Ålands största kalas - Kvarnbo gästabud

Lördagen den 20 augusti i nådens år 2016 deltog över 3.700 ålänningar som av Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag i folkmun kallat "Ömsen" tackat ja till ett gästabud i mammutformat. Platsen var Vikingabyn i Saltvik. Vi åt god mat, drack god åländsk öl, lyssnade på medeltidsmusik och kanske även prövade på pilbåge.

Till kalaset kunde man förstås köra egen bil men över tusen personer åkte med trettio bussar till festen.
Väntan blev lång innan vi slapp ut ur bussen, någon började försöka hoppa ut i hettan men chauffören sade stopp. Ofint nog vill jag komma med en undran varför bussresenärerna kom en timme senare än öppningen och avreste en timme före slutet.

Då vi anlände med bussarna såg bilparkeringen ut såhär.

Det första vi såg då vi kom in på området var en gästabudssal och där satt redan fullt med folk och åt.
Stallhagens öllådor väntade på sin tur.

Vi hade ju redan fått oss tillsända en matbiljett för antingen kött eller fisk samt två dryckeskuponger. Det fanns förstås förutom öl även läsk och kaffe. Jag blev upphejad av en kvinna som frågade mig då jag stod med starterölen i handen om det var alkohol i den och jag måste säga tyvärr är det så, hon hade velat ha en alkoholfri. Men jag upplyste henne om att det finns inga alkoholfria ölar på Åland.

                                               Vikingaskeppet Borge Swyn

I Saltvik finns det snickarkunniga människor. Här ser vi resultatet av det, en vikingafarkost byggd år 2014 enligt gamla båtbyggarmetoder. Ett mycket vackert skepp.

Nu var det så dags att ställa sig i kön för en vikingamåltid. Det fanns matpunkter på många ställen och vi valde först denna kö.

Här ser det mycket läckert ut. Vi stod och väntad i tio minuter men det hände ingenting. Inget fräs på stekbordet. Då jag skämtsamt frågade mannen till höger om de hade fuktig " kål " så vägrade han svara.

Vi gick till en annan kö och se här var det full fjong på stekbordet. Kött skall det vara tyckte vi, där låg fina griscarrér och vi tog varsin. Sedan till salladsbordet och här lastade vi på kokta kål- och morötter samt hackad sallad och sås. Mumsfilibabba!

Så var det dags för den kulturella biten. Här visar skylten att Kristin Ilves, projektledare för utgrävningen av saltvikshallen, skall informera om verksamheten där i sommar.
Mina föregående bloggartiklar berättar om denna verksamhet som även jag har deltagit i under en vecka i sommar som volontär.

Många var det som provade på pilbågeskytte. Här fanns tre duktiga instruktörer som visade hur man hanterar detta vapen. Det vanns tre bågar att välja mellan, för barn, för alla som var lite ovana samt för vuxna som var insatta i konsten.

Så började då klockan närma sig 16 och det var dags för hemfärd.
Vi tackar så hjärtligt Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag för denna strålande dag.
Många vänner och bekanta träffade man,  ja sådana som man inte pratat med på flera år.


Tackat i Godby den 21 augusti år 2016

Johan Granlund

Vikingarnas stridskonst

                                                 

"Vikingarnas stridskonst" av Lars Magnar Enoksen.

Själva vikingatiden brukar man benämna åren mellan 750 - 1050 eller för att vara exakt 793 - 1066.
Då man inte så mycket vet om vanligt folks vardag från denna tid men däremot mera om deras vilda stridskultur kommer jag att beröra detta ämne lite utförligare.

Vad innebar då uttrycket "viking"?
Ett vanligt uttryck i sådana sammanhang är att det är "omtvistat" men kan förklaras med att "gå i viking", en person som "drog ut i viking" vilket innebar en sjöburen resa som stundtals resulterade i krigiska övningar.
En del vill kort och gott förklara det med att folket som bodde vid vikar var benägna att göra dessa utflykter.
Det finns faktiskt en tredje version som skulle innebära att ordet viking skulle ha att göra med de avstånd så kallade  "veckosjöar" ett roddarpar arbetade före avlösning.

Ovannämnda författare har inför publiceringen av boken studerat vikingatiden och dess särskildheter i 15 års tid. Han hade noga satt sig in i alla de olika kampsporter vikingarna utövade. Själv beslöt han att träna in de olika kampsporterna och detta renderade honom två svenska mästerskap i glimabrottning samt en nordisk titel i livtagsbrottning. Dessa kampsporter var en mycket viktig del i vikingens träning och uppbyggnad inför de kommande striderna.

Enoksen har gått igenom de flesta fornkällorna t.ex. Gesta Danorium av Saxo Grammaticus från 1100-talet. Han konstaterar att mycket av dagens idrott och lekar har sitt ursprung i just denna tid i norden. Vidare studerade han noga alla speciella uttryck av kampsportstermer, brottningsteknik slagsmål och stridstermer som använts under århundradena. Detta ledde honom till en större förståelse för de tekniker som blivit bevarade oförändrade under historiens gång. Författaren fann att den uråldriga glimabrottningen hade ett noga uttänkt träningssystem för utvecklandet av en krigares balans, styrka, smidighet, följsamhet, självdisiplin och kampvilja. Allt detta som en riktig viking behövde.

Vilka övriga källor har då Enoksen använt sig av?

