Hela konkaronkan med alla kronor

Kejsaren Napoleon med krona 

Vad har denna att göra med karonkan och varifrån kommer egentligen ordet karonka?

Som vi här skall se samlas de lärde till doktorsmiddag, en karonka, de unga skall snart få sin examen och firar detta med en sjudundrande karonka och bloggredaktören minns sin barndoms karonkor då de äldre firade bybutikens goda årsresultat.

Ungdomslokalen Klippan, här nybyggd i början av 1900-talet. Invid det s.k. "kommunalrummet". Notera midsommarstångens dåtida placering mitt emot lokalen på Sundmans gjälan.

Då jag var ung på 1950-talet anordnades "karonka" på traktens ungdomsföreningshus Klippan i Sund på Åland. Det var då Sunds Andelshandel bjöd in till årsfest. Den hölls i mars månad och det var en mycket populär tillställning. Kvällen började med att andelshandelns styrelse höll sammanträde, årsmöte, och man gick igenom verksamheten under förra året. Därefter följde kaffekalas och strax därpå filmförevisning av handelslagsdistriktets verksamhetsledare som denna tid hette Birger Strandell. Han började med barnfilmer för den unga publiken och vi skrattade så vi tjöt åt alla Kalle Ankas upptåg.

Därefter visades SOKs fabrikers varutillverkning i Vaajakoski och man fick veta hur Panda choklad, Katrina kaffe och Tend tvättmedel tillverkades. Därefter höll en konsulent information åt alla husmödrar och de fick information om hur tvättmaskiner och djupfrysar funktionerade. Därefter var det en paus då alla bänkar utlyftes och spelmännen gjorde sig redo för dansen som träddes till långt över midnatt. Damerna samlades då längs ena långväggen och herrarna ställde sig i en klunga i hörnet vid ingångsdörrarna. Där var nära till klädeslogen där spritpluntorna fanns i rockfickorna. 

För en tid sedan fanns i Ålandstidningen ett reportage om att "Karonkan fyllde Alandica". Här ser vi hur ungdomar står uppstassade i sina vackra balkläder. Karonkan åsyftar här den väntans tid inför examen efter många års studier och firandet av dess snara avslutning. Detta skall givetvis firas och då ordnar man en karonka.

Nu vill denna bloggredaktör ställa sig frågan, varifrån härleds detta ord "karonka", varifrån härstammar egentligen detta ord, hur har det kommit in i finskan och i det svenska språket? Vi skall se vad språkexpertisen säger om det och ifall dessa inte ger svar försöker vi gräva djupare. Till min hjälp har jag tagit min hustru Irina som är expert på många historiska frågor och som i tolv års tid medverkat i Ukrainas television inom ramen för dokumentärprogrammet "den glömda världen" med hela världen som arbetsfält. 

Den första som får komma till tals är Bo Lönnqvist i spalten "om etymologin för ordet karonka"

I Språkbruk no 1/2000 besvaras en fråga om ursprunget för ordet karonka, i betydelsen doktorsmiddag, fest, bjudning, kalas o.s.v. Ursprunget för ordet är franskt, ej ryskt. I finlandssvenskan har ordet i formen karonka och betydelsen doktorsmiddag inlånats från finskan. tydligen under de senaste årtiondena. 

Han fortsätter; i undertecknads ungdom på 1960-talet hörde man det inte, annat än i finska sammanhang. Däremot förekom i vardagsspråk, bl. bland barnen, uttrycken "hela konkaronkan" och betydelsen var "hela följet, hela hopen". Han drog iväg med "hela konkaronkan". Där var Lindströms och "hela konkaronkan, hela flocken".

Ordet konkarong är franska. Det avser en på 1700-talet vanlig, hög kvinnomössa, uppbyggd av flor och bandrosetter kring en stomme av ståltråd. I Paris nämns conque´ron på 1750-talet som huvudbonad för bruden. Verbet conque´rir betyder  i formen conque´rant" bedårande, kokett erövrerska". 

Ordet har sedermera fått den överförda betydesen "följe, släptåg", när mössan blivit omodern, ett fenomen som vi finner också när det gäller andra klädesplagg. 

När ordet inlånats i finska har förleden "con-" fallit bort och nu har således ett återlån till finlandssvenskan skett. 

Karonkans svenska (franska) ursprung förklarar dess förekomst på Åland, som ju under 1700-talet upplevde en högkonjunktur i sedvänjor och mode på prästgårdarna. 

Så långt Lönnqvist och hans förklaring av ordets ursprung. Här nedan förklarar Mikael Reuter hur han ser på ordets ursprung.

Då skall vi se vad Mikael Reuter anser om ordet karonka.

Karonka, Reuters ruta 13/2 2012

För en tid sedan hade jag glädjen att lyssna till en givande doktorsdisputation som handlade om finlandismer och hur de med växlande framgång har motarbetats av språkvårdarna. Som traditionen bjuder följdes disputationen av en doktorsmiddag, eller karonka som den informellt kallas i Finland.

Ordet karonka nämns redan av Hugo Bergroth i Finlandssvenska (1917), tillsammans med ett antal andra ord: "Till vardagsjargongen höra: blusning (blusett), skrälldus, firabel, russicismen karonka, samtliga=bjudning, tillställning, kalas". Blusningen och skrälldusen torde ha förpassats till historien och firabel används bara i en annan betydelse, men karonkan lever kvar. Huruvida ordet redan på Bergroths tid i huvudsak användes om doktorsmiddagar är osäkert men det är sannolikt att den betydelsenyansen har kommit senare. På Åland används karonka om skolavslutningsfester (motsvarande bänkskuddargille, penkis). 

Bo Lönnqvists teori om etymologin för ordet karonka är utan tvekan intressant och värd att beakta som en möjlig tolkning. Ändå kan det inte hjälpas att teorin om att ursprunget är det ryska ordet karónka (bl.a. svit i kortspel) förefaller mer sannolik, och det är också den etymologin som ges i den finska etymologiska ordboken Suomen sanojen alkuperä. Också Hugo Bergroth betecknar i Finlandssvenska (1917) ordet karonka som en russicism, vilket enligt min mening måste tillmätas rätt stor vikt eftersom kontakten med det ryska var så mycket mer levande på Bergroths tid. 

Att karonka används speciellt om fester av typen doktorsmiddagar (speciellt i finskan) och skolavslutningsfester (på Åland) kan möjligen ha att göra med att dessa ses som ett slags "kröningar"-ry, karónka är diminutiv av koróna `krona`. 

Att karonka skulle ha kommit in i finlandssvenskan först efter 1960-talet stämmer inte. Det nämns som sagt redan av Hugo Bergroth i Finlandssvenska, och upptas i alla upplagor av hans mer kortfattade bok Högsvenska (efter Bergroths död redigerad av Björn Pettersson). Många äldre finlandssvenskar kan också intyga att det har använts före 1960-talet. Till Åland har det troligen kommit med inflyttade finlandssvenskar, men vi skall inte heller glömma att åländska dialekter har ett starkt inslag av russicismer sedan den tid ryska trupper var förlagda till Åland. 

