Postrånet på Vårdö den 12 augusti år 1854 - del 2

Två gamla postväskor, samtida med denna berättelse.

Jag har en tid uppehållit mig i denna blogg med artiklar som berört Bomarsundskriget och händelser under denna tid. Som ett axiom för mina inlägg har varit att nagelfara av historiker och författare framförda felaktigheter, osanningar, myter och det man i dag allmänt kallar "fake news".

Vi skall här syna myten om det stora hjältedåd de två engelsmännen John Bythesea och William Johnstone utförde då de rånade den helt obeväpnade Vargata "postrotan" och för det erhöll det senare instiftade Victoria Cross, Victoriakorset. En utmärkelse som skall ges för tapperhet i strid och som är krigshistoriens bästa utmärkelse än i denna dag.

Minnesstenen över brittiska soldater som stupade i slaget om Bomarsund.
Stenen är rest i närheten av Simviken.
Nederst inristade de personer som erhöll Victoria Cross, Victoriakorset efter aktioner i Bomarsund sommaren 1854.
Stenen invigdes officiellt av en brittisk prins år 2015

Victoriakorset i blått band för den brittiska flottan.
Bär inskriptionen "For Valour" för tapperhet och det är endast för ett djärvt hjältedåd man kan erhålla det. Det är den yppersta utmärkelsen som en brittisk soldat kan erhålla som bevis på mod i strid.

Vi skall gå igenom den mest sanningsenliga undersökning som finns i fallet, Johan August von Borns rapport samt se vad de åländska författarna har skrivit i ämnet. Vi skall beröra vårdöbon professor Otto Anderssons berättelse och ta en titt i böckerna Familjer och gårdar i Vårdö samt Ålands bebyggelse i ord och bild. Fram kommer även att skymta glimtar ur två utgåvor av postvägen över Åland.

Vad som nu fick mig att fatta pennan var en berättelse jag fann i Budkaveln av årgång 1957, skriven av professor Otto Andersson bördig ifrån Vårdö. Hans berättelse återger händelserna runt det postrån som två engelsmän utförde den 12 augusti år 1854 och som stämmer helt överens med von Borns rapport och min tidigare i denna blogg framförda teori att dessa hjältedåd är rena bluffen och en av den brittiska flottan ihopkokad historia.

Vad är det då frågan om för rövarhistoria frågar den nyfikne bloggläsaren?
Låt oss ta en titt i boken "Bomarsund, det ryska imperiets utpost i väster". Där finns en artikel signerad Henrik Salminen och vi skall se vad han har att säga i saken. Denne författare som har gjort sig känd igenom stor kunskap i militärhistoriska frågor och s.k. Bomarsundsexpert. Salminen påstår sig att i sin forskning alltid anlita väl underbyggda källor. Här har han dock missat.

Bomarsund
Det ryska imperiets utpost i väster
Författare Jerker Örjans, Graham Robins och Håkan Skogsjö
Medförfattare Henrik Salminen

Henrik Salminen skriver följande:

Den 9 augusti fick ledningen för den allierade flottan veta att tsaren skickat en adjutant till Bomarsund med depescher och post. Kapten John Bythesea och eldaren Willim Johnstone anmälde sig som frivilliga för uppdraget att förklädda lägga sig i försåt för kuriren i Vårdö. Efter tre dagars väntande kom verkligen kurirerna som var fem till antalet. Tre av dem togs till fånga och fördes med post och depescher till flaggskeppet. För denna bragd belönades John Bythesea och
William Johnstone med Victoriakorset.

Förhörsprotokoll, ingår i von Borns rapport till Senaten i Helsingfors efter Bomarsunds fall.
Hela rapporten omfattar över 300 sidor och är sammansatt av förhörsprotokoll och bilagor.

Rapporten finns i Riksarkivet i Helsingfors och här är min rekvisitionskvittens på en del av den digra undersökningen jag fick i kopior den 17.9 år 1981.
Detta digra material borde återbördas till Ålands Landskapsarkiv för att vara tillgängligt för alla åländska forskare.
Här finns listade vilka av den åländska befolkningen som var för och vilka som var emot rikets styrelse och myndigheter. Här finns sockenvis listade en stor del av befolkningen och över de material som bortfördes ifrån fästningen och vad som lämnades tillbaka. Här finns böndernas krav på myndigheterna för förlorad och förstörd egendom och här finns mängder av korrespondens mellan alla olika aktörer.
Den digra undersökningen utfördes av en tiomannadelegation och biträddes av de åländska länsmännen.

Om alla författare i ämnet skulle läst denna polisundersökning och detta protokoll skulle inga missbedömningar och flummiga skriverier uppstått. Här finns kronolänsman Malmbergs förhör med alla inblandade i postroten i Vårdö samt förhör med bybor, posthemmansägare och gästgivare.

I polisundersökningen framgår med önskvärd tydlighet att det var den obeväpnade Vargata postroten som dessa engelsmän rånade med revolvrar i högsta hugg och tvingade dem att följa med till en överlöpare Olof Karlsson som bodde på Södergårds No: 2 i Listersby. Väl framme där blev de tvingade att åtfölja dem till en båt som låg på redden för vidare färd till amiralsskeppet och därefter till huvudkvarteret i Finby. På amiralsfartyget öppnades postväskorna. Men till deras förvåning skulle det visa sig att de efterfrågade breven inte fanns med. Dessa hade av postbönderna redan avlägsnats ur väskorna i Vargata och blev sedermera utsmugglade av bonden Andersson och den till fiskare utklädde postiljonen Fagerlund. Denne Fagerlund kom lyckligt fram till postgården i Mångstekta där posten under kriget var inrättad. Väl framme  insjuknar han och kan inte föra breven till fästningen. Då anmäler sig hans 12-årige son Fritiof Fagerlund sig att föra dem till fästningen vilket han gör i nattens mörker under kanonaderna och överlämnar så de viktiga breven till överste Furuhjelm och Napier. Han sitter sedan under dagen i en nisch och inväntar kvällsskymningen och smyger sig sedan i mörkret tillbaka till Mångstekta. Ett litet bortglömt hjältedåd må man säga!