Det finns en mängd källor att ösa ur skall det visa sig. En verkligt gammal urkund är sprungen ur den romerske historieskrivaren Tacitus hand från 100-talet e.Kr.

En annan källa är av den arabiske etnologen Ibn Fahlan som förmedlar nordbornas traditioner i fysik och envigstraditioner.
Den franske krönikören Dudo beskriver vikingarnas stridskonster i en poetisk dräkt.
Fuldaannalerna ger god inblick i hur nordborna betedde sig då de var på härtåg i Frankerriket.
I nordisk historiebeskrivning finner vi dansken  Saxo Grammaticus skildringar Gesta Danorumus samt Snorrre Sturlassons Heimskringla.
Från de isländska sagorna kan nämnas Egil Skallagrimssons Saga samt Njals Saga och Grettis den Starkes Saga.
Den färiske Sagan Heidarviga Saga, Kormarks Saga, Laxdölasagan, Orvar Odos Saga och Vigar-Glums Saga.
I Sverige finns Landskapslagarna, Hednalagen och gamla Lagsamlingar från Grågås och Jonsbok. Från Island Galuthingslagen.
Hirdskrå från Norge samt Vederlagen från Danmark. Alla dessa ger en bred information om de nordiska krigarnas stridskonst, moral och beväpning.
Till allt detta skall läggas Konungaspegeln från Norge som bevittnar om vapenövningar och den stridsattityd som behövdes.
Från Sverige kan vidare nämnas Konunga- och Hövdingastyrelsens litteratur som behandlar den unge ädlingens stridskonstlekar.

Svinfylking
I min bloggartikel om vikingarnas stridskonster från år 2015 har jag listat några uttryck som jag vill återvända till och delvis komplettera.
Vi ser här en bild av en Svinfylkingformation. Vikingarna anföll inte i flock som vildar utan de hade ett mycket snillrikt system för indelning av de olika vapenslagen och uppbyggda som en plogformation. Namnet härleds från vildsvinets tryne som slår vilt till höger och vänster och som skär in sitt tryne rätt in i fienden. Svinfylkingen bestod av upp till tio-femton led som utökades för varje linje och skapade denna så fruktade bataljon.

Bärsärkar
Så kallades vikingarnas främsta och tappraste krigare. De stod i främsta ledet ja till och med framför det.

Hövdingamärket
Detta märke var en fana kopplat till hövdingen som står som föregångare till våra dagars nationsflaggor. Att vara i närheten av denna fana markerade mandom och mod. Då krigaren stod före märket stod man i direktkontakt med fienden. En slav kunde friköpa sig genom att visa stor tapperhet i striden. Den tidens ära och samhällsposition skulle alltid intjänas, den kunde aldrig ärvas.
Märket hade ofta olika adjektiva namn typ "Landödeläggaren"

Bärsärkarna var som sagt vikingarnas främsta krigare. Namnet tror man härleds från antigen "bar särk" dvs. man stred med bart bröst, eller tvärt emot, man stred iförd en björnskinnsdräkt "beer särk"
De hade en sällsam och hittills okänd förmåga att sätta sig i trans inför striden och då var de oemotståndliga och oövervinnerliga.

De utmärkte sig även för att "bita i skölden" samtidigt som de vrålade. Sköldarna gav en stark resonans och injagade skräck i fienden.

Enligt odinkulten kunde bärsärkaren göra fienden både blind, döv och satt i skräck. Bärsärken kände ej heller smärta.
Då bärsärkens rus lagt sig emot kvällen blev han märkligt nog helt förslöad och kunde inte göra någon skada.

Galdasånger
I Eddan finns diktsamlingen Havamål och här omtalas just galdasångerna.
Galdrar var en fornnordisk benämning på magiska besvärjelser. Dessa sånger skulle ge:
- översinnligt skydd i strid
- besvärjelserna skulle utföras galande, dvs. med gäll röst
Den romerske historikern Tacitus omtalar detta i verket Germania där han skriver om germanernas sedvänjor.
- Man sätter sköldarna framför munnen för att rösten skall kastas tillbaka och få fulltonighet och djup skriver han.

Holmgång
Denna envig hölls oftast på en holme därav namnet. Platsen inrutades med stenar eller rep och övervakades av en domare s.k. champion. Holmgången utlöstes oftast av att någon förolämpat en person eller att en person helt enkelt utmanat denne till envig. Många krigare utnyttjade då denna envig genom att tillskansa sig den förlorades egendom och de blev således enormt rika.

I Egil Skallgrimssons Saga omtalas just detta. Den förlorande parten skulle ersätta motståndaren med exakt samma summa eller motvärde som tvekampen gällde. Detta var en laglig möjlighet att tillskansa sig motståndarens egendom och förmögenhet. Detta innebar oftast konkurs för den förlorande parten. Blev båda kämparna skadade gick det hela ut på ett och ingen vann. Just för dessa holmgångar försökte man uppbygga sina kroppar och vara i form.
Vid en holmgång var det full rätt att även döda motståndaren.


Ulvpäls
Detta var en annan benämning på en vikingatida kämpe. Här har krigaren iklätt sig en vargskinnsdräkt samt på huvudet bär han ett varghuvudskinn. Att för övrigt ikläda sig djurskinn var för att skrämma motståndaren, en typisk psykologisk krigföring.