Oberoende om vi utgår från det ryska korónka eller det franska conque´ron är betydelseutvecklingen inte alldeles lätt att förklara. Det som enligt min mening är avgörande i bägge fallen är att ljudformen hos ord som karonka, konkarong (den sverigesvenska motsvarigheten till konkaronka) och konkaronka lämpar sig bra för de betydelser de här orden har fått. Vi kunde kanske jämföra med det numera nästan utdöda finlansndssvenska ordet bataklang som också betyder fest. Ursprunget är uppenbarligen franskt även om etymologin är oklar, men associationen till det svenska klang ha säkert spelat en roll.

Mikael Reuter

Nåja. Här ser vi att de lärde herrarna inte är riktigt överens i saken. Vem har då rätt? Jag anser att de båda i princip har rätt trots att de talar om två olika grenar av trädet karonka. Lönnqvist nämner den franska kvinnomössan conqueron. Här är han inne på rätt spår. Han anser också att karonkan har vi fått från finskan. Reuter å sin sida hävdar ursprunget ryskt och talar om en svit i kortspel som ordets grund. Och det skall visa sig att också han är inne på rätt spår utan att veta dess härledning.

Men har de alls nämnt trädets rot? Nej. De slutade i Frankrike och Moskva. Men som vi nedan skall se så leder Irina oss in långt i forntiden, till den grekiska övärlden och självaste Romarriket, ja till Kievan Rus och Östeuropa. 

Den ryska tzarkronan är av ganska ungt datum och infördes först vid Peter II s kröning. Hans far Peter den store hade denna " monomakh-cap" som liknade en kon och i mongolisk stilutformning. Således kan inte det finskryska ordet karonka härledas till den grekisk-romerska traditionen. Som vi tidigare sett hämtades uttrycket ifrån en svit i kortspel. 

Den makedoniska härskarens krona, gjord av skytiskt guld. Skyterna var en gammal nomadstam som levde i det moderna Ukrainas södra territorium.

Som ett resultat av Alexander den stores segrar och erövringar fanns det gott om guld i Grekland. Enligt historiska berättelser har kransen sitt ursprung i antikens Grekland och Rom, där medlemmar av det grekisk-romerska samhället skulle hantverka ringformade prydnadsföremål kallade "kronor" av färska löv och kvistar.

Den romerske kejsaren Julius Caesar bar alltid en triumferande krona med lagerkrans.

Kejsar Napoleon Bonaparte med lagerkranskrona.

Kronan koronan har som sin yttersta symbol den aura som antogs finnas runt de heligas huvud och avbildningar av jungfru Maria.

Här en koruna - krona i Kievan Rusriket alltså dagens Ukraina.

En kvinna i Kievan Rus bar en krona (korun, koruna, krans) på huvudet, och en gift kvinna bar ett handduksliknande plagg som var draperat över en rikt dekorerad solid krona gjord av dyrt tyg, korun som höll hennes hår stadigt.

Denna bloggtext kommer att uppdateras.

Krönt i Godby den 23 februari år 2025

Johan G. Granlund 

Knut sopar julen ut

Julutsopning i Sverige i början av förra seklet.

En gammal tradition är att sopa ut julen och det sker den 13;de januari. Dagen kallar man även tjugondag Knut. Vi har därav uttrycken Tjugondag Knut sopar julen ut. Varför Knut och varför tjugondag? Jag vill här belysa och försöka förklara dessa händelser ur historisk synvinkel.

Helgonet Knut Lavard.

Vår tids julutsopningsdag den 13:de januari härleds ifrån de danska kungaätternas strider om kronan. Denna tid var Danmark en stormakt i Norden och tankar har funnits att Danmark styrde över stora delar av det som i dag är Sverige och Finland. De danska influenserna är starka och ett exempel som belyser och  framlägges är att man uttalar staden Borgå på danska språket än i dag. I svensk tappning borde det uttalas Borjå.

Knut Lavard mördades den 7:de januari år 1131 i Haraldsted och den dagen fick då stå i hela Norden som julutsopardag. I äldre tid slutade julen den 6:tte januari och mordet beseglade då julens slut. Detta var  en passlig tidpunkt för att avsluta julen om än av en tillfällighet. Ja, det säges i hävderna att mördarna som var Knuts kusiner, inväntade denna dag för mordet. 

Mordet på Knut Lavard

Knuts far var konung Erik Egegod och sonen var endast i tioårsåldern vid hans död. Ny kung blev hans farbror Niels. Nu blev Knut i stället hertig i Slesvig och fick titeln Lavard.  Lavard finns i engelskans Lord och är en storhets benämning för innehavare av vissa titlar och värdigheter. Vi finner titeln i engelskans Lord för Herren Jesus och Gud. I början titeln en benämning för "brödvärd". Knuts karriär i Slesvig gick strålande och kusinerna såg inte detta med blida ögon. De beslöt att döda honom. Knut blev därefter helgonförklarad. Hans helgondag blev den 25 juni. 

Varför ändrades då dagen för julens slut från den 6 till den 13 de januari? Ändringen gjordes på 1600-talet av kyrkans män och orsaken är okänd. En teori är att man i äldre tid högtidlighöll en helg med att förlänga den med en oktav, 8 dagar. I och med detta har vi så fått uttrycket tjugondag Knut alltså 20 dagar efter jul. 

I min barndom sopades julen ut i min hemby Finby i Sunds kommun på Åland ut med besked. I skymningen kom grupper av pojkar och flickor och sopade handgripligt ut julen med en kvast. De gick en runda in i köket och innanför dörren stod de en stund och väntade på godis och frukt. De äldre ungdomarna tog till hårdare tag. Man "bultade ut julen". Det gick så till att man slog med en stör i husknuten. Jag var själv med om ett hyss som bestod i att hartsa fönsterglaset hos någon äldre person. En morgon vaknade vi på gården efter att ungdomar hade släpat skogskälkar och annat bråte invid ytterdörren. 

Ännu i dag kan barn gå omkring i Godby där jag nu bor och då är ärendet mest att få lite godis i medhavda kassar.

Hej då julen! I Godby den 11 januari år 2025

Johan G. Granlund

Sankta Lucia i myterna och under historiens gång

Sankta Lucia

Sankta Lucia på besök till ett hem i Sverige någon gång i början av 1900-talet. Här på ett julkort från den tiden. Hon skrider här inte fram sjungande med ett ljus i handen utan kommer med ett bröd. Inte heller med åtföljande tärnor och stjärngossar.

Förra året sände jag nedanstående artikel till tidningen Nya Åland men de refuserade den av en för mig helt oförklarlig orsak. Därför vill jag nu delge den till er kära vänner på detta vis. Jag har alltid haft som axiom att berätta om historiska verkligheter som kan kontrolleras av vem som helst. Vill alltid stöda mig på verifierad forskning och om någon tar anstöt av det är det inte min huvudvärk.

Sankta Lucia, trollpacka eller ljusbärare.

