Publicerat i Spirkasen 39 i februari 2011 - Johan Granlund
Hösten 2010 gjorde undertecknad en resa till Estland, till de södra delarna av landet och en ort som heter Vöru. Området ligger i den södra delen av landet och är ett län som omfattar 13 kommuner inklusive staden med samma namn.
På mina resor till andra orter brukar jag alltid ha som vana att uppsöka ortens antikvariat eller antikbodar, så även denna gång. I den för övrigt underbara lilla staden där man tycktes förflytta sig hundra år tillbaka i tiden fanns en mycket fin och välsorterad antikbod. Vid disken frågade jag den paranta damen på engelska om hon eventuellt hade något från en ort som heter Åland. Nej, sade hon, på mycket fint klingande engelska, det hade hon inte men titta i den här lådan så kanske du hittar något. Jag fick i min hand en skokartong med utländska vykort och i facket Finland hittade jag genast något jag tyckte mig känna igen. Det var ett gammalt vykort föreställande en livbåt/landstigningsbåt och i mitt huvud började det ringa klockor. Nere till höger stod "Krigsminne från Gamlakarleby" och till vänster samma på finska. På baksidan stod - Foto A. Vierimaa, Kokkola -.
Artikelförfattaren fick ett gammalt vykort i sin hand föreställande den engelska barkassen
Efter tre minuters funderande var jag säker, detta var den engelska barkassen jag läst om och som föreställde landstigningsbåten österbottningarna erövrade och tog vara på och som numera finns utställd på ett museum i Karleby/Kokkola, det gamla Gamlakarleby.
Thank you wery much! Sade jag, betalade och gick glad i hågen ut ur antikhandeln i Vöru stad.
Engelska båthuset
Väl hemkommen beslöt jag mig för att ta reda på mera i saken och Googlade mig framåt och fick genast träff på Karleby/Kokkola stads hemsida. Där hittade jag båten, där stod den i ett hus invid stranden, i ett hus kallat det Engelska båthuset. Jag kände igen de två hålen i fören, lysande som kattögon, som troligen varit bulthål för den förliga kanonen. Jag kände igen de snedställda borden och bettorna. Sedan hittade jag adresser till personal för museerna i staden. Jag kom i kontakt med Seija Johnson, forsknings amanuens på K.H. Renlunds museum- mellersta Österbottens landskapsmuseum. Hon lovade genast sända en gammal tidningsartikel införd i Österbottningen år 1954. Denna artikel handlade om huru barkassen skulle flyttas till annan plats i staden och om man skulle tillverka en souvenir med båten som förlaga.
Seija gav mig välvilligt adressen till en riktig expert på detta område, Eugen Söderström.
Han svarade mig följande:
Om det är speciellt den engelska båten du tänker skriva om så har jag nog mer detaljerat material om den bl.a. en detaljerad rysk beskrivning över båten i översättning. Båten var ju en s.k. Paddle-wheel boat. D.v.s. den var placerad över hjulhuspaddlarna på skeppet. Hjulhusbåten är ju unik eftersom den härstammar från en viss speciell period i den marina historievärlden.
På Karleby/Kokkola stads hemsida läste jag vidare: Under Krimkriget förstörde den engelska flottan hamn- och lagerområden samt skeppsvarv i de österbottniska kuststäderna. På initiativ av rådman Anders Donner bestämde man sig i Gamlakarleby för att försvara sig. I striden vid Halkokari i juni 1854 fastnade en av engelsmännens landstigningsbåtar, en barkass, på ett skeppsvrak och togs som krigsbyte av försvararna. Av båtens manskap begravdes de stupade på Marie begravningsplats, de överlevande transporterades till St: Petersburg. Dit sändes också de vapen som fanns i båten.
Striden vid Halkokari. Gouache av Johan Knutson.
Krimkriget
Vad har då denna berättelse att göra i den åländska forskartidningen Spirkasen? Jo, den platsar där mycket bra för vi har att göra med Krimkriget och sommaren 1854 då Bomarsund stod i händelsernas centrum på jorden. Hundra år senare skulle jag, en parvel bosatt i Finby by, 5 km därifrån, och platsen för det franska högkvarteret, inandas samma luft som de tiotusen franska soldaterna gjorde som campade i min hemby.