Skifta hamn
Betydde att tillfälligt ikläda sig ett vilddjurs sinnelag. Krigaren kände då ingen smärta i striden.

Svärdstagare
En nordisk sedvänja, då "huskarlen eller hirdmannen" tar tag i sin herres, konungens svärdsände och under ed lovar att vara honom trogen. En trofast vän att lita på, en väring en varjag.
Huskarlarna var hövdingens krigare, hans livvakt och de bar hövdingens märke, hans fana i strid.

Palatsplundring
Harald Hårdråde var en gång nordens rikaste man. Denna stora rikedom fick han som krigare i Miklagård. Det var den tidens sedvänja att då de bysantinska kejsarna dött hade Väringsgardet rätt att plundra palatset. Harald var gardets ledare och gjorde tre olika palatsplundringar.  Han kallades även "Polutasvarf"
En palatsplundring gick till så att man gick in helt tomhänt och hade rätt att bära med sig så mycket man orkade med kroppen.
Detta finns omskrivet i Heimskringla.


Veband
Ett heligt område där krigsbytet delades. Man lade ett rep på marken i en kvadrat eller cirkel, ett inhägnat område ungefär samma rit som i holmgången. Man placerade kungens fana i mitten och härefter lades krigsbytet fram.

Tolvmännen
De som anförtroddes delningen av bytet. En krigare gav en ed på att inte ha gömt undan något av bytet. Nu indelades bytet i hälften om hälften i olika omgångar, således fick alla något av bytet.

                                                           Havshingsten


Detta jättestora vikingaskepp byggdes i Roskilde år 2004 enligt gamla vikingatida metoder.
Skeppet framdrives av 30 par roddare.


Stavsmed
Så kallades den båtbyggare som ledde arbetet med de vikingatida skeppen.
Hela bygget av ett sådant skepp var ett välorganiserat arbetslag där var och en hade sina ansvarsområden som stavsmeden ledde.
Hantverksstoltheten var stor i det vikingatida samhället och skeppen namngavs ofta efter sina utseenden typ "Drakskeppet" och i dess för fanns ofta ett drakliknande huvud.

Lyftning
Så kallades den högt upphöjda bakdelen av skeppet. Detta var hövdingens och styrmännens plats.

Stambor
Så kallades de krigare som stod främst i fören som även den var upphöjd. Dessa bar hövdingens märke, fanan, då de seglade fram.
Kungen omgav sig alltid med de bästa krigarna som kunde vara mellan 20 - 60 år gamla.

Ledung
Samhällets rätt att för viss tid under året mönstra krigsföra män från hela riket.

Sjöslag
Detta började alltid med ett starkt vrål och startades med kast av spjut och pilskytte. Sedan äntrade man skeppen och förintade fienden.

Krigsbyte
Här följde man en gammal sedvänja att den krigare som först äntrade ett fartyg, hans konung hade rätt till det kommande krigsbytet och hela skeppet. Allt annat löst delades mellan de olika hövdingarna och så delades även den förlorande kungens hela landområden.

Skattkonung
Så hette den konung som ledde ett landområde men ägde det inte. En typ av arrende.

Skaldekväden
Muntliga berättelser och sagor från forntiden som gått man till man och därefter sammanställda.
Man kan jämföra detta med det finska Kalevalaeposet.


Kvädi i Godby den 18 augusti år 2016

Johan Granlund

Kvarnbo Hall - en vikingatida arena för kult, fest och stora gästabud

Här står hon, doktor i arkeologi från Uppsala universitet,  Kristin Ilves, på platsen för den jättestora vikingahallen som hon och ett forskarlag upptäckte år 2012. Vid studier av ett flygfoto som tagits på 1970-talet kunde de urskilja mörka konturer i odlingsmarken. Kunde därunder finnas något stort och okänt? Vid provgrävningar år 2014 kunde man konstatera att så var fallet. Man hittade stolphål och fina fynd som bekräftade misstanken.
Här har troligtvis funnits en vikingatida hall, cirka 45 meter lång och 12 meter bred.

Hela utgrävningsprojektet finansieras märkligt nog inte av Ålands Museibyrå/Kulturbyrå utan har alltifrån starten finansierats av svenska institutioner och stöds under detta år av Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag. Stort heder och tack till dem!

Sommarens utgrävningar görs delvis med rejäla don. En flera ton tung grävmaskin skalade av ca 30 cm av odlingsmarken. Fram kommer alven eller mon som man säger. Dessa jordmassor lades först försiktigt ut i en bred matta för att man med metalldetektor kunde gå igenom materialet.

Därefter linjerades området upp i tvåmeters breda linjer. Arkeologerna och volontärernas uppgift var nu att släta ut marken och skrapa fram de platser där stolparna stått de s.k. stolphålen. Då sådana hittades ringades dessa in med grävspaden och en liten gul pinne stacks ned i den västra sidan av hålet.
Då man hittade jordfynd sattes dessa in i små plastpåsar.

Jag, en enkel vanlig åländsk historieintresserad kille,  har som volontär under en vecka i början av augusti år 2016 fått vara en liten kugge i detta väloljade utgrävningsmaskineri. Att i stekande brännhet sol på knä, liggandes, sittandes och halvt om halvt ståendes fått vara med och skrapa fram de stolphål som burit upp denna jättearena enligt den tidens mått. Tack Kristin!

