Svensböle gård - som försvann

Svensböle gårdstun i dag, en öde och tom plats.

De allra första minnen jag har av livet i min hemby Finby härleds delvis ifrån denna gård. Den enstaka gården Svensböle, granne med Finby. Jag har ett väldigt tidigt minne av hur min mor Ilmi och jag på cykelns pakethållare tar oss till Svensböle för att laga en cykelked. Jag kunde ha varit i fyraårsåldern och vi är således inne i året 1952.

Det var nämligen så att en man vid namn Enzio Lindström bodde här tillsammans med sin mor och moster samt sin morbror Janne. Denne Janne var vi barn lite rädda för, han var mystisk tyckte vi, gick och smög och inga hälsade på folk. Jag minns att då vi hade inträtt i köket som låg till vänster från farstun hörde vi huru någon hasande kom in i farstun och staplade sig upp på vinden, det var den mystiske Janne, kommande ifrån en annan värld.

Denna dagbok åren 1821-1846 skriven av Svensbölebonden Johan Eric Lindström utgavs av Sunds närings- och hembygdsnämnd år 1985. Boken ger mycket fakta om en försvunnen tidsepok och är även illustrerad med bilder.
Nedan vill jag visa några av dessa bilder och har kompletterat dem med nytagna.

Svensböle gårds mangårdsbyggnad år 1954.

Bildtext: Sentida ättlingar till Johan Eric och Anna Ulrica Lindström på släktgårdens trappa år 1954. Taket röjer gränsen mellan husets östra del (t.höger) som nybyggdes av sonen Johan Emil I (född 1840) och dess västra del som nyuppfördes av sonsonen Johan Emil II (född 1870) Personerna fr.v. Matilda Lindström-Ulenius systern Hilda, deras systerson Enzio och Matildas barnbarn Kaj Ulenius. Foto Hallny Ulenius

Just så, såhär minns jag det, detta foto togs bara en kort tid efter att jag var där första gången i mitt liv. Jag kan ännu i denna dag känna lukten av kattpiss. Kattor skulle vara välkomna gäster i detta hus och där fanns säkert fem stycken bofasta.

Fotografi taget av Maj-Lis Dahl med maken Alfons vid gärdesgården. Vi ser Svensböle gård och dess uthus och året är 1953.

Bildtext: Svensbölebon Alfons Dahl betraktar här en del av husbeståndet på gården, sett från väster. Fr. v. oxstallet (sedan 1957 på Jan- Karlsgården) och bortom detta rian.
Till höger om karaktärshuset mangelboden och den något större "brudboden". (klädförråd).

Ingångsportalen till Svensböle gård.
Bildtext: Mangården på Svensböle revs av snickaren Alfons Dahl hösten 1978. Genom portgrinden, uppförd år 1955, ledde huvudvägen ut från gården. Till höger och vänster om grindstolparna utgick gärdesgårdar som avstängde gårdstomten från markerna i förgrunden.
Foto Per-Ove Högnäs 1983.

"Herren känner de sina" lydde tänkespråket på östväggen i salen på Svensböle då detta paradfoto togs. Personerna fr.v. Änkan efter år 1900 avlidne Svensbölebonden Johan Emil Lindström, Anna Ulrica Johansdotter (1838 - 1930) och hennes döttrar Hilda 1869 - 1960) och Johanna (1879 - 1954) Mannen är Anna Ulricas bror Mathias Johansson (1849 - 1922 ).
Fotograf och tid okända ( Bodnar 1910-talet?).
Bild och bildtext ingående i Svensböledagboken.

I denna blogg ingår under fliken Matte i Vivasteby - en säregen man, en artikel om honom.
Artikeln hade jag tidigare infört i Borghill Lindholms bok om "Sundskarar hemma och borta".

Matte i Vivarsby var som sagt en säregen man, enligt kåsören Axel Danielsson i Tranvik:
Alltid småspringande på vägarna, deklamerande på vers i samtal med byssbor. Ofta gick han inte på själva vägen, han småsprang längs med åkerrenar och lindor då han skulle hälsa på sin syster i Svensböle.
Ett poetisk svar ger Matte åt mejeristen på Vivarsby mejeris fråga: Var har du din mejeribok?

Matte svarade direkt: Boken tog en salig ända, kan ej återsända!

I dagboken ingående släkttablå.
Den förste bonden ser vi att heter Eric Carlsson och den med mörk färg noterad är dagboksförfattaren Johan Eric Lindström, den förste som dyker upp med det efternamnet. Namnet kanske hämtat ifrån den ström som slingrar sig runt gården benämnd Svartbäck. Johan Eric och hustru Anna skall få tre döttrar och en son, han med namnet Johan Emil och detta namn skall även dennes son bära och med dessa "emilare" upphör manslinjen.

Johan Eric Lindström var en odalman av stora mått. En vaken och allestädes närvarande bonde som deltog i kommunala och kyrkliga förtroendeuppdrag. Berest och världsvan, ibland var han i Tavastehus och ibland i Stockholm långa tider. Idérik och innovativ. Då har förstod att för bygget av Bomarsunds fästning skulle det behövas enorma mängder tegelstenar skaffar han en lerkran och startar upp en tegelfabrikation på gården i större skala.
Lindström var alltid beredd att hjälpa andra människor. I hans hem var det alltid fullt av gäster. Han var en man med stort socialt kapital.

Lerkran i arbete på vandring.
Bild ur Närpes bygdehistoria

Svensböle gård var ingen vanlig bondgård, det var en hel by i en enda gård med allt vad som där kunde finnas. Ett myller av folk ur olika nationaliteter som tidvis bor och bevistar gården. Att situationen bara lite över ett halvt sekel senare skulle förändras i katastrof kunde ingen ana. Hemmanet gick under klubban på exekutiv auktion. En helt onödig konkurs sett med dagens ögonmått. En gård som var värd 8.000 mark gick under klubban för ett obetalt lån om 450 mark. Men som en sageskvinna i bygden sade mig vid min intervju med henne:

Dom söp åpp alltihopa!

Då jag för en tid sedan insåg detta faktum var det många bitar som föll på plats. När jag tänker efter så har jag ju aldrig hört talas om Svensböle gård som ett jordbruk. Ingen av de äldre pratade i sådana termer som man gjorde om andra gårdar i byarna runtom i Sund. Jag minns huru folket i gården bodde i ett ruckel till boningshus, ingenting var målat förutom Enzios mekaniska verkstad. Alla hus stod som gråa kråkslått utkastade i skogskanten. Jag minns inga djur där, ingen traktor, inga höstörar och tröskverk. Gamla tanter satt i knutarna och nickade och med en katt i famnen och systersonen Enzio var den som förde samtalet. Inte heller han sysslade det minsta med jordbruk.

