Paula-flickan Finlands Lucia?

                               
                                            Den tecknade Paula-flickan från 1926

                               
                                   Den första riktiga Paula-flickan Sinikka Kekki från 1955

Då man rotar i minnenas skafferi och drar ut byrålådor hittar man saker som har legat där ganska länge. Mitt senaste fynd var min tändsticksetikettsamling från 1950-talet. Då jag bläddrade i den kunde jag inte undgå dessa Paula-flickor som väckte så många minnen till liv från min barndom i Sund Finby. Det visade sig att samlingen skulle vara full av intressanta saker.

Jag vill här ge en lite mera ingående skildring av vårt kaffedrickande i Finland och visa flera bilder ur min samling.

Ur Paulig bolagets historik "125 år av njutbara stunder" fick jag mycket god information om detta så innovativa bolags verksamhet inom Finländsk kaffeframställning och har därur saxat några rader.

Att även en ålänning, Mathias Eriksson skulle ha ett finger med i spelet får nog anses som en stor nyhet åtminstone för mig men mera om detta senare.

Den unge tyske immigranten Gustav Paulig hade i början av 1870-talet kommit till Finland för att arbeta som kontorist och korrespondent för det nybildade Nokia bolaget. Han hade i Tyskland arbetat på ett företag som levererade råkaffe till Finland. Gustavs mål var att en dag få starta en egen rörelse inom kafferosteri. Han är samtida med en annan kommande storföretagsledare nämligen Paul Sinebrychoff och blir bekant med denne.

Gustav blir finländsk undersåte år 1876 och grundar därefter sin egen verksamhet med affär på Fabiansgatan i Helsingfors.

Denna tid köpte de finländska husmödrarna råkaffe som de sedan brände hemma i en panna. Paulig började då att experimentera med kafferostning för avsalu. Det rostade kaffet packades i plåtburkar om 5 och 10 kilo som sedan kördes ut till kunderna i Helsingfors med hästarna Oiva och Sampo. Detta var år 1904.

Gustav Paulig hade redan långt tidigare besökt en kommun i Finland som hette Sääsmäki. Där hade han träffat på en vacker bondflicka klädd i traktens folkdräkt. Nu väcktes idén om Paula flickan och en byrå får i uppdrag att teckna henne. Denne teckning lanserades första gången år 1926 på kaffepaketen.

Nu lanserades även slogan " Gott till sista droppen".

Gustav Paulig avlider år 1907 och ledningen övertas av hustrun Bertha Paulig som framgångsrikt utvecklar företaget med bl.a, inköp av ett antal kafér i staden. Som mest hade man 25 försäljningsställen.
År 1919 grundas så familjeaktiebolaget A.B. Gustav Paulig O.Y. och direktör blir sonen Eduard Paulig.

Pauligs första konsumentförpackning i 250 grams paket
Fototgrafiet från Pauligs samlingar.

I april 1924 hände något som skulle revolutionera kaffeförsäljningen i Finland och kanske hela världen. Den åländske affärsmannen Mathias Eriksson sänder en förfrågan till Paulig om han eventuellt kunde få sig tillsänt mindre konsumentförpackningar i stället för de stora och otympliga 5, 10 och 20-kilosförpackningarna.
Eduard Paulig får då idén om att förpacka kaffet i 250 och 500 grams förpackningar. Han inleder framställningen av de små paketen med att först innesluta kaffet i pergaminpapper som därefter sattes i en påse kraftpapper som noga tillslöts med lim och ombands med ett för hand knutet snöre som förseglades med sigill. Den nya konsumentförpackningen var född och man införskaffar en ny förpackningsmaskin till företaget.

År 1931 inleder Paulig som första företag i världen datummärkning av kaffepaketen.
Under denna tid upphör även Paulig med sin försäljning av socker, mjöl och salt. En i våra dagar mycket uppskattad tanke.

                                   Här en s.k. sockertopp, ingår i min privata samling

Pauligs te

Paulig börjar även saluföra och packa teprodukter från år 1933. Vi ser här en krigstida teförpackning "inhemsk teersättning" alltså motsvarigheten till kaffets Sikoria.

Denna bild ingår i etikettsamlingen som en pusselserie där de olika etiketterna avbildar en julgubbe.

Denna idé är slående lik Coca-Cola annonserna från USA och påminner om Haddon Sundbloms jultomte.

