Sunds kyrka
Fotografi av Gunnar Bomanson i tidigt 1900-tal, kan vara år 1902.
Sunds kyrka har nedbrunnit till sin stenstomme två gånger. År 1678 i juli efter ett blixtnedslag och i maj 1921 efter för kraftig eldning i en kamin.
Kyrkan anses vara den äldsta av moderkyrkorna och även till omfånget den största. Kyrkan är helgad åt Johannes Döparen och detta faktum satte igång min forskariver.
Detta foto från Google Earth får belysa de tankar jag i denna bloggartikel vill lyfta fram. Kyrkan till höger och den gamla lunden Kyrklösa till vänster i bild. Vi ser det stora diket samt skogsön i mitten.
På ön stod förr prästgårdens väderkvarn. Denna ö var förr sammanbunden med Kyrklösa via en ouppodlad landtunga. På Kyrklösa står den stora flata stenen som vi här kallar altar- och offersten.
Hans Hanssons karta över Sunds kyrkoomgivning år 1650. Vi ser till vänster området Kyrklösa i och intill Västeråker
Jag frågar det moderna sökverktyget Gemini och ber AI ge mig en förklaring om kyrkan. "Han" svarar så här:
Det finns en känd historisk teori som ofta sätter Sund i centrum för Ålands tidiga kyrkohistoria.
Teorin om dopkyrkan.
Den åländske historikern Matts Dreijer lade fram en teori om att Sunds kyrka - som är helgad åt Johannes Döparen - ursprungligen kan ha fungerat som en gemensam dopkyrka för hela det åländska fastlandet. Kyrkor helgade åt Johannes Döparen hade ofta denna funktion under den tidiga missionstiden. Endast vid dessa dopkyrkor fick människorna ta sitt dop, då ute i det fria vid och i en porlande källa.
Julboken S;t Olof där Matts Dreijer framför teorin om Sunds kyrka som Ålands dopkyrka.
Dreijer konstaterade att kyrkan byggdes i senare delen av 1200-talet och hade därmed helt rätt. Moderna forskning har konstaterat att den byggdes mellan åren 1250-1275.
Centrum för makten.
Sund var under medeltiden ett absolut maktcentrum på Åland i och med närheten till Kastelholms slott och att Sunds kyrka utvecklades till att bli den största medeltida stenkyrkan i landskapet.
Under vikingatiden (cirka 550-1050 e. Kr.) utgjorde Sund tillsammans med grannsocknen Saltvik det militära, politiska och sakrala centret för hela Åland.
I det förkristna Sund var den hedniska kulten nära sammankopplad med de lokala stormannaätternas och konungarnas makt.
Sunds kyrka uppförd på 1200-talet, är den största medeltida stenkyrkan på Åland. Att den byggdes alldeles intill det hedniska gravfältet och vikingatidens sakrala centrum var ingen slump, utan en medveten strategi från kyrkans sida.
Strategin om övertagandet av heliga platser (kultkontinuitet)
Vid kristnandet av Norden följde missionärerna den instruktion som påve Gregorius I år 600 e. Kr. gav: Förstör ej de hedniska helgedomarna, utan helga dem och res där altaren!
Befolkningen var van att under århundraden samlas på samma upphöjda plats för viktiga beslut, högtider och riter. Kyrkan byggdes på samma ställe för att befolkningen skulle fortsätta gå dit, men nu för att tillbe Kristus.
Att resa ett kristet tempel över de hedniska förfädernas och prästernas gravar symboliserade den nya Gudens seger över de gamla gudarna och "demonerna".
Maktens och ekonomins centrum
Under vikingatiden sammanföll de hedniska kultplatserna alltid med de politiska centra (ting) och stormännens boplatser.
I Sund fanns en viktig strategisk hamn och ett maktcentrum för eliten. I närheten byggdes senare även den svensk-kungliga borgen Kastelholm.
När stormännen tog emot kristendomen var det de själva som finansierade stenkyrkobygget på sin egen mark - intill sina egna förfäders gravhögar - för att demonstrera sin legitima makt i den nya tron
Legitimeringen av den nya kristna eliten.
