Midsommarstången år 2015 vid Jan-Karlsgården i Sund Kastelholm på Åland.
Den vackraste representanten i den naturskönaste av miljöer, en av Ålands närapå hundra midsommarstänger.
Årets midsommarafton firades i år den 19 juni. Sedan lång tid tillbaka infaller numera denna festkväll en fredag mellan den 19 och 25 te juni. I äldre tid firade man alltid midsommaraftonen den 23 juni oberoende av veckodag. Det lär skall ha varit år 1955 som man gjorde ändringen.
I finska Finland kallar man högtiden Juhannus, på Johannes Döparens dag den 24 juni i gamla kalendern. Tackar tackar, då minns jag min namnsdag i alla fall.
Jag valde detta år att följa två "stångresningar", den första kl. 15 i Sund Tranvik och den andra kl. 20 i Finström Ämnäs. Blytunga skyar hängde över nejden och jag kastade in ett paraply i bilen då jag for iväg. Fotografierna blev inte lyckade men annars var det bra.
Tranviks midsommarstång som här bara väntar på att få sina kronor fasthakade och att "kararna" skall komma och fira upp den. Platsen är inhägnad som säkerhet för publiken. Det har hänt missöden på Åland de senaste åren. Det säges att en stång skall ej målas de första två tre åren, frågan är om den skall målas alls.
Stången står i centrum av byn som kallas "torget". En livaktig byaförening ser till att de gamla sederna hålls vid liv. Till platsen har även för några år sedan tillkommit en väderkvarn och här intill står även ett ståtligt mjölkbord. Tranvikborna kan skryta med att de är de enda på Åland, mig veterligen, som gör kronornas stommar av vassrörspipor.
Det har samlats ett hundratal byssbor och övriga och nu så kommer kronbärarna med de vackra kronorna från en av byns gårdar. Gammal sed var förr på hela Åland att damerna skulle bära fram kronorna och karlarna fira upp stången.
Man tågar fram till tonerna av Gyrit Hagmans dragspelsmusik.
Så stiger en ståtlig man fram, byns stångkapten och han hälsar alla välkomna till midsommarstången, men säger han: Jag behöver 30 man för stångresningen! Det visar sig nämligen att det finns 3 par saxar, den lilla, mellan och storsaxen och varje saxpar sköts av 10 man.
En man blir avdelad för att bakom stångroten kontrollera linjen.
"Vi börjar med att alle man ställer sig under stången och när jag ger order gör ni ett lyft så högt ni kan"- ropar stångkaptenen.
-Nu tar första gruppen lilla saxen säger stångkaptenen och den fäster ni strax ovanom översta armen.
Nu har man gjort ett lyft med två saxpar och vi får lite mera höjd på stången.
Här ser vi hur man gör ett lyft med alla tre saxpar. Efter några lyft så är allt klart.
Så är då stången uppe i Tranvik och man har slagit in sista bulten i stångroten. Just då visar himlen sin mörkaste sida trots att det bara är eftermiddag i sommarsolståndets tider.
Så är det då dags för allsång som man alltid sjunger vid en åländsk midsommarstång. Man hade färdiga textblad att dela ut till besökarna. Här är jag i sällskap med damerna i Tranvik Qvinns.
Vykort med Ålands flagga och noter samt första versen i Ålänningens sång.
Enligt gammal tradition sjunger man först Ålänningens sång. Sångtexten är skriven av
John Grandell och musiken av Johan Fritiof Hagfors.
Numera hör det även till att man sjunger Erika Lindströms och Otto Anderssons Visa till Åland.
Ålänningens sång.
Landet med tusende öar och skär, danat ur havsvågors sköte.
Åland vårt Åland vår hembygd det är, dig går vår längtan till möte.
Forngravars kummel i hängbjörkars skygd, tälja sin tusenårssaga.
Aldrig förgäta vi fädernebygd, vart vi i fjärrled än draga,
vart vi i fjärrled än draga.
Skönt är vårt Åland med fjärdar och sund, blåna i vårljusa dagar.
Ljuvt är att vandra i skog och i lund, i strändernas blommande hagar.
