Har jag hittat självaste djävulen och den dansande prästfrun i Bomarsund?
Läs denna historia och jag lovar, ni kommer att börja fundera!
Selma Olin, 21 årig kapellanhustru i Saltvik, är hon den dansande prästfrun?
Husgrunder i överste Grunths trädgård i Bomarsund, dåvarande Skarpans.
I denna gård skall enligt guiden Holger Eklund den sägensomspunna dansen inträffat den 3 augusti år 1842. Han är dock ensam om denna plats och tidsangivelse.
Djävulsdansen, här oljemålning år 1976 av Tage Wilén.
Ingår i boken Bomarsund, det ryska imperiets utpost i väster sidan 54
Bildtext: Mest berömd av alla tillställningar i Skarpans är den som gått till eftervärlden som "Dansen i Bomarsund" eller Djävulsdansen.
Djävulsdansen har inspirerat till både teaterpjäser och konstverk.
I boken "Finlands svenska folkdiktning" som återfinns i flera utgåvor under titel Sägner, finner man många insamlade folklivsberättelser från hela Svenskfinland samt Åland.
Den sägen som dock slår alla rekord i antal är "dansen med djävulen". Då man går igenom alla insända bidrag i detta ämne ser man att en dans med djävulen finns i flera tiotals versioner runtom hela Svenskfinland ja till och med ifrån Sverige.
Gemensamt för dem alla är att en präst kom och drev ut denne djävul. Ibland sögs han ut genom ett borrhål i fönsterlisten, ibland försvann han som en hund och någon gång hade han en hästhov eller bockfot.
Man måste faktiskt berömma ålänningarna som fått sin saga förevigad i tre olika teaterföreställningar samt en opera, senast på Alandica på Åland år 2022!
Denna bloggdirektör har haft som vana att vrida och vränga på olika historiska händelser på Åland och ofta ifrågasätta den allmänna berättelsen. Nu har jag kommit till den slutsatsen att Djävulsdansen i Bomarsund är en historia som är sammansatt av minst tre, ja kanske flera olika händelser runtom på Åland.
Det är dansen på Arrestgårdsholmen eller Bodiscos holme i Skarpans, Supgillet i Hammarland och Hunden i bondstugan på Hindrikas i Näfsby. Man har dessutom fått tre stycken prästfruar från Saltviks prästgård indragna på de anklagades bänk genom att inte nämna den exakta tiden för dansen, ej heller platsen, förutom guiden Holger Eklund som påstår att den skedde den 3 augusti år 1842. Han är dock ensam om denna tidsangivelse. I och med denna notering drar han in prostinnan Agata Sipelius emedan Karl Sipelius denna tid var kyrkoherde i Saltviks församling. Han får en då varande småbarnsmor med hemmavarande dibarn att vara karltokig och danssugen.
Insändare i tidningen Åland den 4.10.1931 under signaturen Mulle.
Denna insändare fick mig att forska i denna danstillställning. I fem spalter målas tillställningen upp och signaturen påstår att det är Saltviks dåvarande prästs hustru som är den dansande damen.
- I natt skall det dansas såsom det aldrig dansats på Bomarsund!
- Synd om den, som älskar livets nöjen! Stackar den, som älskar dans och fester, men som i oklok kärlek förenat sitt liv med en kyrkans man en djup föraktare av all världens fröjd och gamman. Gråt ej, ty nu är det för sent att gråta! Alla andra ha ju redan farit till dansen på Bomarsund. Men hon allena måste sitta hemma, och därför gråter hon, den vackra prostinnan.
Ja så fortsätter artikeln spalt upp och spalt ned. Prostinnan, prostinnan och prostinnan! Men vem kan denna Mulle vara?
Den 3.11.1931 får samma signatur Mulle in sin insändare i Hufvudstadsbladet
Nu skulle tidningarna runt hela landet, ja även i Sverige, i över tio års tid fyllas med artiklar om denna Djävulsdans.
Den rikssvenska tidningen Allas Krönika 29.5. 1932 Axel Danielsson "Den Fridsamme"
Dansen på Bomarsund - en underlig sägen från Åland, artikel av Axel Danielsson "Den Fridsamme" den 29.4.1941
"Den fridsammes" Axel Danielssons svar på Mulle artikel
En som läser dessa insändare är Tranviksjournalisten Axel Danielsson. Han besvarar ovanstående artikel den 21.5 året därpå. Danielsson återknyter så till den intervju han haft med en åldrig dam vars moder arbetat hos överste Furuhjelm vid Bomarsunds fästning. Hon hävdade bestämt att prostinnan var Saltviksprästen Sipelius hustru.