Genom att bygga kyrkan på eller direkt intill sina hedniska förfäders gravar visade de nyomvända åländska hövdingarna att vi är fortfarande samma härskare över detta land, våra förfäder vilar här, men nu beskyddas vår ätt av den kristne Guden.
Som ett resultat av det blev Sunds kyrka inte bara en religiös byggnad, utan regionens viktigaste andliga och administrativa centrum sprunget direkt ur vikingatidens hedniska helgedom.
Kyrklösa invid Sunds kyrka. Vi åkte på en reportageresa med tidningen Ålands reporter Nina Smeds och fotograf Amir Karhalaei onsdagen den 26 augusti år 2026.
Här är tidningens framsida och jag står invid stenen.
Vi vandrar emot Kyrklösalunden och i bakgrunden Sunds kyrka som är störst, äldst och i sin omgivning vackraste på Åland.
Här pekar jag ut mot den enligt mig forntida husgrunden antingen av ett hedniskt eller ett kristet tempel. I handen håller jag en printad LiDAR bild, vilken jag fått från Ålands Kulturhistoriska museums personal.
På LiDAR bilden ser man den ovala rundeln i bildens mitt på Kyrklösa. Man ser även den jättestora utgrävningen cirka 60 meter in i området från Kyrksundet. Till höger skönjer man åkertegar som i dag är igenväxta. Gränsen mot Västeråker går i det högra diket. Frågan är varför denna utgrävning, behövdes dessa enorma sand och grusmassor till begravningsplatsen?
I LiDAR bildens ovala mittsektion finns en djupare sänka. Sänkan är kraftigt beväxt med olika buskar och man kan se en cirkelformad stenkonstruktion i denna. Kan det även vara så att detta är en dopsänka, en tidigare varande källa? Runt området har man i sen tid gjort djupa dikningar och året runt rinner flödvatten i täckdiken på varje sida om Kyrklösa område.
Här är hela reportaget, kanske svårt att läsa texten.
Denna intressanta historia började för min del för tio år sedan. Jag hade fått ett tips av vännen Karl-Anders Lindholm i Högbolstad om stenen. Jag hade då inlett en forskning om Drottningens sten också den historian är mycket intressant. Han frågade då om jag hört om Kyrklösa stenen och det hade jag i andanom inget minne av, kanske jag hört något från förr. Sagt och gjort, vi for ut till Kyrklösa och jag blev hänförd, kastade allt annat åt sidan och började läsa och begrunda. Vad sades, skrevs och berättades i litteraturen om denna plats? Inte mycket skulle det visa sig. Men det fanns ledtrådar. Vi skall här bena ut varje sådan tråd.
- Sunds kyrka är den ståtligaste på Åland. Om densamma går den sägen, att dess byggmästare hade varit Saltviks kyrkas byggmästares gesäll, och att de blivit ovänner, så att gesällen hade dödat sin förman. Sedan hade han satt sig i sinnet att bygga en större kyrka än den, som mästaren byggt, men han hade inte tänkt att bygga den, där den nu är, utan nordväst från prästgården i en inhägnad beteshage, som ännu uti denna dag kallas Kyrklösa till ett spenamn, för att den blev utan kyrka. Man lär haft stort allvar med att bygga sin kyrka där, men råden tillstadde det inte. Allt vad de byggde om dagen, det blev om natten omrumlat, och därför blev kyrkan slutligen byggd, där den nu är. Det tros att den sten, som har de outtolkade bokstäverna på sig är byggmästarens gravsten. (su. 50. s.30)
För att utröna om det fanns liknande berättelser från Åland om andra kyrkors nybygge fann jag ett par liknande berättelser.
Om Saltviks kyrkas bygge berättas följande: Det berättas att man hade begynt bygga Saltviks kyrka mer norr om Kvarnbo i den så kallade Skarpängsbacken, men råden tillstadde det inte, ty det man uppförde om dagen det blev nedrivet på natten. Likaså gick det på den så kallade Malmbacken. Tomten tillstadde inte byggandet.