Ur den broschyr som Eugen Söderström utarbetat inför en utställning om Krimkriget och välvilligt tillsänt mig saxar vi följande:
Den engelska barkassen deltog med sin besättning i en raid med 8 andra landstigningsbåtar i ett anfall mot staden Gamlakarleby. Den efterföljande striden skulle gå till hävderna som "Halkokaristriden" som inträffade den 7 juni år 1854 .
Moderskeppen till dessa båtar var Odin och Vulture, båda ångfregatter. De kunde röra sig obehindrat med hjälp av ångdrivna hjul. Ovanpå hjulhusen placerades en båt, (paddle-box boat) en hjulhusbåt som vid behov sjösattes. Annars tjänade den som skydd för hjulen. Dylika båtar användes endast en kort tid, eftersom hjulen snart ersattes av propellrar. I själva verket var de flesta engelska båtarna under Krimkriget propellerdrivna.
Fakta om själva striden
Onsdagen den 7 juni kastade de engelska fartygen Odin och Vulture ankar utanför Trullön. Vid 9-tiden på kvällen satte engelsmännen ut fem båtar från Vulture och fyra från Odin. I dem fanns det sammanlagt 17 officierare och 180 män.
Båtarna grupperade sig i linjeformation utanför Beckhuset. En av båtarna kom under parlamentsflagg i land framför brännvinsbränneriet vid Sundmun. Engelsmännen möttes av t.f borgmästare Berndt Roos samt Anders Donner, Otto Kyntsell och O. A. Forsby. Sjökaptenerna J. J. Östberg och Ernst Wallin fungerade som tolkar.
Engelsmännen förklarade att de hade order att förstöra all krigskontraband, såsom fartyg, tjära, beck, virke och att det var klokast att låta dem göra det. Då svaret sedermera var nekande återvände förhandlarna till båtarna. På onsdag kl. 11.00 på kvällen gav sig en av båtarna av för att undersöka viken mellan Mustakari och Halkosario. När de kom tillräckligt nära Halkokari öppnade försvararna eld. Det första kanonskottet träffade båten och många soldater sårades. Kort därefter sköt Matts Kankkonen en kula som träffade båtens befälhavare löjtnant Edvard Carrington mitt i pannan. Engelsmännen besvarade elden utan att orsaka någon skada.
När striden pågått i en timme drog sig engelsmännen tillbaka och olyckligt nog fastnade en av båtarna i ett gammalt skeppsvrak.
Från den erövrade båten hämtades 28 engelsmän i land. Sex av dem hade dött i båten och 3 avled av sina sår. De stupade begravdes på Marie begravningsplats. Från England skickas årligen en liten penningsumma för skötseln av de stupades gravar.
De 9 stupade engelsmännens gravvård på Gamlakarleby kyrkogård
Striden vid Halkosaari utgör det största nederlag den allierade flottan led vid härjningarna utmed den finländska kusten. Totalt stupade 15 engelsmän under kvällen. I Cree Journals kan vi se att man räknade till 6 stupade som bars ombord från de andra barkasserna. Bl.a. skriver Cree följande:
Stackars löjtnant Carrington som var min nära vän och följeslagare blev skjuten vid det första skottet.
därefter två andra officerare och tre besättningsmän. En var svårt sårad av en kula som gått igenom bröstet och magsäcken, en annan hade fått en kula genom låret. Fjorton övriga var skadade. En officer hade fått sin mustach förstörd av en gevärskula. Vi på Odin kunde se att det var en väldig batalj på gång men var för långt ifrån för att kunna göra något. Den kapsejsade barkassen såg vi att blev omhändertagen och vi såg huru soldaterna blev tillfångatagna. Vi såg huru de som skulle hämta de skadade och stupade kom tillbaka utan att få dem med sig.
Dagen efter sände kapten Classe från Vulture en delegation i land för att av de ryska befälhavarna
få över de döda, skadade och övriga soldaterna men de fick återvända utan resultat.
Vi antog att de redan hade förts till något ryskt fängelse.
Vi blev hela tiden beskjutna från land av de ryska försvararna och det var ett under att vi inte miste flera av vårt folk.
Fredagen den 9 juni lättade vi ankar och höll på det öppna havet en sjöbegravning. Vår kaplan Fred Smith förrättade andaktstunden. Hela besättningen stod i givakt och inget öga var torrt.
Därefter sköts salut med tre skott.