Vi firar Sankta Lucia varje år den 13-de december. Under katolsk tid finns hon i kalendern som martyren Lucia från Syrakusa vars död inträffade år 304. Nuvarande Luciafirande härleds och är en vacker tradition som i sin nuvarande form funnits i Norden i cirka 100 år. Ja man kan härleda traditionen från 1800-talet då fint folk i högrestånds familjer i södra och mellersta Sverige uppvaktades av en i vitt klädd kvinna som med lingonriskrans och ljus i hår väckte herrskapsfolket med servering av kaffe och bulle. Den svenska författarinnan och Nobelpristagaren Selma Lagerlöf har målande beskrivit händelsen. 

- Den 13:de december i tidig morgontimme då köld och mörker lade sig över det värmländska landet, kom ännu i min barndom Sankta Lucia av Syrakusa intågande i alla de hem, som låg spridda mellan Norges fjäll och Gullspångsälven. Hon bar en vit dräkt och hade på håret en krans av brinnande ljus och hon väckte de alltjämt sovande barnen med Lussebullar och en varm doftande dryck ur sin kopparpanna.

Att Luciatraditionen även ihågkommes i Finland kan vi se av ovanstående artikel i tidningen Julhälsning av år 1888. Där berättas om huru Zakarias Topelius, hela Finlands sagofarbror, deltager i en julfest. Vid Luciafesterna i Helsingfors brukar Z.T. vara närvarande i så många skolor han möjligen kan hinner med. 

Då jag studerat berättelser ifrån det svenska kulturarkivet får jag däremot en helt annan bild av denna ljusdrottning vi har i dag. Axplock ur detta arkiv berättar en helt annan historia. Vi finner dessa insända bidrag ifrån i stort sett hela Sverige och under lång tid, ja ända in på 1900-talet. Märkligt nog har många av berättelserna likheter med vad häxorna blev anklagade för på 1600-talet. Där fördes ett umgänge med djävulen och diverse villfarelser därmed. Lucia var här en kvinnodemon och chef för Lucifers härskaror i underjorden ja i många av berättelserna var hon till och med Adams första hustru som han försköt och hittade därefter Eva. De hade flera barn tillsammans, ja fjorton stycken, och dessa gömde hon i ugnen varpå Gud försköt dem och de blev bannlysta, hänvisade till underjorden och Lucifers rike. 

Man sade att det fanns en annan bibel som berättade om detta men att prästerna vägrade läsa ur den. Att bli förknippad med Lucia var något negativt och från Dalsland visste man berätta att den som vaknade sist på morgonen av barnaskaran kund bli kallad "Lusselort" och blev då piskad för det.

Man jämförde Lucia med lort och smuts och att bli förknippad med henne var något mycket orent.

Folklivsforskarna kopplar även ihop Lucia med en person som två gånger finns omtalad i Gamla Testamentet vid namnet Lilith. Denna kvinna förekommer i såväl judisk som mesapotansk tradition som en kvinnlig nattdemon som sökte upp små barn för att plåga dem. Denna legend förekommer även i Gilgamesheposet och skulle vara densamma som Lucia legenden. Den allra äldsta bevarade skriften om detta finns i en sumerisk källskrift för fyra tusen år sedan. Namnet Lilith alltså i ljudlikhet med engelskans light har även i USA blivit upptaget av vissa feministiska rörelser och för dem finns en tidskrift med detta namn.

Vandringen från Gilgamesh via martyren Santa Lucia från Syrakusa, de tyska Kinderbarnens gåvogivare Nicolaus, herrskapen i rikemans Sverige, festerna runt Uppsala den 13 de december, till Hufvudstadsbladets skönhetstävlingar för att hitta en passande Lucia som jag minns ifrån min barndom är således ganska lång och krokig. 

Men då man forskar i olika källor över Lucia fenomenet slås man av huru nästan alla folklivsforskare börjar sin berättelse med att "ingenting har i dag något gemensamt med martyren Lucia ifrån Syrakusa" detta påstående anser jag är helt fel emedan dagens Luciafirande har väldigt mycket gemensamt med hennes ideal att ge av sitt överflöd till fattiga, sjuka och hjälpbehövande. Det var ju just det som hon blev avrättad för. För att ha gett sitt liv till Jesus och att vilja följa hans bud. Att finnas till hands för sina medmänniskor i nöd. 

På en semesterresa till Italien och Venedig jag gjorde för ett antal år sedan besökte jag Santa Lucia i katedralen Jeremiah. För mig var det jätteintressant att se hennes sista viloplats. Hon vilar i katedralen Saint Jeremiah. Man kommer faktiskt ganska nära intill hennes sarkofag. Reliken är maskerad men man ser en kort bit av hennes ben och fot.

Väl inne i kyrkan upplyses man om att inte gå för nära sarkofogen men jag tog i alla fall några bilder. En broschyr berättade om Lucias liv och huru relikerna under århundradena flyttats till olika kyrkor. Historien vet berätta att cirka år 1040 rövades Lucias reliker bort från sin plats i kyrkan Santa Lucia i Syrakusa av härföraren George Maniak och hans Bysans oxar. Därefter finner vi reliken i Konstantinopel för att därefter finnas i Venedig. Först där i kyrkan Saint Lucia som fick ge plats för en järnvägsstation. Sedan 1860 finns hennes reliker som sagt i Saint Jermiah. 

Santa Lucias första viloplats i Syrakusa. Man kan se ett hål i väggen varifrån sarkofagen stals.

Vi känner igen sången om Sankta Lucia. Den lyder: Santa Lucia, ljus fagra hägring, sprid i din vinternatt glans av din fägring osv.  Melodin är egentligen en italiensk fiskarsång som upptäcktes av en svensk vid namn Gunnar Wennerberg som år 1852 befann sig i trakten av halvön Santa Lucia. Nära intill finns vulkanen Vesuvius. Han hörde melodin och såg potentialen i den. Sången skulle bli världsberömd som den svenska Luciasången. 

Egendomligt nog har denna neapolitanska fiskarsång en koppling till en medeltida legend som finns om en Lucia som gifte sig med en svensk fiskare. Denne fiskare blev en gång längre än beräknat ute på sin fiskarfärd och hustru Lucia blev orolig. Hon tog då med sig en stormlykta för att lysa upp havet för sin make emedan alla fyrar i stormen slocknat. Hon omkom på denna sitt räddningsuppdrag men hennes själ fortsatte uppsöka piren och lysa upp havet för fiskare i nöd.

Varifrån härleds då traditionen med ljuskrona i håret? Historien om Santa Lucia i Syrakusa vet berätta att hon vistades med de kristna i de underjordiska katakomberna och där bar hon mat till behövande. För att få så mycket med sig av bördorna som möjligt fastsatte hon sina ljus i håret i en krans för att lysa upp i gångarna. 

Även våra Lussekatter med två russin skall ha sin förklaring. De symboliserar Lucias två ögon som utrevs ur hennes ögon och lades på ett fat. 

Må Santa Lucias uppdrag aldrig upphöra, att lysa upp vårt stormiga hav, skänka ljus i mörkret, ge hopp för de förtvivlade och framförallt lysa upp vår mörka decembertid.  

Lussat i Godby den 3 december år 2024

Johan G. Granlund

Denna tidning refuserade min artikel.

