Johannes Döparen döper Jesus i Jordanfloden. Målning av Giotto di Bondone cirka 1305.
Vi ser här Jesus stående till hälften ned i flodens vatten. Händelsen omtalas i alla fyra evangeliernas inledande kapitel. Jesus är i 30-årsåldern och inleder med det sin predikogärning.
Den ukrainska kyrkan firar Jesu dop den 6 januari på Trettondagen medan de västliga kyrkorna den första söndagen efter Trettondag jul.
Det finns ett flertal medeltidsmålningar av Jesu dop och de flesta återger Jesus stående antingen med bara fötterna i vattnet eller till hälften av kroppen nere i Jordanflodens vatten. I flera fall häller Johannes Döparen vatten på Jesu huvud ur en snäcka. I mina ögon ser detta patetiskt ut, att stå i vattnet och ändock begjutas med några droppar vatten är för mig helt märkligt. Kan det vara så att man med detta vill förnöja båda synsätten, doppandet och begjutandet?
Av en tillfällighet stötte jag på denna intressanta artikel i Kyrkans tidning som utkommer i Sverige. Den berättar om den relativt sent uppmärksammade platsen för Jesu dop vilken faktiskt ligger i Jordanien.
- Vid Jordanflodens sydöstra del ligger Jesu dopplats och Johannes Döparens grotta. En arkeologisk pilgrimsvandring genom öknen kan bli en livsförändrande upplevelse menar Jonas och Karin Bodin från Lutherska kyrkans pilgrimscenter.
- Mitt i ett ökenområde 400 meter under havets yta ligger Pilgrimscenter Bethany, Jordan Al-Maghtas på arabiska, den jordanska Lutherska kyrkans pilgrimscenter vid platsen där Jesus döpes av Johannes. Den lutherska kyrkan, byggd kring 2015 ligger på berget ovanför Jordanfloden med underbar utsikt ända till Jerusalem.
Redan på 200-talet sökte sig människor hit till dopplatsen vid Jordanfloden för att döpa sig och bygga kyrkor. Sedan början på 1000-talet har gamla kyrkorester grävts fram och nya kyrkor byggts upp.
Människor från jordens alla hörn kommer fortfarande hit för att se Jesu dopplats och öknen Jesus frestades i, säger Karin som är pedagog och Jonas diakon.
VAD SÄGER GRUNDTEXTEN
Biblisk ordbok omfattande alla hebreiska, arameiska och grekiska ord i Bibeln med motsvarande svenska ord enligt 1917 års auktoriserade översättning.
Utgiven av Folke Boberg, missionär, Dr in Lith.
Publicerad bland annat av Konung Gustav VI Adolfs 70-årsfond för svensk kultur
Denna bok har jag haft i min bokhylla alltsedan min 20-årsålder.
Vid sökning på ordet dop hittar man följande
Dop. Grek. Baptisma (från Baptizö Döpa) samma grekiska ord har i sv. N.T. också översatts med Döpelse och Låta döpa sig.
Doppa Grek. Baptö samt Doppa i Embapto
Gammalt latinskt lexikon
Baptismus - Dop
Baptisterium - Funt
Vi skall nu se vad ett äldre lexikon ger för svar på frågor om dopet och i Nordiskt Familjelexikon hittar vi följande om dopfunt
Under rubriken dopfunt (af latinets fons, källa)
Under den äldre kristna kyrkan var doprätten inskränkt till domkyrkorna och de större kyrkorna. Då ännu endast vuxna personer döptes och ingen fick upptagas i den kristna församlingen utan att vara döpt, förrättades dopet genom nedstigning i en damm eller källa belägen antingen i ett fristående kapell, eller i en särskild del af kyrkan. Då emellertid utvecklingen gick i den riktning, att dopet förrättades vid allt tidigare ålder och materiellt taget blef allt mindre, blefvo dopkällorna omsider obehöfliga, och då doprätten på vissa håll redan under 1000- och 1100-talen utsträcktes till landskyrkorna, skaffade sig dessa små dopkar, de s.k. dopfuntarna, som i regel placerades inne i kyrkan nere vid ingången.
Min kommentar: Således man placerade dopakten till den stora djupa stenskålen som då blev en symbolik för det tidigare dopet i källan. Man sänkte barnet ned i vattnet, man döpte det. På så sätt förledde man i princip bort människors sinnelag ifrån vad ursprungstanken var och ordet "funt" blev i stället benämningen på själva stenskålen.
Dopfunt i den ortodoxa kyrkan i Åbo som finns strax invid Salutorget.
Äldre dopfunt ifrån Jomala kyrka på Åland.
I de flesta åländska kyrkor fanns dessa dopfuntar men en del är försvunna, bl.a. de i Sund och Vårdö trots att Sunds kyrka anses vara helgad åt Johannes Döparen.
Funtarna placerades i en viss ordning i kyrkan men i början stod de vid ingången, emedan ett odöpt barn fick inte inträda i kyrkan. Sedan bars de intill den norra väggen i koret. Norr var förr den mörka sidan, där härskade mörkret och kylan.
Barndop i dopfunt, nedsänkning av hela barnet i dopvattnet.