Midsommarstången mot aftonröd sky, reses av villiga händer.
Ytterst i utskärens fiskareby, ungdomen vårdkasar tänder,
ungdomer vårdkasar tänder.
Aldrig har åländska kvinnor och män, svikit sin stam och dess ära.
Ofärd oss hotat men segervisst än, frihetens arvsrätt vi bära.
Högt skall det klinga vårt svenska språk, talas med manande stämma.
Lysa vår väg som en flammande båk, visa var vi äro hemma,
visa var vi äro hemma.
Visa till Åland.
Vad du är rik min hembygds ö, på tjusande behag.
Din blomsterstrand din silversjö i solig sommardag.
Din skog din lund med fågelsång, din klara rena sjö.
De lätta friska böljors gång, min håg gör ljus och ny.
Vad du är skön min hembygdsstrand, i sommarkvällens ro.
När strålar slå från himlens rand, mot dig sin gyllne bro.
När nattens frid från himlens zon, på gyllne bryggan går.
När skog och sjö vid psalmens ton, sin skymningsslöja får.
Min fosterbygd jag älskar dig, du Ålands väna strand.
Vid dig du evigt fästat mig, med tusen hjärteband.
I morgonsol i sommarglans, i vinterns kulna dag.
Hur än du stod hos dig städs fanns, de tjusande behag.
Min fagra ros i havets famn, bliv evigt ung och skön!
Bliv ren som vågen vid din hamn, som luften frisk kring ön!
Som rymdens klara stjärnepäll, min ö, bliv hög och vid!
Gå uppåt mot Allfaders tjäll, i strålar av hans frid.
Så var det då dags för dansen runt stången. Vad vore en midsommarstångsringdans utan " små grodorna små grodorna, är lustiga att se"? Jag är alltid lika förundrad över varför man drar fram julsånger till midsommaraftonen!
Jag lämnar så Tranviks by, Kaanans land som byn kallades förr, min farmors hemby, bördig från Sörrgårds som hon var, byn med torg och fyrvägskorsning, stolta jord/skogsbruks och sjöfartstraditioner. Fransmännens landstigningsort. I Tranvik byggdes prefabriserade hus redan på 1600-talet, jo, man byggde kyrkan i Iniö i sagda århundrade och stockhus till Skansen i Stockholm. Där står även i dag Ålands ståtligaste gran. Här bodde skeppsbyggmästare Lindman som började som skomakare.
Tranviks stolta sjöfartstraditioner är omvittnade. Här styrde skeppsredarna Matts Mickelsson (min farmor Sannys far), D.A. Danielsson på Vestergårds och Gustaf Danielsson på Markusjans sina stolta skepp, Severus, Vellamo, Lyckan, Viktoria, Hilda, Ika, Ahti och bakom Tranvik Öjen hade många av dem sin vinterhamn.
Då jag endast druckit vatten och mjölk i dag så tog jag inte "promillevägen" hem utan körde nya vägen.
I "singing in the rain", så ljöd sången i mitt huvud då jag for iväg till Ämnäs midsommarstångsresning vid 20-snåret.
Då jag kom fram hade man redan börjat lyftet. Här använder man en annan metod som är ganska vanlig på Åland i dag. Man lyfter delvis med saxar och talja. Stångkaptenen står i linje och kontrollerar.
Nu är stången halvvägs. Ibland regnar det och folket plockar fram paraplyerna. Även här har det samlats ett hundratal personer.
Ämnäs midsommarstång några dagar efter midsommar. Avtecknar sig vackert mellan träden mot Ämnäsviken i bakgrunden.
Ämnäs midsommarstång på ett vykort från tidigare år. I tåget med midsommarkronorna syns min kusin Eva Mattsson och nämnas kan så arbetar hennes man Lasse mycket med reparationer på stångens olika "väderlekare" och symboler.
En midsommarstång på Åland skall stå hela året. Såhär vacker är ännu midsommarstången i Brändbolstad en vecka efter midsommaraftonen.
En mycket avbildad midsommarstång är stången i Önningeby. Den finns avbildad på målningar från Önningebykolonins dagar av berömda konstnärer.
