fredag 9 november 2018

Fransmännen i Bomarsund - en bortglömd skara





Den ryska ortodoxa kyrkan i Bomarsunds fästning.

Så här tror man sig veta att den ortodoxa kyrkan såg ut i Bomarsunds fästning
En datorproducerad bild som man gjort efter mall ifrån andra liknande ortodoxa kyrkorum.

Om man tittar riktigt noga på bilden ser man faktiskt ett stort kors bakom altaret och detta har Sophia Sundelin-Krogius nu funnit i Frankrike.





Bataille de Bomarsund 1854

I en utställningshall i Frankrike hänger detta ortodoxa Andreaskors. Korset var en gåva av
general Adolphe Niel som efter att Bomarsund kapitulerat hämtat korset med sig till Frankrike.

Men Johan varför envisas du med att hela tiden skriva om Bomarsund, är det inte de åländska museifolkets uppgift att göra det?

Då jag bad om att få tips om fransktalande personer som kunde tillföra Bomarsundsforskningen nya inslag fick jag inget svar. Jag tog då saken i egna händer och införde följande annons i en av våra lokaltidningar.







Jag satte helt enkelt in en annons i tidningen Nya Åland.
Finns det någon som är bevandrad i det franska språket och som kunde hjälpa mig att söka i franska arkiv och digitala tidningsarkiv?

Efter bara en dag fick jag napp, ett helt fantastiskt napp.
I min mailbox hade jag ett brev ifrån Sophia Sundelin - Krogius. Hon hade senaste sommar arbetat på Eckerö Post och Tullhus. Hon är franskspråkig och hennes stora intresse var fransmännens vistelse på Åland under kriget i Bomarsund. Av henne fick jag länkar till olika adresser, kartor och info om artiklar samt denna helt underbara bild på det 2,5 meter höga kors som general Adolphe Niel tog med sig ifrån Bomarsund, och som hänger på en utställning i Clement Adler - muséet i Frankrike, fantastiskt!

Vi som älskar Bomarsund och vill få fram så mycket som möjligt om händelserna där har nästan helt anammat den brittiska versionen av händelserna. Den kommer fram i alla sammanhang och guideningar. Så skall det inte vara, vi måste få en breddning här. Händelserna måste belysas inte bara av britterna utan även av den finländsk/ryska sidan samt av fransmännen. Endast då kan vi få fram hur sanningen var och kan göra våra egna bedömanden. Exempelvis Johan August von Borns 10-mannadelegation som efter kriget gjorde polisiära undersökningar över vad som hänt på Åland ikullkastar flera av engelsmännens propagandistiska påståenden.






General Adolphe Niel, chef för de franska ingenjörstrupperna (engineering operations) i Bomarsund. Han var den som drog iväg med det ortodoxa korset till Frankrike.







Plan des environs de Bomarsund

Jag fick även den fantastiska kartan som jag nog sett förut men då kopierad flera gånger och suddig.
Här ser man tydligt huru fransmännen landsteg och landsatte krigsmaterial vid Nabbudden i södra Finby.
Débacadiére de Í Artillérie. En bit upp ser man "Tuilerie" alltså det tegelbruk som fanns i Estvik vid denna tid.






I kartan ser man tydliga husmarkeringar som står sig än i dag. Man ser Janses gård som betecknar huvudkvarteret. Uppgifterna att den förra gården stod närmare vägen än nu stämmer också. Man ser Granlunds gård samt gårdarna Andersas och Göstas, Danels, Björkens och Lundgrens så även i dag.





Invid bäcken Svartbäck kan man se de olika linjeregementen 2, 48 och 51 placerade samt 12:te  chasseurs kompaniet invid kullen på Långgäla i närheten av Storängsvägen. Det 3:je linjeregementet låg invid Kuggens gård och åkrarna i norra Finby. Man ser hur de placerat ut de olika linjeregementen på åkrarna och ängarna i södra och norra Finby, Enligt general Niel strävade man efter att inte finnas i själva bykärnorna för att inte utsätta befolkningen för fara.
Den 19 august avlider soldaten De Bauchamp i kolera, han ligger begraven invid Kuggens gård vid en dikesren.









Vincennes skarpskyttar , Chasseur a´pied, i blå byxor var specialiserade på anfall i bergsterräng och tränade för det. Dessa trupper utgjorde spjutspetsen och var de som först skickades in i elden.




Chasseurs de Vincenne
Bild i boken Oolanin sota av Marta Hirn

I en artikel i Nerikes Allehanda kan vi läsa om Vincennes skarpskyttar följande:
Den steniga markens beskaffenhet gjorde det möjligt för de tappra Cincennesjägarna att rycka ända in under murarnas skottgluggar och rikta sina studsares spetskulor emot kanonernas servicer.
Vincennesjägarna som låg helt nära nedanför tornet störtade sig nu emot den beredda öppningen och besättningen gav sig till fånga.





Övriga linjeregementens uniformsbyxor var röda.




Landstigningen den 8 augusti vid Batteriviken i södra Tranvik




Samma plats i dag, de två stenarna i bakgrunden står kvar







Då man läser i denna bok, författad av general Adolpe Niel får åtminstone jag många aháuppleverser.
Här framgår att fransmännen anlände till Bomarsund i två olika omgångar och med både engelska och franska fartyg.
På sidan 8 läser vi: The infantry of the expedition embarked at Calais on English ships.
Alltså infanteriet anlände på engelska båtar, (och dessa landsteg i Tranvik den 8 de augusti på natten).

The artillery and engineer troops, with their material the personnel and meteriel of the intendancy embarked on French ships.

Den andra avdelningen med ingenjörstrupperna och med hela "trossen" anlände  på franska kölar (och det var de som landsteg på Nabbudden invid ön Öjen som felaktigt noterades som Öon).

På sidan 14 får man en väldigt intressant upplysning.
On the 2d of August the battalion of Chasseurs á pied, (Vincennes skarpskyttar,) was landed on a wooded island not far from Bomarsund with two officers of engineers and all the tools that could be drawn from the fleet, for the purpose of preparing gabions and fascines.

