Mina underbara aktieaffärer i åländska bolag

Godby simhall eller heter det Ålands Idrottscenter?

Jag har alltid varit intresserad av aktier, sett dem som en motor i samhället och dess utveckling.
Här skall nu berättas om min krokiga väg längs de åländska aktiestigarna. De fyller mig med glädje
och kraft att jag fått medverka i denna filantropiska samhällsinsats. Ja, jag riktigt bröstar mej i stolthet över att fått varit med och byggt upp samhället.

Jag ville börja med att berätta sagan om mina affärer i simhallen då den ligger så att säga granne och den var inte den första och kanske inte den sista.
Jag ville ju så gärna ge en slant för att mina barn skulle få simma och motionera på nära håll.

Orsaken till att jag inte exakt vet vad jag satsade är att jag fick aldrig något aktiebrev. I många år ringde jag till den dåvarande verksamhetsledaren jag tror han hette Myllykoski och frågade när kommer aktiebreven som jag väntar på, när kommer aktiebreven? Tror jag ringde fyra gånger.
Det enda jag hade var ju ett minus på mitt bankkonto, men jag vill minnas att det var 750 euro.

En dag läste jag i Ålandstidningen att jag inget hade att hämta mera där, pengarna var slut.

Men det har jag bestämt, jag sätter aldrig min fot i denna simhall, skall jag simma så gör jag det i Mariebad i Mariehamn eller i Simviken i Bomarsund där jag tog en simmagistergrad.

Ett annat underbart projekt jag var med i seglar här stolt in i hamn på ovanstående bild.
Båten hette Legend och rederiet hette visst Archipelago Cruise Line och med hemmahamn i Mariehamn.

Jag brukar ha ordning på mina papper men här har jag missat. Det enda jag vet är att jag betalade 1000 mark för medlemskap i detta rederi. Jag fick aldrig några aktiehandlingar och jag minns inte året för mitt engagemang men det var någon gång på 1980-talet.

I ortens tidning fick jag en dag läsa att alla pengarna var försvunna, de hade flygit sin kos.
Båten lär numera ligga som vrak någonstans i Sverige.
En gång reste jag på en kryssning till Kastelholms slott med båten och en svensktoppsmelodi ringer ännu i mina öron:
"Min bror och jag" hette låten.
Det var visst en ung åländsk orkester, Jansson, som övade under resan och vi hörde den kanske 12 gånger.

Ett annat fantastiskt bolag, eller rederi rättare sagt, som jag satsade pengar i var i Rederiaktiebolaget Linden, även detta rederi med hemmahamn i Mariehamn. Frivilliga krafter hade engagerat sig i åratal för att få in pengar till denna beaktansvärda satsning.
När aktiebolaget Linden sedan grundades slog jag till på stort och införskaffade 2 aktier a 500 mark.
Aktiebreven kom faktiskt och luktade tjära. Mycket innovativt.

Under de år jag då var med i rederiet bjöd de mig aldrig på en endaste lilla resa. Den enda korrespondens de hade med mig var att en dag skulle aktierna halveras och det andra brevet jag fick upplyste mig om att konkursen stod för dörren.

I ett kuvert har jag två tjärdoftande aktiebrev som minner om min satsning.

En dag något år efter att de nya ägarna övertagit fartyget, gjordes några visningskryssningar på de åländska Sjödagarna. Vi åker väl med en sväng sade jag till vännen. Nej tyvärr upplystes vi, det finns inga platser för er i dag.
Jag tog min dam i handen och vi gick därifrån.

En annan rolig händelse i samband med just detta fartyg och dess intresseförening.

En person jag kände hade åtagit sig att sälja av Skeppsföreningen Lindens kvarvarande böcker om Linden. Hon satt på enorma mängder som var förvarade i en källare i stan. Jag åtog mig då att hjälpa till och sälja av dem på Jakt och fiskemuseet där jag då var intendent. De fanns i tre språkversioner, svenska, finska och engelska. Jag kånkade och bar, kånkade och bar. Sålde och redovisade. Sen skulle de kånkas tillbaka då jag slutade på museét. Det var på vintern och då hade en av lådorna fått lite snö på sig så det kom troligtvis fukt in i en bok.
Döm om min förvåning då jag sen på våren stötte ihop med mannen på stan som jag hade returnerat lådorna till, han bodde i norra stan.