Postförar och gästgivargården å Västergårds i Vargata där vi finner Matts Mattsson och hans hustru Johanna.
Bebos i dag av medlemmar ur släkten Lundqvist.
Bild ur boken Ålands bebyggelse i ord och bild,1963.
En något otydlig bild med träd i förgrunden.

Protokoll fört vid hållen Polisundersökning den 1 och 2 December år 1854, rörande de av fienden den 12 förutgångna Augusti om aftonen å fasta landet i Wårdö Kapell av Sunds socken bortrövade tvänne postväskor med inneligande brev.
Undertecknad förhörsledare Kronolänsman Malmberg

Bonden och Gästgivaren Matts Mattsson i Wargata by uppgav att ifrågakommande post på skilda tider ankommit till Wargata by några dagar förrän det, vid det de skulle återbefordras till Kumlinge fastland men ifall av fienden uppbringades med att det, i anseende till omöjligheten att igenom den fientliga blockaden kunna befordra dem till fasta Åland, blivit gående i skogen i närheten av byn, derifrån de avhemtats för att återsändas, enär någon av tjenstförrättande postmästaren Pundini utskickade Kumlingebor den 12 Augusti ankommit till Wargata för att återföra posterna till Kumlinge, der Postmästaren då befunnit sig, varjemte Matts Mattsson upplysts att ifrågakomna postar uppgivna dag om aftonen avsänts från Wargata å aftonen längs landsvägen av Drängarna Matts Wilhelm Andersson, Carl Anders Andersson, Matts Danielsson, Hagström och Johan Carlsson samt Torparsonen August Mattsson alla från Wargata by, vilka alltså med undantag av Johan Carlsson derest den befunnos frånvarande å fiskeri.

( Denne Johan Carlsson var son till överlöparen Olof Carlsson och höll sig gömd under förhören. Han åtföljde postroten då den överfölls men sprang då till skogs emedan han kände till planen)

1. August Mattsson.
Att då han jemte övriga nyss uppräknade postförare den 12 Augusti om aftonen föregångna på en dryg versts avstånd av Kumlingeborna och Postiljon Pettersson på rekognosering vandrade med posterna utmed landsvägen från Wargata hade tvänne Engelsmän den ena en officer eller kapten och den andra en Matros ett stycke på östra sidan om Wårdö Kyrka rusat fram ur några ej långt från vägen belägna buskar, der det hållit sig dolda, samt stått sig den ena framför och den andra bakom postförarna på litet avstånd och med spända pistoler under hotelser att skuta den som nalkades dem för nära, tvingat karlarna att parvis vandra med postväskorna åt Listersby dervid de överfarit ett mellanliggande sund, med en ökstock, varefter de ankommit till Listersby, invid Bonden Erik Gustafsson halfva hemman no 1 nödgat postförarna att stanna, då den ena Engelsmannen lämnat sin pistol åt den andra och sprungit längs fram till Bonden Olof Carlssons hemman no 2, derifrån han återvänt med en väska med matsäck och en kikare, varefter alla begivit sig till först nämnda hemman der Olof Carlsson som vid deras ankomst stigit upp från en säng å det närmsta fullklädd emottagit Engelsmännen vänligt och såsom bekanta samt bjudit åt dem brännvin, vilket av Offiiceren ej förtärt, men den andra låtit sig behaga, derpå Olof Carlsson som för tillfället själv ej haft båt i beredskap gått till någon av sina grannar för att låna en sådan, derunder Olof Carlssons döttrar sökt trösta postförarna som varit ängsliga dermed att de snart skulle slippa tillbaka, att Olof Carlsson även sagt så att sedan Olof Carlsson återkommit samt de skolat begiva sig åstad åt stranden hade Olof Carlsson för postförarna beklagat att han var trött och utvakad av orsak att han föregående natt varit med Engelsmännen och visat dem på postvägen men detta oaktat hade Olof Carlsson ledsagat sällskapet till yttre stranden och därvid medfört en korg fisk åt Engelsmännen samt han derförinnan tillsagt kvinnfolket att de skulle skicka med en säck potatis vilken jämväl med hemtats av Olof Carlsson personligen och en av döttrarna samt av dem befordrats i båten der Engelsmännen och postförarna sig befunnit. Sedan båten lagt ut hade Engelsmännen befallt postförarna att ro till ett utanför Bussö liggande fartyg med Olof Carlsson samt sina Qvinnfolk hade återvänt hem ifrån stranden och då båten ungefär vid midnattstiden ankommit till fartyget samt befunnits vara en skruvfregatt hade Engelsmännen nödgat postförarna att stiga ombord med posten varför det blivit satta i  arrest under bevakning, om Söndagen morgon derpå hade Matts Wilhelm Andersson blivit kallad från de övriga och varit frånvarande tills emot aftonen eller senare på eftermiddagen då han återkommit varefter de alla sedan frigivits, och hade Matts Andersson sedan berättat att han med en slup jämte några Engelsmän nödgats fara med postväskorna till Amiralsskeppet i Lumparn där posterna blivit genomsedda, samt sedan vidare blivit skickad till franska lägret i närheten av Finby, dit Matts Wilhelm Andersson måst medfölja och bära postväskorna, att tillade August Mattsson även att medan sällskapet befunnit sig där hos Olof Carlsson den ena av Engelsmännen som talat dålig svenska och sagt sig vara hemma från Finland, född i Kristinestad men att han från yngre åren vistats i England frågat Olof Carlsson om han sett någon Engelsman varpå Olof Carlsson skrattande svarat nej.

Så följer ytterligare förhör med Karl Anders Andersson, Matts Danielsson Hagström och Matts Wilhelm Andersson vilka alla instämmer i sagda förhör. Vidare förhörs ett tiotal byssbor i saken.