Önningebys midsommarstång år 1891. Tuschteckning av Victor Westerholm.
Önningebystången på ett vykort från sjuttiotalet. Vi kan se att stången då stod på en plattform med fyra stådor och en massa stenbumlingar på plattan. På vissa håll speciellt i Eckerö hade man länge stången nedgrävd i en stengrop och trädets rötter hade man kvar som förankring i marken.
De flesta har nu stångrot modell flaggstång.
Jag tog en runda en vecka efter midsommar och tog några bilder av midsommarstänger. Tyvärr blev de inte lyckade för vädret var inte det bästa. Här är stången i Finström Pålsböle.
Stången i Finström Tjudö.
I Saltvik, Solbacka vid ungdomslokalen.
En soligare dag for jag norra Sundsvägen fram och kom till byn Sibby, här är deras stång.
Finby midsommarstång invid ungdomslokalen Klippan. Här viskar minnena sina hymner.
Här har jag växt upp och fostrats i med och motgång kan man säga.
Jag har alltid tyckt att Klippans midsommarstång har väldigt vackra kronor, åländska flaggfärgerna som synes.
Vad vi ser här är ett unikt fotografi. Det är taget av Finbys länge okända ateljéfotograf Anselm Sjöblad i ett tidigt 1900-tal.
Han kom som mejerist till Vivasteby mejeri från Österbotten år 1912 och startade upp det nya mejeriet. Han var även en ivrig och skulle det visa sej skicklig fotograf som knäppte denna bild. Vi ser midsommarstången på den gamla platsen på lindan framför Klippan, som vid dethär laget är nybyggd. En stor stege står vid gaveln, troligen för målningsarbete. Till vänster ser vi det hus som i tiderna kallades för "kommunalrummet" och som förr var Finby mejeri.
I bakgrunden vid Höcklebergen skymtar gamla torpstugor.
Många privatfamiljer hänger en liten midsommarkrona vid sina altaner. Här hänger den vid Grindstugan invid Jan-Karlsgården.
Invid Grindstugan kan man avgiftsfritt åse en utställning över åländska midsommarstänger. Den är mycket informativ och ger korta förklaringar på tre språk över stångens olika detaljer. Kronor och "väderlekare".
Åländska midsommarstänger har avbildats på många vykort under årens lopp.
En av Eckerös många midsommarstänger på ett vykort från 1960-talet.
Som sagts Önningebystången är tillsammans med stången i Kastelholm den mest fotograferade.
Här har man även helt oblygt avbildat den i vinterskrudsomgivning. Ålands midsommarstänger står uppe hela året, och tas ned en månad före nästa midsommar för renovering och översyn.
Ett vykort med en nyrest åländsk midsommarstång samt dans runt stången med folk iklädda folkdräkter. Det är troligtvis från Engelska parken i Mariehamns västra hamn. Tyvärr restes inte stången där detta år.
Midsommarfirande i Sverige, Dalarna. Dans runt stången, som på Åland.
Hur gammal är då seden att resa upp en midsommarstång på Åland? Ja historikerna talar om stångresningar sedan 1700-talet och att influenserna skulle kommit från Sverige. Men där har de ju inte alls denna typ av stänger som vi har. De har ju en helt annan stång i dag. Om jag får säga som jag tänker så är det ett mysterium. När, var och hur har denna stora ståtliga midsommarstång kommit till Åland, med så många speciella symboler, lövverk, kronor och kransar, vindflöjlar, fäktargubbar, flaggor, och båtar? Och vad hög den är, det finns ju stänger som är 25 meter höga!! Någonting måste ju ha föranlett ålänningarna att skapa dessa symboler vi har i dag på stången.
De flesta stänger är också ganska lika med bara små variationer mellan kommunerna. En tanke som slog mej var att kanske traditionen kom till Åland från olika orter i Sverige via de återvändande människorna som flydde undan ryssen 1714 - 1721 den tid vi kallar "stora ofreden". Kanske man då under dessa 7 år, tog till sig det svenska midsommarfirandet och ville fortsätta traditionen när man kommit hem. Många stannade ännu längre och det fanns återvändare ännu in mot 1740-talet. Det är ju också från detta århundrade som källorna börjar nämna dessa midsommarstänger, eller "majstång" som man kallade stången förr. Namnet ändrades småningom till midsommarstång och numera säger man "missommarstång".