                             Samma teburk som i etikettreklamen i min privata samling.

Paulig trycker även tändsticksetiketter med produkter ur sitt stora livsmedelssortiment. Skaffade man alla bilder framträdde bilden av ett hästföl. Ett smart drag med tanke på alla flickor som gillar hästar. För pojkarna hade man en serie på över 200 bilder av bilar årsmodell 1955.

I en annan bildserie ser man många produkter ur Pauligs sortiment som katsup, te, senap i glas designade av Tapio Wirkkala.

Paulig var även pionjärer vad gäller glass och försäljning av djupfrysta produkter i Finland. Här ser vi en glassförpackning.

Här ser vi Pauligs senap i glas designad av Tapio Wirkkala. I min ägo har funnits ett antal sådana glas utan att jag förstått dess värde, de är nu försvunna.

                                          Här ser vi tomatkatsup i flaska och på tub.

I ett välsorterat finländskt kök skall det även finnas kryddor. Paulig saluförde även sådant och det fanns en speciell kryddställning för det med designade flaskor.
Här ser vi kryddpeppar och kardemumma i burk.


Det andra världskriget skulle som i alla krig påverka vårt lands matvaruimport. Så även kaffeimporten. Vi fick dricka sikoriakaffe och kaffe rostat på råg och korn i Finland. Men tiderna blev bättre och den allra första lasten med kaffe kom till Helsingfors hamn. Då man vinschar upp lasten ur lastrummet hittar man även en fripassagerare. En ung pojke vid namn Antonio de Silva Lima. Eduard Paulig såg genast potentialen i händelsen. Han hälsar honom personligen välkommen och anställer honom i rosteriet. En mycket smart pr-kupp.

Här en samtida svensk kaffeburk. And. Mattssons Kafferosteri Falun med temat svart kille med kaffebricka.

"Tietysti Pauligin och Naturligtvis Paulig" är slogan som nu blir välkända i Finland och kaffet Jubileum med no: 25 och President med no: 26 blir försäljningssuccér. Här visar jag några kaffepaketbilder jag har i min samling.

På 1950-talet tillträdde Gustav Pauligs sonson Henrik Paulig som direktör för bolaget och under hans tid skulle Pauligflickan få en mycket framträdande roll. Hon har i Finland blivit lite av vad Lucia är i Sverige. Den vackert leende kaffeservitrisen som är snäll och vill bjuda på kaffe. Ja om henne har det sagts att hon var populärare än självaste presidentkejsaren Kekkonen.

Upprinnelsen är en följd av Henrik Pauligs resa till USA där han ser den mycket populära ikonen Betty Crockers arbete inom General Mills bolaget. Hon leder underhållningsprogram där husmödrar får konsumentrådgivning och råd och dåd i hushållet.

Till den allra första omröstningen till Paula-flickan anmälde sig 738 flickor från hela landet. Av dem togs 40 ut av en jury till semifinal varav 10 till final. I gänget fanns även en ung flicka, Armi Kuusela som otroligt nog ratades av juryn. Hon skulle 2 år därefter bli den allra första Miss Universum. Ett i mitt tycke fatalt jurybeslut av äldre i landet kända herrar. Domslutet kan bara överträffas av ett skivbolags ratande av Elvis samt den unge musikrecensenten som i en svensk lokaltidning nedsablade den unga pojkgruppen Beatles framträdande i en svensk småstad året före deras dundersuccé.

Armi Kuusela skulle bli den i särklass mest beundrade och ansedda finländskan genom alla tider och hennes gärning kommer aldrig att glömmas.

Men vår Paula flicka lever vidare.

Den andra Paula-flickan skulle pr 1958 bli Eila Sandell. Hon blev vald i den allra första arrangerade folkröstningen i Finlands television.

Den tredje Paula-flickan hette Anja Mustamäki och hon fungerade mellan åren 1962-1969.
Under hennes tid lanserades den nya P-symbolen med Guldkoppen på kaffepaketen. Denna ersatte med tiden Paula som symbol.

Mervi Salonen hette följande Paula mellan åren 1969-1973. Under den tiden lanserades konsumentbyrån Paula-tjänst.

Därefter tillträdde Hilkka Aaltonen som Paula under åren 1973-1977.