Nordiska korsflaggor i Östkarelen

 Den nordiska korsflaggan är för oss en kär symbol som påminner oss om det kristna arvet efter att vi i cirka 1000 år anammat den kristna tron. Att vi förutom dessa nordiska flaggor, där även Åland finns med, har ett antal Karelska korsflaggor var för mig en stor nyhet. 

En kort tid efter den ryska revolutionen då Finland bröt sig ur det ryska väldet passade även det karelska folket på och skapade sig en egen stat. Sommaren 1919 bildades den Provisoriska regeringen i Arkangelsk Karelen. Försöket slogs brutalt ned av Röda armén i mars 1920. 

Dessförinnan hade Karelens nya korsflagga komponerats av Axel Gallén-Kallela efter finsk förebild.  

De finsk-ugriska områdena i dagens Ryssland

Denna röd-blå-gröna flagga är Republiken Karelens statsflagga och anses vara en symbol för alla dess invånare. Karelen är nu en multinationell region där cirka 80 % av befolkningen är ryssar, 7 % är kareler, 3,8 % vitryssar och 2 % är ukrainare. Flaggan uppfattas inte som karelsketnisk. För att beteckna det karelska folket används i regel Gallèn Kallelas korsflagga. 

Karelens flagga designad av Axel Gallén-Kallela år 1919

Vepsiernas flagga. 

Vepsianerna är ett litet folk som bor i Karelen, Vologda och Sankt Petersburgs regioner. Vepsianernas flagga har ett grönt tyg med ett blått skandinaviskt kors med gul kant. Den har designats av N.G. Zaitseva år 1993. År 2000 blev denna flagga den officiella flaggan för den vepsiska nationella volosten som en del av Republiken Karelen. År 2006 upphörde denna enhet att existera. 

Ludikernas flagga.

Det karelska folket inkluderar även subeniska grupper: kareler-ludiks och kareler-liviker. Folkets flagga upprepar praktiskt taget Gellén-Kallelas flagga men har inte ett svart utan ett blått kors.

Tver karelarnas flagga.

En annan del av karelerna, som ibland anses vara en speciell subetnisk grupp är Tver-karelerna. Flaggan påminner om Karelens flagga från 1919 men har ett rött kors och gul kant. Stjärnan är en symbol för väckelse och vägledning, för ära och ljus. 

Ingermanlands flagga. 

Ingermanland var ett område vars namn härleds ifrån Olof Skötkonungs dotter Ingegerd. Området var hennes hemgifte. Ingegerd var gift med furst Jaroslav Den vise av Novgorod och Kiev. Hon skulle bli stammoder för de flesta av Europas kungahus. 

I begynnelsen var området svenskt vari ingår nuvarande Sankt Petersburg. Den nya staden kallades Nyskans och låg invid floden Nevas mynning. Cirka 100 år därefter erövrade Tsar Peter sedermera staden och ändrade namnet till Sankt Petersburg. 

Ingermanland provinsen sträckte sig nästan till Vita havet och ned till Novgorod. 

Flaggat i Godby den 28 november år 2024

Johan G. Granlund

Kungsådran i Finby ström och dess utstakning år 1870

 

Skattläggningskarta för Finby, Hans Hansson år 1650

Här ser man de 12 fiskverkar som lagts ut i Finby ström och Hanssons berättelse över platsen.

- Denne strömen Kallad Finby strömen hafver i företijden warit godt idefiske. Och eny eij somlige åhr wankar wacker fisk. Grannar till samma ström ähre Finby Wivasteby Persby och Persnäs.

I en karta från 1799 finner vi Finby ström som "Sikvarpet"

Finby ström var onekligen en av Ålands fiskrikaste strömmar och under fiskens lekningstid då den vandrar upp i de talrika små träsken gav enorma mängder fjällfisk. Fisket var noga reglerat och bragderna gick i vandring så att var tolfte år hade gården den bästa platsen nere i "nedre viken" som angränsade till Svinesund och mot Lumparn. 

Bönderna och deras drängar övervakade fisket mycket noggrant och överträdelser straffades mycket hårt. Det har ryktats om skjutningar i samband med tvister och slagsmål var vanliga. Detta omtalar en Vasilji Wilhelmsson i en artikel i Ålands Odling från äldre tid. I denna blogg finns en tidigare artikel om strömfisket i Finby ström och redaktören har även haft en artikel i tidningen Åland om detta. Invid strömmen finns ett område som benämnes Versslätt kommen ifrån Verkslätt. 

Som ung minns jag hur vi varje kväll lade ut katsor och ryssjor i strömmen och vittjade dem på morgonen och hur vi med långa håvar ifrån bron försökte få id som steg i strömmen norrut. Det var med stor glädje vi tog hand om dessa kraftpaket som iden faktiskt är.

Finby ström i dag, bild söderut från den bro som fanns här tidigare på gamla postvägen och varifrån vi fiskade. Strömmen förenar de små träsken alltifrån Vivasteby träsk, Övre viken och Hummelvik ner emot nedre viken invid Svinesund. I äldre tid var vattenståndet betydligt högre och sjöarna var större i omfång. En tid var de förstås sammanhängande och därför har vi i dag uttrycket vikarna trots att de är små träsk. 

Jag vill här taga upp den utstakning av kungsådran som gjordes och referera till den lantmäteriförrättning som skedde våren 1870 i gården no1 i södra Finby. En gård som i dag benämnes Lundgrens.

Karta över ådermätningen med början från strömmen.

År 1870 den 16 Mars infann sig underskrefven extra ordinarie komisionslandtmätare å Hemmanet No 1 i Finnby by af Sunds socken i Ålands Härad, och Åbo Län för att till följe af högvederbörligt förordnande af den 22 Februari 1869 utstaka och utpåla kungsådran ifrån den så kallade Finby Strömmen genom nedre viken och Svinö sund ut till Lumparen och infunno sig uppå derom inom den i författningarne föreskrefne tiden utfärdad Kungörelse och i Sunds kyrka afkunnad termin, nedanstående byamän och rågrannar, nemligen ifrån denna by bönderna Carl Erik Blomqvist och Carl Erik Carlson från hemmanet No 1, Johan Granlund och Johan Mattsson från No 2, Gustaf Victor Dahlen från No 3, Carl Erik Carlson från No 4, Anders Lindholm för sin svägerska Anna Stina Lindholm från No 5, Carl Anders Anderson från No 6, Johan Daniel Johanson från No 8, Johan Erik Johanson från No 9, Johan Edvard Johanson från No 10, Gustaf Mattson från No 1, och Carl Anders Anderson från No 12. 

Ifrån Wivasteby bönderne Johan Daniel Johansson ifrån No 1, och Carl Peter Holmström ifrån No 2. Brofogden Gustaf Sandlund från denna socken framtalade ordens af Kronofogden och Riddaren C. O, Lignell daterad den 10 Mars 1870 att bevaka Kronolägenheterna i denna by af förättningens  bevarande rätt och bästa, Kronolänsmannen Herr Petter Lignell tillförordnad att bevaka. Höga Kronans rätt för Skarpans ägo områden tillkännagav att han i morgon skulle infinna sig emedan han i dag var af embetes göromål hindrad att närvara. Såsom främmande man tillstädes voro Målaren Peter Sundlöf och försvarskarlen Carl Ulrik Lindberg bägge ifrån denna by. Intet jäv anmäldes emot förrättningen eller förrättningsmännen. 

