Amorinen i Saltviks kyrka - katolsk barnporr?

Här hänger han, den lilla nästan nakna gossen med druvklasen. Var? Jo ovanför dörren till vapenhuset i Saltviks kyrka.

Jag skulle en vacker kväll i slutet av september år 2014 få lyssna på den fantastiska estniska arkeologen som höll ett anförande om den vikingatida hall som hon hittat grunden till invid kyrkan.

Då jag kom lite för tidigt passade jag på att ta en runda runt kyrkan och fann denna helt underbara skulptur ovanför dörren till kyrkans vapenhus. Som tur var hade jag kameran med och brände av en bild och resultatet blev ganska bra.

Så var det då att ta reda på lite mera om figuren, var skall jag söka? Jo, kanske  boken Ålands kyrkor Saltvik har något att berätta om konstverket. Nu hade jag inte den boken hemma så jag gick till Finströms bibliotek och efter lite sökande fann de boken.

Jag fick bläddra ganska mycket förrän jag hittade en liten mening om figuren. I stycket om vapenhuset står följande: Vapenhuset krönts av en inmurad amorin skulpterad i sten. Punkt och slut. Man kunde faktiskt ha krävt lite mera av den ädle professorn som annars är känd för sin vältalighet och minutiösa forskning och där dopfunten nästan ägnas två sidor exempelvis.

Så till Google och vad hade han att säga då om saken? Jo, han var på gott humör och lite flörtig så att om Amoriner berättade han följande: Synonymer för Amorin är: Kupidon, liten kärleksgud i barngestalt, erot, putto, kerub och änglabarn.

Vad är då en Amorin? Jo enligt Google är det en kärleksgud i barngestalt som ofta är avbildad i konsten vilka ofta är bevingade nakna småbarn.
Putti är italienska och betyder en liten pojke. En benämning på de oftast nakna barngestalterna i konsten som redan under antiken och sedermera alltifrån renässansens början användes i dekorativa syften inom plastik och målning. De bär oftast blommor och fruktgirlanger men kallas felaktigt för keruber.

Här ser vi en mer fräckare variant, en Erot som de kallades, dessa halvt eller helt nakna gossebarn i änglagestalt. Denna renessanssmålning hänger i Rom.

En titt i svenska kyrkans digra ordförråd med svårförståeliga kyrkord som dylika professorer älskar att umgås med upptar inget av dessa ovanstående benämningar. Vad har då detta att göra med kyrkan?

En för mig aldrig sinande källa för upplysningar är det Digitala Tidningsbiblioteket så jag tog en sväng även via detta forum och vad hittar jag? Jo i tidningen Östra Finland av den 13.4 1886 finns en artikel eller en reseskildring benämnd: Minnen och sägner från Åland, dess folk och kultur:

Om Saltviks kyrka. Denna torde vara den äldsta på Åland som omtalas redan år 1322. Till det yttre erbjuder den inget ovanligt. Ofvanom dörren finnes en skulpterad bild i en gosse med frukter i handen. Denna berättas föreställa någon som i tiden snattat frukter och hvars bild blifvit till varning för andra i dylika ärenden stadda och blifvit inmurad i socknens kyrka.

Denna förklaring passar tydligt in i den protestantiska avkönade världsbilden som kanske någon präst lurat i ortsbefolkningen som sedan itutats i aningslösa dåtida turister.

Jag skulle ge ledningen för Saltviks kyrka det rådet att ta en vinkelslip och såga bort konstverket.
Dessa barnbilder fungerade troligtvis som lagliga "tändhattar" för den barnpornografi som den katolska kyrkan dras med än i denna dag och som till slut fått påven att kommentera och be om förlåtelse för.

Äppelpajat i Godby fredagen den 3 oktober år 2014

Johan Granlund

Klintens Plåt Ab och historian om "plotn"

                                      Mässingsplåten framför spisen är nu på sin plats


Här ser ni min nya och fina "mässingsplot" som jag väntat på en lång tid och nu äntligen fått insatt.
Men ni kan inte i er vildaste fantasi förstå vad jag träsade för att få fram denna skapelse.