Alltså redan den 2 dra augusti landstiger en truppstyrka på en skogbeklädd ö inte långt ifrån Bomarsund ledda av två officerare och material som behövs för tillverkning av risknippen och skanskorgar.





Trupperna tillverkar skanskorgar, troligtvis av al, enris och långa grankvistar. Man ser de fällda granarna som är kvistade. Vi ser även en man med skyffel som fyller i sand i en korg, detta indikerar att platsen är väldigt nära artilleriplatsen. En fylld korg väger säkert ett par -trehundra kilo.

Detta kan vara Öjen, som omnämns som Öon, som denna tid var en ö, men man frågar sig varför landstiga på en ö och där tillverka skanskorgar, det måste vara Nabbudden de stannade upp vid och men kallade det för en ö, en spekulation såväl. Båda dessa områden finns i alla fall noterade på kartan.




Här ser vi Öjen som fick kallas Öon samt ut i Lumparn en wooded island


Jag säger som det brukas nuförtiden: Vi hörs!
Denna bloggartikel kommer att fyllas på med intressant material undan för undan.


Chanson d´Amour
Johan G. Granlund




lördag 3 november 2018

Glädjekvarteren runt Bomarsunds gård i början av 1900-talet






Bomarsunds gårds huvudbyggnad i dag
Foto ur Kulturhistoriska fastigheter på Åland

Jag brukar på frågan om var jag hittar alla mina historiska uppslag hänvisa till det berömda bananskalet. Aldrig har väl det talesättet fått större relevans än i följande artikel. Då jag gick igenom Sunds häradsrätts dombok för år 1904 i min forskning om mordet på Kastelholms kungsgård och avslutade det, vände jag några blad till och framför mig öppnade sig Pandoras ask.
"Vad i alla dagar är detta" !?
Jo, det skulle visa sig att jag fick svänga på klacken och på nytt gå in i tingssalen på Granlunds i Finby.




Tingsstaden, Granlunds gård i Finby.

Denna rövarhistoria har jag nu i tre veckors tid försökt bringa klarhet i. Här framträdde en handfull unga sjömans- och emigrantfruar, torparkvinnor och pigor som levde livets glada dagar.

Aldrig har väl uttrycket "Kom in, kom in, min man är på sjön" varit mera relevant! Vi skall nu i ett antal tingsförrättningar från oktober år 1904 fram till april år 1905 få en inblick i vad som hände.




Tidstypiska sjömän ombord, det enda nöjet ett handklaver.
Personerna på bild har inget med artikeln att göra


I stort sett hände följande:
Bomarsunds gård var denna tid för åländska förhållanden en stor gård, ägd av landskapet, men ändå inte kungsgård, då arrenderad av Reinhold Rosenberg. Den Rosenbergska släkten har i flera generationer arrenderat gården. Här arbetade ett antal pigor och drängar och olika statarfamiljer bodde i gårdens närhet.






Vy från "Janses backan", över området som förr kallades Skarpans, ett vidsträckt område som låg på andra sidan om Finby ström vi ser i fjärran. Dit hörde även det område vi i dag benämner Norra Bomarsund. De händelser vi här läser om här utspelade sig i dessa områden. Många av torp och statarstugorna är försvunna men några finns kvar.

I bygden runt gården växte med åren som svampar ur jorden upp små torpställen, från vilka man fick sin mjölk av den enda kon och av grisen fick man sitt fläsk. Man utförde också dagsverken på gården och kvinnor och barn hade mycket att göra i ladugård och på äng. Från det finska fastlandet kom kontinuerligt nya människor och de namn som figurerar i dessa tingsprotokoll är för längesedan bortflyttade och bortglömda eller ingått i andra släkter och bytt namn. Några släktnamn finns kvar.

Vi stöter på personer som Niskanen, Tamminen, Koskinen, Virtanen, Salonen, Laakso och Taveri. Men här finns också rent åländska namn som Jansson, Efraimsson, Andersson, Johansson, Sundman, Lundgren, Lindgrén, Ingman och Sundqvist.

Två kvinnor skall här visa sig vara huvudrollsinnehavare och jobbade i par, Elvira Wilhelmina, kallad "Mina", Jansson och Augusta Efraimsson. Elvira bedrev en slags massageinrättning, och hon benämns i tingsprotokollen som "gniderska" och Augusta skötte om brännvinsframställningen och försäljningen i bygden. Båda var gifta med sjömän och båda hade fyra barn i stugan.
Vid sidan av gnidarverksamheten skötte Elvira även en verksamhet som "fosterfördrivare" och båda hade även ombesörjt sina egna fosterfördrivningar.

De skall båda figurera i ett flertal brottshärvor som till sist slutade i katastrof. De får vintern 1905
"i huvudet" att plundra ett par Vårdöskutor, briggen Astrea samt skeppet Express, som ligger för vinterförvaring i isen i en vik i Lumparland. Spåren efter kälkarna leder polisen till deras hem i Skarpans numera Norra Bomarsund. De döms vardera till 9 månaders fängelse som de avtjänar i tukthus i Åbo. I förbifarten blir de indragna i mål rörande brännvinsminutering, och som motdrag anmäler de en granne Josef Virtanen för stöld och förtal.

Elviras tonåriga styvdotter Anna kallad "Lina" blir på smällen och Elvira visar henne hur hon skall använda "järnkroken" för att få ut fostret. Den stackars dottern döms till 1 år och 6 månaders fängelse i Åbo. Efter fängelsetiden gifter hon sig med en dräng från Gunnarsby, August Aaltonen, men lever blott några år därefter och avlider i 30-årsåldern, troligtvis i sviterna av fängelsetiden. I den vevan dras inför rätta även en torparhustru från Jyssböle in, hon anklagades för "lönnläggande av foster" Hon hade tömt ut fostret och efterbörden i sjön då hon tvättat sängkläderna efter Anna, och borde ha anmält händelsen.

