påskynda expeditionen erbjöd engelska regeringen den franska, fartyg att överföra dessa trupper, varpå för detta ändamål ankom till Calais den 23 juli fyra stora ångfregatter under Kommodor Grois befäl.

Enligt en artikel i Helsingfors Tidningar i juli 1854 var de engelska fartyg som avgick med trupper från Calais: Royal William, S:t Wincent, Hannibal och Powerful. 

- Den 26 juli gingo trupperna ombord med undantag af artilleriet och trossen, hvilka inskeppades några dagar senare. Amiralerna Napiers och Persevals eskadrar hade redan den 21 juli samlats vid Ledsund, Ålands sydvästligaste udde, 24 verst från Bomarsund jämte det en annan fransk eskader under amiral Martins befäl samtidigt kryssade i Finska Viken.

I bildens mitt, ångfregatten La Reine Hortenses ankomst till Ledsund, i augusti 1854.

Osvald Brierly, Maritim Museum London, Greenwitch

Den kejserliga yachten La Reine Hortense,

Fotografi år 1856 av Gustave Le Gray.

Fartygets tidigare namn var Cassard.

Tjänstgjorde som trupptransportfartyg 1855 för transport av styrkor till Krim.

Överbefälhavare d´Hilliers hade redan den 20 juli på ångfregatten La Reine Hortense avseglat emot Åland. Han ankommer den 29 juli till Stockholm och sammanträffar där med den svenske kungen Oskar I och då han får underrättelse om att ångarna med landstigningstrupper ombord anlänt till Ledsund den 1 augusti, avreser han dit och anländer den 3 augusti. Man sätter då genast kurs emot Lumparfjärden.

Janses gård i södra Finby

 Huset vi här ser i bild är den nya byggnaden som uppfördes år 1877 och man vet att den äldre gården stod längre ned emot vägen. 

Janses gård är no: 4 i byn Finby som bestod av 11 gårdar. På bondgårdarna fanns även ett antal torp och i äldre tid fanns här två båtsmanstorp. Byn Finby ansågs vara en av Ålands stora byar och var indelad i den norra och den södra delen. Janses ligger i södra Finby och i denna del av byn skall alla dessa tusentals franska soldater slå läger på vardera sidan av Svartbäck. En av bataljonerna slår läger vid granngården Kuggens.

Janses gård är även känd ifrån en tragisk händelse under den ryska ockupationen av Åland åren 1714-1721. Då hände sig att tre små barn blev bortrövade till Ryssland och aldrig återkom. De var ensamma hemma och föräldrarna var på arbete på åker och äng. 

Hit till gården anländer så den franske expeditionskårens ledarskikt varav högste chefen var general Achille Baraguaey d´Hilliers. 

På gården Janses i södra Finby är det liv och rörelse, man arbetar från tidiga morgonen till sena kvällen med rågskörden. Denna sommar ger bra skörd, det regnade rikligt på våren och sommaren var glödhet, ja varmast i mannaminne. Hur i all friden skall man få rum med det franska garnityret? Måste vi flytta ut ur gården, vart, till något uthus eller upp i vindskamrarna? Vi vet inte vad de gjorde men jag antar att det blev problem.

I gården finner vi gårdsförvaltare Karl Johansson och hans maka Anna Stina Persdotter. De är barnlösa emedan deras enda barn dog år 1838 ej två år fyllda.

Anna Stina har sonen Karl Erik Karlsson ifrån sitt första gifte med gårdsättlingen Karl Eriksson som dött redan år 1833 och lämnar efter sig den nyfödda Karl Erik, då ej två månader gammal.  På gården finns även Karl Johanssons bror Johan Johansson,båda födda på Mellangårds i Domarböle. Johan är nu dräng på Janses. Han är gift med Anna Ulrika och de har en två månaders gammal flicka Anna Matilda.

På Janses har alltid funnits starka kvinnor och Anna Stina Persdotter är en av dem. Hon ser till att gården lever vidare och har redan i dessa Bomarsundskrigets dagar i 20 års tid haft ansvaret för denna gård. Vi skall finna att även sonen Karl Erik skall se till att denna tradition fortsätter. Han skattköper gården år 1865 och blir storbonde.  Längre fram i tiden skall en stor skara kvinnor föra odalmannens gärning. Vi vet i dag att vid 90 års ålder inviger en kvinnlig ättling en nybyggd ladugård på andra sidan vägen vilken står kvar än i denna dag.

