Glad Påsk - på ryska och svenska

                                                 
                                                 Påskkort från 1950-talet
                           
                                 Glad Påsk! Ja så hälsar vi varandra i norden på svenska.

I Ryssland däremot hälsar man i dag varandra med att den ene säger till den andre: Hristos Voskres! Kristus är uppstånden Så svarar den andre med: Voistinu Voskres! Ja han är sannerligen uppstånden.

Vem kunde för 25 år sedan tro att denna sed skulle bli allmän i detta land, där religiositeten endast utövades inom hemmets fyra väggar och där allmänna gudstjänster fick firas i hemlighet i skogar och slutna rum.

När skall påsken firas? Jo, den första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen.
Denna formel hör till de ramsor jag aldrig kommer att lära mig utantill, kanske jag inte är ensam om det.
Den kan således firas som tidigast den 22 mars vilket den gjorde år 1818 och kommer att nästa gång göra år 2285.
Påsken kan senast firas den 25 april vilket den gjorde år 1943 och kommer att göra nästa gång år 2038. Om allt detta bestämdes vid det berömda kyrkomötet i Nicea år 325 e.kr.

Vår påsk har sina rötter som så mycket annat ifrån den judiska religionstraditionen. Den härstammar i sin första form från judarnas eller om vi säger Israels barns uttåg ur Egypten.

Vår nuvarande påskhögtid varar sedan gammalt i 50 dagar med fastetiden och avslutas i pingsttiden.

Den s.k. påskveckan börjar med  "palmsöndagen", den dag då Jesus red in i Jerusalem på en åsna och folket strödde palmkvistar framför honom.
Måndagen kallades för "blå måndag eller svarta måndagen", det var den dagen skorstenarna skulle fejas och sotas.
Tisdagen kallades "fläsktisdag eller vita tisdagen".
Onsdagen var "dymmelonsdagen", den dagen påbjöds påskfriden. Då bytte man ut kyrklockans järnkläpp till en av trä, s.k. trädymmel. Dagen kallades även "askonsdagen".
Skärtorsdagen härrör från ordet skära alltså rena och tvätta. Den dagen tvättade Jesus lärjungarnas fötter samt åt nattvard med dem. Fram till 1700-talet fick man inte arbeta denna dag. I stället jobbade man med att skydda sig mot häxorna som for till Blåkulla. Man gömde alla kvastar samt målade kors på dörrarna.
Fredagen är som bekant långfredagen. Under denna dag arbetade man inte, utan klädde sig i svart och höll sig inomhus. Denna dag tog man även in påskriset som man skulle risa barnen med.
Påsklördagen samlade man ris och eldade brasor för man ansåg att denna dag återkom häxorna från Blåkulla.
Påskdagen, denna dag uppstod Jesus från det döda och nu avslutades fastetiden.
Annandagen återvände allt till sitt vanliga, är numera en röd dag i allmanackan och från 1920-talet inföll årets biopremiär i Sverige.

Påskmaten på Åland är med utgångspunkt från mina egna erfarenheter massor av kokta ägg, memma och palvat fläsk. Så var det i min barndom. Jag minns att vi skröt med hur många ägg vi hade stoppat i oss och rekordet hölls av en som vräkte i sig 20 stycken.

Äggätandet till påsk lär ha startat med att under fastetiden började hönsen sin värpperiod och levererade mycket ägg. Dessa passade man då på att äta upp till påsken. En naturlig följd av detta värpande var att de värpsjuka hönorna passade på att lägga sig i ägghögen och därav våra påskkycklingar på påskkorten.

Mina vänner i Ryssland äter i dag en kaka benämnd "Kulich" även kallad kex. Den består av en dessertkaka formad i rund form med glasyr på toppen.

                                                 
                                                         5 nybakade Kulicher

Man äter även olika slags piroger samt pasha som är en kvargprodukt.
Här äter man även påskägg vilka man målat i glada färger. En del av äggen tar man med sig i en korg och för till kyrkan för att prästen skall välsigna dem med heligt vatten.

I Finland och på Åland äter man sedan gammalt memma. Det är en produkt som härleds från "det osyrade brödet" ur den judiska traditionen. Den är baserad på malt och senare har tillkommit socker och apelsinskalssmak samt äts med grädde o mjölk samt sockerströ.
Förpackningen som numera är av papper kallas för "riva". Namnet från den tid då man tog björkbark och tillverkade en fyrkantig ask av det.

I Sverige är denna maträtt ganska okänd och klassisk är följande berättelse: En finsk kvinna boende i Stockholm fick av sina föräldrar under kriget tillsänt sig ett matpaket innehållande bl.a. memma. På paketet stod som adress: Rouva Miuka Koskitar. Då den svenska tulltjänstemannen skulle syna paketet hade det gått sönder lite i ena hörnet just där memmarivan låg och lite av dess innehåll hade runnit ut. Då utbrast han: Aja baja, men man ser ju att det är "råa koskitar"!

En annan sak passande i sammanhanget. Det är för mig en gåta huru det finska folkets toalettbestyr måste benämnas som det ryska folkets heligaste högtid, Paska.

Jag har här haft glädjen att få dela med mig av min lilla samling av gamla påskkort.

Denna sed att skicka påskkort till varandra kanske numera har upphört men som allting annat kanske den kommer tillbaka en vacker dag.


