I varje åländsk kommun finns en frivillig brandkår och i vissa t.o.m. två, ja en gång fanns det tre kårer i Jomala.
Att det på Åland är så stort intresse för denna beaktansvärda helt frivilliga verksamhet som än i dag drar så stora skaror med ungdomar till sina aktiviteter måste anses beundransvärt. Jag kan inte tro att det någonstans i hela världen finns något liknande. Må vara att det är mest pojkar och män som sysslar med detta men ändå, helt fantastiskt! Det belyser den åländska mentaliteten.
Branddepån i Finby år 1984 och såsom jag minns den från 1950-60-tal.
Det var hit som kommunens ungdomar drog sig varje torsdagskväll, efter att "Hesa Fredrik" hade vrålat ut sitt brölande.
Sunds FBK, historik åren 1934-1984
I denna publikation på 26 sidor får läsaren en mycket ingående berättelse över kåren, dess iniativtagare samt olika verksamheter under åren. Alla kårer på Åland har ganska likartade berättelser.
Historiken är sammanställd och författad av den oefterhärmlige och drivne stilisten
Karl-Anders Lindholm i Högbolstad. Synd att denne man lade bort pennan, det var alltid en fröjd att läsa hans alster.
Jag refererar här till en intervju Karl-Anders gjorde med Gunther Karlsson i Sund Kulla och inspelningstekniker var Edgar Johans.
- Under 1934 verkade tanken om bildande av frivilliga brandkårer på Åland bli allmän. Varken kommunala instanser eller andra myndigheter hade sitt finger med i spelet, utan tanken växte helt enkelt fram och mognade på privat initiativ.
- Brage Forss och handlanden i Finby, Willehard Mattsson stod som initiativtagare till Sundskåren, men troligt är att kronofogden, sedermera försäkringsmannen Ruben Kalm i Tosarby, samt bonden Einar Sundman i Finby hade ett avgörande inflytande över kårens bildande.
Efter inledande mötesförhandlingar kom så kåren att bildas på ett möte den 7 juni år 1934. Förvånande var att man från kommunens sida hade bristande förståelse för kåren men däremot fick man starkt stöd från brandstodsbolaget, andelsmejeriet, ungdomsföreningen och marthaföreningen.
Den första medlemsförteckningen innehöll 73 namn.
På årsmötet den 14 november 1936 diskuterades för första gången "anskaffandet av en automobil" vilken sedan kom att införskaffas 1937.
- Kåren hade en egen sångkör med Oskar Lindholm som körledare. Den uppträdde på fester och dylikt, vilka företrädesvis hölls vid Kastelholms slott men även på Klippan och även utsocknes. Som körens vicedirigent fungerade Anselm Sjöblad.
Gunther som för övrigt tillhörde körens första tenorer, minns att tenorerna hade för vana att inmundiga en eller annan punsch, för att som det hette "bättre klara höga C". Efter att en gång onödigt länge vistats tamburen läxades tenorerna upp av vicedirigenten. Tenorerna försvarade sig med ovanstående förklaring varpå vicedirigenten yttrade:
" Nå, det må så vara - men ni skall endast gurgla och spotta ut"!
Gunther minns även att man före brandsirenens och nuvarande alarmsystems anskaffande, kallade mannarna via de manuella telefoncentralerna. Dessa med sin person- och lokalkännedom kunde sedan kalla lämpligt hemmavarande folk till brandplatserna.
Brandbilen från 1958, den som jag minns då jag var med i brandkåren. Den kallades för
"Ryssen".
Gunther berättar vidare att: Vid olika tidpunkter under kårens uppbyggnad och även senare, har man från centralt håll försökt pådyvla kåren mera militärt betonad exercisutbildning, men dessa försök har från början varit dömda att misslyckas. Vid alla dessa försök har resultatet blivit en minskning av intresset för kåren, varför detta numera utlämnats.
Nu drar även bloggförfattaren sig till minnes ett sådant tillfälle. Det var för mig en så ovanlig händelse så det har fastnat trots att jag kanske var bara 4-5 år gammal. Man ställde upp sig i ett långt led och gjorde honnör för någon man från Mariehamn som kom till brandövningen.
Under Gunthers aktiva liv som frivillig brandman minns han fem svåra bränder i kommunen. Han hade under åren deltagit i de flesta kurser och innehaft alla poster inom Sunds FBK.
Brandbilen år 1984
Upp och nedgångar
Från 1939 t.o.m. 1944 finns inga anteckningar om kårens verksamhet, endast ett kort protokoll utan undertecknare. Detta av förståeliga skäl p.g.a. krigen. Under denna tid var många i kårledningen ute i krigstjänst och enligt skribenten får kåren vara glad över att den aldrig sattes på prov under de åren.