Under Maisa Venäläinens period 1977-1980 lades tyngdpunkten på demonstrationer i varuhus och olika media.

Åren 1980 - 1983 var Anna-Liisa Uusitalo Paula-flicka och under hennes tid startade Paulig sitt kaffeinstitut och under denna period lanserades drycken Café Espresso.

År 1983 tillträdde Helena Rantanen som Paula och under hennes tid lanserades Plus vacuumpackning. Hennes period slutade år 1986.

Därefter tillträdde Liisa Aarnikainen och under hennes tid lanserades Gustav Paulig kaffet.

Pauligs tionde flicka blev år 1990 Sanna Simola och nu lanserades Café Mocca och efter henne kom Anna-Leena Lundén.

År 1996 tillträdde Taru Tukeinen och under hennes tid lanserades Brazil kaffet och hon fick vara med om att lansera After Dinner kaffet.

Så in i 2000-talet förde Sanna Leinonen Paulas tradition.

År 2002 valdes Virpi Malkamäki och under hennes tid kom President mörkrostat kaffe samt den nya Frezza kaffedrycken på flaska.

År 2004 fick Paula ett nytt ansikte i Anni Tarhonen på kaffedagen den 6 juni år 2007. Den varmt leende Anni förde in Paulig i Facebooks och bloggvärlden.

Som den 17-de Paula-flickan valdes Ulla Ristikari år 2010. Hon selebrerade Pauligs 60-årsjubileumsår med att besöka mässor, varuhus, kafér och restauranger. Hon var även den som fick föra in Paulig i Instagramvärlden.

Som den 18-de Paulig-flickan valdes Noora Ylikoski bland 200 aspiranter. Hennes stora uppgift är att fortsätta Paula-flickans goda traditioner, att se glad och vänlig ut och bjuda på Pauligs kaffe.

Varje Paula har haft sin tid, de har speglat sin tids världsbild och man kan med fog säga att Paula-flickan har ett stort rum i varje "sann" finländares hjärta.



Bränt, kokat och bryggt i Godby den 20 maj år 2014

 Johan Granlund

Taakelinakka - en gårdsfarihandlare

                                             
                                                         Taakelinakka

I Nya Åland fanns i början av maj en bild för identifiering i spalten Vem är vem?
Då jag såg bilden såg jag direkt vem det var, jo Taakelinakka var det, men vad går han och bär på?
Som vanligt måste förstoringsglaset fram och det visade sig vara en en massa spånkorgar. Men vad
han hade i den andra korgen var svårare att se. Det liknade som något slags runda bolliknande saker.
Att han står på Torggatan är ganska säkert kanske någonstans nära Sittkoffs i dag.

Då jag var barn och ung på 1950-talet så minns jag honom mycket väl som en vandringsman och borstbindare som bara plötsligt dök upp på Norrgårds i Finby. Där övernattade han ofta. Han kom med Sudhoffs bussen och ibland hade han en cykel med sig.

Taakelinakka, som på den tiden var borstbindare fick sitt namn i bygden av att han då han kom till varje bondgård frågade efter tagel, dvs. avklippta ko och hästsvansar. Då svansarna blev onödigt långa på kreaturen klippte man av håret lite och buntade ihop det. Dessa tagelbuntar hängde man sedan upp på en knagg i ladugården. Han kunde ju inte alls prata svenska så han menade helt enkelt att få de tagel som hängde på knaggen.

Han bodde som sagt hos oss ibland för min mor Ilmi kunde finska. Det är ett par speciella händelser som jag minns väldigt bra från den här tiden.

Då vi ännu bodde i den gamla bondgården på Norrgårds övernattade han i vår lekstuga som var stor som en nutida Friggebo. En kväll på höstsidan satt vi i köket och åt "kvällsvard". Taakelinakka bad att få äta upp det sista som fanns av blåbärssoppa i en soppterin som stod på köksbordet. Skålen hade han så i famnen medan han åt och slevade i sig. Plötsligt så rapar han till och spyr upp hela den blå soppan tillbaka i terinen. En sådan händelse glömmer en grabb i 10-års åldern aldrig.