Glad Påsk!
Hristos Voskres!
Voistinu Voskres!


Värpt i Godby påskdagen den 20 april år 2014

Johan Granlund

Klintens Plåt Ab och historian om "plotn"

                                      Mässingsplåten framför spisen är nu på sin plats


Här ser ni min nya och fina "mässingsplot" som jag väntat på en lång tid och nu äntligen fått insatt.
Men ni kan inte i er vildaste fantasi förstå vad jag träsade för att få fram denna skapelse.

Det finns ett uttryck sen gammalt att: Då katten är borta dansar råttorna på borden och aldrig har väl följande berättelse varit mera relevant. Ja, den kan eventuellt på universitetsnivå tjäna som studieobjekt för hur det kan gå när ägaren lämnar företaget och går in i politiken, i detta fall som åländsk näringsminister.

Då vi slipade golvet i köket togs den gamla skyddsplåten bort och blev då skadad. Den var tidigare av svartplåt men nu sade mitt sinne för färger att kanske det inte skulle vara så dumt med mässing denna gång.

Det var efter senaste jul som jag tog tag i projektet. Av några gamla omslagspapper skapade jag en mall och ni kan förstå att för att få den snyggt uppritad fordrades att dessa mina 83 kilo lades på rygg framför spisen och med blyertspenna skulle den vackra rundbågen avritas under pappret.
På papprets ovansida skrev jag ned alla måtten samt instruktioner för hur falsning skulle göras samt mina kontaktuppgifter.
Jag tog pappersmallen och for till stan, till Klintens Plåt Ab, i januari 2014.

                                   
                                                 Klintens Plåt Ab i Mariehamn

Hit for jag med mallen för varför inte, jag hade ju i många år anlitat dem redan då de var i "Dahlmans" fastigheten på Strandgatan. Dit som jag i min ungdom sålde bisamråttsskinn till farbror Birger.

Nåja, vid Klintens Plåt togs jag emot av en ung herre som verkade seriös och intresserad av mitt ärende men han förklarade att just då hade de inte mässingsplåt men lovade att ta hem så fort som möjligt i samband med annan beställning. Yes, sade jag jag kan vänta lite för jag skall själv på en utlandsresa någon vecka, men ni kan ringa mig och berätta vad som händer. Jo, jo, men vad är ditt telefonnummer nu igen sade han, tog fram ett block och skrev ned det för säkerhets skulle på ett skilt papper.

Jag kom hem i början av mars och tänkte att nog var det väl underligt att inte någon har ringt om min plåt så jag kontaktade dem på nytt.
Nu svarar en annan person som jag inte tidigare pratat med att han kände inte till fallet men skulle höra med den förra killen som eventuellt hade pratat med mig.
Dagen efter ringde jag på nytt och då får jag det häpnadsväckande svaret att "de hade tappat mallen". Oj oj oj då, stammade jag fram, men har ni tappat bort min telefonnummer också?
Jo, svarade han vi vet inte var allt är, men kom in du så skall vi fixa den nya plåten medan du väntar sade han.

Jaha, då var det att på nytt göra en mall och ni vet hur det ser ut. Jag hade då inte lämpligt papper och funderade hur jag skulle få tag i kartong. I uthuset hittade jag kartong som barnen i tiden använt som teckningsmaterial.
Nu iväg till Klintens Plåt igen med mallen. Då jag kommer dit säger det att: Nej vi har inga mässingsplåt den är slut!!! Va, är den slut, så ni har haft mässingsplåt en kort tid medan jag var borta och kontaktade inte mig och nu är den slut igen?

                    Skylten som visar vägen till Plåtslageri Klingbergs på vägen mot Norrsunda

Väl hemma slog jag upp i gula sidorna på rubriken, Plåtslagare, och hittade Plåtslageri Klingbergs.
I sortimentslistan stod det att de hade mässingsplåt.

Jag kontaktade dem och frågade om de kunde tillverka en skyddsplåt till mig i mässing? Jo sade de kom in bara så ordnar det sig! Detta var en tisdag och på fredagen ringde man mig och berättade att nu är plåten färdig. Nåmen tackar tackar! Men en sak, jag har så liten bil och ingen dragkrog till släpkärran, kan ni köra hem den till mig, har ni vägarna förbi? Jo sade den vänliga mannen, jag far förbi dig i morgon vid tvåtiden och tar den med mig.
Allt detta hände alltså inom samma vecka i april.

Jag ser nu att Klintens Plåt Ab har monterat ned skylten ovanför dörren, men funderar de på att byta namn borde i det nya namnet inte finnas orden plåt och service för det hade de inte i mitt fall i alla fall.

Av en outgrundlig anledning tog inte båda våra lokaltidningar in denna artikel.

Plåtat i april år 2014

Johan Granlund

Tidningen Åland, den 10 november år 2015.

Familjen Karlström vill sälja Klintens plåt.

Maslenitsa, den ryska fastlagskarnevalen

Runtom i hela världen där ryssar är samlade firar man Maslenitsa som är deras motsvarighet till vårt fastlagsfirande som bara är en dag, en tisdag, men deras varar en hel vecka.
Årets Maslenitsa började måndagen den 24 februari och avslutades söndagen den 2 mars då denna halmdocka vi ser i bild skulle brännas upp.