Även ett par gånger på 1950-talet uppstod svackor i verksamheten detta p.g.a. den stora emigrationen till Sverige och att många for ut till sjöss denna tid.
Men säges det i historiken, när "Ryssen" sedermera anskaffades 1958 uppstod åter ett uppsving och man kunde märka en föryngring. Och säger man, i förhållandevis rask takt har sedan såväl bilpark som övrig utruustning och materiel förnyats, så att kåren i dag håller god åländsk klass och tål jämföras med andra kårer.
Demonstration av handsläckare vid brand- och räddningsdagen i Sund den 26 april år 1981.
En person som här måste nämnas är Enzio Lindström från Svensböle. Han fungerade i början som kårens rustmästare och berättar att på 1940 och 1950-talen åkte han och grannen till brandstationen Paul Lindholm flitigt omkring i socknen och utförde pumpningar av olika slag. Ena gången gällde det en brunnspumpning, en annan gång en dikespumpning. Ett uppdrag av det mera spektakulära hållet var då landskapsarkeolog Matts Dreijer kallade på brandkåren för att spruta bottenslam från ett gammalt skeppsvrak nedanom kyrkan i västra Kyrksundet. Detta höll man på med i två dagar.
Under kriget kallades kårmedlemmar ut för vakttjänst i händelse av flyganfall. En del satt uppe i brandtornet och andra satt uppe på Djävulsberget i Bomarsund. En gång fick dessa faktiskt syn på ett par prickar som nog visade sig vara en synvilla, gasmoln och granatkrevader hade påverkat atmosfären.
Ett par stora bränder skedde under 1960-talet då de enstaka gårdarna Jyssböle och Gunnarsby brann ned till grunden. Undertecknad var faktiskt med vid Gunnarsbybranden och jobbade ända till midnatt.
Jag minns väl då brandalarmet gick. Bodde då i andelshandelns personalrum och det blev att hastigt klä om. Min klackring satte jag i byxfickan som lämnades hemma och då jag kom tillbaka på morgonen var den borta.
I socknen har många skogsbränder bekämpats. Undertecknad var med i Jyssböle bergen på 1960-talet. Brann gjorde det även i skogen i Högbolstad och Hulta.
Bland ladugårdsbränder kan nämnas Bomarsunds gård samt Nordlunds i Mångstekta.
Edgar Johans ordförande i styrelsen år 1984
Utbildning och övningsverksamhet.
Brandkåren är såtillvida en underlig verksamhet, emedan man utbildar och övar sig i ett arbete man hoppas slippa praktiskt utföra.
Man utbildar kårens medlemmar kontinuerligt i allt som rör modernt brandskydd.
Redan i januari 1935 anskaffades instruktionsböcker för brandkårister samt utsågs representanter till en ledarkurs. Under hela sin verksamhetstid har kåren bedrivit livlig övningsverksamhet, såväl i anslutning till branddepån samt ute i distrikten.
Ett pojkkompani beslöts bildas 1978. Denna juniorverksamhet ämnar man utöka i framtiden.
Torsdagsövningen är ett begrepp och en institution som vuxit sig stark i sundsbons medvetande. Det är få kårer i landskapet som så länge och så troget vårdat denna tradition.
Anskaffningar
Redan år anskaffades en motorspruta, detta efter att Ålands Försäkringsanstalt (numera Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag) beslutat att ge ett ekonomiskt stöd. Det var en Jehu no. 4. samt 100 meter slang. Dessutom beslöt ovannämnda bolag att dess tidigare utlokaliserade släckningsutrustning fick användas vid behov.
Vid årsskiftet 1935-36 invigdes den nybyggda branddepån. Byggherre var den i bygden kände mästaren Manne Mattsson från Delvik.
Den första brandbilen var en Chevrolet lastbil som år 1937 inköptes för 13.000 mark.
År 19 58 inköptes den ovannämnda Ryssen och den visade sig trots spefulla omdömen fullgöra sin uppgift länge och bra.
Efter ryssen fanns "Lapplandern" eller brandbil 2 som inköpts från Ålands Elandelslag.
Den ombyggdes helt och hållet av kårmedlemmarna själva.
Brandbilen som för närvarande år 1984 finns i depån är en "Fargo" från år 1970 och den har snart tjänat ut säges det.
Branddepån har i olika omgångar om och tillbyggts.
Vi återkommer till Enzio Lindström som berättar om den utrustning som fanns då han började som rustmästare.
- Det fanns två röda ämbar och tre meter tågvirke, ett spett och en yxa, en skruvmejsel och en trasig pressenning vilken användes som brandsegel.
Framtiden
Inom Sunds FBK kommer man i fortsättningen att hålla sig aktiva samt försöka hålla sig ajour med
utvecklingen inom brand- och räddningsväsendet.