En annan händelse som jag minns mycket väl. Vi hade flyttat in i det nya huset år 1960 och en höstkväll kommer Taakelinakka dit och vill sova över. Det gick mycket bra för vi hade ett rum i källarvåningen som vi kallade för hobbyrummet och där fanns en säng.
Vid 12-tiden på kvällen hör vi hur han kommer uppstapplande i trappan och ropar: Te prinna!
Vi rusar upp ur sängarna och tror att elden är lös. Men det visar sig att Taakelinakka inte förstod sig på den då moderna värmepannan där vedknubbarna skulle brinna hela natten. Han trodde förstås att han måste vänta och skjuta spjället i kaminen.

I en annan tidning säger sig flera personen känna igen honom.
Maj-Len Lindholm från Gölby minns honom som "Tagel-Oskar" och att han ofta bodde hos dem.
Sigmar Sjögren minns honom som "Finn-Oskar" och att han bodde hos dem i  Lemland Norrboda.
Ann-Maj Eriksson minns honom som "Hästtaakeli" från Föglö Björsboda.

Ja, min Taakelinakka hade många namn, säkert ett antal till, men förvånande nog så har ingen berättat vad han hette i efternamn.
Varifrån var han och var finns han begraven?
En gömd men inte glömd vandrigsman och borstbindare.

Förresten jag tror jag har en borsta kvar av honom från Norrgårds i Finby. Jag skall putsa upp den och hänga den på "knaggen"



Sopat ur mitt minne den 8 maj 2014

Johan

Glad Påsk - på ryska och svenska

                                                 
                                                 Påskkort från 1950-talet
                           
                                 Glad Påsk! Ja så hälsar vi varandra i norden på svenska.

I Ryssland däremot hälsar man i dag varandra med att den ene säger till den andre: Hristos Voskres! Kristus är uppstånden Så svarar den andre med: Voistinu Voskres! Ja han är sannerligen uppstånden.

Vem kunde för 25 år sedan tro att denna sed skulle bli allmän i detta land, där religiositeten endast utövades inom hemmets fyra väggar och där allmänna gudstjänster fick firas i hemlighet i skogar och slutna rum.

När skall påsken firas? Jo, den första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen.
Denna formel hör till de ramsor jag aldrig kommer att lära mig utantill, kanske jag inte är ensam om det.
Den kan således firas som tidigast den 22 mars vilket den gjorde år 1818 och kommer att nästa gång göra år 2285.
Påsken kan senast firas den 25 april vilket den gjorde år 1943 och kommer att göra nästa gång år 2038. Om allt detta bestämdes vid det berömda kyrkomötet i Nicea år 325 e.kr.

Vår påsk har sina rötter som så mycket annat ifrån den judiska religionstraditionen. Den härstammar i sin första form från judarnas eller om vi säger Israels barns uttåg ur Egypten.

Vår nuvarande påskhögtid varar sedan gammalt i 50 dagar med fastetiden och avslutas i pingsttiden.

Den s.k. påskveckan börjar med  "palmsöndagen", den dag då Jesus red in i Jerusalem på en åsna och folket strödde palmkvistar framför honom.
Måndagen kallades för "blå måndag eller svarta måndagen", det var den dagen skorstenarna skulle fejas och sotas.
Tisdagen kallades "fläsktisdag eller vita tisdagen".
Onsdagen var "dymmelonsdagen", den dagen påbjöds påskfriden. Då bytte man ut kyrklockans järnkläpp till en av trä, s.k. trädymmel. Dagen kallades även "askonsdagen".
Skärtorsdagen härrör från ordet skära alltså rena och tvätta. Den dagen tvättade Jesus lärjungarnas fötter samt åt nattvard med dem. Fram till 1700-talet fick man inte arbeta denna dag. I stället jobbade man med att skydda sig mot häxorna som for till Blåkulla. Man gömde alla kvastar samt målade kors på dörrarna.
Fredagen är som bekant långfredagen. Under denna dag arbetade man inte, utan klädde sig i svart och höll sig inomhus. Denna dag tog man även in påskriset som man skulle risa barnen med.
Påsklördagen samlade man ris och eldade brasor för man ansåg att denna dag återkom häxorna från Blåkulla.
Påskdagen, denna dag uppstod Jesus från det döda och nu avslutades fastetiden.
Annandagen återvände allt till sitt vanliga, är numera en röd dag i allmanackan och från 1920-talet inföll årets biopremiär i Sverige.