En annan sjömanshustru i grannskapet, även hon med små barn i stugan, Ida Wilhelmina Johansson vars man är i Amerika, får hjälp av Elvira att göra en fosterfördrivning, hon blir frikänd i brist på bevis trots att sådana finns det ganska gott av. Hennes man återvänder och de lever under annat antaget namn många år fram till 1950-talet i Sverige.
Även Elvira försonas med sin man och lever i torpet i Norra Bomarsund ända fram till 1930-talet.





Augusta Efraimssons och Elvira Janssons hemtrakter i Norra Bomarsund, utsikt ifrån Persnäs emot Finby.

Jaa, vem skulle i dag kunna tro det man läser, men detta har hänt.

En sak som förbryllat mig vid genomgången av alla vittnesmål är; Var är alla män? Endast ett enda vittnesmål i fosterfördrivningsmålet ifrån en man, Karl Lundgren. Ett par gånger omtalas bondpatronen själv, Reinhold Rosenberg.




Arrendator Reinhold Rosenberg annonserar ut hästräfsor

Vi sätter igång rättegången.
Till Åland har från fastlandet i början av det nya seklet 1900 kommit en ung hovrättsaskultant som kronolänsman, hans namn är Axel Zacharias Planting. Han har troligtvis vanan inne hur man drar sådana rättegångar men det kan jag säga att han fick mycket att göra här. Han kom ur askan i elden.

Urtima ting i Sunds och Wårdös länsmansdistrikt den 10 oktober år 1904 å tingsstaden Granlunds i Finby.

Vi läser innantill ur rättegångsprotokollet.

På anmälan av allmänne åklagaren i tingslaget Kronolänsmannen Axel Zacharias Planting, föredrogs till åtgärd ett härtill instämdt mål hvaruti Kronolänsmannen tillkännagifvit sig erna  ställa Arbetarehustrun Elvira Wilhelmina Jansson ifrån Bomarsunds före detta fästningsområde i denna Sunds socken under tilltal för fördrivande av foster, och inställde sig vid i saken skedt upprop såväl åklagaren Planting som Elvira Wilhelmina Jansson personligen.



Elviras frejdebevis
Arbetarehustrun Elvira Wilhelmina Jansson från Skarpans. Född 9.6. 1860, är nattvardsbeerättigad medlem av denna evangelisk - lutherska församling, vaccinerad samt åtnjuter medborgerligt förtroende. Om frejden anteckadt: af häradsrätten i Sunds och Vårdö socknars tingslag 22.1 1901, pliktfälld sjuttioffem mark för 1 resans oloflig brännvinsförsäljning, absolverad en gång för lägersmål
intygas i Sund den 10 oktober 1904 Oskar Eskelin pastor











Polisundersökning gjord av Kronolänsman Axel Planting

Åklagaren åberopade ett av honom uti vid detta ting under paragraf 2 handlagda ärendet ingifvet polisförhörsprotokoll här bifogat under signatur "Mikael" ( vissa protokoll denna tid bar signaturer, kanske någon arkivariefråga).

Efter uppläsandet hvarav åklagaren yrkade Elvira Wilhelmina Jansson som fällande till ansvar för fördrivande av foster, jemte det han om Elvira inlämnade ett frejdebevis, signatur "Hjälpsamma".

I åtalet förehållen bestred Elvira att hon gjort sig skyldig till de henne tillvitade brotten samt emotsåg förty åtalets förkastande såsom obefogat.

Åklagaren anhöll om målets uppskjutande till den 7 november skeende urtima ting emedan han ville framlägga ytterligare bevis i saken.

Samma dag hålles i tingssalen i Finby följande mål.
Ärende "fosterfördrivning och barnamord" emot Sjömanshustrun  Ida Gustava Johansson.

Då häradsrätten till behandling företog ett härtill utsatt mål, deri allmänna åklagaren i tingslaget kronolänsman Axel Planting anmält sig sinnad att åtala Sjömanshustrun Ida Gustava Johansson från Bomarsunds före detta fästningsområde i denna Sunds socken för antingen barnamord eller fosterfördrivning inställde sig vid i saken skett upprop Kronolänsman Planting å tjänstens vägnar samt Ida Gustava Johansson sig personligen





Ida Johanssons frejdebevis
Ida Gustava Johansson ( född Karlsdotter ) från Skarpans, född 24.9. 1874 i Vårdö
Sund den 1 april 1905 Oskar Eskelin pastor

Åklagare Planting inlämnade ett polisförhörsprotokoll och ett frejdebevis vilka här intagas och vara så lydande sign. "Maskstugna".

Den åtalade Ida Gustava Johansson uppgav sig vara gift med sjömannen Johan Oskar Johansson vilken för två eller tre år sedan begivit sig på utrikes sjöresor och därifrån ännu ej återkommit men i Maj månad innevarande år funnit sig vara havande efter det hon kort förut haft lägersmål med en främmande mansperson: Att Ida i därpå följande Juli månad överfallits av häftigt blodflöde från könsorganet varför hon av i närheten boende Sjökaptenskan Matilda Rosenberg vars man Reinhold Rosenberg innehade Bomarsunds gästgiveri (gård) anhållit om skjuts till lasarettet i Godby by av Finströms socken för att därstädes söka bot för sjukdomen, men hennes begäran hade av Matilda Rosenberg ej bifallits till följd varav Ida Gustava Johansson nödgats kvarstanna i hemmet och där legat under en veckas tid sjuk i stark feber tills hon en natt då blodflödet åter i högre grad än förut infunnit sig nödgats tillkalla hjälp av sina grannar.

Vid polisförhöret hörda Augusta Efraimsson och Adelina Tamminen: att Ida vid det senare tillfället
avsvimmat och i följd därav icke iaktagit huruvida något annat än blod avgått från henne och hon således ej heller kunde veta om hon råkat ut för missfall och jämte det Ida enständigt bestred sig hava försökt att döda eller fördriva fostret anhåll om att varda från åtalet befriad.

