"Posten ska fram" - även under Bomarsundskriget

Johan August von Born
Protokollsekreterare i Finlands Senat i Helsingfors
Han var Olof Palmes farmorsfar.


Efter att de allierade brittiska och franska truppstyrkorna, i augusti år 1854, i grunden besegrat det ryska väldet i Bomarsund avreste i medlet av september den största delen av trupperna från Åland.
Kvar blev endast något fartyg exempelvil HMS Penelope in i oktober samma år.

Anarki höll på att utbryta på Åland men ganska snart återinsattes de lokala styresmännen efter att överbefälhavaren Charles Napier förklarat att Åland i fortsättningen skulle vara en rysk provins.

Den 20 november år 1854 inträder ovanstående herre på arenan, Johan August von Born. Han förklarar att han av kejsaren fått i uppdrag att återinsätta de lokala styresmännen samt att utföra en grundlig undersökning över vad som timat under den tid Åland var belägrat. Han leder en 6-manna delegation och tillsammans med de åländska ämbetsmännen och länsmännen utför han sitt uppdrag som slutfördes den 17 januari året därpå. Totalt arbetade ett 20-tal personer i undersökningen och polisförhören.

Hela rapporten omfattar över 300 sidor och finns i Riksarkivet i Helsingfors. Jag beställde som tur var kopior på den största delen av rapporten år 1980 för då flera hundra mark. Vad jag förstår finns den ännu inte i Ålands Landskapsarkiv tillgänglig för åländska forskare. Rapporten är en ovedersäglig och total genomgång av vad som egentligen hände på Åland denna tid. Många felaktigheter och myter skulle inte ha uppstått om alla skulle läst denna utsaga förrän man tog till pennan.

Vi läser i rapporten: uti vördad skrivelse av den 8 november, No 1162, har Eders Excellence täckts anbefalla mig att begiva mig till Åland för att återställa de locala polismyndigheterna i deras förra verksamhet och sålunda i nämnde landsort åter införa lagbunden samhällsordning. Och sedan ifrågavarande mig anförtrodda uppdrag numera blivit slutfört, samt jag den 1 i denna månad (januari 1855) hit återvänt får nu resultatet därav till Eders Excellence jag aller ödmjukast avlemna berättelse.

Von Born listar fem olika grupper av den åländska befolkningen som agerade emot rikets säkerhet och inledde ett "förrädiskt samröre" med fienden som det heter.
Dessa listas med beteckningarna ABCDE.
Bland dem fanns min farfars farfar Johan Granlund. Han visade vägar och stigar i trakten och blev arresterad och förd till Åbo slottsfängelse där han satt i 15 månader fram tills han frigavs i en allmän amnesti i april år 1856.

Åbo slottsfängelse

Därefter övergår han till att lista de som vägrade samarbeta med fienden och vilka omtalades som välvilligt sinnade och i vissa fall hjältemodiga.

Om några av dem skall jag nu berätta om hur de agerade.
Det skall i många fall ha att göra med postforslingen som även under kriget måste utföras och här berättas om många händelser där enkla fiskare och torpare tog stora risker för att utföra sina uppdrag.

Redan år 1638 organiserades den åländska och finska postvägen så att varje vecka avlöpte posten från Stockholm och Åbo, i början en gång per vecka och senare två gånger. Posten sköttes av indelta rotar inom socknarna som turvis ombesörjde postforslingen. Dessa leddes av en uniformerad postiljon som med sig hade unga torpar- och bonddrängar och i vissa fall även unga kvinnor.

Här ser vi ovan Hans Hanssons karta från år 1650 och man kan tydligt se den streckade postvägen mot Vårdö och den östra skärgården. Denna tid gick inte vägen från Bomarsund utan ifrån Delvik dit den dåtida Stora Landsvägen löpte. Detta ser vi tydligt i denna karta där Bomarsund och Prästö ligger i sydost medan vägen löper emot nordost ifrån Finby.
Bomarsund som postförarhamn tillkom först i slutet av 1600-talet då även en krog blev anlagd där.

Här framgår i Hans Hanssons karta från 1650 hur "Stohra Landzwägen öfver Ålandh" går ned till kaj i Delvik. Samma beteckning på denna urgamla väg finns även i kartan från samma tid i området vid Sunds kyrka. Prästgården fungerade i äldre tid som resandevärdshus med hållskjuts.

Siege of Bomarsund 1854
Medförfattare General Adolphe Niel

I denna lilla skrift framgår huru de franska och brittiska trupperna kringrände hela socknen alltifrån kyrksunden och belägrade vattnen i Lumparn och Vargata fjärden. Redan den första augusti år 1854 rekognoserar hela generalsgarnityret inför anfallet och den andra augusti landsätter man trupper på en "skogsbeklädd ö nära Bomarsund" för att tillverka skanskorgar. Dagen därpå kan man säga att hela området är i blockad, ingen slapp in eller ut utan lov ifrån fartygens kaptener.

I von Borns rapport läser vi: Hos Eders Excellence anser jag mig ock förpliktigad att aller ödmjukast i korthet anmäla om de personer bland Ålands invånare vilka på ett berömvärt sätt utmärkt sig vid tillgöranden som stå i gemenskap med det der under den förflutna sommaren inträffade krigstillsåndet.
De personer bland Ålands allmoge, vilka utmärkt sig utbeder jag mig att få socknevis uppräkna.

Sunds socken
Bonden Jan Carlsson från Bergö by i Wårdö kapell.
Medverkade i så måtto berömvärt till Ryttmästaren Schentschins framresa till Åland. Att Jan Carlssson då Schentschin åtföljd av Postiljonen Söderström, den 4 Augusti, klädd i bonddräkt anlänt från Kumlinge till Bergö. Efter erhållet förtroende om vem Schentschin var, hölls denne undandold i uti en lada, samt följande dag, lördagen den 5 Augusti sökte Carlsson tillfälle att kunna obemärkt överföra honom till Bomarsund. Men då sådant icke ansågs möjligt, begav Jan Carlsson sig sagda dag på eftermiddagen till en engelsk fregatt, som låg närmast den väg man i sådant avseende måste färdas, samt anhöll om tillåtelse för sig och sitt husfolk att följande dag obehindrat få färdas över till fasta Åland, för att bevista gudstjänsten i Sunds sockens kyrka, vilken begäran av fientliga befälet bifölls med villkor att den båt Jan Carlsson begagnade ej finge framföras med segel utan fortskaffas medelst rodd. I grund av denna tillåtelse överfördes Ryttmästare Schentschin av Jan Carlsson obehindrat söndagen den 5 Augusti på morgonen till Bomarsund uti en båt varest utom den och Postiljonen Söderström funnos endast några kvinnor.

Tilläggas kan här att denne ryttmästare Schentschin var tsarens särskilda sändebud som personligen skulle efterhöra förhållandena i Bomarsund.

Det märkliga är att vi har en berättelse om just detta som framkommer många år efteråt och det skall visa sig att händelsen är sann.