Påskmaten på Åland är med utgångspunkt från mina egna erfarenheter massor av kokta ägg, memma och palvat fläsk. Så var det i min barndom. Jag minns att vi skröt med hur många ägg vi hade stoppat i oss och rekordet hölls av en som vräkte i sig 20 stycken.

Äggätandet till påsk lär ha startat med att under fastetiden började hönsen sin värpperiod och levererade mycket ägg. Dessa passade man då på att äta upp till påsken. En naturlig följd av detta värpande var att de värpsjuka hönorna passade på att lägga sig i ägghögen och därav våra påskkycklingar på påskkorten.

Mina vänner i Ryssland äter i dag en kaka benämnd "Kulich" även kallad kex. Den består av en dessertkaka formad i rund form med glasyr på toppen.

                                                 
                                                         5 nybakade Kulicher

Man äter även olika slags piroger samt pasha som är en kvargprodukt.
Här äter man även påskägg vilka man målat i glada färger. En del av äggen tar man med sig i en korg och för till kyrkan för att prästen skall välsigna dem med heligt vatten.

I Finland och på Åland äter man sedan gammalt memma. Det är en produkt som härleds från "det osyrade brödet" ur den judiska traditionen. Den är baserad på malt och senare har tillkommit socker och apelsinskalssmak samt äts med grädde o mjölk samt sockerströ.
Förpackningen som numera är av papper kallas för "riva". Namnet från den tid då man tog björkbark och tillverkade en fyrkantig ask av det.

I Sverige är denna maträtt ganska okänd och klassisk är följande berättelse: En finsk kvinna boende i Stockholm fick av sina föräldrar under kriget tillsänt sig ett matpaket innehållande bl.a. memma. På paketet stod som adress: Rouva Miuka Koskitar. Då den svenska tulltjänstemannen skulle syna paketet hade det gått sönder lite i ena hörnet just där memmarivan låg och lite av dess innehåll hade runnit ut. Då utbrast han: Aja baja, men man ser ju att det är "råa koskitar"!

En annan sak passande i sammanhanget. Det är för mig en gåta huru det finska folkets toalettbestyr måste benämnas som det ryska folkets heligaste högtid, Paska.

Jag har här haft glädjen att få dela med mig av min lilla samling av gamla påskkort.

Denna sed att skicka påskkort till varandra kanske numera har upphört men som allting annat kanske den kommer tillbaka en vacker dag.


Glad Påsk!
Hristos Voskres!
Voistinu Voskres!


Värpt i Godby påskdagen den 20 april år 2014

Johan Granlund

Klintens Plåt Ab och historian om "plotn"

                                      Mässingsplåten framför spisen är nu på sin plats


Här ser ni min nya och fina "mässingsplot" som jag väntat på en lång tid och nu äntligen fått insatt.
Men ni kan inte i er vildaste fantasi förstå vad jag träsade för att få fram denna skapelse.

Det finns ett uttryck sen gammalt att: Då katten är borta dansar råttorna på borden och aldrig har väl följande berättelse varit mera relevant. Ja, den kan eventuellt på universitetsnivå tjäna som studieobjekt för hur det kan gå när ägaren lämnar företaget och går in i politiken, i detta fall som åländsk näringsminister.

Då vi slipade golvet i köket togs den gamla skyddsplåten bort och blev då skadad. Den var tidigare av svartplåt men nu sade mitt sinne för färger att kanske det inte skulle vara så dumt med mässing denna gång.

Det var efter senaste jul som jag tog tag i projektet. Av några gamla omslagspapper skapade jag en mall och ni kan förstå att för att få den snyggt uppritad fordrades att dessa mina 83 kilo lades på rygg framför spisen och med blyertspenna skulle den vackra rundbågen avritas under pappret.
På papprets ovansida skrev jag ned alla måtten samt instruktioner för hur falsning skulle göras samt mina kontaktuppgifter.
Jag tog pappersmallen och for till stan, till Klintens Plåt Ab, i januari 2014.

                                   
                                                 Klintens Plåt Ab i Mariehamn

Hit for jag med mallen för varför inte, jag hade ju i många år anlitat dem redan då de var i "Dahlmans" fastigheten på Strandgatan. Dit som jag i min ungdom sålde bisamråttsskinn till farbror Birger.