Här ett av de 12 stolphål jag skrapade fram under veckan. Här ser man tydligt var stolpen suttit i alven. En kraftigt markerad kant i mon som omringar en i detta fall 30 cm brett stolphål som är fylld med jord till sitt djup. Ja det var som att arbeta i en isvak, kraftig kant med mjukt material i hålet.
Till höger min spade och plasthinken dit skraporna samlades och som hälldes ut i en hög vid sidan av
området.

Då man besöker Kvarnbo hallområde möts man av denna informativa skylt som berättar om Ålands historia och de fynd man gjort på detta område. Underförstått betyder det att hit kan gästen gå men inte längre under provgrävningstiden. I stället finns en låda med en gästbok dit man kan skriva sitt namn.

Under de dagar jag var där besöktes platsen ofta av enskilda familjer men också av grupper.
Kristin informerade alla som kom om den intressanta platsen och om undersökningarna. Ibland fick hon även prata sitt modersmål estniska.

En dag fick vi fint främmande. Man ville ha ett inslag för Yle, Finlands television och Robert Jansson fick göra många filmsnuttar.

Han skickade även upp en drönare som drönade ovanför våra huvuden ibland bara på någon meters höjd.

Arbetsdagarna fortlöpte i en glad och gemytlig stämning och det fanns även utrymme för skämt.
Här har vi funnit ett konserverat hönsägg, nej det är bara en vanlig rund åländsk sten från istidens dagar.

En dag fick vi unga volontärer (Jonatan och jag ) en helt annan typ av uppgift. Vi skulle tvätta fynd som insamlats i olika provgropar. Här ser vi Jonatan som tvättar fynden. I en av hans påsar fanns inte mindre än 470 st benbitar. Det måste ha varit en stor sophög.

Här är min fyndpåse benämnd S2 och ni ser verktygen, en tandborste och en plastbunke med vatten.

Här är en del av mina tvättade fynd. Kristin undervisar mig hur jag sorterar dem i särskilda högar, ben, kolbitar, järn (typ hästbroddar ), keramik, lergods, klink och brända ben. Allt räknades skilt för sig och sattes i förseglade påsar. I min påse fanns 272 benbitar.

Om vi återvänder till informationsskylten för en stund och ser var som finns där.
Åland var under merovingertid och vikingatid, den s.k. yngre järnåldern,  550-1050 ett eldorado, ett myller av människor. Om detta vittnar 85 kända boplatser, 157 kända husgrunder, 450 kända gravplatser med ca 11 tusen synliga gravar i öppen dag.

Vi läser vidare ur informationstexten:
Vad kan detta bero på? Kan en förklaring vara kopplingen till storskaliga klimatförändringar i mitten av 500-talet som hårt drabbade de orter som var mycket beroende av jordbruksekonomier. Kan ett stort utbud av maritima resurser (fisk, fågel och säl ) samt tillgänglig mark fungerat som motiverande faktor till att bosätta sig på Åland?

Under yngre järnåldern blev Ålands position central i Östersjöområdet. Öriket lät sig färgas av både västliga och östliga kulturelement men det kan också argumenteras för en egen åländsk identitet.

Från ett flygfoto till en hall.

. 50 meter från Saltviks kyrka
. Vid yngre järnålderns strand, en korsning av flera farleder
. Vid de sammanhängande jordbruksmarkerna
. I en tät järnåldersbygd
. I anslutning till ett av Ålands största gravfält
. Ett tjockt kulturlager kring kyrkan
. Vid platsen frö medeltida landsting
. En medeltida kungsgård i närheten
. Platsen uppvisar kontinuitet i så väl det rituella som det maktrelaterade.

Fynd gjorda med metalldetektor på området för Kvarnbo Hall.
En doppsko, ett ändbeslag som suttit längst ned på en kniv eller en bältessölja.

Bältesspännen och arabiska silvermynt.
Det lilla hjärtformade bältesbeslaget med växtmotiv vittnar om kontakter med magyarer och områden i dagens Ungern.
Arabiska silvermynt. Båda myntfragmenten är från Abbasidkalifatet och myntade före 833 AD. Det större myntet är myntat i Madinat al Salama (dagens Bagdad)  år 811-812 AD. Det mindre är myntat runt 810 - 816 AD i dagens Irak - Iran.

Spännbucklor
De ovala spännbucklorna bars ibland i kombination med ett tredje spänne som höll ihop en sjal, kappa eller mantel. Men den kunde också bäras separat utan att kombineras med ovala spännen. Under vikingatiden var det tredje spännet ofta ett så kallat likarmat spänne.

Två spännbucklor från Kvarnbo

I många kvinnokläder under yngre järnåldern ingick en så kallad hängselkjol som hölls på plats med hjälp av två parspännen. Den vanligaste typen av parspännen kallas ovala spännbucklor.

Resumé
Flygfoto med konturerna av en 45 meter lång byggnad på en åker norr om Saltviks kyrka i Kvarnbo
År 2014.

. De första arkeologiska undersökningarna genomfördes
. Metalldetektorkartering, georadarundersökning, provgrävningar.
. Huslämningar verifierades, fynd kännetecknande för yngre järnålderns storgårdar.
. År 2016, den förmodade hallbyggnaden gräves ut i sin helhet.