Förr var brandkåren endast en "brandkår" men i dag en brand- och räddningskår som skall hjälpa till vid olika typer av olyckor och katastrofer.
Tanken är den att man skall specialicera sig inom kårerna med olika uppgiftsområden så att inte alla skaffar samma typ av utrustning. Sunds FBK skall inrikta sig speciellt räddning av olika slag och vid nyanskaffningar lägga tonvikten vid det.
Man har en juniorverksamhet som är mycket viktig för framtiden. Man har även bildat en damkommitté som hjälper till då det behövs.
Vi hoppas att Sunds FBK skall kunna existera i många generationer.
Kårchefer under åren
Brage Forss 1934 - 1949 Finby
Paul Lindholm , under Forss inkallelsetid Finby
Knut Lindholm 1950 - 1952 Svensböle
Erik Movall 1953-1954 Mångstekta
Knut Lindholm 1955-1956 Svensböle
Bo Meklin 1957-1963 Mångstekta
Pekka Lindström 1964-1971 Tranvik
Stig Dahl 1972-1982 Svensböle
Pehr-Anders Andersson 1983- Smedsböle
Rustmästare under åren
Tatu Virkunen Finby
Einar Sundman Finby
Paul Lindholm Finby
Enzio Lindström Svensböle
Bo Meklin Mångstekta
Jerry Johansson Svensböle
Antero Sandholm Tosarby
Ragnar Andersson Sundby
Övriga brandkårer på Åland
Fotografier från juni 2015
Östra Saltviks FBK
Västra Saltviks FBK
Finströms FBK
Jomala FBK
Gottby FBK
Hammarlands FBK
Eckerö FBK
Lemlands FBK
Lumparlands FBK
Föglö FBK
I en artikel i Tidningen Åland av den 12 november 2016 berättas om nyanskaffningar till den åländska brandkåren.
Två anbud har inkommit för ny släckningsbil till Geta FBK. Den gemensamma räddningsnämnden för rättningsområde Ålands kommuner förordar att anbudet från Veho Oy antas.
Också Sund står på turen att byta släckningsbil och här förordar man att ett anbud från Sala Brand Ab godtas.
Saltvik ska även byta tankbil och här beslutas att ifall kommunens fullmäktige upptar medel antas ett anbud från Scania Suomi Oy om 101.080 €
Den som under åren följt med den offentliga debatten på Åland angående de frivilliga brandkårerna kan konstatera att det är vänstern eller socialdemokraterna närmast som emotsätter sig den åländska frivilliga brandkårens verksamhet och i dag är dess mesta tongivande politiker före detta ledarskribenten på Nya Åland, Nina Fellman, numera kommunminister på Åland. Vänstern har en egenhet att ogilla allt som har med finsk frigörelse från Sovjet att göra. Det är nämligen så att de frivilliga brandkårerna på Åland har sin "rot och stam" ifrån hemvärn och skyddskår. Ur dess led härstammar i dag den åländska brandkåren. Detta kan man ha i åtanke.
I tidningen Åland läser vi för den 13 november 2017 följande.
Högsta domstolen sågar räddningslagen.
Bakgrunden är den att Åland Landskapsregering har initierat en sammanslagning av Räddningsverkets brandkår i Mariehamn och de frivilliga brandkårerna på fasta Åland.
Dessa dvs. de frivilliga brandkårerna på fasta Åland har mycket samvetsgrant skött denna verksamhet
på Åland. Detta sammanhållande kitt vill nu Nina Fellman, kommunminister förstöra. Hon och socialdemokratin i allmänhet kan inte tåla denna verksamhet som har sin rot och stam i skyddskåren, denna frivilligorganisation i Finland som mobiliserade unga män för krigstjänstgöring emot det kommunistiska Sovjet.
Midsommarstången år 2015 vid Jan-Karlsgården i Sund Kastelholm på Åland.
Den vackraste representanten i den naturskönaste av miljöer, en av Ålands närapå hundra midsommarstänger.
Årets midsommarafton firades i år den 19 juni. Sedan lång tid tillbaka infaller numera denna festkväll en fredag mellan den 19 och 25 te juni. I äldre tid firade man alltid midsommaraftonen den 23 juni oberoende av veckodag. Det lär skall ha varit år 1955 som man gjorde ändringen.
I finska Finland kallar man högtiden Juhannus, på Johannes Döparens dag den 24 juni i gamla kalendern. Tackar tackar, då minns jag min namnsdag i alla fall.
Jag valde detta år att följa två "stångresningar", den första kl. 15 i Sund Tranvik och den andra kl. 20 i Finström Ämnäs. Blytunga skyar hängde över nejden och jag kastade in ett paraply i bilen då jag for iväg. Fotografierna blev inte lyckade men annars var det bra.