Skadorna på barkassen
Matts Kankkonen
Matts var född år 1815 och bodde med sin hustru Anna på hemgården i Rödsö by. Vid sidan av sitt jordbruk sysslade han med jakt och fiske. Han var en skicklig skytt och anmälde sig nu frivilligt att försvara staden Gamlakarleby vid engelsmännens attack. Enligt traditionsuppgifter bar kulorna från hans sälbössa längre än den tidens militärgevär. Till följd av ett välriktat skott från hans sälbössa träffas officeren som ledde hela båtlaget i pannan och dog på fläcken. Enligt en annan berättelse grävde Matts ned bössan i skogen emedan han inte ville se ett gevär som dödat en människa.
"Bonden Kankonen. För ådalagd tapperhet vid försvaret af staden Gamla Carle by emot Engelsmännens anfall den 26 Maj 1854 i Nåder hugnad med en silfvermedalj, med påskrift 'för tapperhet' vid St. Georgs Ordens band "
Den ryske kejsaren belönade därefter Matts Kankkonen med en silvermedalj i St: Görans orden och han erhöll även en annan silvermedalj. Konstnären Wladimir Schwertskoff målar ett porträtt av honom. Denna målning skulle därefter upp bevaras i det kejserliga palatset i Helsingfors, nuvarande presidentens slott. År 1899 dör Matts, men huset han lät uppföra finns fortfarande kvar i Rödsö by. Efterlevande till Matts Kankkonen är bosatta på Åland.
Utdrag ur föredag
Här följer ett föredrag av Pekka Kauppala som han höll i Karleby den 24.3 år 2004. Utöver slaget vid Halkokari hade Ryssland dittills haft endast två andra värdefulla segrar i Finland under Krimkriget. För supermakten England var slaget vid Halkokari antagligen det pinsammaste nederlaget under hela kriget.
Rysslands största sjötidskrift "Morskoj sborink" skrev hela tretton sidor om slaget. Finnarna beskrevs som ett enkelt bondefolk som modigt går i strid mot en vapentekniskt överlägsen fiende. De hjälpte inte enbart den ryska militären utan var själva initiativtagare och tillkallade ryska stridstrupper till hjälp.
Slaget vid Halkokari var en unik händelse i det "Åländska kriget" d.v.s. Krimkriget på finskt territorium. Slagets ideologiska betydelse förstärktes ytterligare av det faktum att gamlakarlebyborna en andra gång lyckades avväpna en engelsk attack år 1855.
Rysslands största rädsla före och under kriget var om engelsmännen skulle lyckas landstiga i Finland och att finlandssvenskarna och delvis de etniska finnarna skulle alliera sig med dem och i värsta fall med Sverige, som ännu inte gått med i kriget.
Vi kan anta att under Krimkriget, föddes i Ryssland ett förtroende för det finska folkets och den finska elitens lojalitet till ryske tsaren och Rysslands militära intressen. Kärnan i detta förtroende var slaget vid Halkokari den 7 juni år 1854. Som en följd av den växande tilltron avslutade Ryssland i mitten av 1800-talet sin politiska strävan att förenhetliga nationen och övergick igen till att förstärka Finlands autonoma ställning.
"Bonden Kankonen. För ådalagd tapperhet vid försvaret af staden Gamla Carleby emot Engelsmännens anfall den 26 Maj 1854 i Nåder hugnad med en silfvermedalj, med påskrift 'för tapperhet' vid St. Georgs Ordens band "
Denna gravyr finns till salu hos antikvariat C. Hagelstam, Fredriksgatan 35,
00 120 Helsingfors (e-post: hagelstam(at)gmail.com). Publicerad med vänligt tillstånd av Cecil Hagelstam.
Övriga källor:
The Cree Journals
The voyages of Edward Cree, Surgeon R.N. as related in His Private Journals, 1837-1856 Journal for Maritime Research
Här följer ett utdrag ur Edward H Cree s dagbok. Cree var en kirurg inom den engelska flottan som
berättar i dagboksform om händelserna under Krimkrigets Baltiska del. Nedan ser vi hans dagbok för händelserna i Gamlakarleby. Gripande är den skildring av hur den blott 15-årige soldatpojken ropar på sin mamma strax före dödsögonblicket. Han hade blivit träffad av beskjutningen från staden emot barkassen.