Våra kära lokaltidningar har hela tiden varit på bettet i projektet Kvarnbo Hall.
Den 29 juli år 2016 skriver man:

Utgrävningen  hittills har varit fyndrik och nu har man fått ytterligare några godbitar att lägga till fynden.
- Vi har hittat förhistoriskt glas och det är riktiga lyxfynd som höjer hallens betydelse säger Kristin Ilves. Urgrävningarna i Kvarnbo framskrider planenligt.
- Vi kan nu lägga till några sensationella fynd. Vi har hittat skärvor från 5 olika glasbägare. En skärva har en kännspak rundad kant som känns igen från 600-talets tumlare. En annan skärva har en slags kant som kan identifieras som "snabelbägare" som med 100 % säkerhet kan dateras till slutet av 500-talet. Glasfynden visar att man hade rikedom , makt och omfattande internationella kontakter under flera generationer.
- Jag har varit nöjd med en skärva men nu blev det flera. Glasen var import från Rhenlandet eller från anglosaxiska områden
- Vi har vetat att hallen haft stor betydelse men detta höjer statusen ännu mera säger Kristin Ilves.

Glasen var oerhört prestigefyllt, när man ville skryta för sina gäster. Att dricka ur importerade glasvaror som kom långtifrån visade att det inte var en vanlig bondgård. Glasen skulle vara synliga och vittnade om hög status och rikedom säger professor Frands Herschend, som även han deltar i utgrävningarna.

Svenska inrikes nyheter Yle skriver den 14.5. år 2014

I Saltvik på Åland har arkeologer påträffat nya intressanta fynd från järnåldern som kan tyda på att Åland hade en mycket viktigare ställning under vikingatiden än man hittills trott.

De fynd som gjorts är framför allt en rad välbevarade smycken i brons o silver som tyder på att det fanns en vikingaelit på Åland. Fynden är från sent 500-tal till 1000-talet.

Bland smyckena har man hittat ett spänne i rovfågelmotiv. Sådana har man tidigare hittat i närheten av Mälaren. Med flygbilder som tagits från Kvarnboplatsen kan man se att där funnits en stor hallbyggnad sammantaget tyder detta på att det funnits en elitmiljö med paralleller till Birka säger Kristin Ilves som leder forskningsprojektet.
Hon säger också att nu kan man foga ytterligare en viktig bit till Ålands vikingatida förhistoria.


"Gräävi" på djupet i Godby den 6 augusti år 2016

Johan Granlund

Ålands frivilliga arbetskår ÅFAK - skördearbete i Karelen under Fortsättningskrigets dagar

Bildtext: Liarnas parad 10.9. 1941
Fotoidentifiering:
6 från höger Tryggve Holmström samt första nere i vänster Richard Sjöblom från Föglö.

Ålänningar i österled, en frivillig kontingent skördearbetare från Åland som mitt under brinnande krig, det s.k. Fortsättningskriget, i slutet av augusti 1941 avreser till Karelen och skördar säd. Denna episod i den åländska historien har för mej varit helt okänd och jag kan inte komma på att jag tidigare i något sammanhang stött på en notis om denna händelse. Enligt uppgifter var det ett 60-tal personer under ledning av kapten Karl John Sundberg som avreste. Frågan är vilka var alla dessa och från vilka kommuner? Några namn har redan framkommit, från Sund, Valter Mattsson från Tranvik, Ernst Johansson samt hans syster Valborg från Jyssböle, från Finby deltog Gösta Bryggman. Från Saltvik Nils Jansson från Laby, Armas Andersson. Från Jomala Harry Häggblom. Från Finström Edvin Johansson Markusböle, Från Geta Johannes Jansson, Kalle Karlsson, Hilding Mattsson Östergeta, Karl Holm Höckböle och Karl Jansson nu Boman. Från Föglö, Karl Sjövall, Tryggve Holmström, Richar Sjöblom från Sanda och Ture Pettersson.  Ytterligare, Olle Ahlqvist, Ole Lundberg, Thure Eriksson, Einar Blomqvist.

Då jag i maj detta år besökte Håkan Jansson i Laby för att förbereda en bloggartikel om hans liv som grävmaskinsentrepenör, visade han mig ett album som han sade att kanske var av intresse. Jo visst var det intressant, verkligt intressant! Den hade tillhört hans far Nils Jansson på Strand gård i Saltvik.
I albumet fanns denna notering. ÅFAK. Karelen 28.8 - 19.10. 1941.
Nils Jansson.
Denna album gavs förmodlingen som gåva till alla deltagare så det kan finnas många sådana i de åländska hemmen ännu.

Nils Jansson från Strands i Haga. Här stående på ett magert vetefält som ej skördats.

Karelens landskapsvapen även känt ifrån ett ölmärke.