Tranviks midsommarstång som här bara väntar på att få sina kronor fasthakade och att "kararna" skall komma och fira upp den. Platsen är inhägnad som säkerhet för publiken. Det har hänt missöden på Åland de senaste åren. Det säges att en stång skall ej målas de första två tre åren, frågan är om den skall målas alls.
Stången står i centrum av byn som kallas "torget". En livaktig byaförening ser till att de gamla sederna hålls vid liv. Till platsen har även för några år sedan tillkommit en väderkvarn och här intill står även ett ståtligt mjölkbord. Tranvikborna kan skryta med att de är de enda på Åland, mig veterligen, som gör kronornas stommar av vassrörspipor.
Det har samlats ett hundratal byssbor och övriga och nu så kommer kronbärarna med de vackra kronorna från en av byns gårdar. Gammal sed var förr på hela Åland att damerna skulle bära fram kronorna och karlarna fira upp stången.
Man tågar fram till tonerna av Gyrit Hagmans dragspelsmusik.
Så stiger en ståtlig man fram, byns stångkapten och han hälsar alla välkomna till midsommarstången, men säger han: Jag behöver 30 man för stångresningen! Det visar sig nämligen att det finns 3 par saxar, den lilla, mellan och storsaxen och varje saxpar sköts av 10 man.
En man blir avdelad för att bakom stångroten kontrollera linjen.
"Vi börjar med att alle man ställer sig under stången och när jag ger order gör ni ett lyft så högt ni kan"- ropar stångkaptenen.
-Nu tar första gruppen lilla saxen säger stångkaptenen och den fäster ni strax ovanom översta armen.
Nu har man gjort ett lyft med två saxpar och vi får lite mera höjd på stången.
Här ser vi hur man gör ett lyft med alla tre saxpar. Efter några lyft så är allt klart.
Så är då stången uppe i Tranvik och man har slagit in sista bulten i stångroten. Just då visar himlen sin mörkaste sida trots att det bara är eftermiddag i sommarsolståndets tider.
Så är det då dags för allsång som man alltid sjunger vid en åländsk midsommarstång. Man hade färdiga textblad att dela ut till besökarna. Här är jag i sällskap med damerna i Tranvik Qvinns.
Vykort med Ålands flagga och noter samt första versen i Ålänningens sång.
Enligt gammal tradition sjunger man först Ålänningens sång. Sångtexten är skriven av
John Grandell och musiken av Johan Fritiof Hagfors.
Numera hör det även till att man sjunger Erika Lindströms och Otto Anderssons Visa till Åland.
Ålänningens sång.
Landet med tusende öar och skär, danat ur havsvågors sköte.
Åland vårt Åland vår hembygd det är, dig går vår längtan till möte.
Forngravars kummel i hängbjörkars skygd, tälja sin tusenårssaga.
Aldrig förgäta vi fädernebygd, vart vi i fjärrled än draga,
vart vi i fjärrled än draga.
Skönt är vårt Åland med fjärdar och sund, blåna i vårljusa dagar.
Ljuvt är att vandra i skog och i lund, i strändernas blommande hagar.
Midsommarstången mot aftonröd sky, reses av villiga händer.
Ytterst i utskärens fiskareby, ungdomen vårdkasar tänder,
ungdomer vårdkasar tänder.
Aldrig har åländska kvinnor och män, svikit sin stam och dess ära.
Ofärd oss hotat men segervisst än, frihetens arvsrätt vi bära.
Högt skall det klinga vårt svenska språk, talas med manande stämma.
Lysa vår väg som en flammande båk, visa var vi äro hemma,
visa var vi äro hemma.
Visa till Åland.
Vad du är rik min hembygds ö, på tjusande behag.
Din blomsterstrand din silversjö i solig sommardag.
Din skog din lund med fågelsång, din klara rena sjö.
De lätta friska böljors gång, min håg gör ljus och ny.
Vad du är skön min hembygdsstrand, i sommarkvällens ro.
När strålar slå från himlens rand, mot dig sin gyllne bro.
När nattens frid från himlens zon, på gyllne bryggan går.
När skog och sjö vid psalmens ton, sin skymningsslöja får.
Min fosterbygd jag älskar dig, du Ålands väna strand.
Vid dig du evigt fästat mig, med tusen hjärteband.
I morgonsol i sommarglans, i vinterns kulna dag.
Hur än du stod hos dig städs fanns, de tjusande behag.
Min fagra ros i havets famn, bliv evigt ung och skön!
Bliv ren som vågen vid din hamn, som luften frisk kring ön!
Som rymdens klara stjärnepäll, min ö, bliv hög och vid!