Den fridsammes andra svar i insändare till Åland den 1.6.1932
Författaren kommer här fram till att det är fel kvinna som är utpekad. Han anför här fakta som tyder på att det är kyrkoherdehustrun Magdalena Forsström som är den utpekade dansösen. En kvinna i fyrtioårsåldern och tvåbarnsmor. Kyrkoherde Forsström kom in på Saltviksarenan år 1945 och var där under hela tiden även efter kriget 1854.
Danielsson redovisar även de insända berättelser som insänts till Finlands svenska folkdiktning där det omtalas att en pastorska "F" skulle dansa bra och gärna och plötsligt finns djävulen i salen och undrar vem som dansar bäst. Enligt honom är det frågan om kyrkoherde Forsströms hustru. Han menar att den åldriga kvinnan har förväxlat prästfruarna delvis igenom att de hade samma binamn, Sophia.
Djävulsdansen har så fått nytt liv efter att i decennier har gått från mun till mun och blommar åter upp på 1960-talet då prosten Nyman står som upphovsman till en teater som hålles på Notvikstornets plan i Bomarsund år 1969.
Åländsk Odling år 1994, sid 123 intervju med Holger Eklund som berättar om Djävulsdansen
Jag vill här återge en del av vad Holger Eklund berättar för bokens redaktör.
- Då en garnison soldater avlöstes av en ny från Sankt Petersburg, brukade man hålla en fest. Den här gången skulle det vara maskerad på överste Grunths villa, som var stor och passlig för detta ändamål. Flickor och pojkar från bygden omkring var inbjudna.
- Den 3 augusti 1842 då dansen ägde rum, fanns ingen adel på våra kungsgårdar och herresäten utan det var prästerskapet som var dåtidens ståndspersoner. Dessa var inbjudna men hur det var den här kvällen 1842, så var det ingen av de åländska prästerna som var hågad att komma till Bomarsund och dricka champagne och vodka. men däremot en prästfru, Saltviks unga prostinna Agate. Hon var 23 år yngre än sin man Karl Detloff Sipelius, och att bo på en prästgård tillsammans med en så gammal man var inte alltid så roligt för en ung kvinna som Agate. Hon gick ofta på de tillställningar som hölls nere på Skarpans. Hennes man vill dock inte att hon skulle fara till Skarpans den här kvällen men Agate tog ingen notis om mannens förmaningar.
(Jag lämnar nu avsiktligt bort hela stycket om dansen som de flesta redan känner till men som Eklund beskriver innehåller den alla de klassiska momenten, den stilige dansören, han hade bockfot, han försvinner i skepnaden av en hund, spelmännen spelar så de blir invalidiserade och fiolerna spelar av sig själv) och fortsätter:
- Året därpå (1843) tog Karl Detloff Sipelius avsked från sin kyrkoherdetjänst i Saltvik det blev för mycket prat i bygden om den märkliga dansen som hans hustru hade varit med om. Själv gick har ur tiden sex år senare, men hennes händer blev bakvridna och fötterna som kavelstockar.
Vi skall då ta en liten titt i Saltviks kyrkböcker och vi skall se att:
Karl Detloff Sipelius var född år 1887 och blev kyrkoherde i Saltvik år 1822. Han dog den 3 januari år 1843 alltså exakt fem månader efter den påstådda dansen och inte sex år senare som Eklund påstår.
Karl Detloff Sipelius kära hustru var Agata Sophia Sipelius född Andströmer den 31.5.1810 och död den 8.3.1882 i Nådendal.
Familjen Sipelius hade vid danstillfället sex små barn varav två av dem i diåldern, De hade mist sitt första barn. Den äldsta av dem var nu sju år och den yngsta av dem var blott åtta månader vid danstillfället.
Axel Danielsson omnämner i en av sina artiklar år 1932 att han erhållit ett brev av fru Sipelius dotterson, en apotekare i Vasa, som helt frikänner sin mormor ifrån denna beskyllning. Han framhåller att hon hade levt ända fram till år 1882 och långt inpå sin ålders höst hade hon sysslat med trädgårdsodling i Nådendal och att hennes fingrar trots det var mycket välhållna samt att om denna dans har hon aldrig omtalat.
Att hon som guiden Eklund skriver skulle vara ung är en sanning med modifikation emedan hon vid danstillfället var 32 år gammal.