Listersby gård No: 2 Södergård, familjen Carlsson skrives även Karlsson
Bild ur boken Ålands bebyggelse i ord och bild år 1963

Nu skulle det så visa sig att vid genomgången av postväskorna hade engelsmännen märkt att de allra viktigaste breven saknades, de som var adresserade till överste Furuhjelm. Då händer följande:

1. Förhör med Matts Mattssons hustru Johanna, som berättade följande:

Då hon påföljande måndag efter det posten av fienden tagits ett stycke ifrån gästgivaregården mött tvenne Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson då Olof Carlsson frågat om gästgivaren och hans son var hemma samt yttrat att de ej behövde vara rädda.

2. Bonden och Gästgivaren Matts Mattsson.
Att Olof Carlsson i sällskap med tvenne Engelsmän ankommit till gästgivaregården om söndagen efter det posterna blivit tagna samt att Engelsmännen frågat om det ännu fanns några gömda poster eller militärer och förständigat Gästgivaren att framdeles ej befatta sig med någon postföring så länge de (fienden) vore här, varefter och sedan Engelsmännen jämväl gjort frågan om gästgivaren sett någon rysk herre fara över till Bomarsund samt låtit efterskicka Bonden å Posthemmanet no 4. i byn Johan Daniel Danielsson dels jämte Olof Carlsson av Johan Daniel Danielsson begivit sig hem

3. Johan Daniel Danielsson.
Att han uppgivna dag blivit efterskickad till gästgivargården där Olof Carlsson och tvenne Engelsmän sig befunnits samt att dessa därefter följt honom hem och därunder frågat om han hade några poster varpå Johan Daniel Danielsson givit nekande svar, då Engelsmännen låtit anställa visitering varföre Johan Daniel Danielsson som innehaft trenne lösa brev, dem postiljon Pettersson dit lämnat i förvar att vilka vid tillfället ej blivit undangömda, nödgats framlämna omförmälda trenne brev av vilka ett varit adresserat till herr överste Furuhjelm och ett till Postmästare Pundini samt det tredje till någon rysk officer varigenom Johan Daniel Danielsson ej kunde påminna sig namnet och hade Engelsmännen tagit dessa brev samt efter att ha förständigat Johan Daniel Danielsson att ej mera befatta sig med någon post, samt att Olof Carlsson därefter vandrat därifrån.

I dessa förhör framkommer att man även sökte en rysk "herre". Detta måste ha varit den ryske Ryttmästaren Schentshin som redan den 4 augusti hade smugglats från Kumlinge till Bomarsund, utklädd i bondkläder, av bonden Jan Carlsson från Bergö by. Denna händelse finns omnämnd i denna blogg under artikeln "När Johanna och pappa Janne lurade engelsmännen". Jan Carlsson hade dessförinnan hållit honom dold i en lada och överförde honom den 5 augusti till Bomarsund med förevändning att hela hans husfolk skulle besöka Sunds kyrka.

Tidningsartikel i svensk dagspress.
Översättning ifrån den engelskspråkiga tidningen Strand Magazine.

Som ofta då jag forskar i dessa saker ramlar jag in på bananskal. En dag då jag sökte i det Svenska tidningsbiblioteket hittade jag en artikel införd en bit in på 1900-talet om denna händelse. Artikeln hade tidigare ingått i den engelska tidningen "Strand Magazine" och är den engelska versionen av "hjältedådet" som låg till grund för utdelningen av Victoriakorsen till Bythesea och Johnstone  år 1856.

Ett äfventyr i Åländska skärgården.
Hur engelsmannen och svensken lurade ryssarne.

Under Krimkrigets dagar styrde en engelsk flottavdelning uppför Östersjön för att även på detta håll tillfoga ryssarna skada och bland annat intaga fästet Bomarsund på Åland, hvilket som bekant också lyckades. Under denna belägring utfördes en djerf bragd i hvilken en svensk var en af hufvuddeltagarne.

Den engelska flottan låg berättar "Strand Magazine" vid Vårdö i den åländska skärgården den 7 augusti 1854. Man hade fått veta att viktiga depescher från Czaren brukade föras i land på Vårdö och därefter sändas vidare till kommendanten på Bomarsund. Sir Charles Napier, den engelska flottans öfverbefälhafvare, hade uttryckt en önskan att dessa depescher skulle kunna uppbringas och en ung löjtnant Bythesea numera amiral i den engelska flottan hade beslutit försöka sig på den djerfva kuppen. I och för detta hörde han sig för om det fanns någon ombord som kunde svenska. Det befanns att en eldare Johnsson var svensk och var hågad att deltaga i äventyret. Det beslöts att blott Bythesea och Johnsson skulle begiva sig i land på det att ryssarnas uppmärksamhet ej skulle bli väckt genom ett alltför stort antal.

De färdades då så att de landsteg på den del av ön som låg närmast flottan och de rastade där tills dess månen åter hade försvunnit. Som den engelska löjtnanten nu hunnit bli bekant med platsen fattade han och hans följe posto vid den del av vägen varest eskorten skulle stanna. En stund därefter kom den ryska skaran helt lugnt tågande förbi så nära, att den nästan snuddade vid den engelska officeren. Plötsligt sprang denne fram med revolvern riktad emot närmaste man. Johnsson gjorde detsamma. Tre av de fem ryssarna blev som förlamade av skräck då de trodde att de blivit överfallna av en större styrka och de två övriga tog hastigt till flykten. De kvarvarande tre blev hastigt avväpnade och befalldes att följa med till den närliggande båten där både postsäckar, depescher och ryssar togs ombord. Fångarna befalldes att ro, Bythesea styrde och Johnsson satt i fören med spänd revolver färdigt att skjuta. om ryssarna skulle sätta sig till motvärn. Överfallet skedde i sista stund. Ett ögonblick efter att båten glidit ut i mörkret kom en rysk vaktstyrka för att utforska om expeditionen avlöpt lyckligt. Då den icke såg till någon gick den sjungande därifrån för att rapportera att allt gått väl. Ombord på den engelska eskadern väckte den lyckade kuppen allmän förvåning och beundran. och många viktiga underrättelser ledande till Bomasunds fall erhölls genom de lyckligt uppsnappade depescherna.