Sedan ofvanstående lägenhets innehafvares och parters jämte främmanmde män och Ombuds namn här blifvit antecknade upplästes förordnandet till förättningen hvarefter vederbörande begåfvo sig ut på isen och arbetet vidtogo.

Den 17 Mars före middagen tillstädeskom Kronolänsmannen väl ädle Herr Petter Lignell för att bevaka Skarpans ägo områdes rätt och läste uppstående ordres af den 10 Mars 1870 utaf Kronofogden och Riddaren C. O. Lignell och sedan Ombuden tillstädeskommit inkallades närvarande parter och infunno sig utom ofvanom tecknade lägenhets innehafvare bondesonen ifrån Träsk frälse hemman Jan Erik Sviberg. 

Sedan alla blifvit församlade väcktes fråga om huru bred ådran skulle tagas ifrån Finby Strömmen till Katsorne mäta, och blef enhälligt beslutat att den skulle utstakas till en sjätte del av vattnets bredd, genom öfre viken samt genom trångaste passet den Katsorne äro anbragt endast till 9 alnars bredd sedan utstaka ådern till sjätte del af vattnets bredd genom nedre viken och genom det söder om viken belägna så kallade Svinö sund ut till Lumparn. Att sålunda öfvernskommits få vi med våra egenhändiga underskrifter och bomärken underskrifande betyga som skede i Finnby den 17 Mars 1870.

Carl Erik Blomqvist å No 1 (bomärke) Johan Victor Dahlen å No 3 (bom)

Johan Mattson å No 2 (bom) Carl Erik Carlsson å No 4 (bom)

Carl Andersson å No 6 (bom) Carl Anders Lindström å No 7 (bom)

Jan Erik Johanson å No 9 (bom) 

Johan Daniel Johansson å No 1(bom) Carl Peter Holmström No 2 (bom) bägge från Wivasteby

Johan Erik Sviberg från Träsk (bom)

P. A. Lignell å Höga Kronans vägnar Gustaf Sandlund å Finby Kronohemmans vägnar

Att sålunda är öfverenskommit och förättadt intygar i Finby den 18 Mars 1870 

Petter Sundlöf Carl Ulrik Lindberg samt

På tjänstens vägnar Carl Åström 

Värkat i Godby den 21 oktober åhr 2024

Johan G. Granlund

Den ryska trojkan - i politiken och som postbud

 

En rysk trojka med sina tre hästar i spannet.

För några år sedan införde jag i denna blogg en artikel om Lev Kamenev som satt över en månad på Vita Björn våren 1918. Ja så kallades Ålands länsfängelse i tiden. Han blev arresterad i Eckerö på Åland av militärguvernören Hjalmar von Bonsdorff och utväxlades sedermera mot tolv finska militärer vid Systerbäck. Lev tillhörde tillsammans med Grigorij Zinovjev och Josef Stalin den så kallade ryska revolutionstrojkan. 

Vad betyder då en trojka? Svaret är "en grupp om tre".

Bilden ovan visar en hästtrojka. En sådan användes oftast vardagsvis inom posttransporten i Ryssland. Vid transporter med tung last eller tre personer och fler behöves tre hästar.

Tecknad bild av en hästtrojka.

Då jag samtalade med min hustru Irina om begreppet trojka leddes mina funderingar in på intressanta spår. Hon berättade att en hästtrojka med tre hästar bestod av en ledhäst i mitten samt två draghästar vid sidorna. Ledhästen löpte i trav medan draghästarna vid sidorna galopperade. Ledhästen skulle vara större och äldre än draghästarna. För att uppnå en viss balans vreds draghästarnas huvuden mot sidan. Ljudmässigt kan detta låta enligt följande: 

För travaren -plåpp-plåpp-plåpp-plåpp medan galopphästarnas ljud kan låta -pålålåpp- pålålåpp-pålålåpp osv. 

Ledhästen i trojkan har en sele med ovanbåge. På denna hade man en malmklocka som ljöd vida omkring. Trojkan kunde uppnå höga hastigheter, det talas om upp emot 50 kilometer i timmen. Kollisioner hände ofta och för att undvika dem använde man sig av klockan. Ledhästens sele och rankor var också rikt dekorerade med fina utsirningar. Draghästarnas yttre töm var av kraftigare slag.

Hästarna skulle vara över fem år gamla, sex till sju år var det vanliga. De skulle även vara av samma ras men kunde ha olika färgnyanser. Vanligtvis var de av rasen Vyatka men hos finare familjer och hoven var de av rasen Oryol. Till kynnet var de livliga och lekfulla. 

De användes även i underhållningssyfte. På Moscows Hippodrom hölls tävlingar. 

Vid kung Georg V kröning i England underhöll två ryska trojkor på World Horse Show.

Det berättas att Kubas president Fidel Castro, vid ett besök i Moskva, var djupt imponerad av deras uppvisningar.

Inom politiken talar man även om triumvirat. Ett sådant var herrarna Lev Kamenev, Grigorij Zinovjev och Josef Stalin. Med största sannolikhet var Stalin "ledhäst" och de övriga två var draghästar. De två skulle i början stöda Stalin i hans framfart men år 1936 tackar han för deras hjälp och de avrättas med varsina nackskott.

Josef Stalin

Grigorij Zinovjev

Lev Kamenev

Om denna händelse finns omtalad i Hjalmar von Bonsdorffs memoarer.

Ordet trojka härleds ur ett annat sammanhang. Vi minns den trojanska hästen ur Odysse´n.

Jag föredrar nog helst Lumparlandstravaren.

Travar på i Godby den 25.9. 2024

Johan G. Granlund

Hade Lewi Pethrus sympatier för nazismen?

 

Lewi Pethrus Johansson, den fattige vallpojken från Hellesberg som blev pingstväckelsens störste förkunnare i Norden.

Han hette Ingmar B. Han for omkring med en bil i min hemby så sanden sprutade i dikesrenarna och han skrattade så magen hoppade när han berättade för mig om Lewi Pethrus. Den där löjliga "sillmjölkan ti kar" skrockade han! Varenda gång vi sågs berättade han samma historia i hånfulla tongångar, Ibra radio, Nalen, Dagen, Nyhemsveckan och pingstvännerna, ha ha ha, härrigud! 

Men Ingmar förstod inte hur fel han hade. Denne "sillmjölka" skulle visa sig vara en mycket stark personlighet inom nordisk kristenhet. Han hade startat med 12 medlemmar i sin lilla församling i Stockholm efter en uteslutning ifrån baptiströrelsen där i tidigt 1900-tal. 