Födelsedagsannons i Tidningen Åland.
Den 3 mars år 1920 fyller Johanna Jansson 80 år. Född på Vårdö Bergö.
Hon berättar här om hur hon som ung flicka i krigets inledning, följde med sin far då denne smugglade över en hög rysk prelat som måste till Bomarsunds fästning med bud.


Torparen Henrik Andersson från Grundsunda by i Wårdö kapell

Då en från Åland kommen post omkring den 8 Augusti skulle från Wårdö överföras till Kumlinge, vågade de personer från Grundsunda by, vilka härtill vore i tur icke fullgöra sitt åtagande av farhåga att bliva jämte postbåten tagna av fienden, vars fartyg och båtar kryssade omkring stränderna av Wårdölandet. Henrik Andersson åtog sig då att försöka ensam genom list, med en mindre båt, få postväskan överförd till Kumlinge, vilket åliggande han och berömvärt fullgjorde sålunda att han nedlade postväskan på båtens botten och övertäckte den med en packe nät samt ensam roende i båten, efterhand avlägsnade sig från Wårdö landet i riktning åt Måsshaga under det han emellanåt stannade och låtsades lägga näten i fjärden. Icke långt från Wårdöstranden anhölls han av en fientlig båt men tilläts obehindrat passera sedan manskapet i båten varseblivit endast nät uti Henrik Anderssons farkost. Sedan Henrik Andersson sålunda utan äventyr kommit bakom Bergölandet och fann sig vara utan all fara påskyndade han sin färd och framkom lyckligen till Måsshaga derifrån postväskan sedermera överfördes till Kumlinge.

Postväskor vid tiden för Bomarsundskriget


Torparen Anders Andersson från Norrgranö holme i Wårdö kapell.

Postiljonen Fagerlund, vilken den 8 Augusti från Åbo avreste med en postväska åt Åland, fann vid sin ankomst till Wårdö den 10 Augusti, det vara omöjligt att överföra väskan vidare till Ålands fasta land i anseende till den mängd fientliga fartyg varav kusten omgavs av och de fientliga trupper som der landstigit. Som han emellertid hade särskilt medfört några lösa brev till personer på Bomarsunds fästning, deribland ett till Överste Furuhjelm, som uppgivits vara av särdeles vikt, ville han söka att åtminstone överföra dessa brev. På hans anmodan lovade ovannämnde Anders Andersson söka att i genom list, framföra Fagerlund till fasta Åland. vilket åtagande han och den 11 Augusti fullgjorde sålunda, att de bägge Fagerlund även klädd i bonddräkt, rodde direkt till Engelska fregatten Leopard som låg uti Wargatafjärden, varefter Anders Andersson der utbjöd till salu färsk fisk och smultron, som han för sådant ändamål medtagit, och efter avslutad handel, bad av fartygsbefälet om tillstånd att få till fasta landet överföra sin följeslagare som var hans dräng och illa sjuk, varföre han ärnade befordra honom till lasarettet i Godby. Som Fagerlund hade ett särdeles sjukligt utseende och Anders Anderssons uppgift således syntes trolig, beviljades hans begäran utan närmare undersökning och Fagerlund framkom sålunda genom hans medverkan, lyckligen till Mångstekta by på fasta Åland.

Åländsk postiljon i uniform år 1856


Postiljonssonen Alexander Frithiof Fagerlund

Efter det Postiljonen Fagerlund på nyss omförmält sätt lyckligen överkommit till Mångstekta by den 11 Augusti men i anseende till sitt lidande tillstånd, varav han även kort därpå avled, icke förmådde själv söka förskaffa de av honom medförda brev till Bomarsunds fästning, erbjöd sig härtill Fagerlunds elvaårige son, Alexander Frithiof Fagerlund samt fullgjorde berömvärt detta företag, som i anseende till det fortgående bombardemanget och den massa fientliga landtrupper vilka strövade omkring i trakten syntes vara snart sagt omöjligt, natten emot den 13 Augusti nämligen Alexnder Frithiof Fagerlund från Mångstekta, smyga sig genom skogsmark och bergstrakter fram till murarna av Bomaarsunds fästning dit han före daggryningen lyckades oskadad av fiendens kulor inkomma. Breven avlämnades av honom och emottogs med fägnad. Därefter anvisades han att uti en kasematt söka skydd under det fortgående bombardemanget. Här uppeöll Fagerlund sig tills mörkret om aftonen inträtt, då han, efter därtill erhållen tillåtelse, hoppade ut genom en av embrassurerna och försiktigt dels krypande, dels gående, lyckades förbi de fientliga posterna smyga sig tillbaka uppåt bergstrakten vid Notvikstornet, medan kanonaden mot tornet C ( Brännklintstornet) som starkast fortgick. Därifrån fortsatte han vidare genom natten sin vandring och hemkom ifrån sin vådliga expedition och efter välförrättat ärende till Mångstekta den 14 Augusti i daggryningen.
Efter Postiljonen Fagerlunds i början av September månad timade död, befinner sig hans änka, jämte flera barn i ytterst fattiga omständigheter.



Postat i Godby den 4 januari år 2020

Johan G. Granlund

Postrånet på Vårdö den 12 augusti år 1854 - del 2

Två gamla postväskor, samtida med denna berättelse.

Jag har en tid uppehållit mig i denna blogg med artiklar som berört Bomarsundskriget och händelser under denna tid. Som ett axiom för mina inlägg har varit att nagelfara av historiker och författare framförda felaktigheter, osanningar, myter och det man i dag allmänt kallar "fake news".

Vi skall här syna myten om det stora hjältedåd de två engelsmännen John Bythesea och William Johnstone utförde då de rånade den helt obeväpnade Vargata "postrotan" och för det erhöll det senare instiftade Victoria Cross, Victoriakorset. En utmärkelse som skall ges för tapperhet i strid och som är krigshistoriens bästa utmärkelse än i denna dag.

Minnesstenen över brittiska soldater som stupade i slaget om Bomarsund.
Stenen är rest i närheten av Simviken.
Nederst inristade de personer som erhöll Victoria Cross, Victoriakorset efter aktioner i Bomarsund sommaren 1854.
Stenen invigdes officiellt av en brittisk prins år 2015

Victoriakorset i blått band för den brittiska flottan.
Bär inskriptionen "For Valour" för tapperhet och det är endast för ett djärvt hjältedåd man kan erhålla det. Det är den yppersta utmärkelsen som en brittisk soldat kan erhålla som bevis på mod i strid.

Vi skall gå igenom den mest sanningsenliga undersökning som finns i fallet, Johan August von Borns rapport samt se vad de åländska författarna har skrivit i ämnet. Vi skall beröra vårdöbon professor Otto Anderssons berättelse och ta en titt i böckerna Familjer och gårdar i Vårdö samt Ålands bebyggelse i ord och bild. Fram kommer även att skymta glimtar ur två utgåvor av postvägen över Åland.

Vad som nu fick mig att fatta pennan var en berättelse jag fann i Budkaveln av årgång 1957, skriven av professor Otto Andersson bördig ifrån Vårdö. Hans berättelse återger händelserna runt det postrån som två engelsmän utförde den 12 augusti år 1854 och som stämmer helt överens med von Borns rapport och min tidigare i denna blogg framförda teori att dessa hjältedåd är rena bluffen och en av den brittiska flottan ihopkokad historia.