Trollhättebygden Sverige
Lexikonet Nordisk Familjelexikon om dopet
Medan barndopet i alla de stora konfessionskyrkorna är upptaget såsom den regelmässiga formen af dop, förkastas detta af flera bland sekterna, framför allt baptisterna. Det har emellertid inom kyrkan mycket gamla anor VÄL PÅBJUDES ELLER OMTALAS DET INGENSTANS DIREKT OMNÄMNT I NYA TESTAMENTET men ställen sådana som Apostlagärningarna 16: 15 - 33, I Korentierbrevet 1:16 lägga ANTAGANDET nära, att barndop redan i den apostoliska tiden förekommit, och kyrkofäderna i slutet af 2:a och början af 3:e århundradet (Origenes, Irenaeus, Tertullianus) omtala det redan såsom urgammal sed. Öfverallt där ett i fasta former förflytande församlingslif utbildat sig har barndopets institut näsan af sig själf uppstått. Dess rättfärdgande bereder hvarken för den katolska eller å andra sidan den reformerta åskådningen några svårigheter, medan för den lutherska här onekligen ett problem föreligger. Luthers olika försök att uppvisa möjligheten hos barnet af en verklig tro kunna ej anses tillfredställande. Betänkligt är ock att som stundom skett, här gå tillbaka till den romerska läran om FRÅNVARON AF MOTSTÅND som tillfyllest görande. Fastmer är att säga att Guds förekommande nådestillbud öfverallt måste föregå trons uppkomst, och att sakramenten, enligt Augstburgska bekännelsen också hafva till uppgift at uppväcka tron.
Kommentar: Här framkommer alldeles klart vad även jag hävdar, att varken spädbarndop eller barns begjutning med vatten någonstans finns omskrivet i vår bibel. Här framgår även klart det jag även alltid hävdat att bevisen för det ligger endast i "antaganden", där man i bibeltexterna läser in fantasier och vad som eventuellt skedde. Här konstateras även det problem Luther redan tidigt fick då han i allt övrigt ville basera sin reformationslära på ORDET och inget annat men här godkände ett barndop som inte fanns omtalat i bibeln. Man har funnit en text där det omtalas att ett "husfolk" blivit döpt och då tyckte man att säkert låg där ett nyfött barn bland pigorna och drängarna.
Från rad 4.
-Den gamla kyrkan eger ännu ej någon fixerad lära om dopet. Hos kyrkofäderna stå yttranden, som synes röja en rent symbolistisk uppfattning, sida vid sida med starkt realistiskt klingande utsagor.
- FÖRST PÅ KONSILIET I FLORENS 1439 hvars bestämmelser sedan upptogos och kompletterades af Tridentinum, fastslog den romerska kyrkan sin lära om dopet liksom om sakramenten öfver hufvud. Enligt dess, liksom i det väsentliga den senare grekiska kyrkans åskådning förmedlar dopet förlåtelsen för den genom arfssynden, så att den hos de döpte kvarstående begärelsen ej längre har karaktären af synd. Därjämte ingjuter det hos den döpte vissa öfvernaturliga nådekrafter, hvarigenom en "character indlebilis" påtyckes honom. Detta senare moment har dock hufvudsakligen betydelse från kyrkorättslig synpunkt. Från religiös synpunkt har däremot dopet här egentligen betydelse blott för den döptes förflutna lif. På grund af detta betraktelsesätt UPPSKÖT man i den gamla kyrkan ofta så länge som möjligt at låta sig döpas. Den senare romerska kyrkan hänvisar i stället den kristne för de efter dopet begångna synerna till ett särskildt sakrament: BOTEN.
Min kommentar: I kyrkohistorien förflöt nu en lugn period om cirka 1400 år. Men i medlet av 1400-talet hände något dramatiskt. Nu inrättade den romerska kyrkan dopet som ett sakrament, nu blev det allvar av och hundra år därefter inleds den mest sorgliga perioden i kristenhetens historia. Förföljelserna av de troende som antog vuxendopet, de så kallade anabaptisterna, omdöparna. Man beräknar att cirka 4000 på Jesus troende människor avrättades i Europa under 1500-talet med början i Schweiz och fortsatte till Tyskland och övriga Europa. Detta av trosbröder, av protestanter. Sorgligt nog så är inte även Luther fri från skuld.
Om det då är så att kyrkofäder hittat uppgifter om att barndop skulle praktiserats på det andra århundradet, var fick det då sin början i det romerska riket?
I en tidskrift Korsets seger fann jag följande intressanta redogörelse när barndopet eventuellt hade fått sin upprinnelse. Det kan ha varit i de Nordafrikanska kristna församlingarna i Tunis. En kvinna vid namn Qvintilla som härstammade ifrån en ort i Turkiet introducerade först detta i en församling i Tunisien.
Den dåvarande kyrkofadern Tertullianus som då verkade i dessa områden hade gått till skarpt angrepp emot henne och gjort en tillrättavisning. Men barndopet vann insteg och en biskop Optatus av Mela som dog 370 skriver: Alla människor, som komma till världen, äro besatta av en oren ande, vilken genom dopet måste utdrivas. detta sker genom EXORCISM. Denna utdriver anden och tvingar den att fly till öde trakter. Efter detta bliver människans hjärta den renaste boning för Gud. Därför när ni omdöper människor, utdriver ni Gud från Hans boning och djävulen kommer åter in. I de följande kyrkomötena antogs att barndopet skulle praktiseras.
Den före detta statskyrkoprästen A. Wiberg skriver i sin bok "Det kristna dopet" följande: År 416 hölls ett kyrkomöte i Milevi i Afrika. Vid detta möte fattades följande beslut med avseende på späda barns dop: Sålunda finna biskoparna för gott att förordna att var och en som förnekar att små barn, som nyss blivit födda av sina mödrar böra döpas eller som säger att dopet meddelas till deras egna synders förlåtelse men icke för arvsyndens skull som kommit från Adam och som bör utplånas genom nya födelsens bad, han vare förbannad!
Vid arkeologiska utgrävningar finner man på många platser benämnda BAPTISTERIER där man döpte genom nedsänkning, doppning i vatten.
