Johannes Döparen döper Jesus i Jordanfloden. Målning av Giotto di Bondone cirka 1305.
Vi ser här Jesus stående till hälften ned i flodens vatten. Händelsen omtalas i alla fyra evangeliernas inledande kapitel. Jesus är i 30-årsåldern och inleder med det sin predikogärning.
Den ukrainska kyrkan firar Jesu dop den 6 januari på Trettondagen medan de västliga kyrkorna den första söndagen efter Trettondag jul.
Det finns ett flertal medeltidsmålningar av Jesu dop och de flesta återger Jesus stående antingen med bara fötterna eller till hälften av kroppen nere i Jordanflodens vatten. I de flesta fall häller Johannes Döparen vatten på Jesu huvud ur en snäcka. I mina ögon ser detta patetiskt ut, att stå i vattnet och ändock begjutas med några droppar vatten är för mig helt märkligt. Kan det vara så att man med detta vill förnöja båda synsätten, doppandet och begjutandet?
Av en tillfällighet stötte jag på denna intressanta artikel i Kyrkans tidning som utkommer i Sverige. Den berättar om den relativt sent uppmärksammade platsen för Jesu dop vilken faktiskt ligger i Jordanien.
- Vid Jordanflodens sydöstra del ligger Jesu dopplats och Johannes Döparens grotta. En arkeologisk pilgrimsvandring genom öknen kan bli en livsförändrande upplevelse menar Jonas och Karin Bodin från Lutherska kyrkans pilgrimscenter.
- Mitt i ett ökenområde 400 meter under havets yta ligger Pilgrimscenter Bethany Jordan, Al-Maghtas på arabiska, den jordanska Lutherska kyrkans pilgrimscenter vid platsen där Jesus döpes av Johannes. Den Lutherska kyrkan, byggd kring 2015 ligger på berget ovanför Jordanfloden med underbar utsikt ända till Jerusalem.
Redan på 200-talet sökte sig människor hit till dopplatsen vid Jordanfloden för att döpa sig och bygga kyrkor. Sedan början på 1000-talet har gamla kyrkorester grävts fram och nya kyrkor byggts upp.
Människor från jordens alla hörn kommer fortfarande hit för att se Jesu dopplats och öknen Jesus frestades i, säger Karin som är pedagog och Jonas diakon.
VAD SÄGER GRUNDTEXTEN
Biblisk ordbok omfattande alla hebreiska, arameiska och grekiska ord i Bibeln med motsvarande svenska ord enligt 1917 års auktoriserade bibelöversättning.
Utgiven av Folke Boberg, missionär, Dr in Lith.
Publicerad bland annat av Konung Gustav VI Adolfs 70-årsfond för svensk kultur
Denna bok har jag haft i min bokhylla alltsedan min 20-årsålder.
Dop. Grek. Baptisma (från Baptizö Döpa) samma grekiska ord har i sv. N.T. också översatts med Döpelse och Låta döpa sig.
Doppa Grek. Baptö samt Doppa i Embapto
Gammalt latinskt lexikon
Baptismus - Dop
Baptisterium - Funt
Vi skall nu se vad ett äldre lexikon ger för svar på frågor om dopet och i Nordiskt Familjelexikon hittar vi följande om dopfunt
Under rubriken dopfunt (af latinets fons, källa)
Under den äldre kristna kyrkan var doprätten inskränkt till domkyrkorna och de större kyrkorna. Då ännu endast vuxna personer döptes och ingen fick upptagas i den kristna församlingen utan att vara döpt, förrättades dopet genom nedstigning i en damm eller källa belägen antingen i ett fristående kapell, eller i en särskild del af kyrkan. Då emellertid utvecklingen gick i den riktning, att dopet förrättades vid allt tidigare ålder och materiellt taget blef allt mindre, blefvo dopkällorna omsider obehöfliga, och då doprätten på vissa håll redan under 1000- och 1100-talen utsträcktes till landskyrkorna, skaffade sig dessa små dopkar, de s.k. dopfuntarna, som i regel placerades inne i kyrkan nere vid ingången.
Min kommentar: Således man placerade dopakten till den stora djupa stenskålen som då blev en symbolik för det tidigare dopet i källan. Man sänkte barnet ned i vattnet, man döpte det. På så sätt förledde man i princip bort människors sinnelag ifrån vad ursprungstanken var och ordet "funt" blev i stället benämningen på själva stenskålen.
Dopfunt i den ortodoxa kyrkan i Åbo som finns strax invid Salutorget.