Maslenitsakarnevalen har urgamla traditioner och här ser vi en målning från äldre tiders karnevalsfirande utförd av konstnär Kustodjev.

Denna vecka har i folkmun många namn. Man kallar den ömsom, smörveckan, pannkaksveckan, bliniveckan, eller köttfria veckan. Under denna vecka som föregår den stora ortodoxa fastetiden dvs. den sjunde veckan innan påsk enligt den ortodoxa kalendern äts inget kött och man håller sig till rätter tillredda av ägg och smör och vanligtvis förekommer olika slag av folknöjen alltifrån i de små byarna till de större städerna.

Vår söndagsutflykt den 2 mars företog vi till staden Pushkin för vi hade hört att där skulle finnas en stor karneval. Under resan dit, cirka 30 kilometer, såg vi ett tiotal karnevaler på mindre orter längs vägen. Väl framkomna hade vi svårt att få bilparkering för det visade sig att dit hade sökt sig närmare femtiotusen besökare.

Här på festivalens podium framträdde representanter för staden som berättade om karnevalens historia. Här uppträdde även olika slag av gycklare och kraftkarlar och härifrån leddes även de olika ringdanserna med olika typer av folkmusik alltifrån medeltiden. Bland annat såg vi en kraftkarl som likt Hautaviita kunde utföra enorma saker. Han lyfte en man som hade två stycken 40-kilos kulor i händerna med bara tänderna. Dessutom bröt han tjocka järnstavar formade till hjärtan vilka han gav åt publiken. Till sist tog han en kortpacke och slet den i två delar.

Ett annat roligt inslag i marknaden var även detta. Man hade rest en hög påle kanske tio meter hög. Upp mot toppen skulle då män försöka klättra och helst ända upp. Denna man klarade det och fick mycket applåder.

Ett roligt inslag i marknadsbilden var denna boxningsrink. Här fick grabbarna puckla på varandra till publikens förtjusning. De hade munkorgar på huvudet så tänderna inte skulle ryka ut.

På flera platser inom området dansade man ringlekar, här iförda gamla folkdräkter. En del hade även gamla vanliga kläder. Musiken var vad jag kunde förstå av mycket gammalt ursprung.

En del roade sig med att hoppa rep. 

Man behövde inte känna sig hungrig på festivalområdet. Här ser vi ett ryskt militärfältkök ur vilket man serverade Greitska. Det är en gröt kokt på bovetegryn. Mycket god och hälsosam. Som dryck fick man en kopp te och allt kostade 5 euro.

Man har frångått den gamla traditionen att inte äta kött denna vecka. Här ser vi en stor grill fylld med grillspett. Till detta kunde man även köpa öl överallt.

På festivalområdet fanns det mängder av olika slags försäljare som sålde olika slags produkter. Här ser vi en familj som sålde honung av många olika färger och smaker i lösvikt.

Här ser vi några killar som vilar sig efter att ha förevisat medeltida stridskonster. På så sätt liknar karnevalen även vår vikingamarknad. Här fanns även ett flertal stånd där man sålde svärd och hjälmar.

Denna vecka har många likheter med vårt fastlagstisdagsfirande men är mera mångfasetterat.

 Här har man ett djupare tänkesätt. Man firar här ett slags "förlåt mig mina synder" mot dig under fjolåret, ett slag alla hjärtans dag. Genom att bränna den utklädda halmdockan bränner man symboliskt bort allt gammalt. Man ringer till sina vänner och bekanta bara för att be om förlåtelse.

 Man anser även att denna tid är det slut på vinterhalvåret och våren är i antågande, en slags motsvarighet till vårt Valborgsfirande. 

Fastat i Sankt Petersburg i mars 2014

Väderkvarnen på Norrgårds i Finby

.

Ja här tronar den mot västhimlen, i en turistpublikation, Åland,  av år 1965, Norrgårds väderkvarn i Finby.
Min mor Ilmi mjölkar "Kom kuddorna" i kvällens solnedgång.
Jag har inte fel om jag säger att vår kvarn i Finby är en av Ålands mest fotograferade. Tronande på mjölkarberget strax invid vägen och med västerskyn rätt i kameran.

Då jag nedtecknade min far Bernhards berättelse över livet i Finby förr berättade han att i hans ungdom fanns det 14 väderkvarnar i Finby. Byn har 11 gårdsnumror men dessutom fanns det en mängd större och mindre torp utgående från de olika gårdarna.
Från Bomarsundskrigets dagar har vi en känd teckning av en fransk konstnär som skildrar livet i Finby under belägringen och där ser man ett antal kvarnar.

"

Min far berättade att en tid efter att hans far Johan "Janne" Granlund köpt gården den 20 mars 1914

 blåste den kvarn som då fanns på gården ned precis då han var på väg att hämta mera säd från ladan en bit ifrån.
År 1922 byggdes så denna kvarn vi ser i bild. Timmermän var Albert Pettersson från Mångstekta och Manne Mattsson från Sibby. Som vi ser har denna kvarn en rejäl kvarnfot i timrad stock.
Huset vi ser i bakgrunden är den byggnad min far och hans bror byggde på 1930-talet.

