Mordet på Kastelholms kungsgård sommaren 1904

Kastelholms kungsgårds huvudbyggnad i dag
Foto Ålands Kulturbyrå

Kungsgården anlades av konung Gustaf Vasa på 1500-talet och är i dag en av Ålands bäst bevarade kungsgårdar.
Gårdens olika fastigheter fungerar i dag som ett slutet museum.

Kastelholms kungsgård grundades för att i likhet med hundratals andra kungsgårdar i Svea rike leverera livsmedel till den snabbt växande staden Stockholm. De skulle dessutom fungera som mönstergårdar.
På Åland fanns tre sådana "ladugårdar" i äldre tid. Det var Kastelholm, Haga och Grelsby.
På gården tillverkades en ost som var vida känd, Kastelholmsosten.

Mordet skedde på en plats som i dag är inom Ålands Golfklubbs område, på en av de gröna områdena.

Vi är i följande berättelse inne i början av 1900-talet och arrendator på Kastelholms kungsgård är agronom Walter Rosenberg.

'
Statarlängan, även kallad drängstugan, på Kastelholms kungsgård år 1900,
"Sarajen" revs i början av 1960-talet.
Fotografi Jens Harbergs samlingar

Den 31 juli år 1904 skakas Sundsbygden av ett mord på Kastelholms kungsgård.
Den endast 18 år gamla ynglingen Frans Adolf Luotonen, från torpet Skutvik, skjuter med ett skott ur en dubbelpipig hagelbössa ladugårdsdejan på kungsgården Laura Johanna Hermansdotter så illa att hon avlider åtta dagar därefter.

Om detta mord har undertecknad aldrig hört talas om och jag fann händelsen i Ålands dombok för Sunds länsmansdistrikt för år 1904 efter att först sett ett par notiser om händelsen i tidningen Åland.

Huvudrollsinnehavarna i dramat är ovannämnda Frans Adolf Luotonen från Skutviken, pigan Anna Ahonen och den avlidna ladugårdsdejan Laura Hermansdotter. Båda kvinnorna bodde i drängstugan på kungsgården.

I den stora drängstugan bodde ett tiotal personer som arbetade på kungsgården som ladugårds- och stallsdrängar och ladugårdspigor. Förman för pigorna var dejan som gav order om vad som skulle göras i djurhållningen. På gården fanns ett mejeri och där arbetade mejeripigor och mejerskan var deras förman. På gården fanns även smed och hovslagare.
Över dem alla fanns en inspektor som såg till att arbetet på åker, äng och ladugård sköttes professionellt.
Vuxna arbetande män kallades "statskarlar" och ifall de hade familj byggdes för dem ibland särskilda småhus och dessa familjer kallades "statarfamiljer"

Hösta chefen var arrendatorn som oftast satt på sitt kontor men ibland gjorde egna inspektionsturer.

Den 18-årige Frans Luotonen bodde med sina föräldrar på torpet Skutvik. Hans far var torparen Frans August och mor hette Maria. Familjen kom från Lokalahti socken i Åbo och Björneborgs län, där fadern varit snickare. Vid sonens fyllda 13 år flyttade familjen till Åland och Kastelholm. Emedan torpet Skutvik låg under kungsgården ålåg det dem att tidvis utföra dagsverken på kungsgården vilka nu sköttes av den unga sonen.

Ladugårdspigan Anna Ahonen var vid tillfället 21 år fyllda och var uppväxt i Alastaro socken även det i Åbo och Björneborgs län. Hon hade tidigare tjänat som piga i Lumenjoki och Sagu socknar. Senaste höst hade hon anlänt till Åland och kungsgården.

Den avlidne 48-årige ladugårdsdejan Laura Hermansdotter var ifrån Vehmo socken. Laura hade boende hos sig en 10-årig "oäkta" dotter Anna Elina samt en i Jomala socken född oäkta dotter Alexandra som nu var fyllda 2 år. Att de var oäkta framgick i alla sammanhang och ordet var tidvis skrivet med stor begynnelsebokstav. Om Laura framgår att hon tidigare blivit absolverad för 5 resor lägersmål enligt ett intyg utfärdat av pastor Eskelin i Sund.

Morddramat saknar inte sexuella undertoner och det kan eventuellt ha funnits en viss svartsjuka mellan kvinnorna.

En skiss över mordplatsen uppgjord av kronolänsman Axel Planting.

Till höger i bild ser vi kungsgården, i kartans mitt Sibby äng och nedan i kanten av ängen den plats var Laura stod och var Frans hade gömt sig bakom henne i skogskanten. Längst upp ser vi torpet Skutvik och längst till vänster Nästorpet och Nästräsk. Ett stycke till vänster om kungsgården ser man torpstugan Nytorp.

Att ängen bar namnet Sibby äng har att göra med att i äldre tid fanns en numera försvunnen byagemenskap just här med namnet Sibby.

Sibby äng i dag, Kastelholms Golf
Uppe i skogskanten stod mördaren med sin bössa


Vi skall nu syna ett stort antal vittnesmål i målet, avläsa ett åklagar samt ett obduktionsprotokoll, gå igenom tre rättegångar som alla hölls å "tingsstaden" på Granlunds i Finby dvs. den 29-30 augusti, den 13 september samt domslut den 10 oktober 1904.

En av dörrarna till cell i Åbo länsfängelse

Frans Albert Luotonen skall dömas till 9 års fängelse men får 3 år som avdrag på grund av unga herr Kejserliga Tronföljaren Alexejs födelse det s.k Pardonsplakatet.

Han skall ytterligare årligen erlägga en summa om 50 mark som underhåll för Lauras barn ända fram tills de kunna försörja sig själva samt betala alla vittnesarvoden d.v.s.1 mark och 50 penni per person och gång och detta med hot om utmätning om pengarna inte inbetalas.

Den som med största sannolikhet anstiftade mordet, pigan Anna Ahonen, skall i den åländska häradsrätten frikännas. Dock med förbehåll att saken kommer att prövas i Åbo Hovrätt varifrån uppgifter om denna dom saknas i denna blogg.

Fram tills domslutet har båda suttit i fängsligt förvar i häradsfängelset Vita Björn.


Urtima ting i Sund dagarna 29-30 augusti år 1904.

Rättens ordförande Kronolänsmannen Axel Planting, inkallade, den häktade Frans Albert Luotonen och pigan Anna Ahonen, fängsliga för Rätta ställda hitförd av fångföraren i Sunds socken Ernst Emanuel Lindholm och enligt förpassning av tillsyningsman för Häradskronohäktet i Kastelholm
Valdemar Blomqvist.

Efter några formaliteter tilltalas den fångne Frans Luotonen och beredes möjlighet att förklara händelseförloppet.

Kort efter att Anna Ahonen anlänt till Kastelholms kungsgård hade det uppstått emellan henne och honom ett kärleksförhållande som esomoftast inneburit även köttsligt umgänge. Han omnämner de ofta kommande grälen Anna Ahonen ofta haft med ladugårdsdejan på gården Laura Henriksdotter. Dessa gräl hade fortsatt och ökat i styrka och även inneburit handgripligheter dem emellan. Detta hade även Frans Luotonen iaktagit och fått höra ett flertal gånger. Alla dessa händelser ansåg Anna att var Lauras fel och som hon hade startat. Anna hade så undan för undan börjat känna hat och hämndlystnad och vid ett flertal tillfällen yttrat att hon ville bli befriad ifrån denna plågoande och att Frans borde skjuta henne med den hagelbössa som hon sett hänga på väggen i Skutvik torp. Dessa propåer hade fortsatt ända ifrån förra julen och tilltagit i styrka. Till slut hade Frans börjat känna på sig att "kanske hon borde dödas".

Han berättar vidare att han söndagen den 31 juli på morgonen vid tiotiden ämnar gå för att vittja av fadern utlagda ryssjor i det cirka 1 kilometer ifrån Skutvik varande Nästräsket och trots att han visste att det inte denna tid var lovlig jaktsäsong tar han ned bössan från väggen och tar den med sig och några patroner. Han hade där uppehållit sig i ungefär en kvart timme och då han inget fått varken fågel eller fisk ämnar han bege sig till det i närheten varande Nästorp för att där samtala med torparfamiljen Karl Gustaf Lindström. Han hade suttit där i ungefär en timme och sedan sagt sig behöva gå hem. Då han  gått några hundra steg ifrån torpet känner han på sig att han får en oemotståndlig lust att få döda Laura Henriksdotter som han vet står och vallar kor på Sibby äng.