Det finns ett uttryck sen gammalt att: Då katten är borta dansar råttorna på borden och aldrig har väl följande berättelse varit mera relevant. Ja, den kan eventuellt på universitetsnivå tjäna som studieobjekt för hur det kan gå när ägaren lämnar företaget och går in i politiken, i detta fall som åländsk näringsminister.

Då vi slipade golvet i köket togs den gamla skyddsplåten bort och blev då skadad. Den var tidigare av svartplåt men nu sade mitt sinne för färger att kanske det inte skulle vara så dumt med mässing denna gång.

Det var efter senaste jul som jag tog tag i projektet. Av några gamla omslagspapper skapade jag en mall och ni kan förstå att för att få den snyggt uppritad fordrades att dessa mina 83 kilo lades på rygg framför spisen och med blyertspenna skulle den vackra rundbågen avritas under pappret.
På papprets ovansida skrev jag ned alla måtten samt instruktioner för hur falsning skulle göras samt mina kontaktuppgifter.
Jag tog pappersmallen och for till stan, till Klintens Plåt Ab, i januari 2014.

                                   
                                                 Klintens Plåt Ab i Mariehamn

Hit for jag med mallen för varför inte, jag hade ju i många år anlitat dem redan då de var i "Dahlmans" fastigheten på Strandgatan. Dit som jag i min ungdom sålde bisamråttsskinn till farbror Birger.

Nåja, vid Klintens Plåt togs jag emot av en ung herre som verkade seriös och intresserad av mitt ärende men han förklarade att just då hade de inte mässingsplåt men lovade att ta hem så fort som möjligt i samband med annan beställning. Yes, sade jag jag kan vänta lite för jag skall själv på en utlandsresa någon vecka, men ni kan ringa mig och berätta vad som händer. Jo, jo, men vad är ditt telefonnummer nu igen sade han, tog fram ett block och skrev ned det för säkerhets skulle på ett skilt papper.

Jag kom hem i början av mars och tänkte att nog var det väl underligt att inte någon har ringt om min plåt så jag kontaktade dem på nytt.
Nu svarar en annan person som jag inte tidigare pratat med att han kände inte till fallet men skulle höra med den förra killen som eventuellt hade pratat med mig.
Dagen efter ringde jag på nytt och då får jag det häpnadsväckande svaret att "de hade tappat mallen". Oj oj oj då, stammade jag fram, men har ni tappat bort min telefonnummer också?
Jo, svarade han vi vet inte var allt är, men kom in du så skall vi fixa den nya plåten medan du väntar sade han.

Jaha, då var det att på nytt göra en mall och ni vet hur det ser ut. Jag hade då inte lämpligt papper och funderade hur jag skulle få tag i kartong. I uthuset hittade jag kartong som barnen i tiden använt som teckningsmaterial.
Nu iväg till Klintens Plåt igen med mallen. Då jag kommer dit säger det att: Nej vi har inga mässingsplåt den är slut!!! Va, är den slut, så ni har haft mässingsplåt en kort tid medan jag var borta och kontaktade inte mig och nu är den slut igen?

                    Skylten som visar vägen till Plåtslageri Klingbergs på vägen mot Norrsunda

Väl hemma slog jag upp i gula sidorna på rubriken, Plåtslagare, och hittade Plåtslageri Klingbergs.
I sortimentslistan stod det att de hade mässingsplåt.

Jag kontaktade dem och frågade om de kunde tillverka en skyddsplåt till mig i mässing? Jo sade de kom in bara så ordnar det sig! Detta var en tisdag och på fredagen ringde man mig och berättade att nu är plåten färdig. Nåmen tackar tackar! Men en sak, jag har så liten bil och ingen dragkrog till släpkärran, kan ni köra hem den till mig, har ni vägarna förbi? Jo sade den vänliga mannen, jag far förbi dig i morgon vid tvåtiden och tar den med mig.
Allt detta hände alltså inom samma vecka i april.