Baptisterium i basilikan i Negev i södra Israel
Baptisterium i Kartago
Baptisterium i Pisa Italien
Baptisterium i Menas Italien
Ur Morgonbladet av den 64 augusti 1849
Baptisteri invid den heliga gravens kyrka i Jerusalem
- Den heliga grafvens kyrka i Jerusalem, graf-kapellen, som han uppbyggde åt sin moder Helena och dotter Constantia, äro runda: Baptisterierna, hvilka i äldre tid alltid utgjorde särskilda byggnader, hafva alltid den runda eller octogonala formen. Korsformen uppkom först flera århundraden sednare..
DIDACHE dokumentet
Fyndet som gjordes på 1800-talet anses vara från första århundradet och har benämningen Herrens undervisning genom de tolv apostlarna till nationerna. Verket är en kort anonym tidig kristen avhandling och en forntida kyrkoordning skriven på konegrekiska och daterad av moderna forskare till det första århundradet e.Kr. Texten vars delar utgör den äldsta bevarade skriftliga katekesen, har tre huvudavsnitt som handlar om kristen etik, ritualer som dop och nattvard och kyrkans organisation. Dopet sker genom nedsänkning, eller genom affusion om nedsänkning inte är praktiskt möjligt.
Kapitel 7. Angående dopet. Och angående dopet, döp så här. Efter att först ha sagt allt detta, döp i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn i levande vatten. Men om ni inte har levande vatten, döp i annat vatten, och om ni inte kan göra det i kallt vatten, gör det i varmt. Men om ni inte har någotdera, häll vatten tre gånger över huvudet i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. Men före dopet skall döparen fasta, och den döpte och vem som helst annan kan , men ni skall beordra den döpte att fasta en eller två dagar i förväg.
Av någon anledning finns inte denna skrift medtagen i Bibelns nya testamente.
Gammalkristlig kyrkoanläggning påträffad i Augsburg.
I Tyskland ha de gammalkyrkliga byggnader och anläggningar vilka härstamma från Karl den stores tid alltså under 8 och 900-talets tid påträffats.
- Där anlades i varje fall på tredje eller fjärde århundradet en dopbassäng - ett BAPTISTERIUM - som för närvarande är det enda i sitt slag bland gammalkristliga kyrkoanläggningar från denna tid i norra delen om Alperna. Den fjorton meter djupa dopbassängen, som lämnat det för dopprocessen erforderliga vattnet har nu kunnat utgrävas och man kan ännu se de stenar, från vilka de troende stego ned i vattnet för att bli döpta.
Morgonposten av den 15 november år 1922
- Upptagandet i kyrkans gemenskap skedde genom dopets sakrament. Det förrättades genom neddoppning.
- Att dopet i begynnelsen förrättades i det fria, i floder eller dammar och genom neddoppning, är bekant av nya testamentets historia. Längre fram inrättades stora dopfuntar och dopkapell BAPTISTERIER - I det den som döptes nedsteg flera trappsteg i vattenbehållaren och därefter med hela kroppen doppades under vattnet, trädde bilden av begravningen till Kristi död och återuppståndelsen ur graven med all makt för själen,
- något som vid den senare införda bestänkningen allt för mycket trädde tillbaka. Bestänkningen blev i början blott använd på de sjuka, som läto döpa sig på dödsbädden och för vilka dopet genom neddoppning icke mer lämpade sig. Broderligen C. G. Lundberg.
I diskussionsforumet Hej Livet saxar vi följande text om dopet.
Döpas inom åtta dagar.
Enligt 1686 års kyrkolag skulle barnet döpas inom den åttonde dygnet efter födseln. Denna dopregel övertogs från föreskriften om omskärelse på åttonde dagen enligt 3 Mosebok 3. Ofta skedde dopet fösta söndagen efter födseln eller om barnet fötts tidigt en söndag, redan samma dag under eller efter högmässan.
NÖDDOP
Dopet skulle alltid förrättas i kyrkan om det inte fanns skäl för något annat. Om dopet inte kunde genomföras i kyrkan eller inom det åttonde dygnet, exempelvis om barnet var sjukt eller familjen inte skulle hinna till kyrkan, utfördes ett så kallat NÖDDOP. Ett nöddop kunde förrättas av ett "gudfruktigt och till laga ålder kommet förståndigt och i katolicismens lära väl underrättat folk av mans kön" Om ingen sådan gick att tå tag i kunde nöddopet också genomföras av en kvinna.
Under den tidiga kristna tiden i Norden utfördes dopen vanligtvis i floder och vattendrag precis som Johannes döparen gjort när han döpte Jesus i floden Jordan. Med tiden blev användning av bassänger och trä kar vanligt vilket innebar att dopet kunde genomföras i kyrkan.
Under denna tid var det brukligt att sänka ner hela kroppen i vattnet så kallad immersion eller subversion. Det nordiska klimatet gjorde dock att man under senmedeltiden övergick till att enbart doppa huvudet, affusion, eller bestänka den döpta. Detta för att undvika nedkylning vilket var en stor risk i de kalla kyrkorna.
I och med detta och att det blev allt vanligare med barndop kom dopfunten att få en alltmer central plats i kyrkan. Under den katolska tiden var dopfunten alltid placerad i kyrkans västra del nära ingången. Detta var för att barnet var tvunget att döpas för att få inträda till kyrkan. Dopfunten flyttades fram i samband med reformationen för att betona att dopet skulle ske i församlingens mitt.
Dåtidens dopfuntar var väldigt djupa så att hela barnet kunde sänkas ner i vattnet. När denna sed försvann under senmedeltiden blev det vanligt att sätta en grundare skål av metall som insats i den gamla dopfunten. I Europa blev dopfuntar av sten vanligt under 1100-talet och det var också då merparten av de dopfuntar av sten som finns kvar i dag tillverkades. Tidigare gjordes de i trä eller så skedde dopet vid vatten utomhus.