Så lyder alltså den lögnaktiga versionen av detta postrån. Och detta gäller även som den åländska historians sanning om vad som timat i Bomarsund.

Alltså vid denna tid den 12 augusti år 1854 var alla s.k. ryssar inneslutna i fästningen. Hela området var i blockad av den engelska och franska flotteskadern. Här fanns inga ryssar på Vårdö. Det var den obeväpnade Vargata postroten man rånade. Inget i berättelsen stämmer, allt är lögn och ihopdiktad fantasi och teater. Och via denna lögn erhåller de Victoria Cross.
Tidningsartikel återger även att i samband med överfallet skulle engelsmännen även använt en lasso som de infångat postrotemännen med men denna del har bortfallit i mina kopior. Även det en påhittad version som inte har med sanningen att göra.

Svenskarna skall helleer inte berömma sig, Johnston var Finländare, en svensktalande Kristinestadsbo som i unga år med sina föräldrar flyttat till England. Hans finländska namn var troligen Jansson eller Johansson.

Här är svaret på Johan Granlunds brev till The Victoria Cross and George Cross Association i London.
Jag bad i mitt brev om att de skulle draga tillbaka dessa på helt påhittade grunder givna Victoriakors. Jag bifogade von Borns rapport och polisundersökningen och fick svaret att detta inte var möjligt emedan allt som hänt före andra världskriget icke kunde återkallas. Men sade man, detta var en mycket intressant läsning. Man tackade för upplysningarna och bjöd in mig för vidare diskussion i London.

Berättelsen om "förrädaren" Olof Karlsson i Listersby finns även i denna bok. Men märkligt nog
trots att Isaksson ofta hänvisar till von Borns polisundersökningar, omhuldar han tesen att Olof Karlsson blev tvingad att vägleda engelsmännen. Det antyder även Christina Remmer i boken Listersby. Detta kan jag inte förstå. Det framgår ju klart och tydligt i alla vittnesmål i polisundersökningen att Olof Carlsson med största glädje hjälpte engelsmännen. Han inhyste dem i sitt hem, han vandrade fritt omkring i byarna med dem i tre dagar och gav dem vanliga kläder. Han låg och väntade med kläderna på i sängen då de kom med den tillfångatagna postroten. Han var med om att visitera postbonden Danielsson i hans hem där denne tvingades ge ifrån sig brev han glömt gömma.  Han gav engelsmännen  färsk fisk och en stor säck potatis ja han t.o.m. bjöd dem på brännvin efter rånet. Orsaken lär ha varit att ryssarna tagit en häst av honom och nu ville han hämnas.

Jag nämnde tidigare Otto Anderssons berättelse om postrånet och här finns några intressanta detaljer som inte ingår i von Borns rapport.
Bland annat berättar han att då postroten blev förd i en ekstock till amiralsskeppet på Lumparn, rådslog de sinsemellan om de skulle gunga båten så att den välte och därefter försöka simma i land men tanken avslogs.
Det var Matts Andersson som blev utvald att följa med till Finby och överlämna väskorna till högkvarteret. De inkom dit via Delvik och på Finby ängarna möttes de av skurar av kanonkulor och han blev beordrad att gömma sig bakom en stor sten. En fransk soldat stupade av splitter. Andersson återvände lyckligt till kamraterna.
Otto Andersson berättar vidare att under den följande vintern blev Olof Karlsson anklagad för förräderi och blev efterspanad. Han höll sig gömd hela vintern ömsom i kobås ömsom på uthusskullor. Det andra året lyckades han komma över till Sverige där han uppehöll sig ända tills den dag amnestin utlystes och han kunde återvända. Han föraktades under hela sin livstid i hembygden som förrädare.

I denna bok skildras postens historia från dess begynnelse år 1636.
I avsnittet Vårdö Kumlinge och Brändö framgår följande.
Postbönderna i Vårdö var indelade i sex rotar med sex man i varje. I Hullvik låg posthamnen på den östra sidan av Vårdö.

Postvägen i serien Sevärt av Jan Andersson
Här skildras den åländska delen av postvägen. Boken har däremot en brist, här omtalas att alltifrån postvägens begynnelse 1638 på Åland var Bomarsund den faståländska ändhamnen vilket är fel. Hamnen låg i Delvik som i århundraden använts som slutet på den stora landsväggen över Åland. Bomarsund som postvägshamn tillkom flera årtionden senare efter att postvägen grundats och där sedermera en krog inrättades och väg byggdes. I en gammal skattläggningskarta från 1650 uppgjord av Hans Hansson ser man tydligt huru den "Stora Landsvägen över Åland"  har sitt slut vid Delvik brygga. Samma beteckning står även för vägen invid Sunds prästgård vilken fungerade som gästgård.
I Hanssons karta av år 1650 kan man tydligt se huru området som i dag är Bomarsund endast bestod av några mulbeten, utan bebyggelse och väg, en helt öde plats.

Postvägens sträckning över Åland.
Bild ur boken Postvägen.

Tidigare artiklar i ämnet,
Postrånet i Vårdö, ingick den 19.1. 2015
När Johanna och pappa Janne lurade engelsmännen ingick den 8.12. 2017



Rotat i Godby den 14 februari år 2019

Johan G. Granlund

Victoria Cross och Charles Lucas hjältedåd - en delvis uppdiktad historia

Denna tavla har blivit sinnebilden för alla brittiska hjältedåd i krig.
Händelsen ledde till att midshipman Charles Davis Lucas utvaldes som den första att föräras den av drottning Victoria instiftade Victoria Cross medaljen.