Före vi börjar bläddra i albumet och förstå innebörden av bilderna, är det kanske skäl att läsa på  lite och se vad det var frågan om.
I en artikel i tidskriften Sotalapsi - Krigsbarn i nummer 3 av år 2009 läser vi följande:

En relativt okänd sida av Ålands bidrag till det nationella försvaret av de civila krafterna i Fortsättningskriget 1941- 44 gav skörd och återuppbyggnadsarbetet i Finland. Första hjälpen hann  utföras av Ålands frivilliga arbetskår ÅFAK. De 60 skördearbetarna, 4 lottor och 1 kock reste på hösten 1941 till Sordavala regionen och stannade där i 2 månader där de skördade säd på en areal av 190 hektar.
Medlen för operationen insamlades via en kastrullinsamling och dessa pengar räckte även till för inköp av jordbruksförnödenheter som sedan donerades till den återvändande karelska jordbruksbefolkningen.
Undertecknad har samtalat med en person som var med nämligen Tryggve Holmström från Föglö numera bosatt på fastlandet. Han berättade att han kom i kontakt med denna grupp via anslag i kommunen. Jan Sundberg var initiativtagare till projektet.  Det var två olika grupper om vardera 30 personer som avreste. Resan företogs först med skärgårdsbåtarna till Åbo varifrån resan fortsatte med tåg.
Man kom fram till Värtsilä station och därifrån fortsatte färden med oxforor emedan hästar var det ont om. På vägen såg man söndertrasade järnvägsspår. De såg kyrkor som var förorenade med avföring på golvet.

Karelaren kommer hem.

I albumet finns denna bild och denne man får här komma att representera de 440.000 karelare som i en första omgång flydde efter vinterkriget 1939 - 40 och som i Fortsättningskrigets inledningsskede sommaren - hösten 1941 återvände. Nästan 200.000 av dessa skulle återvända dessvärre för en kort tid till sina skövlade hem, nedbrunna skolor och sjukhus.

Fortsättningskriget startade den 25 juni år 1941 och i dess inledningsskede återtog Finland stora delar av det efter Vinterkriget avträdda Karelen.

Då den åländska kontingenten kom fann de  av ryssarna odlade sädesfält, majs-kål- och solrosodlingar och det är här som våra vänner ålänningarna i ÅFAK kommer in i bilden, att ta vara på dessa skördar.
Ålänningarna kom fram till Karelen endast två veckor efter att ryssarna hade flytt.

Geta - Föglö vagnen
Identifikation: Övre raden: från vänster, Johannes Jansson från Geta, Hilding Mattsson från Östergeta, Alfons Johnsson, Karl Jansson nu Boman, (med näsduken)
Nedre raden, längst till höger Karl Holm från Ersklubben i Höckböle by Geta.

Finström - Saltvik vagnen.
Från Saltvik deltog även Armas Andersson och sonen i familjen ringde och berättade att i hans hem har alltid denna album funnits men Armas ville aldrig berätta om livet därifrån. Av honom framkom det att ett möte hade hållits på Solbacka under våren 1941 under ledning av Jan Sundberg och många hade då vid tillfället preliminärt anmält sitt intresse för resan. Men "då det blev dags" var det bara ett fåtal som avreste. Däremot hade Armas berättat att de hade roligt denna tid i Karelen, de skämtade och vid sidan av skördearbetet kunde de syssla med många trevliga projekt. Bl.a. skulle de skjuta fisk en gång under vattnet men det höll på och sluta i en olycka.
Kalle Jansson berättar att de under vistelsen hade mycket trevligt tillsammans, ofta sjöng de och bland gänget fanns även någon som trakterade instrument. I skolan där de var förlagda fanns allt bevarat även skolbänkarna sade han.

Köksvagnen
Fotoidentifiering:

Hästvagnen
Ovanstående 4 bilder är rubricerade: På Haapamäki station 1.9.41.
Olle Ahlqvist från Mariehamn hade också sin häst med och det kan vara Olle uppe till vänster med hästen. Längst ned till vänster Föglöbon Richard Sjöblom från Sanda.

Första anblicken av vår förläggning. Suikka folkskola 3.10.41.
( måste nog vara 3.9.41)

Suikka folkskola i Sordavala landsförsamling, omgiven av de tre brända grannskolorna.
( likheten med Breidablick ungdomslokal i Finström på Åland är slående ).
Då ålänningarna kom fram till platsen befanns alla gårdar och officiella byggnader vara  nedbrunna och förstörda av ryssarna. Men berättar Kalle Jansson nu Boman: Endast denna byggnad stod kvar. Den hade varit ryssarnas sista fäste innan de flydde för den finska armén. Då de gick runt huset förstod de varför. Finnarna hade kommit bakom deras linjer så de kunde inte bränna gården. De fann en mängd gropar  bakom huset som ryssarna hade ämnat att placera minor i och de hann de inte. Därför var denna gård ganska säker att vara i.

Rytty nedbrunna folkskola.

Risti nedbrunna folkskola.

Suikka nedbrunna skola i Ruskeala socken.

Staben.
Här ser vi Karl John Sundberg från Finström Åland i mitten i kaptensuniform. Sundberg var ledare för den åländska kontingenten. Han blev sedermera bankdirektör på Åland.
Till höger om honom i bild, Valter Mattsson agrolog från Sund Tranvik. Han var f.ö. min fars kusin. Valters son, Ralf Mattsson berättar att Valter for till Karelen 1 månad före de andra och gjorde plats kartläggning över arbetena. Han var således där i 3 månader.
Till vänster Thure Eriksson, som fungerade som kanslist.
Kalle Jansson från Geta, som numera bor i Sollentuna berättade för mig att Valter Mattsson i staben var den verklige arbetsledaren för hela styrkan. Han var en tystlåten men väldigt snäll och kunnig agrolog som de fick stort förtroende för.
Agronom Ernst Johansson såg de inte mycket av i det dagliga arbetet.