Jag ser nu att Klintens Plåt Ab har monterat ned skylten ovanför dörren, men funderar de på att byta namn borde i det nya namnet inte finnas orden plåt och service för det hade de inte i mitt fall i alla fall.

Av en outgrundlig anledning tog inte båda våra lokaltidningar in denna artikel.

Plåtat i april år 2014

Johan Granlund

Tidningen Åland, den 10 november år 2015.

Familjen Karlström vill sälja Klintens plåt.

Vår (o)lyckliga kanal(o)tur i Venedig

                                                    Grande kanal i Venedig

Vi hade som jag tidigare berättade uppsökt Sankta Lucia och sett hennes undersköna gestalt liggandes i en kista i Jeremia basilika. Vi var uppfyllda av salighet och helighet och vi ville ta hela världen och framförallt Italien och Venedig i våra famnar. Vi hade efter besöket hos henne börjat skänka mer och mer pengar till alla tiggare som låg framstupa på gatorna, inte bara skarpmynt utan även sedlar prasslade vi fram ur fickorna.

 Föga anade vi att bara ett dygn därefter skulle vi och våra själar anfallas av hela "Hälvitäs" härskaror. De kom framseglande i sina drakförsedda gondoler och visade sina alienmålade ansikten. 

Akt no: 1 kan börja.

Vi, jag och min hustru Marina, våra vänner Ludmila och Vasilij från Saratov, hade då i två hela dagar gått tiotals kilometer längs Venedigs smala gator, över hundratalet broar och plaskat i decimeter högt gatuvatten. Nu ville vi för en liten stund se Venedig från en annan vinkel nämligen från vattnet.

Venedig genomskärs av en massa små kanaler kors och tvärs men från söder mot norr slingrar en stor kanal likt en boaorm, Grande Canale. På denna kanal kan man åka olika slags flytetyg mot betalning och vi valde att från den södra sidan av staden åka upp mot norr.

 Vi löste fyra biljetter i en bur nere vid kajen, frågade mannen i "butkan" om vi skulle hinna åka sträckan om vi löste en 7 euros biljett för 1 timme. Jo, det skulle gå bra, båten kommer om en stund sade han och vi gick  ned mot kajen. Det skulle vara linje 2, så vi måste gå över en båt för att komma till den rätta. Klockan var då ungefär 13.15 på blanka dagen.

Akt no: 2
Väl ombord var det ingen som tog emot oss, men vi satte oss i alla fall ned i fören och där satt redan en mängd människor, det kom även andra ombord efter oss. 
Båten startade och klockan var då ca 13.30.
Vi hade inte suttit många minuter förrän det plötsligt står två personer, en man och en kvinna, vid vår sida och frågar bryskt efter våra färdbiljetter. 
Yes, yes, sade jag och visade våra fyra biljetter som jag råkade ha på mig. Vår kommunikation gick på bristfällig engelska.

 Nu var deras ansiktsuttryck bistra. De hade onda ögon. De hade smala ihopknipta munnar båda två.

What is the question, undrade jag, what is the problem?
Jo, vi hade inte följt instruktionerna för resa. Vi hade inte stämplat biljetterna i apparaten som stod invid landgången. Vi hade åkt flera gånger av och an på kanalen påstod de.

But, but, but, we just by the ticket in the shop! What is the problem? I want to go away from that ship emidlitly! 

No, you go nowhere from here, you have to give us your passport or pay us 59 euro per person and if you not follow our instructions  we take you to the polisstation! 

Nu hade det tänt hus i helskota i Granlund så han böjade skrika, men min ryska vän tog mej i armen och sade att jag skulle lugna ner mej.

Nu insåg jag att anfall i alla fall är bästa försvar så jag frågade efter deras legitimation och vilka de var. Vi är poliser sade de och om ni inte betalar dessa böter så tar vi passen av er. 
Men ni har ingen uniform, var är er legitimation, vad är ni för ena? Frågade jag.
Här är vår polisnummer sade de och halade fram sina förhörsblock. Där stod deras namn och numror påstod de.

Ja som ni ser så har jag skrivit under hela pappret. Vad där stod förstod jag inte mycket av. 
För mig var detta som en ond dröm som jag helst ville slippa från.