Åklagaren åberopade att i saken vittna vid polisförhöret avhörda Sjömanshustrun Augusta Efraimsson från Bomarsund, vilken på upprop tillstädeskom samt ojävig och välfredad befunnits avlägga vittneseden, hördes och bestyrkte riktigheten av vad vid polisförhöret intygat samt tillade:





Augusta Efraimssons frejdebevis
Sjömanshustrun Augusta Adelina Efraimsson ( född Nordberg ) från Skarpans
född 8.12. 864 i Sottunga
Sund 1 april 1905 Oskar Eskelin pastor

Att den medicin som Ida uppköpt i Mariehamn och vilken hon intagit utgjort: nervdroppar, förkylningsdroppar, kaneldroppar, anisdroppar och peppermyntsdroppar ävensom hon av dem haft en liter var. Att den av vittnet vid polisförhöret omtalade i Idas hem rådande "ruttna lukten" utav vittnet vid samma tillfälle då vittnet lämnat henne sitt bistånd men icke efteråt.

Att Ida icke för vittnet omtalat att hon själv innehade "konsten att fördriva foster" utan att arbetarhustrun Ida Wilhelmina Jansson från Bomarsunds före detta fästningsområde för henne sagt hur det går till. Samt att vittnet icke med bestämdhet kan intyga att Ida skulle för ett år sedan varit havande men att vittnet tyckt henne befunnit sig i slikt tillstånd

På anhållan av åklagare Planting derom tillfrågad berättar vittnet vidare att Ida för någon tid sedan för vittnet såsom orden fallit: Bara det blir mörkt skall jag gå till Ämnäs och då när han (Planting) går ut och pissar så skall jag riva av honom sporrarna. Men detta sade hon sig bara sagt på skämt.

Åklagaren anhöll härefter om uppskov i målet till nästa urtima ting för inhämtande av ytterligare bevis varpå Rätten beslöt att uppskjuta målet till den 7 november 1904.


Vi är så inne i den nya rättegången som höll även den på Granlunds i Finby och nu träffar vi den tredje damen som ställs till svars för fosterfördrivning samt dödande av foster. Det gäller Anna Mikaelina Jansson. Hon är styvdotter till förut nämnda Elvira Wilhelmina Jansson och har nu för andra gången trots sin ungdom blivit med barn med "en främmande man". Denna Anna är den jag tycker mest synd om. Hon var den enda i hela syndikatet som blev dömd och för dessa anklagelser om fosterfördrivning och dödande av foster. Troligtvis för att hon inte hade små barn i stugan och var det lättaste bytet. Anna förändrade hela tiden sin berättelse i målet för att skydda sin styvmor Elvira att undgå fängelse. Anna dog i 30-årsåldern med största sannolikhet i sviterna av sina upplevelser.

Urtima ting den 7 november å tingsstaden i Finby.
Paragraf 6.
På anmälan av allmänna åklagaren i tingslaget Kronolänsman Axel Planting företogs till fortsatt behandling det vid härstädes i tingslaget den 10:de sistvikne oktober under paragraf 2 av protokollet handlagda men för deri antecknad orsak härtill uppskjutna målet deri kronolänsman Axel Planting under tilltal ställd Pigan Anna Mikaelina Jansson, för fosterfördrivning samt Torparhustrun Gustava Jakobsson från Jussböle by i denna Sunds socken, för lönnläggning av foster och inställde sig härvid såväl Anna Mikaelina Jansson som Gustava Jakobsson personligen.

För att inhämta vidare bevisning i målet emot både Anna och Ida  anhöll så Kronolänsmannen om ytterligare uppskov i målet till den 3:je December 1904.

Däremot fortsatte rättegången emot Elvira Wilhelmina Jansson med vittnesmål av Pigan Emma Taveri som berättade följande: Att Elvira Wilhelmina Jansson för ungefär två år sedan för henne omtalat att efterföljande vittnet Augusta Efraimsson kommit till Elvira och gråtande beklagat sig över att hon var havande och måste "kasta sig i sjön Lumparn" derest Elvira Wilhelmina Jansson icke vilja hjälpa henne att bliva befriad ifrån fostret vartill Elvira skulle skrattande svarat: Tag en krok och drag ut det!
Samt att Elvira någon tid därefter hänsyftande på först nämnda tilldragelse för vittnet yttrat: Nog kom det ut en klump men inte vet jag vad det var.
I anledning av vittnesmålet uppgavs Elvira att folk ofta besökt henne med anhållan om hennes biträde vid fördrivande av foster men att hon städse avslagit deras anhållan varhos Elvira tillagt att orsaken varför mänskligheten i slikt avseende vänt sig till henne varit den att hon plägade syssla med massage.

Vittne Augusta Efraimsson: Att Elvira en gång åt vittnet visat en sju a åtta tum lång krok (ca 20 cm) med vilken hon påstod sig kunna fördriva foster, vilket enligt hennes utsago även kunde åstadkommas medelst gnidning ifall fostret ej var över 4 månader gammalt:

Att vittnet hört åtskilliga både karlar och kvinnor som besökt Elvira omtala det hon skrutit över om nämnda kunskap: samt att Elvira vid något tillfälle för vittnet yttrat: "Om också all annan förtjänst skulle raka sig så kan ingen taga konsten av mig" därmed avsett konsten att fördriva foster.

Nu sammanträdde rätten och beslöt att framskjuta ärendet för dess vidare behandling till den 3:je december.

Inför varje fall av anmälan gjorde Kronolänsman Axel Planting tillsammans med sin poliskonstapel Georg Andersson ett förhör där de uppsökte den misstänkte personen. Vi skall här se på en sådan undersökning de gjorde i Bomarsund emot Ida Wilhelmina Johansson. Protokollet fick signaturen
"Maskstungna".






Protokoll fört den 14 september år 1904 av undertecknad Kronolänsman Axel Planting i anledning av att ett rykte uppstått därom att Sjömanshustrun Ida Wilhelmina Johansson ifrån Bomarsund i Sunds socken skulle ha gjort sig skyldig till antingen barnamord eller fosterfördrivning.