-Vet du sade han,  det var en bok som blev förstörd, den var helt vattenskadad, vi hamnade o slänga den.
En tid efteråt läste jag i Tidningen Åland att de hade skänkt alla kvarvarande böcker till ett museum.
Otack är världens lön lärde jag mig redan som barn.

Åhej å håå. I denna anläggning, Ålandsparken, satsade jag även pengar. Det var finska mark på den tiden och jag mins inte hur många men det kunde varit 1000 mark. Även detta bolag lyckade hålla sig undan min kamratskap. Under åren fick jag inte en endaste fribiljett eller ens en kopp kaffe. Jag tror inte jag heller fick ett aktiebrev därifrån. Däremot fick jag ett brev en gång att aktien skulle halveras och deras andra brev till mej berättade att alla pengarna var slut och mina aktier var noll värda.

En gång var jag illa ute här. Jag satt här och smuttade på en öl och min plånbok hade ramlat ur på marken. Vi ålänningar skall ju alltid bär våra pengar i aktern. Jag hade så gått på toan och en kvinna hade snott plånboken. Lyckligtvis hade en annan person sett tilltaget så kvinnan blev gripen och jag fick tillbaka en del av pengarna.

Här ovan ser ni en inköpsnota för ett bolag som just nu är i ropet.
"Rederiaktiebolaget Sally dess uppgång och fall".
Här är beviset. Fallet började precis då jag anslöt mej. Efter en oändligt lång väntan och stor möda hade jag lyckats få tag i en Sallyaktie. Den såldes av en Ruby Eriksson och jag betalade 5000 mark för den. Nåja, jag hade ju fribiljett på Vikinglinjen i många år så inte var det så galet.
När jag sen sålde den efter stor möda erhöll jag 1.600 mark för min satsning. Men hittills bäst av alla affärer.

Jag har alltid besjälats av att hålla med de som ligger under, om det så är i idrott, politik, debatt, människorelationer  osv.
Här låg då 1981 en stor konflikt i luften. Det stora åländska kapitalet med Ålandsbankens direktör i spetsen och Tidningen Åland startade upp en konflikt med dess chefredaktör Hasse Svensson. En stor
del av personalen ställde då upp för Hasse och slutade på tidningen Åland. Nu skulle en ny tidning startas och den skulle heta Nya Åland. Initiativtagare var många och kom från det åländska samhällets alla olika politiska fraktioner.  Då rusar Johan fram igen och tar 2 andelar. Här ovan är pappret.
Denna tid var politiken inte det viktigaste för tidningens redaktörer och den röda färgen var ungefär som Vikinglinjens, "Indian Red", ingenting speciellt med det inte.
Men detta skulle med tiden ändras. Hasse Svensson som i allmänhet ansågs vara en "kyrkstöt" hade ändå  en liberal framtoning men detta skulle småningom ändras. Vi skulle snart få in personer med vänsterradikala åsikter som inte sades ut direkt men den som läste mellan raderna och tidningens ledare såg vartåt det lutade.

Min fråga är: När kom ett beslut om att denna tidning skulle bära en vänsterradikal agenda. På vilket andelsmöte/aktiestämma togs det beslutet?

Det skulle finnas två kvinnliga skribenter som kraftigt skulle påverka tidningens inriktning. Båda två skulle i många år stöda det socialdemokratiska partiet på Åland. Alltid ta parti för detta och emot allt annat. Ledarskribenten förde även fram sitt mantra om den finska mannens bekämpande av kvinnan och misshandel av densamma. Hon redovisade även öppet sin förnekelse av den kristna tron som ju de facto är en av samhällets stöttepelare.  Detta skulle innebära att hon fick ett stort hat emot sig och har själv i tidningspressen redovisat de hatbrev hon emottagit. Hon valde att själv att säga upp sig.

Min åsikt är: Denna tidning har konstant minskat sitt prenumerationsunderlag, år för år. Dess ledare har färgats av vänsterradikala åsikter och har därför grävt sin egen grav. Det åländska samhället är till största delen ett borgerligt samhälle och det bör återspeglas i våra tidningar. Trots detta kan det finnas två tidningar som balanserar upp de olika frågorna.

Jag är nu innehavare av två aktier i Nya Ålands Tidningsaktiebolag. Som ni ser så har jag missat en sak, jag har glömt att ta ut min dividend.
Mina aktier i ovanstående bolag är härmed till salu!