Äldre dopfunt ifrån Jomala kyrka på Åland.
I de flesta åländska kyrkor fanns dessa dopfuntar men en del är försvunna, bl.a. de i Sund och Vårdö trots att Sunds kyrka anses vara helgad åt Johannes Döparen.
Funtarna placerades i en viss ordning i kyrkan men i början stod de vid ingången, emedan ett odöpt barn fick inte inträda i kyrkan. Sedan bars de intill den norra väggen i koret. Norr var förr den mörka sidan, där härskade mörkret och kylan.
Barndop i dopfunt, nedsänkning av hela barnet i dopvattnet.
Trollhättebygden Sverige
Lexikonet Nordisk Familjelexikon om dopet
Medan barndopet i alla de stora konfessionskyrkorna är upptaget såsom den regelmässiga formen af dop, förkastas detta af flera bland sekterna, framför allt baptisterna. Det har emellertid inom kyrkan mycket gamla anor VÄL PÅBJUDES ELLER OMTALAS DET INGENSTANS DIREKT OMNÄMNT I NYA TESTAMENTET men ställen sådana som Apostlagärningarna 16: 15 - 33, I Korentierbrevet 1:16 lägga ANTAGANDET nära, att barndop redan i den apostoliska tiden förekommit, och kyrkofäderna i slutet af 2:a och början af 3:e århundradet (Origenes, Irenaeus, Tertullianus) omtala det redan såsom urgammal sed. Öfverallt där ett i fasta former förflytande församlingslif utbildat sig har barndopets institut näsan af sig själf uppstått. Dess rättfärdgande bereder hvarken för den katolska eller å andra sidan den reformerta åskådningen några svårigheter, medan för den lutherska här onekligen ett problem föreligger. Luthers olika försök att uppvisa möjligheten hos barnet af en verklig tro kunna ej anses tillfredställande. Betänkligt är ock att som stundom skett, här gå tillbaka till den romerska läran om FRÅNVARON AF MOTSTÅND som tillfyllest görande. Fastmer är att säga att Guds förekommande nådestillbud öfverallt måste föregå trons uppkomst, och att sakramenten, enligt Augstburgska bekännelsen också hafva till uppgift at uppväcka tron.
Kommentar: Här framkommer alldeles klart vad även jag hävdar, att varken spädbarndop eller barns begjutning med vatten någonstans finns omskrivet i vår bibel. Här framgår även klart det jag även alltid hävdat att bevisen för det ligger endast i "antaganden", där man i bibeltexterna läser in fantasier och vad som eventuellt skedde. Här konstateras även det problem Luther redan tidigt fick då han i allt övrigt ville basera sin reformationslära på ORDET och inget annat men här godkände ett barndop som inte fanns omtalat i bibeln. Man har funnit en text där det omtalas att ett "husfolk" blivit döpt och då tyckte man att säkert låg där ett nyfött barn bland pigorna och drängarna.
Från rad 4.
-Den gamla kyrkan eger ännu ej någon fixerad lära om dopet. Hos kyrkofäderna stå yttranden, som synes röja en rent symbolistisk uppfattning, sida vid sida med starkt realistiskt klingande utsagor.
- FÖRST PÅ KONSILIET I FLORENS 1439 hvars bestämmelser sedan upptogos och kompletterades af Tridentinum, fastslog den romerska kyrkan sin lära om dopet liksom om sakramenten öfver hufvud. Enligt dess, liksom i det väsentliga den senare grekiska kyrkans åskådning förmedlar dopet förlåtelsen för den GENOM ARFSSYNDEN, så att den hos de döpte kvarstående begärelsen ej längre har karaktären af synd. Därjämte ingjuter det hos den döpte vissa öfvernaturliga nådekrafter, hvarigenom en "character indlebilis" påtyckes honom. Detta senare moment har dock hufvudsakligen betydelse från kyrkorättslig synpunkt. Från religiös synpunkt har däremot dopet här egentligen betydelse blott för den döptes förflutna lif. På grund af detta betraktelsesätt UPPSKÖT man i den gamla kyrkan ofta så länge som möjligt at låta sig döpas. Den senare romerska kyrkan hänvisar i stället den kristne för de efter dopet begångna synerna till ett särskildt sakrament: BOTEN.