Denna händelse gav honom en biljett rätt in i Royal Navys familjesocietet.
Händelsen skulle skicka Charles Davis Lucas upp i den brittiska flottans högsta militära höjder, en dag skulle han bli kapten och till sist slutade han som Rear-Admiral.

Kapten Hall skulle erbjuda honom sin enda dotters hand och på kaptenens dödsbädd lovade Lucas att även taga hand om hustrun.

Är hela händelsen som den har berättats i 164 år sann eller består den delvis av fantasier?
Min fasta övertygelse är att vi har här att göra med en till viss del skapad historieförfalskning och hur Charles Davis Lucas kunde leva med denna lögn ända till sin död 1914 är en gåta.

Men att amiral Charles Davis Lucas efter den militära karriären var direktör för försäkringsbolaget
Phoenix Assurance Company Limited i London är däremot mindre känt.
Om detta kan den uthållige bloggläsaren läsa som ett sista kapitel i denna artikel.

Minnesstenen i Bomarsund strax invid Simviken

Är berättelsen om Lucas hjältedåd sann, gick det verkligen till såsom framgår av hundratals inlägg på internetnätet, i wikipedia, i böcker och broschyrer? Mitt svar är nej!

I denna bloggartikel skall jag försöka få fram sanningen om vad som verkligen hände i Bomarsund denna kväll i juni år 1854. Jag vill redovisa de fakta jag hittills fått fram i ärendet, fakta från arkiv, böcker, tidningsartiklar och nätbaserade artiklar.
Vilken var situationen då de tre fartygen seglade in genom Ängösund och upp i Lumparfjärden, varifrån kom kanonkulorna, vilken typ av kanoner kan det ha varit frågan om, vilka slags kulor användes o.s.v. ?

För tre år sedan gick jag i dagspressen i debatt med en Bomarsundsforskare i denna sak och jag håller med om att till den delen hade jag fel då jag då ifrågasatte hela historien. Den liknade nämligen väldigt mycket på en motsvarande händelse som skedde den 10 augusti alltså tre veckor efteråt ombord på HMS Penelope som gick på grund söder om Prästö. Där räddade en annan "midshipman" hela fartyget då en liknande kula kommer indansande och landar i en skeppskista. Killen tar resolut upp kulan med en skyffel och placerar den på tre kalla vanliga kulor tills den "became harmless" som det står i denna berättelse. Den mannen fick inget Victoria Cross trots att han räddade fartyget och besättningen från en storbrand.

En av skeppsläkare William Crees fina målningar som finns i hans intressanta dagbok. Vi ser här Bomarsunds fästningsområde någon dag efter kapitulationen.

Dagbok för den 10 och 11 augusti då HMS Penelope går på grund och en midshipman räddar fartyget genom att skickligt ta vara på en brinnande kanonkula som landar i en skeppskista.
One of her midhipmen did a plocky thing: one of the red-shot came through the ships´s side and lodged in his sea-chest: he coolly picked it up with a shovel and placed it on three cold-shot till it became harmless.

Penelopes loggbok för 10 augusti, här har kaptenen skrivit in ytterligare förklaringar angående kulorna som kom in i fartyget. Att skeppsläkare Cree talar sanningsenligt om den händelse där en brinnande kula kommer in i fartyget ser vi ovan: one shot lodged in shest....

Här ser vi klart och tydligt vilka slag av kulor som ryssarna använde sig av. Brinnande kulor och vanliga kalla. Det var inte fråga om bomber typ granater, avskjutna från vanliga kanoner, för sådana förfogade man inte över.
För att belysa sanningsenligheten i mitt påstående vill jag referera till en artikel om strandbatteriet och de finlandssvenska skarpskyttarna på Grinkarudden denna dag. Artikeln finns i Åländsk Odling av år 2004-2005. Det är ett dokument som hittats i kvarlåtenskapen på gården Muddais i Pargas. Skribenten som är okänd skriver följande om strandbatteriets restaurering efter drabbningen:
- Så war det igen fredliga tider. Man endast iståndsatte batteriet och gjorde mycket starkare. Dessutom placerades der nu i stället för fältkanonerna tre 24 pundiga kanoner och twenne bombkanoner.
Alltså vid drabbningen den 21 juni hade man endast fyra små fältkanoner vilka inte kunde sända iväg bomber av den typ som krigspropagandan berättat om och den bomb som mate Lucas skulle ha hivat överbord och räddat åtskilliga människoliv för. Denna berättelse får vi skriva på krigsmyternas konto.

I ovanstående bok skriver Ullman följande angående  artilleriarsenal denna tid.

"Det stora genombrottet för bomber och projektiler kom först efter Krimkriget genom den brittiske ingenjören Wilion Armstrongs konstruktion, en byggd bakladdad och räfflad kanon".


Men, Charles Davis Lukas ingripande den 21 juni har hänt och jag skall inte ta ifrån honom äran av det han gjorde för det han gjorde var modigt, man hade ju då inte vetskap om vilket slags arsenal och ammunition fästningen i Bomarsund innehade. Vi skall komma ihåg att detta var den första kontakt flottan hade med fästningen.

Enligt loggboken på HMS Hecla inträffade händelsen klockan 5.56 på kvällen den 21 juni år 1854 under det s.k. "midsommarslaget"  då kapten Hall tar saken i egna händer och med tre fartyg, Hecla, Valourous och Odin attackerar Bomarsunds fästning. Drabbningen och Lucas dåd finns omtalad i Helsingfors Tidningar redan den 5 juli samma sommar.

Jag beslöt att titta närmare på dessa uppgifter och fann till min förvåning att berättelsen är kryddad, man har tillfogat något som undan för undan växer och blir bara större och större. Denna händelse skall läggas in i den kontext att kapten Hall som ledde eskadern om tre fartyg gjorde detta anfall utan krigsledningens vetskap och tillstånd. Han behövde en hjältesaga och här är den.