Nåja, vid Klintens Plåt togs jag emot av en ung herre som verkade seriös och intresserad av mitt ärende men han förklarade att just då hade de inte mässingsplåt men lovade att ta hem så fort som möjligt i samband med annan beställning. Yes, sade jag jag kan vänta lite för jag skall själv på en utlandsresa någon vecka, men ni kan ringa mig och berätta vad som händer. Jo, jo, men vad är ditt telefonnummer nu igen sade han, tog fram ett block och skrev ned det för säkerhets skulle på ett skilt papper.

Jag kom hem i början av mars och tänkte att nog var det väl underligt att inte någon har ringt om min plåt så jag kontaktade dem på nytt.
Nu svarar en annan person som jag inte tidigare pratat med att han kände inte till fallet men skulle höra med den förra killen som eventuellt hade pratat med mig.
Dagen efter ringde jag på nytt och då får jag det häpnadsväckande svaret att "de hade tappat mallen". Oj oj oj då, stammade jag fram, men har ni tappat bort min telefonnummer också?
Jo, svarade han vi vet inte var allt är, men kom in du så skall vi fixa den nya plåten medan du väntar sade han.

Jaha, då var det att på nytt göra en mall och ni vet hur det ser ut. Jag hade då inte lämpligt papper och funderade hur jag skulle få tag i kartong. I uthuset hittade jag kartong som barnen i tiden använt som teckningsmaterial.
Nu iväg till Klintens Plåt igen med mallen. Då jag kommer dit säger det att: Nej vi har inga mässingsplåt den är slut!!! Va, är den slut, så ni har haft mässingsplåt en kort tid medan jag var borta och kontaktade inte mig och nu är den slut igen?

                    Skylten som visar vägen till Plåtslageri Klingbergs på vägen mot Norrsunda

Väl hemma slog jag upp i gula sidorna på rubriken, Plåtslagare, och hittade Plåtslageri Klingbergs.
I sortimentslistan stod det att de hade mässingsplåt.

Jag kontaktade dem och frågade om de kunde tillverka en skyddsplåt till mig i mässing? Jo sade de kom in bara så ordnar det sig! Detta var en tisdag och på fredagen ringde man mig och berättade att nu är plåten färdig. Nåmen tackar tackar! Men en sak, jag har så liten bil och ingen dragkrog till släpkärran, kan ni köra hem den till mig, har ni vägarna förbi? Jo sade den vänliga mannen, jag far förbi dig i morgon vid tvåtiden och tar den med mig.
Allt detta hände alltså inom samma vecka i april.

Jag ser nu att Klintens Plåt Ab har monterat ned skylten ovanför dörren, men funderar de på att byta namn borde i det nya namnet inte finnas orden plåt och service för det hade de inte i mitt fall i alla fall.

Av en outgrundlig anledning tog inte båda våra lokaltidningar in denna artikel.

Plåtat i april år 2014

Johan Granlund

Tidningen Åland, den 10 november år 2015.

Familjen Karlström vill sälja Klintens plåt.

Maslenitsa, den ryska fastlagskarnevalen

Runtom i hela världen där ryssar är samlade firar man Maslenitsa som är deras motsvarighet till vårt fastlagsfirande som bara är en dag, en tisdag, men deras varar en hel vecka.
Årets Maslenitsa började måndagen den 24 februari och avslutades söndagen den 2 mars då denna halmdocka vi ser i bild skulle brännas upp.

Maslenitsakarnevalen har urgamla traditioner och här ser vi en målning från äldre tiders karnevalsfirande utförd av konstnär Kustodjev.

Denna vecka har i folkmun många namn. Man kallar den ömsom, smörveckan, pannkaksveckan, bliniveckan, eller köttfria veckan. Under denna vecka som föregår den stora ortodoxa fastetiden dvs. den sjunde veckan innan påsk enligt den ortodoxa kalendern äts inget kött och man håller sig till rätter tillredda av ägg och smör och vanligtvis förekommer olika slag av folknöjen alltifrån i de små byarna till de större städerna.

Vår söndagsutflykt den 2 mars företog vi till staden Pushkin för vi hade hört att där skulle finnas en stor karneval. Under resan dit, cirka 30 kilometer, såg vi ett tiotal karnevaler på mindre orter längs vägen. Väl framkomna hade vi svårt att få bilparkering för det visade sig att dit hade sökt sig närmare femtiotusen besökare.