Kapten Sundberg och löjtnant Forss.

Agronom Ernst Johansson i ett ryskt försöksfält.
Ernst Johansson var kommen från Jyssböle i Sund och tjänstgjorde sedan som landskapsagronom på Åland.

På kansliet.
 Ernst Johansson till vänster i bild, samt vid sidan av honom Valter Mattsson från Tranvik.

Sort. ymp. sot.hall.piiri:s stab. Mil.tjm. Räsänen, kapt. Lagercrantz, mil.tjm. Tuomaa.
Texten är en direkt avskrift av kommentarerna på kortet.

Stuga No:2

Stuga No:3
Identifikation: Stående 3 från vänster Tryggve Holmström

Kocken stående invid Vendla, namnet på fältköket.
Kalle Jansson berättar att man kallade honom för "Tupp Olle", varför minns han inte.
Han berättar att en dag skulle kocken skjuta en stor fisk med ett gevär men i ivern kom gevärspipan under vattnet och då han fyrade av sprack pipan.

Bergman och badstugan (bastun)

Med lien på cykeln foro pojkarna till de avlägsna arbetsplatserna.

Kåren i skördearbete 10.9.41

Liarnas parad 10.9.41

Hästräfsorna

Till höger Alfons Johnsson

Högafflarnas parad.
Fotoidentifiering: 1 från höger Valter Mattsson från Sund Tranvik, 2 från höger, Harry Häggblom från Jomala.
Kalle Jansson berättar att den grupp som skulle bärga in skörden i vilken han tillhörde,  avreste senare på sommaren.

Vägreparation

Krigsbyte

Till vänster Föglöbon Richard Sjöblom från Sanda. Identifiering av sonen Lars Erik Sjöblom.
En sagesman från Saltvik vars far var med berättar att man överallt i naturen kunde hitta ammunition och vapen. Dessa samlades in och lades i högar och det var förbjudet att ta någonting. Personen tog i alla fall med sig en gasmask hem till Saltvik.
Kalle Jansson berättar att en gång hittade en ålänning en liten handgranat stor som ett hönsägg, då han tog den skrek en till att han måste slänga den och innan den landat exploderade den.

Tattaris stuga före.
Tattari var den man som omkom i sprängolyckan. Enligt Nils-Gustaf Eriksson var det han som ledsagade gruppen då granaten exploderade. Thure Eriksson gick till vänster om honom och fick lättare skador och Valter Mattsson till höger, Valter fick sin vänstra trumhinna spräckt och skadan hade han hela livet.

och under arbete

Lottornas rum

De två ryska korna.
En sagesman berättar att de här två korna togs om hand och man mjölkade dem. De gav dock inte så mycket mjölk.

Tvätten torkas
En sagesman berättar att en av männen från Åland var lite "enkel" så honom satte man oftast på vakt på nätterna. En gång ropade någon att det kom en rysk soldat in mot gården. Men det var bara kläderna på klädsträcket han besköt.

Lördagsskurning

Degen knådas.

Brödet bakas
Dessa lottor är fortfarande oidentifierade men Kalle Jansson berättar att Uno Ekbloms hustru från Eckerö var med. Han var den kände Atlantenfararen som senare omkom i Amerika.
Även Ernst Johanssons syster Valborg samt Jan Sundbergs dotter var med.

Lastenkoti, Avdelning B:s förläggning.
Barnhem.

Avdelning B intresserad av krigsbyte
Tryggve Holmström, i bildens mitt,  berättar att längs med vägkanterna fanns ryska tanks och fordon som blivit lämnade.

Avdelning B utanför logementet.

Odlingschefen, förvaltaren Reino Lassila.

Lassila spikar anslag på en fylld ladas dörr.

Kommunalhem och sinnessjukhus

Ladugården
Lassilas domäner, Sordavala landskommuns gård.

Utfärd till Sordavala 9.41
Sordavala från utkikstornet

En amfibietanks undersökes.
Identifikation: Valter Mattsson 3 från vänster.

Maskin för plantering av majs.
Agrolog Valter Mattsson till vänster om maskinen.

En fredstida ryssgrav.
Identifikation: Karl Holm från Geta 2 från höger i hatt.

Kåren på Puikkola folkskola

Bjudning för soplottorna 21.9.41

Soplottorna på Rytty station.
Kalle Jansson berättar att en dag kom ett antal finska lottor och de hade sitt logement i närheten.
Ibland umgicks de även med dem. Denna bild förställer med största sannolikhet dessa.

Pionjärerna med två ryska fångar 7.9.41
Tryggve Holmström berättar att de hade två ryssar som fångar med sig. Den ene hade bott i en jordkula. Han beordrade de att med sin bajonett som var påsatt på en sticka försöka lokalisera granater. Den andra håller i en yxa.  De var glada och nöjda sade han. Han berättar vidare att det var populärt bland de finska soldaterna att byta till sig ryska knappar mot cigaretter. Tryggve fick med sig en hjälm som numera är donerad till Ulenius museum i Degerby.

Kalle Jansson berättar att då de kom fram möttes de av finsk militär benämnda "pionjärerna". Dessa hade till uppgift att minröja och i allmänhet hjälpa dem. De hade först frågat ålänningarna varför de ej hade gevär med sig men då svarade de att de kom från Åland och bara skulle skörda säd. Dessa pionjärer berättade för dem att det kunde finnas kvarvarande ryska soldater i skogarna. De sade att om ni ser dem släng er på marken och försök undgå dem. Om de skjuter släng er ned!