Han skulle bli banerförare för hela den progressiva och innovativa kristendomen i Norden och då han slöt sina ögon stod kyrkliga ledare ifrån alla samfund och ärkebiskop Olof Sundby från folkkyrkan i kö för att bringa honom sin hyllning. Hans sång Löftena kunna ej svika är införd i de flesta psalmböcker. Vad få i dag vet är att det var Lewi Pethrus som var organisatören för bildandet av det politiska partiet Kristen demokratisk samling i dag Kristdemokraterna, KD. 

För en tid sedan måste jag faktiskt ta mig en titt i uppslagsboken, vad är en sillmjölka egentligen? Jag fick svaret: En klen stackare, morsgris, mammas gosse, pjosker, mjäker, mähä, klemis, sjåp, svagis. Det motsatta är en tuffing.

Min mor var pingstvän och man ville i min hemby så fort man såg mig i kamraters närhet håna mig för detta. Under hela min barn- och ungdomstid var det legio att hoppa på mig i alla sammanhang. I skolan, på fritidsgårdar, på idrottsplaner, i vägskäl helst i skymningen, ja överallt. Undan pingstvän, lätt mej var ifred pingstvän, bort härifrån pingstvän! Ja det riktigt grövsta levererades ifrån en känd sjökapten och författare i byn. Låt djuren leva din satans pingstvän! ropade han åt mig från stranden. Jag älskade naturen, att fiska och jaga. En pojk från grannbyn faktiskt med samma namn som jag Johan G. närmade sig mig då jag cyklade på vägen med sin moped och ropade i mitt öre: Det är ett helvete ti va pingstvän va!?

Det var min lott i min hemby Finby i Sunds kommun. Det fanns ingen som stödde mig, inte en enda person. Jo förresten en var det, han hette  Torsten Mattsson, han steg upp i en fritidslokal och sade åt en stortrut, Knut A. som hånade mig offentligt: Nu låter du Johan va i fred, han ha dej inga illa gjort! Att jag så väl klarat mig med mina sinnen i fulla behåll är ett underverk. Att berätta om detta hemma följde en mobbads bana, ingen visste. Ja, även en släkting Karl J. läxade upp mig för dessa möten. Förr fanns något som hette fredlös, det var just det jag var. Men då kunde en fredlös få en fristad inom kyrkogården, jag hade inte ens det. Den värsta domen var faktiskt uteslutningen från bygemenskapen, ingen ville ha med mig att göra.

På bordet låg någon gång i vårt hem skrifter som denne pingstväckelsens apostel i Norden skrivit artiklar i. Man berättade ibland om olika upplevelser på den stora konferens som anordnades i Sverige som kallades Nyhemsveckan. På möten sjöngs ur Segertoner och ofta Lewis kända sång "Löftena kunna ej svika". 

Pingstväckelsen är inte centralstyrd utan varje församling är en helt fristående enhet. Ungefär som en ungdomsförening på landet, helt sin egen men man träffades ibland för gemensamma sammankomster. Lewi Pethrus var onekligen den store ideologiske ledaren. Han skulle personifiera renhetsläran och kvinnors klädsel låg honom varmt om hjärtat. Inga kjolar ovan knäna helst långt nedanom, håret helst i en knut i nacken osv. De eskatologiska sanningarna var vardagsmat. Att alltför exakt planera för framtiden var helt onödigt. "Om Herren dröjer" tillades alltid i framtidsplanerna. Jesu Kristi återkomst låg alltid för dörren. 

Det skulle visa sig att någon sillmjölka var Lewi Pethrus inte. En mycket stark ideologisk ledare som genomdrev alla sina planer ända upp i sin sena ålders höst. 

Att taga hand om samhällets olycksbarn låg Lewi Pethrus varmt om hjärtat. Redan i sin tidiga verksamhet inkluderade han rehabilitering av missbrukare och utslagna. Man skulle ta emot de svaga där samhället misslyckats. Han betonade helbrägdagörelse genom tron och blev för detta anklagad och förhörd för kvacksalveri. Stockholms högsta polismyndighet kallar in honom för förhör men Lewi försvarar sig skickligt med bibeln i hand och grundlagen i den andra. Mötet resulterar i att polismästaren tackar för upplysningarna och de tar varandra i hand. 

Han grundar Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk verksamhet med filialer runtom i hela Sveriges land. Man uppnår så fina resultat så att sjukvården ger remiss för missbrukarvård till hans emottagningscentraler. Lewi rekommenderar starkt missionsverksamheten och sänder ut missionärer till alla världens kontinenter. 

Ibra radio hörde till Lewis innovationer och han var den första som sände andliga program via sändare som låg ute på internationellt vatten. Man sände ifrån Tanger utanför Afrikas kust. Ibra radio var en av Ingmars hånfulla objekt.

Man införskaffar Kaggeholms folkhögskola och fortsätter där med utbildning och konferenser.

Lewi Pethrus skulle bygga den jättestora kyrkan på Rörstrandsgatan. Den var länge Sveriges största samlingslokal och i brist på lokal firades där ett år Nobels prisutdelning. Dess akustik lär vara ypperlig och passar väl som konsertlokal. Lewi hade särskilt noterat denna betydelse och i planeringen gjordes resor till kända konsertlokaler i Europa enbart för den saken. 

Pingströrelsen hade tidigare innan den stora Filadelfiakyrkan byggdes på Rörstrandsgatan sina möteslokaler på Grand i Stockholm. Denna byggnad är för de flesta i dag känd som biografen där Olof Palme såg sin sista biofilm innan han mördades samma kväll. 

För en fri och aktiv press grundade han dagstidningen Dagen som ännu i dag är en aktad dagstidning i Sverige. 

Lewi såg till att då danspalatset Nalen var till salu inköpa detta för sin verksamhet inom rehabilitering. Man grundar även en egen bank.

Lewi skulle se styrkan i den andliga sången. Han knyter till sig Einar Ekberg, mannen med guldrösten vars röstomfång påminde om en orgels ackord. Ekberg skulle bli oerhört populär i de amerikanska svenskbygderna. Han knyter även till sig Jan Sparring som hade ett förflutet inom operan i Stockholm. Lewi engagerar även den kände sångaren Johnny Cash till sig och får över honom till Sverige för uppträdanden. Han jämte Elvis Presley är ju den amerikanska pingströrelsens stora profiler inom gospel, soul och countrymusiken. Däremot hade Lewi inget intresse för Elvis som så. Troligtvis för Elvis tidiga uppträdanden som i Amerika ansågs vara vulgära. 

I min bokhylla står boken Lewis resa. Denna bok skriven av författaren P.O. Enqvist redogör för Lewis liv och gärning. Enqvist var inte pingstvän men ger här en gripande skildring av denne kristendomens banerförare i Norden. 

Men som framgår av min rubrik, sympatiserade Lewi Petrus med nazismen?