Jag anser att det är fullkomligt omöjligt att den dansande prostinnan var Agata Sophia Sipelius. Att en prostinna lämnar sina sex små barn och far 15 kilometer denna tid för att dansa? Nej glöm det!
Alternativ två av de tre prästfruar som regerat på Saltviks prästgård är Magdalena Forsström född Stadius
Ulrik Magnus Forsström var född 4.7. 1796 i Kimito och dog 23.5. år 1873. Han tjänstgjorde först som kaplan i Geta 1832 och som vicepastor därstädes 1837 samt pastor fram till 13.6.1843. Därefter anställdes han som kyrkoherde i Saltvik från 1845 och var som sådan där fram till 1855.
Ulrik Forsströms kära hustru var Magdalena Sofia Eliasdotter född Stadius och gift Forsström. Hon var född den 11.5. 1800 och vid det påstådda danstillfället 42 år gammal.
Frågan är då, har den pigga åldriga sageskvinnan som Den Fridsamme intervjuade år 1932 blandat på prästfruarna i prästgården emedan båda hette Sophia som binamn?
I boken om Bomarsund av Örjans, Skogsjö och Robins, ser vi under kapitlet Djävulsdansen att denna kunde ha inträffat på senare delen av 1840-talet. År 1849 gifte sig den åldrande kommendanten på fästningen, Bodisco, med en 20-årig skönhet och denna tid hölls våldsamma fester i hans bekantskapskrets och dessa fester och danser försiggick oftast på Arrestgårdsholmen även kallad Bodiscos holme.
Rysk karta över området för bygget av "Ålands befästningsverk" i Skarpans.
Bomarsunds fästning på Åland
I bildens mitt ser vi Arrestgårdsholmen som då var en enskild ö men i dag är uppgrundad.
I boken "Kring Bomarsund" av Martin Isaksson finns omvittnat en berättelse som säges vara från äldre tid. Det är folklivsforskaren Lennart Renvall som personligen hörde folk i Sund berätta om en "egendomlig djävulsuppenbarelse" som skulle ha inträffat i gamla tider på en holme där ungdomen brukade roa sig med dans. Här återkommer då de vanliga händelserna som finns i alla tidigare insända berättelser, det var Hin håle som dansade och hastigt försvann då prästen kom dit.
Även professorn i folkmusik Vördåbördige Otto Andersson hade i tiden hört en liknande historia berättar Isaksson. Här omtalas prästfrun ifrån Saltvik utan namns nämnande. Isaksson berör också frågan om huru Emil Lindström skulle värvarat som spelman men finner det märkligt ja egendomligt att denne dagbokstecknare inte dör denna tid nämner ett ord om någon dans i boken "Svensböledagboken".
Men vem var då den dansanta damen som dansade så att blodet stänkte runt skorna? Den allmänna berättelsen är att det var en prostinna. Men vilken av alla prästfruar? Det finns en prostinna, en kyrkoherdehustru samt en kapellanshustru som bott i Saltviks prästgård och två av dem råkade heta Sofia.
Den kände journalisten Axel Danielsson hittade år 1932 en åldrig sageskvinna i Sund. Denne nu till åren komna vithåriga dam påstod Danielsson vara mycket klar i knoppen som förklarade med livliga rörelser hur denna dans gick till och sade hon: Detta har min mormor berättat som arbetade i Skarpans, hos platsmajor Fagerholm denna tid, så det är fullkomligt sant. Hon sade med eftertryck att det var prostinnan Agata Sofia Sipelius ifrån Saltvik och att dansen skulle skett i början av 1840-talet.
Denna Agata Sophia Sipelius var född Andströmer. Men, men, de insända bidragen till Finlands svenska folkdiktning berättar om en "pastorskan Forsström" och en annan "pastorskan F". Vad då F? Är det i alla fall Maria Sofia Forsström född Stadius?
I Vasabladet av den 14 juli år 1935 ingår en lång artikel av Axel Danielsson signaturen Den Fridsamma.
Balen på Bomarsund eller Hin ondes dans med prästfrun.
I insändaren refererar Danielsson till det brev han fått av en österbottnisk apotekare som var dotterson till prostinnan Agata Sophia Sipelius. Denne säger: Då man i historien låter påskina att den dansande damen i Bomarsund i sitt återstående liv var invalidiserad med sjukdom och vridna händer så måste vi låta Agata bli fri ifrån detta! Jag kan inte påminna mig att hon haft något fel på händerna. Vad gumman däremot hade var lite långa och förnäma fingrar och händer. Jag vill nästan tro att det var Magdalena Sophia Forsström som var den dansande prästfrun. Slut citat.