Kommentar: Vi ser här ett av kyrkans mest fruktansvärda påhitt. Att ett litet nyfött barn skulle vara i djävulens våld enligt den av Augustinus påhittade arvssynden och av Luther sanktionerade, är fullkomligt groteskt. Det har skapat enorma själsliga lidanden hos föräldrar som i tiden inte hann få barnets huvud fuktat. Man har helt avfärdat Kristi lidande på korset och hans offer för oss.
Ja säger kyrkans företrädare i dag. Vi har reviderat denna ståndpunkt om nöddop och praktiserar det inte mera. Frågan är då när skall nästa revision komma?
Dopet som politiskt moment i erövringen av makten vilket skedde i land efter land i Europa.
Biskop Henrik döper de första finländarna vid Kuppis källa år 1155. Målningen finns i Åbo Domkyrka och är av P.W. EkmanEfter att kristendomen år 313 i Romarriket förklarats som laglig religion och kejsar Konstantin antagit den kristna läran föll därefter land efter land för kristendomen. Oftast genom att dess ledare först lät döpa sig och tog på så vis hela folket med sig. Ibland gjordes detta med våld. Så skedde i den östra rikshalvan numera landet Finland.
Storfurst Vladimir döptes i floden Dnepr år 988 och får hela folket med sig.
Platsen för Olof Skötkonungs dop i Husaby Sverige. Olof döptes år 1008 av den engelske missionären Sigfrid. Olof var far till sedermera drottning Ingrid av Kievan Rus.
På Åland finns en gammal kapellruin Lemböte kapell som är omnämnd i det danska Itinerariet, kung Valdemars segelled. Här finner vi på Åländsk botten Lyneaböte - Lemböte kapell och längre ut i havet Tjyckekarl - Kökars kloster. Dessa grundades invid segelleder som servicestationer för kristen kult. Här kommer även dopet in i bilden emedan äldre kyrlig praxis var att döpa sig "i sista minuten" för att få så måna synder som möjligt förlåtna.
Intill finns det höga berget Bläsan och närmare inåt land Sankt Olofs källa även kallad offerkällan. I äldre urkunder benämns även dopet att "blässa".
I insända bidrag till fornminnesinventering i Finland finner vi denna notis. Bläsnäs dopkälla. I Bläsnäs by i Lillskogen finns en hälsokälla som rinner ständigt. Då det första korståget skedde till Finland, skall man ha döpt vid denna källa samtidigt som vid Kuppis. Blässa lär betyda döpa, och man använde ordet i gamla tider i Pargas. Därav fick byn namnet Bläsnäs.
I en äldre notis i insända bidrag till Finlands folkkultursinsamling fann jag följande notis.
Åbo klockarestadga kallas dopfunten döpilsakar: til döpilse karedh. Ordet är inte säkert känt från andra texter, jfr dock Gu, s 49 baptistarium döpilse ok funtkar. Detta kan möjligen fattas som "köpilsekar ok funtkar. Döpilekar är en fornsvensk nybildning: sammansättningen påminner om det liktydiga fvn. skirnarbrunnr.
Skirn var i äldre tid en beteckning för det kristna dopet. Härledning okänd.
Att det första baptistdopet på finländsk botten skedde på Åland var för mig en nyhet. Detta omskrives i tidningen Åland år 1946.
- Ett säreget jubileum inträffar denna höst. Det är nämligen 90 år sedsan det första baptistdopet inträffar
i vårt land - det försiggick i Föglö Finholma. Det var Edla Kristina Östling, Lovisa Fagerström och Vilhelmina Lindblom som då döpes. De var även de första som döptes i hela Finland.
Artikeln fortsätter med att de troende blev utsatta för trakasserier ifrån ortsbornas sida. Barn blev inkallade till Åbo domkapitel för förhör och eventuell dom. De förväntades bli förda till Sibirien men domen blev mild. De ombads att i framtiden föra ett gudfruktigt liv.
Vintertida dopförrättning en dag i januari i Ryssland benämnd Kristjeni
Inom den östortodoxa kyrkan utförs ännu i dag minnesdop så kallade Kristjeni baptist. Då jag en tid bodde i Sankt Petersburg åsåg jag en dag denna händelse en smällkall januaridag år 2012. Vi for längs en väg och plötsligt såg vi på en åker hundratals bilar stå parkerade. På frågan vad är detta fick jag till svar att det är Kresjeni döpelse. Invid på en igenfrusen sjö utfördes denna dopritual. Man hade huggit upp en vak och intill stod omklädningstält. De som döpte sig steg ned i vattnet, utförde korstecken och doppade sig tre gånger ned i vattnet. Min sageskvinna sade att detta var en helt vanlig tradition varje vinter i hela Ryssland. Man intog supar av vodka och konjak för att klara det. Nu efteråt har jag förstått att denna sed också utövas i Ukraina och då utan supar.
Hur namngavs då barn i förkristen så kallad hednatid här i Norden? Ett intressant svar hittar vi i en artikel benämnd: från Abjörn till Örjar. En artikel om fornnordiska namn funna på runstenar i Sverige.
Vattenösning och namngivning.
Efter KNÄSÄTTNINGEN VATTENÖSTE man barnet och gav det sitt namn. Det visade släkt-och familjeförhållandet och gav barnen en identitet som människa. Namngivningen skedde i hemmet. Vanligtvis höll någon nära anhörig i namngivningen: fadern, modern eller någon annan som skulle komma att få stor betydelse i barnets liv. Oftast höll fadern i barnet på grund av att man alltid visste vem modern var, medan faderskapet var osäkrare.
Vid namngivningen läste man först några verser för att för att glädja gudarna och ge barnet lycka. Därefter namngavs barnet genom vattenösning och vissa ceremoniella fraser.