Vad är det då frågan om för rövarhistoria frågar den nyfikne bloggläsaren?
Låt oss ta en titt i boken "Bomarsund, det ryska imperiets utpost i väster". Där finns en artikel signerad Henrik Salminen och vi skall se vad han har att säga i saken. Denne författare som har gjort sig känd igenom stor kunskap i militärhistoriska frågor och s.k. Bomarsundsexpert. Salminen påstår sig att i sin forskning alltid anlita väl underbyggda källor. Här har han dock missat.

Bomarsund
Det ryska imperiets utpost i väster
Författare Jerker Örjans, Graham Robins och Håkan Skogsjö
Medförfattare Henrik Salminen

Henrik Salminen skriver följande:

Den 9 augusti fick ledningen för den allierade flottan veta att tsaren skickat en adjutant till Bomarsund med depescher och post. Kapten John Bythesea och eldaren Willim Johnstone anmälde sig som frivilliga för uppdraget att förklädda lägga sig i försåt för kuriren i Vårdö. Efter tre dagars väntande kom verkligen kurirerna som var fem till antalet. Tre av dem togs till fånga och fördes med post och depescher till flaggskeppet. För denna bragd belönades John Bythesea och
William Johnstone med Victoriakorset.

Förhörsprotokoll, ingår i von Borns rapport till Senaten i Helsingfors efter Bomarsunds fall.
Hela rapporten omfattar över 300 sidor och är sammansatt av förhörsprotokoll och bilagor.

Rapporten finns i Riksarkivet i Helsingfors och här är min rekvisitionskvittens på en del av den digra undersökningen jag fick i kopior den 17.9 år 1981.
Detta digra material borde återbördas till Ålands Landskapsarkiv för att vara tillgängligt för alla åländska forskare.
Här finns listade vilka av den åländska befolkningen som var för och vilka som var emot rikets styrelse och myndigheter. Här finns sockenvis listade en stor del av befolkningen och över de material som bortfördes ifrån fästningen och vad som lämnades tillbaka. Här finns böndernas krav på myndigheterna för förlorad och förstörd egendom och här finns mängder av korrespondens mellan alla olika aktörer.
Den digra undersökningen utfördes av en tiomannadelegation och biträddes av de åländska länsmännen.

Om alla författare i ämnet skulle läst denna polisundersökning och detta protokoll skulle inga missbedömningar och flummiga skriverier uppstått. Här finns kronolänsman Malmbergs förhör med alla inblandade i postroten i Vårdö samt förhör med bybor, posthemmansägare och gästgivare.

I polisundersökningen framgår med önskvärd tydlighet att det var den obeväpnade Vargata postroten som dessa engelsmän rånade med revolvrar i högsta hugg och tvingade dem att följa med till en överlöpare Olof Karlsson som bodde på Södergårds No: 2 i Listersby. Väl framme där blev de tvingade att åtfölja dem till en båt som låg på redden för vidare färd till amiralsskeppet och därefter till huvudkvarteret i Finby. På amiralsfartyget öppnades postväskorna. Men till deras förvåning skulle det visa sig att de efterfrågade breven inte fanns med. Dessa hade av postbönderna redan avlägsnats ur väskorna i Vargata och blev sedermera utsmugglade av bonden Andersson och den till fiskare utklädde postiljonen Fagerlund. Denne Fagerlund kom lyckligt fram till postgården i Mångstekta där posten under kriget var inrättad. Väl framme  insjuknar han och kan inte föra breven till fästningen. Då anmäler sig hans 12-årige son Fritiof Fagerlund sig att föra dem till fästningen vilket han gör i nattens mörker under kanonaderna och överlämnar så de viktiga breven till överste Furuhjelm och Napier. Han sitter sedan under dagen i en nisch och inväntar kvällsskymningen och smyger sig sedan i mörkret tillbaka till Mångstekta. Ett litet bortglömt hjältedåd må man säga!

Postförar och gästgivargården å Västergårds i Vargata där vi finner Matts Mattsson och hans hustru Johanna.
Bebos i dag av medlemmar ur släkten Lundqvist.
Bild ur boken Ålands bebyggelse i ord och bild,1963.
En något otydlig bild med träd i förgrunden.

Protokoll fört vid hållen Polisundersökning den 1 och 2 December år 1854, rörande de av fienden den 12 förutgångna Augusti om aftonen å fasta landet i Wårdö Kapell av Sunds socken bortrövade tvänne postväskor med inneligande brev.
Undertecknad förhörsledare Kronolänsman Malmberg

Bonden och Gästgivaren Matts Mattsson i Wargata by uppgav att ifrågakommande post på skilda tider ankommit till Wargata by några dagar förrän det, vid det de skulle återbefordras till Kumlinge fastland men ifall av fienden uppbringades med att det, i anseende till omöjligheten att igenom den fientliga blockaden kunna befordra dem till fasta Åland, blivit gående i skogen i närheten av byn, derifrån de avhemtats för att återsändas, enär någon av tjenstförrättande postmästaren Pundini utskickade Kumlingebor den 12 Augusti ankommit till Wargata för att återföra posterna till Kumlinge, der Postmästaren då befunnit sig, varjemte Matts Mattsson upplysts att ifrågakomna postar uppgivna dag om aftonen avsänts från Wargata å aftonen längs landsvägen av Drängarna Matts Wilhelm Andersson, Carl Anders Andersson, Matts Danielsson, Hagström och Johan Carlsson samt Torparsonen August Mattsson alla från Wargata by, vilka alltså med undantag av Johan Carlsson derest den befunnos frånvarande å fiskeri.

( Denne Johan Carlsson var son till överlöparen Olof Carlsson och höll sig gömd under förhören. Han åtföljde postroten då den överfölls men sprang då till skogs emedan han kände till planen)