Min kommentar: I kyrkohistorien förflöt nu en lugn period om cirka 1400 år. Men i medlet av 1400-talet hände något dramatiskt. Nu inrättade den romerska kyrkan dopet som ett sakrament, nu blev det allvar av och hundra år därefter inleds den mest sorgliga perioden i kristenhetens historia. Förföljelserna av de troende som antog vuxendopet, de så kallade anabaptisterna, omdöparna. Man beräknar att cirka 4000 på Jesus troende människor avrättades i Europa under 1500-talet med början i Schweiz och fortsatte till Tyskland och övriga Europa. Detta av trosbröder, av protestanter. Sorgligt nog så är inte även Luther fri från skuld.
Om det då är så att kyrkofäder hittat uppgifter om att barndop skulle praktiserats på det andra århundradet, var fick det då sin början i det romerska riket?
I en tidskrift Korsets seger fann jag följande intressanta redogörelse när barndopet eventuellt hade fått sin upprinnelse. Det kan ha varit i de Nordafrikanska kristna församlingarna i Tunis. En kvinna vid namn Qvintilla som härstammade ifrån en ort i Turkiet introducerade först detta i en församling i Tunisien.
Den dåvarande kyrkofadern Tertullianus som då verkade i dessa områden hade gått till skarpt angrepp emot henne och gjort en tillrättavisning. Men barndopet vann insteg och en biskop Optatus av Mela som dog 370 skriver: Alla människor, som komma till världen, äro besatta av en oren ande, vilken genom dopet måste utdrivas. detta sker genom EXORCISM. Denna utdriver anden och tvingar den att fly till öde trakter. Efter detta bliver människans hjärta den renaste boning för Gud. Därför när ni omdöper människor, UTDRIVER NI GUD FRÅN HANS BONING och djävulen kommer åter in. I de följande kyrkomötena stipulerades att barndopet skulle praktiseras.
Den före detta statskyrkoprästen A. Wiberg skriver i sin bok "Det kristna dopet" följande: År 416 hölls ett kyrkomöte i Milevi i Afrika. Vid detta möte fattades följande beslut med avseende på späda barns dop: Sålunda finna biskoparna för gott att förordna att var och en som förnekar att små barn, som nyss blivit födda av sina mödrar böra döpas eller som säger att dopet meddelas till deras egna synders förlåtelse men icke för arvsyndens skull som kommit från Adam och som bör utplånas genom nya födelsens bad, han vare förbannad!
Baptisterium i basilikan i Negev i södra Israel
Baptisterium i Kartago
Baptisterium i Pisa Italien
Baptisterium i Menas Italien
Ur Morgonbladet av den 64 augusti 1849
Baptisteri invid den heliga gravens kyrka i Jerusalem
- Den heliga grafvens kyrka i Jerusalem, graf-kapellen, som han uppbyggde åt sin moder Helena och dotter Constantia, äro runda: Baptisterierna, hvilka i äldre tid alltid utgjorde särskilda byggnader, hafva alltid den runda eller octogonala formen. Korsformen uppkom först flera århundraden sednare..
DIDACHE dokumentet
Fyndet som gjordes på 1800-talet anses vara från första århundradet och har benämningen Herrens undervisning genom de tolv apostlarna till nationerna. Verket är en kort anonym tidig kristen avhandling och en forntida kyrkoordning skriven på konegrekiska och daterad av moderna forskare till det första århundradet e.Kr. Texten vars delar utgör den äldsta bevarade skriftliga katekesen, har tre huvudavsnitt som handlar om kristen etik, ritualer som dop och nattvard och kyrkans organisation. Dopet sker genom nedsänkning, eller genom affusion om nedsänkning inte är praktiskt möjligt.
Kapitel 7. Angående dopet. Och angående dopet, döp så här. Efter att först ha sagt allt detta, döp i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn i levande vatten. Men om ni inte har levande vatten, döp i annat vatten, och om ni inte kan göra det i kallt vatten, gör det i varmt. Men om ni inte har någotdera, häll vatten tre gånger över huvudet i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. Men före dopet skall döparen fasta, och den döpte och vem som helst annan kan , men ni skall beordra den döpte att fasta en eller två dagar i förväg.
Av någon anledning finns inte denna skrift medtagen i Bibelns nya testamente.
Konstantin den store var den romerske kejsare som införde kristendomen i Romarriket. Det säges att det var via hans mor Helena han fick ett gott intryck av den kristna tron och de syner han sett inför ett fältslag bekräftades hans tro.
Vid ediktet i Milano år 313 införes sålunda kristendomen som en jämnbördig religion inom det Romerska riket och år 380 är kristendomen enda statsreligion i hela detta rike.