Hösten 2010 gjorde undertecknad en resa till Estland, till de södra delarna av landet och en ort som heter Vöru. Området ligger i den södra delen av landet och är ett län som omfattar 13 kommuner inklusive staden med samma namn.
På mina resor till andra orter brukar jag alltid ha som vana att uppsöka ortens antikvariat eller antikbodar, så även denna gång. I den för övrigt underbara lilla staden där man tycktes förflytta sig hundra år tillbaka i tiden fanns en mycket fin och välsorterad antikbod. Vid disken frågade jag den paranta damen på engelska om hon eventuellt hade något från en ort som heter Åland. Nej, sade hon, på mycket fint klingande engelska, det hade hon inte men titta i den här lådan så kanske du hittar något. Jag fick i min hand en skokartong med utländska vykort och i facket Finland hittade jag genast något jag tyckte mig känna igen. Det var ett gammalt vykort föreställande en livbåt/landstigningsbåt och i mitt huvud började det ringa klockor. Nere till höger stod "Krigsminne från Gamlakarleby" och till vänster samma på finska. På baksidan stod - Foto A. Vierimaa, Kokkola -.
Artikelförfattaren fick ett gammalt vykort i sin hand föreställande den engelska barkassen
Efter tre minuters funderande var jag säker, detta var den engelska barkassen jag läst om och som föreställde landstigningsbåten österbottningarna erövrade och tog vara på och som numera finns utställd på ett museum i Karleby/Kokkola, det gamla Gamlakarleby.
Thank you wery much! Sade jag, betalade och gick glad i hågen ut ur antikhandeln i Vöru stad.
Engelska båthuset
Väl hemkommen beslöt jag mig för att ta reda på mera i saken och Googlade mig framåt och fick genast träff på Karleby/Kokkola stads hemsida. Där hittade jag båten, där stod den i ett hus invid stranden, i ett hus kallat det Engelska båthuset. Jag kände igen de två hålen i fören, lysande som kattögon, som troligen varit bulthål för den förliga kanonen. Jag kände igen de snedställda borden och bettorna. Sedan hittade jag adresser till personal för museerna i staden. Jag kom i kontakt med Seija Johnson, forsknings amanuens på K.H. Renlunds museum- mellersta Österbottens landskapsmuseum. Hon lovade genast sända en gammal tidningsartikel införd i Österbottningen år 1954. Denna artikel handlade om huru barkassen skulle flyttas till annan plats i staden och om man skulle tillverka en souvenir med båten som förlaga.
Seija gav mig välvilligt adressen till en riktig expert på detta område, Eugen Söderström.
Han svarade mig följande:
Om det är speciellt den engelska båten du tänker skriva om så har jag nog mer detaljerat material om den bl.a. en detaljerad rysk beskrivning över båten i översättning. Båten var ju en s.k. Paddle-wheel boat. D.v.s. den var placerad över hjulhuspaddlarna på skeppet. Hjulhusbåten är ju unik eftersom den härstammar från en viss speciell period i den marina historievärlden.
På Karleby/Kokkola stads hemsida läste jag vidare: Under Krimkriget förstörde den engelska flottan hamn- och lagerområden samt skeppsvarv i de österbottniska kuststäderna. På initiativ av rådman Anders Donner bestämde man sig i Gamlakarleby för att försvara sig. I striden vid Halkokari i juni 1854 fastnade en av engelsmännens landstigningsbåtar, en barkass, på ett skeppsvrak och togs som krigsbyte av försvararna. Av båtens manskap begravdes de stupade på Marie begravningsplats, de överlevande transporterades till St: Petersburg. Dit sändes också de vapen som fanns i båten.
Striden vid Halkokari. Gouache av Johan Knutson.
Krimkriget
Vad har då denna berättelse att göra i den åländska forskartidningen Spirkasen? Jo, den platsar där mycket bra för vi har att göra med Krimkriget och sommaren 1854 då Bomarsund stod i händelsernas centrum på jorden. Hundra år senare skulle jag, en parvel bosatt i Finby by, 5 km därifrån, och platsen för det franska högkvarteret, inandas samma luft som de tiotusen franska soldaterna gjorde som campade i min hemby.
Ur den broschyr som Eugen Söderström utarbetat inför en utställning om Krimkriget och välvilligt tillsänt mig saxar vi följande:
Den engelska barkassen deltog med sin besättning i en raid med 8 andra landstigningsbåtar i ett anfall mot staden Gamlakarleby. Den efterföljande striden skulle gå till hävderna som "Halkokaristriden" som inträffade den 7 juni år 1854 .