I denna blogg finns en artikel om tegelbruken i Sund. Jag har där konstaterat att Svensbölebonden Eric Lindström redan som ung år 1822 slog sina första tegel. Han skulle sedermera inköpa en lerkran för tegelframställning år 1828 och då fick verksamheten verkligen fart. Detta var strax innan de första husen började anläggas i Bomarsund inför fästningsbygget. Totalt skall han i dagboken notera tegelslagning och förbränning under 15 års tid, således en stor livaktig verksamhet.

Lindström skriver för år 1828 följande:
Den 4 Juni wart lerkranen Förfärdigad av E:C:son, C:C:son och J.E. Lindström.
Dessa hans kompanjoner är ingen mindre än fadern Eric Carlsson och brodern Carl Carlsson således var detta en familjeangelägenhet att hålla bolaget inom gården.

Nu kunde verksamheten i större skala sätta igång och vi läser för den 7 Junij Kjörde wi opp 22 Lass ler den 9 och 10 Junij Slo wi tegell.
Själva förbränningen noterar han inte här men däremot att:
Den 10 December wart Kammar Spisen på win färdig murad av E. Andersson.
Således användes en liten del av det årets tegelförbränning för eget bruk.

Året därpå kan vi läsa för den 25 och 26 Junij Slog wi Tegel wi körde upp 8 lass Sand och 25 Lass Ler.
Den 16 October Tog wi upp Tegelungen, och fick 1500 tegel

År 1830 den 16 och 17 Junij Slog Wi Tegel, wi Kjörde up 10 Las Sand och 26 Lass Ler

I Augusti den 30 Körde wi i Tegelungen och brände i 6 dagar

Att Lindström gjorde pengar på sin tegelframställning framgår av följande notering:
Till Minnes För år 1834
Aprill den 29 den 1, 2 och 3 maij Tjörde vi Tegel till Bomarsund åt Lötman 2000 a 30 rubel för 1000

I Åländsk Odling av år 1991 berättar guiden Holger Eklund om att denna tid fanns tre tegelbruk i Sund. I Estvik, vid Lagmans i Norra Bomarsund och i Svensböle.

Ännu i dag kan man i den låglänta hägnaden väster om gården skönja lergropar på ett antal ställen och enligt uppgifter finns även lergropar intill gården i norr.

Svensböle gårds tegelförbränningsugn
Noteras kan är att stenarna i ugnens nedre del svårt förvittrade av hetta och invid fanns slaggprodukter som utvecklats i värmen.
Ugnen hade troligtvis murat takvalv av eldfastare stenar som senare tagits bort.

Förbränningsugnen är också på ett betryggande avstånd ifrån hemgården ca 300 meter. Man kan notera att värmen i dessa tegelugnar uppgick till 1000 grader och trots att förbränningen oftast skedde i november kunde det finnas risk för brand.

Min lokala vägvisare Karl-Anders Lindholm, jägare och markägare i närheten och som var den som fann ugnen vid ett av sina jakttillfällen.
Fotograferat den 24 januari 2020


Från dagboken skall vi få en fin bild av Johan Eric Lindström. Däremot finner vi honom inte i dagstidningarnas notiser. Det finns heller inget fotografi av honom.
Men vi lämnar honom här och går över till de nya generationerna på Svensböle gård.

Johan Eric (dagboksförfattaren) hade tre systrar som alla dog som spädbarn. Han skulle bli den enda arvingen och den uppgiften skötte han ju med glans. Anna Ulrica och Johan Erik får fyra barn även här tre systrar och en bror som kom att heta Johan Emil. Alla dessa kommer att leva upp i vuxen ålder.
Syster Christina Ulrica gifte sig till Danels i Finby.
Erica Wilhelmina gifte sig med instrumentmakare Wilhelm Gylling och blir bosatt i Svensböle vid det som även i dag kallas för Gyllings.
Anna Gustava gifte sig till Göstas i Finby.
Sonen, Johan Emil Lindström född 1840 och död år 1900.
Han son skall även heta Johan Emil Lindström och det var honom "Svensböls Janne" jag träffade år 1952.

Johan Emil no: 1, skall som min sageskvinna berättade "söp åpp alltihopa"

Konkursen.

Finland Allmänna Tidning av den 7 augusti år 1897.

Medelst offentlig exekutiv auktion, som kommer att företagas fredagen den 17 näst instundande September kl. 3 e.m. å själva lägenheten försäljes till den mest bjudande, därest inga laga hinder mötas, bonde Johan Emil Lindström ägande Swensböle enstaka hemman om 0,5513 mantal i Sunds socken till betäckande af bondesonen August Viktor Karlssons och bonden Erik Anderssons domfästa fordringar: och meddelas hugade spekulanter till upplysning att lägenheten, som vid utmätningen värderats till 8.000 marks värde, underlyda 22,92 hektarer bebrukad jord samt 67,1 hektarer odlingsbar jord och skogsmark.
Samtliga sakägare och de fordringsägare vilkas fordringar enligt 5 kapitlets 26 paragraf kunna ur auktionsskillingen till betalning utfalla, äga uppgiva sina anspråk senast vid det sammanträde som för förhandling dem emellan äger rum å auktionstillfället och dagen klockan 11 f.m.

Ålands häradskronofogde kontor, den 2 augusti år 1897

Otto Hedman

Tingsprotokoll

Jag sökte upp Ålands Landskapsarkiv för att få mera upplysningar om den dom som låg till grund för konkursen och efter en tids sökande hittade jag rättegången. Den hölls den 27 januari år 1897 för Sunds och Wårdö socknars tingslag.

Paragraf 31.

Till detta ting har Bondesonen August Victor Karlsson från Mångstekta by i Sunds socken för
fordran låtit instämma Bonden Johan Lindström från Svensböle enstaka lägenhet i nämnda socken, och då sagda mål nu till åtgärd företogs inställde sig på upprop käranden genom lagligen befullmäktigade ombudet kronolänsmannen Robert Optatus Silander men svaranden befanns från tinget utebliven, ehuru han blifvit härtill instämd af nämndeman Matts Nordin i närvaro av Sjömannen Gustaf Jansson från Finby by i förut benämnda socken, enligt vad Nordin på gifven anledning nu intygade. Sedan Nämndemannen Johan Eric Jansson och Anders Viktor Englund för jäv lämnat sina säten i Rätten, därtill vinnande av domfört antal ledamöter Poliskonstapel Matts Persson.

Skuldsedel så lydande: Till bondesonen August Viktor Karlsson å hemmanet no:2 i Mångstekta betalar undertecknad vid anfordran en peng summa stor fyrahundra femtio (450) mark i finsk guld med derå 5 % i årlig ränta. Valuta bekommit som försäkras

Svensböle den 11 januari år 1895.

Säger 450 mark med ränta                Johan Emil Lindström
                                                          Bonde från Svensböle (sigill)

Johan Emil Lindström skötte inte sina åligganden, kom inte till rättegången och det gick som det gick. Konkursen var ett faktum.