Enär ett rykte uppstått därom att sjömanshustrun från Bomarsund i Sunds socken Ida Johansson skulle ha under förliden sommar gjort sig skyldig till barnamord eller fosterfördrivning, begav sig undertecknad ovan antecknade dag åtföljd av Poliskonstapel Georg Andersson till ort och ställe för att i anledning av ryktet utforska detsammas tillförlitlighet och för att sedermera framdeles kunna vidtaga nödiga mått och steg, för gärningmannens befordrande till laga ansvar.

Färden ställdes först till bemälde Ida Johanssons hem varest vid framkomsten endast hennes minderåriga fyra barn voro hemma vilka tillspordes att förtälja var deras mor för tillfället befann sig, förmält att hon var i skogen efter ved men att hon endera ögonblicket vore att förväntas hemkomma.
Då Ida Johansson emellertid efter en stunds väntan icke infann sig hemma uppmanades ett av barnen att vägleda Poliskonstapel Andersson till det ställe "i skogen där de antogs att uppehålla sig". Ungefär 150-200 meter ifrån Idas bostad fann Poliskonstapel Georg Andersson henne nedhukad bakom några buskar varest hon synbarligen gömde sig. Sedan Ida Johansson på Poliskonstapel Anderssons kallelse kommit till bostaden uppmanades hon att i anledning av ryktet avgiva förklaring men då bestred Ida att hon skulle ha gjort sig skyldig till något sådant. Att hon som icke ens idkat något intimt umgänge med någon mansperson sedan hennes äkta make för flera år sedan tillbaka begivit sig utomlands icke varit i havandeskap sedan hon framfött sitt yngsta barn i äkta säng avlade barn. Därefter hördes följande personer:

Sjömanshustrun Augusta Efraimsson
Att vittnet redan en månad före midsommar hört Ida Johansson beklaga sig över att hon som var sjuk samt även att döma av Ida Johanssons utseende vittnet slutit sig till att Ida var i havandeskap. I början av Juli hade Ida Johansson varit rest till Mariehamn och hemkommen därifrån medhavt stora kvantiteter mediciner i flera flaskor utan än på flaskorna syntes något recept. På frågan hvarifrån Ida fått så mycket medicin hade Ida berättat att hon icke besökt någon läkare utan på egen hand tillhandlat sig medikamenten från Apoteket. Efter resan till Mariehamn hade Ida genast börjat förtära av medicinen vilket vittnet flera gånger iaktagit samt så gott som genast därefter lagt sig och sedan legat oavbrutet på andra veckan. Sedan i medlet av juli och enligt vad vittnet kan erinra sig fredagen den 15 juli hade Idas minderåriga flicka klockan 3 på morgonen kommit till vittnets bostad som ligger endast några tiotal meter ifrån Ida Johansson och förmält att hennes mor bett vittnet komma till sig i anledning varav vittnet uppstigit och gått till Ida Johansson. Anländ till dem fann vittnet Ida Johansson så skral så hon enligt vittnet uttrycker sig varit nästan varit död. Vid den sjukes säng såg vittnet ett zinkämbar vilket var så gott som fullt med blod, samt däribland ett förkläde, en livströja samt knytnävestora sönderslitna köttstycken som vittnet vet att var delar av ett foster, men dock inte ett helt foster emedan allt synbarligen var sönderslitet genom handåverkan. På frågan av vittnet vad Ida hade för ärende hade Ida bett vittnet hjälpa sig på det hon icke skulle förblöda ihjäl samt i sådant avseende anhållit att få ättika och salt i vilket avseende vittnet jämväl villfor Idas önskan. Sedan hade Ida anhållit att vittnet skulle taga bomull från ett täcke samt stoppa det in i slidan för att yttermera hindra blödningen och även i detta avseende tillmötesgick vittnet Idas önskan Efter att hon vari ca 1 timme hos Ida hade hon återgått hem.

Sedan vittnet uppstigit hade hon vid pass klockan mellan 6 och 7 iakttagit huru Ida Johanssons minderåriga son burit ämbaret till sjöstranden samt där stjälpt innehållet i vattnet, varefter hon gick till stranden för att se efter vad det var som kastades i havet och då funnit i vattnet en stor blodfläck och däribland klimpar av levrat blod men varken tygtrasor eller delar av fostret återfann hon i det jämförelsevis grunna vattnet varav vittnet slutit sig till att Ida innan hon sände ämbaret till stranden därifrån avlägsnat trasorna och delarna av fostret och gömt dem annorstädes kanske i sängen ty efteråt hade i Ida Johanssons bostad iakttagits av vittnet en ganska synbarligen elak och förruttnad lukt. Några dagar senare har hon sett Ida Johansson i sängen och andra kläder ligga sänkta i havsbottnen nära stranden utanför Ida Johanssons bostad. Vidare förmärktes vittnet då Ida flera gånger för vittnet berättat att hon vet huru man fördriver foster. Under senaste vinterns lopp hade hon flerfaldiga gånger sett att obekanta finska talande manspersoner legat i samma säng och undersamma täcke som Ida och vid tal om huru hon hyste hos sej slika personer hade Ida för henne erkänt att hon med dessas manspersoner förövat samlag. Sedan vittnet ännu tillagt att Ida för ett år tillbaka även då befunnit sig i havandeskap och då Ida icke framfött något barn vittnet då redan misstänkt att Ida fördrivit fostret.

Rättegången emot Ida Johansson kom att behandlas i tre olika tingsförrättningar med ett otal vittnen men rätten frikände henne trots allt den 14 februari år 1905. Detta emedan det inte kunde bevisas att Ida framkallat fosterdöden för egen hand trots att vittnen sett avslitna köttklumpar och slamsor.
Ett märkligt domslut.

Vi skall nu återvända till rättegången emot tonårsflickan Anna Mikaelina Jansson och se hur man behandlade hennes fall, och vi är då inne i rättegången den 10:de oktober år 1904.

Allmänna åklagaren å tingslaget Kronolänsman Axel Planting å tjänstens vägnar tilltalat Pigan Anna Mikaelina Jansson för fördrivande av foster och uti vilket mål Torparhustrun Gustava Jakobsson ifrån Jyssböle by jämväl såsom svarandepart jämväl indragen för lönläggning av foster.