Skogsvägen emellan Nästorp och Sibby äng
Här min lokala vägvisare, Sune Andersson

 Då han närmar sig ängen ser han Laura stå med ryggen emot honom och med ansiktet emot ängen. Han smyger sig så emot henne så att han är ungefär 40 steg (ca 28 meter) ifrån henne och står så i cirka fem minuter varefter han avlossar ett skott med hagelbössan emot henne. Snabbt springer han därifrån utan att förvissa sig om hur skottet tog och beger sig emot hemmet Skutvik till vilket han kommer efter en kvart timme. Nu hänger han upp hagelbössan på väggen och går för att vila.
Dagen efter hade så Kronofogde Planting kommit för att förhöra honom.

På rättens vidare frågor svarade han att han aldrig känt något hat emot Laura och hade bara en gång varit i tvist med henne. Han ångrade nu sitt handlande men tröstade sig med att om han blev fängslad även Anna skulle bli det. ( Här har psykologer något att fundera på )

Rätten inkallar därefter Anna Ahonen för sitt vittnesmål.

Hon berättar att hon arbetar som ladugårdspiga på kungsgården och anlänt till Åland förra hösten. Vidare att hon och den tilltalade Frans Luotonen blivit goda vänner samt att de stundom även haft köttsligt umgänge med varandra. Att hon med den avlidne Laura Hermansdotter stundom tvistat och tidvis även ingått i handgemäng men att hon däremot inte kände hat emot henne och allra minst att hon skulle vilja ha livet av henne. Hon sade sig ofta haft ett gott förhållande med henne. Däremot hade hon ibland klagat inför Frans Luotonen angående deras gräl och ibland yttrat för honom att hon borde "få stryk" utan att därmed mena dödligt våld.

Vidare att de inför denna dag söndagen den 31 juli kommit överens om att valla gårdens kor på Sibby ängen. Vid vallningen hade Anna känt sig trött och lagt sig i gräset en bit ifrån och insomnat djupt. Hon hade så vaknat först då Lauras tioåriga dotter Elina kommit till henne och gråtande sagt att modern hade blivit skjuten. Hon trodde först inte på henne och uppmanade henne att sluta med slikt prat. Flickan hade gråtande insisterat och de går emot modern som de ser liggande ett femtontal meter ifrån dem. Det skulle visa sig att hon hade släpat sig flera tiotals meter ifrån den plats hon blivit skjuten på. Laura hade då öppnat ögonen och sagt att hon troligtvis blivit skjuten i våda av någon som var ute på jakt och bett att de skulle skaffa hjälp och att hon var törstig. Hon hade bett om att Anna skulle lyfta upp hennes kjol för att utröna var skottet hade tagit och Anna ser blodiga sår på låren. De hade omfamnat varandra och gråtande bett varandra om förlåtelse för vad de felat varann.

Efter ett tag skaffades hjälp och fram ankom Inhysingsänkan Kristina Karlsson, drängarna å kungsgården Karl Blomqvist och Johan Eckerman i av dem medfört åkdon och Anna hade fortsatt med vallningen.

Hon bestred ihärdigt att hon skulle hört skottet samt att hon skulle uppmanat Frans Luotonen att skjuta Laura Henriksdotter.

Nu tog Kronolänsman Planting ordet och framförde det osannolika i Anna Ahonens vittnesmål, att hon inte skulle hört skotten trots närheten till händelsen men däremot hastigt vaknat då Lauras tioåriga dotter Elina prasslande ankom i det långa gräset.

För följande vittnesmål inkallades Frans Luotonens föräldrar.

Frans August Luotonen.
Upprepade allt vad som framkommit i det första polisförhöret som Kronolänsman A. Plantin nedtecknat och på ytterligare frågor svarade att Anna Ahonen ofta ensam besökt Skutvik torp för sällskap med sonen dock utan att ha övernattat där. Men något ömmare förhållande dem emellan kunde han dock inte märka. Han kunde inte tro att hans son skulle utfört det fasansfulla brottet emedan sonen var en snäll och lydig pojke och inte alls hade några vanartade böjelser. Dock i så fall skulle han blivit kraftigt förledd och uppmanad av Anna Ahonen. Han visste också att Anna Ahonen och Laura Henriksdotter ofta grälade sinsemellan.

Mina Luotonen
Instämde till fullo till alla delar med makens berättelse men sade sig inte känt till det hemska dådet förrän kronolänsman Planting ankommit till deras hem för polisförhör.

Till detta anmärkte Planting att det skulle varit osannolikt att makarna ej känt till dådet emedan samma dag hade gårdsfolket slagit hö på deras gårdsplan och med stor sannolikhet omtalat händelsen.

Beslut
Rätten beslutade att ajournera mötet på grund av den sena timmen och beslöts att återupptas igen dagen därpå klockan nio på förmiddagen.
Beslöts att i fängsligt förvar återföra de anklagade Luotonen och Ahonen till häradsfängelset samt att övriga vid vite om tjugo mark per person efter vägran infinna sig dagen därpå för vittnesmål.

"Tingsstaden" Granlunds i Finby,


Fortsatt rättegång den 30 augusti.

Som nämndemän i tingssalen satt denna gång
Bonden Emanuel Granlund och Johan Erik Johansson, båda från Finby by i Sunds socken vilka förut avlagt domare eden. Utsteg vederbörande ut för överläggningar till följande beslut

Inför rätta inkallas följande vittnen som avger sina vittnesmål. De hade alla förklarats välfrejdade och ojäviga samt att alla avgivit vittneseden och nu anammade till sann utsaga under särskilt förhör intygade.

Karl Gustaf Lindström
Vittnet är torpare på Nästorp. Han berättar att han söndagen den 31 juli cirka klockan ett på dagen, hade ynglingen Frans Luotonen inkommit i deras hem och med sig haft en bössa emedan han sade sig varit på fiske och jaktfärd till det närliggande träsket men inte fått något. Efter en timme sade han sig vilja gå hem och började så gå längs en väg emot Skutviktorpet. Lindström å sin sida ämnade gå emot Nytorp och hade så sett Laura Henriksdotter som befunnit sig på Sibby äng och hade då suttit och sytt på en kjolfåll. Då hon märkte att Lindström iaktog henne hade hon blygsamt utbrustit: Att ni just skulle komma jag som sitter här och syr på en söndag! Vittnet hade då fortsatt sin vandring emot Nytorp. Han hade där träffat torparen Matts Robert Karlsson emedan han skulle hämta en lia som Karlsson ville ha slipad. Han hade varit där ungefär en timme och sedan anträtt vandringen hem. Han hade då varseblivit Lauras tioåriga oäkta dotter som springande kommit emot på östra sidan av ängen men inte då samtalat med henne då det var långt avstånd dem emellan. Vittnet hade ej hört något skott och kunde inte veta vad som hänt. Väl hemkommen hade vittnet Kristina Karlsson inkommit i deras hem och berättat om den hemska händelsen. Det hade då genast slagit honom att det måste varit Frans som skjutit henne emedan han just sett att han haft en bössa. Vittnet berättade vidare att han ofta arbetat tillsammans med Frans och att han var en aning barnslig och mild till sättet.
Han visste även att Frans och Anna hade ett kärleksförhållande samt att Frans berättat att oenighet rådde emellan Anna och Laura.

Alina Lindström
Alina var maka till Karl Gustaf och hon ville understöda i allt vad maken berättat. Hon hade dock inte sett vilken väg Frans hade tagit då han lämnade deras hem och ej heller hört något skott smälla. Även hon hade haft på känn då hon fick höra om händelsen att det nog måste vara Frans som gjort det. Vittnet kände också till det kärleksförhållande som rådde mellan Frans och Anna.