För att söka redan på vad som egentligen hänt denna kväll i Bomarsund beställde jag kopior på kapten Halls dagbok, loggbok, för HMS Hecla den 21 juni år 1854. Där står följande:

.

HMS Heclas loggbok, den 21 juni år 1854.
Klockan är PM, alltså kväll, 5.56 (17.56)

A body of troops coming down to the point where a masked Battery of five guns had been planted - opened fire and that ? ship returned smartly - 2 Shell fell on board and Mr. Lucas mate threw one over board while burning.

 Alltså, då de smög sig in i Lumparfjärden upp emot Bomarsund får de plötsligt se människor röra sig på stranden (vid Grinkarudden). Man kunde skönja fem kanoner (försvararna talar om fyra fältkanoner) bakom jordvallen och dessa öppnade eld men skeppen besvarade elden bra.  Två kulor, (som de vad man kan se uppfattade som brinnande granater),  kommer in i fartyget. En av midshipmännen Charles Lucas slängde den ena överbord medan den ännu brann.
Punkt slut.
Kan läsas i 12-13:de raden nedifrån i loggboksidan.

Den 5 juli bara ett par veckor efter denna händelse ser man följande notis i Helsingfors Tidningar av den 5 juli år 1854.

Helsingfors Tidningar av den 5 juli år 1854

På första sidans spaltrads sista rad: kastade den överbord, fortsättning på andra sidans andra spaltrad
:innan den hann krevera.

Det är här som berättelsen börjar utökas, "innan den hann krevera". I kapten Halls loggbok och i hans rapport till överbefälhavare Napier och dennes rapport till London står ingenting om: Innan den hann krevera eller kreverade vid vattenbrynet, eller exploderade, eller tjöt med ett våldsamt vrål innan den exploderade, som man kan läsa om i olika berättelser. Dessa tillägg har skribenter tillfogat och dessa har här gjort en grov historieförfalskning.

Tidningen Åland, den 2 juli år 1901

Den första som vann Victoriakorset, var en yngling vid namn Lucas. Han lefver ännu, mätt af år och ära och bär titeln amiral. Lucas var midshipman på h. m:jts fartyg Hecla då detta bombarderade Bomarsund.

En fientlig bomb slog ned på fartygets däck mitt bland manskapet. Som en blixt for genom allas hjärnor, att de nu var dödens byte, enär bomberna gärna explodera då de falla ned.
Lucas var den enda som behöll själsnärvaron. Han störtade bort till bomben, som brann med full låga, tog den i sina bara händer och kastade den överbord. Den exploderade omedelbart innan den nådde vattenytan men slocknade och vållade ingen skada. Lucas förbrända händer var den enda olycka, den åstadkom.

Alltså nu har berättelsen hunnit växa rejält ifrån den ursprungliga. Bomben exploderade omedelbart innan den nådde vattenytan och ett ännu större under var att den även slocknade därefter.

Denna kartskiss visar tydligt situationen under Bomarsundskriget inför huvudslaget i början av augusti år 1854. Till vänster i bild ser vi det jordbatteri ryssarna först anlade på Grinkarudden och som nu har övertagits av de allierade och har fått beteckningen Pelhams batteri.
Denna del av Lumparn var utom fästningens kanoners räckvidd och de kulor som inkom härifrån under "midsommarslaget" kunde endast vid dess inledning komma ifrån jordbatteriet på Grinkarudden.

Vilka slag av kanoner hade ryssarna då här och vilka kulor kunde komma in emot fartygen?

Denna bok, Kriget vid Finlands kuster 1854 - 1855 författad av generalmajor Michail Borodkin ger oss svaret åtminstone vad gäller kanonerna.

Han skriver följande angående jordbatteriet på Grinkarudden: Till vinnande af bättre bestrykning af fjärden Lumparn uppfördes i hast av stabskapten Tesche ett jordbatteri ( å kartan betecknad n )
för 4 fältkanoner.

Det var således fältkanoner, en mindre typ av kanoner än de vi är vana vid att se i Bomarsund och som bl.a. står uppställda vid murarna och uppe på Notviksberget vid basen där, samt i Tullarns äng i Mariehamn.
I skrivnde stund har jag ingen bild av en sådan rysk fältkanon, ej heller något exempel på en kula som passade denna typ av kanon. Vet inte heller om man ifrån denna typ av kanon kunde avsända en "living shell" . Det är ju allmänt känt att ryssarna inte hade den modernare typen av ammunition för kanoner som de allierade då besatte. Uppgifter gör gällande att ryssarna först in på 1860-talet innehade sådana, men jag vill komma med följande spekulation:

På en gårdsplan på Åland finns en sådan kanonkula. Det är en halva och man ser tydligt den gjutna ihåligheten i kulan. Den är ca 12 cm i diameter och betydligt lättare än en "vanlig kanonkula" och med största sannolikhet avlossad ifrån en mindre fältkanon. Man kan notera att kulan är lätt avsmalnande emot ihåligheten, detta troligtvis för att den tyngre delen av kulan skulle ligga bakåt efter avfyrningen och således låta tändluntan brinna inåt starkare och starkare.

Är detta motsvarigheten till Lucas bomb som han slängde överbord? Dessa kulor hade troligtvis en lunta som till hälften var inkörd i kulan och som man före avfyrning tände och brann i luftfärden, slog ned i fartyget för att förorsaka en brand. Så var med allra största sannolikhet dess funktion.

Vi får även komma ihåg att denna tid fanns ingen bensin eller av olja framkallad vätska som brann i luntan. Redan från förhistorisk tid kände man till olja som ett brinnande medel och råolja användes i århundraden som lamp och fackelolja vid sidan av tran. År 1852 uppfanns fotogenet och därefter petroleum och bensin 1856. Med största sannolikhet var den brinnande luntan dränkt i någon slags råolja kryddad med svartkrut.

