TA UT PENSIONEN - GE JOBBEN ÅT UNGA

I tidningen Nya Åland från den 9 januari hittar man en artikel med rubriken "Rejäl rabatt för Alandias många pensionskunder" skriven av Annika Orre. För Alandia - Bolagen svarar dess pensionsförsäkrings vd Åsa Ceder.

Rubriken gav åtminstone mig några frågeställningar. Som gammal försäkringsagent i Pohjola-Bolagen som försäkrat många ålänningar både med privata och lagstadgade försäkringar, skall jag här försöka reda ut begreppen.

Visserligen har mycket ändrat efter att det begav sig för 14 år sedan men de grundläggande idéerna är väl desamma.

Rubriken har i en enda mening lyckats inrymma fyra olika begrepp.

1. Rabatt.

Vem får denna förmån? Det är de kunder, alltså företag/företagare som tecknat sina lagstadgade pensionsförsäkringar, i detta fall i Alandia.

Här påverkar dödlighet, invaliditet och arbetsoförmåga samt försäkringspremierna inom ett område som Åland.

I det fall man tecknat privat pensionsförsäkring erlägger de olika bolagen i Finland olika typer av återbäring/ränta på det inbetalade kapitalet och dessa återbäringar kan vissa år vara ganska betydande beroende på bolag.

2. Alandia

I Finland finns ett antal försäkringsbolag som har rätt att teckna lagstadgade pensionsförsäkringar och dessa tecknar även privata pensionsförsäkringar. Under 1990-talet fick även bankerna rätten att teckna dessa försäkringar.

3. Pension.

Man kan vara pensionär antingen genom att helt eller delvis i ett antal år leva på privata pensionsförsäkringar. Det är helt enkelt så att man placerat kapital i försäkringsbolag/bank, som förhoppningsvis har gett bra avkastning.

Därefter lyfter man ut månatliga belopp i ett på förhand överenskommet antal månader, en så kallad pension. Premierna har man under åren helt eller delvis fått dra av i inkomstbeskattningen (kanske inte numera) och då man lyfter pensionen betalar man sedan antingen inkomst eller kapitalskatt. Här gjordes ofta stora vinster emedan man drog av beloppen på toppen av en hög inkomst och skattade den i en givetvis lägre inkomst.

I det lagstadgade pensionsystemet kan man först vara deltidspensionär, jag tror det är från 58, ett antal år fram till 63. Härefter är det möjligt att jobba lite till vid sidan av och slutligen lyfta hela klabbet vid 68 års ålder.

Den lagstadgade pensionen höjs med ett pensionsindex som fastställs av pensionsmyndigheterna. I en annan artikel i tidningen Åland samma dag skall förhöjningen komma att bli 3.6 % detta år. Denna förhöjning kommer att bli lika för alla pensionärer oberoende av från vilket försäkringsbolag man lyfter sin pension.

4. Kunder.

Man kan vara kund i ett försäkringsbolag antingen genom att som företag/företagare teckna lagstadgade eller privata pensionsförsäkringar.

Man kan även vara det som pensionär genom att man lyfter sin lagstadgade pension från det bolag som handhade de företagsförsäkringar man senast jobbade i.

En person kan under sitt yrkesverksamma liv således vara försäkrad i många pensionsförsäkringsbolag men summan utbetalas från det sista bolaget.

I allmänhet råder stor begreppsförvirring runt den kommande pensionen. Väldigt många tror att de under åren intjänat si och så mycket pengar, låt oss säga från 23-årsålder till pensionsåldern vid 63, och att dessa pengar är deras. Men det är endast procentsatserna

som är ens egna, numera kanske inte ens det.

I ovannämnda tidningsartikel får vi ett exempel av Åsa Ceder. En person har intjänat 3.500 euro/mån. Om du jobbar till 68-årsålder ökar din pension med 540 euro/mån.

Vad hon däremot inte säger är att det pensionskapital du skulle ha fått mellan 63-68 alltså nominellt 115.500 euro är försvunnet ur din plånbok. Just därför att det inte är dina pengar. Istället vill du släpa dig fram på jobbet i 5 år till för att få 540 euro/mån till från 68 år. Detta innebär ju att du är långt uppe i 80-års ålder innan du är ifatt de förlorade pensionspengarna.

Jag skulle nog rekommendera att ta ut pensionen och ge jobben åt de unga, de återvändande och de invandrade och njuta medan du har livet, hälsan och förståndet i behåll.