Kristina Elisabet Karlsson
Vittnet är gift med Matts Robert Karlsson och bebor torpet Nytorp.
Hon berättade att Lindström kommit till deras hem Nytorp för att hämta en lia som han skulle slipa. Då vittnet går emot torpet hör hon ett skarpt skott utan att dess mer tänka på saken och varifrån det kom. Samtidigt hade hon sett Laura Hermansdotters oäkta barn komma springande till Nytorp och ropat att "nu är mamma död" någon har skjutit henne samt bett vittnet hämta vatten till mamman. Hon hade fyllt en kanna och börjat gå emot ängen tillsammans med Lauras oäkta dotter emot Sibby äng. På östra sidan av ängen emellan vägen och skogen har hon sett Laura ligga samt att hon hade släpat sig en bit längs marken. Laura hade där samtalat lågt med Anna Ahonen men vittnet kunde inte förstå vad de sade emedan de pratade finska. Laura hade bett henne lyfta kjolen för att se på skadorna och funnit att hennes ben och lår var blodiga och fulla av små röda sår. På vittnets fråga kunde inte Laura säga vem som var förövaren. Då Anna Ahonen däremot hade gått emot skogen och orädd gått in i buskarna antog hon att hon kände till förövaren då hon ej var rädd vilket vittnet var.
Nu hade drängarna Blomqvist och Eckerman kommit och att de med häst och kärra förde Laura till kungsgården. Vittnet berättar vidare att hon följande dag varit med arbetsfolket och bärgat hö på ängen intill Skutviktorpet och hade där träffat Frans i det att hon omtalat blodsdådet och han hade yttrat

"Jag blir väl ej så länge här, dom vill ha det på mig att jag skjutit dejan för jag var i går ut med bössan, men dom får betala dagpenning om dom tar mej till häktet"

Händelsen var annars det allmänna samtalsämnet på ängarna och vittnet omtalade att Frans föräldrar var inte med på arbetet denna dag. Hon ansåg Frans vara en snäll och lydig ungdom däremot kände hon Anna Ahonen som en "intrigant, hämndlysten och elak människa.

Matts Robert Karlsson
Torpare på Nytorp och säger att hans vittnesmål överensstämmer med Lindströms och berättar att även han varit på höängen samma dag som de övriga vid Skutvik äng och även han intygar att Frans var en duktig och arbetsam yngling men att Anna Ahonen var en elak och hämndlysten människa.

Olga Lehtonen
Berättar att hon arbetar som ladugårdspiga å kungsgården och att de alla, Anna Ahonen och Laura Henriksdotter bor i drängstugan på gården men att Laura har ett eget rum intill dem. Hon berättar att Frans Luotonen efter julen ofta kommit till deras rum och övernattat med Anna i samma säng. Hon hade däremot inte märkt något köttsligt umgänge dem emellan med trott sej förstå att detta skett. Även hon hade sett huru Anna och Laura grälat och att de även haft handgripligheter emedan de båda hade ett häftigt temperament. En gång hade Laura vridit Annas finger och Anna hade därpå sagt: "Vänta du, nog skall jag hämnas". Laura hade dessutom en gång berättat för vittnet att Frans varit ond på henne men att det nog var Anna som intalat honom.


Karl Blomqvist
Att vittnet som är dräng på gården och bor i drängstugan, ifrågavarande söndag mellan klockan 2 och  3 på dagen hört ett skott från Sibby ängshållet. Ida Eckerman hade så för honom berättat att Laura Henriksdotter blivit skjuten och då bett honom hämta Laura med häst och kärra. Härmed hade han och stallsdrängen Johan Gustaf Eckerman med ekipaget begett sig till Sibbyäng där de fann Laura liggande starkt blödande och mycket svag och de lyfte henne i kärran. De förde henne först till kungsgården och sedan dagen därpå till Allmänna sjukhuset på Åland i Godby by av Finströms socken. Till följd av sitt svaga tillstånd hade Laura talat endast svagt och lågmält.

Han berättade även att Frans och Anna hade varit nära vänner och att Frans ofta övernattat i drängstugan men ibland var de försvunna och återkom först på morgonkvisten. Att Anna och Laura ofta grälade och hade gått även till handgripligheter. Enligt hans förmenande var felet oftast Annas eftersom hon hade en obändig och vild natur.

Patrik Wilhelm Sandell
Att han detta år haft tjänst som stalldräng på kungsgården. Han hade inte haft kännedom om händelsen förrän Anna gråtande inkommit i drängstugan vid sjutiden på kvällen och bett att hans hustru Wilhelmina Sandell skulle komma och hjälpa henne mjölka korna om kvällen vilket hon hade gjort. Att han inte hade en aning om vem som kunde varit förövaren men kände till att Anna och Laura ofta var i tvist.

Frans Oskar Lehtonen
Berättar att han är stallsdräng på kungsgården. Han säger sej ha hört om händelsen av andra och visste berätta att Anna och Laura ofta var i strid med varandra. Vittnet hade en gång åsett hur Anna sprungit emot Frans och beklagat sig över att nu hade hon varit stygg emot henne igen. Även han intygade att Frans var en snäll och lydig yngling med ett milt sinnelag och att han stod i kärleksförhållande till Anna Ahonen.

Maria Gustava Lehtonen
Vittnade lika som sin make Frans Oskar.

Mina Henriksson
Vittnet är bosatt på kungsgården och varit i sällskap med såväl Laura som Anna och hon visste att de ofta kivats. Sist förlidne sommar hade hon åsett huru Anna hade sprungit emot Laura med en stor stör vilken Laura dock parerat och sprungit därifrån. Härvid skulle Anna ha yttrat: Nu ska du få för sista gången" vilket skulle inneburit att hon skulle slå ihjäl Laura. För vittnet hade Anna flera gånger omtalat att hon ville döda Laura Henriksdotter som ofta för vittnet klagat att hon inte vågade bo tillsammans med henne i drängstugan. Hon hade även för honom dagen efter hon blev skjuten sagt att: "Det var nog Frans som gjorde det och att det var Anna som uppeggat honom till det".

Aina Sundström
Att vittnet förestår mejeriet på kungsgården och har i och med det kommit i daglig kontakt med både Laura och Anna och hon visste att båda var i ständig konflikt i synnerhet de två sista veckorna före dådet. På kvällen då det skett hade hon frågat Anna vem som utförde detta och hade hon inte hört skottet? Då hade Anna skrattat och svarat att det kunde hon inte emedan hon sov så djupt. Aina berättar vidare att hon dagen efter gärningen underrättat Laura om att Frans hade häktats såsom misstänkt för dådet och då hade Laura svarat: " Voi voi, Adolf!" Och då Aina sagt att Anna inte hade hört skottet svarat: " Nog vet Anna, nog hörde hon"
Även Aina intygar att Anna hade ett häftigt och vilt sinnelag men att Frans däremot var känd som en lydig och beskedlig ungdom.

Gårdsmejeriet på kungsgården

Kronolänsman Planting tillkännagav nu att han låtit inkalla Laura Henriksdotters minderåriga dotter Anna Elina och ansåg att hon bör höras i saken.
I följd härav Anna Elina på upprop tillstädes kommen uppmanades att sanningsenligt uppgiva vad hon rörande det emot modern förövade illdådet och omständigheterna dervid hade sig bekant och berättade följande:

Anna Elina Henriksdotter.
Att hon ifrågavarande söndag i middagstiden begivit sig till Sibby äng för att hjälpa sin moder Laura Johanna (vilket skulle visa sig vara hennes rätta tillnamn) Henriksdotter att valla korna.
Att Anna Elina efter ett kortare uppehåll på Sibby äng och sedan hon samtalat med modern några ord gått till det ungefär en halv kilometer i ostlig riktning från Sibby äng belägna Slottssundet benämnda vattendrag för att där ta ett bad och på ungefär halva vägen till stranden påträffat Anna Ahonen sittande på en vid en i skogen uppradad vedtrave och läsande i en bok men hade Anna Elina icke samtalat då med Anna Ahonen.
Att Elina efter badet på återvägen till moderna åter sett Anna Ahonen vilken fortfarande satt och läste och att Anna Ahonen vardera gångerna varit fullt vaken då måstat märka Elina som passerat helt nära platsen där Anna satt. Att Elina återkommit funnit Laura liggande på ängens östra sida invid skogen avsvimmad och först sedan Elina vidrört henne och frågat henne vad henne felades slagit upp ögonen och sagt att någon skjutit henne samt att hon bett att Elina hämtar hjälp. I anledning härav hade Elina uppsökt Anna vilken återigen suttit på samma plats som förut samt då Elina bett henne komma och se på moderna som blivit skjuten först svarat att sådant inte var möjligt men likväl medföljt till Laura och då hon sett Laura brustit ut i gråt och som då bett Elina hämta folk för att bortföra Laura.
Att vittnet så först skyndat till Nytorp men där funnit endast påträffat Kristina Karlsson och de begivit sig till kungsgården och underrättat dem om det skedda varefter drängarna Karl Blomqvist och Johan Eckerman jämte Elina och Kristina med häst och kärra begivit sig till olycksplatsen och hämtat Laura Henriksdotter.
I anledning av Anna Elina Henriksdotters utsaga vilken oaktat hennes ungdom var särdeles klar och redig samt förtroendeingivande bestred Anna Ahonen fortfarande att hon skulle varit vaken eller hört skottet men hennes uttryck verkade osäkert och famlande.