En annan prästfru som kunde komma ifråga var kapellanhustrun Selma Lovisa Olin? Hon skulle ju finnas i Saltviks prästgård åren 1835-1838. Selma var en dam som hade "karltycke" och som enligt en författare våren och sommaren år 1835 uppvaktades av den sedermera världsberömda Arabienfararen Georg August Wallin. Wallin var bördig ifrån Sund Tosarby/Berg. Under detta år skulle han finnas på Åland som guvernant för en professorsson ifrån fastlandet.
Denne Wallin hade i sin tur ett stort och hungrigt "kvinnotycke", och han dansade mycket bra, musiker som han var. Dessutom lång och stilig, mörkhårig, rak rygg och lång näsa!
Georg August Wallin, Arabienfararen som uppvaktade kapellanhustrun Selma Lovisa Olin år 1835
Spelade han rollen som Djävulen? Ja, mina teorier för starkt stöd i denna bok "Alldeles hemlikt" författare Sofia Häggman.
I denna bok finns den beramade kärlekshistorian mellan Wallin och kapellanskan i Saltviks prästgård omtalad. Längre fram i denna artikel framlägger jag nya rön angående den s.k. djävulsdansen.
Tillbaka till Saltviks prästfruar
Om vi synar de tre alternativens familjeförhållanden kan vi i Saltviks kyrkböcker läsa samt på nätet läsa följande:
Agata Sophia Sipelius född Andströmer var född år 1810 och död år 1882 i Nådendal. I kyrkboken står att Agata avled i Saltvik Kuggböle men detta lär inte stämma enligt hennes dotterson.
Gift med Karl Detleff Sipelius född år 1787 och död den 3 januari år 1843 i Saltvik, kyrkoherde i Saltvik från 1822, gift med Agata år 1830. Agata och Karl hade 7 barn
Carolina född 1832, Euphrosyne född 1834 (död 1835), Mathilda född 1835, Carl född 1837, Henric född 1838, Hilma född 1840 Ernst född 1841
Alltså den vildsint dansande Agata Sipelius är pådyvlad berättelsen att det var hon som dansade en sommar i augusti år 1842 i Bomarsund med djävulen långt in mot nästa dags morgon tills prosten Sadelin från Hammarland fick ut djävulen. Hon skulle i Saltviks pastorsgård lämnat sex små barn varav den då äldsta i sjuårsåldern och de två yngsta i diåldern dvs. i 2 års respektive 8 månaders ålder. Mor Agata var vid tillfället (om dansen skedde i augusti 1842) 32 år gammal och ingen ungdom längre. Det säges i en av drapaförfattarnas alster att den dansande prostinna skulle varit i 20-årsåldern.
I mitt tycke helt osannolikt, stämmer inte! Till råga på allt var hennes man troligen svårt sjuk emedan han avled den 3 januari 1843, alltså året därpå. Har dramaförfattare ingen lust eller möjlighet att kontrollera sanningsenligheten före man skriver en sådan drapa? En av författarna formligen satt på kyrkböckerna.
Det tredje alternativet för danserskan på Skarpans är kapellanänkan på Saltviks prästgård, Selma Lovisa Olin. Hon var vid danstillfället 28 år och passar i det avseendet bäst av alla tre uppräknade.
Pastor Karl Johan Olin född den 12.5. 1800 och död den 20.5. 1838 Kaplan i Saltviks församling åren 1835-1838. Gift med Selma Lovisa Olin (sitt andra gifte) Selma var född år 1814 och död år 1902. De hade en son Karl Edvard Olin född den 10.7. 1838. Således dog fadern lite över en månad innan han föddes. Kaplan Olin hade tidigare varit gift med en Gustava Abrahamnsdotter född 1803 och död 1883.
I boken om August Gustav Wallin den kände Arabienfararen bördig från Tosarby i Sund omtalas en intressant händelse. Wallin hade midsommardagen år 1835 fått i uppdrag att predika i Saltviks kyrka. Vilket han gjorde med bravur. Vid tillfället hade han en kärlekshistoria med församlingens kapellanänka Selma Olin och i boken om Arabienfararen August Gustaf Wallin, finns omtalat att även hans kamrat hade vid ett bärplockartillfälle vänslats med henne i skogen. Frågan är då, är det denna händelse som är fröet till hela storyn om Saltviks prästfrun fått sin begynnelse. Det kan ju inte i bygden varit ovetandes om dessa tilldragelser vilka folk i alla tider dragits som flugor intill. Kapellanänkan var ju vid denna tid i 21- års åldern och yngst av alla dessa pastorsfruar som kommer ifråga. Dvs. ifall dansen var år 1835.