Här på festivalens podium framträdde representanter för staden som berättade om karnevalens historia. Här uppträdde även olika slag av gycklare och kraftkarlar och härifrån leddes även de olika ringdanserna med olika typer av folkmusik alltifrån medeltiden. Bland annat såg vi en kraftkarl som likt Hautaviita kunde utföra enorma saker. Han lyfte en man som hade två stycken 40-kilos kulor i händerna med bara tänderna. Dessutom bröt han tjocka järnstavar formade till hjärtan vilka han gav åt publiken. Till sist tog han en kortpacke och slet den i två delar.

Ett annat roligt inslag i marknaden var även detta. Man hade rest en hög påle kanske tio meter hög. Upp mot toppen skulle då män försöka klättra och helst ända upp. Denna man klarade det och fick mycket applåder.

Ett roligt inslag i marknadsbilden var denna boxningsrink. Här fick grabbarna puckla på varandra till publikens förtjusning. De hade munkorgar på huvudet så tänderna inte skulle ryka ut.

På flera platser inom området dansade man ringlekar, här iförda gamla folkdräkter. En del hade även gamla vanliga kläder. Musiken var vad jag kunde förstå av mycket gammalt ursprung.

En del roade sig med att hoppa rep. 

Man behövde inte känna sig hungrig på festivalområdet. Här ser vi ett ryskt militärfältkök ur vilket man serverade Greitska. Det är en gröt kokt på bovetegryn. Mycket god och hälsosam. Som dryck fick man en kopp te och allt kostade 5 euro.

Man har frångått den gamla traditionen att inte äta kött denna vecka. Här ser vi en stor grill fylld med grillspett. Till detta kunde man även köpa öl överallt.

På festivalområdet fanns det mängder av olika slags försäljare som sålde olika slags produkter. Här ser vi en familj som sålde honung av många olika färger och smaker i lösvikt.

Här ser vi några killar som vilar sig efter att ha förevisat medeltida stridskonster. På så sätt liknar karnevalen även vår vikingamarknad. Här fanns även ett flertal stånd där man sålde svärd och hjälmar.

Denna vecka har många likheter med vårt fastlagstisdagsfirande men är mera mångfasetterat.

 Här har man ett djupare tänkesätt. Man firar här ett slags "förlåt mig mina synder" mot dig under fjolåret, ett slag alla hjärtans dag. Genom att bränna den utklädda halmdockan bränner man symboliskt bort allt gammalt. Man ringer till sina vänner och bekanta bara för att be om förlåtelse.

 Man anser även att denna tid är det slut på vinterhalvåret och våren är i antågande, en slags motsvarighet till vårt Valborgsfirande. 

Fastat i Sankt Petersburg i mars 2014

Väderkvarnen på Norrgårds i Finby

.

Ja här tronar den mot västhimlen, i en turistpublikation, Åland,  av år 1965, Norrgårds väderkvarn i Finby.
Min mor Ilmi mjölkar "Kom kuddorna" i kvällens solnedgång.
Jag har inte fel om jag säger att vår kvarn i Finby är en av Ålands mest fotograferade. Tronande på mjölkarberget strax invid vägen och med västerskyn rätt i kameran.

Då jag nedtecknade min far Bernhards berättelse över livet i Finby förr berättade han att i hans ungdom fanns det 14 väderkvarnar i Finby. Byn har 11 gårdsnumror men dessutom fanns det en mängd större och mindre torp utgående från de olika gårdarna.
Från Bomarsundskrigets dagar har vi en känd teckning av en fransk konstnär som skildrar livet i Finby under belägringen och där ser man ett antal kvarnar.

"

Min far berättade att en tid efter att hans far Johan "Janne" Granlund köpt gården den 20 mars 1914

 blåste den kvarn som då fanns på gården ned precis då han var på väg att hämta mera säd från ladan en bit ifrån.
År 1922 byggdes så denna kvarn vi ser i bild. Timmermän var Albert Pettersson från Mångstekta och Manne Mattsson från Sibby. Som vi ser har denna kvarn en rejäl kvarnfot i timrad stock.
Huset vi ser i bakgrunden är den byggnad min far och hans bror byggde på 1930-talet.