Kronolänsman Axel Planting framlade så härå ett modernt tvåpipigt bakladdnings dubbelpipigt hagelgevär av tolv kalibers millimeter vilket uppgavs vara det gevär som Frans Luotonen använt sig av vid dådet vilket den anklagade bekräftade.

För den av Kronolänsman Axel Planting åberopade bevisningens framställande uppskjutes med vidare åtgärd i målet till härstädes den trettonde näst instundande September klockan elva föremiddagen anställande urtima ting då Kronolänsman Axel Planting eger återanmäla ärendet till handläggning och vara beredd att förete tillgänglig utredning i saken och vartill Frans Adolf Luotonen och Anna Ahonen vilka nu komma att med Häradsrättens förpassning återsändas till Kastelholms Häradsfängelse, utan vidare rekvisition skola utsändas.


Den 13 september år 1904
Fortsatt rättegång i Sunds och Vårdö länsmanslag på tingsgården Granlunds i Finby.

Närvarande, Hovrättsaskultant Axel Planting samt Nämndemännen:
Johan Erik Jansson från Finby, Mathias Nordin från Brändbolstad, Johan Daniel Söderlund från
Hulta byar i Sunds socken.

Ordinarie Nämndemän:
Kofferdiskepparen Johan Erik Johansson från Tosarby och
Bonden Emanuel Granlund från Finby byar i Sunds socken, Adjungerade.

Ordinarie tingsnämndeman, Gustav Emanuel Granlund.
Bonde på halva Sågars även kallad Granlunds i Södra Finby
Granlunds "Manne" var min farfars farbror

Åter hade så Frans Adolf Luotonen och Anna Ahonen fängslige förts till Rätta af Fångföraren i i Sunds socken Emanuel Lindholm jämlikt Tillsyningsmannen vid Kastelholms häradsfängelse Kronofogden Waldemar Blomqvist under förliden gårdag utfärdade förpassning No: 665 harhas Vicehäradshövdingen Julius Emerik Jansson anmälde sig såsom Frans Adolf Luotonens rättegångsbiträde ävensom såsom ombud för Frans Adolf Luotonens fader Torparen Frans August Loutonen på grund av ingiven fullmakt.

Efter uppläsning av föregående protokoll bads de anklagade att ytterligare förklara sig.
Anna Ahonen bedyrade sin oskuld under tårar. På frågor om hennes sömn nattetid svarade hon att hon oftast sover tungt så även natten före händelsen trots att hon känt på sig att något kommer att hända. Hon hade alltid då de tillsammans vallade korna gått avsides och lagt sig där att sova en stund trots att hon visste att där fanns ormar.
Hon anförde ytterligare att skälet till varför Frans sköt Laura var troligtvis för att denne nekat honom att träffa Anna.

Emot detta motsatte sig nu Frans utan han menade att skälet var att Anna ideligen uppmuntrat honom att begå denna gärning samt att Laura aldrig hade nekat honom till att träffa henne.

Efter detta framkallades som vittne arrendatorn på Kastelholms kungsgård

Valter Rosenberg
Han förklarade att han väl känner till den plats där Laura sköts och att den karta kronolänsman Plantin uppgjort i huvudsak är riktig. Däremot är avståndet i rät linje mellan den plats Laura återfunnits och där Anna Ahonen befunnit sig cirka 200 meter samt att mellan Sibby äng och det grävda utfallsdiket och den plats där Frans Luotonen avlossat skottet är cirka 40 meter.
Att vittnet efter gärningen fått tillfälle att undersöka bössan Frans använt erfarit att den båda piporna var laddade med No: 8 hagel men att den vänstra var fuktig och krutstänkt som om den just hade avfyrats.
Att ynglingen Frans varit en snäll och arbetsam arbetare. Däremot hade han under sommaren ertappat Anna Ahonen för att ha olovligen tagit 6 liter mjölk som ej betalats.

Johan Gustaf Eckerman
Att han är stalldräng på kungsgården och bor i drängstugan på gården.
Att han klockan tre på dagen mött sin dotter Ida som kommit springande och bett honom att med häst och kärra komma och skjutsa Laura som hade skjutits på Sibby äng. Väl framme hade de sett Laura ligga på ängen i gräset och de hade lyft henne på kärran. Laura hade varit mycket blodig och klagat över svåra smärtor.


Ida Eckerman
Vittnet förklarar sig vara dotter till tidigare vittnet Johan Eckerman.
Hon berättar att sedan Elina Hermansdotter vid 3-tiden på efter middagen kommit till kungsgårdens kök där vitttnet arbeetar som köksa hade Elina bett om hjälp att hämta sin skjutne moder ifrån Sibby äng. Då hade vittnet uppmana sin fader Johan Eckerman attt genast hämta Laura vilket han hade åtlytt. Att då vittnet dagen efter händelsen berättat för Laura att Frans hade häktats hade hon sagt:
"Ja nog är det i så fall Annas fel" Hon hade beklagat Frans och tyckt synd om honom. Vittnet berättar vidare att hon ofta sett Laura och Anna ofta i gräl med varandra. Laura hade för vittnet omtalat att hon snart inte vågade bo i samma hus som Anna.

Wilhelmina Myllykoski
Att vittnet varit anställd som biträdande fähuspiga på kungsgården. Hon hade länge märkt en stor oenighet mellan Laura och Anna och hade hon senaste midsommar hört Anna yttra: " Ja så mycket kan jag åstadkomma att du kommer bort från Kastelholm" Detta menat att hon skulle få arrendatorn att avskeda henne.


Frans Maurits Röman
Att vittnet har anställning som inspektor på Kastelholms kungsgård och har som sådan kommit i beröring med samtliga som arbetar på gården. Han påstod sig känna alla väl och vad gäller den tragiska dödsskjutningen anser han att är Anna Ahonens fel från första början. Vittnet ansåg att Anna var en kvinna som oftast startade alla tvister på gården och var ofta i strid med flera av dem.  En händelse som vittnet omtalade var då man under vårvintern arbetade i ladugården med vattenpumpning och att Anna och Laura åter var i gräl.
Då skall Anna ha yttrat: " Nog skall jag komma ihåg dej"

Efter allas vittnesmål beslöt rätten att återigen ajournera sig för vidare vittnesförhör och åter samlas den tionde oktober för urtima ting varefter de anhållna åter förpassades till Kastelholms häradshäkte.

Fortsatt och avslutande urtima ting den 10 oktober.

Förutom de ordinarie nämndemännen Johan Erik Johansson och Emanuel Granlund satt denna dag som nämndemän,

Johan Erik Jansson, Leander Lindeman, Anders Otto Andersson, Johan Daniel Söderlund och
Erik Gustaf Wennström.

Till fortsatt behandling företogs den vid härstädes den 13 nästvikne september förättat urtima ting under paragraf 1 av protokollet senast handlagda men för däri antecknad orsak till detta rättegångstillfälle uppskjutna rannsakningen angående häktade Frans Adolf Luotonen och pigan Anna Ahonen, båda från Kastelholms kungsgård i Sunds socken.

Efter några kompletterande vittnesförhör och påpekanden av mindre vikt förkunnade rättens ordförande Planting ärendet nu så långt kommet att ytterligare bevis inte har förändrat saken så att:

Frans Adolf Luotonen konstaterats gjort sig skyldig till mord å Laura Johanna Henriksdotter och överlämnar till Rättens prövning att i överensstämmelse därmed bestämma det straff han därav gjort sig skyldig till.
Han förklarar sig vidare ej ha ytterligare bevisning till Anna Ahonens övertygande om delaktighet i brottet.

Kronolänsman Planting
Sedan Frans Adolf Luotonen förklarat sig icke hava något att i anledning berörda yrkande eller i övrigt tillägga och Anna Ahonen fortfarande bedyrande sin oskuld och anhållit att bliva från ansvar i saken frikänd.