Vattenösning kom alltså inte till Norden i och med kristnandet utan fanns här långt tidigare. Att ösa vatten kallades AUSA VATN till skillnad från det kristna dopets SKIRN. Ritualen som hörde till Odinkulten gjorde att barnet blev en fullvärdig och rätts skyddad medlem av släkten och samhället.
Kommentar: Vi ser här att den gamla Asatron har väldigt många moment som liknar kristendomen. Frågan är intressant hur detta kan komma sig. I en av mina tidigare artiklar här i bloggen har jag listat ett flertal av dem och man kan söka artikeln under fliken Asatro. Ett av dessa likheter är ASK och EMBLA alltså Adam och Eva.
Enligt Adam av Bremen etablerade munken Ansgar en första församling i Birka. Denna notering är under diskussion. Vad är Birka och var fanns Birka? I alla fall ankom han på begäran av den svenska kungen Björn till Birka år 829 och verkade en första period fram till 831. År 929 ankommer en Wenni eller Unni och fortsätter verket i Norden men då hade Birka ödelagts.
Nåja, i alla fall fick den lilla starten en fortsättning och Norden kristnades i sinom tid.
Hur gick det då till då människor döptes? I krönikor framgår att den som ville bli kristen först skulle "primsignas", Primum Signum. Detta gick så till att prästen blötte sitt pekfinger med tungan och gjorde korstecknet mot pannan och bröstet mot dopkandidaten. Efter detta kunde dopkandidaten besöka kyrkor och göra affärer med dem. Dopet ville man sedan så länge som möjligt framskjuta till dödsdagen.
Den nykristne ville dö i Vadum vadis dvs. i vita kläder och man gick i vit dräkt till dopet.
Om detta kan man läsa i min blogg under fliken Vite Krist.
Denne man, den grekisk ortodoxa metropoliten Philotheos Bruennios fann år 1856 en åldrig skrift benämnd DIDCHE, en slags förkortning för " De tolv apostlarnas lära".
Denna skrift var en skriftlig instruktionsbok och har daterats till ca år 100, vissa anser att den kan vara redan från åren 40-60 efter Kristus. Titeln kommer av begynnelsebokstäver för dokumentet. Dokumentet räknas till de apostoliska fädernas berättelse över församlingsliv och dess tukt. Den har fyra titlar varav dopet är ett av dem.
Dopet skall ske i Faderns och sonens och den Helige Andes namn med tredubbla nedsänkningar i levande vatten det vill säga rinnande vatten, förmodligen i en bäck. Om detta inte är praktiskt möjligt är dop i kallt eller till och med varmt vatten acceptabelt. Om vattnet inte räcker till för nedsänkning kan det hällas tre gånger på huvudet, affusion. Den döpte och döparen och om möjligt alla andra som deltar i ritualen bör fasta en eller två dagar i förväg.
Denna bok berättar om Den kristna friförsamlingen genom tiderna och är författad av Gunnar Westin. Boken beskriver i 400 sidor den under sena medeltiden begynnande döparrörelsen i Europa då närmast med början i Schweiz och Tyskland. Boken beskriver sida upp och ned huru den romerska katolska kyrkan och reformatorerna Calvin och Zwingly i Schweiz och Martin Luther i Tyskland förföljde den människor som anammade den apostoliska doptanken som de hade läst om i Nya Testamentet. De inte bara förföljde dem, beslagtog deras egendom och förvisade dem utan man dränkte dem i sjöar med bakbundna händer, man brände dem på bål eller halshögg dem med svärd. Allt sanktionerades av dessa kyrkofäder.
I medlet av 1400-talet uppfann Gutenberg den maskinella boktryckarkonsten och böcker började tryckas. Dessa utkom först på latin det språk endast präster och de lärde kunde läsa. Men småningom översattes texterna till tyska och andra språk och vanligt folk började läsa själva vad som egentligen stod där i denna bibel. Nu fann man att dopet skulle göras efter att man kommit till tro och ville följa bibelns undervisning om detta. Ordet barndop eller begjutning fanns inte i bibeln. Man fick epitetet "läsare" vilket var ett skällsord. Zwingly och Luther benämnde dem "anabaptister" vilket även det var ett skällsord.
När och hur började det, när föddes egentligen baptismen?
Redan under hösten 1524 hade nära vänner till Zwingli, den schweziske reformatorn börjat tala om att eventuellt börja praktisera vuxendopet. Myndigheterna hade redan då givit order att alla som vägrade döpa sina barn skulle utvisas och straffas. Medlemmar i diskussionsgruppen för vuxendop samlades på kvällen den 21 januari 1525. Det var 10 personer som då var beredda att ta det avgörande steget att låta döpa sig. Här föddes den baptistiska rörelsen. Rörelsen spred sig härefter hastigt. Ledarna fängslades och man fick gå under jorden. Man höll sina möten i hemlighet. En av ledarna för den nya rörelsen hette Felix Mantz. Han fängslades flera gånger och sista gången var den 3 december år 1526. Han dömdes till döden den 5 januari år året därpå för anabaptistisk verksamhet. Hans tidigare nära vän och medarbetare Ulrich Zwingli stödde avrättningen. Mantz var den första på Jesus Kristus troende som avrättades av protestanter. Han dränktes den 5 januari år 1527 i floden Limmat som flyter genom Zyrich.
Dessa 10 personer som först döptes startade en världsvid rörelse.
Man beräknar att cirka 4000 troende avrättades i Europa på 1500-talet. Man beräknar också att det i dag finns 500 miljoner människor som hör till den baptistiskt bekännande kristenheten och där ingår förstås pingstvänner och övriga samfund som vuxendöper i hela världen. Denna rörelse är i dag större än den protestantiska världens döpta dvs de som praktiserar enbart barndopet-begjutningen.