Fransmännens högkvarter i Finby

Illustration Morel Fatio

Vi ser här den franske illustratören Morel Fatios ögonblicksbild ifrån det franska huvudkvarteret. Vi ser ett par av husen på Janses samt ett stort tält invid. 

Vi ser granngården Sågars väderkvarn vilken var uppförd i timmer ända upp till taknocken. Ja man kan till och med skönja stockraderna. Denna kvarn nedmonterades på 1960-talet av dåvarande bonden på Sågars Lars Johansson.

Karaktärsdrag 

Då man läser om och forskar om olika stora personligheter får man sällan en inblick i deras karaktärsdrag. I tidningen Papperslyktan av den 16.5. 1859 får man dock veta en aning om Hilliers lynne.

Där framgår att: År 1854 anförde Hilliers expeditionen till Bomarsund och blev efter väl förrättat ärende upphöjd till marskalk. Då Frankrike efter Orsinis attentat indelades i fem stora militärdistrikt erhöll han överbefälet i de västra distriktet med station i Tours.

Baraguaey d´Hilliers har ett ståtligt och krigiskt yttre. Han är soldat även i den mening att han hellre avgör sakerna med svärdet än förmedlar. På sin stränghet mot underordnade och sin ofördragsamhet mot jämlikar har han givit många prov.

I samma artikel berättas ytterligare: Sin insats i krig spelade en mera militärisk än diplomatisk roll. Den tid andra sändebud använda till intrigspel, begagnade han till militäriska inspektionsresor, till betänkande över de turkiska stridskrafternas, till bästa användning och dylikt.  Den första diplomatiska förveckling i vilken han råkade, gjorde han kort på det viset, att han lät säga sin motståndare, att den hand, i vilken han plägar hålla pistolen, hade Leipzig-slaget skonat. En längre vistelse i den turkiska huvudstaden blev därför onödig och han återvände till Frankrike. År 1854 anförde han expeditionen till Bomarsund och blev efter väl förrättat ärende upphöjd till marskalk. 

Bomarsundsberättelse

I kölvattnet av Bomarsundskriget finns många berättelser som i folkmun levat kvar länge. Följande berättelse är en av dem. Det berättas att en dag då den franska eskadern just ämnade lämna Åland får en gammal svensk soldat som finns på Åland vid denna tid för sig att uppsöka den franske generalen Hilliers. Generalen befinner sig vid tillfället på örlogsbriggen La Reine Hortense som var hans ståtliga fartyg vilken han ankom med till Åland. Soldatfarbrorn blir rodd ut till fartyget och får faktiskt träffa generalen. Generalen som var van vid att tiggare kom och frågade det ena och det andra gav honom ett mynt och trodde att mannen skulle vara nöjd med detta, men så var inte fallet.

Han frågar om det var något mera han kunde göra?

- Jo jag vill ödmjukast fråga om amiralen var med vid Leipzig 1813?

- Jo visst, men vad rör det er?

- Känner amiralen till en svensk soldat som natten efter slaget var på fälttjänst utanför Leipzig och där träffade en ung fransk officer med avskjuten arm och som höll på att förblöda?

- Vad säger ni, var det ni som tog mig i era armar och förde mig till franska sjukambulansen?

Nu sträckte sig generalen fram emot soldaten och ville omfamna honom.

- Ja så är det nådig amiral! Nu förde han handen till mössan och sade: Jag ville äntligen se er än en gång i livet, då vi då var varandra så nära!

- Ni gjorde rätt som beredde mig tillfälle att få avbörda någon del av min tacksamhetsskuld. Säg mig nu rent ut om det är något särskilt som jag kan göra för er!

- Det vore bra sade soldaten. Kunde amiralen hjälpa mig att få en egen stuga. Jag går nu på rote hos bönderna.

- Det skall ni få, var så viss på det men tag nu detta till en början, här är min börs! Ni får höra av mig!

Men amiralen hörde aldrig av sig. Han glömde sitt löfte för han hade troligtvis andra saker att tänka på.

Ja denna historia kanske är en av de många skrönorna som går om Bomarsundskriget.

Artikelkällor

Finsk Militär Tidskrift år 1884

Digitala tidningsbiblioteket

Familjer och gårdar i Sund

Slagits i Godby den 4 september år 2023

Johan G. Granlund