Gå uppåt mot Allfaders tjäll, i strålar av hans frid.
Så var det då dags för dansen runt stången. Vad vore en midsommarstångsringdans utan " små grodorna små grodorna, är lustiga att se"? Jag är alltid lika förundrad över varför man drar fram julsånger till midsommaraftonen!
Jag lämnar så Tranviks by, Kaanans land som byn kallades förr, min farmors hemby, bördig från Sörrgårds som hon var, byn med torg och fyrvägskorsning, stolta jord/skogsbruks och sjöfartstraditioner. Fransmännens landstigningsort. I Tranvik byggdes prefabriserade hus redan på 1600-talet, jo, man byggde kyrkan i Iniö i sagda århundrade och stockhus till Skansen i Stockholm. Där står även i dag Ålands ståtligaste gran. Här bodde skeppsbyggmästare Lindman som började som skomakare.
Tranviks stolta sjöfartstraditioner är omvittnade. Här styrde skeppsredarna Matts Mickelsson (min farmor Sannys far), D.A. Danielsson på Vestergårds och Gustaf Danielsson på Markusjans sina stolta skepp, Severus, Vellamo, Lyckan, Viktoria, Hilda, Ika, Ahti och bakom Tranvik Öjen hade många av dem sin vinterhamn.
Då jag endast druckit vatten och mjölk i dag så tog jag inte "promillevägen" hem utan körde nya vägen.
I "singing in the rain", så ljöd sången i mitt huvud då jag for iväg till Ämnäs midsommarstångsresning vid 20-snåret.
Då jag kom fram hade man redan börjat lyftet. Här använder man en annan metod som är ganska vanlig på Åland i dag. Man lyfter delvis med saxar och talja. Stångkaptenen står i linje och kontrollerar.
Nu är stången halvvägs. Ibland regnar det och folket plockar fram paraplyerna. Även här har det samlats ett hundratal personer.
Ämnäs midsommarstång några dagar efter midsommar. Avtecknar sig vackert mellan träden mot Ämnäsviken i bakgrunden.
Ämnäs midsommarstång på ett vykort från tidigare år. I tåget med midsommarkronorna syns min kusin Eva Mattsson och nämnas kan så arbetar hennes man Lasse mycket med reparationer på stångens olika "väderlekare" och symboler.
En midsommarstång på Åland skall stå hela året. Såhär vacker är ännu midsommarstången i Brändbolstad en vecka efter midsommaraftonen.
En mycket avbildad midsommarstång är stången i Önningeby. Den finns avbildad på målningar från Önningebykolonins dagar av berömda konstnärer.
Önningebys midsommarstång år 1891. Tuschteckning av Victor Westerholm.
Önningebystången på ett vykort från sjuttiotalet. Vi kan se att stången då stod på en plattform med fyra stådor och en massa stenbumlingar på plattan. På vissa håll speciellt i Eckerö hade man länge stången nedgrävd i en stengrop och trädets rötter hade man kvar som förankring i marken.
De flesta har nu stångrot modell flaggstång.
Jag tog en runda en vecka efter midsommar och tog några bilder av midsommarstänger. Tyvärr blev de inte lyckade för vädret var inte det bästa. Här är stången i Finström Pålsböle.
Stången i Finström Tjudö.
I Saltvik, Solbacka vid ungdomslokalen.
En soligare dag for jag norra Sundsvägen fram och kom till byn Sibby, här är deras stång.
Finby midsommarstång invid ungdomslokalen Klippan. Här viskar minnena sina hymner.
Här har jag växt upp och fostrats i med och motgång kan man säga.
Jag har alltid tyckt att Klippans midsommarstång har väldigt vackra kronor, åländska flaggfärgerna som synes.
Vad vi ser här är ett unikt fotografi. Det är taget av Finbys länge okända ateljéfotograf Anselm Sjöblad i ett tidigt 1900-tal.
Han kom som mejerist till Vivasteby mejeri från Österbotten år 1912 och startade upp det nya mejeriet. Han var även en ivrig och skulle det visa sej skicklig fotograf som knäppte denna bild. Vi ser midsommarstången på den gamla platsen på lindan framför Klippan, som vid dethär laget är nybyggd. En stor stege står vid gaveln, troligen för målningsarbete. Till vänster ser vi det hus som i tiderna kallades för "kommunalrummet" och som förr var Finby mejeri.
I bakgrunden vid Höcklebergen skymtar gamla torpstugor.
Många privatfamiljer hänger en liten midsommarkrona vid sina altaner. Här hänger den vid Grindstugan invid Jan-Karlsgården.
Invid Grindstugan kan man avgiftsfritt åse en utställning över åländska midsommarstänger. Den är mycket informativ och ger korta förklaringar på tre språk över stångens olika detaljer. Kronor och "väderlekare".