Vederbörande antyddes träda av medan i Rättens överläggning skedde till följande

Utslag

Häradsrätten har tagit målet i öfvervägande och finner af vari däri inlupit lagligen utrett vara att tilltalade Frans August Luotonen den 31 juli sistförlidne Juli å en Kastelholms Kungsgårds underlydande "Sibby" benämd äng i uppsåt att döda af hastigt mod aflossat mot Laura Johanna Henriksdotter ett hagelskott hvaraf enligt den utav Provinsialläkaren i Godby distrikt Medicine och Kirurgiedoktorn Lars Wilhelm Fagerlund afgifna å ställd obduktion af Laura Johanna Hermansdotters döda kropp grundade läkarattest hennes den 8 därpåföljande Augusti timade död varit en omedelbar följd i avseende vartill Häradsrätten pröfvar rättvist att i stöd af 21 kapitlet 2 paragrafs 1 moment i Strafflagen döma Frans August Luotonen att för viljadråp hållas 9 år i tukthus whilken strafftid dock på grund av hans kejserliga Majestäts Nådiga Manifest och Pardonsplakat i anledning af Tronföljaren Cesarewitch och Storfursten Alexej Nikolajewitch födelse kommer att minskas med 3 år.


Fångat i Godby den 13 oktober år 2018

Johan G. Granlund


Ur Ålands Domsaga, dombok för Sund och Vårdö länsmansdistrikt
Kronofogden Axel Plantings rapport över mordet.

Provinsialläkare L.W. Fagerlunds obduktionsprotokoll efter obduktion av
Laura Johanna Hermansdotter.

Prosten Henriksson i Sund - anklagad för bedrägeri

Sunds kyrka och prästgård i tidigt 1900-tal.
Vi ser här det gamla tornet som brann ned i maj år 1921.

Längst till vänster ser man även en bod som inte finns i dag. Huset varifrån röken stiger ur skorstenen fungerade som arrendatorsbostad i början av 1900-talet.

Sunds församling skulle efter att prosten Carl Hermansson anställts år 1909 figurera under ett 20-tal år i tidningspressen för flera olika händelser.

I sökning på orden Sunds kyrka och församling hittar man ett hundratal artiklar i landets olika tidningar som berör nedannämnda händelser.

Tidningen Åland den 21.4. 1909
Val av kyrkoherde i Sunds församling

Kyrkoherdevalet i Sund
Vid i söndags förrättat kyrkoherdeval i Sund erhöll kapellanen i Esbo Carl Edwin Simeon Henriksson
1.409 röster. Kapellanen i Lumparland J.F. Manner 400 röster och kapellanen i Wirmo J.K Mittle 28 röster.

Jag kommer här att ta upp de olika händelserna i separata artiklar. Det gäller för det första den våldsamma strid som uppblåstes i och med prostens starka engagemang för den s.k. finlandssvenska ståndpunkten i ålandsfrågan där han tog parti för Finlands sak. I detta fall drogs prosten inför Åbo Hovrätt men frikändes. Nämnas kan så utträdde enligt ryktet ett hundratal personer ur kyrkan medan prosten medgav endast 52. Motståndet leddes av Einar Sundman, bonde på Mattas i norra Finby, medan försvararna stöddes av min farfars farbror Gustav Emanuel "Manne" Granlund i södra Finby.
Man var till och med på gång att inrätta en frikyrklig avdelning inom stiftet för att bli av med prosten.

Vi ser här ett fotografi taget på Bomarsunds gård på 1920-talet och föreställer ett gästabud hos familjen Rosenberg, en släkt som var arrendatorer där i flera generationer.

Till höger i främre raden sitter prosten Carl Henriksson tillsammans med sin fru Ida. På hans högra sida troligtvis värdparet och invid dem Gustav Emanuel "Manne" Granlund med sin hustru Anna född Rosenberg. Samvaron understryker den Granlund/Rosenbergska släktens nära band till prostfamiljen.


Det andra fallet gällde den förödande branden år 1921 som förorsakades av prostens kraftiga eldande.
I samband med detta hände sig att en av hans motståndare i ålandsfrågan bonden Einar Sundman från norra Finby inkommer i hans ämbetsrum och ger honom en kraftig örfil. Denna örfil skulle omtalas och genljuda i hela Finland och omskrivas i ett tjugotal finländska tidningar och är den händelse som ännu i dag omtalas. Allt annat är däremot glömt.

Viborgs Nyheter 8.8. 1921
Kyrkoherden i Sund insulterad vid kyrkobranden.,

I Åbo Underrättelser för i dag läses. i de notiser vilka hittills varit synliga om branden i Sunds kyrka har ingenting nämnts om ett ytterst uppseendeväckande intermezzo som under eldsvådan inträffade på prästgården, i det att församlingens kyrkoherde insulterades av en församlingsbo. Tidningen Åland ur vilken vi hämtade en detaljerad skildring av brandens förlopp, nämnde ingenting därom.

Enligt vad vi varit i tillfälle att från pålitligt håll erfara inträngde hemmansägaren Einar Sundman från Finby by, under pågående eldsvåda i kyrkoherden, prosten C.E.S. Henrikssons ämbetsrum och utfor emot prosten Henriksson i okvädningsord och sårande tillmälen. Han tillfogade dessutom prosten Henriksson blånader i ansiktet och insinuerade att församlingens kyrkoherde var orsaken till eldsvådan. Prosten Henriksson är nedtryckt och förkrossad över den olycka som genom eldsvådan drabbat församlingen. Att den behandling som han från en av sina församlingsbors sida samtidigt blev utsatt för i hög grad förbittrat hans liv kan lätt förstås.

Överfallet på prosten Henriksson torde vara en akt av hämnd för dennes konsekvent fosterländska ståndpunkt i Ålands-frågan.
Anmälan om överfallet torde göras hos domkapitlet.

-----------------------

I efterdyningarna efter branden blossar så upp en strid om kyrkans takbeklädnad. Falangen som leddes av Einar Sundman förordade ett tak med kalksandstegel men detta utdömdes av domkapitlets granskningsmän och kallades i insändare signerad Verner Eker för ett "ladugårdstak".

Bonden på gården Mattas i Finby
Einar Sundman
Fotograf, Anselm Sjöblad

Den tredje händelsen som jag kommer att ta upp i denna artikel är det bedrägeriåtal som prosten och hans hustru blev indragna i hösten 1926 men som skulle utmynna även det i ett frikännande. Denna händelse fick ett märkligt slut under vintertinget den 8 mars år 1927 och frikännandet omtalas anmärkningsvärt nog inte i tidningen Åland. Däremot finns den omskriven i fastländska tidningar. Ett synnerligen märkligt mål emedan paret hade i princip erkänt bedrägeriet i tingsrättens första sammanträde hösten 1926. Som motivering för frikännande anförde rätten att paret Henriksson inte satt sin plan i verkställighet och att allt var ett stort missförstånd parterna emellan.

Västra Finland den 29.3. 1927
Frikännandet av Hermansson i vintertinget.

Om denna händelse har jag aldrig hört berättas och det finner jag märkligt emedan min far hans bekanta och hans syskon pratade dagligen om allt som timat i socknen och som jag som liten grabb sög upp i mitt minne. Kan det vara så att när allt kommer omkring så är man solidarisk med prästerskapet trots dess ibland märkliga rockader? Man värnar och håller armarna om sin kära kyrka och församling.
Trots vissa församlingsbors enträgna försök att få bort prosten Henriksson, fungerade han som kyrkoherde ända till år 1931.

Tidningen Åland den 17.2.1923

Prosten Henriksson skall dock söka sig bort från Sund men lyckades inte erhålla ny tjänst.
Här har han sökt kyrkoherdetjänst i Munsala men erhöll endast 3 röster.

I tidningen Åland av den 10.11. 1926 finner man denna märkliga artikel med rubriken, En ful tingssak. Där framgår huru prostfamiljen blir indragen i en stöld av en tusen marks sedel och där paret Henriksson försöker manipulera de inblandade till att begå mened och själva riskera att bli dömda för bedrägeri, samt hindrande av rättvisan, bara för att få drängen Kokko frikänd från stölden.
Hans befriande från detta åtal var väldigt viktigt emedan i och med denna dom trädde ett tidigare ådömt bedrägeristraff nu i ovillkorlig fängelsedom emedan han var villkorligt dömd i det målet.
Det man undrar över är, i vilket slags förhållande stod Kokko med prostfamiljen?


En ful tings sak
Prosten Henriksson i Sund komprometterad.


