Paul Chmielewski - "ryssungen" från Sund som skulle bli Finlands tegelkung

Paul Chmielewski, född i Sund den 20.8. 1848 död i Hausjärvi den 3.8. år 1915
Foto Jurij Milonoff

Denna berättelse visar på den märkliga omständigheten att ifrån Bomarsunds fästningsområde och Tranvik härstammar två av Finlands stormän inom den dåtida nymornade finska industrin. Det är kusinerna Paul Chmielewski och Julius Johnsson.

Paul var av polsk härstamning men på Åland benämnes alla som hade fäder från den ryska garnisonen för "ryssungar" oberoende om de var polacker eller urkrainare.

Om Julius levnadshistoria finns sedan tidigare en bloggartikel under fliken Julius Johnsson. Att jag skulle hitta hans kusin Paul var en otrolig slump. Jag Googlade nämligen på tegelbruk emedan jag jobbade med en annan bloggartikel om tegelslagning i Sundsbygden strax före Bomarsundskriget.
Framför mina ögon skulle då framträda en biografi över denne man. Det påstods att han var född
Ahvenanmaalla... ojdå tänkte jag detta måste jag titta närmare på, och fram trädde en man med en otrolig levnadskarriär.

Det skulle nämligen visa sig att Paul var kusin med denne man Kuokkalan Patruuna - Kuokkalapatronen, Julius Johnsson, född Iwanoff, sågbaron, industriledare och mecenat. Deras mödrar var systrarna Mattsson ifrån Nybonds i Tranvik. Familjen antog sedermera namnet Rosenberg och bosatte sig där, en enstaka gård i norra Sund.

Bild från boken Åland i ord och bild år 1963

Pauls mors barndomshem, Nybonds i Tranvik, främre gården i bild, den bakom är nu nedrivna Västergård. Dåtida innehavare av Nybonds var Matts Mattsson, bördig ifrån Lagmans i Persnäs, nuvarande norra Bomarsund, den gård som var en av ett antal gårdar som fick rivas i samband med den ryska annekteringen 1811. Matts var en av dem som inte behövde flytta till någon gård i Saltvik Haga som de övriga gårdsägarna fick göra. Matts hade den turen att hans hustru fick övertaga halva Södergård i Tranvik som sedan fick namnet Nybonds, samma namn som fanns i den delade fädernegården på Lagmans. Däremot var Matts innehavare av gården Nybonds i Haga ända fram till 1840 talet då han sålde denna och flyttade till gården Rosenberg i norra Sund.


Julius mor hette Mathilda Serafia och Pauls mor Anna Karolina. Deras båda fäder var anställda inom Bomarsunds fästningsområde.
Julius far Grigori Iwanoff var vaktmästare på proviantmagasinet och Pauls far underofficeren Jozeph Adamsson Chmielewsky vid artillerigarnisonen. Ett typiskt judiskt namn. Joseph var av en förnäm polsk släkt.

Vi ser här Pauls familj.
Pauls hustru Anna var född Justin, och hennes far var denna tid kyrkoherde i Sunds församling.
Sonen till höger, Henrik blev diplomingenjör, född 1888 och död 1961
Om systrarnas levnadsöden finns inga noteringar.

I uppgifterna angående Pauls barn och ungdomstid framgår att hans föräldrar tidigt, ja redan år 1853 flyttade till Hangö, men att sonen Paul stannade kvar vid sin morbror Carl Georg Rosenbergs gård i Rosenberg. Där lärde han sig handel och bokföring. Georg var sedermera under många år Ålands representant i den finländska Lantdagen och innehade flera jordbrukslägenheter på fastlandet.
Tack vare flytten till Hangö slapp Pauls föräldrar fångenskapen till Frankrike som drabbade Julius föräldrar efter kriget.

Pauls kusin Julius Ivanoff  Johnsson
Dessa båda herrar påminner ganska mycket om varandra

Både Paul och Julius har här likartade spår vilka ledde dem in på handel och industriföretagsamhet. De skulle båda bli bokförare på stora herrgårdar och småningom skaffa sig en egen business.
Enligt den biografi jag läste erhöll Paul först arbete som bokförare på Kytäjä-Nääs herrgårds brännvinsfabrik i Nurmijärvi.
Nu hade Paul fått blodad tand och arrenderar så i början av 1870-talet Leppäkoskis tegelfabrik i Janakkala. Denna fabrik hade grundats på 1860-talet på Leppäkoskis ägor.

Nu startar så Paul Chmielewskis sagolika karriär som skulle göra honom till Finlands största tegelförbränningsentrepenör och mycket annat därtill. Vi kikar in i biografin!

Paul Chmielewski föddes 1848 i Sunds socken på Åland i närheten av Kastelholm och Bomarsund. Fadern, Jozeph Chmielewski var kommenderad till Åland på 1840-talet för att leda Bomarsunds fästnings byggnadsarbeten. Joseph ingick äktenskap år 1846 med dottern till häradsdomaren Matts Mattsson, Anna Karolina.

Anna Karolina Mattsson Rosenberg gift Chmielewski

Familjen flyttade till Hangöudd, men sonen Paul blev kvar i Sund hos farbrodern Carl Georg
Rosenberg. Rosenberg var den lokala hövdingen vilken under slutet av 1800-talet var Ålands representant i den finska Lantdagen. Om systersonen Pauls skolgång i ungdomsåren finns inga uppgifter.

Paul Chmielewskis företagskarriär kan man säga att inleddes under tidigt 1870-tal. Han hade tidigare anställts som bokförare på Kytäjä herrgårds brännvinsfabrik i Nurmijärvi. Strax efter detta arrenderade han Leppäkoskis tegelfabrik. Denna fabrik hörde till de största i sin bransch denna tid i Finland och fabrikationen gynnades av den nybyggda järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus.