Den av ryssarna brända bron

Pionjärernas krigstida bro.

Den av ryssarna brända kommunala såg-, kvarn- och elektricitetsverket.

Cyklande kårmedlemmar i backen före Puikkolas folkskola.
Utfärd till Sordavala, Ladoga och Kirjavalahti 1.10.41.
Tryggve Holmström berättar att han minns mycket bra utfärden gruppen gjorde.
Kalle Janssson berättar att efter ett par veckor skulle de på en utfärd ända till Viborg men de måste avbryta resan då det uppstod en storm. På vattnet så de här och där döda kroppar som låg och flöt omkring.

Kirjavalahti.

Apotekar Jääskeläinens villa Rantal vid Kirjavalahti

Bonden Matti Hänninen på hemgårdens trappa.

                                                 Minolycka

Den dystra platsen i skogen.
Min småkusin, Raymond Mattsson från Tranvik berättar att det var hans far Valter Mattsson som gick vid sidan av den karelska man som omkom i denna minsprängningsolycka. Valter fick då det vänstra örats trumhinna spräckt.
Enligt Tryggve Holmström från Föglö, fick Thure Eriksson som gick på andra sidan sin byxbak, jacka och sitt bälte sönderrivet.

Thure Eriksson och Sven Lindström förevisa sina söndertrasade kläder.

Numrerat hus med slokande röd stjärna i Ruskeala.

Ryssarnas framfart i Neuvonens gård.
Kalle Jansson berättar att då den kom in en av ryssarna förstörd gård såg de ett blodspår från en garderob. Troligtvis hade en av gårdsfolket försökt gömma sig men blivit brutalt avrättad och bortsläpad längs med stuggolvet.

Bonden Kokkos brända gård i Risti by vid landsvägen i Sordavala.

Järnvägsbron över Tohmajoki.

Hus vid Sordavalavägen skadat av granater.

En rysk handkvarn av trä.

Järnväg maskinellt uppriven av ryssarna.

Solrosodling.
Enligt uppgift var solrosor något som inte då odlades i Finland så detta var något nytt för alla.

Magert vetefält som ej skördades.

Två vägar på samma åkerteg.

Ersättning för rivet halmtak.

Rysk traktorplog.

Ryska bilar kanta vägarna.


Jag tackar er som orkat se eländet i många av dessa bilder!

Nu skulle jag vara glad om ni kunde kontakta mig och berätta vad ni vet om denna period i den åländska historien. Vem är personerna på dessa bilder, vad har/hade de att berätta?
Min tel. är: 018 41584 eller 040 5845887
Min epost är: j.granlund (at ) aland.net
Min postadress är: Godbyvägen 1290, 22410 Godby.

Jag har så nöjet att få berätta att i slutet av augusti fick jag ett telefonsamtal från Sollentuna i Sverige. Det var Kalle Boman som tidigare hade namnet Jansson och född i Geta som ringde. Han hade varit med på resan och kan bekräfta det mesta vi här omtalat. På min fråga huru det kom sig att han blev intresserad av ett sådant äventyr svarade han att det hölls ett informationsmöte i Geta. En som arbetades som busschaufför jämte en annan person agiterade kraftigt och med stor sinnesrörelse för denna gärning, att ta tillvara den svältande karelska befolkningens säd som stod mogen på åkrarna där.
Han bekräftar även uppgifterna angående den minexplosion som är omtalad. Han sade att det var flera än tre personer som gick i samlad trupp, Man skulle taga vara på en död rysk soldat som låg i en skogsglänta ganska nära en järnvägsövergång. Vid denna övergång hade tidigare hänt en olycka och han minns huru ett kvinnohuvud hade hängt i en gran efter smällen.

Kalle berättar att då de kom fram till platsen hade finsk militär frågat dem varför de inte hade några gevär med sig men de hade svarat att de kom från det vapenlösa Åland och skulle bärga säd. Men sade han, det låg gevär överallt i naturen så det var det ingen brist på.

Vidare berättar Kalle att det strövade omkring ryska soldater i trakten som hade blivit efter de flyende ryska styrkorna och för dem hade man respekt. En gång skulle Kalle hämta en cykel från ett ställe och på väg hemåt gick keden av, då var jag rädd sade han.

Då det gått fem år efter ålänningarnas skörderesa till Karelen hölls en minnesträff på Åland då man träffades igen. Kalle Jansson kunde inte närvara då han redan tidigare hade flyttat till Sverige. Det var synd tyckte han att han inte kunde var med för där gavs troligtvis ut de minnes album som en del av deltagarna har men inte alla.

I slutet av januari 2021 får jag ett mail av rektor Cecilia Johansson. Hon berättar att hon råkat se denna blogg och drar sig till minnes vad hennes morbror Alfons Johnsson berättat för henne. Från Alfons album har hon så delgivit mig dessa bilder.

Alfons i Geta Finströms vagnen stående i mitten.

Alfons sittande till höger på hästräfsan.

Korresponderat i Godby den 29 juli år 2015

Johan Granlund

Deltagarlistor ifrån de olika kommunerna på Åland.

Listat den 28 januari år 2026

Johan G. Granlund