Vid uppbyggnaden av den nya kvarnen togs de gamla delarna tillvara och monterades in i den nya kvarnen.
Kvarnens äldsta del, kvarnstocken är troligtvis från 1700-talet att döma av de minnesanteckningar som är inristade i den. Kvarnroten timrades i stock som står sig än i dag. Det är frågan om några paralella stockrader
som är ihopmonterade som ett kryss. Vid detta tillfälle gjöts även nya kvarnstenar emedan de gamla av sten var utnötta.

Vår kvarn har i alla tider fungerat som en plats för fotografering.
Här ser vi en bild från 1928, min far som då är 20 år sitter längst ned på kvarnstegan, ovanför honom Alvar Hagström, en pojk från Smedsböle som han ofta umgicks med. Bakom sitter en "finne" som hör och häpna tog detta fotografi.
En sytråd ledde till kamerans slutare, en liten knyck med foten och så fotot.

Vi barn på Norrgårds skulle ju inte vara sämre. Då det var dags för fotografering så skulle kvarnen vara i bakgrunden. Bengt, Bror-Erik och Johan jag. I bakgrunden Trögers ladugård.

Här poserar jag i kostym med min mor och far på mjölkarberget framför kvarnen.

Och förstås då släktingarna från Isojoki kom på besök så skulle vi ju ta familjefotot vid kvarnen.
Jag tror att detta är från år 1953. Fotograf Edgar Blomberg.

Under årens lopp har kvarnen renoverats många gånger. Man kan säga att förr gjordes det ungefär vart 20-de år. Min far vet jag gjorde nya vingar tre gånger, senast på 1970-talet. Jag ansökte då om bidrag från både Landskapsstyrelsen och Hartvall som välvilligt biföll vår önskan.
Här ser vi min kusin Bengt Granlund som alltid ställt upp och hjälpt till som arbetsledare. Här behövdes tre stegar för målningen. Han tillverkade nya vingar i början av 1990-talet och då brädades hela kvarnen, taket lades nytt och allt målades rött och med svarta luckor och dörrar.

I slutet av 1960-talet började vi på Norrgårds med turister. Först som gästhem och sedermera med uthyrningsstugor. Självklart var då kvarnen ett intressant objekt för våra gäster och min far fick ofta gå på rundor med enskilda och grupper för att visa kvarnen.

Här är vi ifärd med att montera in kvarnvingarna i sina klys i löparens yttre del, benämnd "kronan".
Avsikten är här att medelst rep dra runt vingarna så att vingträet faller ned i kronans håltagning.

Den senaste renoveringen vi gjorde var år 2003. Då fick vi hjälp av Ålands store kvarnmästare Alf Berglund från Geta. Han tillverkade ny löpare och nya vingar i impregnerat trä från Getaskogarna.
Vi gjorde då ny svingel, den långa stång som man vrider runt kvarnen med. Dessutom målade vi väggarna i rött och alla luckor och dörrar i svart.

Här ser vi en bild inifrån kvarnen. Det stora hjulet kallas för stora kugghjulet. Nedanför det ser vi "trällhjulet" som är fast i "bommen". Till vänster ser vi "tuten" i vilken säden hälldes samt "rännan" som leder säden mot stenarna. Den järnaxel vi ser i trällhjulet kallas för "snes". I äldre tider sade man att man smörjade detta maskineri med braxentarmar.

 I trälådan finns "kvarnstenarna" som nu är gjutna, men förr kunde de vara av sten och då hade man hackat in ränder i dem för malningen . Den stoppbom vi ser invid stora kugghjulet kallas för "fällbom". Den bom som stoppade hela kvarnen så att den inte kan vrida runt kallas för "hjärtstock. Den stora stock som finns i kvarnen mitt lodrätt kallas för "ståndare" och den stock som löper vågrätt ut mot vingarna kallas för "löpare". Man kunde ladda vingarna med mer eller mindre vingbrädor i "vingträet" beroende på hur stark vinden var.

Kvarnen skulle före malning vridas i vind. Det fick inte blåsa för starkt och inte för svagt. Var det passligt benämnde man detta för "kvarnväder". Man passade då på att mala allt vad gården behövde för lång tid framöver både för folk och fä.

Jag tror att detta är det sista fotografiet av Bernhard.
Hans sista kvarnförevisning i livet.
Han dog år 2001.




Malat i Godby den 17 februari år 2014

Gregel Ram vikingahövdingen, finns hans grav på Åland?

Strax före ankomsten till Lemströms kanal, från Mariehamnshållet,  möter oss denna vägskylt.

Jag finner den några hundra meter före Lemström kanal. In på en väg som heter Treuddsvägen. 

Ett hundratal meter och så ligger den där ifred TREUDDEN,  och samsas med några stora granar.

Ingen skylt, inget minnesmärke.

Nå vad är dethär för treudd?

I en gammal artikel i Hufvudstadsbladet av den 10. 4. 1894 läser jag följande:

Påsklördag var Finska Fornminnesföreningens stipendiat på Åland, folkskolläraren F. Kylén utrest på en forskningsresa till Önningeby. Han hade av doktor Bomansson erhållit kännedom om att uti Önningeby skulle finnas vikingahövdingen GREGEL RAMs grav, hvilken graf dr. Bomansson likväl ej varit i tillfälle att besöka. 