Åländska midsommarstänger har avbildats på många vykort under årens lopp.
En av Eckerös många midsommarstänger på ett vykort från 1960-talet.
Som sagts Önningebystången är tillsammans med stången i Kastelholm den mest fotograferade.
Här har man även helt oblygt avbildat den i vinterskrudsomgivning. Ålands midsommarstänger står uppe hela året, och tas ned en månad före nästa midsommar för renovering och översyn.
Ett vykort med en nyrest åländsk midsommarstång samt dans runt stången med folk iklädda folkdräkter. Det är troligtvis från Engelska parken i Mariehamns västra hamn. Tyvärr restes inte stången där detta år.
Midsommarfirande i Sverige, Dalarna. Dans runt stången, som på Åland.
Hur gammal är då seden att resa upp en midsommarstång på Åland? Ja historikerna talar om stångresningar sedan 1700-talet och att influenserna skulle kommit från Sverige. Men där har de ju inte alls denna typ av stänger som vi har. De har ju en helt annan stång i dag. Om jag får säga som jag tänker så är det ett mysterium. När, var och hur har denna stora ståtliga midsommarstång kommit till Åland, med så många speciella symboler, lövverk, kronor och kransar, vindflöjlar, fäktargubbar, flaggor, och båtar? Och vad hög den är, det finns ju stänger som är 25 meter höga!! Någonting måste ju ha föranlett ålänningarna att skapa dessa symboler vi har i dag på stången.
De flesta stänger är också ganska lika med bara små variationer mellan kommunerna. En tanke som slog mej var att kanske traditionen kom till Åland från olika orter i Sverige via de återvändande människorna som flydde undan ryssen 1714 - 1721 den tid vi kallar "stora ofreden". Kanske man då under dessa 7 år, tog till sig det svenska midsommarfirandet och ville fortsätta traditionen när man kommit hem. Många stannade ännu längre och det fanns återvändare ännu in mot 1740-talet. Det är ju också från detta århundrade som källorna börjar nämna dessa midsommarstänger, eller "majstång" som man kallade stången förr. Namnet ändrades småningom till midsommarstång och numera säger man "missommarstång".
Om man vill fördjupa sig i ämnet åländskt midsommarfirande skall man läsa denna bok. Glimtar ur Ålands folkkultur 6, Midsommar. Det är en bibel fullspäckad med information och fotografier i ämnet åländskt midsommarfirande.
Den allra första dokumentationen i bild av en midsommarstång på Åland finns från 1801 i en bykarta från Bondtorp i Hammarland och då kallas den för "majstång". Detta är för övrigt den benämning man ännu i dag kör med i Sverige. Att maja betyder att pryda och smycka med löv. Enligt bokens uppgifter skulle den allra första dokumentationen på en stång funnits på 1700-talet. Här är stången inritad i kartans mitt invid en väderkvarn.
En rikssvensk majstång. Denna har inga som helst likheter med den åländska midsommartången och en del vill påskina att den skall symbolisera en fallos och gå tillbaka till en grå forntid då man idkade fruktbarhetsriter invid stången.
Det mesta tyder på att midsommarstångsresningen på Åland tog fart i medlet av 1800-talet.
Då börjar rapporter komma in om "stänger i varje by". En sådan hittar vi i en reseskildring:
"En resa över Åland", berättad av fransmannen Louis-Antoine Leózon le Duc. Resan över Åland gjorde han år 1852 och boken kom ut på franska två år därefter. I många år har boken funnits på Mariehamns Stadsbibliotek men av en tillfällighet fick jag nys om den och tipsade föreningen Ålands Vänner.
Efter översättning som gjordes med lokala krafter utkom boken lagom till bokmässan 2014.
På sidan 26 kan man läsa följande: I varje liten by som vi for igenom såg man midsommarstängerna som reste sig, fortfarande med sina kronor och band som tidigare lyste med glans och fräschör och som nu var vissna och bleka. I stället för att bli bedrövade av kontrasten mellan dessa sommartroféer och den mörka vinternaturen, försökte vi påminna oss om de glada minnen de berättade om.
Han säger i varje by och han påbörjade sin resa i Eckerö. Detta kan typa på att Eckerö var plantskolan för dessa stänger, detta inte så konstigt då man vet att eckeröborna alltid haft en nära relation med Sverige. Kan det vara så att sedan spred sig via Eckerö och över hela Åland och den östra skärgården?
I Sund Svensböle fanns en bonde, Erik Lindström, som skrev en dagbok åren 1821-1846. Låt oss se vad han har att säga om åländskt midsommarfirande!