Pigan Anna Mikaelina Jansson född 13.9. 1883 i Korpo, den 9.10 1901 absolverad för 1 resans lägersmål

Här ville tilltalade Anna hava sitt i målet nästförinnan givna genmäle därhän ändrat att hon aldrig av sin styvmor erhållit den av henne omtalade kroken, utan hade hon själv förfärdigat den av ståltråd utav en vanlig strumpstickas tjocklek, som hon hittat på ladugårdsvinden där hon tjänat att i polisförhörsprotokollet omnämnande sjömanshustrun Augusta Efraimsson för Anna Jansson omtalad att hon hos Annas styvmor sett en järnkrok, vilken modern skulle begagnat såsom medel att fördriva foster med och att efter den beskrivning bemälda Efraimsson givit hade Anna gjort kroken av en ungefär ett kvarter lång ståltrådsbit genom att böja denna i ena ändan, att då Anna under två månader saknat sin månadadsreglering hade hon fullt övertygad om att havandeskap ha inträtt i bestämd avsikt att döda eller fördriva fostret ur modelivet infört kroken i livmodern så långt kroken då medgivit utan att hon på sätt förut allaredan blivit nämnt därvid erfarit någon som helst smärta eller en känsla av obehag. att fostret fyra dagar därefter utkommit efter föregångna vanliga födslovärkar vilka varat ungefär en halv dag och vilka hon som härförinnan fött barn genast igenkänt såsom sådana, att hon aldrig talat med sin styvmor om det inträdda havandeskapet, varför modern som förty ej haft anledning att uppmana henne att begå omordade handling med säkerhet inte heller uppmanat henne till densamma än hindra givit henna kroken, samt att Anna som nu hade sig djupt ångrat det begångna brottet på till henne ställd upprepade fråga ej avgav något som helst svar med förklaring om motivet som förmått henne att först uppgiva det hon av sin styvmor emottagit såväl kroken som anvisning om dess begagnande.

(Vi ser här tydligt hur Anna nu ändrar i sin bekännelse, fritar styvmodern och tar all skuld på sig)

I detta mål vittnade ett flertal vittnen, vi har här, Augusta Efraimsson, skomakarhustrun Hilja Koskinen, torparhustrun Gustava Jakobsson, barnmorskan Matilda Andersson och sjömansänkan Erica Sundqvist och alla fick avge vittneseden.





Bromans torp, som låg under Jyssböle hemman, till höger i bild, på näset mellan östra och västra Kyrksundet.
Här bodde Gustava Jakobsson och hennes dotter Hilma som arbetade som köksa på Bomarsunds gård.
Här stannade Anna (Lina kallad) då hon inte orkade gå hem över bergen.
Fotografiet taget av Anselm Sjöblad på 1920-talet

Vittnet Gustava Jakobsson berättar: Att tilltalade Anna Mikaelina Jansson palmsöndagen år 1903 inkommit till vittnet som bor i ett torp i Jyssböle och under förmälan att hon var så sjuk att hon som var på hemväg från kyrkan ej förmådde gå längre stannat hos vittnet och lagt sig i en säng där hon förblivit liggande vid pass en veckas tid att tilltalade Anna som haft svåra smärtor och klagat högljutt men dock ej förmått att säga i vilken del a kroppen plågorna varit förelagda natten emot påföljande dag betydligt försämrats varvid vittnet som på allt sätt sökt hjälpa henne lagt märke till att en mängd blod kommit i sängen och att på hennes underkjol eller det enda som hon haft på sig funnits en mörkare blodfläck vilken vid närmare påseende befunnits vara början till ett människoliv eller ett högst två månaders gammalt foster vilket Anna sålunda under natten framfött, att Anna därpå tillstått att de smärtor av vilka hon plågats av ha varit födslovärkar. den hon som förut fött barn genast väl igenkände, men av fruktan för att bliva bortkörd av vittnet ej vågat uppge för vittnet att sedan vittnet färdigt på morgonen begivit sig att hämta Matilda Andersson som var barnmorska och vilken även kommit och ägnat Anna nödig skötsel att då vittnet sedermera vid sjöstranden tvättat sina lakan på vilka Anna legat hade fostret jämte efterbörden sköljts bort och sålunda kommit i sjön samt att vittnet som var mycket fattig och vilket vid tvättningen av lakanen helt och hållet förbisett och ej haft tanke på anmälan att söka hindra det för att helt och hållet förstöras ej kommit sig för att spörja Anna om orsaken till missfallet om viket Anna självmant ej heller yttrat något.

Häradsrätten tog så målet i avgörande och fattade följande beslut:

Att med stöd av 22 kapitlets 5 paragraf i strafflagen döma Anna Mikaelina Jansson att för vad henne sålunda stannar till last hållas 1 år och 6 månader i fängelse.

Hur gick det då för den drivande i hela denna härva, Elvira Wilhelmina Jansson?

Fortsättningen av hennes mål kom att ske den 14 februari år 1905 och till detta rättegångstillfälle har Elvira skaffat sig försvarsadvokat, rättegångsbiträdet Odert Bergman. Men vi skall först se vad ett manligt vittne har att anföra:

Arbetskarlen Karl Lundgren ifrån Bomarsunds före detta fästningsområde.
Att han en dag i Juli månad år 1903 då han haft sitt bo och hemvist hos tilltalade Elvira Wilhelmina Jansson skämtat med honom om olika saker bl.a. att "hon nog kunde och kände till på vad sätt en grosess kunde gås att få tillbaka" samt att vittnet som ej åtog sej att avgöra huru berörda yttrande fällts på skämt eller allvar, ej kunde draga sig till minnes om Elvira i sammanhang därvid sagt något vidare och mindes ej om hon uttalat sig hur långt framskridet havandeskapet vid antydda förhållande fingo vara.