Annons ingående i tidningen Åland av den 14.12. 1892

Orsaken till konkursen på Svensböle gård är höljd i dunkel. Denna tid var spriten lätt tillgänglig och man brände själv. Däremot kan ju som vi vet omdömet naggas i kanterna av alkoholintag.

Det lån som blev domsatt om 450 mark kunde bara varit tuvan som stjälpte hela lasset. Man frågar sig vad slags affärer denne Svensbölebonde hade för sig egentligen. Var det kanske fartygsaffärer, oförsäkrade jakter och skutor som seglade omkull?

En notis i tidningen Åland  som väckte min förundran var ovanstående.
I anseende till förestående bouppteckning efter aflidne Skepparen Frans Eklund, anmodas alla de som i sterbhuset äro skyldige eller hafva något att fordra eller i övrigt med den aflidne under hans lifstid haft affärer, hvilka ännu äro oafslutade, att sådant före den 28 december detta år anmäla till undertecknad.

Ida Eklund
Sund, Svensböle

Detta hände fem år före konkursen.

Vem var denna Ida Eklund? Jo det var Svensbölebonden Johan Emil Lindströms dotter och den avlidna var således mågen i huset. Han hette Erik Frans Eklund och står som nummer 2584 i boken Familjer och gårdar i Sund av Håkan Skogsjö. Han hade varit skutskeppare och hade omkommit genom en olyckshändelse (blivit krossad).
Ida levde fram till år 1948.


Johan Emil Lindström I skulle avlida tre år efter konkursen år 1900.

Livet skulle gå vidare i andra spår på gården Svensböle. Familjen fick kvarstanna på gården men någon bondgård var det inte mera.
Svensböle skulle i huvudsak bli kvinnornas gård och den som gubben ur lådan sprungna Enzio Lindström, med fader okänd var dess frontfigur men inte inom jordbruk utan på grund av sin förmåga "att få allting ti go" i sin mekaniska verkstad.

Hösten 1916 anordnades en stor hantverks och jordbruksutställning på ungdomslokalen Klippan i Sund. Här finner vi Hanna Lindström som hade ställt ut produkter.
Konserverad cikoria: Hanna Lindström Svensböle I pris.
Hedersomnämnande  Hanna Lindström för utställd krukväxt, en lilja.
(Kanske det är denna vi ser på gruppfotografiet i Svensbölesalen och som Mörn antar är taget 1910-tal?)

Den lantbruksutstllning Hanna  deltog i är troligtvis denna som ingår i Anselm Sjöblads fotosamling.

Här möter vi Hanna Lindström igen, nu ett hjärtligt tack till släkt och vänner, som på min 50-årsdag ihågkommit mig med värdefulla presenter, blommor, sång, lyckönskningar och dekorering.
Svensböle den 8 juli 1929

Hanna Lindström

Hanna Lindström i Kumlinge mejei.
Fotografi ingående i Anselm Sjöblad fotosamling.
Enligt uppgift skulle Hanna arbetat med Anselm på mejeriet i Vivasteby och då Anselm övergick till Kumlinge mejeri som mejerist där följde Hanna med.

Ett ofta återkommande tema var det djupa dike kallad Svartbäck som löpte inom Svensböle gårds domäner med början i Domarböle och ända till sitt slut fram genom Södra Finby till Strömmen vid Värsslätt.

Här kallelse till diknings sammanträde.

Här ser jag en bekant, min farfars bror Evert Granlund, bonde på Norrgårds i Domarböle annonserar efter dikare.
Medels å arbetsplatsen den 5 september kl. 11. f.m. förrättad entreprenadauktion utbjudes uppgräfningen af ett genom Domarböle och Svensböle ägor i Sunds socken gående utfallsdike, enligt villkor som då närmare meddelas
Evert Granlund

Annons år 1917
I tjänst åstundas
En dikare erhåller en längre tid arbete å Svensböle och Domarböle utfallsdike i Sund
Klas Holmberg
God förtjänst

Svartbäcks dike i dag nära intill Svensböle gård.

Vad gäller sänkning av vattennivån i bäcken gällde inte endast dikning. På 1950-talet företogs även stora sprängningsarbeten för att sänka nivån. Dessa sprängmassor skulle bortforslas med stora lastbilar och en sagesman i byn berättar om huru han som liten pojke åkte med dessa lastbilar som körde sprängstenar till olika vägbyggen i närheten.

För mig är Enzio Lindström starkt förknippat med Svensböle gård. Hans mor var vår här omtalade Hanna som egentligen hette Johanna och som dog år 1954. Enzio var hennes "son utom äktenskapet" med fader okänd som det står i dopboken. Jag hörde redan som barn att hans far skulle varit rysse.
Enzio föddes år 1918 och dog 1998 i sin hemby.

Ovanstående fotografi är taget från byvägen och i bakgrunden stod barndomshemmet Svensböle gård.
Enzio byggde huset i skiftet 1950-60 tal.

Klassfotografi ifrån Finby skola några år in på 1920-talet. Vi ser Enzio som nummer fyra ifrån höger i bild. Min farbror Jan-Erik 7 från höger räknat och hans kusin Karl-Erik från Domarböle 5 från höger.

Här stod Enzios verkstad, strax till höger då man körde ned emot gården och alldeles invid portalen.
Mina första minnen av Enzio kommer härifrån denna verkstad och våra ärenden var alltid desamma,
lappa och laga på cyklar och mopeder eller att få något svetsat.

Enzio var en väldigt intelligent människa, han var lite blyg i inledningen av ett möte eller en diskussion men då han lugnat ned sig kunde han ibland ta överhanden i en diskussion. Och diskussionerna var inte om jordbruk och trädgårdsskötsel, nej det var om olika stjärnbilder i himlarymden, om invecklade radiosignaler.

Enzio hade agentur för försäljning av Philips radiomottagare som han även skötte servicen av och han var en av Ålands första televisionsägare. Till honom och hans moster som då ännu levde stövlade vi ungdomar in kväll efter kväll för att "kika på tv", i flera år höll vi på. Jag begriper inte hur han orkade. Vi låg på golvet framför hans television, ibland var det så fullt i rummet och den närmaste ungen var bara en halv meter ifrån televisionen. Ibland var bilden full av snöflingor och jag kan ännu minnas det fräsande ljudet. Enzio tar på sig stövlarna och klättrar upp i den jättehöga masten. Väl inkommen säger han på sitt kännspaka sätt: Det är Milano som stör!

Ibland ville han inte ha besök för då han såg att man riktade blicken emot källardörren där hans nya verkstad fanns stack han och gömde sig. Han var hemma för den svarta motorcykeln stod på sin plats vid väggen.

Finby skolas elever på utflykt.
Vi ser Enzio Lindström sittande längt till höger i främre raden.
Min farbror Jan-Erik Granlund sitter längst till vänster. Fotografiet är troligt taget avslutningsåret.