Vid den 5 november förrättat urtima ting i Sund med flera socknars tingslag fälldes redaktören Arvo Heikki Kokko från Ruskela socken ( enligt egen uppgift redaktör för tidningen "Karjalan ääni" i Sordavala) för första resans stöld till 6 månaders fängelse; och då ett Kokko härförinnan ådömt straff för förfalskning, 6 månader tukthus, förklarades böra gå i verkställighet, skulle Kokko i ena bot hållas i 9 månaders tukthus och i 3 år därutöver vara förlustig medborgerligt förtroende.

- Kokko hade under tiden mellan den 30 september och 7 oktober av en å Sunds prästgård anställd deja tillgripit 1000 mark varav 935 mark hos Kokko anträffats.

Det i saken tillkomna och till rätten inlämnade polisprotokollet innehåller i huvudsak följande:

Natten mellan den 9 och 10 oktober häktades och förpassades till fängelset i Kastelholm redaktören från Ruskeala socken Arvo Kokko som i nära 1 års tid mot maten tjänat å Sunds prästgård och som misstänktes för att av dejan å sagda prästgård hava stulit en 1000- marks sedel. Vid polisförhör i saken den 26 oktober uppgav Kokko som eljest sakna större penningbelopp och som strax efter stölden i en nära belägen handelsbutik växlat en 1000-marks sedel, att han erhållit sedeln i ett erhållet brev från en flicka i Sordavala som hette Hilma Kilpiö, men vid tvenne polisförhör i saken med henne i Sordavala bestred hon att hon i brev sänt honom pengar. Häradsrätten beslöt då att hon skulle höras å ed, och att Kokko till dess hållas i fängsligt förvar.

Samtidigt eller den 20 oktober kom till kronolänsman Anselm Arvéns kännedom den nästan otroliga nyheten att kyrkoherden i Sunds församling prosten Carl Edvin Simon Henriksson och hans maka gjort försök att på bedrägligt sätt få sin vän Kokko fri. De hade lovat giva dejan 1000 mark bara hon skulle säga, att hon numera hittat sin stulna sedel. Dejan vägrade dock att göra detta. Då de sålunda misslyckades häri, misstänkte hr. Arvén att de därpå skulle sätta sig i skriftligt förbindelse med Hilma Kilpiö för att påverka henne. Därför och då även en annan person misstänktes göra detsamma tillsades de närmaste postanstalterna att för utrönande av brott omhändertaga brev, adresserade till henne. Den 25 oktober ankom också till postanstalten i Godby, ett till Kilpiö adresserat brev. Det härstammade från prosten Henriksson. Då lagen i dylika misstänkliga fall tillstadde kronolänsman att å postanstalt beslagtaga och öppna brev som detta uttogs och öppnades detsamma på följande dag av kronolänsman Arvén i närvaro av poliskonstapel Axel Axén. Det innehåll bl.a. en relation av undersökningen beträffande den stulna 1000 marks sedeln och då Hilma Kilpiö sålunda fått veta vad saken gällde måste hon "liksom känna på sej" att hon komme att vittna, att hon sänt sedeln åt Kokko. Prosten Henriksson framhöll därpå huru stor tjänst hon därmed skulle göra Kokko, i det att han härigenom skulle bli satt på fri fot. Han rådde henne även hur hon skulle säga ifall hon vid tinget vittnade annorlunda, än hon tidigare gjort för polismyndigheten.

Efter att hava givit henne dessa upplysningar och råd framhöll han att han icke ville uppmana henne att tala emot bättre vetande. Han ville gärna träffa henne före tinget och hon kunde bo i prästgården.
I anledning av allt detta anställde hr. Arvén förhör i saken å Sunds prästgård, varvid dejan Augusta Lundström hemma från Bolstaholm i Geta, berättade, att hon ville minnas att det var fredagen före tinget eller den 15 oktober prostinnan Henriksson kom in till henne och lovade henne 1000 mark om hon sade att hon numera hittat den stulna 1000 marks sedeln. Hon mindes att prostinnan sade "vi" föra att därmed beteckna de personer som skulle giva henne sedeln men hon visste icke vilka personer prostinnan därmed syftade på. Hon kunde dock inte göra som prostinnan ville emedan det var stridande mot sanningen, emedan myndigheterna skulle bliva förda bakom ljust.

Häradsfängelset Vita Björn, interiörbild

Vid samma tid detta inträffade hade prosten Henriksson en kväll på angelägen kallelse av Kokko rest till fängelset och Kokko.
- I egenskap av fängelsepräst har prosten Henriksson tillträde till nämnda fängelse. prostinnan Ida Henriksson meddelade att hon några dagar före tinget gått till dejan Augusta Lundström och frågat henne om hon var villig att ordna saken så att hon (dejan) skulle säga att hon numera hittat den stulna 1000-marks sedeln och Kokko därigenom bliva fri. Då dejan vid ifrågavarande tillfälle icke svarade härpå uppmanade prostinnan henna att fundera på saken men erhöll framdeles inget svar.
Hon var medveten om att hennes man sänt brev till Hilma Kilpiö men hon visste icke närmare vad brevet innehöll.

Prostinnan Henrikssson medgav att han anmodat sin hustru att gå till dejan och ordna saken så som prostinnan tidigare berättat. Hon skulle i första hand utlägga dessa 1000 mark, men hade i utsikt att få dem tillbaka av Kokko. Det beslagtagna brevet som förevisades honom och som han igenkände hade han fört till postlådan i Kulla söndagen den 24 oktober. Han hade gjort allt detta för att Kokko skulle bliva fri emedan han trodde att Kokko var oskyldig oaktat denne tidigare blivit fälld till tukthusstraff och oaktat rätten beslutit att han skulle i fängelse hållas.
Så långt polisprotokollet.

Inför rätta bekräftade såväl dejan Lundström som prosten Henriksson och hans fru i allt väsentligt riktigheten av de vid polisundersökningen meddelade uppgifterna. Dock framhöll fru Henriksson att hon för sin del ansett Kokko vara oskyldig.
Enär aktor ställt prosten Henrikssson och hans hustru under åtal, tog målet uppskov till lagtima vinterting, då konsistorieombud på förordnande bör tillstädes komma.

----------------------------

Vi måste i ovannämnda berättelse berömma de kvinnor som denna tid inte ställde upp på uppmaningar att bryta emot lagen även då det gällde ett prästerskap.
Även den nitiske kriminalaren Arvén bör få ett godkännande för sin fiffiga idé att spana på utgående  brev vilket som vi ser gav snabbt resultat.

-----------------------------

Vid det första rättegångstillfället i november utlovades en fortsatt behandling vid vintertinget i Sund
Vi är nu då här och tidningen Åland refererar om tilldragelsen. Dock synnerligen märkligt är att dessa notiser är de enda som finns i saken. Det finns inget referat om rättegången i tidningen Åland, det är helt tomt. Ålänningen får inget reda på dess utgång. Men det kan bero på att dessa nummer ej sparats i Ålands Landskapsarkiv, men de finns inte heller i det Digitala tidningsbiblioteket. Däremot får man i flera finländska tidningar goda referat över vad som beslutades.

En dag i mars detta år tog jag mig till vårt kära Ålands Landskapsarkiv och fyllde med god förnöjsamhet i de besökaruppgifter som där erfordas.
Vi skall då titta i Dombok för Sund, Saltvik och Wårdö Vintertinget 1927.

För att inte behöva bläddra igenom hela boken för Sund sökte jag upp dess inledning och fann följande:
12 (mars) u.t.  Åtalspunkt; Försök till att befria fånge ur häktet och gynnande av brott. Carl Edvin  Simeon och Ida Vilhelmina Henriksson.

Avslöjat i Godby den 11 mars 2018
Frikänt den 27 mars 2018

Johan G. Granlund

Fängelsemuseet Vita Björns märkligaste fånge - del 2

Till vänster Lev Kamenev tillsammans med kamrat Lenin ca. 1920.

Kamenv var en del av den ryska trojkan-triumviratet, som bestod av,  Josef Stalin, Lev Kamenev och  Grigorij Zimovjev och som skulle förändra det ryska samhällssystemet i grunden.  Kamenev var en av tronföljarna efter Lenin men kom i onåd och avrättades av kamrat Stalin år 1936.

Vad få hittills känt till är att denne Kamenev satt inburad i det åländska fängelset Vita Björn i en och en halv månad våren 1918.