Akt no: 3.

Vi betalade böterna. De var uppdelat i en bötesdel om 52 € och en ny biljett a 7 €. Vi betalade således 236 € ur vår resekassa. Jag minns ingenting av båtresan.
Vi steg av vid slutmålet, invid järnvägsstationen och bussplatsen. Precis där vi för tre dagar sedan hade stigit av bussen då vi alls kom till staden. Poliserna steg också av.

Men så slog det mig, vad står det egentligen på biljetterna vi köpte? 

  Ja, ni ser själva, våra fyra biljetter var alla köpta mellan klockan 09.10 och 09.11 på morgonen.
Den galningen i kassan hade skruvat klockan tillbaka 4 timmar i apparaten!!!!!!!!!

 Jag förstod nu varför de hade spänt på oss direkt då vi kom ombord.

Nu brakade det löst i min hjärna. Poliserna som bötfällt oss hade ännu inte lämnat oss. Jag sade ! Hit med mera poliser, ni klarar inte av det här! Gangstrar är vad ni är, maffia!

Yes sade de, gå upp till polisstationen här invid och gör en anmälan. Ni har 30 dagar på er att klaga på detta och här är blanketten. 

Vi började gå emot stationen, väl framme var den stängd men då vi gått en bit såg vi två poliser gå på gatan, en kvinna och en man. De var mycket vänliga och tillmötesgående och vi bad om deras hjälp. De ringde till en inspektör för detta färjbolag och han råkade faktiskt vara i området. Han kom fram emot oss och lovade att undersöka saken. Han ringde då ett par samtal och efter det sista samtalet så konstaterade han: Jo, biljetterna är köpta på morgonen, precis som där står.

Nu förstod vi att vi hade att göra med kriminella personer så jag sade att nu går vi in på polisstationen och gör en anmälan. 

Denna är gjord.

Jag har även sänt in den formella anmälan som skulle göras inom 30 dagar.
Min sista kommentar i brevet lyder: Om inte Ni inom 30 dagar har återbetalt de stulna pengarna kommer ni att bli anmälda till EU i Strassburg. Även i Italien bör vi som turister ha mänskliga rättigheter.


Jag har nu väntat på svar i 3 veckor.

Här är apparaten där vi borde ha stämplat våra biljetter före vi gick ombord. Om detta sade mannen i kassan ingenting. Vi såg inte andra göra detta. Där fanns ingen bom eller spärr. Vi trodde att ombord skulle man ta våra biljetter så som man gjorde på resan över Gardasjön.


Klagat den 2 december år 2013

En dag i Ivan Bernhardovitj Granlundovs liv

Elis sover i godan ro

En kall dag i januari vaknar jag upp och dagen börjar som vanligt med kaffe utan bröd.
Apparaten ställs in på normalkopp, vänta tills den malt de kubanska kaffebönorna och sedan "kloink kloink sssssss" strilar den goda drycken ned i koppen.
Därefter är det dags att väcka Elis, ja hon heter så. Hennes sömnbehov är omättligt. Det är en riktigt stor bamse "rysskatt" med Sibiriskt påbrå, och med angora hår likt en "karbus". Ja ni får bereda er på att jag blandar in lite ryska ord nu och då här.

Hur fick då Elis sitt namn? Jo, då "korskan" sorry katten var en unge, funderade mor i huset tillsammans med dotter Anna vad den skulle få för namn. I radion spelades just då Rod Steward,  "Alice", så det blev Elise i dagligt tal Elis. I våra svenska öron ett pojknamn.
Elis e klok, man skall akta sej för att ta fram kappsäcken för då sticker hon och gömmer sig.

Mina nytvättade byxor


Håhåjaja så är man då människa igen. Min kropp behöver en stor stark koffeindos varje morgon.

Det är dags att plocka ut grejorna ur bykmaskinen som jag glömde i natt. Och vad finner jag här då? Kalsongerna jag köpte i januari av "Belaruskan", ja så kallar vi dehär gatuförsäljarna från Vitryssland som varje vecka slår upp sina tält i vår stad och breder ut sina kläder på borden.