Att få ett söndagsbesök av Enzio var en högtidsstund. Han valde noga ut sina besök. Någon han inte gillade fick aldrig ett besök. Vi på Norrgårds hade ofta Enzio som gäst. Jag brukade muta honom med nybakat bröd för det gillade han.

Då jag byggde sommarstugan i Estvik, ja det var tidigt 1970-tal var Enzio ibland där på besök. Jag fick honom att montera underfundiga lampor av gamla lyktor för vi hade fått el till stugan. Länge satt vi så i månens sken och diskuterade svunna tider och himlakropparnas rörelser i det oändliga.

Nu skall vi för en stund hoppa långt tillbaka i tiden. Till 1700-talet.

Till Åland kommer en ung svensk militärperson Carl Tersmeden hette han, en dalkarl. Han hade år 1749 fått i uppdrag att organisera och rekrytera båtsmän på Åland. Hans memoarer är fyllda av ekivoka antydningar om orgier bland sköna kvinnor gifta med ståndspersoner. Så även på Åland.

På Svensböle gård bor en bokhållare Lindgren tjänstgörande inom amiralitetet och denne har Tersmeden skickat på ärende till Finland. Nu passar han på själv och kärran rullar mitt i natten in på gårdstunet.

Han berättar följande om tilldragelsen: Jag lät vagnens stanna för jag ville "surprisera" fru Lindgren.
(Tersmeden hade studerat i London och därför smög han in engelska uttryck i sitt tal)

Som känd i huset klappade jag på köksfönstret. Pigan steg upp och öppnade fönstret och kände igen mig. Jag bad henne vara tyst och släppa mig sakta in. Jag skulle taga fru Lindgren på sängen och hälsa från hennes man!
Jag har bråttom! Pigan i fullt skratt svarade: Herrn finner inte frun allena, en av hennes väninnor ligger i bokhållarens ställe. Oh! Så mycket bättre, släpp mig in!

Ja, så kunde han låta. Denne väninna var nämligen fröken Ulrica Gagge från Saltvik Germundö som han hade erotiska drömmar om.

Jag känner igen replikerna, jag spelade nämligen Tersmeden i det folklustspel som skrevs av Anna-Britt Lundström på 1990-talet och som uppfördes på ungdomslokalen Klippan.

En rolig episod hände under premiärkvällen. Jag hade fått ett par för stora byxor och då jag gjorde entré hasade mina byxor ned mot skorna i precis rätt tillfälle. Folk skrattade livligt och trodde att det hörde till spelet.

Teaterstycket fick ett intressant efterspel. Det skulle visa sig att i Sverige fanns ett sällskap inom släkten Tersmeden och i Sund fick man så nys om detta. Man inbjöd dem till Åland och stycket uppfördes för dem på Klippan

Artikel i Nya Åland om sällskapet Tersmedens besök på Åland och Klippan.


Historisk tillbakablick

Wettervijks karta från 1750 över Domarböle, Svensböle och Smedsböle. I bildens mitt finner vi Svensböle och gården är inritad. Strax invid löper den blåmarkerade Svartbäcken.

I sydväst kan vi notera en intressant sak. Där finns inritat ett båtsmanstorp. Ännu i denna dag heter berget där "Båtsmansberget" och nu kan vi konstatera att gamla namn bygger alltid på någonting konkret. Där fanns verkligen ett båtsmanstorp. Troligen det som underhölls av Smedsböle och Svensböles bönder. Finby hade sina egna två båtsmanstorp, ett i norra och ett i södra byn.

Zoomad bild, Svensböle gård i bildens mitt.


Nu tar vi en titt ännu längre tillbaka i historien.

Vad säger då ortnamnsexperterna om namnet Svensböle, och när började det framkomma i hävderna?
De åländska Bölebyarna anses höra till en yngre medeltida bybildning en slags utby till den större grannbyn.

Professor P.E. Ohls förklarar här namnet och dess ursprung i en artikel Ålands byanamn på 1500-talet.
Mansnamnet Sven ingår i första leden och böle i den senare. Namnet betyder således "Svens gård"
Vi stöter på det år 1545 som Swendzböle, 1551 som Suenböle, 1557 som Svenzböle.

Svensböle gårds bomärke
Göran Dahls bok om åländska bomärken.

Nämndeman Eric Carlsson från Svensböle underteckar ett Rågångsprotocoll för storskifte år 1750 i Sund.
Lantmätare Wettervik


I boken "Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland" av professor Lars Hellberg framgår att:

På Åland hör böle-namnen otvivelaktigt samman med den medeltida kolonisationens sista utbyggnadsfas.
Han framhåller vidare att åländska by- och böle-bebyggelser ofta har gemensamma utmarksägor.
-Således en hastig utvidgning av de gamla byarna med slutleden by.



Bölat i Godby den 31 maj år 2019

Johan G. Granlund

Paul Chmielewski - "ryssungen" från Sund som skulle bli Finlands tegelkung

Paul Chmielewski, född i Sund den 20.8. 1848 död i Hausjärvi den 3.8. år 1915
Foto Jurij Milonoff

Denna berättelse visar på den märkliga omständigheten att ifrån Bomarsunds fästningsområde och Tranvik härstammar två av Finlands stormän inom den dåtida nymornade finska industrin. Det är kusinerna Paul Chmielewski och Julius Johnsson.

Paul var av polsk härstamning men på Åland benämnes alla som hade fäder från den ryska garnisonen för "ryssungar" oberoende om de var polacker eller urkrainare.

Om Julius levnadshistoria finns sedan tidigare en bloggartikel under fliken Julius Johnsson. Att jag skulle hitta hans kusin Paul var en otrolig slump. Jag Googlade nämligen på tegelbruk emedan jag jobbade med en annan bloggartikel om tegelslagning i Sundsbygden strax före Bomarsundskriget.
Framför mina ögon skulle då framträda en biografi över denne man. Det påstods att han var född
Ahvenanmaalla... ojdå tänkte jag detta måste jag titta närmare på, och fram trädde en man med en otrolig levnadskarriär.

Det skulle nämligen visa sig att Paul var kusin med denne man Kuokkalan Patruuna - Kuokkalapatronen, Julius Johnsson, född Iwanoff, sågbaron, industriledare och mecenat. Deras mödrar var systrarna Mattsson ifrån Nybonds i Tranvik. Familjen antog sedermera namnet Rosenberg och bosatte sig där, en enstaka gård i norra Sund.