Herr Kyle´n hade en gång tidigare varit utrest till ort och ställe utan att finna platsen. Nu hade han emellertid lyckats få en vägvisare uti f.d stadsfiskalen Tennberg som i sin ungdom tillsammans med vorden kyrkoherden i Lemland prosten Eriksson besökt platsen för minnesmärket. Stället påträffades också mycket riktigt och utgjorde minnesmärket af en stensättning i form af en människofigur med utbredda armar. Figurens längd från huvud till fötter utgjordes af 7 meter. Armarnas längd utgjordes af 5 meter. Herr Kylén kommer naturligtvis att till Fornminnesföreningen inberätta om fyndet. 

Här bland granarna i Önningeby ligger den, graven, treudden, graven efter vikingahövdingen Greger Ram. Oansenlig, mörbultad, någon sten är borttagen men annars ganska oskadd.

Man kan skönja stenformationerna under mossan. En dagens fotograf kan inte riktigt återgälda formationen.

I fornminnesinventering för Jomala som utgetts av Ålands Landskapsregering läser vi följande om treudden: Treudden finns omnämnd redan år 1671 i de rannsakningar efter antikviteter som då hölls i Jomala socken. 

Till syns såsom en jättegraf ligger på nääset utlagd medh steenar wedh pass 12 alnar, och snart så breedh.

Treudden kallas "Jättens graf" därför att de utlagda stenarna i folktraditionen har tolkats som en utsträckt människofigur. Stenarna sägs var lagda över Vikingahövdingen Greger Ram.

Här ser vi en skiss i fornminnesinventering över Jomala, hur den s.k. treudden ser ut. Jag kunde konstatera att den översta stenen är borttagen. Ett exempel på åverkan.

Den åländske statsarkivareien K.A. Bomansson utgav en skrift:

Bidrag till Finlands historia.

Finska Presterskapets berättelser om Monumenter och Antiqviteter i Finland, 1667 - 1674.

Nu skulle även de åländska prästerna sända in sina rapporter om vad de hade sett och hört i sin församling. Således inkommer från Jomala församling följande om Önningeby bl.a:

"Till syn såsom en Jättegraf ligger på nääset uthlagd medh steenar wedhpass 12 alnar och snart så bredh".

Jag vill avsluta med att läsa ett stycke ur Hanna Rönnbergs bok Brovaktens historier från 1904.

-Dalen slutar i en låg strandäng ner mot Önningebyviken, hvars östra höga strand bär namnet Näthäll. Där hade vikingarna sina drakar förtöjda och där skötte deras husfolk om fisket och hängde upp näten såsom deras efterkommande ännu i dag göra på dessa röda granithällar. Stranden är allmänning, en anlitad lastningsplats, och allt tyder på att Näthäll ända sedan hedenhös begagnats till fiske och båtplats.

I en bok, Vikingarnas stridskonst, författad av Lars Magnus Enoksson beskrivs hur vikingarna skodde sina vikingaskepp med fastsmidade järnramar i bogen, därav ordet ram och verbet ramma. Greger var troligtvis hövdingen som innehade ett skepp med sådan mundering. Boken finns att låna från Saltviks bibliotek.  

Gregel Rams grav skulle då vara det enda hittills varande beviset för vikingatida krigare på Åland. Folktraditionen hade bevarat denna uppgift i århundraden som sedan har fallit i glömska.

Forskat den 11 februari år 2014

Finby folkskola i Sund, Ålands äldsta

                                               Finby folkskola i Sund, bild från 1958


Finby folkskola anses vara den äldsta folkskolan på Åland. Skolan startade sin verksamhet den
20 januari år 1872. De första sex åren var skolan inrymd i Göstas mangård i södra Finby. I dag finns uppsatt en minnesplatta i salen som ett minne från denna tid.

Minnesplattan som i dag finns uppsatt i Göstas mangårdsbyggnads sal.
I detta rum började Ålands folkskolas sin verksamhet den 20 januari 1872.

Finby folkskola var inte den första skola som verkade på Åland däremot den första folkskolan som antog både pojkar och flickor. Den första skolan hade antagit endast pojkar.

I den alltid tillförlitlige provinsialläkaren R.W. Radloffs "Beskrifning övwer Åland" kan vi notera följande:

En Schola inrättades år 1639 i Saltvik, genom Prosten Muurs föreställningar hos Riksdrotsen Grefve Pehr Brahe, som den tiden var General Gouverneur öfver Finlad. Den 24 November 1651, bekräftade Drottning Christina denna Schola, som skulle hafva 3 lärare. De följande åren omtalas stundom 2 Lärare, af hvilka en kallas Rector, men vanligen var här endast en Scholmästare. Någon fråga lär upkommit om denna Scholas indragning, emedan Presterskapet anhöll vid 1660 års Riksdag om dess vid magt hållande, och utföll den gynnande Resolution: at Kongl. Maj:t förspörjer ej gärna någon Scholas Ruin, dy vill Kongl. Maj:t befalla Landzhöfdingen, at Ålands Barne-Schola och Hospitalet vid magt hålles. 1692 flyttades denne Schola til Sunds Socken på Castelholms ägor, och 1750 faststältes af Kongl Maj:t Bergs hemman uti samma Socken Scholmästaren til Boställe, likväl emot räntans utgörande. Detta hemman hade Allmogen förut inlöst af Befallningsman Collén, men sedan tyckte Allmogen nyttan af denna Schola vara få så ringa at den genom underdånig ansökning, anhöll om dess uphäfvande, och beviljades ansökningen genom Kongl. Maj:t nådiga Resolution den 22 Oktober 1784.
Här listas så åtta olika lärare som fungerat som föreståndare varav Mathias Hedemoreus den första och Olof Lund den sista.
Efter ovanbemälte höga Resolution uphörde med honom denna lilla Schola.
Denna inrättning hade således verkat i 145 års tid.