Moderskeppen till dessa båtar var Odin och Vulture, båda ångfregatter. De kunde röra sig obehindrat med hjälp av ångdrivna hjul. Ovanpå hjulhusen placerades en båt, (paddle-box boat) en hjulhusbåt som vid behov sjösattes. Annars tjänade den som skydd för hjulen. Dylika båtar användes endast en kort tid, eftersom hjulen snart ersattes av propellrar. I själva verket var de flesta engelska båtarna under Krimkriget propellerdrivna.
Fakta om själva striden
Onsdagen den 7 juni kastade de engelska fartygen Odin och Vulture ankar utanför Trullön. Vid 9-tiden på kvällen satte engelsmännen ut fem båtar från Vulture och fyra från Odin. I dem fanns det sammanlagt 17 officierare och 180 män.
Båtarna grupperade sig i linjeformation utanför Beckhuset. En av båtarna kom under parlamentsflagg i land framför brännvinsbränneriet vid Sundmun. Engelsmännen möttes av t.f borgmästare Berndt Roos samt Anders Donner, Otto Kyntsell och O. A. Forsby. Sjökaptenerna J. J. Östberg och Ernst Wallin fungerade som tolkar.
Engelsmännen förklarade att de hade order att förstöra all krigskontraband, såsom fartyg, tjära, beck, virke och att det var klokast att låta dem göra det. Då svaret sedermera var nekande återvände förhandlarna till båtarna. På onsdag kl. 11.00 på kvällen gav sig en av båtarna av för att undersöka viken mellan Mustakari och Halkosario. När de kom tillräckligt nära Halkokari öppnade försvararna eld. Det första kanonskottet träffade båten och många soldater sårades. Kort därefter sköt Matts Kankkonen en kula som träffade båtens befälhavare löjtnant Edvard Carrington mitt i pannan. Engelsmännen besvarade elden utan att orsaka någon skada.
När striden pågått i en timme drog sig engelsmännen tillbaka och olyckligt nog fastnade en av båtarna i ett gammalt skeppsvrak.
Från den erövrade båten hämtades 28 engelsmän i land. Sex av dem hade dött i båten och 3 avled av sina sår. De stupade begravdes på Marie begravningsplats. Från England skickas årligen en liten penningsumma för skötseln av de stupades gravar.
De 9 stupade engelsmännens gravvård på Gamlakarleby kyrkogård
Striden vid Halkosaari utgör det största nederlag den allierade flottan led vid härjningarna utmed den finländska kusten. Totalt stupade 15 engelsmän under kvällen. I Cree Journals kan vi se att man räknade till 6 stupade som bars ombord från de andra barkasserna. Bl.a. skriver Cree följande:
Stackars löjtnant Carrington som var min nära vän och följeslagare blev skjuten vid det första skottet.
därefter två andra officerare och tre besättningsmän. En var svårt sårad av en kula som gått igenom bröstet och magsäcken, en annan hade fått en kula genom låret. Fjorton övriga var skadade. En officer hade fått sin mustach förstörd av en gevärskula. Vi på Odin kunde se att det var en väldig batalj på gång men var för långt ifrån för att kunna göra något. Den kapsejsade barkassen såg vi att blev omhändertagen och vi såg huru soldaterna blev tillfångatagna. Vi såg huru de som skulle hämta de skadade och stupade kom tillbaka utan att få dem med sig.
Dagen efter sände kapten Classe från Vulture en delegation i land för att av de ryska befälhavarna
få över de döda, skadade och övriga soldaterna men de fick återvända utan resultat.
Vi antog att de redan hade förts till något ryskt fängelse.
Vi blev hela tiden beskjutna från land av de ryska försvararna och det var ett under att vi inte miste flera av vårt folk.
Fredagen den 9 juni lättade vi ankar och höll på det öppna havet en sjöbegravning. Vår kaplan Fred Smith förrättade andaktstunden. Hela besättningen stod i givakt och inget öga var torrt.
Därefter sköts salut med tre skott.