Kökars kyrka var först tillämnad att byggas i Karlby och sedan på Flottö. Men om natten nedrevs av osynlig hand, vad man om dagen byggdes. Då man slutligen valde den gamla klosterplatsen för kyrkobyggnaden lyckade man få kyrkan uppförd.
Vi ser att från Åland hade insänts tre berättelser med samma tema. Vad som om dagen byggdes nedrevs av osynlig hand om natten.
Jag började då forska i huru det gått till på den finländska fastlandet och det visade sig att där var det likadant. Det som byggdes om dagen nedrevs om natten, av trollen och av osynliga händer. Det skulle visa sig att samma fenomen fanns längs hela den Finlands svenska kustremsa alltifrån norr till söder och öster. Jag hittade ett tjugotal liknande berättelser. I alla dessa berättelser fanns det en gemensam lösning på problemet. Man lastade en drög, en släde med stenar och stockar och spände så ett par oxar eller stutar för och lät dem gå. Där de sedan stannade byggdes den nya kyrkan och dessa troll verkar då ha godkänt den nya platsen.
Från den finländska sidans berättelser har jag valt att taga med berättelsen om Vörå kyrkas tillkomst.
Då man byggde Vörå kyrka skulle man först bygga den på Risukulla i Tukkur, men vad man byggde om dagen revs ned om natten. Sedan beslöt man på en stämma spänna en otamd oxe för en timmerstock och låta den gå. Där oxen stannade skulle man bygga kyrkan. Den stannade på en mosse men man byggde i alla fall kyrkan där.
Då jag sedan undersökte hur man i Sverige hade beskrivit denna företeelse fann jag samma mönster och det skulle framgå att samma typ av sägen berättelser fanns från ett hundratal platser, alla i samma stil.
Jag vände mig då till vad litteraturen hade att förtälja om fenomenet i övriga europeiska länder och det skulle visa sig att fenomenet var universellt. I ett flertal länder i Tyskland, Schweiz och de Brittiska öarna återfinner vi samma berättelser. Det man om dagen byggde nedrevs om natten.
Jag hittade då en uppsats av författaren Dag Strömbäck om detta fenomen.
Dag Strömbäck, Uppsala skriver följande;
Knappast någon händelse i en bygds liv har satt så djupa spår i folkdiktningen som kyrkans första grundläggning och uppbyggande. Det har gällt att på rätt plats placera det rum som skall uppföras av profana händer och sedan kristligen invigas av kyrkans män. Den rätta platsen var ej alltid lätt att finna i en tid då folktrons väsen hade så mycket att säga till om ute i markerna. Kanske också något av motsättningen mellan kristendom och hedendom kan reflekteras i vissa av dessa sägner.
Vi skall nu återvända till vårt Kyrklösa.
Jag började då med att fråga vännen Jenni på Ålands Kulturhistoriska museum om Kyrklösa och vad den kloke professorn Matts Dreijer undersökt på platsen. Av henne fick jag då reda på att den gode Matts hade undersökt stället år 1950 och i en rapport skrivit följande.
Kyrklösa lunden genomsöktes och befanns vara omrörd.
Jag anhöll då till Norra Ålands församling om lov att göra undersökningar med metalldetektor på platsen och det enda jag fann var en rostig skyffel några meter ifrån altarstenen.
Matts Dreijers kvarglömda skyffel?
LiDAR bild av området Kyrklösa.
Av Jenni fick jag så denna bild som utvisar två mycket märkliga formationer i marken. Vi ser ovan en oval upphöjning i marken ungeför 25 meter lång och 15 meter bred med en djupare sänka i mitten. Vad är detta, har vi här grunden till en förkristen helgedom eller rent av grunden till den nya kyrkan som alltid revs ned på natten?
Den vänstra sidan av vallen.
Det allra märkliga är att på denna ovala vall växer inga träd. Däremot växer det i sänkan ett buskage och vid sidan av vallen stora träd. Kan orsaken vara någon form av stengrund?