Mitt ortodoxa dopintyg I Ukraina
Den 15 september år 2021 döptes jag av min hustru Irinas nära vän, Ukrainas högsta biskop Nikolaj inför det ortodoxa bröllop Irina och jag skulle hålla året därpå. Jag fick i dopet namnet Johannes och Nikolaj är min gudfar.
I detta år 2025 deltog Nikolaj som Ukrainas representant tillsammans med påven í den ekumeniska gemenskapen vid 1700 årsminnet av kyrkomötet i Nicea år 325.
I min ungdom, jag var 13 år döptes jag, efter ett andligt uppvaknande, i Filadelfiakyrkan i Mariehamn av pastor Jan-Erik Mårtensson. Det är nu snart 50 år sedan jag sist besökte en pingstkyrka.
Jag brukar säga att jag har åtminstone fem fribiljetter till himlen. Detta efter Jesus bergspredikan i Matteus 5 och vers 11: Ja, saliga ären i, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder! Jag skall här nämna två gånger.
En sjökapten och författare, Uno hette han skrek åt mig då jag vittjade mina bisamsaxar i Svinesund. - Låt djuren leva din satans pingstvän!
En andra gång, jag stretade i snöstormen uppför Tosarbybacken. Då hör jag en moped komma upp bakom mig och en "kamrat" från sagda by, som heter Johan även han, ropar i mitt öra: "Det är ett hälvitä ti va pingstvän va"?
År 1971 gick jag ur statskyrkan och detta har jag aldrig ångrat mig. För mig har allt detta varit ett trauma hela livet huru kyrkofanatiker i min barn och ungdom hånade mig för min mors och senare min trosutövning. Jag var blott fem år gammal när det började och ännu i min sjuttioåriga levnad frågar man mig varför jag inte gick i skriftskolan.
Då jag för några år sedan skulle taga reda på vem mina faddrar var vid mitt "barndop" kammade jag noll. På mina frågor till tre olika församlings arkiv, Sund på Åland, Kristinestad i Österbotten där jag är född samt Isojoki där jag bodde med min mor de första tre åren. Kyrkoherde Snellman i Sund hade troligen fått ett brev (jag bodde ju då i Isojoki) eller ett telefonsamtal om att jag är döpt av en kyrkoherde Haunio i Isojoki den 28 januari år 1948. Var dopet förrättades eller vem som var mina faddrar finns i Sunds dopbok ingen anteckning om.
På min fråga till Kristinestads församlings kansli får jag till svar att jag finns inte i deras dopbok.
På min fråga till Isojoki församling svarar kyrkoherde Pekka Anttila att jag finns inte heller i deras dopbok.
Till sist
Må barnbegjutningen - dopet bli en vacker familjehögtid och ett minne för livet där det nyfödda barnet får ett namn. Men utöva i det ingen hokus pokus! Barnen är helt och hållet ovetande och oskyldiga.
Sök själv sanningen och läs din bibel du fick i konfirmationsgåva!
Jag brukar alltid avsluta mina berättelser i möten och i skrift med en liten ironisk berättelse.
Min mor var pingstvän och jag sjöng i strängbandet i det lilla bönehuset i Kila. En dag sade pastorn att jag nog skulle få sjunga solo i Mariehamnskyrkan. Jag hade i Kila sjungit "Jag har hört om en stad ovan molnen" så tanterna grät medan flickorna från byn" tisslade bak i knuten. Längre fram i livet sjöng jag på begravningar och bröllop i alla åländska kyrkor och ännu längre fram under 20 års tid inom dansmusiken på Åland.
Jag brukar då jämföra mig med Elvis Presley. Även hans mor var pingstvän, inom den amerikanska motsvarigheten Assembly of God, och även Elvis döptes vid 13 års ålder. Han hade tidigare döpts vid 9 års ålder i hembyn Tupelo.
Pastorn i pingstkyrkan där hade sagt att han någon söndag skulle få sjunga solo i kyrkan.
Elvis Presley skulle som vi vet för evigt förändra hela musikvärlden.
Guds Frid vare med eder
Solskensresa till Portugal i september år 2024. Där fann vi i semesterorten Armasao de Pera denna dopfunt i en liten pittoresk kyrka som låg vackert på en liten ö invid oss. Observera tapphålet i funtens botten.
I samma kyrka fann vi denna "dopfunt" en jättelik snäcka.
Nu vill Irina som är expert i kyrkohistoria berätta följande om detta, jag överlämnar pennan till henne.
Apostel Sankt Jakob med mussla
Irina berättar följande: Ett stort snäckskal i en kyrka symboliserar oftast återfödelse, nytt liv, dop och är också ett tecken på pilgrimsfärd till heliga platser. Inom arkitekturen kallas en snäckformad halvkupol för en concha och används för att dekorera absider eller nischer, vilket betonar utrymmets helighet.
Primära betydelser:
Symbol för dop och uppståndelse: Skalet förknippas med vatten, rening och födelsen av nytt liv (liknande Venus framträdande ur skalet)
Symbol för himmelsfärd:
Pilgrimsmusslan är en symbol för pilgrimer som besöker relikerna av aposteln Sankt Jakob.
Inom kristendomen var kamskalet (Pecten pilgrimea) en symbol för pilgrimer och ett attribut för helgon som Jakob den store, vars helgedom i Santiago de Compostela lockade många pilgrimer. Dess bild i denna egenskap har varit känd sedan början av 1100-talet. Därefter blev det ett attribut för detta helgon självt och för pilgrimer i allmänhet.
Under medeltiden kallades pilgrimer till det antika Galicien (Spanien) för pilgrimer (från ordet "pilgrim" - snäckskal.