Ganska tidigt fanns tecken på en tudelning av kristendomen inom riket och detta gillade inte den romerska kejsarmakten. Tudelningen var frågan om dopet. Denna rit skulle bli ett tvistefrö under hela kristendomens historia fram tills i dag. Vi möter dopet i bibelns texter som något man gjorde efter man kommit till tro på Jesus Kristus.
Då man i dag läser den Lutherska kristendomens talesmän berättar de om ett antal kyrkofäder och kristna ledare som har omtalat att man nog tidigt börjat döpa barn, man talar om cirka år 100 efter Kristus och att någon elev till en apostlaelev som döpt barn. Varifrån kom denna villfarelse?
Då man söker på detta finner man en herre vid namn en Irenaeus av Lyon som levde åren 130-202 e. Kr. Vi får då antaga att det är i hans fyrtioåriga liv detta framkommer och vi är då i cirka år 170. Han utvecklade en teologi om en ARVSSYND som en ärvd skuld, ett arv av dödlighet och benägenhet till synd, en korruption.
Denna lära om arvssynd utvecklades senare av denne man Sankt Augustinus av Hippo, en kristen teolog, filosof och biskop. Augustinus levde åren 354-430 e. Kr.
Augustinus skärpte här tonen och anförde att alla barn behöver döpas som nyfödda emedan de annars ovillkorligen är dömda till förtappelse.
Nio punkter i Augustinus lära om arvssynden där dopet av spädbarn omtalas i punkterna 2 och 9.
Fastställt i cynoden i Kartago år 418.
2. Barn måste döpas för att bli renade från arvssynden.
9. Barn som dör utan att ha fått dop är utestängda från både Guds rike och det eviga livet.
Denna kanon accepterades som en universiell tro av kyrkan, vilket ledde till att pelagianismen försvann i Italien. För närvarande fortsätter den katolska kyrkan åtta av punkterna men förkastar den nionde, med tanke på att barn som dör utan att bli döpta "förblir anförtrodda åt Guds nåd"
Augustinus anförde att barndopet utplånar arvssynden och ger liv åt Kristi nåd. Dopet återför människan till Gud. Dock var Jesus undantagen ifrån detta, han var syndfri från början.
Således, i början av 300-talet fanns två rivaliserande kristna kyrkor i Romarriket. År 311 hade vigts två biskopar i Kartago, Caecilianus och Donatus. Den första följde det som senare skulle bli benämnt den Katolska kyrkan och den andre den Donatuska. Dessa linjer stred ideligen och i slutet av 300-talet ville kejsaren få ett slut på detta. Man sammankallade en synod med ordern - enhet!
Nu träder så Augustinus in på arenan och hans motståndare är en biskop Pelagius.
Pelagius gick emot Augustinus teser och utsattes för hård förföljelse från Roms kyrka och myndigheterna. Detta var ingen barnlek, det var frågan om liv och död emedan blev domen villfarelse väntade döden omedelbart. Pelagius anhängare var inga trashankar. De var en stor jämnbördig rörelse som skakade om hela kyrkan. De två kombattanterna möttes på konciliet sommaren 411 och hela Kartago var i rörelse.
Augustinus visade sig vara en hård herre, ja ett rent envishuvud som ville ha Pelagius huvud på ett fat. Mötet finns bevarat och dess protokoll är hårt. Men man hade skarpa motargument och domen föll inte till Augustinus förnöjsamhet. Pelagius fick leva. Hans advokater tryckte på, är detta möte en domstol eller ett kyrkomöte frågades. Inga svar inkom om det. Pelagius fick leva och lär ha dött en naturlig död år 430 fast vissa menar att han mördades.
Ja, så förflöt då Jesu andra dödsdom. Samma som första gången inför Pilatus. De kyrkliga katolska påvarna ville se blod, kejsaren ville medla. Om detta möte, denna rättegång finns omtalad och dokumenterad så sent som 2018, ett mycket intressant möte som är bevarad för eftervärlden. Citaten från mötet anses vara mycket väl bevarade, det säges att talarnas nedtecknade ord granskats två gånger av dem själva.
Kyrkomötet finns bevarad från juni år 411 i Kartago och mötet varade i tre dagar.
År 415 sammankallades ett nytt möte cynoden i Diaspolis och där förklarades att Pelagius införde inte irrlära.
Således. Kyrkan levde vidare i över 1000 år och den nya drabbningen skedde år 1525 och om detta berättar jag här längre fram.
Vi fortsätter nu med arkeologin.