Google Earth i dag. Vi ser det stora utfallet och ser hur dess sträckning tar en böj till vänster alldeles som i äldre kartor, men här finns det nya diket ända upp förbi prästgården.
Man kan även skönja LiDAR bildens anvisning om vallen till vänster i bild På Kyrklösas nordvästra sida.
Från väster och området Lappböle gård leder emot Kyrklösa en gammal vägsträckning rätt in i området. Vid sidorna ser man tydligt diken och den helt trädlösa gamla vägen. Här får inga träd fäste. Man kan stilla undra varför en sådan väg behövdes in i en beteshage?
Altarstenen är cirka två meter lång och över metern bred. Den är båtformad med slät ovansida, står nästan i vattpass i riktning mot öster. Stenen är mossbelagd men på den ena sidan kan man se att mossa saknas. Har den bearbetats på något sätt?
Man ser att under stenen har placerats mindre stenar för att rikta den rak.
Då jag skrapade med foten intill stenen framkom en annan lång flat sten nere i marken vilken var kilborrad och man ser klart de borrade hålen.
Intill stenen ligger ett par andra liknande stenar även de med kilborrmärken.
Invid stenen skönjer man en stencirkel. Är det en domarring?
Kan Kyrklösa även fungerat som en tingsplats. Här ser vi hur Olaus Magnus på 1500-talet beskriver ett ting utomhus, vilket var vanligt under hela medeltiden.
Kan dessa stenar på Kyrklösa fungerat som sittbänkar vid ett ting?
Skiss över domarringar ifrån Sverige.
I de åländska medeltidsurkunderna framgår att ting höll intill kyrkor. Här ser vi ett sådant dokument.
Vid Sunds kyrka år 1381. Alltså vid inte inne i.
På Kyrklösa fanns med största sannolikhet även en offerkälla men var fanns denna?
Här ser vi en karta ifrån år 1881. Vi ser ett stort dike som början mitt i åkern. Har vi här en ledtråd till källan?
År 1640 gör prosten Boetius Morenius en visitation i Sunds kyrkoförsamling och ger då order om att:
All vidskepelse å åker, äng och vatn bortlämnas.
Vid punkt 11 ser vi Murenius order.
Vid de gamla offerkällorna förrättade alltid de första kristna även dopet. Som vi tidigare läste var Sunds kyrka helgad åt Johannes Döparen. Dessa dop förrättades då alltid vid en källa med rinnande vatten och det allra kändaste kungadopet i en sådan var då Olof Skötkonung döptes på 1000 talets början i Husaby källa.
Det mest troliga är att Murenius även bortförde resterna av offer och sedermera dopkällan invid Kyrklösa.
Då man söker uppgifter om detta finner man via Gemini sökverktygen att detta dåd skedde även i Sund. Det omtalas där att stora stenblock, sand och mossa begravde denna dopkälla.
Jag har en teori om var den ligger. Det säges att i sluttningen emot söder emot sundet. Vi skall titta närmare på den eventuella platsen.
Flygfotografi av området år 1940. Man kan här skönja den landtunga som sammanbinder skogsön med Kyrklösa lunden. Denna är nu bortförd och upplöjd.
Då man studerar gamla lantmäterikartor ser man att invid och intill området finns en skogsö och denna är sammanbunden med Kyrklösa området. I förteckningen är detta också hörande till Kyrklösa området. Vad är meningen med detta? På skogsön ser man en mörk fläck som tyder på stensamlingar och kummel.
På skogsön ser man i en lantmäterikarta från början av 1980-talet en fyrkantig punkt mitt i vinkeln. Vad dokumenterar den? Är det den gamla platsen för den igenstenade offerkällan som levt kvar i gamla kartor? I senare kartor är denna fyrkantiga punkt borttagen.
Då jag besökte platsen, skogsön, fann jag dessa stenar mitt i området. De var rejält mossbelupna och definitivt något man inte ditfört på senare tid vid eventuell åkerbearbetning. Dessa stenar är alla ungefär lika stora och flera är kantiga typ hörnstenar. Jag har sett många stenrösor invid åkrar som samlats under århundraden av jordbrukare men de är oftast kastade i en jämn hög och de är alltid avrundade stenar och inte kantiga som de flesta här.