Jag kan även ha missat något annat åländskt bolag jag anslutit mig till och stöttat och det kommer säkert fram något papper någon gång.
Jag har ett svagt minne av Ålands Vindenergi och Ab Skogen.

Varför sålde jag Chips strax före den aktien steg?
Varför köpte jag inte Birka Line, Eckerö Linjen, Vikinglinjen och Ålandsbanken redan på 1970 talet och behöll dem?

Aktualiserat i Godby den 12 januari 2016

Johan Granlund

När skräddare Berggren glömde sina saker i Bomarsund

Så ser den ut, skämtteckningen om ryssarnas ankomst till Åland efter Bomarsundskriget. Åland var lämnat åt sitt öde och överlämnat åt skräddare Berggren. Ingår i boken Från Bomarsund till Sveaborg av Marta Hirn. Bilden ingår i den finskspråkiga versionen  Oolannin sota.

England och Frankrike hade ställt upp på Turkiets sida i kampen emot Ryssland i bevarandet av fri tillgång till handel och samfärdsel genom bibehållandet av öppen passage genom Bosporen upp mot Svarta havet. Dessutom gällde tvisten även vem som innehade nycklarna till den heliga Födelsekyrkan samt Uppståndelsekapellet i Jerusalem.

Det kan då verka underligt för att inte säga märkligt att de allierade då inte med full styrka anfaller området man strider om vid Krimhalvön utan startar ett anfall uppe i Östersjön emot Rysslands befästningar här uppe. Skulle man anfalla Kronstadt, Sveaborg eller Bomarsund? Man valde då Bomarsund därför kallar vi detta krig för Bomarsundskriget. Det låter lite märkligt att tala om Krimkriget i Bomarsund.

                                   Brittisk-fransk örlogsstyrka i Östersjön sommaren 1854.


Som vi nu alla redan känner till så förlorade Ryssland denna strid och kriget blev inte långvarigt.
Ja det gick så fort så att de allierade inte ens hade en plan för hur man skulle agera om man vann kriget.
Skulle man (tiotalstusen engelska och franska marinsoldater och landstridskrafter) övervintra i de åländska byarna.
Nej huu, det skulle bli för kallt, vi diskuterar med kung Oskar I i Stockholm i stället vad vi skall göra. Han kan ta över Åland och ställa upp trupp och fartyg för att hålla öarna tills nästa sommar när vi kan börja segla igen.
Kung Oskar vrider sina händer och klagar: Måste jag nu starta ett krig med mina släktingar i Petersburg? Inte har de gjort mig något illa nu på länge och vi är ju neutrala, vi måste tänka på vår neutralitet.
Efteråt lär han ha yttrat: Att förhandla med fransmän och engelsmän är som att springa efter kalvarna på ängen!
Kontentan av detta är vad vi har i dag. Vår kära självstyrelse, men det är en annan historia.

                                       Oskar I, kung av Sverige mellan år 1844-1859

Vi skall nu för en stund återkomma till vår vän skräddare Berggren. Han var en av  fyra tolkar
den allierade flottan använde sig av vid sin vistelse på Åland. Berggren var stockholmare bosatt
vid Klara Norra Kyrkogatan och emedan han  hade franskt påbrå från mödernet behärskade han detta språk. Den andra franskspråkiga tolken hette Louis Daevell. De engelskspråkiga tolkarna hette 
Emil Theorell och Cederberg. Alla dessa skulle få en mycket hedervärd plats under kriget och de befanns sig alla i händelsernas exakta centrum. Deras namnunderskrifter finns på ett flertal dokument. De förstod att utnyttja situationerna till sin egen fördel. Många liknelser finns med Vilda Västern som skulle komma några år efter detta.
I boken Kring Bomarsund beskriver Martin Isaksson på ett ställe hur Daevell förde över plundrat gods från Bomarsund på en Ålandsskuta till Stockholm.