Vid min genomgång av dagboken hittade jag inte på ett enda ställe en notering om någon form av midsommarfirande för svensbölebonden Lindström. Inte en endaste gång skriver han om någon stångnedtagning eller resning, inte om reparationer av gubbar och snurror, ingen fest ingen dans. Denne man var ju engagerad i allt som rörde sig i Sund. Troligtvis fanns det ingen stång i Finby denna tid.
Det enda som hände en midsommar i hans liv dessa år var då han ingick äktenskap midsommardagen den 24 junij år 1827: Trädde jag i äktenskap med min H:ru A: U: Lindeman.
Om man påstår att midsommarstångsresningen startade i Sverige. Nå vilka dokument bevisar detta och i vilken tid?
I Erik Dahlbergs bok "Suecia Antiqua" från 1600-talet finns en midsommarstång avbildad stående mitt emot domkyrkan i Skara. Detta är en stång helt olik den de har i dagens Sverige. Denna stång är hög och har ett tjugotal armar med lövutsmyckning. Man kan se att det finns en rund krans och däremellan fyra rader med löv antingen runt stången eller på tvären, och så en krans igen osv. En tupp finns i toppen på stången och eventuellt båtar i en korsarmsformation under den.
Hur långt ned i historien leder spåren efter ett midsommarfirande? Kan den gå ned i en grå forntid och vara avbildad i någon häll- eller runristning? Ja, det kan man tro då man studerar denna ristning på Gerumshällen i Tanums socken. Här är tydligt avtecknad en stång med tre utstående armar från toppen där det finns något liknande en solskiva. Har vi här en koppling till Världsträdet Yggdrasil?
Bild 1. Majstång Finströms socken (troligen i Godby), stången vit med gröna och röda ränder.
Åland väderlekare, med pipa i munnen. Figur 15.
Bild 2. Majstång i Storbyn i Eckerö socken på Åland 1871. Figur 16.
Bild 3. Majstång Sottunga Kökar. Klädd med kulörta lappar och rörstycken trädda på snören.
Att a bestodo av rörstycken trädda på ett snöre med färgade lappar emellan.
Bild 4. Majstång i Jomala på Åland 1871. Stången klädd med olika färgatt papper och ( a ) bestod af rörpipor färg och klutar emellan - alla dessa väderlekssaker snurrade ikring då det blåste a-b-c-d.
Ur boken Glimtar ur åländsk folkkultur, Midsommar hittade jag ovanstående fyra avbildningar av en åländsk midsommarstång och med kommentarer. Året var 1871 och då besökte Finlands fornminnesföreningens expedition Åland med syfte att dokumentera åländsk folkkultur. Gruppen leddes av Nils Månsson Mandelgren och han tecknade således av en del midsommarstänger.
Jag noterar den slående likheten med Gerumstenens lövverk jämfört med två av de åländska midsommarstängerna.
I de Isländska ättesagorna beskrivs hur den kristnade kungen Olav Tryggvasson avskaffade offerölen och satte i stället med folket instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli. Således kvartalsvisa årshögtider.
I Olaus Magnus "Historian om de nordiska folken" från 1555 säges " på den heliga Johannes Döparens afton plägar allt folket utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas.
Här talas inte om någon stång utan endast en dans vid eldar.
Traditionen att bränna midsommarbrasor lever kvar i högsta grad i Finland men inte på Åland.
Här eldar vi i stället "majbrasor" som tändes Valborgsmässoaftonen.
Det finns ett antal dokument där kyrkans dignitärer försökte sätta stopp på folkets urgamla midsommarfirande på medeltiden. År 1425 befaller ärkebiskopen i Lund, en Johannes (passande namn) att upphöra med alla midsommarvakor och "dessa danser och diaboliska riter".
På 700-talet förbjöd en Sankt Eligius i Flandern de kristna att fira sommarsolståndet med detta"dansande och hoppande och diaboliska riter". Allt detta tyder på att midsommarfirandet är någonting riktigt gammalt och som var svårt att få ur folks medvetande. Denna sed är så urgammal och stark så det är förmodligen det enda fallet där kyrkan förlorat mot folkseden. Helt omöjlig att motarbeta.
Var när och hur har då denna sed uppkommit, kan det ha något att göra med solen, den längsta dagen, är det kommet från judarna, deras lövhyddohögtid, nä det tror jag inte, den riktar ju in sig på Messias ankomst och det kommande riket, inte på någon sommargrönska eller solhöjd, har den något att göra med fruktbarhet och barnalstrande, ja frågorna är många och svaren är färre.
Ibland pratar historikerna i kors i alla fall. Det har länge hävdats att ordet "maja" inte har att göra med månaden maj utan är en betydelse av att dekorera med löv osv. Men det gjordes ju den 1 maj i det gamla romarriket. Då startade det nya året heter det, och då lövade man. Nåja, där har vi det, maja hör ihop med månaden maj i alla fall.