Gammalkristlig kyrkoanläggning påträffad i Augsburg.
I Tyskland ha de gammalkyrkliga byggnader och anläggningar vilka härstamma från Karl den store, alltså under 8-900-talets tid påträffats.
- Där anlades i varje fall på tredje eller fjärde århundradet en dopbassäng - ett BAPTISTERIUM - som för närvarande är det enda i sitt slag bland gammalkristliga kyrkoanläggningar från denna tid i norra delen om Alperna. Den fjorton meter djupa dopbassängen, som lämnat det för dopprocessen erforderliga vattnet har nu kunnat utgrävas och man kan ännu se de stenar, från vilka de troende stego ned i vattnet för att bli döpta.
Morgonposten av den 15 november år 1922
- Upptagandet i kyrkans gemenskap skedde genom dopets sakrament. Det förrättades genom neddoppning.
- Att dopet i begynnelsen förrättades i det fria, i floder eller dammar och genom neddoppning, är bekant av nya testamentets historia. Längre fram inrättades stora dopfuntar och dopkapell BAPTISTERIER - I det den som döptes nedsteg flera trappsteg i vattenbehållaren och därefter med hela kroppen doppades under vattnet, trädde bilden av begravningen till Kristi död och återuppståndelsen ur graven med all makt för själen,
- något som vid den senare införda bestänkningen allt för mycket trädde tillbaka. Bestänkningen blev i början blott använd på de sjuka, som läto döpa sig på dödsbädden och för vilka dopet genom neddoppning icke mer lämpade sig. Broderligen C. G. Lundberg.
I diskussionsforumet Hej Livet saxar vi följande text om dopet.
Döpas inom åtta dagar.
Enligt 1686 års kyrkolag skulle barnet döpas inom den åttonde dygnet efter födseln. Denna dopregel övertogs från föreskriften om omskärelse på åttonde dagen enligt 3 Mosebok 3. Ofta skedde dopet fösta söndagen efter födseln eller om barnet fötts tidigt en söndag, redan samma dag under eller efter högmässan.
NÖDDOP
Dopet skulle alltid förrättas i kyrkan om det inte fanns skäl för något annat. Om dopet inte kunde genomföras i kyrkan eller inom det åttonde dygnet, exempelvis om barnet var sjukt eller familjen inte skulle hinna till kyrkan, utfördes ett så kallat NÖDDOP. Ett nöddop kunde förrättas av ett "gudfruktigt och till laga ålder kommet förståndigt och i katolicismens lära väl underrättat folk av mans kön" Om ingen sådan gick att tå tag i kunde nöddopet också genomföras av en kvinna.
Under den tidiga kristna tiden i Norden utfördes dopen vanligtvis i floder och vattendrag precis som Johannes döparen gjort när han döpte Jesus i floden Jordan. Med tiden blev användning av bassänger och kar av trä vanligt vilket innebar att dopet kunde genomföras i kyrkan.
Under denna tid var det brukligt att sänka ner hela kroppen i vattnet så kallad immersion eller subversion. Det nordiska klimatet gjorde dock att man under senmedeltiden övergick till att enbart doppa huvudet, affusion, eller bestänka den döpta. Detta för att undvika nedkylning vilket var en stor risk i de kalla kyrkorna.
I och med detta blev det allt vanligare med barndop kom dopfunten att få en alltmer central plats i kyrkan. Under den katolska tiden var dopfunten alltid placerad i kyrkans västra del nära ingången. Detta var för att barnet var tvunget att döpas för att få inträda i kyrkan. Dopfunten flyttades fram i samband med reformationen för att betona att dopet skulle ske i församlingens mitt.
Dåtidens dopfuntar var väldigt djupa så att hela barnet kunde sänkas ner i vattnet. När denna sed försvann under senmedeltiden blev det vanligt att sätta en grundare skål av metall som insats i den gamla dopfunten. I Europa blev dopfuntar av sten vanligt under 1100-talet och det var också då merparten av de dopfuntar av sten som finns kvar i dag tillverkades. Tidigare gjordes de i trä eller så skedde dopet vid vatten utomhus.
Kommentar: Vi ser här ett av kyrkans mest fruktansvärda påhitt. Att ett litet nyfött barn skulle vara i djävulens våld enligt den av Augustinus påhittade arvssynden och av Luther sanktionerade, är fullkomligt groteskt. Det har skapat enorma själsliga lidanden hos föräldrar som i tiden inte hann få barnets huvud fuktat.