Johan Granlund

tidigare deltidspensionär och numera heltidspensionär

Postvägen över Åland

Hans Hansons karta 1650 över Stohra Landzwäijgen öfwer Åland,  mot Delvik
Deele Wijken

Varje år arrangeras den stora postrodden över Ålands hav. Ett bra sätt att ihågkomma de vedermödor dåtidens postrotar fick genomlida.
Att posten alltsedan 1638 skulle fram på detta avsnitt är välkänt men att den även hade en fortsättning över Åland och att den även skulle över Delet och Skiftet till fastalandet är
inte lika omtalat. Så var det även för mej själv ända tills jag fick se ett gammalt papper angående min hemgård från 1905. De tidigare gårdsägarna hade sålt en åker till grannen och denne måste för att få lagfart inbegära Kejserliga Poststyrelsens tillstång för köpet. Det visade sig att vår gård hade i tiden varit ett postförarhemman. Vaddå postgård det hade jag ingen aaning om. Efter studier i olika böcker och kartarkiv har jag småningom fått en ganska klar bild av en tidsepok som håller på att falla i glömska.
Den s.k nordliga postlinjen, som användes redan på 15-hundratalet fick sin fasta organisation när drottning Kristinas riksråd uppgjorde stadgar för rikets postföring. Detta var postens, kurirernas och resenärernas rutt. Dessa betjänades av posthemmanens i rotar indelade karlar och användes ända till slutet av 1890-talet.
De postrotar som fört över posten från först det gamla Grisslehamn, söderom nuvarande, forslade denna till Emkarby. Därefter vidtog denna rote och förde posten via Kastelholmskontoret (slottet) vilket var administrativt postcentrum från 1653, till Finby. Där vidtog Finbyroten som förde posten över till Vårdå. Finbyroten bestod av gårdarna 6, 8, 10 och 11 samt en gård från Vivasteby, alltså Postens, Mattas, Trögers och Norrgårds alla varande från Norra Finby.
Då jag tittade på olika kartor, nya och gamla började småningom ett tvivel växa i mitt sinne.

Karta från 1650 över Bomarsund, obebott ingen väg och hamn

Var Bomarsund den forna postbryggan till Vårdö. Det var något som inte stämde och det ena pusslet efter det andra fick mig att misstänka att det fanns en annan hamn som var ”urbryggan” till Vårdö. I den skattläggningskarta som vi som tur har från denna tid över Sund, uppgjord av Hans Hansson framgår med önskvärd tyglighet sanningen. Den tidens postbrygga var i Delvik inte i nuvarande Bomarsund. Den ort som numera heter Bomarsund fanns inte år 1650 utan betecknade i stället hela fjärden mot Vårdölandet. Persnäs var det samhälle som låg längst österut denna tid och vägen dit från Vivasteby kallades för Sunds Gränden vari Skarpgården var den sista. I nuvarande Bomarsund låg endast 3 st mulbeten inritade varav det ena ungefär i nuvarande fästningsområde. Inte en tillstymmelse till väg och bosättning. I kartan över Persby skriver Hansson invid en tydligt markerad vägsträckning som leder rätt ner till Delvikbrygga, Stora Lantzvägen öfwer Ålandh. Inte i något annat sammanhang har Hansson ritat in en så stor och tydlig brygga, ja man kan nästan skönja plankorna i den. En så viktig samhällsfunktion noterade den duktige lantmätaren endast om viktiga fakta som var värda att notera. Om detta skriver Erik Bertell: Kanske man vågar antaga att här redan var en betydande genomgångstrafik som gick över de utsatta punkterna Persby-Vargata. Se skattedistrikt och förvaltningsområden på Åland.
Då jag vidare studerade gamla kartor kunde jag notera att i nästan samtliga fall tog vägen en nordostlig sträckning från Finby för att i senare kartor då postbryggan flyttades till Bomarsund kanske i slutet av 16-hundratalet ta en sydostlig riktning. Jag säger kanske för jag har inte det slutliga svaret på frågan. Även ett annat faktum kan noteras. I LW Fagerlunds bok, Anteckningar rörande samfärdseln emellan Sverige och Finland skriver han: År 1674 besöker landspostmästare Jonas Höök Åland. I Finby är då Marcus Marcilliuson postbonde. Då framgår att han utför ensam den postföring till Vargataby över Vargata Fjärden som hittills ålegat 4 Mångstektabönder vilka biträtt postbonden. I den för övrigt mycket välskrivna och med vackra bilder illustrerade boken
Postvägen skriver Jan Andersson följande: Von Steenhausen lät i stora drag den nya postvägen följa den gamla samfärdsleden över Åland. Posten gick från Grisslehamn i Väddö till Storby i Eckerö, vidare över fasta Åland till Bomarsund varifrån den fortsatte över till Vårdö.
Delvik hade kunnat få den plats den förtjänar i historien även i detta sammanhang.
Delvik är viken som ledde till Delet därav också namnet.

Postvägen över Åland på 1700-talet

Ett avsnitt av postvägen för Vivasteby 1823

Johan Granlund. Godby invid gamla postvägen.