Bild från boken Åland i ord och bild år 1963

Pauls mors barndomshem, Nybonds i Tranvik, främre gården i bild, den bakom är nu nedrivna Västergård. Dåtida innehavare av Nybonds var Matts Mattsson, bördig ifrån Lagmans i Persnäs, nuvarande norra Bomarsund, den gård som var en av ett antal gårdar som fick rivas i samband med den ryska annekteringen 1811. Matts var en av dem som inte behövde flytta till någon gård i Saltvik Haga som de övriga gårdsägarna fick göra. Matts hade den turen att hans hustru fick övertaga halva Södergård i Tranvik som sedan fick namnet Nybonds, samma namn som fanns i den delade fädernegården på Lagmans. Däremot var Matts innehavare av gården Nybonds i Haga ända fram till 1840 talet då han sålde denna och flyttade till gården Rosenberg i norra Sund.


Julius mor hette Mathilda Serafia och Pauls mor Anna Karolina. Deras båda fäder var anställda inom Bomarsunds fästningsområde.
Julius far Grigori Iwanoff var vaktmästare på proviantmagasinet och Pauls far underofficeren Jozeph Adamsson Chmielewsky vid artillerigarnisonen. Ett typiskt judiskt namn. Joseph var av en förnäm polsk släkt.

Vi ser här Pauls familj.
Pauls hustru Anna var född Justin, och hennes far var denna tid kyrkoherde i Sunds församling.
Sonen till höger, Henrik blev diplomingenjör, född 1888 och död 1961
Om systrarnas levnadsöden finns inga noteringar.

I uppgifterna angående Pauls barn och ungdomstid framgår att hans föräldrar tidigt, ja redan år 1853 flyttade till Hangö, men att sonen Paul stannade kvar vid sin morbror Carl Georg Rosenbergs gård i Rosenberg. Där lärde han sig handel och bokföring. Georg var sedermera under många år Ålands representant i den finländska Lantdagen och innehade flera jordbrukslägenheter på fastlandet.
Tack vare flytten till Hangö slapp Pauls föräldrar fångenskapen till Frankrike som drabbade Julius föräldrar efter kriget.

Pauls kusin Julius Ivanoff  Johnsson
Dessa båda herrar påminner ganska mycket om varandra

Både Paul och Julius har här likartade spår vilka ledde dem in på handel och industriföretagsamhet. De skulle båda bli bokförare på stora herrgårdar och småningom skaffa sig en egen business.
Enligt den biografi jag läste erhöll Paul först arbete som bokförare på Kytäjä-Nääs herrgårds brännvinsfabrik i Nurmijärvi.
Nu hade Paul fått blodad tand och arrenderar så i början av 1870-talet Leppäkoskis tegelfabrik i Janakkala. Denna fabrik hade grundats på 1860-talet på Leppäkoskis ägor.

Nu startar så Paul Chmielewskis sagolika karriär som skulle göra honom till Finlands största tegelförbränningsentrepenör och mycket annat därtill. Vi kikar in i biografin!

Paul Chmielewski föddes 1848 i Sunds socken på Åland i närheten av Kastelholm och Bomarsund. Fadern, Jozeph Chmielewski var kommenderad till Åland på 1840-talet för att leda Bomarsunds fästnings byggnadsarbeten. Joseph ingick äktenskap år 1846 med dottern till häradsdomaren Matts Mattsson, Anna Karolina.

Anna Karolina Mattsson Rosenberg gift Chmielewski

Familjen flyttade till Hangöudd, men sonen Paul blev kvar i Sund hos farbrodern Carl Georg
Rosenberg. Rosenberg var den lokala hövdingen vilken under slutet av 1800-talet var Ålands representant i den finska Lantdagen. Om systersonen Pauls skolgång i ungdomsåren finns inga uppgifter.

Paul Chmielewskis företagskarriär kan man säga att inleddes under tidigt 1870-tal. Han hade tidigare anställts som bokförare på Kytäjä herrgårds brännvinsfabrik i Nurmijärvi. Strax efter detta arrenderade han Leppäkoskis tegelfabrik. Denna fabrik hörde till de största i sin bransch denna tid i Finland och fabrikationen gynnades av den nybyggda järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus.

Därefter blev Paul ägare till Ryttyläs tegelfabrik i Hausjärvi. Han var då samtidigt aktieägare i Jokela Ab, ett bolag som ägdes av Jokela tegelfabrik. År 1882 överfördes hela aktiekapitalet i Jokela-tegelfabriken till sin huvudägare och denna blev så den viktigaste enheten i hans verksamhet.

Jokela herrgård, i dag trestjärnigt hotell.
Uppfördes av Paul Chmielewski

Chmielewski sålde år 1890 hela sitt innehav i Ryttylä tegelfabrik och startade en ny tegelfabrik i Esbo Kallvik-Stensvik.

Denna tegelfabrik skulle bli den modernaste i Finland. Han byggde en däckugn som han själv konstruerat och fått patent för i många länder. Fabriken och hela området utvidgades vid ett flertal tillfällen. Här byggdes även en magnifik bostadsbyggnad för hela familjens behov.

Under hela Jokelasäsongen var Paul medlem av Helsingfors Arbetsförbund. Vid den tiden var föreningen en så kallad Wright Workers Association med medlemmar från både arbetsgivare- och arbetarsidan.

Förutom tegelfabriker ägde Chmielewski- och var aktieägare i olika byggföretag, bland annat i Asfaltvägsbolaget i Helsingfors, Kakelfabriken och Helsingfors Cementbruk. Hans allra största verksamhetstid var i medlet av 1890-talet. Under denna tid insjuknade han. Olyckliga byggprojekt och opålitliga affärspartners drev emellertid vid millennieskiftet Pauls företag slutligen i konkurs och företagen gick till tvångsauktion.

Efter konkursen arrenderade så familjen Chmielewski åter Leppäkoskis tegelfabrik och bosatte sig på gården i Kallvik. På grund av konkursen fanns nu hela verksamheten i hustrun Annas namn.
Paul Chmielewski avled i sviterna av sin stroke vid 67-års åldern.
Högt uppe på en klippa vid Esboviken finns Kallviks huvudbyggnad kvar än i denna dag omgiven av äppelträd.

Paul gifte sig år 1878 med sin barndomsvän Anna Justin som var dotter till Sunds kyrkoherde.
De fick tre barn, två flickor och en pojke.
Sonen Henrik 1888-1961 blev diplomingenjör och var under hela sitt yrkesliv anställd på Ekono som dess eldistributionsspecialist.

Paul Chmielewski utnämndes till kommerseråd år 1898. Han blev således det tredje kommerserådet som var bördig ifrån Åland.

Till hans åminnelse finns i Jokela Tuusula Paul Chmielewskis park


Biografin är skriven av Kai Hoffman år 2009.

I denna hemsida finns mycket beskrivet om Pauls liv och verksamhet.


Ytterligare källor: Paul Chmielewski, Suomen Talouselämän Vaikuttajat
Kai Hoffman år 2008 och 2019.

Jag vill här återknyta till min text i denna bloggartikels början. Pauls far hade militär grad men var anställd att ansvara för fästningsbyggnationen i Bomarsund. Då hade fadern Josef onekligen mycket att göra med anskaffningen och den tegeltillverkning som bevisligen funnits på Lagmans området i Persnäs och bygden omkring.