Vad säger kyrkans företrädare i dag? Vi har reviderat denna ståndpunkt om nöddop och praktiserar det inte mera.
Efter att kristendomen år 313 i Romarriket förklarats som laglig religion och kejsar Konstantin antagit den kristna läran föll därefter land efter land för kristendomen. Oftast genom att dess ledare först lät döpa sig och tog på så vis hela folket med sig. Ibland gjordes detta med våld. Så skedde i den östra rikshalvan numera landet Finland.
Storfurst Vladimir döptes i floden Dnepr år 988 och får hela folket i Kievan Rus med sig.
Platsen för Olof Skötkonungs dop i Husaby Sverige. Olof döptes år 1008 av den engelske missionären Sigfrid. Olof var far till sedermera drottning Ingrid av Kievan Rus. Drottning Ingrid skulle bli stammoder för de flesta kungahus i Europa.
På Åland finns en gammal kapellruin, Lemböte kapell, som är omnämnd i det danska Itinerariet från 1230, eller kung Valdemars segelled. Här finner vi på Åländsk botten Lyneaböte - Lemböte kapell och längre ut i havet Tjyckekarl - Kökars kloster. Dessa grundades invid segelleder som "servicestationer" för kristen kult. Här kommer även dopet in i bilden emedan äldre kyrklig praxis var att döpa sig "i sista minuten" för att få så många synder som möjligt förlåtna.
Intill finns det höga berget Bläsan och närmare inåt land Sankt Olofs källa även kallad offerkällan. I äldre urkunder benämns även dopet att "blässa".
I insända bidrag till fornminnesinventering i Finland finner vi denna notis. Bläsnäs dopkälla. I Bläsnäs by i Lillskogen finns en hälsokälla som rinner ständigt. Då det första korståget skedde till Finland, skall man ha döpt vid denna källa samtidigt som vid Kuppis. Blässa lär betyda döpa, och man använde ordet i gamla tider i Pargas. Därav fick byn namnet Bläsnäs.
I en äldre notis i insända bidrag till Finlands folkkultursinsamling fann jag följande notis.
I Åbo klockarestadga kallas dopfunten döpilsakar: til döpilse karedh. Ordet är inte säkert känt från andra texter, jfr dock Gu, s 49 baptistarium döpilse ok funtkar. Detta kan möjligen fattas som "döpilsekar ok funtkar. Döpilekar är en fornsvensk nybildning: sammansättningen påminner om det liktydiga fvn. skirnarbrunnr.
Skirn var i äldre tid en beteckning för det kristna dopet. Härledning okänd.
Att det första baptistdopet på finländsk botten skedde på Åland var för mig en nyhet. Detta omskrives i tidningen Åland år 1946.
- Ett säreget jubileum inträffar denna höst. Det är nämligen 90 år sedan det första baptistdopet utfördes.
i vårt land - det försiggick i Föglö Finholma. Det var Edla Kristina Östling, Lovisa Fagerström och Vilhelmina Lindblom som då döpes. De var även de första som döptes i hela Finland.
Artikeln fortsätter med att de troende blev utsatta för trakasserier ifrån ortsbornas sida. Alla även deras barn blev inkallade till Åbo domkapitel för förhör och eventuell dom. De anträder den 130 kilometer långa skärgårdsresan till Åbo. De förväntades bli förda till Sibirien men domen blev mild. De ombads att i framtiden föra ett gudfruktigt liv.
Inom den östortodoxa kyrkan utförs ännu i dag minnesdop så kallade Kristjeni baptist. Då jag en tid bodde i Sankt Petersburg åsåg jag en dag denna händelse en smällkall januaridag år 2012. Vi for längs en väg och plötsligt såg vi på en åker hundratals bilar stå parkerade. På frågan vad är detta fick jag till svar att det är Kresjeni döpelse. Invid på en igenfrusen sjö utfördes denna dopritual. Man hade huggit upp en vak och intill stod avklädningstält. De som döpte sig steg ned i vattnet, utförde korstecken och doppade sig tre gånger ned i vattnet. Min sageskvinna sade att detta var en helt vanlig tradition varje vinter i hela Ryssland. Man intog supar av vodka och konjak för att klara det. Nu efteråt har jag förstått att denna sed också utövas i Ukraina men då utan supar.
Hur namngavs då barn i förkristen så kallad hednatid här i Norden? Ett intressant svar hittar vi i en artikel benämnd: från Abjörn till Örjar. En artikel om fornnordiska namn funna på runstenar i Sverige.