Enligt traditionen kom aposteln Jakob till Spanien, en av de avlägsna romerska provinserna, för att predika Kristi läror. Efter att ha återvänt till Jerusalem avrättades han och blev den första martyren bland apostlarna.
På platsen där, enligt traditionen, Jakobs reliker förflyttades byggdes en liten kyrka, sedan en basilika och senare den storslagna gotiska katedralen Santiago de Compostela. Sankt Jakob utropades till Spaniens skyddshelgon och platsen blev en symbol för tron, kristendomens tredje viktigaste centrum efter Rom, och Jerusalem. Tusentals katolska pilgrimer strömmade till Sankt Jakobs reliker. Det runda, räfflade skalet av en mussla av släktet Pecten blev deras emblem och symbol för helighet, samt ett attribut i avbildningar av detta helgon som varit känt sedan 1100-talet.
En solig dag i Portugal i september 2025. Där fann vi denna dopfunt i den vackra kyrkan i staden Porti Mao.
Doppat pennan i bläck i Godby den 10 januari år 2026
Johan G. Granlund
Ps. Jag undanber mig pajkastning med bibelord!
Jag behövde inte vänta länge förrän följande högintressanta artikel dyker upp i en Facebook artikel från Statens fastighetsverk inkommen den 20 januari år 2026. Hör och häpna, man har på Öland invid prästgården Källa av en händelse hittat en nedgrävd dopfunt. En grävmaskinist stötte plötsligt på något tungt, bara några decimeter under jordytan. Efter att man borstat av fyndet stod det klart, detta var en dopfunt.
- Vi trodde först att det kunde vara en större urna. Men när vi såg ornamentiken blev vi nyfikna. Det här måste ha något med kyrkan att göra berättar Ekkehard Schwarz.
Tankarna gick snabbt till gården historia. När Ekkehard och hans familj flyttade in för 10 år sedan fick de en pärm som berättade om prästgårdens förflutna, och kopplingen till Källa gamla kyrka bredvid.
För att få klarhet kontakade han Länstyrelsen och därefter flera experter, bland annat en geolog. Bedömningen blev tydlig: dopfunten är tillverkad i godländsk sandsten, ett material som inte förekommer naturligt på Öland.
När det stod klart vad som hittats var det aldrig någon tvekan om vad som borde ske.
- Sådant här är en del av vårt gemensamma kulturarv Det ska vara tillgängligt för alla, inte stå hemma hos oss säger Ekkehard.
Stetens fastighetsverks personal kom till prästgården lastade försiktigt upp dopfunten och transporterade den tillbaka till Källa gamla kyrka - där den nu åter står på sin fot, troligen för första gången på flera hundra år.
Min kommentar: Detta går helt i linje med vad den romerska och senare protestantiska Lutherska kyrkan har sysslat med. Grävt ned och försökt gömma den urgamla doppraxisen för att passa in i sin nya propaganda. Att försöka få människor att inte veta av sin historia. Ja detta är historieförfalskning på högsta nivå.
Förresten Källa kyrka, minns ni vad jag här ovan skrev om vad en dopfunt egentligen åsyftar? En vattenkälla där de kristna döpte sig i rinnande levande vatten.
Efter att ha sett huru man i Källa på Öland i tiden förfor med sin dopfunt skall vi se huru man på Åland har gjort i tiden. Jag kommer här att redogöra den saken genom att studera bokverket Ålands kyrkor och börja här med Sund och Vårdö. Vårdö var en gång i tiden kapell under Sund.
Emedan Sunds kyrka anses vara helgad åt Johannes Döparen är det intressant att notera att båda dessa församlingars dopfuntar är försvunna. Denna kyrkans heligaste och mest laddade inventarie har man skingrat bort.
På sidan 212 Kyrkliga funktioner Dop
Dopfunt med bas av grå granit och cuppa av svart granit. Invigd 1973
Äldre försvunna dopredskap
Det är sannolikt att det i Sunds kyrka har funnits en medeltida dopfunt av sten. Den omtalas första gången i samband med en av Boetius Murenius visitationer. Han beordrade 1653 att funten skulle flyttas upp i koret på norra sidan. 1655 och 1656 påminde Murenius om att ett handkläde borde skaffas till funten och skriver " Item tala med tegelslagar, ity begärandes derföre ödmjukhet församlingen att göra en ny funt".
I Laurentius Magni Kiellins notiser i huvudboken Liber Temle Sundensis uppges att "1658 öpnades dören på Wästre gaveln sama åhr bygdes funten bak i kyrkian" För arbetet svarade Lucas Klockare.
1710 får man ett belägg för att funten fortfarande var placerad vid portalen till tornkyrkan och inte i koret. Då konstaterades att: "Efter hans högvördighete Hr Biskopens sista visitation beslutits ... om funtens flyttigande up i choret. Men som församlingens ledamöter stodo pärpå, at funten som af dheres förfäder blifvit neder i kyrkan satt måtte på samma ruhm nu stå,,, emedan i choret blefve något trångt om rum, och schola gossarna som under gudstjensten på then sidan om altaret in conspectu Pedagogi stå, komma då at stängias ity begärandes derföre i ödmjukhet församl: dhet sådant af samme Rer. Consistori måtte tillåtas"
Angående traditionen om dopfuntens placering skriver Sven Baelter 1762: " Den lilla fot af trä, på hvilken wattu=skålen plägar sättas, kalle wi Funt. Till den samme är intet wist rum i kyrkan utsedt. På somliga ställen står den fram i choret och annorstädes bak i kyrkan inom ett skrank. Men i somliga kyrkor saknas funten aldeles: hvarföre Döpelse=skålen framsättes nu på et bord i choret, nu åter på sjelfva altareskranket. I detta mål hålle wi ingen likhet uti wåra Församlingar".