Om man vill fördjupa sig i ämnet åländskt midsommarfirande skall man läsa denna bok. Glimtar ur Ålands folkkultur 6, Midsommar. Det är en bibel fullspäckad med information och fotografier i ämnet åländskt midsommarfirande.
Den allra första dokumentationen i bild av en midsommarstång på Åland finns från 1801 i en bykarta från Bondtorp i Hammarland och då kallas den för "majstång". Detta är för övrigt den benämning man ännu i dag kör med i Sverige. Att maja betyder att pryda och smycka med löv. Enligt bokens uppgifter skulle den allra första dokumentationen på en stång funnits på 1700-talet. Här är stången inritad i kartans mitt invid en väderkvarn.
En rikssvensk majstång. Denna har inga som helst likheter med den åländska midsommartången och en del vill påskina att den skall symbolisera en fallos och gå tillbaka till en grå forntid då man idkade fruktbarhetsriter invid stången.
Det mesta tyder på att midsommarstångsresningen på Åland tog fart i medlet av 1800-talet.
Då börjar rapporter komma in om "stänger i varje by". En sådan hittar vi i en reseskildring:
"En resa över Åland", berättad av fransmannen Louis-Antoine Leózon le Duc. Resan över Åland gjorde han år 1852 och boken kom ut på franska två år därefter. I många år har boken funnits på Mariehamns Stadsbibliotek men av en tillfällighet fick jag nys om den och tipsade föreningen Ålands Vänner.
Efter översättning som gjordes med lokala krafter utkom boken lagom till bokmässan 2014.
På sidan 26 kan man läsa följande: I varje liten by som vi for igenom såg man midsommarstängerna som reste sig, fortfarande med sina kronor och band som tidigare lyste med glans och fräschör och som nu var vissna och bleka. I stället för att bli bedrövade av kontrasten mellan dessa sommartroféer och den mörka vinternaturen, försökte vi påminna oss om de glada minnen de berättade om.
Han säger i varje by och han påbörjade sin resa i Eckerö. Detta kan typa på att Eckerö var plantskolan för dessa stänger, detta inte så konstigt då man vet att eckeröborna alltid haft en nära relation med Sverige. Kan det vara så att sedan spred sig via Eckerö och över hela Åland och den östra skärgården?
I Sund Svensböle fanns en bonde, Erik Lindström, som skrev en dagbok åren 1821-1846. Låt oss se vad han har att säga om åländskt midsommarfirande!
Vid min genomgång av dagboken hittade jag inte på ett enda ställe en notering om någon form av midsommarfirande för svensbölebonden Lindström. Inte en endaste gång skriver han om någon stångnedtagning eller resning, inte om reparationer av gubbar och snurror, ingen fest ingen dans. Denne man var ju engagerad i allt som rörde sig i Sund. Troligtvis fanns det ingen stång i Finby denna tid.
Det enda som hände en midsommar i hans liv dessa år var då han ingick äktenskap midsommardagen den 24 junij år 1827: Trädde jag i äktenskap med min H:ru A: U: Lindeman.
Om man påstår att midsommarstångsresningen startade i Sverige. Nå vilka dokument bevisar detta och i vilken tid?
I Erik Dahlbergs bok "Suecia Antiqua" från 1600-talet finns en midsommarstång avbildad stående mitt emot domkyrkan i Skara. Detta är en stång helt olik den de har i dagens Sverige. Denna stång är hög och har ett tjugotal armar med lövutsmyckning. Man kan se att det finns en rund krans och däremellan fyra rader med löv antingen runt stången eller på tvären, och så en krans igen osv. En tupp finns i toppen på stången och eventuellt båtar i en korsarmsformation under den.