Finby folkskolas första föreståndare hette Sofia Strandberg som hade utdimitterats för sin lärarinnegärning från Åbo Fruntimmersskola.
I boken Ålands bebyggelse i ord och bild, även känd som Ålandsboken, framgår att denna skolbyggnad vi ser i bild byggdes år 1897. Den grundrenoverades år 1958. I skolfastigheten fanns 2 klassrum samt en snickarsal. Tidigare var här en lärarbostad inrymd.

I ekonomibyggnaden som uppfördes år 1956 inrymdes i östra delen "småskolan" med barn i årsklasserna 1-2. Där fanns en vaktmästarbostad, skolkök samt  två lärarbostäder. Tidigare var skolköket inrymt i en lillstuga på skolgården.

Elevantalet år 1961-62 var 53 barn och skolan  hade 3 lärare. Som skolans föreståndare fungerade Jan-Erik Manselin.

I äldre finländska annaler kan man läsa om lediga tjänster till skolan.
I Wasa Tidning av den 5.11. 1896 finns en annons lydande: Ledig tjänst: Lärarinnetjänst vid Finby högre folkskola i Sund på Åland före 5 december.

I Nya Pressen av den 29.6. 1891: Biträdande lärarinnetjänst vid Finby högre folkskola att ansökas före den 10 augusti hos Folkskole Direktionen i Sund. Lön 600 Fmk, husrum och vedbrand.

Så ser de ut, dessa gamla klassfotografier. De flesta har försvunnit i historiens glömska.
Detta fotografi är från medlet av 1920-talet och bland pojkarna kan jag se min farbror
Jan-Erik Granlund stå i främre raden no. 5 från vänster, och till höger om honom hans kusin
Karl-Erik Granlund no. 2 från vänster i främre raden borde vara Märta Sundman och 4 Alfons Dahl. I bakre raden från vänster no. 4 Elisabeth Kalm (som gift) samt 7 Enzio Lindström.

Finby skola i början av 1930-talet. Min faster Inga var då i tioårsåldern och står lite till vänster om den tredje pojken  i trädet. Hon har förkläde och skinnkarbus. Staketet fanns inte på min tid på 50-talet.

Här ser vi samma gäng från skola och taget samma dag. Nu står man på Byberg och vi ser Klippan till vänster och midsommarstången. Faster Inga i mitten som just måttar en snöboll mot en  av pojkarna.

Interiörbild från stora salen. Dörren till vänster leder in till de lägre klasserna. Igenom den andra dörren kom läraren in till lektionerna från tamburen. Notera fotogenlampan! Faster Inga sitter till höger i bild och vi ser hennes breda leende.  Arne Dahl sitter framför henne och hans bror Alfons  till vänster om mellandörren.

Hela skolans elevkullar samlade en vårdag i början av 1930-talet. Faster Inga till vänster inne i "skocken".
Knut Sundman tredje från höger. Ragne Karlsson och Gundel Johansson i mitten i främre raden.
Fotografiet taget från södra sidan.


I boken I Sund, där Axel Danielsson skildrar livet i Sund med utgångspunkt från olika tidningsartiklar i tidningen Åland läser vi från år 1955 angående skolan.

-Vi svänger då av i Kulla backen till vänster för att prata med kommunalfullmäktiges ordförande
Börje Johansson.
-Vi efterlyser kommunala problem.
-Det skulle då vara skolproblemen och projektet skolbygget i Finby. Vi bygger just nu en lärarbostad och den gamla skolkåken är ställd på avskrivning, men ho vet hur länge vi kommer att begagna oss av huset. Det kan bli en längre eller kortare tid. Vi har tänkt oss småskolans förläggning i nya lärarbostaden, men skolköket skulle bli i nya lärarhuset. Skolan skulle fortsätta i gamla byggnaden.
Byggmästare Bertil Sjöblom i Domarböle har lärarbostadens uppförande på entreprenad för 9 miljoner och den skall stå färdig den 1 juli nästa år.

På 1950-talet fanns 4 folkskolor i Sund.
Finby folkskola var den överlägset största, men Mångstekta och Tosarby skolor var också välfyllda.
Dessutom fanns en liten skola i Björby, i det hus som numera fungerar som kommunalhus eller om vi säger det centrala ämbetsverket i Sund. Då jag var barn minns jag hur det anordnades skoltävlingar emellan skolorna och i de fall vi tävlade interkommunalt representerade man antingen Björby eller Finby skola .I Finby var Jan-Erik Manselin föreståndare, i Tosarby Torsten Fagerlund och i Mångstekta Alf Johansson och efter honom kom Stig Nordman.