Därefter blev Paul ägare till Ryttyläs tegelfabrik i Hausjärvi. Han var då samtidigt aktieägare i Jokela Ab, ett bolag som ägdes av Jokela tegelfabrik. År 1882 överfördes hela aktiekapitalet i Jokela-tegelfabriken till sin huvudägare och denna blev så den viktigaste enheten i hans verksamhet.

Jokela herrgård, i dag trestjärnigt hotell.
Uppfördes av Paul Chmielewski

Chmielewski sålde år 1890 hela sitt innehav i Ryttylä tegelfabrik och startade en ny tegelfabrik i Esbo Kallvik-Stensvik.

Denna tegelfabrik skulle bli den modernaste i Finland. Han byggde en däckugn som han själv konstruerat och fått patent för i många länder. Fabriken och hela området utvidgades vid ett flertal tillfällen. Här byggdes även en magnifik bostadsbyggnad för hela familjens behov.

Under hela Jokelasäsongen var Paul medlem av Helsingfors Arbetsförbund. Vid den tiden var föreningen en så kallad Wright Workers Association med medlemmar från både arbetsgivare- och arbetarsidan.

Förutom tegelfabriker ägde Chmielewski- och var aktieägare i olika byggföretag, bland annat i Asfaltvägsbolaget i Helsingfors, Kakelfabriken och Helsingfors Cementbruk. Hans allra största verksamhetstid var i medlet av 1890-talet. Under denna tid insjuknade han. Olyckliga byggprojekt och opålitliga affärspartners drev emellertid vid millennieskiftet Pauls företag slutligen i konkurs och företagen gick till tvångsauktion.

Efter konkursen arrenderade så familjen Chmielewski åter Leppäkoskis tegelfabrik och bosatte sig på gården i Kallvik. På grund av konkursen fanns nu hela verksamheten i hustrun Annas namn.
Paul Chmielewski avled i sviterna av sin stroke vid 67-års åldern.
Högt uppe på en klippa vid Esboviken finns Kallviks huvudbyggnad kvar än i denna dag omgiven av äppelträd.

Paul gifte sig år 1878 med sin barndomsvän Anna Justin som var dotter till Sunds kyrkoherde.
De fick tre barn, två flickor och en pojke.
Sonen Henrik 1888-1961 blev diplomingenjör och var under hela sitt yrkesliv anställd på Ekono som dess eldistributionsspecialist.

Paul Chmielewski utnämndes till kommerseråd år 1898. Han blev således det tredje kommerserådet som var bördig ifrån Åland.

Till hans åminnelse finns i Jokela Tuusula Paul Chmielewskis park


Biografin är skriven av Kai Hoffman år 2009.

I denna hemsida finns mycket beskrivet om Pauls liv och verksamhet.


Ytterligare källor: Paul Chmielewski, Suomen Talouselämän Vaikuttajat
Kai Hoffman år 2008 och 2019.

Jag vill här återknyta till min text i denna bloggartikels början. Pauls far hade militär grad men var anställd att ansvara för fästningsbyggnationen i Bomarsund. Då hade fadern Josef onekligen mycket att göra med anskaffningen och den tegeltillverkning som bevisligen funnits på Lagmans området i Persnäs och bygden omkring.

Min teori är att han redan där som barn fick vara med och se huru tegeltillverkningen och förbränningen gick till och att där såddes fröet till hans stora livsintresse för tegelbränning. Ja, han skulle till och med förnya och effektivisera tegelförbränningen och söka patent på de effektiva tegelugnarna som den finska industrin sedan var banbrytande på och att han via den blev Finland tegelkung.
Rätta mig om jag har fel!

I Åländsk Odling utgåva 1991 finns en artikel om Bomarsundsryssar och där finns både Paul och Julius omtalade. Däremot framgår inget om Pauls karriär, endast att han var intresserad av bergsbestigning.
Pauls barnbarnsbarn har kontaktat mig med upplysningen att det som framgår i Åländsk odling om Pauls eventuella bergsbestigningsintresse och att han skulle dött i Stockholm är helt och hållet gripet ur luften.
Paul Chmielewski dog i sitt hem i Kallvik och är begraven på Helsingfors gamla begravningsplats.

Murat i Godby den 22.4 år 2019


Johan G. Granlund

Tegelbruken i Sund

Grunden till brännugnen för det nyupptäckta tegelbruket i Sund Estvik.
På toppen står bloggredaktören själv.
Fotograf Benny Andén.

Alltsedan barndomen har jag hört talas om att i Estvik fanns det förr ett tegelbruk. Av en tillfällighet kom jag att intressera mig för saken och intresset ökade då jag i en fransk militärkarta studerade  Bomarsundsområdet och fick se en anteckning på kartan "Tuileri", alltså tegelbruk på franska.
Inom parentes texten "Subsistances" alltså ungefär i min översättning -en fortsatt varande, pågående verksamhet.

Här ser vi den franska kartan med fransmännens landstigningsplats för det tunga artilleriet vid Estvik Nabbudden text, Débarcadiére de I ´Artillerie
Kartans markering för tegelbruket vållade mig först bekymmer. Jag såg tre stycken huskroppar väster om en väg. Detta ledde mig först in på fel spår, då jag fann en spisgrund på en platå längre västerut invid ett torp. Men denna plats var för långt ner i sydväst skulle det visa sig.

Jag tog då kontakt med Benny Andén, historiskt intresserad och en ivrig "kartläsare". Han ritade då fiffigt  upp linjerade linjer ifrån säkra punkter  i den franska kartan och  jämförde den med nuvarande karta, och kom då fram till exakt rätt ställe.

Lördagen den 6 april 2019 gjorde vi gemensamt en fältstudie på platsen och gick direkt till stället.
Vi sökte oss fram till platsen som borde vara rätt västerut ifrån den skogsö vi ser i bild på åkern.
Vi gick  längs åkerkanten väster om vägen och fann tre stycken husgrunder. Alldeles som framgår av den franska militärkartan.
Intill på åkerlindan fanns en gammal farbar väg och tegelbruksanläggningen var i backsluttningen väster om  berget.