Vid uppbyggnaden av den nya kvarnen togs de gamla delarna tillvara och monterades in i den nya kvarnen.
Kvarnens äldsta del, kvarnstocken är troligtvis från 1700-talet att döma av de minnesanteckningar som är inristade i den. Kvarnroten timrades i stock som står sig än i dag. Det är frågan om några paralella stockrader
som är ihopmonterade som ett kryss. Vid detta tillfälle gjöts även nya kvarnstenar emedan de gamla av sten var utnötta.

Vår kvarn har i alla tider fungerat som en plats för fotografering.
Här ser vi en bild från 1928, min far som då är 20 år sitter längst ned på kvarnstegan, ovanför honom Alvar Hagström, en pojk från Smedsböle som han ofta umgicks med. Bakom sitter en "finne" som hör och häpna tog detta fotografi.
En sytråd ledde till kamerans slutare, en liten knyck med foten och så fotot.

Vi barn på Norrgårds skulle ju inte vara sämre. Då det var dags för fotografering så skulle kvarnen vara i bakgrunden. Bengt, Bror-Erik och Johan jag. I bakgrunden Trögers ladugård.

Här poserar jag i kostym med min mor och far på mjölkarberget framför kvarnen.

Och förstås då släktingarna från Isojoki kom på besök så skulle vi ju ta familjefotot vid kvarnen.
Jag tror att detta är från år 1953. Fotograf Edgar Blomberg.

Under årens lopp har kvarnen renoverats många gånger. Man kan säga att förr gjordes det ungefär vart 20-de år. Min far vet jag gjorde nya vingar tre gånger, senast på 1970-talet. Jag ansökte då om bidrag från både Landskapsstyrelsen och Hartvall som välvilligt biföll vår önskan.
Här ser vi min kusin Bengt Granlund som alltid ställt upp och hjälpt till som arbetsledare. Här behövdes tre stegar för målningen. Han tillverkade nya vingar i början av 1990-talet och då brädades hela kvarnen, taket lades nytt och allt målades rött och med svarta luckor och dörrar.

I slutet av 1960-talet började vi på Norrgårds med turister. Först som gästhem och sedermera med uthyrningsstugor. Självklart var då kvarnen ett intressant objekt för våra gäster och min far fick ofta gå på rundor med enskilda och grupper för att visa kvarnen.

Här är vi ifärd med att montera in kvarnvingarna i sina klys i löparens yttre del, benämnd "kronan".
Avsikten är här att medelst rep dra runt vingarna så att vingträet faller ned i kronans håltagning.

Den senaste renoveringen vi gjorde var år 2003. Då fick vi hjälp av Ålands store kvarnmästare Alf Berglund från Geta. Han tillverkade ny löpare och nya vingar i impregnerat trä från Getaskogarna.
Vi gjorde då ny svingel, den långa stång som man vrider runt kvarnen med. Dessutom målade vi väggarna i rött och alla luckor och dörrar i svart.

Här ser vi en bild inifrån kvarnen. Det stora hjulet kallas för stora kugghjulet. Nedanför det ser vi "trällhjulet" som är fast i "bommen". Till vänster ser vi "tuten" i vilken säden hälldes samt "rännan" som leder säden mot stenarna. Den järnaxel vi ser i trällhjulet kallas för "snes". I äldre tider sade man att man smörjade detta maskineri med braxentarmar.

 I trälådan finns "kvarnstenarna" som nu är gjutna, men förr kunde de vara av sten och då hade man hackat in ränder i dem för malningen . Den stoppbom vi ser invid stora kugghjulet kallas för "fällbom". Den bom som stoppade hela kvarnen så att den inte kan vrida runt kallas för "hjärtstock. Den stora stock som finns i kvarnen mitt lodrätt kallas för "ståndare" och den stock som löper vågrätt ut mot vingarna kallas för "löpare". Man kunde ladda vingarna med mer eller mindre vingbrädor i "vingträet" beroende på hur stark vinden var.

Kvarnen skulle före malning vridas i vind. Det fick inte blåsa för starkt och inte för svagt. Var det passligt benämnde man detta för "kvarnväder". Man passade då på att mala allt vad gården behövde för lång tid framöver både för folk och fä.

Jag tror att detta är det sista fotografiet av Bernhard.
Hans sista kvarnförevisning i livet.
Han dog år 2001.




Malat i Godby den 17 februari år 2014