I en tidningen Åland hittar jag följande artikel om huru det egentligen gick till då han greps i Eckerö.
Historien om gripandet hör otvivelaktigt till den åländska krigshistoriens största märkligheter och jag rekommenderar bloggläsaren att fortsätta läsandet.

Artikel införd i Åland den 2.2.1924

Rubrik
När Kamenev häktades på Åland.
Hur en finländsk ingenjör bluffade sovjethövdingen 1918.


En gråkall eftermiddag i mars 1918 låg kanonbåten "HMS Svensksund" vid Kastellholmen med ångan uppe klar till avgång. Det gällde en av dessa turer till Åland som till följd av händelsernas gestaltning kort förut blivit en av världskrigshistoriens brännpunkter. Svensksund medtog på sina färder passagerare vilka åt sej utverkat "särskilt tillstånd" denna gång med dylikt tillstånd må nämnas tre, men samtliga av allra största intresse för denna lilla blick tillbaka: Militärguvenörens över Ålands adjutant, ingenjör Gabriel Björkenheim samt bolsjevikmatadoren Lev Kamenev och en kamrat till honom av mindre betydelse.

Strax före Svensksunds avgång stod adjutant Björkenheim vid relingen med ytterligt intresse betraktande det vid en båts avgång vanliga skådespelet.

- Vet ni vem de där är? Sporde en initierad Svensksunds-man den finländske adjutanten och han pekade på några personer stående på kajen och ivrigt samtalande med ett par män uppe på båten.
- Jo det är fortsatte mannen ett par av de främsta inom Sveriges yttersta vänster, och han nämnde några ej okända namn.

Adjutant Björkenheim spetsade öronen och riktade blickarna mot de två uppe vid relingen, vilka förunnades äran av en sådan celeber beledsagare.

HMS Svensksund
Kanonbåt i den svenska flottan

Det var att döma av det yttre otvivelaktigt främlingar, med all säkerhet ryssar, åtminstone den ene påtagligen dessutom rysk jude.

-Bolsjevikschefer i österväg, så formulerade sig adjutantens konklusion. Och med detsamma hade han klart för sig att ödet hade ställt honom inför en uppgift. Inom kort lyckades han utforska att resenärerna voro inga mindre än Kamenev och dennes kamrat och han beslöt att "handla efter omständigheterna".

Så stannade Svensksund följande morgon i isfältet utanför Eckerö Storby. De två bolsjevikerna jämte gepack kommo hastigt nog ned på isen och försvunno uppåt land. Adjutant Björkenheim blev trots sitt kuripass - han hade i ett kuriruppdrag rest till Stockholm, fördröjd och nådde Eckeröstranden först en stund senare. Nu gällde det att handla. Han uppsökte genast telefoncentralen och fick omedelbart ett samtal med militärguvenören i Mariehamn ( Hjalmar von Bonsdorff)

- Ombord på Svensksund bolsjevikhövdingen Kamenev och en till! Får jag häkta dem?
- Naturligtvis! Jag ej blott tillåter er utan ger er uttryckligen order att om möjligt omedelbart anhålla dem!

Så långt var alltså allt klart. Men plan och order är emellanåt ett, utförande ett annat. Adjutant Björkenheim var för det första fullkomligt obeväpnad och för det andra hade han ingen tillgång på hjälp av värde. Finland hade den tiden varken trupper eller andra maktmedel på Åland och bolsjevikerna voro två män sannolikt beslutna att till varje pris värna om sin frihet. De skulle ju i österväg till det förlovade landet, till stora och ärofyllda uppgifter i Lenins och världsrevolutionens tjänst.
Tid fanns emellertid ej till tvekan. Inom några minuter lyckades Björkenheim få ifatt Eckerös unike polisman och så.... ja vart hade bolsjevikerna tagit vägen? Med all sannolikhet till gästgivargården.

Mycket riktigt! Utanför trappan stod redo deras skjutshästar. Men inne i gästgiveriets stora sal sutto de två röda matadorerna och drucko te. Ryssen avstår ej sitt kära "tjaj". Hade emellertid Kamenev och C:o denna gång försakat nationaldrycken, skulle Sovjet sannolikt återfått sina efterlängtade söner några månader tidigare, - och den finländska adjutanten berövats tillfället till sitt livs säkerligen praktfullaste bluff.

Lev Kamenev, kallas även Leo och Levi.

Nu stego adjutanten och konstapeln in i rummet och ingenjör Björkenheim steg fram.
- Ni är herrar Kamenev och ? .... Sade han på tyska. De två förnekade ej faktum varpå Björkenheim fortsatte: På order av Militärguvernören över Åland förklarar jag er häktade! Detta hade de två med all säkerhet ej föräntat sig. Och de reagerade ögonblickligen och protesterade.

- Med vilken rätt.... Vem är ni?

Adjutanten hade ingen verklig legitimering. Men han drog fram sitt kurirpass och stack det framför ögonen på dem. Det var nämligen skrivet på svenska och de två förstod ej ett ord, men de såg stämplar och sigill och trodde.. Men nej..... Nu kom bluffen!  Adjutant Björkenheim stack beslutsamt ned sin högra hand i paletåfickan lika som att upphämta sin browning ( det enda han hade där var en näsduk ) och sade med stark accentuering:

- Om ni ej omedelbart fogar er, utlämnar era revolvrar och följer oss, kommer jag att skrida till våld!

- Och det märkliga hände, att Kamenev och den andra gav sig. De avlevererade sina vapen, tio minuter senare gledo de två skjutsslädarna i stället för att taga färden österut, över marssnön med Mariehamn som mål, och i kvällningen nådde man örikets huvudstad.

Societetshuset i Mariehamn.
Foto Jarl Renwall 1924.
Här internerades med största sannolikhet fångarna till en början.

Här internerades  nu de två bolsjevikerna i ett improviserat häkte efter att enligt övlig sed ha fått överlämna värdesaker och pengar. Några synnerligen betydande kapital befunnos de icke inneha, men vad som väckte uppmärksamhet var Kamenevs dyrbara guldur, vilket bar en inskription av innehåll att det var en minnesgåva åt ägaren av ingen mindre än Frankrikes förste överbefälhavare  general Fock.

Strax efter fångarnas ankomst avgick ett shiffertelegram till Finlands vita arme´s överbefälhavare general Mannerheim med anhållan om direktiv, och dessa låto ej länge vänta på sej.

Häktningsordern godkändes och under sådana omständigheter beslöt man att placera fångarna i Kastelholms häradsfängelse alldeles invid Kastelholms gamla slottsruiner och någon dag efter häktningen begav sig en rätt egendomlig kortege i österväg från Mariehamn. I spetsen red den lilla stadens polismästare, så kommo slädarna med fångarn varpå följet avslöts av ytterligare en polis till häst och ett par timmar senare stängdes dörrarna i Kastelholms fängelse om de två viktiga fångarna. I något hårt och kallt fängelse med brutal behandling hamnade dock inte Kamenev och C:o, tvärtom.

Häradsfängelset Vita Björn i Kastelholm
Här satt Kamenev fången i en och en halv månad våren 1918.


Fängelsebyggnaden var ett trevligt envåningshus med vacker utsikt, och egentligen inrättade sig de två fångarna mycket gemytligt. Kommo på god fot med fångvaktaren, ( Allan Torkell),  fingo präktig kost från hans kök och åtnjöt var dag förmånen av en rätt lång vistelse i det fria.

I sanning det gick ingen nöd på dem och de var själva synnerligen erkännsamma för behandlingen, knotade blott över omständigheten att mista sin frihet. Men ledde häktningen tämligen direkt till denna fängelsemässiga idyll så blev de indirekta "epigrammen " så mycket mindre idylliska.

Då nyheten om Kamenevs häktning kom ut och nådde världsteaterns aktörer i främre planet blev det ljud i skällan. De allierade vilka vid denna tid ännu hyste, om och säkerligen mycket små, förhoppningar på att Ryssland skulle kunna förmås till någon aktivitet på "rätt sida" gjorde diplomatiska föreställningar i långa banor, men general Mannerheims order, självfallet baserad på ett beslut att icke mitt i kampen emot det av ryssarna stödda upproret "frambefordra" en hög sovjetisk funktionär med militär kapacitet till Sovjetterritorium, var orygglig.