Vår vän Berggren kom från en handelsmannasläkt i Stockholm och man hade i flera generationer bedrivit affärsverksamhet där. Nu såg Berggren vilka enorma möjligheter han hade framför sina ögon. Hela Bomarsund och Åland i fullständig anarki. Kaos var det minsta man kunde säga om förhållandena. Ryssarna hade förlorat kriget, hundratals soldater och befäl förda i fångenskap, de flesta myndighetspersoner hade rymt eller sprungit och gömt sig. Kronofogde Lignell var tillfångatagen och satt i arrest på ett fartyg på Lumparn. Det fanns endast några präster kvar som kanske inte utgjorde något hinder. Berggren siktade högt, får av överbefälhavaren för den brittiska flottan Napier lov att ta vara på prylarna som fanns kvar efter sprängningen. Men vid flottans avfärd glömmer han en sak, att visa upp pappret. Jag kan här publicera ett brev adresserat till kronofogde Lignell i Tosarby, som inte tidigare varit känt:

Stockholm den 13 oktober 1854

H. Herr kronofogde Lignell

Ursäkta mig den friheten jag tager för att av H.H. få några upplysningar som H.H. vet så var jag anställd som tolk hos General Baraguay d´Hillier under hans vistande på Åland och vid hans avresa så ärhållt jag skriftligt att dagen efter truppernas avgång från ön borttaga allt å Bomarsund efter dess sprängning eller med ett ord allt efter minerna. Att jag om söndagen den 3 september i förbifarten ej tänkte på att gå in till H.H. gjorde jag mycket orett ut för att uppvisa den handling som är omtalt men detta tänkte jag för tillfället ej på och det har endast varit att genom H.H. få kungjort att ej något fick borttagas derav vad nu är orsaken att jag ej har kunnat uträtta något är att jag har varit tvungen att begära H.M Konungens tillstånd att få infört i landet och vilket nu har blivit mig beviljat och varföre jag nu vänder mig till H.H. och bedja om några upplysningar huruvida det är mycket borttagit och om dit skulle behövas att pålysa de till förbjudning var av den godheten att nu någon ålandsbo eller på något annat sätt låta mig veta huru det förhåller sig jag ber om min hälsning till H.H.s familj.

Med högaktning täknar
Claes Ferdinand Berggren
Adress: No: 16 Clara Norra Kyrkogatan

Tolkarnas smutsiga hantverk.
De anställda tolkarna hade den oangenäma eller kanske för dem angenäma uppgiften att förmedla order till lokalbefolkningen. Huru de skötte denna uppgift går åsikterna isär. En som oftast var anlitad som brevskrivare och kurir var den svenske löjtnanten Daevel som tolkade för fransmännen. Han har i eftermälet fått en negativ stämpel. Här ser vi ett dokument som bär hans handstil och är undertecknad av honom samt överbefälhavaren Hilliers. Texten enligt följande:

Till Kronolänsmannen uti Hammarlands socken ( Woivalin )

På befallning av den kommenderande Generalen för de Franskbrittiska trupperna får jag här medelst anmoda ??? att anbefalla allmogen uti socknen att omedelbarligen låta hitföra alla deras kor, kalfvar och får som de hafva att avyttra, och att dessa här inträffa med sin boskap senast kl 2 i morgon eftermiddag då de också genast erhåller sin likvid derföre. Motsträfvigheter mot denna befallning kommer att medföra de största olyckor för socknens innevånare.

Godby d. 23 augusti 1854
På befallning
Louis Daevel
Interpríté principal de Lármée Francaís                  Hilliers

I von Borns rapport om händelserna efter kriget tar han även upp tolkarnas insatser under kriget.
Han skriver: Det var ofta fråga om rykten och löften som ivrigt utspriddes av de fientliga tolkarna under deras samtal med allmogen och  ett fall har t.o.m inträffat då en av dessa tolkar Svenske Skräddaren Berggren, någon dag i början av september månad, vid färd genom Eckerö kapell över åt Sverige lät enkom sammankalla folket för att till detsamma hålla ett tal med detta syfte. Utom denna Berggren var Svenske Löjtnanterna Daevel och Theorell fiendens verksammaste tolkar. Av dem ådagalägger i synnerhet de två förstnämnda en synnerlig råhet och iaktogo vid flera tillfällen ett ovärdigt beteende. Sjelva på det högsta snikna efter penningar begagnade de sig av de fientliga Commissariatets tjänstemäns obekantskap med ortens språk för att uippträda såsom medlare vid upphandling av kreatur m.m. av allmogen och någon del av det utbetalda priset föll dervid alltid i tolkens ficka.

Jag kan inte låta bli att till sist visa bilden av den fina åländska flickan som kommer och säljer mjölk och smör till HMS Odin, det skepp där skeppsläkare Edward Cree tjänstgjorde och han avbildade henne såhär. Den gamla åländska folkdräkten hade tidigare duk, antingen färgad eller vit. Kalotten de bär i dag är ett senare tilltag.

Tolkat till åländska i  Godby den 9 februari 2015

Johan Granlund