Historikern Maj Fossenius skriver: Troligtvis har det gamla romerska bruket att dekorera med trädgrönt vid det nya årets början också anknutits till 1 maj i och med att dagen alltmer fick karaktären av ingress till ett nytt tidsavsnitt och just i västeuropa kunna vi räkna med sopeciellt traditionsbevarande förutsättningar efter romarrikets fall.
- Då sedan tyskarna förde över denna sed till oss fanns det ju inte i hela Sverige löv och gröna kvistar så festligheterna försköts mot midsommartiden , som i princip var ledig att använda.
Nå vad har då kyrkan för roll i detta?
Den nymornade förföljda kristna kyrkan i romarriket började på 300-talet få sina fasta former. Man hade via ett par kyrkomöten i Rom 314 och 325 blivit av den kristne kejsaren Konstantin och hans mor Helena lovade frihet och sedermera makt i riket. Det var då dags att statuera fasta tider under året då man åmindes helgonen. Genom att ockupera de gamla hedniska högtiderna mejslades människorna lättare in i den nya religionen. Den gamla traditionen att dyrka solen och dagen då den visar sig längst under året alltså vår midsommar blev tiden för åminnelse av Johannes Döparen. Eftersom han enligt bibeln var ett halvt år äldre än kusinen Jesus som fick sin födelsedag på julen så måste ju i rimlighetens namn han få midsommaren. Åtta dagar före nästföljande månad fick Jesus sin dag den 24 december och åtta dagar före 1 juli blir för Johannes den 23 juni emedan juni har bara 30 dagar. Denna dag var fram tills 1950-talet midsommardag i norden.
Nå hur firar man i finska Finland denna högtid?
I Finland förekom före kristendomens inträde en Ukon Juhla. Alltså åskguden Ukkos fest. Detta är en motsvarighet till åskguden Tor i Sverige. Tor hade sin hammare och Ukko hade en yxa, "ukonvasara". Båda två gudar rider i en vagn. Ukko var för finnarna även en fruktbarhetsgud. Och motsvaras i Sverige av Frejkulten.
På Finlands ambassads hemsida hittar man en fin artikel över det finska midsommrfirandet.
Vi skall läsa lite om det: Midsommaren firas den lördag som infaller 20-26 juni. Midsommarfirandet går tillbaka till hedniska tider. Många av festens traditioner har sina rötter i ljusets och fruktbarhetens fest som var en förkristlig och allmän fest i Europa då man ville hedra sommarsolståndet. Till midsommaren hör också många föreställningar och trolldomar genom vilka man ville fösäkra sig om den kommande skörden blev god, att mjölken strömmade till och att den äktenskapliga lyckan fullkomnades.
Finsk bastu, teckning ur boken En resa i Finland av Giuseppe Acerbi.
Midsommarbastu, bröllop och dans hör fortsättningsvis intimnt ihop med det finska folkets midsommarfirande. Brännandet av midsommarbål hör ihop med den mellaneuropeiska seden att tända eldar i samband med vårfesterna. I Finland flammade de första eldarna i de östligare delarna av landet och spred sig under 1900-talet västerut.
Midsommarbålen hör ihop med fruktbarhetsförutsättningarna och fördrev de onda andarna.
På Åland och i de västliga kustområdena ersätts bålet med en midsommarstång som dekorerats med blommor och blad. Stången har i tiderna varit en del av en skandinavisk fruktbarhetsrit. Möjligt är att hemvändande hansaköpmän förde med sig traditionen till norden. I så fall vore seden besläktad med traditionen att resa smyckade stänger till Valborg på den europeiska kontinenten.
Nå, vad har gamla årgångar av Ålandstidningen att berätta om vårt midsommarfirande runt sekelskiftet? Här ser man att det gamla bruket med midsommareldar även pratktiserats på Åland.
I artikeln kallas de för "kokkoeldar".
Sommarpsalm ur musikteatern Katrina.
Musik Jack Mattsson, ord Lars Huldén.
Vi har offrat otaliga björkar till en sommarens hedersvakt.
I ett ljus som intet förmörkar har vi våra förhoppningar lagt.
Att få uppleva midsommartiden vilken lycka för nordens folk
Ur vår trasa fruktan är vriden när som ljuset har ljuset till tolk.
Ja, en sanning är oss uppenbarad: att vår själ skall i ljus få bo
och vår vandring ter sig förklarad i den eviga sommarens ro.
Låt oss uppresa midsommarstången till ett tecken att vi förstår:
när vår tid en gång är förgången väntar sommarn som aldrig förgår.
Stångat i Godby den 13 juli 2015
Johan Granlund
Text-to-speech function is limited to 100 characters