I slutet av april överflyttades emellertid de två bolsjevikerna som då tillbringat omkring halvannan månad i den kastelholmska idyllen, via Vasa länsfängelse i Uleåborg, men först i slutet a maj efter general Mannerheims avgång från överbefälhavarposten ledde den snart sagt internationella påtyckningen till frigivande.

Vid denna tidpunkt hade Sovjet emellertid i utbyte mot Kamenev och C:o utlovat frigivandet av icke mindre än ett dussin högre finländska officerare och en dag mot slutet av den undersköna månade maj skedde utväxlingen vid Systerbäck.
Över en smal brädspång gingo de två bolsjevikerna över till sitt paradis. I motsatt riktning vandrade de tolv finländarna till sitt vita Eldorado med den kända målaren och Tanger-mannen överste Hugo Backmansson i spetsen.

Det är ännu ej sex år sedan den och nu står kamrat Kamenev av Kastelholm såsom tronpredentant till den bortgångne sovjetpåven Lenins röda tron. Om han sedan når den ja, det är en sak som knappast står i samband med denna återblick på en stor bluff.

I  Hjalmar von Bonsdorffs utkomna levnadsbeskrivning stämmer inte arresteringen med denna berättelse. Bonsdorff menar där att herrar bolsjeviker anländer självmant till Mariehamn och inför honom anhåller om vidare respass, varefter han arresterar dem.

Jag är dock böjd att mera tro på den som egentligen utförde arresteringen, adjutant Björkenheim.

Den första artikeln om Kamenevs arrestering och vistelse på Vita Björn var införd i denna blogg den 12.6.2016 och finns även inom etiketten Vita Björn.



Fångat i Godby den 5 mars år 2018

Johan G. Granlund

Häradsfängelset Vita Björns märkligaste fånge

Är det någon som hört talas om denne man? Lev Kamenev hette han. Nähä. Men Josef Stalin och Vladimir Lenin har ni hört talas om och Trotskij också! Nå jag förstår, kamrat Kamenev avrättades ju av kamrat Stalin 1936 så inga att undra på.

Då jag bevistade Lions loppmarknad här förleden plockade jag på mig några ålandsböcker, en hel trave blev det för min alandicasamling. En liten bok benämnd "Historja bland öar och skär" fångade mitt intresse. Då jag bläddrade i den såg jag att det var en samling föredrag olika personer hållit inför ett seminarium i Mariehamn år 1986. Historicus r.f:s och Historiska föreningens i Stockholm seminarium i Egentliga Finland och på Åland.

På sidan 79 väcktes mitt intresse speciellt för en artikel av vik.forskare Pertti Hakala, Helsingfors,
i en artikel med rubriken " Häktandet av Kamenjev på Åland 1918.

Ifrån Pertti Hakalas artikel saxar vi följande avsnitt: Ändå måste det anses förvånande att de diplomatiska förvecklingar som uppstod mellan Rådsryssland, Tyskland och det vita Finland sedan den kända revolutionsledaren Lev Kamenev arresterats på Åland i mars 1918, inte i någon högre grad har intresserat den åländska historieforskningen. Själva arresteringen har dock skildrats av mannen som stod bakom den, överste Hjalmar von Bonsdorff. I uppsatsen "t.f. landshövding och militärguvenör på Åland" publicerad år 1927 i sammelverket "När Finlands öde avgjordes" kvitterar han händelsen med följande rader:

Fängelsemuseet Vita Björn i Kastelholm på Åland.

Tio år efter krigsslutet utkom en jubileumsskrift där Hjalmar von Bonsdorff i en av artiklarna berättar om sin roll i krigshändelserna. I den åländska historieskrivningen har man gett ett sken av att Bonsdorff skulle i princip fått sparken men detta stämmer inte enligt honom själv i alla fall.
Enligt denna artikel var han t.f. landshövding och militärguvenör på Åland, och då hans uppdrag var fullbordat återvände han till fastlandet.

I slutet av artikeln läser vi följande: Ett stolt ögonblick för oss alla var det förvisso, när den första finländska bataljonen under befäl av kapten Heikinheimo ankom till Mariehamn, där den högtidligt mottogs av tyskarna och mig. Det var med djup rörelse man såg dessa i jämförelse med svenskarna småvuxna, pjäxklädda grå soldater, som efter att ha befriat sitt land nu kommo för att försvara dess intressen på Åland.
Mitt obehagliga uppdrag närmade sig sitt slut, och sedan riksdagen avslagit det av regeringen framställda och på dess uppmaning av mig på Åland kungjorda förslaget till en viss självstyrelse, ansåg jag mig ha tillräckliga skäl att omedelbart anhålla om avsked.

Vi återvänder nu till hur det gick till då Bonsdorff arresterade kamrat Kamenev i Mariehamn.
Bonsdorff skriver såhär om händelsen:

- Den 20 mars (1918) gjordes ett gott kap. Ett antal resande från Stockholm hade infunnit sig hos mig för att anhålla om att fortsätta sin resa österut. En liten fetlagd man av judetyp visade upp ett stort diplomatpass, utfärdat för ryska sändebudet i London. Med honom följde tvenne andra bolsjevikdignitärer. Jag arresterade  givetvis, trots herr Kamenjevs högljudda protester och åberopande av sin okränkbarhet som diplomat, hela sällskapet som förpassades till Kastelholm, där de fingo sitta ungefär en månad, tills tillfälle av avsända dem till Wasa yppade sig. Som ett kuriosum må nämnas att herr Kamenjev efter sin arrestering omedelbart anhöll om att få underrätta tyske utrikesministern von Kyhlman. Detta förvägrades givetvis, men några dagar senare anlände legationsrådet Rissler från tyska legationen i Stockholm tillsammans med kapitän Toussaint och fordrade i tyska regeringen namn med skärpa, att Kamenjev omedelbart måtte frigivas dock utan resultat.

Förteckning över "Fångar i häradsfängelset å Kastelholm år 1918".

I Ålands Landskapsarkiv finns arkiverade fångjournaler för fängelset Vita Björn. Denna bok upptar alla förvarade och fängslade personer för år 1918.

För mars månad finns inte våra tre vänner införda, däremot en maskinist Ahti Kasinen från Mariehamn omhändertagen den 31 mars. Våra vänner fanns inte heller i april enligt förteckningen.
Allt tyder på att de infördes i fängelset under sträng sekretess och fångvaktaren Allan Torkell belades med munkavle.

I det åländska fängelset Vita Björn, Kastelholms kronohäkte byggt i slutet av 1700-talet och ombildat till fängelsemuseum år 1975 har således suttit den man vi här ser på bild invid Vladimir Lenin.

Bara en kort tid efter Kastelholmsvistelsen skulle Lev Kamenev en tid fungera som Rysslands statschef. Han skulle ingå i bolsjevikernas regering. Vara ordförande i Allryska centralexekutiva kommittén. Från år 1919 - 1926  medlem av Politbyrån i Rysslands socialdemokratiska parti.  År 1926 understödde han Stalins val till den nystiftade posten som generalsekreterare för partiet. Kamenev, Stalin och Zinovjev bildade ett block känt på svenska som "Triumviratet eller Trojkan". Kamenev var en av arkitekterna till det som vi kallar Oktoberrevolutionen.

I den kommande maktkampen efter Lenins död år 1924 stödde han Stalin i kampen emot Trotskij, detta trots att han var gift med Trotskijs syster Olga.

År 1926 faller han i onåd och blir petad från en mängd uppdrag, återkommer för en kort tid och blir åter petad.
I en skådeprocess år 1936 blir han dödsdömd och avrättas.

Fångvaktare under häktestiden i Kastelholm var en man vid namn Allan Torkell. Han var född i Kastelholm på den gård som benämns Östergård som  var belägen på det område som nu är Jan-Karlsgården. Ännu i dag kan man se gamla äppelträd invid bodarna som hört till gården.
Torkell var fångvaktare fram till år 1928 och efterträddes då av Paul Blomqvist från Kastelholm. I samtal med han son Torvald Blomqvist kan vi konstatera att Torkell höll tystnadslöftet.

Hjalmar von Bonsdorffs efterträdare hette William Isaksson.

I eftermälet om Hjalmar von Bonsdorff finns tidningsartiklar där han utmålas som nazistsympatisör med ett starkt judehat. Han skulle även strax före sin död fungera som ordförande för en sådan förening. Detta påstående skulle stödas av protokollsutdrag för föreningen.


Fångat i Godby den 13 juni år 2016

Johan Granlund