1. August Mattsson.
Att då han jemte övriga nyss uppräknade postförare den 12 Augusti om aftonen föregångna på en dryg versts avstånd av Kumlingeborna och Postiljon Pettersson på rekognosering vandrade med posterna utmed landsvägen från Wargata hade tvänne Engelsmän den ena en officer eller kapten och den andra en Matros ett stycke på östra sidan om Wårdö Kyrka rusat fram ur några ej långt från vägen belägna buskar, der det hållit sig dolda, samt stått sig den ena framför och den andra bakom postförarna på litet avstånd och med spända pistoler under hotelser att skuta den som nalkades dem för nära, tvingat karlarna att parvis vandra med postväskorna åt Listersby dervid de överfarit ett mellanliggande sund, med en ökstock, varefter de ankommit till Listersby, invid Bonden Erik Gustafsson halfva hemman no 1 nödgat postförarna att stanna, då den ena Engelsmannen lämnat sin pistol åt den andra och sprungit längs fram till Bonden Olof Carlssons hemman no 2, derifrån han återvänt med en väska med matsäck och en kikare, varefter alla begivit sig till först nämnda hemman der Olof Carlsson som vid deras ankomst stigit upp från en säng å det närmsta fullklädd emottagit Engelsmännen vänligt och såsom bekanta samt bjudit åt dem brännvin, vilket av Offiiceren ej förtärt, men den andra låtit sig behaga, derpå Olof Carlsson som för tillfället själv ej haft båt i beredskap gått till någon av sina grannar för att låna en sådan, derunder Olof Carlssons döttrar sökt trösta postförarna som varit ängsliga dermed att de snart skulle slippa tillbaka, att Olof Carlsson även sagt så att sedan Olof Carlsson återkommit samt de skolat begiva sig åstad åt stranden hade Olof Carlsson för postförarna beklagat att han var trött och utvakad av orsak att han föregående natt varit med Engelsmännen och visat dem på postvägen men detta oaktat hade Olof Carlsson ledsagat sällskapet till yttre stranden och därvid medfört en korg fisk åt Engelsmännen samt han derförinnan tillsagt kvinnfolket att de skulle skicka med en säck potatis vilken jämväl med hemtats av Olof Carlsson personligen och en av döttrarna samt av dem befordrats i båten der Engelsmännen och postförarna sig befunnit. Sedan båten lagt ut hade Engelsmännen befallt postförarna att ro till ett utanför Bussö liggande fartyg med Olof Carlsson samt sina Qvinnfolk hade återvänt hem ifrån stranden och då båten ungefär vid midnattstiden ankommit till fartyget samt befunnits vara en skruvfregatt hade Engelsmännen nödgat postförarna att stiga ombord med posten varför det blivit satta i  arrest under bevakning, om Söndagen morgon derpå hade Matts Wilhelm Andersson blivit kallad från de övriga och varit frånvarande tills emot aftonen eller senare på eftermiddagen då han återkommit varefter de alla sedan frigivits, och hade Matts Andersson sedan berättat att han med en slup jämte några Engelsmän nödgats fara med postväskorna till Amiralsskeppet i Lumparn där posterna blivit genomsedda, samt sedan vidare blivit skickad till franska lägret i närheten av Finby, dit Matts Wilhelm Andersson måst medfölja och bära postväskorna, att tillade August Mattsson även att medan sällskapet befunnit sig där hos Olof Carlsson den ena av Engelsmännen som talat dålig svenska och sagt sig vara hemma från Finland, född i Kristinestad men att han från yngre åren vistats i England frågat Olof Carlsson om han sett någon Engelsman varpå Olof Carlsson skrattande svarat nej.

Så följer ytterligare förhör med Karl Anders Andersson, Matts Danielsson Hagström och Matts Wilhelm Andersson vilka alla instämmer i sagda förhör. Vidare förhörs ett tiotal byssbor i saken.

Listersby gård No: 2 Södergård, familjen Carlsson skrives även Karlsson
Bild ur boken Ålands bebyggelse i ord och bild år 1963

Nu skulle det så visa sig att vid genomgången av postväskorna hade engelsmännen märkt att de allra viktigaste breven saknades, de som var adresserade till överste Furuhjelm. Då händer följande:

1. Förhör med Matts Mattssons hustru Johanna, som berättade följande:

Då hon påföljande måndag efter det posten av fienden tagits ett stycke ifrån gästgivaregården mött tvenne Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson då Olof Carlsson frågat om gästgivaren och hans son var hemma samt yttrat att de ej behövde vara rädda.

2. Bonden och Gästgivaren Matts Mattsson.
Att Olof Carlsson i sällskap med tvenne Engelsmän ankommit till gästgivaregården om söndagen efter det posterna blivit tagna samt att Engelsmännen frågat om det ännu fanns några gömda poster eller militärer och förständigat Gästgivaren att framdeles ej befatta sig med någon postföring så länge de (fienden) vore här, varefter och sedan Engelsmännen jämväl gjort frågan om gästgivaren sett någon rysk herre fara över till Bomarsund samt låtit efterskicka Bonden å Posthemmanet no 4. i byn Johan Daniel Danielsson dels jämte Olof Carlsson av Johan Daniel Danielsson begivit sig hem

3. Johan Daniel Danielsson.
Att han uppgivna dag blivit efterskickad till gästgivargården där Olof Carlsson och tvenne Engelsmän sig befunnits samt att dessa därefter följt honom hem och därunder frågat om han hade några poster varpå Johan Daniel Danielsson givit nekande svar, då Engelsmännen låtit anställa visitering varföre Johan Daniel Danielsson som innehaft trenne lösa brev, dem postiljon Pettersson dit lämnat i förvar att vilka vid tillfället ej blivit undangömda, nödgats framlämna omförmälda trenne brev av vilka ett varit adresserat till herr överste Furuhjelm och ett till Postmästare Pundini samt det tredje till någon rysk officer varigenom Johan Daniel Danielsson ej kunde påminna sig namnet och hade Engelsmännen tagit dessa brev samt efter att ha förständigat Johan Daniel Danielsson att ej mera befatta sig med någon post, samt att Olof Carlsson därefter vandrat därifrån.

I dessa förhör framkommer att man även sökte en rysk "herre". Detta måste ha varit den ryske Ryttmästaren Schentshin som redan den 4 augusti hade smugglats från Kumlinge till Bomarsund, utklädd i bondkläder, av bonden Jan Carlsson från Bergö by. Denna händelse finns omnämnd i denna blogg under artikeln "När Johanna och pappa Janne lurade engelsmännen". Jan Carlsson hade dessförinnan hållit honom dold i en lada och överförde honom den 5 augusti till Bomarsund med förevändning att hela hans husfolk skulle besöka Sunds kyrka.

Tidningsartikel i svensk dagspress.
Översättning ifrån den engelskspråkiga tidningen Strand Magazine.

Som ofta då jag forskar i dessa saker ramlar jag in på bananskal. En dag då jag sökte i det Svenska tidningsbiblioteket hittade jag en artikel införd en bit in på 1900-talet om denna händelse. Artikeln hade tidigare ingått i den engelska tidningen "Strand Magazine" och är den engelska versionen av "hjältedådet" som låg till grund för utdelningen av Victoriakorsen till Bythesea och Johnstone  år 1856.

Ett äfventyr i Åländska skärgården.
Hur engelsmannen och svensken lurade ryssarne.

Under Krimkrigets dagar styrde en engelsk flottavdelning uppför Östersjön för att även på detta håll tillfoga ryssarna skada och bland annat intaga fästet Bomarsund på Åland, hvilket som bekant också lyckades. Under denna belägring utfördes en djerf bragd i hvilken en svensk var en af hufvuddeltagarne.

Den engelska flottan låg berättar "Strand Magazine" vid Vårdö i den åländska skärgården den 7 augusti 1854. Man hade fått veta att viktiga depescher från Czaren brukade föras i land på Vårdö och därefter sändas vidare till kommendanten på Bomarsund. Sir Charles Napier, den engelska flottans öfverbefälhafvare, hade uttryckt en önskan att dessa depescher skulle kunna uppbringas och en ung löjtnant Bythesea numera amiral i den engelska flottan hade beslutit försöka sig på den djerfva kuppen. I och för detta hörde han sig för om det fanns någon ombord som kunde svenska. Det befanns att en eldare Johnsson var svensk och var hågad att deltaga i äventyret. Det beslöts att blott Bythesea och Johnsson skulle begiva sig i land på det att ryssarnas uppmärksamhet ej skulle bli väckt genom ett alltför stort antal.