1722 flyttades antingen dopfunten eller själva ceremonin i koret. I inventariet 1724 omnämns en äldre dopskål av mässing, samt ett gammalt fat "af behörig vidd efter sjelfa funtstocken". I samband med flyttningen till koret köptes en ny dopskål av fint engelskt tenn, med tillhörande fal
Det är tydligt att användningen av dopfunten upphört under 1700-talets lopp, eftersom man 1799 noterar "en gammal oformlig dopfunt, fordom nyttjad"
1600-tals dopfunten såldes på auktion den 29 september 1825.
Min kommentar: Var finns Sunds kyrkas äldsta dopfunt i dag?
Vårdö kyrka
Äldre dopredskap
Vid Boetius Murenius visitation 1637 förordnade han att en "doopskifua" av gott arbete skulle brukas. Någon form av dopfunt måste ha funnits redan då, eftersom Murenius fem år senare noterar att en tennskål till funten skall anskaffas. Men inte desto mindre erhöll snickaren Anders Jöranson först 1652 betalning för en nygjord funt. Egendomligt nog tillkom en ny dopfunt redan 1682, då "Kyrkobyggaren" fick betalt för detta arbete. Emil Nervander nämner 1871 en äldre dopfunt av trä, som då förvarades i klockstapeln. Dopfuntsställningen överfördes 1906 till Ålands kulturhistoriska museums samling, men förstördes sannolikt vid museibranden 1919. Ett dopbäcken nämns i inventariet 1667, troligen förskingrat under ofärdsåren 1714-1722.
Min kommentar: Var finns Vårdö kyrkas äldsta dopfunt i dag?
Dopfunt i Saltviks kyrka
Historia.
- Dopfunten i Saltvik är en av de märkligaste i Finland, och den hör också till dem som tidigt har uppmärksammats. Kyrkans äldsta bevarade inventarieförteckning från 1636 omnämner visserligen inte funten, men i ett kompletterande inventarium som tillkommit under Boetii Murenii tid anges en "funts uprätelse", vilket betyder att man skaffat en överbyggnad till funten, Hur funten varit placerad tidigare framgår inte, men vi har anledning att tro att den inte stått i korpartiet. Detta framgår indirekt av en kunglig resolution som år 1638 upplästes av landshövdingen Melchior Falkenberg efter en gudstjänst i Saltviks kyrka. Vid landshövdingens besök hade man diskuterat en ny placering för funten.
Ja så skriver författaren till boken Ålands kyrkor och vi läser vidare:
I fotnot:
På den norra veggen främst vid altaret är en stor döpelse Funt uti grof marmor uthuggen, öfwertäckt med en målad himmel, stäld på fyra stolpar.
Wacker forntidens Dopfunt, skickligt huggen i granit, förwaras nu i tornhwalfwet, dylika ofantliga dopkärl woro nödwändiga under katolska tiden då barn wid döpelsen, ej såsom nu sker begötos med, utan bokstavligen skulle neddoppas i watten. Den Dopfunt wharom wi tala skall fordom ha stått i choret, wenster om altaren, under ett slags "Himenel" (Sic) och i betraktande deraf, att den utgör en werkligt konststycke från forntiden måste dess närwarande obemärkta läge wisserligen mycket beklagas.
Min kommentar:
Vid genomläsning av alla de åländska dopfuntarnas historia kan man även notera att de blev alltid satta först vid ingången i väster men senare på "norra sidan" invid koret. Varför på just norra sidan frågas kanske? Jo norra sidan hörde till den ondes domäner och därifrån kom allt det kalla och okristliga. Ett barn före dopet var i djävulens våld och efter att det döpts var det kristnat. Efter dopet fick barnet människovärde och därefter röra sig fritt i kyrkan.
Dopfunt i Hammarlands kyrka, paradisfunt huggen i ordovicisk kalksten.
Historia
Dopfunten i Hammarland omnämns upprepade gånger i Acta Visitatoria.
Av inventarierna framgår att "en gammal Dopelsefunt af sten" år 1825 stod i "kyrk förstugan". alltså i vapenhuset. Efter P.U.F. Sadelins tillträde betraktades dopfunten som en av "Kyrkan tillhöriga obrukbara mobilier". I marginalen till inventariet från 1839 har Sadelin vid dopfunten antecknat "försåld i Maj 1831". Oberoende av en eventuell försäljning stod dopfunten trots allt kvar i vapenhuset 1871 där Konsthistoriska expeditionen uppmärksammade den.
Dopfunten med mellanstycket monterat upp och ned, avtecknades av såväl N.M. Mandelgren som Reinhold Fabritius, 1899 upptogs den i inventariet, och alltjämt 1903 stod dopfunten i vapenhuset, där den fotograferades.
Enligt Olof M. Jansson skall någon av kyrkoherdarna i Hammarland vid sekelskiftet ha använt dopfunten till fågelbad i prästgårdens trädgård. 1929 var dock dopfunten igen på plats i vapenhuset, därifrån den 1947 flyttades fram till sin nuvarande plats i koret.
Dopfunt i Eckerö kyrka, med lock, furu 1500-talets första hälft.
Historia.
I visitationen den 16 maj 1653, påpekas att handkläde borde skaffas till funten i Eckerö. 1789 omnämns dopfunten första gången bland övriga "trädsaker" i inventarieförteckningen. I inventariet från 1836 återkommer den som " I gammal dopfunt af träd". När första konsthistoriska expeditionen 1871 kom till Eckerö hade funten förpassats till materialboden, där den dokumenterades både i en akvarell av Reinhold Fabritius och i en blyertskiss av N.M. Mandelgren. Funten på Fabritius akvarell är monokromt karminröd. När C.A. Nordman 1929 besökte Eckerö kyrka hade den flyttats in i vapenhuset, där Nordman noterade spår av rödbrun målning.