Här nedan refererar jag till de insända bidragen om Djävulsdansen som ingår i Finlands Svenska Folkdiktning II Kulturhistoriska sägner.
No 820/1
Sadelin räddar kvinnan från den onde
I Hammarland var en gång en klubb ( de kallades "klubbar" då för tiden), och där var mycket herrskap. De dansade och spelade, och på en läktare sutto fyra musikanter. Så kom där in en fin herre och frågade vem som dansade bäst av fruntimren, och en prästfru - hennes man hette Forsman och var från Finström - steg fram. Herrn började då dansa med henne, men bäst det var, såg någon, att han hade en hästhov på ena foten. Se han kunde inte förvandla båda. Musikanterna tystnade, men fiolerna spelade av sig själva, och herrn dansade, så att bloden kom i skorna på prästfrun. Det bar då efter prosten Sadelin. Somliga säger att han då var med på klubben. Och när han kom blev det likasom en träta. Herrn sade: Du har supit dig full du, men prosten sa: det var i min ungdom, men nu gör jag det inte mera. Och till sist måste han håle fara ut genom ett litet hål, som prosten stack i fönsterblyet.
Ahaa, men var det inte fyra spelmän på dansen i Skarpans, här spelar dom nu i Hammarland! Svensbölebonden Erik Lindström säges av guiden Eklund ha anat oråd och gick hem vid sjutiden. Men den fiol han hade doftar ännu Skarpans.
Djävulsdansen i Bomarsund, målning av Tage Wilén år 1976.
Bilden tagen ifrån Boken om Bomarsund.
No 820/2
Hela tiden de byggde Bomarsunds-fästning, regerade den onde där. En gång var på ett ställe i närheten en dans, och så kom den onde dit och var så fin herre och begärde en kvinna med sig att dansa, och så började de. hon var brud då och var tjugo år gammal. Två fiolspelmän vore där, och de slutade inte att dansa. Då slutade de att spela, men det spelade bara av sig själv, och de att dansa. Då det inte slutade att spela och dansa, slogo de fiolerna sönder, men det spelade bara, och de fingo dansa. Sedan började folket höra efter prästen, och det kom två, men de fingo intet till väga. De dansade bara. Så var det att spänna hästar före, så mycket de hade, och ut att söka andra präster. De kommo till den tredje prästen, och han kom och fick dem att sluta. Bruden var då blå i armlederna och vristerna. Den samma kvinnan var nittio år då jag för fyra år sedan (från 1915) var till Åland.
- Jaha, men sägnen talar om fyra fiolspelmän varav en stor bas, spelad av Matte Movallsson. Basen var så stor så två man måste bära den!
No 826
Prosten Sadelin fördriver den onde. En julafton hos Hindrikes i Näfsby var bonden full och svor och gormade. Då kom det en stor svart hund och lade sig under bordet, och ingen fick honom ut. De måste då skicka efter Sadelin, och han läste ut honom men efteråt tog bonden livet av sig.
Ifrån dessa minst tre insända bidrag har så kokats ihop en historia som i dag kallas för Djävulsdansen i Bomarsund. Efter tre generationer hinner minnen blekna och pratet går från hon till han i hundratals omgångar. Så är nog fallet med denna historia.
I arbetet med denna artikel har mina tankar gått än hit än dit. Som ni sett så väcktes tanken att ingen av de två först omtalade prästfruarna kan komma i åtanke som den dansande unga prästfrun utan det måste varit den 21-åriga Selma Olin det handlar om. Orsaken till denna min bedömning är att jag fått ett intressant flankstöd i mina teorier. Av en tillfällighet hade jag gjort en titt än en gång i boken "Alldeles hemlikt" som behandlar den sedermera världsberömde Arabienfararen, August Gustav Wallins bravader i sin hembygd Sund och Saltvik våren och sommaren år 1835. Bokens författarinna är Sofia Häggman.