De färdades då så att de landsteg på den del av ön som låg närmast flottan och de rastade där tills dess månen åter hade försvunnit. Som den engelska löjtnanten nu hunnit bli bekant med platsen fattade han och hans följe posto vid den del av vägen varest eskorten skulle stanna. En stund därefter kom den ryska skaran helt lugnt tågande förbi så nära, att den nästan snuddade vid den engelska officeren. Plötsligt sprang denne fram med revolvern riktad emot närmaste man. Johnsson gjorde detsamma. Tre av de fem ryssarna blev som förlamade av skräck då de trodde att de blivit överfallna av en större styrka och de två övriga tog hastigt till flykten. De kvarvarande tre blev hastigt avväpnade och befalldes att följa med till den närliggande båten där både postsäckar, depescher och ryssar togs ombord. Fångarna befalldes att ro, Bythesea styrde och Johnsson satt i fören med spänd revolver färdigt att skjuta. om ryssarna skulle sätta sig till motvärn. Överfallet skedde i sista stund. Ett ögonblick efter att båten glidit ut i mörkret kom en rysk vaktstyrka för att utforska om expeditionen avlöpt lyckligt. Då den icke såg till någon gick den sjungande därifrån för att rapportera att allt gått väl. Ombord på den engelska eskadern väckte den lyckade kuppen allmän förvåning och beundran. och många viktiga underrättelser ledande till Bomasunds fall erhölls genom de lyckligt uppsnappade depescherna.


Så lyder alltså den lögnaktiga versionen av detta postrån. Och detta gäller även som den åländska historians sanning om vad som timat i Bomarsund.

Alltså vid denna tid den 12 augusti år 1854 var alla s.k. ryssar inneslutna i fästningen. Hela området var i blockad av den engelska och franska flotteskadern. Här fanns inga ryssar på Vårdö. Det var den obeväpnade Vargata postroten man rånade. Inget i berättelsen stämmer, allt är lögn och ihopdiktad fantasi och teater. Och via denna lögn erhåller de Victoria Cross.
Tidningsartikel återger även att i samband med överfallet skulle engelsmännen även använt en lasso som de infångat postrotemännen med men denna del har bortfallit i mina kopior. Även det en påhittad version som inte har med sanningen att göra.

Svenskarna skall helleer inte berömma sig, Johnston var Finländare, en svensktalande Kristinestadsbo som i unga år med sina föräldrar flyttat till England. Hans finländska namn var troligen Jansson eller Johansson.

Här är svaret på Johan Granlunds brev till The Victoria Cross and George Cross Association i London.
Jag bad i mitt brev om att de skulle draga tillbaka dessa på helt påhittade grunder givna Victoriakors. Jag bifogade von Borns rapport och polisundersökningen och fick svaret att detta inte var möjligt emedan allt som hänt före andra världskriget icke kunde återkallas. Men sade man, detta var en mycket intressant läsning. Man tackade för upplysningarna och bjöd in mig för vidare diskussion i London.

Berättelsen om "förrädaren" Olof Karlsson i Listersby finns även i denna bok. Men märkligt nog
trots att Isaksson ofta hänvisar till von Borns polisundersökningar, omhuldar han tesen att Olof Karlsson blev tvingad att vägleda engelsmännen. Det antyder även Christina Remmer i boken Listersby. Detta kan jag inte förstå. Det framgår ju klart och tydligt i alla vittnesmål i polisundersökningen att Olof Carlsson med största glädje hjälpte engelsmännen. Han inhyste dem i sitt hem, han vandrade fritt omkring i byarna med dem i tre dagar och gav dem vanliga kläder. Han låg och väntade med kläderna på i sängen då de kom med den tillfångatagna postroten. Han var med om att visitera postbonden Danielsson i hans hem där denne tvingades ge ifrån sig brev han glömt gömma.  Han gav engelsmännen  färsk fisk och en stor säck potatis ja han t.o.m. bjöd dem på brännvin efter rånet. Orsaken lär ha varit att ryssarna tagit en häst av honom och nu ville han hämnas.

Jag nämnde tidigare Otto Anderssons berättelse om postrånet och här finns några intressanta detaljer som inte ingår i von Borns rapport.
Bland annat berättar han att då postroten blev förd i en ekstock till amiralsskeppet på Lumparn, rådslog de sinsemellan om de skulle gunga båten så att den välte och därefter försöka simma i land men tanken avslogs.
Det var Matts Andersson som blev utvald att följa med till Finby och överlämna väskorna till högkvarteret. De inkom dit via Delvik och på Finby ängarna möttes de av skurar av kanonkulor och han blev beordrad att gömma sig bakom en stor sten. En fransk soldat stupade av splitter. Andersson återvände lyckligt till kamraterna.
Otto Andersson berättar vidare att under den följande vintern blev Olof Karlsson anklagad för förräderi och blev efterspanad. Han höll sig gömd hela vintern ömsom i kobås ömsom på uthusskullor. Det andra året lyckades han komma över till Sverige där han uppehöll sig ända tills den dag amnestin utlystes och han kunde återvända. Han föraktades under hela sin livstid i hembygden som förrädare.

I denna bok skildras postens historia från dess begynnelse år 1636.
I avsnittet Vårdö Kumlinge och Brändö framgår följande.
Postbönderna i Vårdö var indelade i sex rotar med sex man i varje. I Hullvik låg posthamnen på den östra sidan av Vårdö.

Postvägen i serien Sevärt av Jan Andersson
Här skildras den åländska delen av postvägen. Boken har däremot en brist, här omtalas att alltifrån postvägens begynnelse 1638 på Åland var Bomarsund den faståländska ändhamnen vilket är fel. Hamnen låg i Delvik som i århundraden använts som slutet på den stora landsväggen över Åland. Bomarsund som postvägshamn tillkom flera årtionden senare efter att postvägen grundats och där sedermera en krog inrättades och väg byggdes. I en gammal skattläggningskarta från 1650 uppgjord av Hans Hansson ser man tydligt huru den "Stora Landsvägen över Åland"  har sitt slut vid Delvik brygga. Samma beteckning står även för vägen invid Sunds prästgård vilken fungerade som gästgård.
I Hanssons karta av år 1650 kan man tydligt se huru området som i dag är Bomarsund endast bestod av några mulbeten, utan bebyggelse och väg, en helt öde plats.

Postvägens sträckning över Åland.
Bild ur boken Postvägen.