Min teori är att han redan där som barn fick vara med och se huru tegeltillverkningen och förbränningen gick till och att där såddes fröet till hans stora livsintresse för tegelbränning. Ja, han skulle till och med förnya och effektivisera tegelförbränningen och söka patent på de effektiva tegelugnarna som den finska industrin sedan var banbrytande på och att han via den blev Finland tegelkung.
Rätta mig om jag har fel!

I Åländsk Odling utgåva 1991 finns en artikel om Bomarsundsryssar och där finns både Paul och Julius omtalade. Däremot framgår inget om Pauls karriär, endast att han var intresserad av bergsbestigning.
Pauls barnbarnsbarn har kontaktat mig med upplysningen att det som framgår i Åländsk odling om Pauls eventuella bergsbestigningsintresse och att han skulle dött i Stockholm är helt och hållet gripet ur luften.
Paul Chmielewski dog i sitt hem i Kallvik och är begraven på Helsingfors gamla begravningsplats.

Murat i Godby den 22.4 år 2019


Johan G. Granlund

Tegelbruken i Sund

Grunden till brännugnen för det nyupptäckta tegelbruket i Sund Estvik.
På toppen står bloggredaktören själv.
Fotograf Benny Andén.

Alltsedan barndomen har jag hört talas om att i Estvik fanns det förr ett tegelbruk. Av en tillfällighet kom jag att intressera mig för saken och intresset ökade då jag i en fransk militärkarta studerade  Bomarsundsområdet och fick se en anteckning på kartan "Tuileri", alltså tegelbruk på franska.
Inom parentes texten "Subsistances" alltså ungefär i min översättning -en fortsatt varande, pågående verksamhet.

Här ser vi den franska kartan med fransmännens landstigningsplats för det tunga artilleriet vid Estvik Nabbudden text, Débarcadiére de I ´Artillerie
Kartans markering för tegelbruket vållade mig först bekymmer. Jag såg tre stycken huskroppar väster om en väg. Detta ledde mig först in på fel spår, då jag fann en spisgrund på en platå längre västerut invid ett torp. Men denna plats var för långt ner i sydväst skulle det visa sig.

Jag tog då kontakt med Benny Andén, historiskt intresserad och en ivrig "kartläsare". Han ritade då fiffigt  upp linjerade linjer ifrån säkra punkter  i den franska kartan och  jämförde den med nuvarande karta, och kom då fram till exakt rätt ställe.

Lördagen den 6 april 2019 gjorde vi gemensamt en fältstudie på platsen och gick direkt till stället.
Vi sökte oss fram till platsen som borde vara rätt västerut ifrån den skogsö vi ser i bild på åkern.
Vi gick  längs åkerkanten väster om vägen och fann tre stycken husgrunder. Alldeles som framgår av den franska militärkartan.
Intill på åkerlindan fanns en gammal farbar väg och tegelbruksanläggningen var i backsluttningen väster om  berget.

Den stora djupa brännugnens grund och mycket fint bevarad.

Med ledning av kartan förstod vi att denna husgrund ca.10 meter lång varit torkrian. Denna hade i kartan en lite annorlunda teckning med sneda streck i grunden, troligtvis golvsparrar för luftintag.

Denna husgrund hade inom sig en spisgrund som kan varit bostad eller en annan brännugn.
Den veckolånga bränningen fordrade kontinuerlig övervakning med en person i närheten.
Strax invid finns "Annis stuga" som denna tid kunnat användas som bostad vid tegelbränningen.

Denna skogsväg som börjar strax invid det som är benämnt "Annis stugan". Skogsvägen är i användning ännu i denna dag. Vägen använde man sig av för transporter av lera sand och färskt vatten samt förstås de tegel som skulle levereras.

För tegelframställning fordrades även sand och det finns rikligt i området öster om berget.

Lergropar i Estvik.

Längre ned emot Estvik stranden framträder ett flertal lergropar varifrån man hämtat leran.
Invid finns även en välkänd vattenkälla som frambringar färskt vatten än i dag.

Vattenkällan i Estvik, dokumenterat i en uppsats av etnolog Conny Andersson.
Han benämner en annan numera uttorkad källa som "Tegelbrukskällan".


Vem kan det då vara som bedrivit detta tegelbruk?

För mig var det då att i första hand taga reda på vem som var innehavare till området denna tid.
I en gammal skattläggningskarta över Finby kunde jag utläsa de olika gårdarnas ägoförhållanden och ängar och hagar emot Estvik samt tillandningar. Ägorna var i bokstavsordning och jag fann att området ägdes av gården Trögers listad med stor bokstav L. Denna gård nummer 8 har upphört emedan den kom på obestånd i slutet av 1920-talet och det mesta övergick i gården Mattas. Området äges i dag av ättlingar till bonden Einar Sundman.

Hur går jag då vidare i forskningen? Jo till boken Familjer och gårdar i Sund av Håkan Skogsjö. Där fann jag att på gården Trögers fans Henrik Johansson Fager i familj 476. Jag läser vidare om honom,
Johansson var född 1810 i Lempäälä socken i Tavstehus län och han dog 1854 i Finby. Han var titulerad sockensmed på gården Trögers no. 8. Vid sin vigsel år 1838 var han smedlärling och bosatt i Bomarsund. Inflyttade år 1842 med sin familj från Åbo till Toivo tegelbruk i Lumparland. År 1845 flyttade han till Sund där han var bosatt med familjen under Finby no 8 på gården Trögers. Han dog i den koleraepidemi som utbröt denna tid i området. Hans modersmål var finska enligt prästen.

I den fortsatta berättelsen om Henrik Johansson Fager omtalas huru han bedrev tegelbruksverksamhet på Toivo tegelbruk i Lumparland, att denna plats är okänd samt att den upphörde. Det hänvisas till en avhandling av David Papp om den åländska bondeseglationen. Och i den kan vi läsa följande:

Kring år 1835 anlades ett flertal tegelbruk på Åland, för att förse befästningsarbetena i Bomarsund med tegel. Sålunda rapporterades detta år en handlande Listvinnikoff från Helsingfors ha anlagt ett större tegelbruk i Lumparland. Dessutom omtalas ett par andra nygrundade tegelslagerier i häradet. Också i Lemland anlades ett tegelbruk. Rörelsen fick en kort livslängd, knappt halvdussin år, men bör ha gett ett antal av socknens skutor sysselsättning med tegeltransporter från Lemland till Bomarsunds fästning.

Det var då med största sannolikhet denne Henrik Johansson Fager som anlade tegelbruket i Estvik. En idealisk plats för detta. Nära till lera invid Estvik stranden, rikligt med vattenkällor samt sand i närheten. Närheten till det lukrativa Bomarsundsområdet.