Denna sommar kunde man i Aftonbladet läsa några uppseendeväckande artiklar i denna fråga. Ett par forskare, båda med förnamnen Thomas, har gjord djupdykningar i Lewis arkiv och tidigare bibliotek och sades ha funnit mängder av litteratur som innehåller nazistiska teman. En känd kristen litteraturpersonlighet och skribent i tidningen Expressen med namnet Joel bemöter artiklarna med att räkna upp dessa böcker och fann att flera av dem var gåvor och i antal ett fåtal. Vissa av Lewis vänkontakter är de facto besvärande men det var många som i tidigt 1930-tal bländades av Hitlers renlärighetsläror och organisationsförmåga. Joel bemöter även de anklagelser om Lewis ovilja eller rättare sagt tystnad om judeförföljelserna och menar att här har Lewi följt sin övertygelse om Jesu snara återkomst och i samband med den det judiska folkets lidanden i den yttersta tiden. Såsom att allt var Guds ofelbara vilja. De skulle ju förföljas denna tid, så säger skriften. Detta kallas eskatologisk bibelsyn. Deras forskning kanske längre fram ger svaren.

Det är snart 50 år sedan jag besökte en frikyrka.

Det är 55 år sedan jag utträdde ur statskyrkan

Gick aldrig i dess skriftskola, emedan min mor sade att jag kunde bibeln bättre än alla tillsammans i min ålder i Sund.

Lev-i frid!

I Godby den 5 september år 2024

Johan G. Granlund

 

Var det skomakarsonen från Ilmola som tilldelades det tredje Viktoriakorset - Victoria Cross?

 

Kristinestads hamn år 1865, bild Finna.fi

Detta är en gästkolumn av Mikael Apel, min medförfattare i två artiklar om de första Viktoriakorsen i Historisk Tidskrift för Finland. Mikael jobbar på Sveriges riksbank, huvudsakligen som talskrivare, men är också amatörhistoriker med Krimkriget som främsta intresse. I det här inlägget berättar han om ny information som han tror sig ha funnit om mottagaren av det tredje Viktoriakorset, William Johnstone.

Var det skomakarsonen från Ilmola som tilldelades det tredje Viktoriakorset?

De flesta historiskt eller militärt intresserade känner förmodligen till den brittiska utmärkelsen "the Victoria Cross", Viktoriakorset. Det instiftades av drottning Viktoria den 29 januari 1856 och är den högsta utmärkelse för tapperhet som en brittisk militär kan erhålla. Många känner kanske också till att de första handlingar som belönades med Viktoriakorset utfördes på Åland 1854, som var en av skådeplatserna för vad som senare kom att kallas Krimkriget.

Historiens andra och tredje Viktoriakors tilldelades löjtnanten John Bythesea och eldaren William Johnstone, besättningsmän på det fartyg med det för vår tid lite udda namnet HMS Arrogant. I mitten av augusti 1854 överrumplade och kidnappade de en rysk posttransport på Vårdö - egentligen den civila åländska postroten och kom över en del brev. Skälet till att Johnstone rekryterades för uppdraget var att han kunde svenska och därför kunde kommunicera med ålänningar.

HMS Arrogant år 1848, ångdriven med skruvpropeller

Om denna händelse har Johan skrivit spaltmeter på denna blogg, så den kommer jag inte att beröra mer. I stället skulle jag vilja fokusera på en av huvudpersonerna, nämligen William Johnstone. Mycket av uppgifterna nedan återfinns i en artikel av Johan och mig som publicerades i Historisk Tidskrift för Finland nummer 4 2022. Men jag har också sedan dess uppdagat en del ny information, som inte finns med i artikeln och som jag tycker att det kan vara värt att berätta om här.

Mycket lite är känt om denne William Johnstone. En förklaring är att han aldrig fick sitt Viktoriakors utan avled dessförinnan. När drottning Viktoria delade ut de första medaljerna vid en ceremoni i Hyde Park i London den 26 juni 1857 var John Bythesea närvarande, men inte Johnstone. Han befann sig då i Västindien på fartyget HMS Brunswick. Vid ett intermezzo ombord i augusti samma år skadade han en annan besättningsman med kniv och valde därefter att ta sitt eget liv. Han begravdes till sjöss i Saint Vincent Passage mellan Karibiska sjön och Atlanten. 

Nedan finns anställningsbeviset för när Johnstone rekryterades som besättningsman på HMS Arrogant. Anmärkningsvärt nog är hans förnamn här inte William utan John. Varför han i registren över Viktoriakorset går under namnet William Johnstone är ett mysterium som jag inte har lyckats få någon klarhet i. Förnamnet William dyker såvitt jag har kunnat se upp först i samband med att han tilldelas medaljen. I rullorna hos den brittiska flottan kallas han genomgående för John. I dessa rullor använder han dessutom ibland efternamnet "Johnstone" och ibland Johnson". För enkelhets skull kallar jag honom fortsättningsvis för John Johnstone, det namn han uppgav när han mönstrade på HMS Arrogant.

Tvärs över dokumentet står antecknat med stor stil "D.D. 1857", det vill säga "discharged dead", avgått med döden. Längst ned i dokumentet finns också en del uppgifter skrivna med liten stil och på vissa ställen svårtydda. Där framgår i alla fall att han anställdes i brittiska flottan första gången i maj 1845 och att han dessförinnan hade tjänstgjort i sju år på olika handelsfartyg, dvs. sedan slutet av 1830-talet. 

Hemmahamnarna för dessa fartyg är Shields, som ligger vid Newcastle, London och något som jag tolkar som Grinnock, vilket möjligen är Greenock i Skottland. 

I brittisk litteratur om historien bakom olika Viktoriakors har det spekulerats i om John Johnstone var svensk eftersom han valdes ut till uppdraget just därför at han kunde svenska. Man tänker sig då att han skulle ha rekryterats i Sverige när den brittiska flottan passerade på väg mot Finland och att "Johnstone" i så fall skulle kunna vara en anglifiering av "Johansson".

En av slutsatserna i vår artikel i Historisk Tidskrift för Finland är dock att Johnstone inte var svensk utan från Kristinestad i Finland. Den slutsatsen grundar vi på att Johnstone helt enkelt själv säger det till de åländska fångar som han och John Bythesea tog och förde ombord på HMS Arrogant (männen släpptes efter drygt ett dygn, utan några som helst repressalier). Redan under hösten 1854, när den brittisk-franska flottan hade lämnat Östersjön, skrev nämligen senatssekreteraren Johan August von Born en rapport om händelserna på Åland under den allierade ockupationen, på uppdrag av de ryska myndigheterna. I rapporten finns i en bilaga en polisrapport om just händelsen när postroten överfölls, där de inblandade förhörs noggrant. I den finns följande passage: 

"... och tillade August Mattsson äfven, att medan sällskapet befunnit sig där hos Olof Carlsson, den ena av Engelsmännen som talat dålig svenska och sagt sig vara hemma från Finland, född i Kristinestad men att han från yngre åren vistats i England, frågat Olof Carlsson om han sett några Engelsmän, varpå Olof Carlsson skrattande svarat nej." 

Johan August von Borns digra rapport om Bomarsundskriget, publicerad i januari år 1855. Rapporten finns i Finlands Riksarkiv.

Mattsson var en av postförarna som Bythesea och Johnstone tog till fånga och Olof Carlsson var den bonde på Vårdö som uppges ha hjälpt de båda engelsmännen och gett dem mat och logi. 