Ur de loggboksuppgifter jag erhållit ifrån Hecla och Penelope omtalas "round shot" och "hot shot". Living shell finns endast i loggboken för Hecla som då skrevs 21 juni, efter detta datum finns inte uppgifter om "living shell", alltså det vi i dag skulle kalla för granater.
I loggboken för Penelope av den 10-12 augusti finns endast round och hotshots omtalade.

Oolannin sota, författare Oiva Turpeinen

I denna bok i avsnittet om drabbningen den 21 juni skriver författaren:

Från fästningens nedre våning avfyrades ifrån tre kanoner brinnande kulor emot fartygen, varav ett
av dem stacks i brand.

För att belysa mitt antagande har jag även ett tydligt exempel som kan visas. Det är ur skeppsläkare William Crees dagbok. Denne läkare förde nästan dagligen bok över den Brittiska flottans rörelser och han noterade nogsamt nästan varje händelse som var lite speciell och utöver det vanliga.
Han tjänstgjorde på HMS Odin och såhär skriver han om vad som hände då HMS Penelope låg på grundet söder om Prästö den 10 augusti och huru kulorna ven emot fartyget:

Teckning av skeppsläkare William Cree över Bomarsundsområdet efter kapitulationen men före sprängningen.
Dagbokssida för Odin den 10 augusti och här berättar Cree om vad som hände på Penelope denna dag.

One of her midshipman did a plucky thing: One of the red-hotshot came through the ship´s side and lodged in his seachest. He coolly picked it up with a shovel and placed it on three cold-shot till it became harmless.

Alltså här hände sig att en sådan kula damp ner rätt i en skeppskista. En midshipman gör så en skojig sak, han tar upp kulan med en skovel och placerar den på tre kalla kulor där den får vara tills den blir ofarlig. Denne "midshipman" gör ungefär samma sak som Lucas gör tre veckor före och jag skulle säga att denna räddning var mera värd än den Lucas åstadkom emedan detta räddade ju fartyget från att börja brinna.

Att denna händelse är sann bevisas av Penelopes loggbok för den 10 augusti, där framgår att en "hot-shot" gick in i en kista men kaptenen på Penelope tyckte inte det var så viktigt att notera vem midshipmannen som tog hand om kulan var och han blev inte förärad Victoria Cross.

Detta är en helt vanlig kanonkula, som engelsmännen kallade "round shot". Den kalla kulan skulle  slå in i fartyget och då den gått igenom skrovet slita upp träflisor som i sin tur förorsakade skada på människor och egendom. Denna kula är 16 cm i diameter och väger ca 10 kg. Man kan se att den har haft en mantel runtom som var av skarpare material och som nu delvis flagnat av. Kulan har dessutom en fog runtom sig, som en krans, och är troligtvis först gjuten i två delar och därefter sammanfogad.

Vid sökning på nätet för uppgifter om Victoria Cross får man bl.a. upp ovanstående artikel.
Här är alla fakta korrekta, förutom utrycket "living shell", som troligtvis då var ett antagande, man kunde ju i det skedet inte veta vilken arsenal fästningen innehade.

AS Napier´s fleet sailed forwards the Baltic, its most obvious targets were Sveaborg, the fort protecting Helsingfors ( now Helsinki ), Bomarsund, a fortress on an island in the midde of the Baltic, and Kronstdt, an island protecting the approaches to St. Petersburg.

On the 21 st June 1854, Bomarsund was bombarded by the steam frigate Hecla under the command of Captain Hall. The bombardment was ineffectual but the action was notable, however, for the conduct of a midshipman, Charls Lucas, who picked up a live shell and heaved it overboard.
He was immediatly promoted lieutenant and his was the first action for which the first Victoria Cross was awarded.

London Gazette, 24 February 1857
Off Bomarsund, Aland Islands, Baltc Sea, 21 June 1854, Mate Charles Davis Lucas, Royal Navy
( HMS Hecla )

This officer was promoted to his precent rank on the 21 st June 1854, for his gallantry in throwing overboard a live shell, at the first attack on the batteries at Bomarsund.


Letter from Captain Hall to Sir Charles Napier 22 nd June 1854


Captain Hall writes to Charles Napier " whith regard to Mr Lucas. I have the to pleasure to report a remarkable instanse of coolness and presence of mind in action, he haven taken up and thrown overboard, a live shell thrown on board the Hecla by the enemy while the fuse was burning.
Letter of Captain Hall to sir Charles Napier 22 nd June 1854

Sir Charles Napier in forwarding Captain Halls letter remarks: " Their Lordships will observe, in Captain Halls letter, the great courage of Mr. C.D. Lucas, in taking up a live shell and throwing it overboard: and I trust theirs Lordships will mark their sense of it by promoting him.
Sir C Napier to Secretary of Admiralty 28 th June 1854

Charles Lucas was invested with his Victoria Cross by Queen Victoria in Hyde Park on the 26 June 1857.

Lucas eventually reached the rank of Rear Admiral in the Navy.
He died on the 7 th August 1914 aged 80, at his home in Great Culverden, Kent, and was buried in St. Lawrence´s church yard, Mereworth

Här framgår att trots att Lucas var den allra första som listades som emottagare av Victoria Cross blev han först den 40-de som av drottningen fysiskt erhöll medaljen i Hyde Park. Där fanns enligt dessa uppgifter andra regler för vilka som skulle stå i första ledet.

The Northern Irisman who was awarded the first Victoria Cross
Nordirländaren som var den första som blev förärad Viktoriakorset
(bandet borde vara blått)

Som jag nämnde tidigare så finns det en enorm mängd artiklar om detta hjältedåd. Här är en sådan.

Before making contact with water, the shell exploded. Because of the Northern Irishman´s decisive action no one on board was killed or seriously injured.

Innan den nådde vattenytan exploderade den på grund av nordirländarens helt avgörande åtgärd kom ingen att dö eller bli allvarligt skadad.