Jag vill nu berätta lite om mina erfarenheter av Finby skola och kommer att visa några skolfoton från mina år där. Vi börjar med småskolan dvs. klass 1 - 2  som under lång tid var inrymd i Greta och Alfons Dahléns hem i Finby vägskäl.

Finby småskola år 1955. Klasserna 1 och 2.

Vi står uppställda och kisar mot solen vid Greta Dahléns hem som då var skola. Oftast togs fotografierna invid den stora björken som fanns lite längre ner invid gärdesgården.
I främre raden från vänster: Ralf Lindholm, Bertil Hagström, Johan Granlund, Tom Torvaldsson,
Ulf Gustafsson, Jarl Walsberg, Per-Olof Vinberg.
Bakre raden fr.v. Ralf Mattsson, Bengt Granlund, Siv Sundlöv, Maire Aalto , Monica Mattsson,
Siv Kalm, Henrik Granlund och Krister Karlsson.

Mitt uppsatshäfte i andra klassen. Greta skrev då själv på etiketten. Hon hade en jäkla bra handstil.

Men inte var min stil så dålig den heller.

Jag kan ännu minnas ljudet av Gretas ringklocka då hon stod på trappan och ringde in oss barn.
Vi hade med oss mjölk och smörgås och denna lilla frukost intogs vackra höstdagar sittandes på stenarna ute i naturen. Småningom anordnades skolmaten så att en kanna med soppa kom från skolan i Finby.

Här ser vi Finby småskolas 2 klass år 1956. Nu är vi invid björken och i bakgrunden ser vi Mattssons butiken. Denna höst skulle vi flytta över till det nya klassrummet i de nybyggda lärarbostäderna.

Främre raden fr.v. Rune Sudhoff, Bertil Hagström, Bengt Mattsson, Johan Granlund, Olle Jansson.
I bakre raden fr.v. Cathrine "Mumsi" Högnäs (som bara hängde med, hon skulle börja i skola senare) Ros-Mari Vinberg, Ann-Britt Sällman, Anja Rosenberg, Chrisel Gustafsson, Siv Sundlöv och Marita Salminen.

Vi är nu i mitt tredje läsår och här är vi samlade hela skolan framför den gamla skolbyggnaden som ännu inte grundrenoverats, detta skulle göras året därefter under sommaren 1958.
Vårt klassrum var i den s.k. lilla salen som var genast till höger när man kom in.
Här huserade då klasserna 3 - 4.
Senare skulle denna sal bli slöjdsal och snickarsalen i öster blev rum för klasserna 3-4.

Lärarpar  var Jan-Erik och Svea Manselin. Svea var vid tillfället moderskapsledig så vi hade en
vikarierande lärarinna vid namn Ingegerd Persson, hon står no: 4 i bakre raden från vänster med mörkt hår. Jan-Erik som var skolans föreståndare, står i bakre raden som no: 4 från höger.
Det blir lite svårt att räkna upp alla namnen rätt emedan man inte står i jämna rader. Men jag skall försöka göra det i alla fall.

Främre raden fr.v. Maire Aalto , ( hon och hennes syster Eila bodde vid tillfället i Lövvik där deras föräldrar var arrendatorer). Siv Kalm, Siv Sundlöv, Monica Mattsson, Mariann Vikström, Johan Granlund, Per-Olof Vinberg, Bengt Granlund, Göran Dahl, Bertil Hagström, Henrik Granlund, Krister Karlsson, Tom Torvaldsson, Ralf Mattson, Rolf Holmström.

Raden i mitten: Tarja Salminen, Eva Granlund, Eva-Rita Holmberg, Doris Karlsson, Kent Jansson,
Per Gustafsson, Tor-Erik Mattsson, Rolf Granlund, Jarl Walsberg, Stig Dahl, Guy Gustafsson,
Erik Walsberg, Rainer Palmroos, Karl-Oskar Holmström, Stig-Göran "Lollo" Elo,

Bakre raden fr.v. Helena Lindholm, Else-Maj "Maja" Karlsson, Ingegerd Vinberg, Ingegerd Mattsson, Torbjörn Sjöblad, Leif Torvaldsson, Harald Ekendahl,

Här är vi i skolans stora sal och det är mitt femte läsår.
I bänkraden räknat från höger sitter först: Jarl Walsberg, Bertil Hagström, Siv Sundlöv, Monica Mattsson, Johan Granlund, Per-Olof Vinberg, Stig Göran Elo och Rolf Holmström.

Årskurs 6 som var en stor klass svämmade över till oss i femte klassen.
Räknat fr.v. Ulf Gustafsson, Ralf Mattsson, Bengt Granlund, Tom Torvaldsson, Maire Aalto, Siv Sundlöv, Ralf Lindholm, Henrik Haldin (hör till kl. 7) och Henrik Granlund.

Årskurs 7, fr.v. Eva-Rita Holmberg, Regina Mattsson, Eila Aalto, Tor-Erik Mattsson,  Göran Dahl, Hans "Hasse" Mattsson som dog samma år,  och Kent Jansson.

Här ser vi klassfotot från klass 7 vilket var mitt sista år i Finby folkskola. Bakom oss lärarbostäderna och dörren leder in till läraren Vega Johanssons lokal. Av någon anledning är hon och Svea Manselin inte med på bilden.