Hur långt ned i historien leder spåren efter ett midsommarfirande? Kan den gå ned i en grå forntid och vara avbildad i någon häll- eller runristning? Ja, det kan man tro då man studerar denna ristning på Gerumshällen i Tanums socken. Här är tydligt avtecknad en stång med tre utstående armar från toppen där det finns något liknande en solskiva. Har vi här en koppling till Världsträdet Yggdrasil?
Bild 1. Majstång Finströms socken (troligen i Godby), stången vit med gröna och röda ränder.
Åland väderlekare, med pipa i munnen. Figur 15.
Bild 2. Majstång i Storbyn i Eckerö socken på Åland 1871. Figur 16.
Bild 3. Majstång Sottunga Kökar. Klädd med kulörta lappar och rörstycken trädda på snören.
Att a bestodo av rörstycken trädda på ett snöre med färgade lappar emellan.
Bild 4. Majstång i Jomala på Åland 1871. Stången klädd med olika färgatt papper och ( a ) bestod af rörpipor färg och klutar emellan - alla dessa väderlekssaker snurrade ikring då det blåste a-b-c-d.
Ur boken Glimtar ur åländsk folkkultur, Midsommar hittade jag ovanstående fyra avbildningar av en åländsk midsommarstång och med kommentarer. Året var 1871 och då besökte Finlands fornminnesföreningens expedition Åland med syfte att dokumentera åländsk folkkultur. Gruppen leddes av Nils Månsson Mandelgren och han tecknade således av en del midsommarstänger.
Jag noterar den slående likheten med Gerumstenens lövverk jämfört med två av de åländska midsommarstängerna.
I de Isländska ättesagorna beskrivs hur den kristnade kungen Olav Tryggvasson avskaffade offerölen och satte i stället med folket instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli. Således kvartalsvisa årshögtider.
I Olaus Magnus "Historian om de nordiska folken" från 1555 säges " på den heliga Johannes Döparens afton plägar allt folket utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas.
Här talas inte om någon stång utan endast en dans vid eldar.
Traditionen att bränna midsommarbrasor lever kvar i högsta grad i Finland men inte på Åland.
Här eldar vi i stället "majbrasor" som tändes Valborgsmässoaftonen.
Det finns ett antal dokument där kyrkans dignitärer försökte sätta stopp på folkets urgamla midsommarfirande på medeltiden. År 1425 befaller ärkebiskopen i Lund, en Johannes (passande namn) att upphöra med alla midsommarvakor och "dessa danser och diaboliska riter".
På 700-talet förbjöd en Sankt Eligius i Flandern de kristna att fira sommarsolståndet med detta"dansande och hoppande och diaboliska riter". Allt detta tyder på att midsommarfirandet är någonting riktigt gammalt och som var svårt att få ur folks medvetande. Denna sed är så urgammal och stark så det är förmodligen det enda fallet där kyrkan förlorat mot folkseden. Helt omöjlig att motarbeta.
Var när och hur har då denna sed uppkommit, kan det ha något att göra med solen, den längsta dagen, är det kommet från judarna, deras lövhyddohögtid, nä det tror jag inte, den riktar ju in sig på Messias ankomst och det kommande riket, inte på någon sommargrönska eller solhöjd, har den något att göra med fruktbarhet och barnalstrande, ja frågorna är många och svaren är färre.
Ibland pratar historikerna i kors i alla fall. Det har länge hävdats att ordet "maja" inte har att göra med månaden maj utan är en betydelse av att dekorera med löv osv. Men det gjordes ju den 1 maj i det gamla romarriket. Då startade det nya året heter det, och då lövade man. Nåja, där har vi det, maja hör ihop med månaden maj i alla fall.
Historikern Maj Fossenius skriver: Troligtvis har det gamla romerska bruket att dekorera med trädgrönt vid det nya årets början också anknutits till 1 maj i och med att dagen alltmer fick karaktären av ingress till ett nytt tidsavsnitt och just i västeuropa kunna vi räkna med sopeciellt traditionsbevarande förutsättningar efter romarrikets fall.
- Då sedan tyskarna förde över denna sed till oss fanns det ju inte i hela Sverige löv och gröna kvistar så festligheterna försköts mot midsommartiden , som i princip var ledig att använda.