Tidigare artiklar i ämnet,
Postrånet i Vårdö, ingick den 19.1. 2015
När Johanna och pappa Janne lurade engelsmännen ingick den 8.12. 2017



Rotat i Godby den 14 februari år 2019

Johan G. Granlund

Stora landsvägen över Åland - postvägen ned till kaj i Delvik

Norra Sundsvägen i dag, här i vy från Strömbolstadshållet emot Sibby.
Den vackra månghundraåriga vägen som ännu i dag slingrar sig genom berg och dalar gåendes emot
dels Mångstekta och Hulta dels emot  Persby, Vivasteby, Träsk och Finby.
Detta var den "Stoora Landtzwägen öfver Ålandh" som Hans Hansson skriver i sin fina karta år 1650.
En väg som borde skattas som ett stort kulturarv tillsammans med Kyrksundet som redan är det.

Hans Hanssons karta över byn Persby och Träsk från år 1650.

Vi har den stora förmånen i Sund att få ha denne svenske lantmätares alster redan från medlet av
1600-talet. Endast Sund och Vårdö är så karterade från denna tid. Hansson blev avbruten i sin verksamhet emedan han fick tjänstgöring i Österbotten.

Vad vi här ser är ett ovärderligt bevis för huru den stora allfartsvägen mellan Sverige och Finland hade sin östra hamn i Sund Delvik. Texten ovan är följande: Stoora Landtzwägen öfwer Ålandh och vägen är tydligt markerad ända ned till den inritade bryggan i Deele Wijken alltså Delvik.

Ur samma kartserie kan vi se området runt Sunds kyrka och landsvägen framgår tydligt med texten
Landtzvägen.
I Hanssons kartor ser man sällan vägsträckningar utritade men här har han gjort ett undantag detta troligtvis på grund av vägens viktighetsgrad emedan det var den östra delen av den åländska landsvägen, sedermera postvägen i dess begynnelse.

Norra Sundsvägen av idag.

Vi ser här hur vägen förbi Sunds kyrka gör en sväng emot Björby.
Den urgamla vägen har i byarna ett avsnitt där den inte får asfalteras och i den stora backen i byn Strömbolstad ser vi hur asfalteringen börjar igen. Därefter ser vi hur vägen går förbi östra Kyrksundet igenom byn Sibby emot Delvik.
Denna väg är urgammal och dess böljande vägkurvor är i de flesta fall bibehållna trots nutidens krav på raka vägdragningar. Heder åt ortsbefolkningen och Ålands vägmyndigheter som kunnat bibehålla denna fantastiska väg, ett kulturarv av stora mått.

Denna väg har sedan urminnes tider, ja vi talar om bronsålders, järn och vikingatid, medeltid och nutid fungerat som en länk i dessa områden för vidare färder emot öster.
Här har ridande och  vandrande människor, postvagnar, hästforor, militärer, ja till och med kungliga följen och ärans män och kvinnor dragit fram i tusentals år.

Mats Dreijer skriver i Åländsk Odling år 1949: Den stora stråkvägen Sverge-Finland gick redan i början av 1200-talet över Fasta Åland, alltså även genom Finström, Saltvik och Sund. Slut citat.

Varför gick vägen genom norra Sund och inte igenom den södra delen som i dag? Jo emedan den södra vägsträckningen över Finby och dess sumpmarker inte fanns i äldre tid. Helt logiskt. Ingen bonde hade lust att bygga vägar och kavelbroar över sumpmarker utan man valde givetvis de höglänta markerna och då var den norra sträckningen helt naturlig. Fordom var det tridungarna som hade skyldigheten att i sina områden ombesörja vägar och framkomsten för den tidens kommunikationer i detta fall Saltviks senare benämnt Sunds tridung.

I boken Studier i Medeltidshistoria av Väinö Voionmaa skriver han: Skjutsningstungan på Åland var i början av nya tiden också den fördelad på tridungarna. Det omnämnes uttryckligen, att Åland för detta ändamål var delat i tre delar. Den första tridungen (Saltvik) var ålagd att ständigt hålla sina båtar beredda vid sin landsbrygga för överfart till Finland.

Fotnot: " I förste tridungen är Sundh Socknn och Saltwijk östen fierden, the holle theris ferie städes rede förr theris landzbroo. Alle the förer som komme westen, them före the öffwer Delen och til Kumbling Sockn, Kumbling Sockn förer the anthen till Inio o Töffuesall, eller och til Korpo Sockn".

En tanke som slog mej, kan namnet Delvik härledas från platsen varifrån man kommer emot Deelen alltså Delet?

Sedan Sunds kyrkas tillkomst ökade ytterligare den norra sträckningens betydelse emedan prästgårdarna hade skyldighet att hålla gästning.

I en riksregistratur handling av år 1684 finns uppgifter om huru kyrkoherden i Sund  ännu så sent som 1684 ( den 20 juni) erhöll 12 tunnor spannmål emedan han "sitter vid en trång och mager lägenhet uti en allmän stråkväg, där han är underkastad en stor gästning"

Förstorad bild, här ser man tydligt hur vägen går från Kyrksundet över Sibbylandet emot Vårdö.

Förstorad bild, man ser tydligt den streckade linjen för vinterväg över Kyrksundet.

En intressant notering kan vi se i dessa två kartor från 1600-talet. Vi ser Kyrksundet norr om Lumparn och i det sju kilometer långa Kyrksundets östra del finns en markering för isväg vintertid.
Den fortsatte så över Sibbylandet emot Vårdö. Alltså man utnyttjade  Kyrksundet för att lättare vintertid taga sig mot Vargata fjärden eller Bommersundsfjärden som den kallades förr.
I den färglagda kartan kan man även se den streckade linjen igenom hela Kyrksundet.
Den flesta kartor från denna tid har tyvärr en svaghet. De veks alltid just i området för vägens dragning i östra Sund och detta gjorde kartorna otydliga just i detta område.

På tal om Kyrksundets vinterväg ser man en intressant notering i Svensbölebonden Johan Lindströms dagbok.
I Till Minnes för år 1829 skriver han: Den 11 Januarij Kjördes Kjörksunden första Söndagen.. Detta var tydligen en gammal plikt som ålåg sundsbönderna att turvis ploga för sundets vinterväg.

För ungefär tjugo år sedan började jag av en slump intressera mig för postvägen över Åland och då i synnerhet dess östra ändpunkt för överfart till det finska fastlandet. Jag hade i en skivbordslåda som innehöll gårdspapper hittat ett dokument som berörde vår gård Norrgårds i Finby No: 10. Där framgick att efter en jordöverlåtelse mellan den och en granne på 1800-talet hade finska postverket ansett sig ge ett utlåtande. Detta fann jag väldigt märkligt och började så min forskning i detta ärende som fortgår än i dag. Det skulle visa sig att Norrgårds var en av fyra hemman i norra Finby som tillsammans med ett annat i Vivasteby, troligen Mörks, var postförarhemman. Detta hade jag aldrig hört talas om och det var en stor nyhet för hela vår släkt. Och varför just norra Finbys gårdar varför inte en enda från södra Finby?