Sittande i främre raden fr.v. Gunborg Hagström, Bengt Hagström, Jan Johansson (Göstas), Bror-Lennart "Bobbi" Holmström, Kjell Manselin, Heikki Nikula och Anita Sällman.
Stående i bakre raden fr.v. Siv Sundlöv, Ann-Britt Sällman, Rosmari Vinberg, Rune Sudhoff,
Per-Olof Vinberg, Bengt Mattsson, Sven-Olof Jansson, Johan Granlund, Bertil Hagström, Jarl Walsberg, lärare Jan-Erik Manselin, Christel Gustafsson, Mary Wikström och Marita Salminen.

 Av någon anledning har jag inte lyckats hitta skolfotografier från årskurs 4 och 6, kanske det inte togs sådana.

Jag vill nu visa det häfte som vi använde i matematikundervisningen. Här är det visst reguladetri på dagordningen. Matematik var mitt svåraste ämne och lärare Jan-Erik Manselin var i mitt tycke för hård mot mig. En gång i klass tre tog han mig i nacken och tvångslärde mig ett tal i alla andra elevers åsyn. Det var en av mina värsta upplevelser från min tidiga skoltid. Händelsen gjorde mig så illa så jag förlät honom aldrig för det. Varför gjorde han så illa mot ett litet barn?

Lärare Svea Manselin däremot var en underbar lärarinna. Hon drillade oss barn i musik, körsång och notskrivning. Vi lärde oss sjunga i stämmor och jag har henne att tacka mycket för i mitt liv som amatörmusiker. Under alla år hade jag vitsordet 10 i sång. Varje jul minns jag att jag stod med en strut på huvudet i julspelet.
 Vi fick en blockflöjt i trä, på den lärde Svea oss spela. Flöjten försvann någonstans och denna är av plast köpt långt senare.

Jan-Erik var en mycket duktig slöjdlärare. Under hans ledning snickrade vi pojkar fantastiska möbler som många av oss använder än i dag. Här ser vi mitt radiobord som det kallades.
Materialet är flambjörk. Vi hyvlade, sandpapprade, lackade och gned skivan med en yllestrumpa som var överdragen med en med thinner dränkt nylonstrumpa. Vi tillverkade även salsbord och nattygsbord.

 

Min första egenhändigt tillverkade bandyklubba av enristrä. Runt skaftet virade vi isoleringsband. Bandybollen av tvinnat rep, köpt i affären. På den tiden var det bandy som gällde. Ishockey spelade ingen den tiden. På kvällarna tränade vi på byns kärr Movin det var innestället.

Jan-Erik Manselin var även en mycket skicklig idrottslärare. Han arbetade mycket aktivt med oss för att vi skulle bli duktiga i längdskidåkning. Vi uppgjorde långa banor runt Byberg och Båtsmansberg som vi tränade på. Vi lärde oss valla och tjära skidor. Många var de resor vi gjorde runtom Åland under hans ledning och jag har flera priser i mitt skåp från den tiden.

Här är tre av de priser jag erhöll i skidtävlingar på Åland. Som tradition så silverputsar jag dem varje jul.
 Jag minns en gång då vi tävlade i Hammarspelen. Alla som kom hem hade någon pokal med sig.

s

Här är mina skidor från skoltiden. De är lappade två gånger. Detta var inte ovanligt på den tiden. Skidorna var av trä, och då man skidade i skogen löpte de ibland in bland stenarna och gick av. Man lappade dem genom att limma fast dem och utanpå spika en bly eller plåtskoning.

Bindningarna var klassiska. Sedan gjorde hål i kängornas sula som anpassades till bindningens dubbar. Kängorna sattes på eld för att härda sulan efter håltagningen.

Under alla mina år i Finby skola var vi aldrig på en utlandsskolresa. Mitt enda skolfoto från en skolresa är detta. Märkligt i allra högsta grad. En resa vi gjorde till Geta bergen då jag gick i fjärde klassen. Här sitter vi i bergen nära cafeet. Längst uppe till vänster är Eva Granlund, Ralf Lindholm, Johan jag, min kära vän Monika Mattsson, nedanom henne Regina Mattsson, nedan till vänster Knut-Anders Lindholm skolans kung, Ralf Mattsson, Reginas bror från Tranvik.

Rangsby Medborgarskola.

Efter att vi igenomgått Finby folkskola började vi i medborgarskola i Rangsby.
Höstterminen var ämnad för eleverna från Sund och Vårdö samt vårterminen från Saltvik.

Vi sammanstrålade så en vacker dag våren 1962 för fotografering på skolans trappa. Längst fram till vänster ser vi föreståndaren Sven-Ingmar Lindqvist. Detta var en härlig tid som jag aldrig kommer att glömma. Här vidgades våra vyer och vi fick en snabbgenomgång av det kommande livet. Allt som vi försummat eller för oss inte blivit lärt insöp vi med stor entusiasm. Här fick vi undervisning i matlagning, metallslöjd, motorlära, vett och etikett, yrkesval, ja allt allt. Vi respekterade läraren högt och han hade förmåga att ta oss på rätt sätt och vi kände ett stort kamratskap med honom.

Skolfärden till Rangsby företogs med Roines "kleinbussar" vilka han hade ett flertal av på den tiden.
Hur vi alla från Vårdö och Sund rymdes med är en gåta.


Nostalgerat i Godby den 22  januari 2014