Såhär skriver Häggman situationen. Det var möjligen avundsjuka gentemot prästfruarna, som inbjöds till de fina ryska danserna, som låg bakom det mer kända ryktet om den så kallade Djävulsdansen på Bomarsund. Berättelsen finns i olika varianter, men alla går ut på att djävulen själv, utklädd till fin kavaljer eller främmande officerare kom in på en dans som skall ha ordnats i Skarpans. Där frågade han efter den kvinna som var vackrast och bäst på att dansa.
Nå vad har då denne August Wallin för samband med djävulsdansen?
Jo för att det var han som troligtvis spelade djävulen och det utvalda offret var kapellansfrun ifrån Saltviks prästgård Selma Olin som var bytet. Detta år var Selma 21 år gammal och just inkommen med sin man kapellanen Karl Johan Olin till Saltviks församling. Som jag tidigare omnämnde i artikeln erbjöds August Wallin att predika i Saltviks kyrka midsommardagen 1835. Detta gjorde han med bravur och i den då 13-årige pojken William Lagus senare utkomna memoarer (Wallin var hans privatlärare) tänkte han då att denne man borde bli präst, men då han såg hans leverne denna sommar ändrade han hastigt åsikt.
Wallin hade under våren anlänt med professor Lagus son William till Åland, sitt sommarparadis, och tar i land i Bomarsund. Wallin som först hade tänkt bosätta sig i barndomshemmet kronofogdebostället i Tosarby ändrar hastigt åsikt om detta och flyttar i stället in till Haga kungsgård där han hade nära släktingar. Här finns även han barndomskompis Kalle von Hartmansdorff som var i samma ålder som honom själv.
Jag har i min bloggartikel om August Wallin omnämnt att han var en slagskämpe som hastigt tog till knytnävarna i trängda lägen. Detta hans levnadssätt kom fram denna sommar och vet ni mot vem, jo kapellanen Karl Olin. Om denne gick ryktet att han fuskade i kortspel och detta låg i bottnen i vad senare hände. Wallin tog fram nävarna och pucklade upp kapellanen och hjälp fick han av kamraten Kalle von Hartmansdorff.
Men än ännu var den episod som föregick slagsmålet. Den då unga prästparet och kompisarna Kalle och August hade gått till bärskogen i Rangsby. Vid ett obevakat tillfälle avgick prästfru Olin och Wallin avsides och vänslade bakom buskarna ett tag. De återkommer för bärplockning men efter ett litet tag går även Kalle avsides med fru Olin. De vänslades bakom buskarna men då fattar kapellanen misstankar. Han överraskade dem bakom buskarna och det blir "in ipso facto". Efter det får Kalle en örfil. Nu händer det hemska för kapellanen går till polisen och anmäler det hela. Saken var på väg till tingsförrättning för misshandel men med största sannolikhet erbjuder pappa Hoffmansdorff Olin en summa pengar och saken förföll.
Däremot förföll saken inte i folkmun. Hela bygden omskakades och fru Olin fick en lösaktighetsstämpel som omtalades under lång lång tid.
Sofia Häggman berättar i sin bok att under sin åländska sommar 1835 hade Wallin alla möjligheter till ett intensivt nöjesliv. De ryska balerna utgjorde bara en del av ett intensivt program av danser och andra tillställningar. I ett av breven skriver professorssonen Lagus hem till sin mor: Här på Åland äro de som vore de galna med sina danser ty herr Wallin och jag har varit på fyra danser redan.
Vid sidan av de magnifika balerna och andra tillställningar som ägde de rum i prästgårdarna och överklassens hem ordnades på Åland även "dansstugor" bland allmogens ungdomar.
Den unga pastorn Olin avlider hastigt i januari år 1838 och Selma flyttar ifrån orten till Åbo och föder där ytterligare barn. Enligt prosten Ahlgren därstädes skulle Selma genomgått absolvation dvs. fått synders förlåtelse av prosten. Hon fick således inte krokiga fingrar som skrönan omtalar utan dåligt samvete för sin lösaktighet som var omvittnad. Enligt uppgift skulle han haft ett fördelaktigt yttre och om detta kan man här göra en bedömning.
Selma Olin, med största sannolikhet den dansande prästfrun i skrönan om Bomarsundsdansen år 1835 och dansören var äventyraren, kvinnotjusaren och Arabienfararen Georg August Wallin. På hösten återvänder han till Helsingfors, men ryktet om denna sommaren med Selma lever sitt liv i Sund och detta drama Djävulsdansen spelas upp i en opera på Alandicas scen i juni år 2022.
Dansat ut i Godby den 27.12. 2022
Johan G. Granlund