Rättegångsbiträdet Odert Bergman
Motsade bestämt denna åklagarens anhållan om uppskov för vidare undersökningar i fallet förmenande att åklagaren allaredan haft mer än tillräcklig tid på sig att få all sin bevisning införskaffad och förvarande åtal vilket grundats å inga faktiska omständigheter utan endast på skvaller och obehörigt prat vore ägna att i hög grad nedsätta Elvira i hennes anseende samt minska hennes förtjänst i hennes yrke som gniderska uti vilket yrke hon ända intill dess åtalet på begynte varit mycket men därefter knapert alls anlitad anhöll rättegångsbiträdet Berggren att häradsrätten ville avslå åklagarens nu framställda uppskovsbegäran samt omedelbart ingå uti prövning av målet däri för övrigt någon vidare utredning tvärtemot åklagarens förmenande ej ens mera funnits att tillgå.

Åklagare Planting vidblev emellertid sin hemställan och rätten överlade och fattade följande beslut.

För vidare handläggning i målet sammanträda den 10 april i lagtima ting klockan 12 på dagen.

Det skulle inte visade det sig bli någon rättegång emot Elvira Wilhelmina Jansson i denna fråga och saken mynnade ut i ingenting. Det hände sig nämligen att Elvira tillsammans med kompanjonen August Efraimsson på vintern gjorde en stöt emot två vinterupplagda skutor som låg i en vik i Lumparland. De hade nattat sina barn och då de somnat med två kälkor och tomsäckar anträtt färden över Lumparn och rövat fartygen på allt löst. De döms i vårtinget 1905 till vardera 9 månaders fängelse och hela fosterfördrivningen glömdes bort.






Fördrivit tiden med detta missfoster i Godby den 3 november år 2018

Johan G. Granlund


torsdag 25 oktober 2018

Anna-Ulla och fransman - i skuggan av Bomarsund






Fridhem i Vivasteby

Här vid denna fridfulla vägkrok i byn Vivasteby bor sommaren 1854 den unga torparfamiljen Johan Johansson och Anna-Ulrika Andersdotter. I stugan finns två småttingar, en annan Johan är i femårsåldern,  och hans halvsyster Anna-Ulrika ett och ett halvt år gammal. Deras en treårig son Karl-Erik hade dött året innan.

I Sundsbygden finns en seglivad berättelse som har levt sitt eget liv alltsedan "Bomarsundskrigets" dagar. Den har berättats från mun till mun i nu över 160 år. En i bygden känd guide Holger Eklund hade den med på sina guideresor i bussarna då de for "runt Sund". Den fanns med i ett folklustspel på Klippan för ett antal år sedan och berättelsen finns även med i boken Sällsamheter från Åland.
Enligt guiden Eklund hände följande:





General Adolphe Niel, chef för de franska ingenjörstrupperna i Bomarsund

Efter att fransmännen landstigit i tidig augusti år 1854 stannar i början av september en liten trupp utanför Johans stuga. Kaptenen som ledde truppen ger order om halt och säger med myndig stämma att han har ett ärende här, han är törstig. Med sabel och gevär stegar han in i stugan och tar vad han behöver för stunden. Husbonden Johan lär då ha yttrat: Anna-Ulla, låt honom hållas bara vi får leva! Jag skall ta hand om barnet om det så sker.

Det gick som Johan befarade. Efter nio månader står i Sunds födelse och dopbok följande för juni månad 1855:





Födda i juni månad, den 10:de

Bonden Jan Erik Johansson och dess Hustru Anna Ulrika Andersdotters barn Wilhelmina Mathilda

Testes (bevittnas) : dopvittnen och döpt av Gustav Adolf Justin

Familjen skall få flera barn och i december 1857 föds Johanna Karolina, i november 1860 Vendla Augusta och i maj 1863 Karl Erik.






I boken Familjer och gårdar i Sund, angående Vestergård 2, finns Anna Ullas lille son Johan inte omtalad, men vi finner honom i Sunds kommunionbok (stora kyrkoboken) för gården Vestergård 2 i Vivasteby från åren 1849 - 57.

Bonden Jan Erik Jansson och hustru Anna Ulrika
Hennes barn före giftet, Johan född 20 augusti år 1848
Gemensamma barn, Carl Erik född 1850, Anna Ulrika född 1852, Wilhelmina Mathilda 10.6.1855 och Johanna Carolina född 1857.






I födelse och dopboken för 1848 ser vi födda den 20 november,

Pigan Anna Ulrika Andersdotters Oäkta son Johannes
Testes: Vittnen

Vid denna tid arbetar Anna Ulrika som piga på gården Södergård 2 i Sibby hos familjen Svibergsson.
Sonen i gården får upp ögonen för pigan Anna Ulrika och följderna blev för stunden katastrofala denna tid. Båda blir tilltalade för lägersmål och detta finns inskrivet i kyrkbokens anmärkningskolumn.

Bondsonen Johannes Sviberg får juridisk hjälp av sin far nämndemannen Svibergsson och han svär sig fri via "värjemålsed". Den tidens försvarsmekanism i brottsmål då vittne saknades.
Det blev således inte bröllop i den gården.

Anna Ulrika har med största sannolikhet ett vänligt sätt och ett tilltagande yttre och hittar snabbt en ny man "Lill - Johan" på gården Vestergård 2 i Vivasteby.





Vigselbok i Sunds församling den 24 juni år 1848

Bonden å No: 2 i Vivasteby Johan Erik Johansson och Pigan dersammanstädes
Anna Ulrika Andersdotter.
Vigsel utan skrud.

Anna Ulrikas första barn Johan vilken hon fick med Svibergssons son Johannes for ut till sjöss och drunknar i Nordsjön. Enligt Familjer och gårdar i Sund, hade han tjänst på ett fartyg som "konstapel" en lägre grad än styrman vid tillfället.

Anna Ullas äldre syster Anna Ulrika hade däremot inte så bråttom med giftermål Hon gifter sig i 58-årsåldern med den 60-årige bondsonen Samuel Johansson från Göstas i Finby och hon avlider i lungsot blott några månader efter giftermålet.

Hur gick det då med Anna Ulrikas och Johans dotter Wilhelmina Mathilda? Jo vi hittar henne på
torpet Djurgårds i Kastelholm






Wilhelmina Mathilda och Karl August Herman Mattsson på trappan till sin stuga i Kastelholm.