Jo, jag tackar jag, ena benet kortare än det andra och dessutom är det vänstra benet mörkare än det högra! Nåja, inget att klaga över, det är bara att dra ut tyget lite så kanske det blir återställt, och färgen är det samma med för det är inte så många som ser dem ändå.
Kalsongen kostade ungefär 2 euro.



 

proppskåpet utanför vår dörr


Joohan! Skall du gå och knäppa upp proppen i skåpet, det är  helt svart i köket säger vännen. Motvilligt öppnar jag dörren och öppnar skåpet till ormboet. Jag har lovat mig själv att bara byt lampor i lokalen. Några elektriska montage har jag slutat med efter att jag var nära att hälsa på Sankte Per före julen. En kabel som sades vara död skulle jag vika åt sidan och så small det till och hela lokalen blev svart.

Elis arbetsplats


Så börjar då arbetsdagen för oss alla i familjen. Vännen skall till sina butiker på jobb . Elis tar hand om datakommunikationerna, ja det skall ju betalas räkningar och svaras på e-post. För att inte tala om att gumma ut all skräppost. Och jag har lovat att fara och handla lite grönsaker och middagsmat.

Ja, vilken av affärerna skall jag välja på i dag då? Skall jag ta Okey med 40 kassor eller?

Hemmabutiken nån kilometer ifrån. Ett "magasin" liknar det. Jo rätt, så heter denna typ av affär på ryska. Här finns de flesta basvaror. Men att betala tar lite tid för du skall berätta vad du har i kundvagnen för det finns inget rullande band här inte. (Obs, kassörskan i morgonrock). 

På väg hem kom jag på att jag glömde grovt salt, jag tror jag stannar här vid "butkan" och frågar  om hon har.

Väl hemma in med varorna i kylskåpet, så ringer telefonen. Det är vännen som ringer från jobbet. Joohan kan du fara till Media Markt och köpa en sladd till min Apple? Det är bara dom som har vad jag behöver!
Ja, här ser ni butiken. Stor som två hela fotbollsplaner. Här finns allt som har sladd och som går med elström.

Jag hoppar in i bilen för hemfärd. Vägen är i dåligt skick "kaputt", hem till byn. Den sista biten mot hemmet är svår. Snart får vi nog byta stötdämpare fast bilen är bara lite över ett år gammal. Man får kryssa mellan tusentals gropar i vägen såsom bilden visar. 
Här har någon privatperson ledsnat på eländet och helt enkelt slängt några tegelstensbitar i gropen från trunken.
Två gånger har vi fått punktering inom ett års tid. Rejäla smällar var det. Första gången sprack hela däcket så det fick slängas. Bulan i fälgen gick inte heller att laga. Senast var det bara på vippen att vi kört åt hemvete. Snödrivorna längs med en asfalterad väg hade smält och tagit vägbanan med sig. Vi kapade igenom kärret i 90 och så small det igen. Den resan försenade vi med 6 timmar och fick åka bärgningsbil hem.

Jag kom på att jag glömt en grej i garaget. Här ser ni cirka 500 garagen i rad. Vilket var nu vännens igen?

Priviet Elis, (hej)! 

Väl hemkommen väntar Elis på mig. Hon gillar inte att vara ensam för länge i lokalen.
 Nej Johan, nu är det dags att fixa lite mat för vi skall på vinprovning i kväll.
Jag är nu så glupsk så jag tror jag lagar lite "Galupski" ja det är kalops.

Vännen är sommelier och vi har blivit inviterade till vinprovning av den stora leverantören. Italienskt vin i glaset. En del spottar ut det och andra sväljer det. På plats ca. tusen personer. Glasen var slut då äntligen slapp in i restaurangen. Vi tog då resolut två använda glas och diskade upp dem i tolettrummet.
Sjas darovni (skål)!

Ja det här var en av mina dagar i Sankt Petersburg i nådens år 2013.

Dasvi Danja (Adjö)!

Memorerat den 24 februari 
Johan Granlund