Jag lånade då från biblioteket L.W. Fagerlunds bok, "Anteckningar rörande samfärdseln emellan Sverige och Finland öfver Ålands haf och de åländska öarna" och fann då vad jag sökte. Norrgårds No:10 var ett postförarhemman tillsammans med gårdarna 6 Postens som var postens huvudgård, samt gårdarna 8 Trögers och 11 Mattas, alla dessa hörde till postroten som hade skyldighet att föra över posten till och från Vargata i Vårdö.

I ovannämnda bok läser vi på sidan 114: Den 10 juni 1673 hade Jonas Höök blifvit utnämnd till "landspostmästare". Huruvida han redan året efter sin utnämning besökt Åland är ovisst, ehuru tillsättandet av flere nya påstbönder, hvilkas fullmakter äro utfärdade af landshöfdingen den 31 juli 1674 nämlingen.....Marcus Marciliusson i Finby i Sund socken, (Postens gård) kunde tyda därpå. Men följande år den 19-21 december besöker han Åland och särskildt nytt nämnda postbönder, hvilkas utnämning han för sin del ytterligare konfirmerar. Sålunda utför Marcus Marciliusson nu ensam äfven den postföring till Wargataby i Sundskär, (Wårdö) öfver Wargata fjärden, som hittills ålegat fyra bönder i Mångstektaby, hvilka biträdt postbonden i Finby.

Då postgårdarna skötte om postens framförande åtnjöt de vissa skattefördelar bl.a. erläggande av en skjutsfärdspenning. I Fagerlunds bok läser vi följande:
I ett af landshöfdingen Lorentz Creutz å Kastelholm den 20 november år 1650 utfärdadt bref befrias sex bönder i Finby i Sunds socken ifrån erläggande af skjutsfärdspenningar emedan " de måtte föra ordinareie posten till Sundsskieren (Vårdö) öfver vatten trefjededels mil, efter posten icke förmår hålla så mycket folk att han postbrefven uti storm och blåsväder kan fortbringa" och samma förmån tillerkännes af samma anledning jämfäl fyra bönder i Mångstekta by i nämnda socken benom bref daterat  Kastelholm den 10 augusti 1657.

Nå vad säger då Hans Hansson om denna sak, var fanns postbryggan i postens begynnelse för överfart till Vårdö?
Vi ser här området för nuvarande Bomarsund från år 1650. Posten inrättades av drottning Kristina år 1636 och för Finlands del organiserades den av Bernhardt Steen von Steenhausen år 1638, och denna hamn borde då finnas markerad i denna karta. Så är icke fallet. Vi kan inte se någon väg, inte någon som helst bosättning, ingen brygga för angöring vid denna viktiga samfärdsled genom Sunds socken i Svea rike!

Vi ser först i norr Boo Wijken därefter Bomar Sundh och sedan Leer Wijken. Väldigt schematiskt ritat.
På land ser vi för A två "änges hagar" hörande till Skarp hemman och för B två liknande hörande till Matz Erss i Vivasteby.

Den stora viken där texten ovanför är Bomar Sundh och betecknar med största sannolikhet det som i dag är Notviken/Kejsarviken och som i äldre 1700-tals kartor är benämnd Häst Wiken och i en annan Hårs Noot Wijken.  Ängeshage A är platsen för nuvarande Puttes Camping och denna äng hette Hästhagen i sagda karta.

Erik Bertell skriver i Åländsk Odling 1991 att denna vik skulle vara sundet emellan Prästö och fästningsområdet och att Bomarsund hade fått sitt namn av detta sund. Detta är fel emedan i äldre kartor betecknar Bomarsund den stora havsfjärden emellan Vårdö och Sundslandet. Denna tid fanns inte Bomarsund som en ort endast med beteckningen vattenområdet. Det kan inte finnas ett sund som benämns efter en ort som inte finns.

Bomarsunds karta i dag från Google Map.
Vi ser längst upp Bovik, därefter Notviken och nere till vänster den stora Lerviken. Dessa vikar notarar Hansson 1650. Han utelämnar helt den lilla vik där "ångbåtsbryggan" finns och där postvägens "lastage hamn" fanns strax ovanom den röda punkten samt det vi nu kallar Simviken söder om vägsträckningen.

Bomarsund betecknande området mellan Vårdö och Ålands fastland. Prästö och Töftö lämnas helt åt sitt öde nere i sydost.

I samband med Post och Teles 350-årsjubileumsskrift Posen på Åland visas denna karta och påstås vara uppgjord av en C Hansson från år 1750. En liten miss emedan det fanns ingen lantmätare den tiden som hette så utan detta är en annan av Hans Hanssons kartor över Åland från år 1650. Här ser vi endast Sund och där Prästö lämnas långt i sydost igen. Ofta "renoverades" gamla kartor så även denna d.v.s. man tillförde nya uppgifter till de gamla varav Hanssons från år 1650 ofta ligger som grund.

Mycket gammal vägkarta för postvägen som går tillbaka till Hans Hanssons allra första kartskisser och här ser vi huru vägen efter Kastelholms slott gör en skarp nordostlig dragning upp emot Vårdö långt ifrån nuvarande Bomarsund.

Här ser vi en gammal postvägsförteckning  med avståndsnoteringar samt vägtaxa, och här framgår avståndet över Bommersunds fjerd, dvs. den nuvarande Vargata fjärden.
Bjurmans vägvisare från år 1743

Sweriges Geographie.

Pass och Sund som förekomma i Postleden mellan Åland och Finland äro:
Bomarsunds Fjärd, till Wargata på Wårdö 1 mil, öfver Sjön Delet (jämte litet landväg å ömse sidor) till Kumlinge 3,5 mil.
Även här ett bevis för huru vattenområdet Bomarsund betecknade den stora havsfjärden mellan Vårdö och det åländska fastlandet, inte det smala sundet invid Prästö.

Jag har ännu inte i någon skatteläggningskarta före år 1800 sett Bomarsund beteckna en ort på fasta Åland. Att man talade om Bomarsund denna tid åsyftade endast vattenområdet inte en angiven ort.
Området för det äldre Bomarsund kallades i skattläggningskartor Persnäs, i folkmun Gränden, senare Skarpans. Ja även fästningens byggnation kallade man Skarpans fästning.

Denna karta av Anders Norrstet från år 1765 visar vägen norr om "vikarna" i området Persnäs som är ett utbygge av huvudbyn Persby och vars väg ledde genom den så kallade Sunds Gränden.
Även detta är ett ovärderligt bevis för att någon väg inte fanns förr emot bryggan i nuvarande Bomarsund. Hur kan ett område kallas för gränden ifall detta inte skulle beteckna en återvändsgränd.
Namnet levde envist kvar i folkmun ännu hundra år efter att en väg helt riktigt då byggts till postkajen i Persnäs.

Postvägen år 1756.
Längst till vänster Skarpgården med sin väderkvarn ovanom Gloet. Postbryggans lastageplats vid lilla viken.