Sunds kyrka på Åland
Här hvilar Henric Fager född i Finland 1810 död 1954

Henrik skulle dö i den koleraepidemi som utbröt men tegelbruket fortsatte me en annan "finnes" kunskaper. I familj no. familj 477. Där hittar vi Anders Johansson Suomalainen. Han var född år 1811 i Fredrikshamn och han dog år 1875 i Finby. Tegelslagare på gården no. 8 Trögers. Han flyttade år 1845 från Fredrikshamn till Toivo tegelbruk i Lumparland. i kyrkboken från Lumparland framgår att han "förestod bruket". År 1858 flyttade han till Sund och bodde som tegelslagare i Finby med sin familj på gården Trögers no. 8. Även hans modersmål var finska enligt prästen.

Denna gård under Trögers måste med största sannolikhet vara det som i dag kallas "Annis stuga" och torpet fungerade som vakmästarbostad för tegelbrännarna. Invid fanns troligtvis även smedjan.
Torpet ligger ca 100 meter ifrån tegelbruksgrunderna.

 En person som visste mycket om livet i Sund denna tid var guiden Holger Eklund i Persby. I Åländsk Odling av år 1991 berättar han om att i Sund fanns tegeltillverking vid Lagmans i norra Bomarsund, Estvik och Svensböle.

Efter att den Höge Kejsaren i Ryssland "hade i nåder" beslutat att en befästningsanläggning skulle byggas i nuvarande Bomarsund som i äldre tid hette Persnäs Gränden och senare blev Skarpans kom ganska snabbt upp behovet av tegelförbränningsanläggningar i området. Det beslöts då att etablera denna tillverkning i området Persnäs vid gårdarna Lagmans och Markusas.

Tegelbrännugnens grund I Persnäs Markusas.
Foto Benny Andén.

Här en tegelförbränningsugn i området där som Lagmans mangårdsbyggnad stod.
Där fanns två ugnar en andra aningen längre norrut.

Grunden är en exakt kopia av grunden i Estvik. Är uppbyggd av grundstenar till den år 1812 förflyttade gården Persnäs eller Markusas som den även kallades och på exakt samma plats. Vi ser den äggformade förbränningsgrunden.

Lergroparna i Persnäs cirka 80 meter nedanom tegelförbränningsugnen ligger ett flertal lergropar.
varifrån leran hämtades.

Intill ugnarna vid Lagmans fanns rikligt med sand och där skönjes ännu i dag ett flertal sandgropar från denna tid.

Svensböle gårds tegelförbränningsugn


På gården Svensböle fanns det som sagt en tegelförbränningsanläggning. Vid fältstudie tillsammans med Karl Anders Lindholm från Högbolstad fann vi denna tegelförbränningsugn i hägnaden några  hundratal meter ifrån Svensböle gamla gårds mangårdsbyggnadsgrund.
Ugnens takvalv var troligtvis uppmurat av tegel som höll för hög hetta. Dessa har senare tagits bort och använts till annat.

Ganska nära förbränningsugnen fann vi lergroparna varifrån Lindström hämtat lera för sin tegelförbränning.  Det fanns rikligt av dem.



Vi skall ta en titt i Svensböledagboken där  Svensbölebonden Johan Erik Lindström berättar följande om sin tegeltillverkning.

 Svensböledagboken.

Dagbok skriven av bonden, häradsdomaren, kyrkvärden och kommunalmannen
Johan Erik Lindström åren 1821-1846.

Vid en genomgång av dagbokens sidor år för år fann jag att Lindström ger noteringar om tegeltillverkning under hela 15 års tid. Det kunde ha skett under alla år men utan att han noterat detta. Att denna tillverkning först skedde i mindre skala men att den kraftigt utökades år 1828 då han skriver: Den 4 Juni wart Lerkranen Förfärdigad af E:C:Son, C:C och J.E. Lindström.

I slutet av april 2019 företogs en fältstudie tillsammans med Karl-Anders Lindholm för att söka efter den lerförbränningsugn som borde finnas på Svensböle gårds marker. Vi vandrade runt i området och fann så denna grund för tegelbränning. Den liknar till sin form och stil exakt på de övriga förbränningsgrunderna jag funnit. Denna grund var igensatt med massor av fyllning men dörröppninen synten klart.


Den 7 Junij Slo Wi tegell.

Vi ser här att tegelframställningen troligtvis var ett familjeföretag och initialerna E:C:Son står för fadern bonden, häradsdomaren och kyrkvärden Eric Carlsson död 1837 och farbrodern
Carl Carlsson.

Det är inte heller helt osannolikt att Johan Erik Lindström som kommunalman han var, redan tidigt insåg den stora potential det fanns i att mängder av tegel behövdes för det kommande fästningsbygget i Bomarsund som kallades "Ålands befästningsverk".

Lindströms tegeltillverkning började som sagt i mindre skala redan år 1822 då han skriver:
Den 30 Maij Slog wi Tegell
Den 19 Sept. börja wi bränna tegel
Den 25 Sept. Slutta wi
1824, Den 17 Juni Slog wi Tegell
1825, Den 15 Junij Slog wi Tegell
1826, Den 16 och 17 Junij Slog wi Tegel
1828, Den 4 Juni wart Lerkranen Förfärdigad av E:C:Son, C:C:Son och J.E. Lindström

Åländsk lerkran, finns på Albin Siréns jordbruksmuseum i Ringsböle

    "    Den 7 Junij kjörde wi opp 22 Lass Ler
    "    Den 9 och 10 Junij Slo wi tegell.
1829, Den 25 och 26 Junij Slog wi Tegel, wi körde upp 8 Lass Sand och 25 Lass ler.
    "    Den 16 Oktober Tog wi up Tegelugnen och fick 1500 Tegel
1830, Den 16 och 17 Junij Slog wi Tegel, wi Kjörde up 10 Lass Sand och 26 Lass ler.
    "  , Den 30 Augusti körde wi i Tegelugnen och brände i 6 dagar.
    "    Den 23 September Sluta wi Tjör Tegel till Bomarsund 300 för 1,20 Rubel

Lergropar på Svensböle gårds marker i närheten av förbränningsugnen.