Den stora djupa brännugnens grund och mycket fint bevarad.

Med ledning av kartan förstod vi att denna husgrund ca.10 meter lång varit torkrian. Denna hade i kartan en lite annorlunda teckning med sneda streck i grunden, troligtvis golvsparrar för luftintag.

Denna husgrund hade inom sig en spisgrund som kan varit bostad eller en annan brännugn.
Den veckolånga bränningen fordrade kontinuerlig övervakning med en person i närheten.
Strax invid finns "Annis stuga" som denna tid kunnat användas som bostad vid tegelbränningen.

Denna skogsväg som börjar strax invid det som är benämnt "Annis stugan". Skogsvägen är i användning ännu i denna dag. Vägen använde man sig av för transporter av lera sand och färskt vatten samt förstås de tegel som skulle levereras.

För tegelframställning fordrades även sand och det finns rikligt i området öster om berget.

Lergropar i Estvik.

Längre ned emot Estvik stranden framträder ett flertal lergropar varifrån man hämtat leran.
Invid finns även en välkänd vattenkälla som frambringar färskt vatten än i dag.

Vattenkällan i Estvik, dokumenterat i en uppsats av etnolog Conny Andersson.
Han benämner en annan numera uttorkad källa som "Tegelbrukskällan".


Vem kan det då vara som bedrivit detta tegelbruk?

För mig var det då att i första hand taga reda på vem som var innehavare till området denna tid.
I en gammal skattläggningskarta över Finby kunde jag utläsa de olika gårdarnas ägoförhållanden och ängar och hagar emot Estvik samt tillandningar. Ägorna var i bokstavsordning och jag fann att området ägdes av gården Trögers listad med stor bokstav L. Denna gård nummer 8 har upphört emedan den kom på obestånd i slutet av 1920-talet och det mesta övergick i gården Mattas. Området äges i dag av ättlingar till bonden Einar Sundman.

Hur går jag då vidare i forskningen? Jo till boken Familjer och gårdar i Sund av Håkan Skogsjö. Där fann jag att på gården Trögers fans Henrik Johansson Fager i familj 476. Jag läser vidare om honom,
Johansson var född 1810 i Lempäälä socken i Tavstehus län och han dog 1854 i Finby. Han var titulerad sockensmed på gården Trögers no. 8. Vid sin vigsel år 1838 var han smedlärling och bosatt i Bomarsund. Inflyttade år 1842 med sin familj från Åbo till Toivo tegelbruk i Lumparland. År 1845 flyttade han till Sund där han var bosatt med familjen under Finby no 8 på gården Trögers. Han dog i den koleraepidemi som utbröt denna tid i området. Hans modersmål var finska enligt prästen.

I den fortsatta berättelsen om Henrik Johansson Fager omtalas huru han bedrev tegelbruksverksamhet på Toivo tegelbruk i Lumparland, att denna plats är okänd samt att den upphörde. Det hänvisas till en avhandling av David Papp om den åländska bondeseglationen. Och i den kan vi läsa följande:

Kring år 1835 anlades ett flertal tegelbruk på Åland, för att förse befästningsarbetena i Bomarsund med tegel. Sålunda rapporterades detta år en handlande Listvinnikoff från Helsingfors ha anlagt ett större tegelbruk i Lumparland. Dessutom omtalas ett par andra nygrundade tegelslagerier i häradet. Också i Lemland anlades ett tegelbruk. Rörelsen fick en kort livslängd, knappt halvdussin år, men bör ha gett ett antal av socknens skutor sysselsättning med tegeltransporter från Lemland till Bomarsunds fästning.

Det var då med största sannolikhet denne Henrik Johansson Fager som anlade tegelbruket i Estvik. En idealisk plats för detta. Nära till lera invid Estvik stranden, rikligt med vattenkällor samt sand i närheten. Närheten till det lukrativa Bomarsundsområdet.

Sunds kyrka på Åland
Här hvilar Henric Fager född i Finland 1810 död 1954

Henrik skulle dö i den koleraepidemi som utbröt men tegelbruket fortsatte me en annan "finnes" kunskaper. I familj no. familj 477. Där hittar vi Anders Johansson Suomalainen. Han var född år 1811 i Fredrikshamn och han dog år 1875 i Finby. Tegelslagare på gården no. 8 Trögers. Han flyttade år 1845 från Fredrikshamn till Toivo tegelbruk i Lumparland. i kyrkboken från Lumparland framgår att han "förestod bruket". År 1858 flyttade han till Sund och bodde som tegelslagare i Finby med sin familj på gården Trögers no. 8. Även hans modersmål var finska enligt prästen.

Denna gård under Trögers måste med största sannolikhet vara det som i dag kallas "Annis stuga" och torpet fungerade som vakmästarbostad för tegelbrännarna. Invid fanns troligtvis även smedjan.
Torpet ligger ca 100 meter ifrån tegelbruksgrunderna.

 En person som visste mycket om livet i Sund denna tid var guiden Holger Eklund i Persby. I Åländsk Odling av år 1991 berättar han om att i Sund fanns tegeltillverking vid Lagmans i norra Bomarsund, Estvik och Svensböle.

Efter att den Höge Kejsaren i Ryssland "hade i nåder" beslutat att en befästningsanläggning skulle byggas i nuvarande Bomarsund som i äldre tid hette Persnäs Gränden och senare blev Skarpans kom ganska snabbt upp behovet av tegelförbränningsanläggningar i området. Det beslöts då att etablera denna tillverkning i området Persnäs vid gårdarna Lagmans och Markusas.

Tegelbrännugnens grund I Persnäs Markusas.
Foto Benny Andén.