Skadorna på barkassen
Matts Kankkonen
Matts var född år 1815 och bodde med sin hustru Anna på hemgården i Rödsö by. Vid sidan av sitt jordbruk sysslade han med jakt och fiske. Han var en skicklig skytt och anmälde sig nu frivilligt att försvara staden Gamlakarleby vid engelsmännens attack. Enligt traditionsuppgifter bar kulorna från hans sälbössa längre än den tidens militärgevär. Till följd av ett välriktat skott från hans sälbössa träffas officeren som ledde hela båtlaget i pannan och dog på fläcken. Enligt en annan berättelse grävde Matts ned bössan i skogen emedan han inte ville se ett gevär som dödat en människa.
"Bonden Kankonen. För ådalagd tapperhet vid försvaret af staden Gamla Carle by emot Engelsmännens anfall den 26 Maj 1854 i Nåder hugnad med en silfvermedalj, med påskrift 'för tapperhet' vid St. Georgs Ordens band "
Den ryske kejsaren belönade därefter Matts Kankkonen med en silvermedalj i St: Görans orden och han erhöll även en annan silvermedalj. Konstnären Wladimir Schwertskoff målar ett porträtt av honom. Denna målning skulle därefter upp bevaras i det kejserliga palatset i Helsingfors, nuvarande presidentens slott. År 1899 dör Matts, men huset han lät uppföra finns fortfarande kvar i Rödsö by. Efterlevande till Matts Kankkonen är bosatta på Åland.
Utdrag ur föredag
Här följer ett föredrag av Pekka Kauppala som han höll i Karleby den 24.3 år 2004. Utöver slaget vid Halkokari hade Ryssland dittills haft endast två andra värdefulla segrar i Finland under Krimkriget. För supermakten England var slaget vid Halkokari antagligen det pinsammaste nederlaget under hela kriget.
Rysslands största sjötidskrift "Morskoj sborink" skrev hela tretton sidor om slaget. Finnarna beskrevs som ett enkelt bondefolk som modigt går i strid mot en vapentekniskt överlägsen fiende. De hjälpte inte enbart den ryska militären utan var själva initiativtagare och tillkallade ryska stridstrupper till hjälp.
Slaget vid Halkokari var en unik händelse i det "Åländska kriget" d.v.s. Krimkriget på finskt territorium. Slagets ideologiska betydelse förstärktes ytterligare av det faktum att gamlakarlebyborna en andra gång lyckades avväpna en engelsk attack år 1855.
Rysslands största rädsla före och under kriget var om engelsmännen skulle lyckas landstiga i Finland och att finlandssvenskarna och delvis de etniska finnarna skulle alliera sig med dem och i värsta fall med Sverige, som ännu inte gått med i kriget.
Vi kan anta att under Krimkriget, föddes i Ryssland ett förtroende för det finska folkets och den finska elitens lojalitet till ryske tsaren och Rysslands militära intressen. Kärnan i detta förtroende var slaget vid Halkokari den 7 juni år 1854. Som en följd av den växande tilltron avslutade Ryssland i mitten av 1800-talet sin politiska strävan att förenhetliga nationen och övergick igen till att förstärka Finlands autonoma ställning.
"Bonden Kankonen. För ådalagd tapperhet vid försvaret af staden Gamla Carleby emot Engelsmännens anfall den 26 Maj 1854 i Nåder hugnad med en silfvermedalj, med påskrift 'för tapperhet' vid St. Georgs Ordens band "
Denna gravyr finns till salu hos antikvariat C. Hagelstam, Fredriksgatan 35,
00 120 Helsingfors (e-post: hagelstam(at)gmail.com). Publicerad med vänligt tillstånd av Cecil Hagelstam.
Övriga källor:
The Cree Journals
The voyages of Edward Cree, Surgeon R.N. as related in His Private Journals, 1837-1856 Journal for Maritime Research
Här följer ett utdrag ur Edward H Cree s dagbok. Cree var en kirurg inom den engelska flottan som
berättar i dagboksform om händelserna under Krimkrigets Baltiska del. Nedan ser vi hans dagbok för händelserna i Gamlakarleby. Gripande är den skildring av hur den blott 15-årige soldatpojken ropar på sin mamma strax före dödsögonblicket. Han hade blivit träffad av beskjutningen från staden emot barkassen.
Intressant inlägg, men varför använder du det finska namnet Kokkola på ett par ställen? Staden heter Karleby på svenska, men var tidigare känt under namnet Gamlakarleby.
SvaraRadera