1831  Den 9 Juni Slog wi Tegel
    "    Den 13 oktober Tjörde wi Tegelugnen
1832  Den 12 Maij Tjörde wi upp Tegel ifrån Bomarsund till Prästö
    "    Den 7 och 8 junij Slog wi Tegel
    "    Den 20 November Tjöde wi tegelugnen
1834  Den 29 April den 1, 2 och 3 Maij Tjörde wi Tegel till Bomarsund åt Löhman 2000 a´30 Rubel  för 1000
    "    Den 12 Junij blev Eric Ericsson i Laby död som malde ihjäl sig vid Lerkranen. ( Här ser vi att
denna versamhet kunde vara farlig, emedan lerkranen drevs runt med häst eller oxvandring)
    "    Den 20 och 21 Junij Slog wi Tegel 6 lass Sand och 22 Lass Ler
1835  Den 18 Junij Slog wi tegel, wi körde upp 23 Lass kranat som räckte lagom till
1836  Den 10 och 11 Junij Slog wi Tegel Södergårds i Domarböle slog tillsammans med oss.
Wi körde upp 30 Lass Ler och 7 Lass Sand.
( Här ser vi att han ändrat i receptet, tidigare var förhållandet mellan sand och lera ca. tredjedelen sand men nu är det fjärdedelen).
1842  Den 17 och 18 Junij Slog wi tegel, vi körde upp 8 lass Sand samt 28 lass Ler Björkqist,              Norrgårds moster och Anna Lisa i Domarböle samt Rydberg i Tranvik var och och slog med.
( Här ser vi att denna verksamhet tydligen fordrade många händer emedan arbetet till stor del
var ett handarbete)
1844  Den 13 November börja wi bränna Tegel och sluta den 20 de.
1845    Den 9 och 10 tjörde jag 800 Tegel tilll Finnby ström åt C.G. Carlsson i Grundsunda för
Rubel för 100.
( Finby ström var sedan gammalt en landningsplats och finns omtalad redan i Hausens bok
Kastelholm och dess borgherrar).
(Det kan noteras att Lindström även var skutskeppare som innehavare av en jakt, detta
framkommer i då min farfarsfarfar Johan Granlund på Granlunds i Finby, köpte en jakt av J.E.           Lindström i Svensböle).

Bomarsunds huvudfästning nästan klar. Vid stranden ser vi tegel upplagda och på vattnet skutor som lägger till och via provisoriska landgångar kärrade man tegel upp mot fästningen.

Kungörelse i Finlands Allmänna Tidning No: 153 år 1839

Den eller de som innevarande år 1839 önskar lefverera på sätt de tvänne sistlidne år skett, till Bomarsunds strand på Åland, 1 million eller mindre partier, såsom: 100, 75, 50 20, 10 och 5 tusende tegel, emot genast af Byggnads Comitén sedan Ålands Lager-Comandos quitence blifvit uppvisadt, erhållande 36 rubel för 1000 med Krono upplastning, kunna transportera sådane till ofvannämnde lastageplats och derom sjelfve eller genom befullmäktigat ombud vid ankomsten dagligen ifrån kl 7 till 12 på f.m. göra anmälan i denna Comité som då genast vill vidtaga åtgärd om teglens mottagning.
Teglen bör vara av trenne sorter, nämligen: rödbrända efter Ryskt mått icke mindre än 6 verscchock långa 3 d:o breda och 1 och 1/2 höga samt efter Svenskt mått icke mindre än 10 och 8/10:dels tum höga, 5 och 4/10:dels tum breda jemte 2 och 7/10 dels tum höga, half jernbrända kunna vara något mindrre och blektbrända litet större, samt sålunda: att af hela beloppet 4/16 half jernbrända 5/16 delar blektbrända och 7 1/6 delar rödbrända, eller också mera röd än blekt eller half jernbrända. För övrigt böra desamme vara välbrända av god massa och är utan blandning af stenar, mergel och kalk.

Ja så lyder den i slutet på kungörelsen för mig helt obegripliga entrepenadannonsen.
Nog var Lindström klok nog att förstå detta som kommunalman han var.

Samma tid finner vi i en annan entrepenadannons av Ålands Byggnads-Comité.

Antalet af de till desse arbeten erforderiga materialier:
1. In-och utvändigt rent inreda kaponieren samt fylla hvalfven i andra våningen af,
2. Inrätta till kyrka trenne kasematter i kaponieren med öfrige dertill hörande arbeten.
3. Uppföra fyra väggar med portar vi Officers-byggnaderna och
4. Inrätta inom och utom Ålands försvars-casern trenne brunnar med skjul för att förse zonen med sött vatten.

Tegel av trenne sorter:
Till I. 149.600 st,  till II 98,350 st, till III 26.080 st, till IV 6,120 st.
Kubik saschen Tegel - halfvor, Kalk, ren murare-sand och grusaktig sand.



Av nedanstående notiser i tidningen Åland ser vi att nya entreprenörer i tegelförbränningsbranschen dyker upp på arenan ca 70 år senare i Estvik. Förhållandena därstädes var synnerligen goda. Närhet till fin lera, sand och källflöden.
Nedannämnda personer är troligen ifrån gården Andersas i Finby. Där var namnen Johan Lindholm vanliga. Forskningen fortsätter i den saken.

Vid vår fältstudiedag lördagen den 6 april kunde vi se att husgrunder för sådan framställning tydligt var markerade i terrängen invid berget emot Estvik. Där fanns även en torrlagd källa som finns omtalad i Conny Anderssons uppsats om vattenkällor på Åland.

Tidningen Åland år 1899

Tidningen Åland den 14.1 1899

Enligt vad ryktet förmäler skola bonden Johan Lindholm och sjömannen E. Johansson från Finby hava för avsikt att i början av instundande sommar uppföra ett tidsenligt tegelbruk i det s.k. Estvik.
Tvänne jordarealer för tagande av sand och lera ha redan inköpts. Antagligen kommer bruket att drifvas med ånga. Vi önskar dessa företagsamma män lycka till.

Vid vår fältstudie lördagen den 8 april år 2019 kunde Benny Andén och jag konstatera att det finns även grunder till tegelbränneri alldeles intill de stora lergroparna i Estvik. Dessa grunder härrär med största sannolikhet till det här ovan nämnda företagets verksamhet.

Lerkran i arbete med hästvandring.
Bild ifrån artikel om Närpes bygdehistoria, bakom i bild en torkria.
Paradoxalt nog är även denna tillverkning i en by som heter Finby.
På nätet kan man för övrigt få en god inblick i huru tegeltillverkningen gick till. Man hämtade upp leran och ur den avskiljdes växtdelar och stenar varefter man blandade massan med sand i rätt proportion medelst lerkran. Mindre bruk gjorde detta för hand. Därefter "slogs" den och sattes i färdiga formar beroende på hur stora teglen skulle vara. Detta arbete gjorde på försommaren före midsommar.

Därefter sattes teglen att torka i speciellt byggda rior. Dessa skulle vara försedda med stora portöppningar så att lufttillströmningen var optimal och på en höjd emot söder.

Teglen fick så torka i rian över hela sommaren och i oktober satte man in dem i ugnen för bränning.
Medeltemperaturen i ugnen var ca. 1000 grader. I en ugn vi ser ovan kunde man lätt bränna 2000 tegel och bränningstiden varade i 6 dagar.
Brännugnen är äggformad för maximalt jämn förbränning. Den funna grunden i Estvik påminner väl om ovanstående brännugn.


Bränt i Godby den 7 april år 2019

Johan G. Granlund