Här en tegelförbränningsugn i området där som Lagmans mangårdsbyggnad stod.
Där fanns två ugnar en andra aningen längre norrut.

Grunden är en exakt kopia av grunden i Estvik. Är uppbyggd av grundstenar till den år 1812 förflyttade gården Persnäs eller Markusas som den även kallades och på exakt samma plats. Vi ser den äggformade förbränningsgrunden.

Lergroparna i Persnäs cirka 80 meter nedanom tegelförbränningsugnen ligger ett flertal lergropar.
varifrån leran hämtades.

Intill ugnarna vid Lagmans fanns rikligt med sand och där skönjes ännu i dag ett flertal sandgropar från denna tid.

Svensböle gårds tegelförbränningsugn


På gården Svensböle fanns det som sagt en tegelförbränningsanläggning. Vid fältstudie tillsammans med Karl Anders Lindholm från Högbolstad fann vi denna tegelförbränningsugn i hägnaden några  hundratal meter ifrån Svensböle gamla gårds mangårdsbyggnadsgrund.
Ugnens takvalv var troligtvis uppmurat av tegel som höll för hög hetta. Dessa har senare tagits bort och använts till annat.

Ganska nära förbränningsugnen fann vi lergroparna varifrån Lindström hämtat lera för sin tegelförbränning.  Det fanns rikligt av dem.



Vi skall ta en titt i Svensböledagboken där  Svensbölebonden Johan Erik Lindström berättar följande om sin tegeltillverkning.

 Svensböledagboken.

Dagbok skriven av bonden, häradsdomaren, kyrkvärden och kommunalmannen
Johan Erik Lindström åren 1821-1846.

Vid en genomgång av dagbokens sidor år för år fann jag att Lindström ger noteringar om tegeltillverkning under hela 15 års tid. Det kunde ha skett under alla år men utan att han noterat detta. Att denna tillverkning först skedde i mindre skala men att den kraftigt utökades år 1828 då han skriver: Den 4 Juni wart Lerkranen Förfärdigad af E:C:Son, C:C och J.E. Lindström.

I slutet av april 2019 företogs en fältstudie tillsammans med Karl-Anders Lindholm för att söka efter den lerförbränningsugn som borde finnas på Svensböle gårds marker. Vi vandrade runt i området och fann så denna grund för tegelbränning. Den liknar till sin form och stil exakt på de övriga förbränningsgrunderna jag funnit. Denna grund var igensatt med massor av fyllning men dörröppninen synten klart.


Den 7 Junij Slo Wi tegell.

Vi ser här att tegelframställningen troligtvis var ett familjeföretag och initialerna E:C:Son står för fadern bonden, häradsdomaren och kyrkvärden Eric Carlsson död 1837 och farbrodern
Carl Carlsson.

Det är inte heller helt osannolikt att Johan Erik Lindström som kommunalman han var, redan tidigt insåg den stora potential det fanns i att mängder av tegel behövdes för det kommande fästningsbygget i Bomarsund som kallades "Ålands befästningsverk".

Lindströms tegeltillverkning började som sagt i mindre skala redan år 1822 då han skriver:
Den 30 Maij Slog wi Tegell
Den 19 Sept. börja wi bränna tegel
Den 25 Sept. Slutta wi
1824, Den 17 Juni Slog wi Tegell
1825, Den 15 Junij Slog wi Tegell
1826, Den 16 och 17 Junij Slog wi Tegel
1828, Den 4 Juni wart Lerkranen Förfärdigad av E:C:Son, C:C:Son och J.E. Lindström

Åländsk lerkran, finns på Albin Siréns jordbruksmuseum i Ringsböle

    "    Den 7 Junij kjörde wi opp 22 Lass Ler
    "    Den 9 och 10 Junij Slo wi tegell.
1829, Den 25 och 26 Junij Slog wi Tegel, wi körde upp 8 Lass Sand och 25 Lass ler.
    "    Den 16 Oktober Tog wi up Tegelugnen och fick 1500 Tegel
1830, Den 16 och 17 Junij Slog wi Tegel, wi Kjörde up 10 Lass Sand och 26 Lass ler.
    "  , Den 30 Augusti körde wi i Tegelugnen och brände i 6 dagar.
    "    Den 23 September Sluta wi Tjör Tegel till Bomarsund 300 för 1,20 Rubel

Lergropar på Svensböle gårds marker i närheten av förbränningsugnen.

1831  Den 9 Juni Slog wi Tegel
    "    Den 13 oktober Tjörde wi Tegelugnen
1832  Den 12 Maij Tjörde wi upp Tegel ifrån Bomarsund till Prästö
    "    Den 7 och 8 junij Slog wi Tegel
    "    Den 20 November Tjöde wi tegelugnen
1834  Den 29 April den 1, 2 och 3 Maij Tjörde wi Tegel till Bomarsund åt Löhman 2000 a´30 Rubel  för 1000
    "    Den 12 Junij blev Eric Ericsson i Laby död som malde ihjäl sig vid Lerkranen. ( Här ser vi att
denna versamhet kunde vara farlig, emedan lerkranen drevs runt med häst eller oxvandring)
    "    Den 20 och 21 Junij Slog wi Tegel 6 lass Sand och 22 Lass Ler
1835  Den 18 Junij Slog wi tegel, wi körde upp 23 Lass kranat som räckte lagom till
1836  Den 10 och 11 Junij Slog wi Tegel Södergårds i Domarböle slog tillsammans med oss.
Wi körde upp 30 Lass Ler och 7 Lass Sand.
( Här ser vi att han ändrat i receptet, tidigare var förhållandet mellan sand och lera ca. tredjedelen sand men nu är det fjärdedelen).
1842  Den 17 och 18 Junij Slog wi tegel, vi körde upp 8 lass Sand samt 28 lass Ler Björkqist,              Norrgårds moster och Anna Lisa i Domarböle samt Rydberg i Tranvik var och och slog med.
( Här ser vi att denna verksamhet tydligen fordrade många händer emedan arbetet till stor del
var ett handarbete)
1844  Den 13 November börja wi bränna Tegel och sluta den 20 de.
1845    Den 9 och 10 tjörde jag 800 Tegel tilll Finnby ström åt C.G. Carlsson i Grundsunda för
Rubel för 100.
( Finby ström var sedan gammalt en landningsplats och finns omtalad redan i Hausens bok
Kastelholm och dess borgherrar).
(Det kan noteras att Lindström även var skutskeppare som innehavare av en jakt, detta
framkommer i då min farfarsfarfar Johan Granlund på Granlunds i Finby, köpte en jakt av J.E.           Lindström i Svensböle).

Bomarsunds huvudfästning nästan klar. Vid stranden ser vi tegel upplagda och på vattnet skutor som lägger till och via provisoriska landgångar kärrade man tegel upp mot fästningen.

Kungörelse i Finlands Allmänna Tidning No: 153 år 1839

Den eller de som innevarande år 1839 önskar lefverera på sätt de tvänne sistlidne år skett, till Bomarsunds strand på Åland, 1 million eller mindre partier, såsom: 100, 75, 50 20, 10 och 5 tusende tegel, emot genast af Byggnads Comitén sedan Ålands Lager-Comandos quitence blifvit uppvisadt, erhållande 36 rubel för 1000 med Krono upplastning, kunna transportera sådane till ofvannämnde lastageplats och derom sjelfve eller genom befullmäktigat ombud vid ankomsten dagligen ifrån kl 7 till 12 på f.m. göra anmälan i denna Comité som då genast vill vidtaga åtgärd om teglens mottagning.
Teglen bör vara av trenne sorter, nämligen: rödbrända efter Ryskt mått icke mindre än 6 verscchock långa 3 d:o breda och 1 och 1/2 höga samt efter Svenskt mått icke mindre än 10 och 8/10:dels tum höga, 5 och 4/10:dels tum breda jemte 2 och 7/10 dels tum höga, half jernbrända kunna vara något mindrre och blektbrända litet större, samt sålunda: att af hela beloppet 4/16 half jernbrända 5/16 delar blektbrända och 7 1/6 delar rödbrända, eller också mera röd än blekt eller half jernbrända. För övrigt böra desamme vara välbrända av god massa och är utan blandning af stenar, mergel och kalk.

Ja så lyder den i slutet på kungörelsen för mig helt obegripliga entrepenadannonsen.
Nog var Lindström klok nog att förstå detta som kommunalman han var.

Samma tid finner vi i en annan entrepenadannons av Ålands Byggnads-Comité.

Antalet af de till desse arbeten erforderiga materialier:
1. In-och utvändigt rent inreda kaponieren samt fylla hvalfven i andra våningen af,
2. Inrätta till kyrka trenne kasematter i kaponieren med öfrige dertill hörande arbeten.
3. Uppföra fyra väggar med portar vi Officers-byggnaderna och
4. Inrätta inom och utom Ålands försvars-casern trenne brunnar med skjul för att förse zonen med sött vatten.

Tegel av trenne sorter:
Till I. 149.600 st,  till II 98,350 st, till III 26.080 st, till IV 6,120 st.
Kubik saschen Tegel - halfvor, Kalk, ren murare-sand och grusaktig sand.



Av nedanstående notiser i tidningen Åland ser vi att nya entreprenörer i tegelförbränningsbranschen dyker upp på arenan ca 70 år senare i Estvik. Förhållandena därstädes var synnerligen goda. Närhet till fin lera, sand och källflöden.
Nedannämnda personer är troligen ifrån gården Andersas i Finby. Där var namnen Johan Lindholm vanliga. Forskningen fortsätter i den saken.

Vid vår fältstudiedag lördagen den 6 april kunde vi se att husgrunder för sådan framställning tydligt var markerade i terrängen invid berget emot Estvik. Där fanns även en torrlagd källa som finns omtalad i Conny Anderssons uppsats om vattenkällor på Åland.

Tidningen Åland år 1899

Tidningen Åland den 14.1 1899

Enligt vad ryktet förmäler skola bonden Johan Lindholm och sjömannen E. Johansson från Finby hava för avsikt att i början av instundande sommar uppföra ett tidsenligt tegelbruk i det s.k. Estvik.
Tvänne jordarealer för tagande av sand och lera ha redan inköpts. Antagligen kommer bruket att drifvas med ånga. Vi önskar dessa företagsamma män lycka till.

Vid vår fältstudie lördagen den 8 april år 2019 kunde Benny Andén och jag konstatera att det finns även grunder till tegelbränneri alldeles intill de stora lergroparna i Estvik. Dessa grunder härrär med största sannolikhet till det här ovan nämnda företagets verksamhet.

Lerkran i arbete med hästvandring.
Bild ifrån artikel om Närpes bygdehistoria, bakom i bild en torkria.
Paradoxalt nog är även denna tillverkning i en by som heter Finby.
På nätet kan man för övrigt få en god inblick i huru tegeltillverkningen gick till. Man hämtade upp leran och ur den avskiljdes växtdelar och stenar varefter man blandade massan med sand i rätt proportion medelst lerkran. Mindre bruk gjorde detta för hand. Därefter "slogs" den och sattes i färdiga formar beroende på hur stora teglen skulle vara. Detta arbete gjorde på försommaren före midsommar.

Därefter sattes teglen att torka i speciellt byggda rior. Dessa skulle vara försedda med stora portöppningar så att lufttillströmningen var optimal och på en höjd emot söder.

Teglen fick så torka i rian över hela sommaren och i oktober satte man in dem i ugnen för bränning.
Medeltemperaturen i ugnen var ca. 1000 grader. I en ugn vi ser ovan kunde man lätt bränna 2000 tegel och bränningstiden varade i 6 dagar.
Brännugnen är äggformad för maximalt jämn förbränning. Den funna grunden i Estvik påminner väl om ovanstående brännugn.


Bränt i Godby den 7 april år 2019

Johan G. Granlund

Uspenskijkatedralen - är teglen från Bomarsund?

Uspenskijkatedralen i Helsingfors i all sin glans.
Katedralen är huvudkyrka för Helsingfors ortodoxa församling och stift samt den Finska ortodoxa församlingen och är belägen på Skatudden alldeles i närheten av Vikingbåtarnas terminal.

Kyrkobygget påbörjades år 1862 och invigdes år 1868 så kyrkan är således 150 år gammal.
Ordet Uspenskij härleds ifrån det slaviska ordet "uspenie" vilket betyder avsomnande. Den är helgad till Marias avsomnande ( Maria Dominitio ) vars fest firas varje år den 15 augusti.

Katedralen är Nord och Västeuropas största ortodoxa kyrkobyggnad och besöks årligen av en halv miljon turister.

I den allmänna guideningen om Bomarsund påtalas att teglen till Uspenskijkatedralen är ifrån Bomarsunds fästning, men detta är inte till fullo helt med sanningen överensstämmande.

Kyrkans fasader är alla murade med tegel ifrån Leppäkoskis tegelfabrik i Tavastehus. De tegel som murades in från Bomarsund är på insidan, överrappade och  osynliga. Jag har ett otal gånger vandrat förbi denna vackra kyrkobyggnad och med stolthet trott att dessa röda tegelväggar är från min hembygd men känner mig nu lurad, även detta var en Bomarsundsmyt skulle det visa sig.

I Hufvudstadsbladet av den 25 december år 2018 fann jag en artikel om Bomarsund, med rubrik,
"20 års bygge i ruiner på en vecka". Artikeln var signerad Nina Weckström och som Bomarsundsguide för denna artikel ser jag Geir Henriksen. Han passar då på att i artikeln påstå,

"Det var de driftiga ålänningarna som snabbt var på plats efter att krutröken skingrat sig och tog tillvara tegel som man b.l.a. sålde till den ortodoxa församlingen som använde teglen för att bygga Uspenskijkatedralen i Helsingfors".

Min första reaktion var, kan detta vara sant? Hur i alla dar fick dom detta fixat? Jag beslöt mig för att taga reda på mera fakta om detta.

Efter två sök på nätet och ett telefonsamtal till Uspenskijkatedralen besannades mina farhågor.
Angående katedralen står i Wikipedia följande: Är delvis uppmurad av tegel ifrån Bomarsund.
Angående Stensvik tegelbruk invid Esboviken står omtalat att det levererade tegel till Uspenskijkatedralens uppbyggnad.

Vid mitt telefonsamtal till  katedralen fick jag på klingande svenska meddelat av amanuensen att teglen ifrån Bomarsund användes för murning av inre väggar, inte de yttre.
Jag passade då på att fråga om katedralens historik och fick då tipset att allt finns i boken,
Helsingin Ortodoksinen Seurakunta 1827-1977 av Heikki Koukkunen och Mikael Kasanko.

På sidorna 40-41 finns följande skrivet: Seinien ulkopinta on tehty Leppäkosken tiilitehtaan muotoiluista valiolaatuisista tiilistä.
Enligt min översättning:
Fasaden är gjord av högkvalitativt designade tegelstenar ifrån Leppäkoskis tegelfabrik.

Kirkon sisäseinät on rapattu - kyrkans innerväggar är rappade.
Yhtenä yksityiskohtana voidaan mainita että rakennustiilet tuotiin purettavaksi määrätyistä Bomarsundin linnakkeesta.
- Som en detalj kan nämnas att byggstenar hämtades från Bomarsunds fästning som var utdömt till rivning.

Turusta kommenettiin komppania sotilaita irrottamaan tiilet ja kuormaamaan  ne proomuihin, jotka kuljettivat tarvikkeet Katajanokan laituriin.
- Ett kompani soldater beordrades ifrån Åbo för att lösbryta tegelstenar vilka med pråmar transporterades till Skatudden.

Bomarsundista tuotiin kaikkiaan 70000 tiiliä. Ne siirettiin rannasta rakennus paikalle vain tätä tarkauitusta varten rakennettua kiskorata pitkin.
- Ifrån Bomarsund hämtades totalt 70000 tegelstenar. De transporterades till platsen ifrån hamnen längs en enkom för detta ändamål anlagd räls.

Kustannukset: Tiilien kuljettaminen Bomarsundista 7000 ruplaa.
- Kostnader bl.a. : För transport av tegel ifrån Bomarsund 7000 rubel.


Jag hade tidigare läst om hur arrendatorn på Haga kungsgård Lignell, för övrigt Ålands första kommerseråd i Finland, blev dömd för att ha tagit tegel ifrån murarna då hans tillstånd endast gällde att taga ifrån rasmassor!

I denna blogg har jag tidigare redogjort för huru Alexandersteatern i Helsingfors samt Wasastjernska palatsets väggar uppmurats av Bomarsundstegel och att dessa leveranser ombesörjdes av myndigheterna.

Många är de officiella byggnader som fått sina tegel ifrån Bomarsund. Här ser vi Alexandersteatern vars hela fasad är uppbyggd av tegel ifrån Bomarsund.

Teatern är namngiven efter den ryske kejsaren Alexander II och färdigställdes år 1879. Byggnaden fungerade först som rysk garnisonsteater för ryska sjömän och tjänstemän. År 1918 blev den en del av Finska operan och fungerade som sådan fram till år 1993 då den nya operan invigdes invid Tölöviken. Teatern fungerade faktiskt som reservteater för Svenska Teatern då den renoverades för en del år sedan.
Numera ligger den under Bulevardens teaterförenings kontroll.

Viborgs Tidning av den 29,3. 1879
Ryska teatern i Helsingfors.

Teglen till ryska teatern äro som bekant tagna från de finska statsverket tillhöriga ruinerna vid Bomarsund, därifrån ryska kronans ångbåtar hemtat dem. Huruvida deras lösknackande och transport ställt sig billigare än här beställda nya tegel må kunna betvivlas. Huset skall bliva färdigt till hösten.

En annan monumental byggnad som fått sina tegel ifrån Bomarsund är det Wasastjernska palatset i Vasa i hörnet av Skolhusgatan och Museigatan.

Huset färdigställdes år 1865 med tegel ifrån Bomarsund och ritningarna uppgjordes av Karl Axel Setterberg. Fastigheten byggdes i tiden för brukspatronen vid Östmyra bruk Gustav Adolf Wasastjerna men har därefter haft andra ägare. År 1895 inköptes huset av finska staten och blev guvenörsresidens.

År 1918 sammanträdde här finska Senaten d.v.s. " Vasas regering" och hit förlades regeringstruppernas högkvarter under ledning av Carl Gustaf Mannerheim.
Ett av rummen är inrett till minnet av den tid Marskalken huserade här.

Numera inryms här Österbottens museum som disponerar två våningar. Här finns museets förvaltning, arbetsrum, arkiv och bibliotek.

Det är med förvåning jag inte i guideningarna om Bomarsund med ett enda ord hör omtalas att dessa monumentala byggnaders fasader är uppmurade med tegel ifrån Bomarsund.
Man nämner endast denna Uspenskijkatedral.

Tidningen Vasabladet av den 21.2.1907
Artikel om arkitekt Carl Axel Setterberg, Ett blad ur Vasas arkitekturhistoria.

- Det förra (åsyftande Wasastjernska palatset) från år 1862-63 uppmurat av tegel ifrån
Bomarsunds raserade fästning.

Vi har även på Åland en del byggnader som uppmurats med tegel ifrån Bomarsund. Ett nu i dagarna omtalat hus är vägstationen i Godby som just skall få nya ägare och här ser vi bild i en annons från Lyyskis fastigheter.

Att det var fråga om enorma mängder tegel som lösbröts ifrån fästningen ser vi av följande notis i tidningen Åbo Posten den 4.4.1878

Två torn och en mur på auktion. Kvarlevor av Bomarsunds fästning bortauktioneras den 16 maj. bland dem torde finnas utom annat även omkring en miljon tvåhundratusen tegel.
I en annan notis framgår att denna tegelhög inköptes av statsverket.


Att det var förbjudet för allmänheten att utan lov lösbryta tegel för eget behov och försäljning ser vi av följande dom annonserad i Nya Pressen den 17.2. 1890.

Bomarsunds fästningsruiner ha varit utsatta för vandalism i det arrendatorn af Haga Kungsgård, agronom H.Lignell låtit från fästningens lämningar såsom hvalvens i kasematterna m.fl. ställen nedbryta tegel som bortförts för att användas i byggnaden uppförande å bemälda kungsgård. Agronom Lignell hade visserligen af Senaten utverkat tillstånd att från fästningen avhämta tegel men att sådant dock endast finge tagas ifrån därvarande grushögar.

Tidningen Folkvännen av den 7.11. 1888
Bomarsunds fästningsruiner
På därom gjord ansökning har senaten tillåtit arrendatorn af Grelsby kungsgård i Finströms socken Johan David Lindeman att för uppförande av en ny mejeribyggnad samt för verkställande av andra å berörda kungsgård nödiga byggnadsarbeten ifrån Bomarsunds fästnings ruiner lösbryta och till kungsgården afföra erforderligt antal tegel.

Åbo Underrättelser den 28.8. 1907
Angående Handelshuset Wiklunds invid torget i Åbo.
- Magasinet inne på gården, hvilket såtillvida är historiskt ryktbart, är uppfört af tegel från Bomarsunds fästning, kommer även att undergå förändringar.



Av följande annons i Finlands Allmänna Tidning ser vi att man redan år 1861 utannonserade auktioner för tegelförsäljning ifrån Bomarsund.

Sveaborgs ingenjörskommando kallar hugade spekulanter till auktion å nämnda kommando den 29 juli och slutauktion å nämnda kommando den 2 augusti detta år hvarest komma att försäljas å Bomarsunds ruiner på Åland befintliga sönderbrutna tegel och halfvor.

Notis i Hufvudstadsbladet av den 1.6. 1876
En kommendering af 91 Dwina infanteriregemente, bestående af 4 officerare och  150 man, kommer snarligen att från Sweaborg afsändas till Åland och förläggas i de närmaste byarna omkring Bomarsunds f.d. fästning för utletande af tegel och granitsten från dess förstörda werk.




Tegelleveranser till Bomarsund
Om tegeltillverkningen på Åland inför uppbyggnaden av "Försvarsverket" är inte så mycket omskrivet. Kanske finns det någon artikel i Ålands Odling om saken men jag kan inte i skrivande stund finna den.
Vad vi vet är i alla fall att på ön Prästö fanns en tegelslagningsfabrik, platsen bebos i dag av familjen Göran Påvals.

Invid grunderna till gårdarna Persnäs och  Lagmans  finns djupa gropar som vittnar om lertäkt för tegeltillverkning. Dessa kan väl skönjas i naturen.

I Lemland Bäckäng, fanns en tegelslagningsfabrik.

I en karta uppgjord av de allierade inför anfallet emot Bomarsund finns en intressant notering på franska som utvisar platsen för ett tegelbränneri i Estvik i Sund Finby. Där står  "Tuilleri" vilket åsyftar tegeltillverkning. Området disponeras i dag av familjen Dahl. Man kan ännu skönja gropar ifrån lertäkt på platsen.

I följande Kungörelse kan vi se hur myndigheterna utannonserade tegelentrepenaderna inför bygget av fästningen i Bomarsund.

Kungörelse i tidningen Finlands Allmänna Tidning av den 5.7.1839

Den eller de som innevarande år 1839 önska lefverera på sätt de sistlidne åren skedt till Bomarsunds strand på Åland utan att afsluta Contract, 1 million eller mindre partier såsom: 100, 75, 50, 0,10 och 5 tusende tegel, emot genast af Byggnads Comitén, sedan Ålands Ingenieur - Comandos quittence blifvit uppvisadt, erhållande 36 rubel för 1000 med kronoupplastning kunna transportera sådane till ofvannämnde lastageplats och derom sjäfve eller genom befullmäktigadt ombud vid ankomsten (helgedagr undanages) dageligen ifrån kl 7 till 12 på förmiddagen göra anmälan i denne Comité som då genast vill vidtaga åtgärd om teglens emottagning.

Teglen bör vara af trenne sorter nemligen: Rödbrända efter Ryskt mått icke mindre än 6 verschock långa, 3 dito breda och 1 och 1/2 höga samt efter Svenskt mått icke mindre än 10, 8/10 :dels tum långa, 5, 4/10 : dels tum breda jemte 2, 7/10 : dels tum höga, halfjernbräna kunna vara något mindre och blektbrända något större samt sålunda: att a hela beloppet 4/16: delar äro halfjernbrända, 5/16:delar blektbrända och 7/16 : delar rödbrända, eller också mera röd än blektbrända eller halfjernbrända. För öfvrigt böra desamma vara välbrända af god massa som är utan blandning af stenar, mergel och kalk.

Sorteringen och kasseringen af teglen kommer genast vid upplastningen att verkställas, på Lefveranteurens bekostnad
Åland å Byggnads - Comitén den 6 ( 18 ) Junii 1839.
Ordförande å Byggnads - Comitén Ingeieur Öfverste Pafloffsky
T.f. Secreterare,  Under - Tygvaktare af 12 Classen Alahoff.

Bomarsunds fästning något år före kriget. Här kan vi tydligt se de uppstaplade tegeltravorna invid fästningen som kärrats iland ifrån segelskutorna. Man kan skönja de pålade landgångarna invid stranden.


I Svensböledagboken, en dagbok mellan åren 1821-1846 skriven av Svensbölebonden
Johan Eric Lindström kan vi se huru han ett flertal gånger tillverkar tegel för trolig leverans till Bomarsund.

Redan den 4 juni år 1828 förfärdigar Lindström en lerkran kanske med siktet inställt på affärer med Bomarsund. I en fotnot kan vi läsa: Lerkranen bestod av en stor och bastant tunna, ända till 1,5 meter hög och  75 centimeter i inre diameter, i speciella fall ännu större. I den blandades med en ox-eller hästdragen vandring den massa av c. 3/4 delar lera och 1/4 del sand av vilken teglen formades.

För den 25 och 26 juni år 1829 kan vi läsa, Slog vi Tegel wi körde upp 8 lass Sand och 25 Lass Ler.
Den 16 och 17 Junij år1830, Slog i Tegel, wi kjörde up 10 Las Sand och 26 Lass Ler.
Den 9 Junij år 1830, Slog wi Tegel
Att även denna tillverkning var livsfarlig ser vi av följande:
Den 12 Junij år 1834, Blef Eric Ericsson i Laby död, som malde ihjäl sig vid Lerkranen.
Den 10 och 11 Junij år 1836, Slog vi Tegel Södergåls i Domarböle, Slog till samans med oss vi körde upp 30 Lass ler och 7 lass Sand.

Brännklintsbasen år 1880, fotograf R. Hausen.
Här kan vi se huru enorma mängder tegel och stenar har bortforslats ifrån ruinerna i Bomarsund.
Redan något år därefter såg ruinen helt annorlunda ut.

Denna bild av okänd konstnär illustrerar fästningsområdet några dagar efter sprängningen den 2 september år 1854. Här ser man tydligt att efter sprängningen finns många sektioner kvar helt intakta. Dessa har med tiden lösbrutits och använts för husbyggen.

Att ålänningar kunde haft ett finger med i spelet framgår i denna notis i tidningen Västra Nyland av den 17.7.1878. Man organiserade säkert lokalt själva tegelknackningen och framtagningen ur rasmassorna mot någon form av ersättning.Vi ser att denna tegelbrytning även var förenad med livsfara.

En olycka i olyckan, var att ej tegelbruksentreprenören Blomqvist å Ekerö blef där ihjälslagen af en öfver honom i sista tisdags plötsligen nedramlande gammal tegelugnsvägg, hvarunder han omkring en timmes tid nödgades ligga hopklämd och mörbultad innan ha af tillskyndande arbetare hann befrias från sitt farliga läge.

I en annan tidningsartikel berättas att en dräng ifrån Saltvik som knackade ren tegelstenar ifrån murarna fick tag i en granat som exploderade och han omkom av sina skador.

Det finns även en berättelse där en finskspråkig man vid tegelbrytning funnit några granater. Dessa tog han med sig upp på ett i närheten högt berg och kastade dem nedför stupet. Den enorma smällen påkallade grannarnas uppmärksamhet och då de tillskyndade kom mannen rusande emot dem och skrek:
"Smälla så inihälvitäs,  aldrig så göra mera"!


Nerrivet i Godby den 31.12. 2018

Johan G. Granlund

Efter att min artikel i tidningen Åland blivit införd har personer ringt mig och berättat om tegel från Bomarsund.

Jag fick ett tipset  att även Vårdö prästgård är uppbygd av bomarsundstegel. Detta hade jag faktiskt läst om tidigare men glömde det. Här är Vårdö prästgård som den ser ut i dag.

En annan person ringde även och berättade om att en herrgård i Åboland skulle vara uppbyggd av bomarsundstegel och det återstår för mig och få det bekräftat.


Vi hörs
Johan