Denna del av postvägens sträckning över fasta Åland och i synnerhet i Sunds socken har blivit mycket lite omtalad i vår allmänna historia. Ja jag skulle säga här har funnits en obefintlig forskning.
Tidigare talade och skrev inte många om postvägens sträckning här endast över Ålands hav och Eckerö. I alla sammanhang omtalas endast Eckerö. De människor som skulle forsla posten över Delet och Skiftet fram till finska fastlandet fick gå igenom lika stora mödor och strapatser och detta avsnitt var ju mångdubbelt längre än Ålands hav. Ja ibland kan man läsa om en stor olycka som hände i Kumlingevattnen. Den gången en Taube förliste och för den olyckan har man även upprest ett monument.
Det var inte endast män som fick slita med posten i detta avsnitt, även kvinnor och barn deltog i postforslingen.

För ett par årtionden sedan pågick ett projekt "Postvägen över Åland" som drogs av Peter Vinqvist i Eckerö. Milstolpar uppsattes längs hela postvägen, en av dem var jag med och grävde ned i Bomarsund.

Jag påtalade de kartfynd jag gjort för honom  emedan en bok om Ålands posthistoria var på kommande.
Av en tillfällighet stötte jag på tjänstgörande tjänsteman för denna boks publicering Jan Andersson på bibliotektet i Mariehamn och jag påtalade denna sak. Jaa, sade han, det är väl ett ganska subjektivt bedömande! Ungefär som om jag hade hittat på detta själv. I tryck står därefter i sagda bok: Alltsedan postvägens inrättande har Bomarsund utgjort dess östra ändpunkt på fasta Åland. Detta är inte med sanningen överensstämmande!
Samma text upprepar Andersson i boken Postvägen över land och hav år 2004, en historisk resehandbok genom tre regioner. Meddelanden från Postmuseum nr. 52 Stockholm.

Texten är dessutom ologisk. Man skriver: Von Steenhausen lät i stora drag den nya postvägen följa den gamla samfärdsleden över Åland, (vilken ju gick till Delvik), sedan skriver man: Posten gick från Grisselhamn vidare över fasta Åland till Bomarsund varifrån den fortsatte över Vårdö.

Bomarsund
Det ryska imperiets utpost i väster, av Örjans, Skogsjö och Robins.

Ett antal år efter mina fynd och diskussioner med redaktörerna för den åländska posthistorien, år 2004 utges ovannämnda bok. På sidan 16 under rubriken, Bomarsund före fästningens tid, kan vi läsa följande:

Den stora post- och resvägen över Åland gick ursprungligen längre norrut, till en brygga i Delvik söder om byn Mångstekta. Men på 1650-talet gjordes stora ansträngningar för att förbättra vägnätet i landet, och förmodligen var det då som man förkortade resvägen genom att bygga vägbro över Finbyströmmen och låta postvägen fortsätta ner till sundet Bomarsund där en brygga anlades.
Slut citat.

Just så, det var vad jag anade, tack!

Med största sannolikhet är det så att denna väg ner till nuvarande Bomarsunds brygga anlades först på 1670-talet. Vid denna tid införde även postverket systemet med postiljoner vid sidan av postbönderna.
I gamla domböcker framgår att på 1670-talet blev "landsvägsfrågan" mera aktuell än tidigare.
Den 29 augusti år 1670 samlades Ålands Landslag och den största frågan med detta ting vid Kastelholm var just denna landsvägsfråga. Här beslöt man att vägarna skulle sättas i skick och
"överallt blivit lika goda gjorda" som det sades. Olika vägsträckor mellan byarna skulle delas mellan allmogen för byggande och underhåll och " sedan hållas med makt". Vid brott emot dessa påbud straffades med vite om 40 marks böter eller fängelse i 1 månad.

En intressant notis finns att läsa R. Hausens bok Kastelholms slott och dess borgherrar.
På sidan 85 finns uppgiften om huru hertig Karl vid sitt besök med ett stort följe landsteg vid
Finby ström och därefter ridandes tog sig till slottet.
Två år därefter upprepades besöket med att hertigens sjöstridskrafter i förhandlingar med Sigismunds dito bestämde om ett möte just vid Finby ström, ett möte som inte blev av.
Platsen var känd för hertigen emedan en drottningens trotjänare en man vid namn Henrik Andersson bodde intill strömmen. Där finns ännu en backe som kallas "Skrivarsbacken".

Detta visar med önskvärd tydlighet att någon hamn i Persnäsområdet i nuvarnade Bomarsund fanns inte i äldre tid. Vägen tog slut vid Skarpgården och området kallades Sunds Gränden.




Postat i Godby den 2 juni år 2017

Johan G. Granlund

Färjsundsbacken - en glömd och berömd vägkrok

Färjsundsbacken år 1747.
Lavering August Ehrensvärd.
Foto Kungliga biblioteket

Få vägkrokar på Åland är så omskrivna som Färjsundsbacken, dvs. den äldre av dem. Otaliga är de reseskildringar som omnämner just denna plats. Alla har det gemensamt att de berättar om den stora granen som skjutsbönderna band fast i skjutskärran eller släden, för att bromsa farten.

Denna backe fick inte vara kvar så länge efter Ehrensvärds genomresa för den nya vägen norr om berget blev färdig 1761 och backen föll i glömska. Men resterna av denna finns faktiskt kvar i naturen där den ligger en liten bit söder om utkikstornet vid Uffe på berget.

Vi skall här läsa vad bankkommissarien F. Silverstolpe skriver om backen då han var här hösten 1757:

Vi kommo efter någon stund till Ferjesunds backe, hvars krökning nästan likt ett S och branta stupande emot det nedanför liggande sundet, kunde göra troligt att ingen an än Platon dristade på sådant ställe utföre giva sina hästar en fri tygel. Skjutsbondens föreställning bragte ävensom till den härstädes vanliga försigtigheten att bakföre vagnen låta binda en stor gran, hvars släpande efteråt gjorde farten mindre farlig. En nyttig skjutsböndrens ifrån Emkarby pålaga va att hafva i beredskap starkt rep och yxa till berörda ändamål. Och blefvo vi vid sjön varse en stor bråte afsides lagde trän, hvilka till denna Wallhallsresas afböjande varit brukade.

Den gamla postvägen ned mot Färjsundet som den ser ut i dag. Bilderna ger inte rätt perspektiv på hur brant det verkligen är. Men när man promenerar längs stigen förstår man hur enormt svårt det måste ha varit för hästar och folk att ta sig upp och ned här.
På platsen borde museibyrån sätta upp skyltar för att hedra de skjutspliktiga bönderna och drängarna som med livet som insats skötte om post och resande på denna eländiga plats.

Ångfartyget Åland vid Färjsundet.
Foto 1910. Ålands museum.

Vi ser här exakt samma plats som Ehrensvärd avbildade och på berget ovanför står numera cafét
 " Uffe på berget ".

Detta foto är från min fars album och visar Färjsundsbron invigning den 4 juli år 1937. Fotografiet utlånades till Bo Ahlnäs som införde det i sin mycket fina bok om de åländska bussarnas historia. Vi ser nämligen här en buss inklämd i folkmassan vid det gamla färjeläget under invigningsdagen.
Bron är 191 meter lång och 6,4 meter bred och med en höjd om 21 meter ovan vattnet. Den ombyggdes år 1980.


Backat den 31 augusti år 2013