Wilhelmina föddes på torpet Fridhem den 10 juni år 1855 och dog 10 november år 1936
Karl August föddes den 16 maj 1857 och dog den 4 mars 1931.
Familjen finns från år 1902 som stadigvarande torpare på Djurgårds.
Paret gifte sig den 28 december 1883 och fick med tiden 6 barn.
Deras gravvård finns på Sunds kyrkas begravningsplats.

Mera fakta om gården Fridhem kan läsas i framlidne bloggaren Bosse Taipales blogg, där står däremot ett fel, Wilhelmina föddes inte 10 månader efter fransmännens avtåg ifrån Åland.
De lämnade Åland strax efter sprängningen av fästningen den 2 september och alla främmande styrkor var borta den 15 september. Det blir således 9 månader om jag räknar rätt.

En sak som gör mig fundersam.
Då fransmännen avseglade från Calais hamn i juli 1854 höll kejsar Napoleon den III ett tal till trupperna: Ni kommer till en trakt och en befolkning som är fredliga. Jag tolererar ej våld och oegentligheter emot befolkningen.

Den franske generalen  Baraquay d`Hilliers som hade sitt högkvarter på Janses i Finby utfärdar ett dekret till sina styrkor. Den som utför våldsdåd emot kvinnor och barn kommer ovillkorligen att arkebuseras.

Hände detta strax före avfärden från Åland, eller var det i alla fall en romans som Bo Taipale skriver i sin blogg?






General Baraquay d´Hilliers



Avlat i Godby den 24.10. 2018

Johan G. Granlund

lördag 20 oktober 2018

Fransmännens landstigning i Finby - nya rön






Fransmännens landstigning i Tranvik
Målning av Edwin Dolby

Detta är den allmänna bilden av fransmännens landstigning på Åland den 8 augusti år 1854.
Vi har lärt oss att man landsteg i Tranvik, Mångstekta och eventuellt i Högbolstad. Då jag läst i ett flertal publikationer om landstigningen och studerat kartmaterialet har jag funnit att det är något som inte stämmer, något saknas, vad? Var landsatte man allt tungt krigsmaterial? Jag tror jag funnit svaret:





Kriget vid Finlands kuster av Michael Borodkin.

Denna bok har blivit en bibel och en fast grund för det mesta vad gäller historisk kunskap om kriget i Bomarsund i augusti 1854.
I avsnittet om fransmännens landstigning i Sund skriver han såhär:

...Sedan fienden öfvertygat sig om att Tranvik låg för långt ifrån fästningen började han urlasta sina förråd, belägringsmaterial och parker vid Onö.






Karta i boken Kriget vid Finlands kuster.

Vi ser här den romerska numreringen

I      -  Mångstekta, nära Hulta
II     - Tranviks södra udde
III   -  Högbolstad, Slottssundet
IV   -  Finby invid ön Onö

Jaha, men vad är då Onö för ö?
Området heter Öjen, här måste ha uppstått ett missförstånd






Karta i boken Kriget vid Finlands kuster

Här ser vi samma plats, vid bokstaven K som är platsen för nuvarande Nabbudden i södra Finby
vi kan tydligt se vägen som leder emot Finby byn.





Det förskräckliga Åländska kriget, författare Raoul Johnsson och Ilkka Malmberg




General Baraquey d´Hilliers

På sidan 238 i denna bok kan vi läsa ett stycke som klarlägger hela händelseförloppet:
General Baraquey d´Hilliers beslöt att genomföra landstigningen på tre platser. Två divisioner beordrades att stiga i land på morgonen den 8 augusti. Den första divisionen utgjordes av Vincennes skarpskyttetrupper, med understöd från 2:regementets lätta infanteri. Den landsteg söder om byn Tranvik och korsade efter att ha intagit byn landsvägen mellan Kastelholm och Bomarsund.

......Den andra divisionen, bestående av 3:e, 48:e och 51:a regementet samt 2:artillerikompaniet, landsteg öster om den första platsen. Hela operationen skedde utan några motåtgärder från fiendens sida. Därefter avancerade trupperna till Norra och Södra Finby.





Debarcadiere de L`Artillerie
Här ser man tydligt landstigningsplatsen i södra Finby, Nabbuden i Estvik
Strax ovan ser vi  "Tuileriet", alltså tegelbruket i Estvik

Den 3:e divisionen utgjordes av 2000 franska och  672 engelska marininfanterisoldater samt fyra fältkanoner, som sköttes av "blåskjortorna" från belägringsfartygen. Dessutom deltog pionjärer under brigadgeneral Jones befäl, som landsteg nära Hulta med uppgift att ta kontrollen över landområdet mellan Sibby och havet och därigenom skapa kontakt med fransmännen som stormade in i Finby.





Längst upp "Landing place N" i Mångstekta nära Hulta





Vid pilen " De Débarqadiere de Artilleri"
Landsättning av artilleri vid Nabben i Estvik

Vad är då Öon och Onö för en ö och var ligger den? Jo, en sådan ö finns inte, utan är en felskrivning i kartmaterialet. Ön som åsyftas är Öjen, numera en udde intill Estvik i Finby som då var en kringfluten ö men numera uppgrundad. Man lastar alltså inte av materialen där på en ö utan inemot viken där Nabbudden var en sedan tidigare av bondeseglarna använd lastageplats för ved och tegelstenar. För denna min teori har jag numera ett flertal stöd i kartmaterialet.






Här kan vi se hur kartografen skrivit fel namn på Öjen, där står Öon

Gamla tranviksbor har i tiderna berättat om huru de upplevde fransmännens ankomst och nu förstår jag varför deras berättelser inte omtalar stora trupper som drar kanoner och material. Där fanns ju endast lätt infanteri. Den allra största delen av marktrupper och material landsattes ju i Estvik, intill ön Öon, Onö eller rättare sagt Öjen på åländska.


I Goodbay den 20 oktober år 2018

Johan G. Granlund