Nå vad har då kyrkan för roll i detta?
Den nymornade förföljda kristna kyrkan i romarriket började på 300-talet få sina fasta former. Man hade via ett par kyrkomöten i Rom 314 och 325 blivit av den kristne kejsaren Konstantin och hans mor Helena lovade frihet och sedermera makt i riket. Det var då dags att statuera fasta tider under året då man åmindes helgonen. Genom att ockupera de gamla hedniska högtiderna mejslades människorna lättare in i den nya religionen. Den gamla traditionen att dyrka solen och dagen då den visar sig längst under året alltså vår midsommar blev tiden för åminnelse av Johannes Döparen. Eftersom han enligt bibeln var ett halvt år äldre än kusinen Jesus som fick sin födelsedag på julen så måste ju i rimlighetens namn han få midsommaren. Åtta dagar före nästföljande månad fick Jesus sin dag den 24 december och åtta dagar före 1 juli blir för Johannes den 23 juni emedan juni har bara 30 dagar. Denna dag var fram tills 1950-talet midsommardag i norden.
Nå hur firar man i finska Finland denna högtid?
I Finland förekom före kristendomens inträde en Ukon Juhla. Alltså åskguden Ukkos fest. Detta är en motsvarighet till åskguden Tor i Sverige. Tor hade sin hammare och Ukko hade en yxa, "ukonvasara". Båda två gudar rider i en vagn. Ukko var för finnarna även en fruktbarhetsgud. Och motsvaras i Sverige av Frejkulten.
På Finlands ambassads hemsida hittar man en fin artikel över det finska midsommrfirandet.
Vi skall läsa lite om det: Midsommaren firas den lördag som infaller 20-26 juni. Midsommarfirandet går tillbaka till hedniska tider. Många av festens traditioner har sina rötter i ljusets och fruktbarhetens fest som var en förkristlig och allmän fest i Europa då man ville hedra sommarsolståndet. Till midsommaren hör också många föreställningar och trolldomar genom vilka man ville fösäkra sig om den kommande skörden blev god, att mjölken strömmade till och att den äktenskapliga lyckan fullkomnades.
Finsk bastu, teckning ur boken En resa i Finland av Giuseppe Acerbi.
Midsommarbastu, bröllop och dans hör fortsättningsvis intimnt ihop med det finska folkets midsommarfirande. Brännandet av midsommarbål hör ihop med den mellaneuropeiska seden att tända eldar i samband med vårfesterna. I Finland flammade de första eldarna i de östligare delarna av landet och spred sig under 1900-talet västerut.
Midsommarbålen hör ihop med fruktbarhetsförutsättningarna och fördrev de onda andarna.
På Åland och i de västliga kustområdena ersätts bålet med en midsommarstång som dekorerats med blommor och blad. Stången har i tiderna varit en del av en skandinavisk fruktbarhetsrit. Möjligt är att hemvändande hansaköpmän förde med sig traditionen till norden. I så fall vore seden besläktad med traditionen att resa smyckade stänger till Valborg på den europeiska kontinenten.
Nå, vad har gamla årgångar av Ålandstidningen att berätta om vårt midsommarfirande runt sekelskiftet? Här ser man att det gamla bruket med midsommareldar även pratktiserats på Åland.
I artikeln kallas de för "kokkoeldar".
Sommarpsalm ur musikteatern Katrina.
Musik Jack Mattsson, ord Lars Huldén.
Vi har offrat otaliga björkar till en sommarens hedersvakt.
I ett ljus som intet förmörkar har vi våra förhoppningar lagt.
Att få uppleva midsommartiden vilken lycka för nordens folk
Ur vår trasa fruktan är vriden när som ljuset har ljuset till tolk.
Ja, en sanning är oss uppenbarad: att vår själ skall i ljus få bo
och vår vandring ter sig förklarad i den eviga sommarens ro.
Låt oss uppresa midsommarstången till ett tecken att vi förstår:
när vår tid en gång är förgången väntar sommarn som aldrig förgår.
Stångat i Godby den 13 juli 2015
Johan Granlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar