söndag 12 november 2023

George Pawlo operasångare i världsklass född på Kastelholms kungsgård

 Operasångaren Georg Rosenberg-George Pawlo




Kastelholms kungsgård i dag. Gården byggdes år 1772 på denna plats efter att ha eldhärjats på sin forna plats väster om slottet där den låg så vackert i backsluttningen. 

Kungsgården anlades av Gustav Vasa på 1500-talet och består i dag av 473 hektar. Den äges av finska staten men Ålands Landskapsregering har hand om dess förvaltning och skötsel. Fastigheterna på gården omhänderhas av Kulturbyrån det som tidigare benämndes Museibyrån.



Carl Georg Rosenberg (1828-1901), arrendator av Kastelholms kungsgård. Här med sin andra hustru kyrkoherdedottern Hilda f. Justin (1847-1917). Åländsk representant i Lantdagen 

Gården har skötts av olika arrendatorer. År 1866 övertog Carl Georg Rosenberg arrendet av gården och skulle följas av flera medlemmar i denna särdeles bemärkta familj, den Rosenbergska släkten på Åland. Medlemmar i denna släkt skulle även i tiden inköpa ett antal stora herrgårdar och säten på finska fastlandet och så även Carl Georg. 

I Rosenbergs familj växer upp många barn och en av dem, Paul Georg som föddes den 1 januari 1887 skall efter att först ha utbildat sig till ingenjör träda in på operabanan och bli en framträdande operasångare med kraftig tenorstämma med tjänst på London Opera. Han skall vinna internationell ryktbarhet och över honom skall strös lovord efter framträdanden för fulla hus med tusentals åhörare varje gång. Hans artistnamn blir George Pawlo. Hans liv slutar dock i tragedi, han avlider blott 33 år gammal och efterlämnar i London hustru och två små barn. De skulle sedermera göra egna karriärer, hustrun Eva Pawlo som operettstjärna i Sverige och sonen Toivo Pawlo skulle bli en känd teateraktör och filmstjärna bl.a. i Ingmar Bergmans filmer på 1950- och 1960 talen. Ja vi hör hans röst även i sagan om Karl Bertil Johnsons julklappseskapader.








George Pawlo finns ofta i de finländska spalterna om teater och musik





De finländska tidningarna följer George Pawlo och hans sångkarriär. Här Hbl år 1919.




Här Hbl i en lång personintervju den 8 september 1918




Artikel i Hbl den 19 maj år 1920 om Paul Georg Rosenberg-Pawlos tragiska död.

Källor 

Digitala tidningsbiblioteket

Familjer och gårdar i Sund

Bild tidningen Åland


Sörjt i Godby den 12 november år 2023

Johan G. Granlund






tisdag 7 november 2023

Lilla Åland, pinnstolen i Finströms kyrka

Finströms kyrka 

Allhelgonaafton 2023



Koret i Finströms kyrka

Där framme står den, pinnstolen som också Carl Malmsten såg stå i kyrkans sakristia år 1939 då han enligt uppgift höll en slöjdkurs på Ålands Folkhögskola. 

Han blev hänförd av vad han såg, fick den avritad och designade så en ny pinnstol som han kallade Lilla Åland, vars popularitet bara blir större och större. Den firade i fjol 80 år efter att år 1942 satts i produktion.



Lilla Åland fick denna stol heta. Man kan ju spekulera i hur namnet tillkom. Kan det vara så att Malmsten hörde någon säga: Tänk att man på "lilla Åland" har världens största segelfartygsflotta!




Vid sökning på nätet framgår om stolen att Lilla Åland är en pinnstol som avritades år 1939 av 

Sven-Erik Fryklund, designades av Carl Malmsten och sattes i produktion år 1942. Den tillverkas i massiv björk eller ek.

Inspirationen  fick de vid ett besök i Finströms kyrka på Åland, där några olika pinnstolar stod uppradade. Malmsten återger denna händelse i boken Levande svenskt tradition:  

På Åland där jag 1939 höll en slöjdkurs, mötte jag i sakristian till Finströms gamla medeltidskyrka några högryggade pinnstolar, som tog mig helt. Sätets schvungfulla kurvatur och smeksamt ändalyktsvänliga holkning, liksom benen och de 8 ryggpinnarna ansatsvisuppåtstigande strävor vittnade om mästerlig känsla för "konstruktion och rytmiskt uttryck"

Fryklund ritade av stolarna och efter vissa egna justeringar och kompletteringar där formen renodlades kunde en serietillverkning påbörjas av företaget Stolab i Smålandsstenar. Som mästare var det Malmstens namn som angavs på ritningen och än i dag är det han som officiellt anges som formgivare. Lilla Åland finns även som karmstol med 3 cm bredare sits och som gungstol. 

Den senare benämndes från början Björn med döptes senare om till Ålands gungstol.  



Carl Malmsten

Egentligen Charley Per Henrik Malmsten, född år 1888 i Stockholm och död år 1972 på Öland. Malmsten var en svensk inrednings- och möbelarkitekt som tilldelades professors namn. Han kom från en högborgerlig Stockholmsmiljö där fadern var framstående läkare och farfar kunglig livmedicus. Malmstens mor var dotter till grundaren av Grand Hotell i Stockholm. Han trivdes inte i skolan men tog ändå studentexamen. Efter ett besök i Egypten pga. hälsoproblem genomgick han studier i konstnärligt arbete. Malmsten återvände till Stockholm och tog plats som snickarlärling, bedrev fortsatta självstudier och tog plats på arkitektkontor. Härefter följer en framtidssaga inom snickarkons och möbeldesign med inredningsuppdrag i hela världen. Nämnas kan så är Malmsten grundare av Capellagården på Öland.



Allmänt om pinnstolar

Carl Malmstens pinnstol är ingalunda den första i världen. Här ovan ser vi två typer av pinnstolar. Karaktäristiskt för dessa stolar är de svarvade pinnarna och benen. Ofta har de en urgröpt sittbräda.  Pinnarnas antal kan variera. Dessa stolar har 7 pinnar. Malmstens stol har 8 och den stol som står i Finströms kyrka har 9 pinnar.





I boken Träsmak ger författaren Matts Palmquist pinnstolens historia. 

Pinnstolen har sitt svenska ursprung i Småland på 1850 talet. Henriette Killander, herrgårdsfru på Hooks gård, ritade skisser på en möbel som liknande den engelska windsorstolen. Den tillverkades sedan av snickarna Jonas Fagerlund och Daniel Ljungquist. En av Killanders pinnstolar finns fortfarande inom hennes släkt. Daniel Ljungqvist fortsatte att tillverka pinnstolar och snart började denna verksamhet sprida sig i Småland. Den gick snabbt över från ett småskaligt snickrande på beställning till en industriell tillverkning. 1863 grundades Sveriges första industriella pinnstolsfabrik i Hagafors. 

Pinnstolen illustrerar landets övergång från ett jordbruks-till ett industrisamhälle. Möbelns tillverkning var en lönsam sysselsättning som många bönder ägnades sig åt under vinterhalvåret. Under de svåra svältåren på 1800-talet räddade pinnstolstillverkningen livet på många småländska familjer.



Jag är en glad innehavare av två pinnstolar av den klassiska smålandsmodellen för övrigt exakt samma som på bilden ovan. Dessa köpte jag en gång på auktion på Åland och länge var de i uselt skick. I fjol renoverade jag dem, limmade om fogarna och målade dem i en glad tiffanyfärg. 

Jag nämnde att Malmsten verkat som lärare på en slöjdkurs på Ålands Folkhögskola. I tidningen Folkskolan av den 10.3.1939 har jag saxat följande notis:

Slöjdkurs på Åland. 

Instundande sommar den 19 juni till den 19 juli anordnas i Ålands folkhögskola en slöjdkurs med professor Carl Malmsten som ledare. 

Kursprogrammet har i stora drag följande utseende: Träslöjd: a) småskole- och vanlig skolslöjd, b) slöjd i fortsättnings-och yrkesskolor, hemslöjd och fritidsslöjd. För föreläsningar anslås cirka 22 timmar, för instruktioner och praktiskt arbete 170 timmar, för dekorationsövningar och naturstudier 10 timmar . Föreläsningarna beröra: gammal och dagens hemslöjd, formlära, formgivning av olika föremålsgrupper inom skol-och hemslöjd, nyttokonst, färgbehandling och utsmyckning, hemredning, verktygs- och materiallära, ytbehandling, slöjdsals-och slöjdbodsinredning, Inom heminredningen föreläser professor Malmsten själv. Föreläsningar, dekorationsövningar och naturstudier föreläggas huvudsakligast till den första veckan av kursen, Som lärare komma att fungera herr Nils Lindhoff, Thure Fridlund och Valter Danielsson. Kursen står utan hänsyn till ålder öppen för såväl män som kvinnor. För nybörjare såväl som  utbildade slöjdare och yrkesmän, för deltagare från Åland såväl som annorstädes ifrån. Dock ha ålänningar företräde



Ett långt reportage i tidningen Åland av den 15.7.1939












Pinnat på i Godby den 8 november år 2023

Johan G. Granlund

måndag 6 november 2023

Åländska baslinjen

 Positionsstenen invid Mariehamns stadshus




Denna positionssten som står invid Mariehamns stadshus har många funderat över. Trots att en information finns invid väcker den än dock frågor.

Bilden tog jag för över tio år sedan och ingick då i det blogginlägg jag hade om den åländska baslinjen. Intresset för denna baslinje väcktes då en dam i en av de åländska lokaltidningarna frågade vad baslinjen var för något. Hon hade nämligen på sin gård i Ytterby funnit en märkessten med text om en baslinje på Åland.



Då jag var barn och gick i Finby folkskola gjordes en dag en klassresa till Föglö och på färden genom Ingby berättade vår lärare Jan-Erik Manselin om ett stenmonument som stod invid en gård i Ingby. Han sade att denna sten utmärkte Ålands mittpunkt. 



Tidningen Åland av den 1.7. 1908

Den ryska Hydrografiska Östersjöexpeditionen

I tidningsartiklar jag fann på nätet framgick att en hydrologiskt expedition år 1908 skulle företagas till Åland för att utmäta exakta avstånd och hjälp vid navigering och att en baslinje då skulle uppmätas. Denna baslinje skulle utföras så att en triangel av mätpunkter skulle uppgöras. Dessa mätpunkter skulle då utgöras av Ingby - Överby och Dalkarby och avstånden däremellan ca 3.2 kilometer. 

I tidningspressen framgick även orsaken till denna digra undersökning. Den skulle föranledas av att året före år 1907 gick den kejserliga yachten STANDARD på grund nära Hangö och order gavs att de nordliga vattnen vid våra kuster skulle få bättre koordinater för sjöfolk att styra efter.




Katastrofen senaste sommar med kejsaryachten Standard framkallad af bristen på goda kartor har manat marinministeriet att utföra en noggrann hydrografisk undersökning af baltiska hafvet för hvilket ändamål nu äfven utsändes en särskild baltisk expedition.


Efter ett inlägg i Facebookgruppen Du vet att du är från Åland.. om, aktualiserades Ingbystenen igen och jag gav mig in i debatten. I inlägget påstods igen att stenen i Ingby var "Ålands mittpunkt". Detta hade man hört i skolan som barn.



Artikel i Nya Åland. Markägarna i Ytterby Jan-Olof och Birgitta Karlsson visar basstenen på sin kohage, ett berg. På stenen står "Åländska basens ändpunkt"

En av debattörerna visade då en artikel i Nya Åland om just denna Ålands baslinje. Där framgick att detta med Ålands mittpunkt hade Valdemar Nyman berättat om i en av sina åländska bygdevägsskildringar. Således hade de åländska lärarna spridit detta missförstånd till sina elever.

 I ovanstående artikel i Nya Åland framgick även en intervju med intresserad hembygdsforskare. Han förklarade att mätstenen i Stadshusbacken i tiden då stadshuset byggdes flyttats till invid navigationsskolan och att den i sen tid återinsatts invid stadshuset. Han menade på att det var rätt för att den hade inget att göra med navigation. Hans bedömning var helt riktig. Stenen på Öhbergska backen hör inte till baslinjen utan var ett skilt projekt i denna expedition enbart för att utmäta Mariehamns exakta position. 


Vi kan då konstatera att vi har två mätpunkter i sten, en i Ingby och en annan i Ytterby. I tidningsartiklarna framgår Överby medan ägarna till marken finns i Ytterby. Är stenen i byagränsområdet undrar man. Men var finns då stenen i Dalkarby? Det måste ju finnas tre stenar, mätpunkter i en triangel!

För att utreda hela denna historia tog jag kontakt med intendent Graham Robins på Kulturbyrån. Kan du hjälpa mig att reda ut denna historia? Det finns ju av Kulturbyrån uppsatta informationsskyltar vid alla dessa platser och någon på byrån sitter säkert med basfakta. Graham kontaktade då en sakkunnig i dessa frågor, Kenneth Gustavsson, numera pensionerad, och jag fick glädjande nog en dag ett mail av honom. Han hade efter diger forskning i ryska arkiv kommit fram till följande och jag nedtecknar här Kenneths fullständiga svar:

- Jag fick av Graham frågan om baslinjestenarna i Jomala från 1908. Har med viss möda sammanställt följande uppgifter om dem och själva baslinjen.

.  En särskild mätningsexpedition sändes i början av sommaren1908 ut från Pulkovoobservatoriet utanför Petersburg. Expeditionen leddes av officerare från marinen, och som teknisk och astronomisk expert medföljde professor Fjodor F. Witram. På Åland anslöts därtill lokal arbetskraft. Redan i månadsskifteet april- maj hade man dock utfört rekognosering på plats.

.  Expeditionen anlände till Mariehamn i månadsskiftet maj-juni och hade två huvuduppgifter: 1) Att exakt bestämma Mariehamns position, och 2) att upprätta en ytterst noggrann baslinje som grund för inmätning av fasta Åland.

.  De geodetiska uppmätningarna av baslinjen utfördes under juni-juli 1908. Ändpunkterna, NW i Ingby och SO i Ytterby, markerades med "monoliter" i granit (2 + 0,35 + 0,35 m. Dessa beställdes från AB Granit OY i Hangö, och grävdes delvis ner i marken. Monoliterna fungerade som permanenta stöd för teodoliter, och under det kupiga metallocket på ovansidan fanns (finns?) en vass metallspets som markerade den exakta ändpunkten på en tiondels millimetern när. Hur själva uppmätningen gjordes är inte helt klart, men flera mätningar sammanställdes för att få ett tillfälligt medelvärde. Resultatet blev att vid en temperatur på + 15 grader är baslinjen 3358,0994 meter lång, med en osäkerhet på +/- 6,55 mm. Båda monoliterna står i dag kvar på sina ursprungliga platser. 

.  Med baslinjen säkrad följde triangulering mot ett antal höga signaltorn på utvalda berg. De första tornen på "triangelspetsarna" byggdes på Dalkarby Kasberg i söder ( tornet 41 fot högt) och Öberg (enligt nutida karta Jomalön) i norr (44 fot) Därefter utvidgades systemet med signaltorn på bland annat Hagsberg och Norrby (Lemland, 70 respektive 44 fot) Lumpo (Lumparland, 45 fot) samt Marbyön (87 fot, instrumenthögden 64 fot) Därtill utnyttjades befintliga torn i Mariehamn och Bomarsund. Enligt vissa uppgifter kompletterades dessa mätningar ännu vintern 1909.



Vid min inspektion till Dalkarby Kasberg tillsammans med lokal vägvisare fann vi denna "stenpollare" som troligtvis hör till triangelmätningen. 



En bit ifrån cementpollarn fann vi denna tre sådana sprintar i berget.




Vid sidan av sprintarna fann vi tre flatjärn inkörda i berget i triangelformation. Troligtvis var dessa fundament till denna mätpunkt. Oklart om dessa järn hör till den första mätpunkten eller det torn som fanns på 1960-talet.

.  De astronomiska mätningarna gällande Mariehamns position utfördes från en motsvarande monolit i Öhbergska backen placerad 10-15 meter söder om Navigationsskolans observatorietorn. Mätningarna gjordes utgående från sol- och stjärnhöjder, samtidigt som motsvarande mätningar gjordes vid observatorierna i Åbo och Pulkovo. Kontakterna upprättshölls per speialbyggd telegraf, denna monolit flyttades när Stadshuset byggdes 1939, och har i nutiden flyttat igen, Den finns i dag invid Torggatan, på den stängda infarten till Stadshuset mittemot ändan på Södragatan. Är dåligt omskött och texten går inte att läsa längre.

.  Någon monolit torde däremot aldrig funnits i Dalkarby, bara det höga och viktiga tornet på Kasberget.

.  I slutet av 1960-talet fanns på Kasberget ett högt mätningstorn som jag varit uppe i men det måste ha varit en senare konstruktion. På den branta toppen av Marbyön invid Marsund finns fortfarande spåren av tornet där i form a fem stora stenhögar som ankaren, placerade fyra i en kvadrat och en i mitten. Övriga tornplatser har jag inte besökt. 

Ja det var Kenneth Gustavssons ingående forskningsresultat och vi tackar honom ödmjukast för att han tagit sig tid och klargjort denna sak för oss. Tusen tack!

Då kan man spekulera, var i Bomarsund kunde signaltornet funnits? Jag anar att det var på Djävulsberget. Där uppfördes senare år 1938 det observatorietorn som nedplockats ifrån Öhbergska backen för att uppföras just där.





Det år 1938 uppförda observatorietornet på Djävulsberget i Bomarsund. 

På en fråga till Kenneth Gustavsson svarade han mig att det signaltorn som byggdes i Bomarsund var 45 fot högt och hade byggts redan år 1907. Detta torn var således 14,84 meter högt.



Edvin Söderlund sände mig denna triangelmätning ifall en märkessten skulle uppförts i Dalkarby Kasberg och tanken var helt riktig. Detta signaltorn skulle enligt Kenneth Gustafsson varit 41 fot hög och då man beaktar att en fot på 1800-talet var 29,69 cm var tornet således varit 12, 17 meter högt. 


Basat i Godby den 6 november år 2023

Johan G. Granlund

måndag 4 september 2023

När Janses i Finby fick höga gäster

 


Generalen och fältmarskalken Achille Baraguey d´Hilliers i ståtlig uniform.

I augusti, ja för att vara exakt den 2:a inrättar sig denne man på bondgården Janses i södra Finby. Han var utnämnd att tillsammans med general Adolphe Niel leda de franska belägringsstyrkorna emot Bomarsunds fästning på Åland.




General Adolphe Niel, befälhavare över de franska genitrupperna 






Brigadmajor Harry Jones, senare general som anförde de brittiska landstyrkorna vilka anföll Notvikstornet. 
Fotograf Roger Fenton, den förste krigsfotografen.

De, Niel och Jones skulle tillsammans mala ned det ryska/finländska försvaret stegvis med början ifrån Brännklintstornet, fortsätta därefter attackera Notvikstornet för att sedan taga sig an huvudfästet och Prästötornet. 

Vem var denne man Perceval d´Hilliers och varför har han armen i band?

Fältmarskalk d´Hilliers föddes i Paris den 6 september år 1795 och dog den 6 juni år 1878. Han skulle just fylla 59 år då den franska eskadern den 4 september år 1854 lämnade Ålandsöarna.

Hans karriär i korthet är att han redan som 17-åring verkade som officer i kavalleriet. Han deltog i militära fältslag och i slaget år 1813 vid Leipzig blir han svårt skadad och miste här sin vänstra hand. Hans far, även han en general i Frankrikes krigshistoria, avled vid samma händelse. 

I det Orientaliska kriget senare benämnd Krimkriget utnämndes han till överbefälhavare för den franska expeditionskåren om totalt 14 tusen man landstigningstrupper som den 26 juli år 1854 avseglade ifrån Calais hamn. Denna kår framkom till Ledsund i Ålands södra skärgård den 31 juli samt den 5 augusti samma år. Hilliers utmärkte sig även under det fortsatta Krimkriget. Från 1870 utnämndes Hilliers till militärguvernör i Paris.

I en mycket väldokumenterad artikel i Finsk Militär Tidskrift av år 1884 framgår följande:

På högsta nivå, mellan den franske kejsaren  Napoleon III samt den brittiska regeringen, beslöts att en av de infanteridivisioner som stod i läger vid Boulogne, genast skulle bereda sig att avgå till Östersjön. För att påskynda expeditionen erbjöd engelska regeringen den franska, fartyg att överföra dessa trupper, varpå för detta ändamål ankom till Calais den 23 juli fyra stora ångfregatter under Kommodor Grois befäl.

Enligt en artikel i Helsingfors Tidningar i juli 1854 var de engelska fartyg som avgick med trupper från Calais: Royal William, S:t Wincent, Hannibal och Powerful. 

- Den 26 juli gingo trupperna ombord med undantag af artilleriet och trossen, hvilka inskeppades några dagar senare. Amiralerna Napiers och Persevals eskadrar hade redan den 21 juli samlats vid Ledsund, Ålands sydvästligaste udde, 24 verst från Bomarsund jämte det en annan fransk eskader under amiral Martins befäl samtidigt kryssade i Finska Viken.



I bildens mitt, ångfregatten La Reine Hortenses ankomst till Ledsund, i augusti 1854.

Osvald Brierly, Maritim Museum London, Greenwitch



Den kejserliga yachten La Reine Hortense,

Fotografi år 1856 av Gustave Le Gray.

Fartygets tidigare namn var Cassard.

Tjänstgjorde som trupptransportfartyg 1855 för transport av styrkor till Krim.


Överbefälhavare d´Hilliers hade redan den 20 juli på ångfregatten La Reine Hortense avseglat emot Åland. Han ankommer den 29 juli till Stockholm och sammanträffar där med den svenske kungen Oskar I och då han får underrättelse om att ångarna med landstigningstrupper ombord anlänt till Ledsund den 1 augusti, avreser han dit och anländer den 3 augusti. Man sätter då genast kurs emot Lumparfjärden.





Janses gård i södra Finby

 Huset vi här ser i bild är den nya byggnaden som uppfördes år 1877 och man vet att den äldre gården stod längre ned emot vägen. 
Janses gård är no: 4 i byn Finby som bestod av 11 gårdar. På bondgårdarna fanns även ett antal torp och i äldre tid fanns här två båtsmanstorp. Byn Finby ansågs vara en av Ålands stora byar och var indelad i den norra och den södra delen. Janses ligger i södra Finby och i denna del av byn skall alla dessa tusentals franska soldater slå läger på vardera sidan av Svartbäck. En av bataljonerna slår läger vid granngården Kuggens.
Janses gård är även känd ifrån en tragisk händelse under den ryska ockupationen av Åland åren 1714-1721. Då hände sig att tre små barn blev bortrövade till Ryssland och aldrig återkom. De var ensamma hemma och föräldrarna var på arbete på åker och äng. 

Hit till gården anländer så den franske expeditionskårens ledarskikt varav högste chefen var general Achille Baraguaey d´Hilliers. 

På gården Janses i södra Finby är det liv och rörelse, man arbetar från tidiga morgonen till sena kvällen med rågskörden. Denna sommar ger bra skörd, det regnade rikligt på våren och sommaren var glödhet, ja varmast i mannaminne. Hur i all friden skall man få rum med det franska garnityret? Måste vi flytta ut ur gården, vart, till något uthus eller upp i vindskamrarna? Vi vet inte vad de gjorde men jag antar att det blev problem.

I gården finner vi gårdsförvaltare Karl Johansson och hans maka Anna Stina Persdotter. De är barnlösa emedan deras enda barn dog år 1838 ej två år fyllda.
Anna Stina har sonen Karl Erik Karlsson ifrån sitt första gifte med gårdsättlingen Karl Eriksson som dött redan år 1833 och lämnar efter sig den nyfödda Karl Erik, då ej två månader gammal.  På gården finns även Karl Johanssons bror Johan Johansson,båda födda på Mellangårds i Domarböle. Johan är nu dräng på Janses. Han är gift med Anna Ulrika och de har en två månaders gammal flicka Anna Matilda.

På Janses har alltid funnits starka kvinnor och Anna Stina Persdotter är en av dem. Hon ser till att gården lever vidare och har redan i dessa Bomarsundskrigets dagar i 20 års tid haft ansvaret för denna gård. Vi skall finna att även sonen Karl Erik skall se till att denna tradition fortsätter. Han skattköper gården år 1865 och blir storbonde.  Längre fram i tiden skall en stor skara kvinnor föra odalmannens gärning. Vi vet i dag att vid 90 års ålder inviger en kvinnlig ättling en nybyggd ladugård på andra sidan vägen vilken står kvar än i denna dag.





Fransmännens högkvarter i Finby
Illustration Morel Fatio

Vi ser här den franske illustratören Morel Fatios ögonblicksbild ifrån det franska huvudkvarteret. Vi ser ett par av husen på Janses samt ett stort tält invid. 
Vi ser granngården Sågars väderkvarn vilken var uppförd i timmer ända upp till taknocken. Ja man kan till och med skönja stockraderna. Denna kvarn nedmonterades på 1960-talet av dåvarande bonden på Sågars Lars Johansson.


Karaktärsdrag 
Då man läser om och forskar om olika stora personligheter får man sällan en inblick i deras karaktärsdrag. I tidningen Papperslyktan av den 16.5. 1859 får man dock veta en aning om Hilliers lynne.
Där framgår att: År 1854 anförde Hilliers expeditionen till Bomarsund och blev efter väl förrättat ärende upphöjd till marskalk. Då Frankrike efter Orsinis attentat indelades i fem stora militärdistrikt erhöll han överbefälet i de västra distriktet med station i Tours.
Baraguaey d´Hilliers har ett ståtligt och krigiskt yttre. Han är soldat även i den mening att han hellre avgör sakerna med svärdet än förmedlar. På sin stränghet mot underordnade och sin ofördragsamhet mot jämlikar har han givit många prov.

I samma artikel berättas ytterligare: Sin insats i krig spelade en mera militärisk än diplomatisk roll. Den tid andra sändebud använda till intrigspel, begagnade han till militäriska inspektionsresor, till betänkande över de turkiska stridskrafternas, till bästa användning och dylikt.  Den första diplomatiska förveckling i vilken han råkade, gjorde han kort på det viset, att han lät säga sin motståndare, att den hand, i vilken han plägar hålla pistolen, hade Leipzig-slaget skonat. En längre vistelse i den turkiska huvudstaden blev därför onödig och han återvände till Frankrike. År 1854 anförde han expeditionen till Bomarsund och blev efter väl förrättat ärende upphöjd till marskalk. 

Bomarsundsberättelse

I kölvattnet av Bomarsundskriget finns många berättelser som i folkmun levat kvar länge. Följande berättelse är en av dem. Det berättas att en dag då den franska eskadern just ämnade lämna Åland får en gammal svensk soldat som finns på Åland vid denna tid för sig att uppsöka den franske generalen Hilliers. Generalen befinner sig vid tillfället på örlogsbriggen La Reine Hortense som var hans ståtliga fartyg vilken han ankom med till Åland. Soldatfarbrorn blir rodd ut till fartyget och får faktiskt träffa generalen. Generalen som var van vid att tiggare kom och frågade det ena och det andra gav honom ett mynt och trodde att mannen skulle vara nöjd med detta, men så var inte fallet.
Han frågar om det var något mera han kunde göra?

- Jo jag vill ödmjukast fråga om amiralen var med vid Leipzig 1813?
- Jo visst, men vad rör det er?

- Känner amiralen till en svensk soldat som natten efter slaget var på fälttjänst utanför Leipzig och där träffade en ung fransk officer med avskjuten arm och som höll på att förblöda?
- Vad säger ni, var det ni som tog mig i era armar och förde mig till franska sjukambulansen?
Nu sträckte sig generalen fram emot soldaten och ville omfamna honom.

- Ja så är det nådig amiral! Nu förde han handen till mössan och sade: Jag ville äntligen se er än en gång i livet, då vi då var varandra så nära!

- Ni gjorde rätt som beredde mig tillfälle att få avbörda någon del av min tacksamhetsskuld. Säg mig nu rent ut om det är något särskilt som jag kan göra för er!
- Det vore bra sade soldaten. Kunde amiralen hjälpa mig att få en egen stuga. Jag går nu på rote hos bönderna.

- Det skall ni få, var så viss på det men tag nu detta till en början, här är min börs! Ni får höra av mig!

Men amiralen hörde aldrig av sig. Han glömde sitt löfte för han hade troligtvis andra saker att tänka på.

Ja denna historia kanske är en av de många skrönorna som går om Bomarsundskriget.


Artikelkällor
Finsk Militär Tidskrift år 1884
Digitala tidningsbiblioteket
Familjer och gårdar i Sund


Slagits i Godby den 4 september år 2023

Johan G. Granlund

torsdag 16 mars 2023

Smedsböle och Finby, två sammanlänkade byar




Ungdomslokalen Klippan i Sund belägen i Smedsböle by.

Som uppväxt i norra Finby har jag hela mitt liv trott att denna för oss stora samlingsplats i barn och ungdom var belägen i Finby. Nu i 75-årsåldern har jag tvingats ändra åsikt. Den är inom Smedsböle byaramar och varit det i flera hundra år. Ja man lär sig så länge man lever heter det.

Fotografi ifrån tidigt 1900-tal ungdomslokalen Klippan avbildad av bygdefotografen och mejeristen Anselm Sjöblad den 23 juni år 1913. Anselm hade året innan börjat sin tjänst som mejerist på Vivasteby mejeri och skulle ha sin kamera med sig. I sen tid har vi fått veta att han var en skicklig och produktiv hembygdsfotograf med egen studio på Trögers gård i Finby, en gård där han hittat sin första hustru Elsa Karlsson.

 Vi ser här hur midsommarstången i denna tid var placerad mitt emot ungdomslokalen på den s.k. Sundmanska gälan. Intill ser vi det i folkmun omtalade "kommunalrummet" här med lövad farstukvist i midsommartid. Invid ser man även en jordkällare som numera är borttagen. Vi ser åkern Långgäla samt Höckleberget i fjärran. 





 Grop för midsommarstång mitt emot Klippan

Vid besök på platsen för midsommarstångens gamla placering mitt emot ungdomslokalen Klippan fann jag denna grop i marken där stången tidigare hade stått. Denna tid var det vanligt att stångens rot nedsattes i en djup grop vilken sedan stenfylldes och stådades upp med stänger som stöd från alla sidor. I Eckerö på västra Åland bibehöll man denna tradition intill vår tid. 





Byaråsten no: 6 mitt emot ungdomslokalen Klippan

Här står jag invid byarå no: 6 enligt kartan ifrån 1763. Rån är skadad emedan endast hjärtstenen finns kvar men vackert så. Man måste beundra de gamla markägarna som inte fullständigt förstört varken midsommarstångens grop och hela råstenen. Det är trots allt 110 år sedan midsommarstången stod här och 260 år sedan råstenen lades. 



Smedsböle bykärna med de två bondgårdarna Väster och Östergård

I karta ifrån 1889 ser man ovanstående bilders råstenar, no: 5 nere till höger samt 6 uppe. 

Där kan man även se den kilometerstolpe som tydligt framgår i Sjöblad fotografi ifrån 1913. 


Smedsbölebild tagen från Finbysidan




Ur Anselm Sjöblads bildskatt hittar vi här en bild ifrån tidigt 1900-tal, kanske cirka 1920. Vi ser Smedsböle Västergård i min uppväxt i Finby kallad Hagströms. I fjärran emot Båtsmansberget ser vi ett torpställe. I förgrunden ett hus som numera är borta. Intill till höger om gården en stuga jag minns.

Sunds Ungdomsförening bildades sensommaren år 1906 och tomt för denna hade köpts av bonden på gården Halva Sågars no. 2 i folkmun benämnd Granlunds i södra Finby, Gustav Emanuel "Manne" Granlund. Denne Manne var min farfarsfarbror.

Ungdomslokalen Klippan färdigställdes år 1912 och vi ser här den nyrödfärgad och ännu har inte västra gaveln färdigmålats emedan stegen ännu står upprätt emot den. Man kan antaga att fotografiet togs ifrån folkskolans vindsfönster. 

Då man ur handlingarna kan utläsa att denna tomt fanns inom Smedsböle byaområde och inte i Finby fann jag det intressant att taga reda på orsaken. På en Facebooksajt lade jag då ut bilden och med denna undran. Svar inkom ganska snabbt. Jo den hörde till Smedsböle och en i dag boende skrev att även deras tomt på Långgäla hörde dit. En annan boende i närheten skrev att: ja även branddepån hörde till Smedsböle område. Jag tillade även frågan att månne alla i byn och kommunen vet av denna sak och det besvarades med ett rungande nej!




Finby bykärna i karta år 1763 i kartografi av Anders Norrstedt.

I denna karta ser vi rågränser emot Smedsböle. Vi ser den norrifrån varande gränsen och den dito söderifrån. Men vad? Ingen gräns utritad i mitten. Synnerligen märkligt! Smedsböle bryter in som en stor kil i Finby utan att meddela var gränsen går?

 Vartefter jag forskade utökades frågetecknen. Var är råstenarna och var går byagränsen? Varför ritar inte Norrstedt ut dem? Hur ser det ut på Smedsbölekartan?




Smedsböle avritat emot Finby till höger år 1759. Vi ser de två gårdarna A och B, Västergårds, (Hagströms) och Östergårds i Smedsböle, vägen som kröker sig upp emot norr upp mot landsvägen och den svaga inbuktningen vid vägkroken som även kan ses i ovanstående Finbykarta. Vi ser Svartbäcken som ringlar sig i söder på sin färd emot Övre viken. Nära intill gränsen ser man en ladbyggning som borde ligga ungefär vid Siréns i dag. 






Rågångsbeskrivning utförd  12 och 13 juli år 1759 för gräns mellan Smedsböle och Finby i riktning nordväst.

No 5.

Emot Finnby, då man började vid Långgiärds Råån som var En oformelig steen 3 quarter lång och 2 dito hög åfvan jord, helt fast stående, uti Smedsböe Slåtterhaga, Långgiärdan kallad, liggande 2 ne stenar ifrån honom uti en S:W. linea som skulle visa mot Degerbergs Råån, hwilken linea berättades skola vara af framledne Landtmätaren Mårthen Wettervijk  Åhr 1750 upgången, samt til Charta förd, sammaledes visade denna stenen med den ena sin söndrige kant, samt en sten ifrån honom som äfven låg uti Norden til Westen hvilcket väderstreck utstakades 443,5 aln på Norra sidan om Landsvägen uti en gata och Öster om Smedsböle Åkern Hafregiärdan kallad, hvarefter en punkt af både byars åboer ärkiänd blef, samt efter deras enhällige begiäran



Här står jag vid den 5-stena rå som har beteckning no: 5 i kartan ifrån 1763. Platsen är alldeles invid Lilla Tranviksvägen i Kvarnkulla och på gården Gåvan. 

Jag pekar emot väster och visar den spikraka linjen emot Degerstens 5-stena rån på andra sidan om stora Tranviksvägen. Ellinjen följer rån, och så gjorde den även i den bild Sjöblad tog av midsommarstången. Där kan man se elstolparna i skogsbrynet.

No 6.

En femstena kors Rå uprättades varandes hiertstenen nog slindrig ? och nästan rund med spets 3,5 quarter lång, hvilcken med den ena stenen visar linien på No 1, samt med den andra, linien på 





Hjärtstenen i byarån nummer 6. Denna 5-stena rå står mitt emot ungdomslokalen Klippan, på andra sidan vägen och är delvis skadad emedan de fyra andra stenarna är borttagna. Råstenen ligger några meter ifrån den plats midsommarstången stod på förr. Vi ser det gamla skolhuset i bakgrunden.


No 7. 

Tiufvägs Råen, äfven en nu ärkiänd punckt och vette Steen på et Berg, och straxt Norr om en Skogsväg som löper emellan Finnby och Domarböle, Tiufvägen kallad, denna Sten är nästan trekantig med kullrig Spets 7 quarter lång och 10 dito tiock, mitpå tagit visar med sin en kant linien tillbaka på No 1.

Var denna Tjuvväg var har jag aldrig hört, återstår att forska. En gammal väg som gick mellan Finby och Domarböle?



No 8. 

Korsbergs Råån äfven äfven en spetsig vettesten på ett Berg med 3:ne rediga kanter,7 quarter lång och 9 dito tiock mitpå tagit väl omskolad, visar med den ena kanten linien tilbaka på No 2 

Denne erkiännes för skilnad såväl emellan Löfvijk och Finnby, såsom ock emellan Löfvijk och Bölesbyärne samt Finnby och Böles byarne: häär stadna nu Finnby boerne med sin samfält hafda skog och utmarck uti Sunds Sochn samt löfviik uti smma Sockn tager med sin Skogs ägor och Rågång emot. 

At lt sig sålunda förhåller som förut Skrifvit står och hvara vid denna Rågång föelupit samt erkiändt intygar af 

( Hur lång var ett kvarter? Jo 1/4 aln som är 59,4 cm, alltså 14,85 cm )

Detta Korsberg är troligtvis den höga bergskulle som vetter emot Lövvik, väster om Lövviksvägen i Finby - Myranområdet. Där fanns under första världskriget en rysk utkikspost. Intill finns den vackra grottan.  Vandrigsleden går igenom området.




Här ovan ser vi Finby bykärna till höger med sina 11 gårdar fördelade på norra och södra byn. Vi ser vägen som kröker sig i söder om Smedsböle och i norr förbi Klippan mot väster. Hur vägen går emot Finby vägskäl där vägen tar vid emot norra Finby och vidare österut som gamla Postvägen mellan Finland och Sverige. 





Beskrifning äfver Finby belägen i Sunds Sochn och Åland

Denne By Som består af Ellfva oindelte och Kongl Majt och kronan förbehållne kronohemman, häfdas af  thesse åboer nemb No1. om 1 mantl: 198 Jordmarker af Jens Bengtsson och Simon Björk. No 2. 1 Mandt 198 Jordkr. af Johan Johansson. No 3, 5/6 Mantl: 136 Jordkr. af Daniel Olofsson. No 4. 5/6 Mantl. 144 Jordkr. af Erik Simonsson. No 5: 3/4 Mantl: 96 Jordkr. af Johan Andersson. No 6, 4/6 Mantl: 167 Jordkr. af Postbonden Anders Persson. No 7. dito af Hindrich  Hindrichsson. no 8, 3/4 Mantl. 124. Jordkr. Matts Mattsson Tröger. No 9 stort 3/4 Mantl. 100 Jordkr af Hindrich Gustafsson. No 10 om 5/6 Mantl. 134 Jordkr. af Johan Nilsson och No 11. 3/4 Mantl. 112 Jordkr. af änkan Lisa mattssdotter. 

 Med thesse upnämde äger skattebonden Matts Carlsson i Smedsböle, som här upföres under No 12. Samfällighet efter 60 Jordemarcker äfven krono, af följande godhet. 

Ja, här ser vi delvis svaret på frågan om Smedsböles samhörighet med Finby. Inom Finbys råmärken finns delar av Smedsböle inlänkat med en gård benämnd 12, trots att Finbys gårdsantal var och är 11. Man hade en samfällighet om 60 jordemarker dvs. en halv gård på denna tid vilka oftast omfattade 120 jordmarker i Finby. Detta område kan sträcka sig emot Tranviksvägen intill Bryggmans och således skulle påståendet att branddepån omfattas av detta stämma. Jag är osäker här, återstår att söka upp råstenarnas läge i naturen om de finns kvar?





Här kan vi utläsa att inom gård 12 fanns no. 60 till gård 2 alltså Sågars/Granlunds gårdsnummer. Nummer 61 Bläcksängsgiärdan till gård 12 alltså Smedsbölegårdar. Nummer 62, Långgjärdan till gård 12 Smedsböle. Nummer 63 Landsvägsgiärdan till gård 9 i Finby. Nummer 64, Havergiärdan till gård 12 Smedsböle. Nummer 65 Kåhlgiärdan till gård 9 Finby. 


Inför alla storskiften utfördes en noggrann kontroll och reparation av befintlig råstenar mellan byarna. De råstenar som då synades var såkallade femstenarår. Det finns uppgifter om att dessa stenar kan ha utplacerats redan på 1300-talet. Så var fallet i en rå jag hittade mellan Håkansböle och Björby. Stenarna hade olika namn och mittstenen kallades för "hjärtstten" de fyra andra stod i vardera hör. Ibland kunde de se annorlundare ut exempelvis lagda som ett kors eller som en böj med fyra fem stenar i rad. 




Här ser vi en femstenarå på Sionsberg i Finby Myran. Detta vackra råstensröse står i en rad om 12 stycken mellan Lövikbergen och ned mot vikarna i Finby. Den avgränsningen gick därefter i strömsådrans mitt fram till ön Granskär då kallad Siggskär. Jag visar den här bara för att åskådliggöra hur de kunde se ut.

Runt alla byar på hela Åland finns dessa 5-stena och korsråar i naturen. De flesta vandrare och bärplockare vet inte vad de betyder. Dessa stenar omgärdades av mycket strikta regler. Varenda sten omnämndes med storlek och utseende. Hur de var riktade i exakta positioner, vilka omkringvarande särmärken. Man uppbringade alla höga tjänstemän som bevittnade tillställningen. Vi har här att göra med urgamla minnesmärken som är värda att spara och visa uppskattning för. Den tidens människor var mycket lokalt sammanflätade och man var noga med sitt byaursprung och sin tillhörighet. 

En typisk kommentar hörde jag av en bonde ifrån Tranvik som vid ett forskarmöte utbrast om Degerstensrån på Tranviksskogen: Jasså vadde den ja körde över me skogstraktorn i vintrass då? 




Rågångsbeskrivning från Degerstensrå år 1759
Vi ser här linjerna ifrån Degersten No:1 ned emot Lumparn. De tre byarna Domarböle, Svensböle och Smedsböle har här fått sina samfällda marker indelade fram emot sjön invid Tranvik. En tvist hade uppstått var linjerna skall dras, men en äldre man i Tranvik kände till att förr fanns en gammal väg som hade åtskilt byarna förr och rättvisa skipades.




Som en mycket viktig knutpunkt gestaltar sig Degerstensrån invid den stora Degerstenen på höger sida om vägen på skogsskiftet mellan Sportkila och Tranvik. Lägg märke till elstolpen invid. Mot denna rå sammanlänkades alla byars samfällda områden. Byarna Domar, Svens och Smedsböle hade härifrån en lång kil ända emot Kyrksundet i Lövvik. Här utgick Tranviks båda gränsdragningar emot Lumparn i söder och emot Finbysidan i nordost. Stenen är skadad och stenar är borttagna.

I det mycket utförliga protokoll om Degerstensrån som utskrevs år 1759 utläser vi följande:

År 1759 den 8 September då af Samtelige skattläggningsmän vederbörande skattläggning hölls uti Domar =Svens = och Smedsböle blef emellan Tranwijk och förenämnde Bölebyars åboer uti Sunds Sochn öfverenskommit och stadfästade en viss skillnad uti Skogs och Utmarckenen mellan Degerbergsstenen och Siön Lumparen nere vid Fagervijken och en utstötande udde, Kaan- eller Spånudden kallad, mitt emot en nedlöpande skogsväg hvarest 42 alnar ifrån ( 1 aln= 59,38 cm ) vattenbrynet av samma udde och 163 alnar ifrån den 9 Julii projekterade förenings linien. En 5 stena Råå upsatt blev, hvars hiertsten var fyrkantig i 2,5 quarter lång och 1,5 dito bred, efter den ovan hafda flata spetsen 4 quarter dito hög och 8 dito tjock uti pheripherien mit på tagit väl om ock underskolad på en slät plan och wester om en liten bäck, havrifrån Linien blef faststäld och föenad at gå till Degerstenen som chartan utvisar. At sålunda förehållit som föreskifvit står och skatt läggnings Protokollet ytterligare vid handen gifver intygar Anders Anders Norrstedt.





Degerstens 5 Steena Kors Rå, fast vid en Kyrckväg hvarhos är desutom en liten avlång och en Stoor fyrkantig Steen denna Rå Skiljer Desse byar Finby ochTranwijk, Domarböle - Swens och Smedsböle på land Åland i Sunds Sochn.

Författad Anno 1750 af Mårthen Wettervijk.




Råsten vid Storfadervik i Tranvik. Denna rån ligger några tiotal meter ifrån Storfaderviks strand intill en stugtomt. Rån är skadad och omfattade förr flera stenar. 

Här får vi även veta varifrån Tranvik ibland kallats för Kaanans land. Ifrån Kaanudden i Fagervik.

Artikeltexten kommer att uppdateras


Kaanat i Godby den 16 mars 2023


Johan G. Granlund