Att denna uppgift om Johnstone över huvud taget finns nedtecknad är i sig lite av ett under. Mattsson nämner den bara i förbigående, efter en lång redogörelse av händelseförloppet då postroten överfölls. Den är egentligen helt ovidkommande i sammanhanget, eftersom syftet med polisförhöret var att utröna om männen i postroten på något sätt hade samarbetat med fienden. Mattsson kunde därför lika gärna ha valt att utelämna den. Länsmannen som höll förhören och antecknade kunde också ha valt att inte skriva ned den, av samma skäl. Men nu finns den alltså där, bevarad för eftervärlden. 

En kuriositet är att Johnstones födelseort i dokumentet från den brittiska flottan uppges vara Hannover i Tyskland. I den engelskspråkiga litteraturen finner man det osannolikt att en brittisk sjöman född i Tyskland skulle ha särskilt goda kunskaper i svenska, vilket givetvis är en rimlig reflektion. Förklaringen till uppgiften kan man givetvis bara spekulera om. Förmodligen var de antiryska stämningarna i England så starka redan före Krimkriget att John Johnstone helt enkelt fann för gott att ange en födelseplats som fram till 1837 hade varit i personalunion med England, i stället för en som låg i det Ryska kejsardömet. Att på svenska avslöja för sina åländska fångar att han kom från Kristinestad måste däremot för Johnstone ha framstått som tämligen riskfritt.

Men om Johnstone nu var från Kristinestad så borde det väl finnas uppgifter om honom i kyrkböckerna? Johnstone uppger sig vara född den 6 augusti 1823. Den som släktforskat vet att födelsedatum kan vara högst osäkra, men det är den ledtråd som finns. Om John Johnstone hade anglifierat sitt svenska namn så skulle man också kunna tänka sig att han egentligen hette Johan Johansson. I samband med artikeln i Historisk Tidskrift för Finland gjorde jag några försök att återfinna honom i de register som finns digitaliserade. Jag hittade några Johan Johansson födda den 6 augusti 1823, men ingen särskilt nära Kristinestad, så till slut gav jag upp. 

Så för någon vecka sedan, gjorde jag ett nytt försök. Efter en hel del letande hittade jag en yngling i Kristinestads nattvardsböcker, född på samma datum som John Johnstone, i registret över "Ogifte tjänstehjon, gesäller och andra - från och till flytande personer". Han hette Johan Fredric Lindroth och var inte född i Kristinestad utan i Vasa, men hade kommit till Kristinestad som fjortonåring 1837.

Med tolkningshjälp från släktforskaren Leif Sjöqvist i Kristinestad lyckades jag spåra Johan Fredrics hemvist till Ilmola, närmare bestämt No. I Hannuxela i Kyrko By. Han var äldste sonen till skomakaren med samma namn, Johan Fredric Lindroth, och hans hustru Britha Kullnabba. Det står antecknat att han inte kunde läsa. 

Kommunionbok vari ingår familjen Lindroth

Fadern avled i början av 1835, innan Johan Fredric hade hunnit fylla tolv. Vid fjorton års ålder flyttade Johan Fredric alltså till Kristinestad. Förutom i registret över "Ogifte tjänstehjon, gesäller och andra -från och till flyttande personer" för 1834-1840 finns hans namn också med i motsvarande register för 1841-1846. Men då är han redan registrerad som försvunnen och det finns inga övriga noteringar om honom.

Han försvinner sedan verkligen helt bort från radarn, troligtvis någon gång strax före decennieskiftet 1840. Jag har inte kunnat hitta någon anteckning om honom över huvud taget därefter i det material som finns digitaliserat, varken i nattvardsböcker, förteckningar över gifta eller listor över avlidna. Han tycks helt ha gått upp i rök.

Johan Fredrics syskon står det däremot en del om även fortsättningsvis. Två av dem dör i mycket unga år, men systern Maria Lovisa, född 1826, finns bokförd i Peurala by i Ilmola i nattvardsboken från 1868-1877 boende ensam och fortfarande under namnet Lindroth. Brodern Gustaf Adolph emigrerar år 1900 till Amerika vid den relativt höga åldern av 70 år närmare bestämt till Onota, Michigan där han har en son.

Min hypotes är att Johan Fredric Lindroth i slutet av 1830-talet, vid ungefär 15 års ålder, tröttnade på den säkert mycket påvra tillvaron i Kristinestad, tog anställning som skeppsgosse på ett fartyg med destination England och blev sedan kvar där. Tidpunkten då han försvinner ur de finländska kyrkböckerna stämmer väl överens med när John Johnstone, född på samma dag, börjar tjänstgöra på brittiska handelsfartyg. Johan Fredric ändrade i så fall sitt förnamn Johan till det mer engelskklingande John, men tog ett helt nytt efternamn. Att han rest till England ensam, " i unga år" som Johnstone uppgav till sina åländska fångar, och sannolikt inte hade använt sitt modersmål på femton år, är en naturlig förklaring till att han hade pratat "dålig svenska".

I England är dessvärre spåren svårare att följa. Namnet John Johnstone, alternativt Johnson, är vanligt, och dokumentationen i Storbritannien är överlag inte alls lika noggrann som i de finländska och svenska kyrkböckerna. På Wikipedia står att Johnstone efterlämnade en hustru, Caroline, och en son, Richard John och att familjen bodde i St. Germans i Cornwall. Men i andra källor finns andra uppgifter. I boken "The Victoria Crosses of the Crimean War-The men Behinds the Medals" av James W Bancroft från 2017 sägs at Johnstones hemadress var i Portsea i Hampshire och att medaljen skickades dit i ett rekommenderat brev ( Bancroft skriver även att Johnstone alternativt kan ha varit en svensk som den brittiska flottan lejde i Stockholm) I boken Glory and Dishonour" av Brian Izzard från 2018 ägnas Johnstone och oklarheterna kring honom ett helt kapitel med titeln "The Mystery Sailor". I kapitlet, där Johnstone för övrigt antas ha haft sin hemvist i Liverpool, framförs till och med hypotesen att detta tredje Viktoriakors kan ha tilldelats fel man. Izzard skriver också att mysteriet med Johnstones verkliga identitet förmodligen aldrig kommer att lösas. 

Johnstones Viktoriakors kom via okända vägar till auktionshuset Spink i London på 1930-talet. Där köptes det av den förmögne amerikanske samlaren Robert b. Honeyman jr. Han donerade 1957 sina samlingar till The Museum of Natural History of Los Angeles County, där medaljen förvaras i dag. 

Var det då denne skomakarson Lindroth från Ilmola som efter ett kringflackande och dramatiskt liv tilldelades den mest prestigefyllda brittiska militära utmärkelsen under namnet William Johnstone - men sedan aldrig fick möjlighet att bära den? Jag tror faktiskt att det förhåller sig så. 

Men även om mycket talar för det så är det trots allt bara en hypotes. Om någon läsare av detta inlägg till äventyrs skulle ha, eller råka stöta på, information om denne Johan Fredric Lindroth som stöder eller motsäger den - eller för den delen har någon annan relevant information i ämnet, så kontakta mig gärna på mikael.apel@gmail.com

Den 30 augusti år 2024

Mikael Apel