Det förskräckliga åländska kriget
Krimkriget i Finland 1854-1855
Raoul Johnsson och Ilkka Malmberg
John Nurminens stiftelse

En mycket intressant bok som innehåller för det första en massa fina bilder men även är faktaspäckad och författarna har vinnlagt sig om att göra djupdykningar i arkiven och i litteraturen om
"Ålandskriget" som man kallar det vi lokalt på Åland benämner "Bomarsundskriget".

Men även här finns den förstorade berättelsen om Lucas hjältedåd, man skriver:

Under Halls egenmäktiga anfall utfördes ändå ett individuellt hjältedåd ombord på HMS Hecla, där underlöjtnant Charles Davis Lucas snabba insats räddade livet på många av dem som befunnit sig på däck. Ammunitionen som ryssarna använde var runda, ihåliga granater laddade med krut och en stubintråd som tändes när kanonen laddades. En sådan granat dunsade med rykande stubin ned på HMS Heclas däck, och alla män på plats handlöst försökte kasta sig i skydd innan den förödande explosionen utom Charles Lucas, som orädd rusade fram till kulan och kastade den över relingen. Granaten exploderade lyckligtvis först när den träffade vattnet. Som belöning för sitt modiga agerande befordrades Lucas på Halls förslag och med Napiers rekommendation till löjtnant.


På sidan 272 i sagda bok finns en mycket tänkvärd upplysning.
- Krig och strider erbjöd officerare befordringsmöjligheter, utmärkelser och möjligheter att avancera i karriären. Överheten i hemlandet fattade belöningsbesluten utifrån de rapporter de tog emot, och varje befäl försökte därför få så många framgångar som möjligt bokförda på sin egen lott. Även i Bomarsund uppstod givetvis tävlan om vem som gjort vad när man skrev rapporter om fiendens agerande.
Marinhistorikern Basil Greenhill har i sina studier konstaterat att tre olika berättelser uppstått om striderna i Bomarsund: den brittiska, den franska och den finsk-ryska. Skildringarna skiljer sig ofta avsevärt från varandra - även gällande de centrala händelserna. Också på detaljnivå presenterar britterna och fransmännen uppfattningar som går stick i stäv med varandra. Slut citat.

Här skulle jag vilja tillfoga en ytterligare aktör, den åländska allmänheten. Befolkningen berättade vad de sett och hört och som i alla sådana fall lägger man till och drar ifrån. En mycket allmän åsikt är ännu i dag florerande att ryssarnas kanonkulor landade alltid på halva vägen. Detta är inte med sanningen överensstämmande. Man tillfogade ofta fienden stora skador på fartygen och i flera fall sattes de i brand av dessa brandkulor men luntor. Ja man hävdar till och med att krutet var jordblandat då salpetersjudarna fick sin betalning enligt vikt.

En annan aspekt i detta sammanhang är att den åländska historieskrivningen oftast följer segrarnas versioner som även de åländska guiderna åberopar i sina berättelser. Detta gäller i synnerhet vinnarna av de övriga Viktoriakorsen. Där visar ju den digra undersökningen som gjordes efter kriget av den finska senatens undersökningskommissions rapport ledd av senatssekreterare Johan August von Borns rapport. Denna visar med önskvärd tydlighet att Johnstones och Bytheseas hjältedåd då de med vapen rövade den helt obeväpnade Vårdöroten, som bestod av vanliga bönder och deras söner, på sin postväska som skulle återbördas till Kumlinge emedan den inte kunde föras till fästningen på grund av de allierades belägring av fjärdarna runt om fästningen. Motiverigen för detta hjältedåd är så våldsamt överdriven och sammansatt av rena lögnerna.

Ålands Kulturhistoriska museums skrift om Bomarsund och Lucas hjältedåd.

Även i bilden är det något som inte stämmer med berättelsen. Alla utom Lucas skulle ha kastat sig ned efter order på däck men här ser man dem närmast nyfikna och endast en ung skeppspojke flyr undan. Tavlan är visserligen målad efteråt och efter muntlig berättelse men det är något i berättelsen som är förändrat.

Försäkringsbolaget Phoenix Assurance Company Limited i London.
Amiral Charles Davis Lucas slutar sina dagar som försäkringsdirektör för detta bolag.
Han tillträder år 1901 som dess ordförande och direktör och verkar här fram till sin död år 1914.

I denna tidning Finlands allmänna tidning av den 27 april år 1904 hittade jag följande kungörelse:

Phoenix Assurance Company Limited i London (här nedan kallad bolaget) utser och utnämner härmedels Handlanden Alexander Wilhelm Fredrik Lindberg ( firmanamn Alex. F. Lindberg) från Helsingfors uti Storfurstendömet Finland till Agent för Bolaget.....

Undertecknare av dokumentet är här vår vän Charles D. Lucas, direktör

Som ett ödets ironi skall punkt nummer 1, bestå av följande villkor:

Att underskriva och signera försäkringspoliser emot förlust eller skada förorsakad av eldsvåda å byggnader, varulager, redskap, varor möbler handelsvaror och varje annat slags egendom i Storfurstendömet Finland, där inbegripet skepp eller fartyg maskiner, taklage och inventarier å skepp eller fartyg samt gods och handelsvaror eller annan egendom ombord å skepp eller fartyg medan detta är i hamn, men icke då det samma befinner sig på öppen sjö.

Phoenix Director´s Minutes, 29 mars 1911

Se även
K. Chessney A Crimean War Reader

Y Cassis, Bankers in English Society


Jag måste faktisk få berömma denne man, nog hade han huvudet på rätt skaft, ända sedan han var i Bomarsund och hivade kanonkulan överbord. Kapten Hall såg tidigt att detta var en speciell person.
All heder åt "midshipman" Charles Davis Lucas!

När jag åker till Bomarsund nästa gång, kanske för en simtur i Simviken, då skall jag uppsöka monumentet över din gärning och ta av mig mössan.



Försäkrat i Godby den "sjätte september" år 2018


Johan Georg Granlund