Dessa stenar är vackert placerade invid varandra och man ser att de släpats dit från annan plats.
Kan detta vara de stenar som enligt sägner bortfördes från Kyrklösa lunden där den första kyrkan ämnade byggas? Eller är det rent av rester ifrån ett forntida hednatempel?
Vi ser här samma område, ett flygfotografi ifrån år 1942. Vi ser då att det stora diket som finns i dag, vilket går rätt ned ifrån prästgården emot sundet, inte fanns förr. I stället leddes vatten ifrån skogsön, där för övrigt även en väderkvarn stod, ned i en böj emot sundet.
Detta kan konstateras även på äldre tiders fotografier. Det stora djupa diket fanns inte då det har dikats senare.
Denna kalksten fann jag instoppad invid en råsten ett par veckor före årets midsommar då jag besökte platsen. I stenen ser man två borrade hål så kallade skålgropar. Är det en offersten? Var det någon som vägrade lyda Murenius order om borttagandet av vidskepelser?
AI förklaring över skålgropar. Är runda urknackade fördjupningar i berghällar eller lösa block som dateras till bronsåldern. De kallas även älvkvarnar, är den vanligaste typen av hällristning i Skandinavien och förekommer i kalkstensrika områden.
Råstenen i mitten av bilden där jag fann kalkstenplattan.
Har meddelat detta fynd till Norra Ålands församling men ännu inte fått svar om de vill se den. Den kommer även att visas för Kulturhistoriska museet.
Några funderingar till. På stenen står en fyrkantig sten. Vad har den för betydelse, är det något minnesmärke från någon kyrklig visitation.
Ur ett föredrag av Elias Wesse´n läser vi följande: På den plats där Uppsala avgudahus varit beläget, reste sig med tiden en kristen kyrka. Detta är för övrigt inte det enda fall där kyrkan direkt efterträdde ett hedniskt tempel. Det förefaller i själva verket ha varit praxis under den kristna missionen i Norden, att den hedniska kultplatsen genom rening och invigning skulle förvandas till Vite Krists helgedom eller åtminstone överlämnas som egendom till den heliga kyrkan.
Ett synnerligen intressant vittnesbörd härom ha vi från Finland. Uti ett brev år 1229 till biskopen i Finland bekräftar påven Gregorius IX biskopens besittningsrätt till de lundar och avgudahus (lucos et delubr) där hedningarnas gudsdyrkan fordom försiggått, vilka de av dig nyomvända frivilligt givit till kyrkan. Ett par år senare meddelar samma påve tillåtelse för kyrkoherden Vilhelm vid S:t Marie kyrka i Nousis att få behålla för sin kyrkas räkning den av biskopen skänkta jord i Masku, som kallas Lunda.
Vid ett besök på området med min hustru Irina fann vi att på området växer olvon. Dessa träd/buskar markerar kyrklig närvaro från äldre tid. Det fanns alltid sådana invid kyrkor och heliga platser sade hon åtminstone i Ukraina. Dessa skulle vara på den västra sidan planterade.
En annan märklig sak som Irina märkte var att runt altarstenen fanns enorma mängder myror. Bara där. Hon hade en förklaring som jag vid hemkomsten fick bekräftad. Jag hade märkt detta förut vid mina tidigare besök.
På nätet svarar AI följande:
Myror lockas alltid till platser där skett blodspillan. Varför lockas myror till dem?
Där finns proteiner och fett. Blod innehåller ämnen som myror behöver för att mata sina larver och stärka kolonin.
Även gammalt och torkat blod avger luktmolekyler som upptäcks av myrornas känsliga antenner. Offerplatser i skog och mark samlar ofta fukt, viket gör miljön attraktiv för insekter.
En annan märklig omständighet som vi båda märkt vid våra besök. På Kyrklösa hör man aldrig fågelsång, bara kråkornas kraxande och ibland ett korpskrän.
Offrat i Godby den 7 september år 2026
Johan G. Granlund
Texten kommer att uppdateras.
